Budgetfixa garderoben

När jag var på Gotland såg jag att husägaren i sin ytrenovering av sitt 50-talshus lagt in heltäckningsmatta i de små garderoberna i sovrummen. Det var en liten men effektfull detalj. Gissningsvis ligger det trägolv under. Men genom att lägga till en kortluggad vitgrå heltäckningsmatta blev garderoberna väldigt mysiga, som walk in closets. 

Jag bestämde mig för att göra detsamma med vår Stockholmsgarderob. Ursprungsskicket var korkgolv, troligtvis inlagt på 80-talet.

Golvets mått är 100 * 80 cm och jag tänkte att det skulle bli en billig sak att skära till från en av de stora heltäckningsmatteleverantörerna, exempelvis denna eller denna. Så var inte fallet. Ofta finns en fördefinierad bredd, inte sällan flera meter, vilket gör att jag aldrig kom under tusen kronor om man räknar in frakt.

Ett snällt företag gick till och med ner i källaren för att se om de hade en stuvbit i vald storlek och färg, men där fanns inget. 

Så jag köpte en gångmatta från Rusta för 299 kronor. Eftersom de håller på att avveckla butiken på Regeringsgatan var det 25 procent rabatt så slutpriset blev 225 kronor. 

Transport hem med buss kostade förvisso 39 kronor men då fick jag privilegiet att snabbspola förbi valrörelsens floskeltunga skyltkavalkad (såå skönt att inte bo i Stockholm under valrörelsen).

Sen klippte jag helt enkelt till den och la den på golvet. Det blev lite pusslande längst bak men vem ser det? Jag brydde mig inte ens om att fästa mattan med dubbelhäftande tejp e d. Det står en lådkonstruktion på som håller den på plats.

Se så vackurt. Nu kan jag nästan kalla den min walk-in closet. Det är en garderob och man kan gå in i den, nu dessutom med ett skönt underlag. Jag kan varmt rekommendera detta tilltag för lite vardagslyx. Så slipper du fundera på att bygga ut huset för tre miljoner för att ha plats med en fancy garderob. Gör befintlig garderob fin istället så spar du mycket tid, pengar och energi. Ovan projekt tog en och en halv timme från start till mål.

En tanke som slog mig gällande walk-in closets. Nu kanske ni tror att jag ljuger men jag vill inte ha en. Inte ens om en snäll byggherre approcherade mig på gatan och erbjöd sig att med mirakelmetod bygga ut lägenheten så att jag fick en. Jag tycker att de är obegripliga. Varför ska man ha ett helt rum för sina kläder? Är tanken att man ska vistas där, även efter påklädning?

Såklart, om man har ohemult mycket kläder behöver man ohemult mycket uttrymme för att lagra sina kläder, det fattar ock jag. Men tanken på att ha ohemult mycket kläder fyller mig med stress. De videos jag sätt på temat "declutter walk in closet" kan ge mig pulspåslag i flera minuter.

Alla de suckar, nervösa skratt och huvudkli som kvinnan i videon ovan ger ifrån sig kan du slippa genom att bli garderobsminimalist. Du äger och kurerar ett fåtal plagg per säsong (max 30) och behöver aldrig mer uttrymme än en normalstor byrå eller en 90 centimeter bred garderob i det fall du vill hänga allt. 

Nu blev jag dessutom inspirerad till att småstäda min egen garderob, för tillfället full med sommarplagg så det blev en femminuterslång övning i att sortera på färg och kön (min man och jag delar) eftersom vinterkläderna snart ska in. Ett par puffar Chanel på mattan och voilà, as happy as can be.

Är du nöjd med din garderobssituation?

Mvh/
FruEfficientBadass

Greedflation

Det var hos Frihetsmamman jag första gången kom i kontakt med begreppet Greedflation:

Consumers become accustomed to higher prices as a result of inflation (along with supply chain issues and the war in Ukraine, in this case). Corporations use the opportunity to increase prices and boost profits, even if their own costs haven’t changed.

Alltså hell yeah. Hur kommer det sig annars att Digestivekex på mitt Stockholms-Hemköp kostar 27 kronor medan de fortfarande - troligtvis från samma fabrik - kostar nio spänn på Lidl? Och då har Hemköp ännu inte höstreviderat sina priser (och mig veteligen jobbar inte Lidl med revideringsfönster) varför vi får anta att kexen även fortsättningsvis kommer att vara billiga på Lidl men dra iväg hos våra svenska dagligvaruhandelskedjor. Så inläggets tips nummer ett: Handla på Lidl.

Att den svenska restaurangbranschen hoppar på Greedflation är, precis som Frihetsmamman påpekade i ovan inägg, uppenbart. Frihetsmamman exemplifierar med två pannkakor med sylt för 89 kronor. Jag hittade nedan skylt ute på Djurgårdsförvaltningens Disneyland a.k.a. Fjäderholmarna:

För att förtydliga. Menyskylten hör inte till ett kvälls-etablissemang. Alltså ingen finkrog i skärgårdsmiljö dit folk vallfärdar för kulinariska överraskningar. Det här är ett random turistcafé. Låt mig smaka på priserna:

Najadlax, 215 kronor. Hmm. Ok låt gå, det är trots allt NAJAD-lax vad nu det betyder. Älgköttbullar 185 kronor...Kan vara något exklusivt handjagat av krögaren själv kanske, säkerligen inte från Martin & Servera (såklart från grossen). Men sen...

Räksallad 225 spänn? Drak mig baklänges.

