Statusuppdatering vårt liv

Jag inser att jag varit dålig på att redogöra för hur vårt liv ser ut nuförtiden och gör därför en kort sammanfattning för den som är intresserad (vilket jag utgår från att ni är). Nu skriver jag detta inlägg två veckor innan ni läser det så ta det för vad det är, en uppdatering med lagg:

Det är mycket snö. Och mörkt och kallt. Vissa dagar har vi haft ner mot 20 minus och då har det varit mindre kul. Vår elkapacitet är  tydligen inte helt rustad för sådan kyla så vi har fått lära oss vilka apparater som går att använda samtidigt (lampor+tvättmaskin) och vilka som inte går att använda samtidigt (luftvärmepump i ett av barnens rum och tvättmaskin, som ligger på samma "krets" eller vad det nu heter i elsvängen). Man får helt enkelt lära sig att planera sina aktiviteter utefter vilka rum som nyttjas. 

En komplicerande faktor har varit att två av tre barn bedriver hemmastudier (eller vad man nu ska kalla det att ligga på sängen och peppra iväg emojis till sina klasskompisar all vaken tid) vilket gör att jag inte kunnat stänga av värmen i olika rum så som jag önskar, i syfte att kunna dammsuga eller dra igång en disk. Men i skrivande stund, hélas, går mellanbarnets skola igång inom kort (tio timmar, femton minuter) vilket är en lättnad för alla inblandade. Det smärtar mig i min själ att se en 13-åring bara...jag vet inte...göra det en 13-åring gör, istället för att lägga en liiiten dos ansträngning i skolan och få bra betyg (jag menar, det är Hudik vi snackar om). Moroten för hennes del är att komma in på södra latin i Stockholm till gymnasiet och då har vi lovat henne hemflytt (eftersom "landet suger") men det verkar inte vara motivation nog att lyfta fokus från Snapchat mer än tre sekunder åt gången. Var jag sådan? Troligtvis. Fast utan Snapchat. Efterlysning: Hur hanterar man en lat, egocentrisk tonåring utan att gå in i rollen som tjatig tonårsmorsa? Jag avskyr den, men halkar likt förbannat dit på daglig basis.

Jobb då. Min man jobbar fortfarande deltid, enligt eget hufvud. Det vill säga: Vissa perioder jobbar han inte alls (när det är lite att göra) och vissa perioder jobbar han mycket (när det är mycket att göra). Ungefär så som man tänker sig att ett sunt arbetsliv skulle se ut om man inte hade en hang-up på exakt timstipulerade veckor. Jag halkade in i det svarta hålet "Living a FI" för ett tag sen och slogs igen av hur underbar den bloggen är. I inlägget "The Litany of Office Hate" samlar han lite smulor av saker han inte förmått koka hela inlägg på och kanske kan inlägget låta lite väl klagigt. Men jag älskar det, för han lyckas sätta fingret på de där små detaljerna som tillsammans gjorde att jag, vid sidan om de stora nackdelarna, bara avskydde jobbet. Så här skriver han om arbetstid:

"I hate the days when I don’t have enough to do because I’m then trying to figure out how to book seven or eight hours to projects when I didn’t actually work seven or eight hours.  I hate having too much to do and having difficulty being able to turn off my thoughts about work even when I’m home and ostensibly relaxing.  I hate being on-call.  I hate the fact that people with salaried jobs are frequently asked to work unpaid overtime but when things are slower they are rarely given the opportunity to leave work early — I hate that there’s no undertime."

Jag slutade mitt reporter-vikariat till årsskiftet och läser nu litteraturvetenskap på distans. Det är inte så kul som det låter. Just nu läser jag lyrik znark. Att läsa den är tråkigt. Att analysera den är omöjligt. Vad vet jag om vad som rörde sig i huvudet på Sapfo när hon låg och rimmade i en rosenlund vid Egeiska  havet. Låt det stå för henne och de tusentals på-riktigt-intresserade som försökt sig på analys innan mig? En del saker är rent svammel. Särskilt vår inhemska diktning, som de "svenska balladerna":

Men hvad gör man inte för lite uthyrnings-alibi. I övrigt håller jag på att skriva en bok. Den går under arbetsnamnet "Sparboken" och är tänkt att vara en sammanställning av, ni gissar rätt, mina spartips. Som en crash course till att rent praktiskt ta sin tanke ("jag vill bli fri och rik") till handling ("jag gör beteendeförändringar i vardagen"). Jag har ju tidigare givit ut fyra enklare fackböcker på vanliga förlag, men inget av dem är intresserade av att ge ut min rafflande titel. Så jag gör det själv, på Publit, så kallad "print on demand". Så om ni undrar varför jag varit lite frånvarande i kommentatorsfältet efter årsskiftet så beror det på att jag stångas med InDesign dagarna i ända. Jag kan emellertid konstatera att ni sköter diskussionen alldeles utmärkt på egen hand, utan mamma. Och jag läser alla kommentarer.

I övrigt är det väl ganska lugnt måste jag säga. Vi håller oss på vår kant. Jag lämnar knappt gårn och gör jag det är det för att uträtta ärenden i människobyn i en mycket förutsägbar ordning (biblioteket - systemet - postombudet). I mitt nyinredda shangri-la här på plan två känns det som en utopi come true. Jag, i min skrivarlya på landet med utsikt över de vita vidderna, min orkidéträdgård i vinterlandskap:

Ibland kommer jag på mig själv med att inse vilken total lyxtillvaro jag lever i. Jag skriver hur länge jag vill på kvällar och nätter, i trygg förvissning om att min underbare make sköter morgnar och lämning på skolan. Jag går upp, fixelidonar med lite tvätt, ved e d och tar sen en promenad så långt jag pallar i kylan. Efter en enkel brunch går jag upp och skriver och kommer inte ner igen förrän till middagen (som min man lagat). Ingen stress. Ingen chef. Ingen Outlook. Ingen som har åsikter om det jag gör. Det krävs ibland att jag går in och läser något av mina tidiga inlägg, min dagbok alternativt en gammal Living a FI-text för att till fullo förstå hur bra jag har det. Ett sista citat:

"I hate reviews. I hate self reviews and peer reviews, reviews of vendor products, reviews of prospective hires, and reviews of managers.  I hate setting goals for myself for the following year.  I hate having goals set for me. I hate how the bar always goes higher, never lower, never laterally or even in a circular motion.  Just:  Higher. I hate how I feel compelled to pretend that I like this ridiculous model because it’s “challenging.” I hate getting something done and seeing the ambitious glint in my manager’s eye that shows he’s thinking about how to publicize the accomplishment and capitalize on it to benefit his own career. I hate sometimes recognizing that there’s ambition in me, too, and I hate that I can’t entirely remove it."

Hur har DU det i vintertöcknet?

Mvh/
FruEfficientBadass