En blåbärsmetafor

En söndag i augusti tvingade vi ut barnen på bärplockning i en närbelägen skog. Jag har själv traumatiska bärplockningsminnen från uppväxten då jag tvingades ut av bärbesatt släkt bland mygg, broms och knott och enligt sägnen ska jag efter avslutat värv en gång sagt att "Jag ska aldrig mer plocka bär." Men när man runt tolvsnåret en sommarlovssöndag ser sina barn ligga under täckena med fördragna gardiner fipplande med sina mobiler är jag beredd att se min ångest i vitögat och ta mig ut.

Missförstå mig inte, jag gillar att röra mig i naturen, helst genom att gå på välkurerade motionsspår, allra helst på grusväger på Kungliga Djurgården som är föredömligt fri från mygg, broms och knott, men väl desto rikare på sociala encounters och vid behov, pauser i konstnärligt utformade oaser av typen Thielska eller Rosendahl. Det är just det här knäandet i blåbärsris jag inte gillar. Det kryper in myror i sandalerna och när jag reser mig upp svartnar det för ögonen och det tar sådan evinnerlig tiiid att fylla ens en liten crème fraîche-burk. Och det är här min blåbärsmetafor kommer in för upplevelsen av att skrapa ihop bär i en burk liknar rätt mycket sparresan mot ett friare liv. 

1. Ett massivt initialt motstånd. Jag stångas med mina lättsinniga tankar om att istället dröja kvar hemmavid och peta in en DVD i spelaren alternativt sätta mig och skriva ett blogginlägg. Jag VILL inte ut. Det känns jobbigt, stickigt och allmänt motigt. ÖVERSATT: Under X antal år gick jag och tänkte att "Jag borde börja spara. Jag borde verkligen göra det. Nu är det dags. Snart så. Jag ska bara göra x, y, z först. Shit vad tråkigt. Jag borde verkligen börja spara."

2. Väl ute med burken i skogen tar det först en stund att se bären. De gömmer sig under bladen i blåbärsrisen och först ser jag bara små, sura kart och jag känner mig pessimistisk. Det kommer inte att bli några bär, än mindre blåbärspaj. Men väl en bit in i skogen öppnar andra ris upp sig med mogna, runda, mörkt lilablå bär. Jag börjar plocka några stycken och lägger i burken. Burken är tom och botten skiner vit, endast ett fåtal bär skramlar dystert. ÖVERSATT: Jag har fått tummen ur. Jag har hittat en fond eller två och har klurat ut hur jag ska starta en ISK och göra ett köp. Men köpet ser så ledsamt och fjuttigt ut där på kontot. Några tusen. Vad ska jag med några tusen till? Det köper inte ens en weekend i Borås, hur ska jag kunna leva på avkastning av kapital? Omöjligt. 

3. Jag fortsätter ändå att plocka, för nu är jag över den initiala tröskeln. Jag kommer in i något som kan liknas vid flow. Jag hittar hela tiden nya ris, dignande av blåbär och jag får upp tempot. Den vita burkbottnen syns inte längre. Jag börjar dessutom trivas i skogen. Luften är syremättad, vinden får löven att rassla behagligt, barnens kiv dämpas av mossor och lav. ÖVERSATT: Jag har fått in en sparrutin, pengar dras varje månad från lönekontot och rasslar in på ISK:en utan att jag ägnar det så stor tanke. 

4. Efter en stund börjar burken kännas behagligt tung. Jag har dessutom hittat en teknik som gör att det går snabbare och snabbare att fylla den: Jag lokaliserar ett mastigt ris, ställer ner burken på marken och plockar med båda händerna. Hand efter hand med blåbär trillar ner. Plötsligt är burken full. ÖVERSATT: Jag har lärt mig lite om börsen men kanske ännu viktigare: Jag hittar fler områden jag kan slakta för att frigöra sparutrymme. Det som förut tog tre månader att spara fixar jag nu på en. Att kika in på ISK:en känns nu sporrande och kul, inte deppigt och hopplöst. Jag nås av insikten att jag själv kan påverka tempot på min sparresa. 

5. Burken är full och jag går in på nästa. Nu kan inte ett gäng hungriga björnar hålla mig borta från skogen. Jag vill plocka mer och mer, fylla burk efter burk. Jag och barnen har börjat småsurra där i skogen. Vi pratar om social kompetens, höstens outfits och frikyrklighet. Jag glömmer nästan att jag plockar bär, det har blivit som en mekanisk process. Istället ligger fokus på oss, på huk där i skogen. När fingrarna jobbar släpps tanken fri och vi har trevligt, vi lever livet. ÖVERSATT: När den initiala ovanheten vid sparande passerat slutar jag att tänka på det. Det går på rutin, med enda avbrott om jag någon månad lyckas jacka upp sparkvoten så att jag måste köpa mer fonder. Livet tar över, inte tankarna på sparande.

Och VIPS var bären plockade och vi åker hem för att frysa in burk på burk med nyplockade bär. Kanske bakar vi en paj ikväll? Kort sagt och översatt: Målet uppfyllt, kapitalet på plats för att leva ett liv i sus och dus. Det var ju inte så svårt, tänker jag. Det gick ju LÄTT, vad gnällde jag ens för tidigare? Det var ju till och med tillfredsställande och KUL. 

Så med min blåbärsmetafor vänder jag mig till dig som antingen inte startat din sparresa eller till dig som precis tagit de första stapplande stegen: Håll huvudet kallt och fortsätt. Även om det känns segt som kola kommer du inom kort inte skymta botten på burken. Och vips börjar burken bli kvartsfull, halvfull, trekvarts. Du får kramp i handleden av att bära den. Och någonstans där börjar du glömma att du ens är ute och plockar blåbär. Och då är det inte långt kvar innan du kan titulera dig miljonär. Och på internetbanken finns varken knott, mygg eller broms.

Mvh/

FruEfficientBadass