Snubbeltrubbel i Nangiala blir det också med den veganska pirogen för 175 kronor. Låt mig saxa innehållsförteckningen från en pirog:

200 gram smör eller margarin
5 dl mjölk
50 gram färsk jäst
1 tsk socker
1,5 tsk salt
13,5 dl vetemjöl
2 dl vetemjöl till utbakning
2 uppvispade ägg till pensling

Säg 80 spänn, och sen lite soltorkade tomater och grönsakstjofräs till vegansk fyllning = en dryg hundring. Till 24 piroger. Så styckpris fyra kronor och så lite sallad och kryddgrönt runt om så säg en tia och då räknar jag högt som ni märker. Vinstmarginal runt...jag minns inte hur man räknar ut vinstmarginal men ni fattar, den är hög.

"Men personalkostnader och energi och et cetera?" Ja inte tror jag att den semesterjobbande personalen fått 20 eller 80 procent i lönepåslag på grund av elpriser och Ukraina. Och om man får tro Cornucopia kommer löneökningarna överlag att bli blygsamma framöver. 

Inte heller tror jag att de ökade energipriserna har fördyrat pirogen sådär vansinnigt eftersom den tillagats mitt i sommaren och med max en halvtimmes körväg från grossen. Man passar helt enkelt på. "Svenne Banan verkar tro att priserna ökar monstruöst så låt oss passa på att höja halv-monstruöst". I kombination med att alla andra i branschen gör det. 

Så, tips nummer två som varken är nytt men mer relevant än någonsin, är: Stanna hemma och ät tills saker rättat till sig. För det kommer de att göra. Folk kommer inte att ha råd att äta jobblunch fem dagar i veckan om den snittar på 160 kronor om de samtidigt ska renovera sina hem och ta igen coronaårens resstopp och det samtidigt som lönerna ligger kvar på ungefär samma nivåer. 

Tids nog kommer någon eller några restauratörer att steppa tillbaka och sen sätts tillgång/efterfrågan-mekanismen igång och priserna återgår till rimligare nivåer. 

Jag tycker att det är mer värt att någon gång ibland gå ut och äta middag på en bra krog än att skvätta iväg hundralappar på vetemjöl och jäst på ett café. För som jag upplever det (och detta är ju rätt skumt) ligger kvällskrogarna i mellanprissegmentet kvar på ungefär samma nivåer. 

Dagen på Fjäderholmarna tog vi varsin kulglass till det facila priset av 55 kronor styck. På hemvägen passerade vi Lidl och sen åt vi hamburgare med pommes och tillbehör för 25 kronor per person. Samt läsk av sorten ”Freeway” (du hade inte klarat ett blindtest).

Märker du av de ökade krogpriserna?

Mvh/

FruEfficientBadass

Mjölka tjänstepension asap

Under CampFI kom vi att tala om vanlig pension, orange kuvert-style. Den hen som kommenterar med signatur "Peter S" nämnde att många pensionärer i Sverige idag är rätt nöjda, det vill säga: De får ut mer pension än vad de räknat med. Gissningsvis beror det på att 87 procent av populas (mitt estimat) tror att det orange kuvertet visar total pension, emedan det tillkommer ett potentiellt fläskigt tjänstepensionspåslag för de som jobbat med kollektivavtal vilket omfattar nio av tio i Sverige. För att se din totala pension loggar du in på minpension.se. 

De pensionärsgrupper som syns i kvällspress är ofta undantag av typen män som avstått förvärvsarbete för att vara hemma med barn alternativt kvinnor som drivit eget men inte prioriterat att avsätta tillräckligt mycket i pension. 

Jag skojar givetvis, kvinnorna har stannat hemma och männen att meckat med egen firma. Men som helhet är åtta av tio svenskar nöjda med sin pension. Och då får man betänka att "klaga på pension" utvecklats till nationalsport varför det hade legat nära till hands att tro att folk svarar att de är missnöjda av bara farten varför jag tror att svensken i gemen är nöjdare än vad dessa siffror ger av handen. 

Frihetsgrader tipsade under träffen om att inte ta ut allmän pension för tidigt eftersom man då skattar satan (tydligen är den högsta skattesatsen för de som tar ut allmän pension vid ett visst tillfälle, minns ej vilka årsspann så Frihetsgrader eller annan kunnig får gärna kommentera). 

Detsamma gäller tjänstepension, det vill säga: Ju tidigare du tar ut den, desto lägre tjänstepension får du (förutsatt att du väljer ”livsvarigt”) och ju mer skattar du på den. Frågan är om här utgår samma straffskala som avseende den allmänna pensionen, hittar inga siffror.

Pensionsmyndigheten:

De flesta tjänstepensioner kan du tidigast ta ut från 55 års ålder, om du jobbar inom staten så kan du tidigast ta ut tjänstepension från 61 års ålder. Ju tidigare du tar ut din pension, desto lägre blir din pension per månad. Du betalar högre skatt på din pension när du tar ut den tidigt.

Här minns jag att Peter S sa något intressant som jag dessvärre inte minns helt och fullt men om jag minns konturerna av det så var det typ: Det är inte den totala tjänstepensionen som blir lägre utan beloppet per månad i det fall du nallar i förtid.

Det är ju logiskt eftersom tjänstepensionen, till skillnad från den allmänna pensinen, är din och bara din. Som sagt, framskjuten lön. Väljer du att ta ut tjänstepensionen tio år tidigare än tänkt kommer det månatliga beloppet naturligtvis att bli lägre. 

Men tjänstepensionen i sin helhet kommer att vara densamma för dig oavsett när och hur du tar ut den. Undantag: Du tar ut enligt rekommenderad pensionsprognos på minpension.se (d.v.s. "livsvarigt") och trillar av pinn tidigare än staten estimerat. Då går du eller rättare sagt dina arvingar förlorande ur det.

