Nästan alla har ett val

Bered er på ett klagoklag, det vill säga den genre av inlägg jag med regelbundna intervall publicerar eftersom jag stör mig på alla som stör sig. Stör sig på vad? Folk som sparar. 

"Men du måste förstå att alla har inte den ekonomiska möjligheten att bla bla bla..."

1) Jag förstår att inte alla as in 100% av alla i Sverige, än mindre i Europa och ännu mindre i världen som helhet, har möjlighet att spara. 

2) Men jag förstår också att den absoluta merparten av svenne bananas skulle kunna spara om de valde att göra det.

3) Trixet är att göra det valet istället för att...

4)...klaga på andra som gör det. 

Vi konsumerar mer än någonsin. Enligt en rapport från Handelshögskolan i Göteborg konsumerade vi 2018 för 2 000 miljarder i landet, en ökning med 25% från 2008. Placerapodden nämnde ett grovt estimat (jag inte minns) på det ackumulerade sparandet under pandemin som gav av handen att om vi skär bort en del av vårt resande, restaurangätande, nöjeskonsumerande och shoppande frigörs stora mängder kapital. Med sådan data till hands, finns det verkligen fog för påståendet att folk i gemen inte kan spara?

Det var en retorisk fråga, klart att folk kan spara eftersom man uppenbarligen klarar av att konsumera. Det handlar som vanligt om vad man är beredd att avstå och i fallet svenne banan är svaret "Ingenting". Man vill ha ett långsiktigt sparande, visst visst. Men man vill samtidigt äta utelunch, köpa nya kläder snarare än 2nd hand, privatleasa nybil och bygga altan med badtunna.

Jag har intresserat följt den nästan unisona sågningen av Sigge Eklunds bok "Livets små njutningar", en bok som enligt mig tangerar böcker av typen ”The Art of Frugal Hedonism” av Anne Fraser Rowland, d.v.s. böcker på temat "njut av det lilla", därav namnet "Livets små njutningar". 

I Alex och Sigges podcast nämner Sigge Eklund en recensent som hugger på det faktum att Sigge nämner "Köpa te på lösvikt" som en källa till liten njutning. Recensenten menar att detta är en provokation mot de som inte har råd att köpa te på lösvikt. Lätt för Sigge Eklund, podcastmiljonären, att slänga runt och bara köpa lösviktste sådär. Jag vet inte jag, men jag tycker att det rimmar rätt illa med "Konsumtionsrapporten 2019". Eller är det endast de cognacsstinna isterbukarna på Östermalm som står för konsumtionsökningen på 25 procent från 2008? 

Västerbottenskurirens Sara Meidell har, till skillnad från andra kritiker, förstått att Sigge Eklunds exempel på lycka är tillgängliga för den stora massan, även de som saknar podcastmiljoner. Hon menar också att Eklunds "aningslöshet" är en sorts "förmildrande omständighet" som ger hopp:

"I en intervju med DN beskriver Sigge Eklund hur beroendeframkallande det är i möten med meningsmotståndare att lämna prat om politik åt sidan och då inse hur lika vi är varandra. Häri ligger väl också ett hopp, i allt; att denna insikt hos de välbeställda om allas likhet, detta frö till solidaritet, kunde omsättas i en rörelse som kan utjämna kapitalet lite. Som maximerar den bredare mänsklighetens möjlighet att nå lyckan i det lilla."

Hallå! Jag har ett förslag till en rörelse som kan utjämna kapitalet lite:

1) Sluta klaga

2) Börja spara

Så kanske den här snubben...

...får flås i nacken av de här proletärerna, som just nu vinschas ner i en gruva någonstans i Sverige till någon usel lön (förutsatt att de ens får lön, patron lär vara en nyckfull jävel) :

På tal om lön (Ekonomifakta):

"I Sverige uppgick medianlönen till 31 700 kronor i månaden år 2019. Den var något högre i privat sektor än bland offentliganställda, men skillnaden var inte större än 500 kronor i månaden. Genomsnittslönen i hela ekonomin uppgick till 35 300 kronor."

