Sidor

Vikten av att tänka med sin hjärna

Jag lyckades knäcka ryggen för inte så länge sedan. Fattar inte hur jag bär mig åt, jag bar inte ens på något tungt. Jag hade gått igång på boken "Städa hållbart med ekotipset" och storstädat badrummet. Dagen efter stod jag framåtlutad och skrubbade med en dåres frenesi spishällen ren med sockerbitar, även det ett tips från boken. Återkommer till det, eftersom jag i skrivande stund är sängliggande med en svullen rygg (ser rätt bisarrt ut, jag saknar liksom svank). 

Hur som haver, mitt lealösa tillstånd ledde i vanlig ordning till viss reflektion. Det var ju under min maraton-lunginflammation i april-maj 2015 jag upptäckte FIRE. Den här gången upptäckte jag, via ett avsnitt hos Tim Ferris, Cal Newports blogg med det något missvisande namnet "Study Hacks". OMG, bloggen handlar om så mycket mer (även om den ursprungligen kom till för att lära amerikanska ungdomar att hacka sig in på college).

Ett av de inlägg jag fastnade för var In Defense of Thinking. Inlägget inleds med ett Hemingway-citat: “My working habits are simple: long periods of thinking, short periods of writing.” Inlägget handlar kort och gott om att prioritera tänkande i långa perioder, exempelvis under promenader eller i passiv miljö (tänk: ligga på sängen i en timme och låta tanken vandra). Lyssna inåt. Ur detta föds idéer som eventuellt kan omsättas i produktiv handling. 

Ett konkret exempel kan vara att du som doktorand, istället för att stirra dig blind på ett antal ord som ska plitas ner på avhandlingen varje dag, istället avrundar varje dag med en timslång promenad i natur. Utan att prata i telefon eller lyssna på ljudbok, musik eller podcast. De reflektioner, tankar och idéer som då uppstår noterar du hastigt vid hemkomst och låter bli grund för nästa dags arbete. 

En vän fungerar på precis det sättet. Han är högt uppsatt chef på ett multinationellt företag och rattar rätt komplexa projekt, utan att själv vara specialist. En generisk chef med andra ord, vars uppgift är att se till att rätt kugghjul rattas i rätt tid och av rätt person. På pappret ett ansvarskrävande jobb. Ändå har han varje dag tid att träna, vara i naturen och läsa skönlitt. Han hävdar själv att det är just detta som är nyckeln till framgång. Genom att ständigt lyfta blicken och bara under korta stunder interagera med kontorsbruset, förmår han se vad som är rätt sak att göra. 

Att lyssna inåt är något Newport även lyfter i inlägget On Beethoven and the Gifts of Silence. Många tror felaktigt att Beethoven var stendöv hela livet. I verkligheten fick han gradvis försämrad hörsel, för att först vid 45 bli mer eller mindre döv. Det intressanta är att hans musik blev mer originell efter det att han förlorade hörseln helt.

Beethoven’s diminished hearing limited the influence of “prevailing compositional fashions.” Whereas his earlier work was “pleasantly reminiscent” of his instructor, Josef Haydn, his later work was spectacularly innovative. “Deafness freed Beethoven as a composer because he no longer had society’s soundtrack in his ears.”

Läsningen av detta blogginlägg sammanföll med att jag såg Who Killed the KLF på Göteborgs filmfestival. KLF var ju ofattbart stora under tidigt 90-tal, kända för såväl sin musik som sina spektakulära scenframträdanden och musikvideos. Gruppen, bestående av Jimmy Cauty och Bill Drummond, såg sig själva som en hybrid av musikgrupp och konstnärsduo och ibland ballade det ur rejält. Som när de inför galan på Brit Awards (då de delade bästa-band-plats med Simply Red) hade långt gångna planer på att Drummond skulle skära av sig sin ena hand och kasta ut den i publiken. Nu nöjde de sig med att skjuta lösa skott med maskingevär för att därefter lämna scenen med frasen ”The KLF have left the building" för att därefter aldrig mer producera något (förutom då de brände upp en miljon pund och gjorde en amatörfilm om det). 