Brasklapp för att nedan resonemang enbart är för min ekonomi, inte allmän ekonomisk rådgivning. Jag leker med tanken på att under åren 55-67 tanka ur min tjänstepension till hundra procent. Det innebär en bruttopension på 14 500 kronor vilket blir runt 12 000 kronor netto vid normal skattesats. Reservation för av mig okänd straffskatt, så säg 10-11 000 kronor i månaden fram tills det att jag kan börja ta ut allmän pension vid 67. 

För att visa mig duktig i statens ögon väntar jag ytterligare ett halvår med att ta ut allmän pension och först vid 67 år och 6 månader tar jag ut den och får då samma belopp som tjänstepensionen innan, eller några hundralappar lägre. 

Fördelarna med ovan är:

1. Jag är garanterad min uppskjutna lön i form av tjänstepension. Dör jag tillfaller en relativt intakt ISK mina barn.

2. Relaterat till ovan: Under åren 55 till 67 kommer jag att röra ISK:en i betydligt mindre omfattning än om jag enbart förlitat mig på avkastning. Jag kan betala en stor del av mina levnadsomkostnader i form av räkningar och mat med tjänstepension och låta ISK:en puttra på. 

Och inget ont menat pensionsmyndigheten, men historiskt har OMX30 utvecklats bättre än den genomsnittliga pensionsförvaltningen som räknar med en genomsnittlig avkastning på 2 procent (även om det gått betydligt bättre för många pensionsbolag de senaste åren).

För även om du har betydligt större inflytande på ditt pensionskapital idag än tidigare, är det ändå med en känsla av trögrörlighet åtminstone jag gjorde rockad bland mina pensionsalternativ för några år sedan.

Genom att mjölka tjänstepension tidigt ger jag ISK:en (och Lysa) andrum att göra sin grej. Och tanken svindlar. Redan om nio år kan jag börja plocka ut en rätt kännbar pension vilket gör att jag inte behöver känna samma press på att hösta in extrajobb åren som kommer eftersom ISK:en med stor sannolikhet kommer att klara att hålla mig under armarna under denna tidsperiod och dessutom lämna en betydande pott som kan förränta sig under tjänstepensionsåren.

Nu är ju det här bara lösa tankar i mitt huvud och jag behöver er som bollplank. Vad missar jag? Och om jag inte missar något, varför gör inte fler så här? Bör jag dra det ännu längre och ta ut tjänstepensionen under, säg, fem år för att dessutom kunna investera det som blir över när räkningarna är betalda?

Mvh/
FruEfficientBadass

Folks syn på min ekonomi

Under CampFI kom vi in på många intressanta samtalstrådar varav en var hur folk ev. hanterar ens valda livsstil. I den mån man nu är transparent. Jag var ju under de yrkesverksamma åren inte öppen med att jag likt Andy Dufresne i Nyckeln till frihet i lönndom karvade mig en exit, i sittande måndagsmöten mitt framför ögonen på fängelsedirektören (#fånga femkronor). 

Precis i början av min sparkarriär, det vill säga när jag funnit Jesus i MMM, predikade jag nog en del inför nära vänner i förhoppningen om att även de skulle se ljuset och följa med på min resa. 

Detta gav i regel svagt gensvar. Någon log lite generat, ytterligare någon blev provocerad, you know the drill. Jag nämner det eftersom jag vill poängtera att jag de facto delgivit min närmaste krets planens karaktär, om än för ett antal år sedan. Planens karaktär: Att spara ihop så pass mycket pengar att jag kan leva på avkastningen. Inte att inte spara ihop tillräckligt med pengarna så att jag måste bli bjuden på lunch av mina vänner för att kunna umgås.

Och ändå är det precis detta som verkar ha hänt. När jag bjuder upp till umgänge så väljer jag av såväl privatekonomiska som av principiella skäl att bjuda hem folk alternativt ta med något ät- och framför allt drickbart till platsen där vi ska ses. Därmed inte sagt att jag inte ibland går med på att ses på lokal, det gör jag säkert en gång i kvartalet. 

Visserligen tycker jag att det är trevligare att ses hemma hos någon, av massor av skäl. Man får mer tid att umgås och under lugnare omständigheter. Man får slå lovar i folks hem för att se vad skit de sysslat med på konsumtionsfronten och man kanske stöter in i ett barn man inte sett på ett tag. Framför allt kan man inta horisontalläge i någons soffa till kaffet, vilket sällan är fallet på krogen. 

Men åter till poängen. När jag i somras bjöd ett par väninnor på lunch på lokal och vi närmade oss betalningen, lade den ena av dem handen på min Visahand och viskade: "Är det säkert att du klarar av det här nu då?". Missförstå mig inte, det var inte på något vis härskartekniskt sagt, bara omtänksamt från en person som inte skulle kunna mästra någon ens om hon försökte. Jag visste inte om jag skulle skratta eller fnissa och förklarade kort att det inte var någon fara med min ekonomi och sen tänkte jag inte så mycket mer på det.

Men på vägen hem slog det mig. När jag velat umgås med den här vännen har jag alltid bjudit hem henne på middag. När hon sen velat bjuda tillbaka, har hon bjudit mig på lunch ute. Jag har alltid tolkat detta som att hon inte gillar att laga mat och så att säga ersätter en hemmamåltid med en restaurangdito. 

Tolkat och tolkat förresten, det är uttalat så och hon sörjer fortfarande sin ”maid” från expatåren eftersom hon inte kan laga mat. Men nu inser jag att en bidragande orsak till att hon insisterat på att betala är att hon trott att jag inte haft råd. Och jag mitt fån har tackat och tagit emot, när jag i själva verket borde ha stångat fram kortet och bara "den här gången betalar jag".  

