Jag besöker havet

Jag jobbar sedan slutet av augusti i tvåveckors-pass. Två veckor jobb, två veckor ledigt. Helt perfekt om du frågar mig eftersom jag dels får tid att göra allt det där jag tycker hör livet till: Promenera, baka, fixa och dona hemma, se på film, läsa och bara vara MEN också med en dos jobb-adrenalin och puls tio arbetsdagar per månad. Det var under en av mina lediga dagar i slutet av augusti som jag plötsligt fann mig sysslolös hemma. Huset var städat, tvättkorgen tom, sockerkakan ur ugnen, pluggandet avklarat (man kan bara ta in en viss mängd engelsk grammatik per dag) och morgonpromenaden var enligt min app avslutad redan 07:50 så dagen var så att säga MIN. Då beslöt jag mig för att ta mig till havet. Först en onödig bakgrunds-story:

Det var för kanske sex-sju år sedan som jag och några kollegor skulle ut i skärgården med chefens båt (ink. chefen alltså). Det var precis den där tiden på året, slutet av augusti, när det fortfarande är sommar men med lite kyliga inslag i luften. Den där tiden på året när ledningsgrupper runt om i landet ska låtsas att de genom sitt ränksmide på annan ort (oftast skärgården) kan påverka utkomsten av Q4 och på så vis säkra årets resultat.

Vi åker förbi Nacka och ut mot havsbandet växer kåkarna. Stora, feta och vackra med sjötomt. Och inte en människa i syne. Inte en (1) människa såg vi. Och vi satt där på båten och suckade att "vad trist att äga dessa stora hus och inte ha tid att vara i dem" när någon skymtade ett hus på en udde där det satt ett helt gäng människor, säkert ett tiotal, på en stor terrass. "Men kolla, där sitter några!" ropar logistikchefen och vi kisar för att få en skymt av dessa lyxlirare och när vi passerar ser vi att de alla är seniorer. Grått, lila, blått hår och en skylt som avslöjar att det rör sig om ett äldreboende. Det är alltså då, efter 65, som Solsidan-borna får möjlighet att till fullo njuta av sina vackra hem även under veckodagarna (förutsatt att de klarar av att gå i de eleganta trapporna som förbinder husets våningar med varandra, om inte kanske det finns plats på det vackert belägna äldreboendet). Jag minns inte om jag redan då var inne på FI-spåret men låt oss säga att den här bilden ofta poppar upp i mitt huvud när jag funderar på logiska ordningsföljder i livet. Hopp till temat:

Jag älskar havet (unikt va). Vatten, kust, horisont, sjögräs, vass, saltstänk, himmel, solglitter, vågor; rubbet med kustband. Och nu vill det sig inte värre än att vi bor 12 minuters bilväg eller knappt en halvtimmes cykelväg från just havet. "Problemet" om man nu vill kalla det det, är att jag inte nyttjar detta i den utsträckning jag borde. Naturligtvis är vi där under sommarmånaderna, tillsammans med halva Hudik. Jag menar mer...att verkligen vara vid kusten, som en del av en rutin typ en gång i veckan, oavsett årstid.

Därför tog jag denna eftermiddag cykeln ut och i vanligt ordning finner man en massa grejer man normalt inte ser när man bränner förbi med bil. Jag upptäckte exempelvis ytterligare en strand. Så nu förstår jag varför det heter "Maln-baden" och inte "Maln-badet".

Maln-bad 2, även kallat "Gräs-Maln" fick jag lära mig av ett barn.

Sen kringelikrokade jag mig vidare till den stora stranden och därifrån hade knegare och tjänstemän dragit eftersom skolan börjat och jobben likaså:

Original-Maln.

Så jag gick ToR längs med vattenbrynet och satte mig på en brygga och dinglade med benen över de gulliga små vågorna, kände doften av tång, fick saltstänk i ansiktet och hörde måsarnas skrin och insöp precis allt det där existentiellt ljuvliga som hör till en nära-havs-upplevelse.

Och det var där och då jag bestämde mig. Jag måste tvinga fram en rutin att ta mig till havet framöver. För det blir inte gjort annars. Jag lyckades dra dit barnen en (1) gång under vintern och det var jättehärligt - sportlovssol och sand och vacker is - men sen blev det inte någon mer gång förrän badsäsongen drog igång. Så jag satte upp ett mål: Tio turer till stranden innan året är slut. Då räknar jag med att jag fått såpass blodad tand att jag inte behöver en målbild för att komma till skott. Jag vill poängtera att det inte på något vis är något fel att vara nöjd med andra utomhusupplevelser: Skog, park, gå på slätt inland, trottoar, funkar utmärkt. Men bor man kustnära är upplevelsen av havet något speciellt och i mitt tycke livskvalitetshöjande.

Jag kommer att tänka på dokumentären "Playing with FIRE" där Han har bett Henne att skriva en lista på saker hon gillar att göra i vardagen (i syfte att kunna designa ett liv som inte var lika kostnadskrävande men som ändå höll hög kvalitet i relation till de saker de båda gillade att göra) och hon sa att hon trodde att hon på sin topp-tio-lista skulle skriva "Vara på stranden". Minns nu inte var de bodde, men någonstans strandnära på USA:s västkust. Men det gjorde hon alltså inte, utan konstaterade istället krasst att "Vi är aldrig på stranden, trots att vi bor precis bredvid". Jag tror inte att det här är helt ovanligt, att man pyntar det där stora extra för att bo nära exempelvis havet, men sen kommer livet emellan och man ids inte besöka det där attraktiva som man vinnlade sig om att umgås med innan man flyttade dit.

MEN det tänker jag ändra på nu. Inte för att det är direkt dyrt att bosätta sig utanför Hudik, men jag menar att jag kommer att anstränga mig för att tidssegment "havspromenader" ska öka under året som kommer. Det handlar snarare om upplevelsen än motionen. Det senare får jag på mina timslånga morgonrundor och jag kan tänka mig att under vintern ta bilen ut. Poängen är att införliva havets alla element i mitt vanliga liv: Vara i fred med mina tankar, känna doften av tång och sjögräs, höra måsarnas skrin, låta havsvinden rufsa om håret, se en hel horisont, observera hur årstiderna avspeglar sig i sceneriet.

Vad har detta med ekonomi att göra undrar vän av ordning? Ingenting egentligen. Det handlar möjligen om de tankar som ryms i begreppet "deep year", d.v.s. att man till fullo drar nytta av de resurser och upplevelser som finns i ens närområde. Ni som läst mig länge vet att jag har en dröm om att under en period, kanske återkommande, bo i södra Portugal och vandra längs med Gibraltar sund. Varför vill jag det? Kanske för att få vara i fred med mina tankar, känna doften av tång och sjögräs, höra måsarnas skrin, låta havsvinden rufsa om håret, se en hel horisont, observera hur årstiderna avspeglar sig i sceneriet.

Jag utesluter verkligen inte Portugal-spåret framöver (särskilt efter det att barnen är skolfria och förhoppningsvis utflugna), men ibland behöver man inte gå över ån efter vatten. Har du saker i ditt närområde du har tänkt ta bättre vara på i framtiden?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Redan dagen efter jag skrev detta inlägg cyklade jag tillbaka, den här gången med kurslitteratur, filt, lunch och kaffetermos och sen hängde jag där i sex timmar. Inte en människa, det var jag och strandfåglarna. Ibland var det sol, ibland var det mulet och när jag kom hem kände jag mig sådär behagligt trött som man blir av en dag utomhus då man inte ansträngt sig nämnvärt. Som att hitta ett andra vardagsrum, mitt eget out door office. D.s.