Poängen varandes: KLF blev enorma, kanske inte trots utan just på grund av deras galenskap och konstnärliga...ska vi kalla det integritet? En integritet som troligtvis gått helt förlorad om de haft ett skivbolag i ryggen, eller en eller flera managers som bett dem hålla sig inom ramarna för vad som ansågs vara lämpligt. Nu var de bara två frirejsande kreatörer och som Jimmy Cauty uttryckte det i en gammal intervju: "Vi bara tog dagen som den kom och följde de infall vi fick". 

Tänk om människor lite mer till vardags kunde få tid att tänka och verka i fred, utan att pådyvlas regelverk kring var, när och hur de ska tänka och verka. Föreställ er den enorma intellektuella, konstnärliga och kreativa kraft som skulle frisättas. Och då menar jag inte till extremer, som att på KLF-vis lämna döda får på trottoarer med texten "I died for you", utan snarare att sondera inåt, i sina hufvuden. Vad händer om du under överskådlig framtid får umgås på heltid (eller deltid) med din hjärna?

Inom FIRE-communityn uttrycks ofta en oro för vad som kan komma att hända om vardagens alla strukturer (läs: jobbet) rycks undan. Tänk om jag tappar fotfästet? Sällan hör jag någon se fram emot möjligheten att kratta banan för kreativitet och uppfinningsrikedom. Det är ju liksom ett kännetecken för den mänskliga arten att ha ett visst mått av dessa varor så helt otänkbart är det ju inte att gemene man sitter på något. Om än så futtigt som att skriva inlägg om trasiga strumpor. 

Jag kan själv inte stoltsera med några storverk under min tid efter ekorrhjulet förutom en ziljon små mikroprojekt på hemmaplan (se mitt Insta). Å andra sidan har jag giggat en del och därutöver haft en del anhörigarbete hemmavid, skyller på det. Men den känsla som genomsyrar mitt liv post-jobb är att jag har en ren tankeverksamhet, om ni fattar vad jag menar. Inboxen är tom, inga nattliga anteckningar på block vid nattduksbordet, ingen stress över glömda saker. När en idé dyker upp - och det kan röra allt från en artist jag vill djuplyssna på eller att jag måste hjälpa ett barn att böja franska verb - kan jag ägna mig åt den omedelbart, utan att behöva pussla om i schemat.

Jag kan därför verkligen inte klaga på brist på umgänge med min hjärna. I princip dagliga långpromenader föder tankar och idéer om stort som smått som ibland blir till handling i det privata och ibland till innehåll på bloggen. Bloggen tar för övrigt mycket lite tid eftersom inläggen ofta föds och formuleras ute på fältet, jag behöver bara avsätta tid till att hamra på tangenterna. 

Men jag är nyfiken: 

1) Lyckas du kombinera jobb och hjärnumgänge?

2) Upplever du fler kreativa ryck under semester/föräldraledighet än under jobbperioder?

Mvh/
FruEfficientBadass

23 kommentarer:

  1. Jag umgås med min hjärna när jag cyklar. Ofta till och från jobbet, ibland till biblioteket eller för att hämta ut ett paket. Det tar minst 1h enkel väg till jobbet och ca 20 min till biblioteket. Jag bor lite lantligt. Cykelvägarna består främst av grusvägar i skogen. Jag älskar det. Det gör hälsa för både kropp och knopp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Två timmars cykling till och från jobbet? Otroligt.

      Radera
    2. Jag har också en timmas cykling till jobbet enkel väg! I och med pandemin har jag valt att jobba hemifrån en stor del av tiden så jag är på kontoret ca 2-3 gånger per vecka ... idealiskt! Jag har förmånen att själv bestämma var jag ska jobba i och med att jag är egenföretagare, och jag tror för min del att ca 50-50 funkar bäst. Jag får alla fördelar av att vara på kontoret (gott kaffe, trevligt att se att fler än jag jobbar, miljöombyte, cykeltur m.m.) men samtidigt alla fördelar av att jobba hemma (flexibilitet, ingen transporttid vissa dagar m.m.)