Om jag ska vara självkritisk så handlar det om två saker. Dels har jag inte varit så bra på att förklara mitt livsupplägg som jag kanske trott. Och dels har jag varit för passiv när det gäller att bjuda folk på lokal. En hemmamiddag med bubbel och vin är inte gratis, men bra mycket billigare än att gå på krogen. Och symbolvärdet är starkt: Att langa fram kortet på lokal signalerar starkare ekonomi än att välkomna någon i sitt hem. 

Samtidigt, hur pedagogisk förväntas man vara? För i takt med att FIRE bitit sig in i mitt liv, desto mindre tänker jag på det. Jag känner litet eller noll behov av att prata om det med folk utanför bloggosfären. Lektionen här är väl att man i vissa fall, i det fall man misstänker att man är föremål för allmosor, måste vara extra tydlig och det gör man bäst genom att betala på lokal med jämna intervall.

Upplever du att dina vänner tror att du lever på ruinens brant?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Vill också tipsa om Frihetsmammans inlägg på temat ekonomisk självbild D.s.

Sommarens resnota

Det här blev, till skillnad från de senaste tre somrarna, en dyr sommar. Två överprissatta språkresor, en vecka i Paris och fyra dagar på Gotland. MEN då vill jag inflika att vi inte rest sedan sommaren 2018 då vi var en vecka till Italien och innan dess gjorde vi ingenting sedan 2014 eftersom det var i maj 2015 jag blev frugal weirdo. Våra reskostnader snittade på åtta år blir runt en tredjedel av vad snittsvensken lägger och vi föräldrar står inte ens för hälften av notan. 

Anledningarna till aktivitetsnivån denna sommar är tre: 

1) Barnen börjar bli stora. Äldsta har vid onödigt många gånger påtalat flytt hemifrån nästa sommar. Mellanbarnet vill bara hänga med pojkvän. Jag, som själv har positiva erfarenheter av språkresor, ville gärna få iväg dem medan tid var d.v.s. denna sommar 2022. 

"14-åringar som förbättrar sin franska"

2) Minstingen hade lovats en Parisresa till 2020 men den brann av bekanta skäl inne. Det var m a o hög tid att realisera löftet.

3) Gotland var planerat till 2020 därmed inställt och med anledning av bekants Visby-hus som ska upp till försäljning till hösten blev det brådis.

Denna sommar blev med andra ord ett ackumulerat fyrverkeri av upplevelser som vi kommer att bära med oss för resten av våra liv. Särskilt för språkresebarnen som trots sina periodvisa umbäranden (exempelvis när 14-åringen glömde stiga av vid rätt busstation och hamnade vid en motorväg i franska bergen mitt i natten utan att lyckas få tag i en taxi) upplevde att den här sommaren var fantastisk. 

Kanske särskilt fantastisk givet att vi normalt sett inte tar oss för särskilt mycket. Nu kan vi dessutom chilla ett tag i förvissningen om att vi inte halkat efter svenne banan alltför mycket. Tvärt om känner båda tonåringarna att de fått göra bra mycket mer än sina jämnåriga så check på det ängsliga racet. 

Finansieringen av språkresorna, delar av Gotland samt minstingens andel av Parisresan har för övrigt skett med den avkastning som givits på de barnbidrag vi lade undan 2010-2017 och som vi sedan låtit ligga och jäsa som en surdeg på Avanza. Jag har ju tidigare skrivit om barnens konstnärsfond och det är bland annat avstådda lekland, skippad dussincharter, strypt utemat och val av second hand framför nya barnkläder som möjliggjort att de nu i sommar fått resa på egen hand. 

Det är även barnens konstnärsfond som i nuläget bekostar äldsta barnets körkort samt korrigeringen av 14-åringens pirayamun medelst privat finansierad tandreglering. Och vi är inte i närheten av att se botten av kistan än, inflation/depression/recession/depravation till trots.  

Tricket med att komma undan med vidlyftigt resande trots överlag frugal livsstil är att veta var man ska sätta in resurserna. Det är naturligtvis ohållbart att bränna stora summor på årliga resor i det fall man har ambitionen att leva ett någorlunda fritt liv. 

Tvärt om har jag här på bloggen högljutt förespråkat staycation, house swapping etc. Och det vidhåller jag. Det är dessutom inte automatiskt roligare att resa utomlands än att byta sommarhus eller lägenhet med en kompis. Jag vet det, för det har jag läst på Flashback.

Tvärt om kan du råka ut för en del missöden på längre resor som du undviker om du stannar hemma och jag vet att detta låter tråkigt och livremmigt men det är ett faktum, läs bara IGMR:s erfarenhet från semestern och gångra med hundratusen för uppskattningsvis så många är årligen med om jidder vid mer ambitiösa resor. Våra tonåringar hade ett antal missöden men de var av mer karaktärsdanande art ink. göra PIR-rapport på Arlanda och vet du inte vad det är har du alltså haft en bra semester. 

Summerat: Lev billigt, semestra lokalt. Byt bostad med fölk du känner, bjud hem släktingar och låt dem bjuda tillbaka. Res med de billigaste alternativen - tåg, bil, fraktfartyg vad vet jag - bo på Air BnB eller stanna bara hemma och gör fantastiska saker. 

Men när du känner att tiden är mogen, fläska på för kung och fosterland men gör det med intention och gör det sällan. Och res i möjligaste mån för avkastning.

