Så rik är svensken

Innan jul skrev jag ett inlägg om att de flesta svenskar har ett val mellan konsumtion och sparande och att de flesta svenskar väljer a) att konsumera och b) att klaga på att de inte kan spara. Några dagar efter publicering trillade jag på en artikel i Di som satte siffror på mitt resonemang. Rubriken lyder: "Gyllene tider för sparande", underrubrik: "10 000 mer kan läggas undan per månad nu än för 30 år sedan". Med andra ord: Jag har rätt, klagobrallorna har fel, frågor på det? 

Ur artikeln: "Swedbank har jämfört utvecklingen på hushållsnivå från 1990 och framåt. För 30 år sedan hade en genomsnittlig tvåbarnsfamilj kvar 3 400 kronor per månad, i dagens penningvärde, när alla nödvändiga utgifter var betalda. 20 år senare var det väsentligt bättre då sparutrymmet var drygt 15 000 kronor, och i år bedöms tvåbarnsfamiljen ha kvar 16 400 kronor i månaden när allt nödvändigt är betalt."

Källa: Di 21 december 2020 ("Swedbank, kvar att leva på när levnadskostnader har betalats")

Nu vet inte jag vilket privatekonomiskt budgetunderlag som ligger bakom Swedbanks kalkyler, men jag skulle gissa att det rör sig om konsumentsverkets estimat på vad man bör lägga än på det enda, än på det andra. Estimat som i min mening är överdrivna. Jag menar, är 1 430 kronor per månad för "medier" verkligen "rimligt" ("rimligt" är konsumentverkets ledstjärna i dessa estimat)? Eller "äta lunch ute" för 1 960 kronor? Med andra ord, när Swedbank säger att en genomsnittlig tvåbarnsfamilj har 16 400 kronor kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda skulle jag lägga på 20-30% i sparutrymme i det fall familjen i fråga är beredd att avstå två-tre uteluncher per vecka i kombination med att kapa frukosttidningen för Omni. Då skulle en snittfamilj kunna spara, säg, 20 000 i månaden. Dessa pengar in i en indexfond och familjen är miljonärer inom fem år. 

"'Det ökade sparutrymmet förklaras av faktorer som en god inkomstutveckling, lägre inkomstskatter och fallande bolåneräntor', säger Arturo Arques, privatekonom på Swedbank."

Jag tänkte på en kommentar som någon gjorde i samband med mitt tidigare klagoklaginlägg, om att sparande av många anses vara en klassfråga. Att (den mytomspunna) ”eliten” lär sina barn att daytrayda medan populas aldrig blir matade kunskapen om hur en göe hélas.

Jag tittar på mina föräldrar, som inte sparade mycket under den tid jag bodde hemma. De kommer från icke-elitistisk bakgrund och fick ingen kunskap om investeringar med sig hemifrån, minus att mamma sparade i riksgäldsobligationer (för yngre läsare: ungefär som postkodlotteriet, fast från staten). Men i mitten av 90-talet började de spara mer metodiskt, trots att de med sina kulturarbetarlöner (mamma på halvtidsanställning) måste ha tjänat under snittet. Lite snöboll på det och det har gått bra för dem.

Vad hände? Gifte de in sig i öfverklassen och fick ta del av de hemliga knepen? Nay! Men i samband med löneökningar och att jag flyttade hemifrån uppstod en diff och mina föräldrar valde att investera den diffen snarare än att konsumera den. Det var nog mer instinkt än genomtänkt strategi (mamma har likt jag lite preppertendenser) och de valda tillgångsslagen var tyvärr inte aktier utan låsta högräntefonder från Akelius som (i perioder nästan, jag säger nästan) tangerade index (dock inte nu och det är inget tillgångsslag jag rekommenderar). 

Det hade varit enkelt för dem att i detta läge ha stängt sparutrymmet genom att öka sin konsumtion. Men mina föräldrar är frugal weirdos och även om de gjort några resor genom åren (två-tre stycken i alla fall), har de inte ägnat sig åt någon konsumtion att tala om. De bjuder hellre hem folk än går på restaurang, köper kläder second hand osv. Nu säger inte jag att man behöver leva som mina föräldrar gör, även jag vill resa mer än de har gjort. Men jag använder dem som exempel på att det inte är omöjligt att kapitalisera på det generellt ökade sparutrymmet i det svenska samhället de senaste 20-30 åren.

Det är intressant att fundera i dessa banor och framför allt: Vad är det som gör att bara en liten andel av befolkningen förstår att identifiera den förmånliga sparposition vi nu, som snitt betraktat, befinner oss i? Jag förstår allt det där med "instant gratification" och Marshmallowstest. Det är helt i sin ordning. Men det jag inte förstår är att retoriken, trots att det borde vara allmän känt att vi har det så väl förspänt, ändå låter gnisselig. The Man är elak ("Visste du, flås flås, att 99% av världens kapital ägs av 1 promille buä buä?") vi måste vända upp och ner på systemen, folk har inte råååd. Är det för att vi är uttråkade? 

Mvh/
FruEfficientBadass