      Radera
  2. 1) Sista åren lyckades jag inte kombinera jobb och tänkande, beskriver mig själv som en zombie tom levande död...gick i tidig pension för ett år sedan.
    2) Börjar sedan jag gick i pension så sakta hitta tillbaka till mig själv och då menar jag kärnan...blir fortfarande stressad av att tänka på jobbet men gör det ytterst sällan. Ska bli spännande att fortsätta bli mig själv , den JAG är. Har jobbat i vården i alla år och man är ju tvungen att ha ett "jobb-jag" alltid glad, trevlig, aldrig ifrågasätta mm. Orkar nu på ett helt annat sätt kan sätta igång direkt med kreativa ryck, dock hoppas jag att jag ska fortsätta att orka mer, har långt kvar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så är det för mig också, gick i förtida pension för en månad sedan och mitt sista arbetslös tappade jag all motivation, var ständigt stressad hemma och kunde aldrig njuta av helgledigheten...för det var ju snart måndag igen...jag har jobbat i offentlig verksamhet i 40 år och precis som du skriver " alltid glad alltid trevlig ". Jag ser fram emot en vår där jag kan sitta i timmar och titta på vitsipporna och lukta på häggen, det ska bli ljuvligt.

      Radera
    2. "Orkar nu på ett helt annat sätt kan sätta igång direkt med kreativa ryck, dock hoppas jag att jag ska fortsätta att orka mer, har långt kvar". Jo, många vittnar ju om det, att det kan vara svårt att återhämta krafterna efter ett långt yrkesliv (ex. Frihetsgrader). Hoppas du sakta men säkert återhämtar dig och fortsätter finna ditt egna jag. +Anonym 12:10.

      Radera
    3. Det låter underbart att få hitta sig själv utan den påtvingade arbetsmasken.

      Radera
  3. Jag bytte jobb från det privata till det offentliga, och på topp 3 av vad jag gillar mest med det är just det att ha tid att tänka på saker, utan att stressa över vad jag ska fakturera den timmen til kunden på.

    SvaraRadera
  4. Jag håller varken på med semester eller föräldraledighet, men upplever som du att det är bra att ta ett steg tillbaka och reflektera. När man står mitt i skiten är det svårare att få utlopp för kreativa tankar. Under tuffa jobbperioder kommer dessa tankar istället på natten vilket inte heller är helt lyckat.

    Hoppas ryggen återhämtar sig snabbt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "När man står mitt i skiten är det svårare att få utlopp för kreativa tankar." Verkligen. Ryggen är f ö återhämtad sen ett par veckor tillbaka, jag skriver ju med en månads släp vanligtvis. Vilket funkade bra tills börsen dök och jag hade inlägg som handlade om börsens fantastiska prestation i utkast.

      Radera
    2. Den som ändå hade en månads bloggbuffert...

      Radera
  5. Det är därför det är så intressant att se att många nuförtiden liksom desperat drar fram mobilen vid första och minsta tecken på att hjärnan skulle börja tänka tankar som ovan.

    De kanske helt enkelt drabbas av ångest om de skulle umgås med sin hjärna. KBT sägs ju vara effektivt vid fobier och ångest, det kanske skulle kunna vara något. Kanske som ett Facebook-konto?

    (Obs, spår av ironi kan förekomma i kommentaren, speciellt på slutet...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hörde ett poddavsnitt av The Minimalists idag som tangerar ovan tankar. De lever ju rätt lugna och avskalade liv tangerande mindfulness hela tiden. Men en av dem hade varit och flytit i tank (vad heter det? Floating?) och sa att när alla stimuli försvinner - syn/hörsel/känsel - hör man hur högt hjärnan låter. Kanske måste man flyta några timmar per dag för att på riktigt komma i kontakt med hen?

      Radera
    2. Har ni märkt att jag gillar ordet "tangerar"?

      Radera
  6. Jag har börjat lita på att min hjärna plötsligt ser lösningar på når jag tänkt på eller plötsligt kommer ihåg nåt viktigt precis innan det är försent. Detta händer oftast när jag promenerar el cyklar men kan också ske när jag kör bil. Skönt när det funkar, lite som attraktionslagen, låt det komma bara... ursäkta flummet, plats för skratt- el gråtemoji.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men ja, jag känner igen det där! Och det skrämmer mig lite. När jag jobbade kände jag väldigt sällan av de där varningssignalerna eftersom jag hade för fullt upp med att beta av en aldrig sinande mailkorg. Men nu, när jag har tid att gå och såsa, då dyker det ständigt upp saker som jag bara "Gud, vilken tur att jag kom på detta!".

      Radera
    2. Vad jag menar är att jag undrar vilka katastrofer jag gick in i under de arbetande åren på grund av bristande uppmärksamhet.