Vi kommer med stor sannolikhet, trots våra minst sagt ljumna erfarenheter av vald språkreseleverantör, att skicka även minstingen på språkresa (rättviseaskpekten). Vi kommer kanske att göra en gemensam resa till med alla tre. 

Men det är ungefär där vi lägger ribban för vår familjs resande. Resten kommer att handla om små bidrag till deras egeninitierade resor med vänner och respektive och möjligen någon eller några sockerströdda små resor med minstingen när bara hon är kvar hemma. 

Lite som min filosofi kring kläder. Du köper rubbet 2nd hand till 20 procent av nypris men laddar på med en märkesväska eller en märkesklocka vilket lyfter helhetsintrycket. Mina barn kan komma undan med att de inte åker till Thailand varje vinter eftersom de varit på språkresa till Oxford respektive Franska Rivieran. Du toppar kategorin med strategisk fingertoppskänsla. 

Hur tänker du kring resor, särskilt om du har familj?

Mvh/
FruEfficientBadass

Semestertankar

Nu har jag varit fri från ekorrhjul i drygt fyra år. Den tjänstemannafria vardagen har så att säga blivit en vana och inte något jag tänker aktivt på när jag vaknar. I början, i juni 2018, var jag ju hög på känslan i åtminstone en månad. Jag studsade ur sängen och kastade mig ut i naturen eller på cykelturer runt om i stan. Jag fläkte mig på kajer för att insupa sol och dagsljus och jag kunde på pin kiv sätta mig på tunnelbanan i rusningstrafik bara för nöjet att känna att jag, till skillnad från merparten i vagnen, inte var på väg till ett jobb. Det var en obeskrivlig tid. Kanske den lyckligaste i mitt liv eftersom den stod i så bjärt kontrast till åratal av jobbångest.

Men nu, fyra år senare, är friheten vardag. Visst njuter jag av den. Men inte på samma sätt som i början, då hade jag bränt ut mig. Jag funderar ibland på om det är som med lottovinster. Forskningen visar ju att man direkt efter storvinsten känner endorfinpåslag, men att känslan efterhand mattas av och sen är allt som innan. 

Jag läser i boken Lycka på fullt allvar: "David Lykken, som ligger bakom de stora tvillingstudierna, har till och med sagt att det är lika fruktlöst att försöka bli lycklig som att försöka bli längre till växten som vuxen". Vi har en "happiness set point" som vi hela tiden återvänder till efter att tillfälligt varit höga på lycka eller låga av problem och elände. 

Jag kan inte uttala mig om min happiness set point. Jag kunde ju även i ekorrhjulet erfara stunder av lycka och välbefinnande (oftast i anslutning till fredag eller dagarna innan semestern). Men jag vet att jag idag erfar betydligt färre perioder av stress, oro och obehag än när jag jobbade. Ett fysiskt manifest av detta är att jag tidigare (enbart under arbetstid) svettades ångestsvett i alla mina kläder. Jag köpte Extra Torr och la in kuddar i kavajens armhålor (ärmhålor?) för att slippa kassera Tigerkavajer efter ett halvår.

Idag behöver jag inte använda deo över huvudtaget. Jag sover bättre och gruvar mig i princip aldrig för något. Däremot erfar jag löpande en småputtrig känsla av förnöjsamhet parat med förundran över sakers tillstånd. Ett intrikat spindelnät mellan trappspjälorna. En synnerligen god kaffe. Ett lojt samtal över densamma med en granne. Doften av höstlöv. Kanske har det med en annan del av lyckoforskningen att göra, att det spartanska livet öppnar upp för mer finkalibrerad perception? 

"Ju mer bortskämd man blir med prylar, lyxiga måltider och exklusiva hotell, desto mer kan man förlora förmågan att njuta av detaljerna i vardagen. Högre inkomst innebär ofta högre förväntningar. Rikare människor jämför sig inte heller med dem som har det sämre utan med dem som är ännu rikare - då uppstår genast en ny anledning till att känna sig mindre lyckligt lottad." (Lycka på fullt allvar, s. 40).

Jag kan ändå ibland bli irriterad över att jag inte förmår uppskatta friheten mer, att jag inte dagligdags kan minnas hur det var och fyllas med våldssam tacksamhet över sakernas tillstånd. 

Som tur är kommer det en gång per år då jag per automatik påminns om det: Industrisemestern. När mina vänner räknar ner dagarna till semesterstart. När de glatt förkunnar att det är ”första dagen” eller när de lycklig suckar att det är ”mer än X veckor kvar” och jag påminns om att det tillstånd jag tar för givet är något som de enbart erfar under denna luftficka varje år. Ännu starkare blir effekten när jag hör pusslande föräldrar: "Jag tar vecka A, B, C och Ronny tar vecka X, Y, Z." Inte för att våra barn behöver pusselschema längre, men jag nästan kroppsminns de där exerciserna.

En vän berättade att hon varit på semester på en isolerad ö och därför ”inte fått mailuppdateringar på fyra dagar” och välsignelsen därutav. OMG jag minns detta, företrädesvis från för tiotalet år sedan när internetutbyggnaden ännu inte nått sin topp och man kunde vara på landet i tron att ingen mailat en under veckan. 

Tillbakakaka när man av oaktsamhet rörde sig mot tätort och mailen bara rasslade in pingpingping det ena obehagligare än det andra och vips var semesterkänslan som bortblåst. Andan i halsen, ångestdrivna åtgärder på i 99 procent av fallen kunders mail, jakt på kollegor i glesbygd för att släcka bränder, kanske ett rödflaggat mail med läskvitto från chefen som undrade över försäljningen under Q2 hur kommer det sig att osv..."Jag vill att du sätter upp en telefonkedja bland säljarna så att de ringer upp kunderna och hör varför de inte köper" som ett ess till chef föreslog i slutet av juli när uppskattningsvis 100 procent av kunderna och säljarna var på semester. 

