En annan nivå av hamsterhjul

Så här i början av september brukade ruljansen vara i full gång igen. I förlagsbranschen förberedde man sig för årets stora hångelfest i Göteborg och i industrivärlden var det dags att stänga Q3 och flåset blev extra påtagligt. Inom snabbrörliga konsumentvaror var det ett ständigt jagande men där förlängdes barmhärtigt nog sommarens säljcykel till 8-10 veckor istället för den ordinarie 6-veckorscykeln varför man kunde slappna av en smula. Och de flesta branscher rullar enligt min erfarenhet på enligt på förhand bestämda årliga hållpunkter. Men jag har haft tur, inser jag efter ett besök vi hade i somras. Jag har i regel kunnat ta tre, fyra och ibland till och med fem veckors sammanhållen semester utan att bli överdrivet stressad eller avbruten av oönskade interventioner. Med undantag då från kunden från helvetet som brukade langa iväg ett - säkert förprogrammerat - mail med något framkrystat klagomål runt de sista dagarna i juli då absolut ingen tjänsteman i landet jobbar. Men vid sidan av det, hyfsat lugnt.

Den gäst som fick mig att förstå vidden av lyx i mitt forna semesterupplägg jobbar med koncernredovisning i ett börsnoterat bolag. De har månadsbokslut som tar drygt två veckor. Per månad. Tolv månader per år. Det betyder, och jag citerar: "Normalt sett bör jag inte ta mer än två veckor i stöten." Jaja, tänker vän av ordning. Hen kan ju ta semester sen då, efter månadsbokslutet. Ja, ytterligare två veckor. Men aldrig mer än två veckor. Någonsin. 

Jag vet inte varför jag fick sådan panik av det här. Jag har väl egentligen ingenting mot att flyta lite fram och tillbaka, särskilt om jag får bo i mitt shangri-la här uppe i Hälsingland och jobba fritt. Jag har ju exempelvis jobbat hela sommaren, med två dagars avbrott för Åre-resan. Men det har inte stört mig alls. Och det är det här jag inte får ihop. Varför störs jag inte av mitt upplägg, men får panik om jag hör om hennes? 

Jag tror att det handlar om tidshorisonter och valmöjligheter. Jag visste på förhand att mitt sommarjobb skulle ta slut. Visserligen avlöst av en halvtidsanställning som, ironiskt nog, går två veckor i stöten. Men mitt kontrakt sträcker sig bara till årsskiftet och därefter är det blankt i kalendern. OM lusten skulle infinna sig där, parat med corona under kontroll, finns möjligheter till både ett och annat. Slow travel ner mot Gibraltar med enbart ett skissblock och en sån där praktisk kylväska som går på el i bagaget (jag tänkte nämligen bo inneboende hos någon kuf). Det här kommer iofs inte bli aktuellt nu i vår givet alla barn som fortfarande bor hemma, men säg om sex år och tio månader? 

Eller en ny kurs på högskolan i ett ämne jag absolut inte har någon nytta av på cv:t. Eller kanske bara en vinter av extremt lökande: Se om Riket? Lära mig väva? Ta långa promenader under dygnets ljusa timmar? Jag vet ej! Och det är ju precis det som är motsatsen till den tillvaro hon beskriver. Hon vet på dagen exakt när saker ska ske framöver, ekonomimånad in och ekonomimånad ut. Och till de vidhörande hållpunkterna i form av...vad kallas det för..."bokstängning", är hon fången på ungefär samma sätt som ett litet djur på zoo med tidsprogrammerad lucköppning till rastgården.  Och både hon och djuret vet att så här kommer det att förbli, månad efter månad, år efter år. Såvida hon inte byter jobb. Till något som inte har ordet "koncernredovisning" i titeln. 

Är du slav under ditt arbetes cykler?

Mvh/

FruEfficientBadass