      Radera
  7. Men underbart! Tack för din kommentar.

    SvaraRadera
  8. Beror nog på vad man lägger in i begreppet hjärnumgänge. Rörelser inne i kraniet som korrelerar med den verksamhet från vilken man uppbär lön och som kan omsättas till konkret värde för organisationen har förekommit i någon/några av ens anställningar. Det kanske var ett slags umgänge. Fast med hjärnboja då, eftersom frigången var villkorad till prestation.

    Verkligt intimt umgänge med hjärnan, och varför inte involvera hela själen då vi ändå har byxorna nere, har då för mig inte lirat särskilt väl med en konventionell anställning. Inte alls faktiskt. Däremot fanns en period som egen företagare där man lyckades baxa in säkert en halvtid inom arbetsmomentet dagdrömmeri. Men det gällde att chimären av den på gränsen till kollaps utarbetade företagaren hölls intakt. Detta var rätt länge sedan och dagdrömmandet är nu uppgraderat till kontemplation.

    Det du skriver FruEfficientBadass, gällande "att sondera inåt, i sina hufvuden. Vad händer om du under överskådlig framtid får umgås på heltid (eller deltid) med din hjärna?" ligger mig varmt om hjärtat. Förvånas också över att icke-agerandet och rädslan i det sammanhanget tycks så utbrett. Känner precis tvärt om.

    Vad gäller Hemingway så var han en gudabenådad författare.
    En annan favorit är Tranströmer. Dessa rader kanske handlar om detta att blicka inåt eller att inte göra det?

    Ur Preludier (Mörkerseende, 1970)

    II
    Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
    en kommer utifrån
    och där de möts har man en chans att få se sig själv.

    Den som märker vad som håller på att hända ropar
    förtvivlat: ”Stanna!
    vad som helst bara jag slipper känna mig själv.”

    Och det finns en båt som vill lägga till — försöker just här —
    den kommer att försöka tusentals gånger.

    Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in
    genom det öppna fönstret,
    in bland partygästerna som dansat sig varma

    Hälsningar

    B





    SvaraRadera
  9. Efter en veckas sportlov med utförsåkning så kan jag hålla med om kreativiteten i en passiv miljö. Det går inte att göra så mycket annat i en släplift än att just åka, titta sig omkring, fixa vantar/halsduk/skidglasögon. Och tänka på allt möjligt.
    Även om jag visste att det var full fart på saker på jobbet, pga jobbets uppgifter, så visste jag också att jag just där och då inte kunde göra något (och ingen hade dragit tillbaka min semester så det var bara att gilla läget :-) så tiden i liften gick åt till att låta tankarna flyga.
    Vän av ordning undrar då om jag inte åkte tillsammans med någon. Jo det hände ibland, men eftersom de i mitt sällskap alla åker på olika nivåer så var vi i olika backar och om vi var på samma ställe så var det definitivt i olika hastighet. Och för varje gång det var dags att åka utför så tömdes tankarna på "grubbel och idéer" för att koncentrera sig på "här och nu".

    Tillbaka på jobbet idag och träffade kolleger som jag inte sett på länge (distansarbetet är inte obligatoriskt längre). Då blev det kreativt i en annan miljö. Så väldigt skönt att träffa folk igen och småprata, höra berättelser om det som faller in och käfta med varandra igen.
    Kreativiteten behöver både mat och vila.

    Spargrisen

    SvaraRadera
  10. Åh!! Det här är något som jag tänker på SÅ mycket. Hur hela samhället genomsyras av denna fullkomliga stress och beslut som inte tas av eftertänksamhet utan enbart utifrån att det ska gå snabbt (och bli "billigt"). Tankar tar tid som Bodil Jönsson skrev. Tid och tystnad upplever jag som det lyxigaste en människa (iallafall jag) kan äga. Hur ska hjärnan kunna tänka om den bara matas med intryck dagarna i ända? För min del är det totalt omöjligt att kombinera jobb och tid för hjärnan att bara få vara. Det blir bara värre och värre och eftersom jag har en sisådär 20-25 år kvar till riktig pension så siktar jag nu på FIRE innan jag blir helt förstörd av arbetsmiljön på riktigt. Jag upplever att jag mår otroligt mycket bättre vad gäller ALLT när jag är ledig.

    SvaraRadera