Jag blir så lycklig när jag hör min vän berätta om sin isolerade ö. Jag ber henne att utveckla.”Exakt vilken typ av mail är det? Är det kommentarer på forecasts? Påminnelser om compliance e-learnings? Vd:s reaktion på EBITA?”

Jag ställer frågorna delvis för tillfredsställelsen i att veta att dessa termer aldrig mer kommer att kontaminera mitt liv. Men också för att jag är på väg att förlora orden, minns knappt vad de betyder. Och jag behöver orden för att kunna raljera över dem på bloggen.

Jag inser också att för varje år som går blir det mer omöjligt att vända och gå tillbaka. Dels för att ingen vill ha en tjänsteman med ett oförklarligt antal tomma år i cv:t. Men också för att jag förlorat förmågan. Orden, beteendet, det fejkade intresset för en extern organisations väl och ve, att säga ”vi” och då mena sin arbetsgivare, de ändlösa timmarna i möten om så än bara på distans. Jag kan bara inte gå tillbaka. Jag funderar en del på det och försöker jaga upp mig själv. Tänk om jag måste gå tillbaka, på grund av massiv lågkonjunktur et al?

Sen funderar jag ett varv till. Vid massiv lågkonjunktur/långvarig recession kommer inte heller jobbtillgången att vara toppen och då hade jag varit rökt även med tidigare cv. Vid massiv lågkonjunktur/långvarig recession hade vi varit tvugna att hitta andra lösningar. 

Andra lösningar: Göra oss av med en fastighet eller två. Sälja ett barn (förslagsvis det uppkäftiga). Ta från sparat kapital i större utsträckning än vi gör idag. Jag hade nog tagit vad som helst i jobbväg. Skolan lär väl behöva timvikarier även vid förnyad 30-talskris? Men jag hade med största sannolikhet inte hoppat upp i sadeln igen och tröskat in i en tjänstemannatillvaro som inneburit högoktanig ångest.

Men i väntan på recessionen tänker jag med förnyad energi njuta av den fantastiska friheten som jag tar för given men som för gemene man är ett villkorat fönster blott några veckor per år. 

Har du fått några uppjagande jobbmail under semestern och om ja, kan du tipsa mig om termer som hör yrkeslivet till?

Mvh/

FruEfficientBadass

Hemma från Gotland

Stort tack för gårdagens Camp FI! Tre bloggare och sex läsare, precis lagom för att fylla upp ett picknickbord på Djurgården. I vanlig ordning lätt att relatera till precis allt som sägs (#filterbubbla) och många skratt. 

I fredags kom vi hem från fyra dagars Gotlandsvistelse. Ett drygt dygn innan avresa från Stockholm hade vi åter blivit kompletta i och med att mellanbarnet efter många om och men kommit hem från språkresan i Sydfrankrike. Gotland blev denna sommars grande finale, vårt opus dei. (vet inte ens vad det betyder men det lät dramatiskt).

Jag har varit på Gotland en handfull gånger. Oftast i jobbet då Gotland var ett populärt kick-off-resmål. Jobbar man i dagligvarubranschen är Gotland också en svår distributörsnöt att knäcka varför man gärna skickar dit personal av alla de slag att fylla på i hyllorna inför trojkan Stockholmsveckan, Almedalen och Medeltidsveckan (oklar kronologi). 

Anyheuw, min man har bara varit i Visby under några timmar på en sorts dagkonferens och våra barn har inte varit på Gotland över huvud taget. Eftersom en vän har hus inom mur men planerar att avyttra detta till hösten kändes det givet att få till en tur. 

Detta gjorde vi:

1. Högklint 

Högklint utsiktsplats söder om Visby var magnifikt. Som så många andra naturupplevelser svår att fånga på bild. Men tro mig att det kittlade gott i kistan när man vågade sig nära stupkanterna och tittade ner. Vattnet skiftade i olika nyanser av blått och grönt. 

2. Tofta

Stranden var rätt blåsig denna dag så vi tog skydd bland dynerna där vi låg och läste och beklagade oss över våra lata barn som inte ville följa med på utflykt. Fjortisen hade ju med sig pojkvän så jag fattar att inte de var så sugna på att haka på, men di andra. Sov till tre och när vi kom hem från den här dagen låg de och fipplade med sina mobiler inne i bastuvarma rum, så deprimerande. 

På Tofta åt vi lunch på hyfsat nyöppnade Tofta Beachhouse. Det var inte någon frugal restaurangupplevelse (is any?) men kan ha varit den godaste caesarsallad jag ätit.

3. Sudersand

Fårös nordostliga strand var som väntat fantastisk, full med bräkande Stöckhölmare. Ett barn, som är besatt av miniatyrer, blev helt tokig vid åsynen av alla minisäckor ink. minimusslor av vilka ska skapas en mini-moules-frites vid tillfälle. 

Vid Sudersand åt vi stenugnsbakad pizza på Carlsson vilket starkt rekommenderas. Skönt och avslappnat ställe, bra pizza. 

4. Bergmans hus

Bergmans hus och Bergmans hus, det var så här långt jag lyckades komma. Vilket är väsentligt längre än jag någonsin tidigare kommit. Jag trodde för övrigt att det låg direkt vänster när man kommer av från färjan men det ligger i mitten på östkusten. 

Jag är på intet vis Bergman-fan, annat än att jag uppskattar den buskis han skapat i filmer som Jungfrukällan. Och ja, naturligtvis måste man älska Jan Malmsjös karaktär i Fanny och Alexander, filmprästernas Cruela de Vil. 