Det finns förvisso folk som ligger över detta snitt. Podcastmiljonärer och gruvarbetare till exempel. Men låt oss utgå från ett snitt på 31 700 kronor vilket borde ge en snittlön efter netto för en snittmedbörgare på runt 22 papp. Är det verkligen så att man med 22' netto per månad känner sådan oro för sin egen och sina närståendes överlevnad att varje tanke på sparande är otänkbar? 

Vore det i så fall inte konstruktivt att sluta jacka upp sin konsumtion med 25% på elva år? Reservation för att jag inte vet vad som ingår i denna konsumtionssiffra. Det kan mycket väl handla om rovor som ska kokas för att föda de tio barnen innan dagens tredje arbetspass.

Ytterligare ett mysterium är hur svenskar i gemen, alltså ej bara den diffust definierade överklassen, innan corona kunde resa så till den grad att flyget nådde all time high. För det rörde sig nog inte enbart om arbetsresor mellan de sjaviga arbetarlängorna på Söder till gruvschakten i Kurravaara?

Jag är inte dummare än att jag fattar att det här rör sig om medial jargong som går hem i stugorna. "Vad fick han som inte jag fick?!" Vi gillar tydligen känslan av att vara orättvist behandlade och i på förhand stipulerat kölvatten av The Man. Vi gillar det så mycket att vi ivrigt klickar in oss på nyhetssajter med texter av ovan slag vilket genererar annonsintäkter vilket jag tror är ett av skälen till att man som journalist levererar polariserande retorik. För jag tror inte att rubriker som "Alla kan spara - den kompletta listan på saker du kan välja att avstå" hade dragit riktigt lika mycket trafik som klassanalys av kändis lösviktstekonsumtion. 

Det som är problematiskt är att resonemang av det här slaget (”Bristande solidaritet är anledningen till att jag har tomt på sparkontot”) skapar en bild av att sparande och makt över den egna tiden (vilket om man så önskar kan bli en konsekvens att ett sparande) är ouppnåeligt för de allra flesta av oss, när det i själva verket är asuppnåeligt. Närmare bestämt 25 procent mer uppnåeligt än 2008, för någonstans har ju pengar frigjorts för att möjliggöra denna konsumtionsökning. Att sparande och FIRE skulle vara en aktivitet reserverad för ”överklassen” stämmer inte, men det är säkert en trösterik tanke för den som tycker att det är roligare att handla än att spara. 

Jag träffade nyligen en bekant till en kompis som med självklarhet i röst proklamerade att det var omöjligt att spara sig fri på enbart lönearbete. Eftersom jag vet att hon har en fäbless för USA-resor och åker dit minst en gång per år tyckte jag att det lät märkligt. Men hon kanske åkte fraktfartyg och betalade genom att skala potatis i mässen, vad vet jag. 

Men hon var inte helt igenom en underdog utan hade en lösning på problemet, om än en något omständlig sådan: ”Man får se till att födas in i överklassen!”. Jag blev nyfiken på hur hon definierade denna överklass*. Ingick hon möjligen själv, med bostadsrätt värd miljoner i Stockholms innerstad och en lön som möjliggjorde transatlantiska resor på regelbunden basis? Där gled samtalet över i något annat, så jag kommer aldrig att få veta hur denna förtryckande maktelit ser ut i hennes huvud. Gissningsvis har de husa som de kallar ”lilla fröken”. Alltså GÄSP detta gamla klasstugg när ska det upphöra. Ta din lön, oavsett var den kommer från och avsätt en del till långsiktigt sparande. 

Vem som helst kan köpa te på lösvikt. Två hundra gram honeybush orange & cream kostar 92 kronor, vilket motsvarar en skippad utelunch per månad. 

Mvh/

FruEfficientBadass

* De lortiga hantverkssnubbar med tvåmannafirmor jag servade i min förrförra yrkesroll räknas nog inte trots deras många millar på banken, för de bor ju inte i Torekov, i Örgryte eller på Östermalm. När de köpte sin femte skoter eller första helikopter (sant fall!) skulle nog min väns bekant fälla en tacksamhetens tår över att dessa utsatta proletärer äntligen rört sig över existensminimum.