Det som fascinerar mig med Bergman är snarare hans livsstil. I jakt på detaljer har jag läst boken av hans hushållerska och sett Tom Alandhs dokumentär från 2009 baserad på densamma (finns på SVT Play). De Oroliga av Linn Ullman gav myckna detaljer kring livet kring såväl Karlaplan som på Fårö, ner på detaljnivå som att hans sista fru (Ingrid) varje dag gick igenom huset på Fårö och piskade de kuddar som låg i soffor och fåtöljer.

Bergmans liv var misstänkt likt mitt eget. Samma lunch varje dag (omelett), starka preferenser kring materialval i kläder, att bära plagg och skor tills de faller sönder samt att bädda med en fäbless för ett visst avstånd mellan kudde och överkast. Med min mans vankande och stunder av oro förkroppsligar vi tillsammans privatpersonen Bergman, minus Mariekexen.

Vad gäller Fåröhuset är det kittlande att Bergman ville att allt skulle säljas på auktion men att rubbet ropades in (av norsk affärsman?) och skänktes tillbaka till den stiftelse som nu sköts av Linn Ullman i syfte att låta huset stå intakt. Varenda möbel ställdes tillbaka på rätt plats, baserat på avtrycken i mattorna. 

Jag vet inte varför, men den manövern gör att jag blir ännu mer besatt av Bergmanresidenset på Fårö. Men nu är det istället någon jeppe på Avarn som får slå sina lovar kring knutarna och smygtitta in hur mycket hen vill. Om du är denna jeppe, kontakta mig för framtida affärer. 

5. Raukar

Hur många ordvitsar kan man skapa med hjälp av ordet rauk? I Gotlandscopy verkar rauktemat figurera i omkring 8 fall av 10 vilket antyder att det är rätt soft att vara reklamare på Gotland. I vilket fall, på Fårös västra kust åkte vi likt alla andra och tittade på dessa berglämningar och vi gjorde det som man inte får men som alla gör nämligen tog med oss varsin souvenirsten. 

6. Titta på får

Eller raukar det vara en bagge?

7. Bada på Kallis

Eller bredvid. Vet inte riktigt vad som ingår i begreppet Kallis men vi badade alltså från den betongbrygga som går ut från den lilla stranden nedan biblioteket. Varje morgon gjorde vi det och det var ljuvligt. Här min man på väg ut i det blå. Själv föredrar jag att plåga mig i centimeter för centimeter från en badstege.

8. Promenera längs med strandpromenaden 

Nästan varje kväll tog vi en promenad norrut längs med strandpromenaden. Antingen jag och min man eller så fick vi som nedan sällskap av minstingen. 

Vid ett par tillfällen tog vi ett glas borta mot Novi till, minns inte vad stället hette (kanske en del av Novi?) men det var fantastiskt att sitta precis vid vattnet och ta in den magnifika skymningen för att sedan strosa hem i ljummen sommarnatt. Det är något märkligt med ljuset. Nedan bild tog jag kanske runt 11-snåret första kvällen och inget filter är pålagt. Hur kan det se ut så här? 

9. Såg solrosor

Mellan Visby och Fårö passerade vi flera helt otroliga solrosfält. Vi tog en massa selfies men då skymde vi ju sikten, så det här var det bästa fotot. 

10. Skär strand

Jag minns en MAD-strip från min barndom där Robinson Crusoe kämpar i åratal för att bygga sin flotte och när han väl rundar udden på den ö där han levt som skeppsbruten möts han av en myllrande casinostad som han med lätthet kunnat nås per fot. Ungefär så kändes vår utflykt till stranden Skär på Fårös nordvästligaste sida. 

Enligt vår man på ön skulle vi åka in på en kostig med "fordonstrafik förbjuden" vilket tilltalade äventyraren i min man men inte mitt rättrådiga psyke som varje natt tampas med mardrömmar på temat white collar crime. Vägen blev mindre och mindre och när den till slut övergick i en sorts barrig stig tvingade jag min man att parkera på ett rotsystem som nog åsamkade vår bil skada nog att återställa universums karma för vårt tilltag. 

Sen fick vi gå och gå och gå och gå och när vi försökte kolla vår position på Google maps fanns det ingen täckning men då äntligen såg vi ett livstecken nämligen ett par cyklar ställda mot ett träd och barrstigen fick inslag av sand och efter ytterligare en stund såg vi fri himmel, vass och sen...The Beach.

Och vilken strand. OMG. Jag har nog aldrig sett en sådan vacker strand. Underbar len sand, vassruggar som böljade i vinden, noll kommers och...asmycket folk. Detta, tillsammans med Paris-bassängens förbud mot att andas under vattnet, blir sommarens stora mysterium. Hur kom alla dessa människor dit? Vi såg förvisso parkeringar både före och efter vår kostig. Men det var lååååångt före och lååååångt efter. Gick de alltså många hundra meter för att komma precis dit där kostigen löpte ut? 

I vilket fall, här tillbringade vi några ljuvliga timmar och badade flera gånger för vattnet var ljummet och helt klart och vågorna var höga och maneterna var små och gulliga, något jag aldrig trodde att jag skulle säga om en manet eftersom jag avskyr dem, traumatiserad efter första sommaren med min man i Göteborg som var en "manetsommar" tillika svinvarm så man var tvungen att kasta sig i bland deras otäcka geléaktiga kroppar och långa snören och mina skrik accompagnerades av släktens "De är inte farliga, de är inte brännmaneter" (nej men det är oavsett vilket obehagligt att bada i gelé och trådar).

Ja, det var typ det vi hann med. Jag vill också tipsa om den klädbutik som ligger precis innan Fåröfärjan, på höger sida om du kommer från Visby. Det är någon lokal förmåga som syr klänningar, toppar och byxor och säljer till rimliga priser. Jag köpte den perfekta solklänningen här och barnen köpte fina armband. 

Tips två rör det bubbel vi fick av vår värd: Richard Juhlin Blanc de Blancs Brut, 129 kr. Att ta med sig den, rejält kyld, upp på balkongen för ett par timmars loj läsning efter en dag på stranden var prima liv. 

Boende och resa gick på drygt 10', men då hade vi med bil och boyfriend. Mat handlade jag innan (på Lidl såklart) och vi åt alla middagar (och de flesta luncher) hemma. Så säg 14 000' ink allt för sex pers fyra dagar. Och nu är Gotland kryssad från bucket list och minstingen vet numera att Gotland inte är ett eget land. Det enda som grämer mig är att vi under dessa dagar inte hörde gotländska en enda gång. Möjligen talade kvinnan som dirigerade oss ombord på färjan gotländska, men det var svårt att höra i allt buller.

Okej en sak till grämer mig. Vi fick parkeringsböter två gånger till ett sammanlagt värde av 2 100 kronor d.v.s. Stockholmspriser. Visby har förbud mot fordonstrafik (även om det inte märks av i någon större utsträckning, vi hade burn race utanför vårt sovrum varje natt) och man ska parkera utanför mur. Vilket var lättare sagt än gjort. 

I Stockholm är man ju så van vid att parkeringar markeras ut jättetydligt med skyltar om vilka tider som pliktar till parkeringspeng. Så länge man ställer sig inom/efter dessa skyltar är man home safe. I villaområdena runt Visby måste man tänka med sin hjärna av typen "Hur många meter får man stå efter en korsning om man står med bilens bak mot avfarten till?" (svar: 10 fucking meter, inte 5,4 som någon lasermätande tomte mätt upp) eller "Hur länge sträcker sig skylt med parkering förbjuden?" (svar: mycket längre än du tror). Med de flesta utgifter, även sura sådana, brukar jag kunna hitta en uppsida. "Läropeng" etc. Men inte med böter. Enda sättet att handskas med dem är att omgående betala dem, slänga dem och försöka förtränga dem.

Nog om det. Gotlandsexpert, vad missade vi att göra?

Mvh/
FruEfficientBadass

Restips: Hitta sidospår

När IGMR beskrev sin Europaresa i sommar nämner han bland annat hur han och familjen besöker "Peter Zumthors magnifika spa 'Vals Therme'." Jag bildgooglade och grät en passivt aggressiv tår. Så överjordiskt coolt, sprunget ur ett för den familjen specifikt intresse nämligen arkitektur. Men poängen varandes: Kanske inte högst upp på gemene Schweiz-resenärs to do-list.

Det tangerar en tanke jag haft ett tag och som jag brukar börja idissla framåt avecen på fest nämligen att hitta ett sidospår vid resor, något i periferin. Om du exempelvis åker till London, hoppa över Madame Tussauds och hitta en egen målsättning, vad som helst, ju mer banal desto bättre. 

Taget ur hatten: ”Hitta roliga strumpbutiker". Du behöver inte ens vara särskilt intresserad av strumpor. Men genom att snitsla en bana kring ett udda och randomiserat ämne är du mindre benägen att kliva i redan upptrampade turistspår. Lämna åt populas att skockas likt får kring Big Ben, Buckinghamn Palace och Oxford street. Du, du integreras med naturlig perfektion rakt in i civilsamhället.

I din jakt på strumporna upptäcker du avskilda bostadskvarter, hemliga språng och grafittiväggar. Lummiga parker, sköna caféer och vem vet, en pub med infödingar som inte är turisttrötta. Du hittar marknader och butiker långt bortom fast fashion-kedjorna och de copy/pastade lyxbutikerna. Exempelvis ställen som säljer uppstoppade humlor (nedan verkligt exempel från min Parisresa, dock ej läsartipset Deyrolles).

Jag har emellertid aldrig gjort slag i saken och sökt just strumpbutiker. Men jag har haft andra quests. I New York letade jag independent-biografer (och fick en hel biosalong för mig själv och tre timmar kortfilm - vilket fick mig att för resten av mitt liv dyrka kortfilm) och konserthallar (OMG Metropolitan, kan fortfarande inte fatta att jag fick biljetter till denna lunchkonsert samma dag). 

I Paris slog vi in på spåret simbassänger. Minstingen uttryckte innan avresa att hon ville bada. "För det gör man utomlands". Hennes enda utomlandsreferens är en vecka i Toscana för fyra år sedan och visst, vi åkte till kusten en dag och badade samt hade pool på vår agriturismo. Men bada i närheten av Paris? Det finns absolut intenting vad jag vet. Förutom kommunala badhus.

Lyckligtvis var de öppna i princip allihop. Enligt hotellmadamen för att det var så varmt. Men jag skulle tro att de har öppet sommartid alltid, om än med andra öppettider än vanligt. I vilket fall som helst badade vi alla dagar utom ankomst- och avresedagen fördelat på tre olika badhus. Och nu ska jag för er berätta om magin med detta.

1. 100% turistfritt

Under våra badhusbesök hörde vi bara franska. Vårt absoluta intryck var att simhallarna enbart befolkades av ortsbefolkning. Inte en fet midjeväska så långt ögat kunde nå. Varför är detta viktigt? Tja, alla är vi olika, men jag föredrar att walraffa åtminstone stundtals när jag är utomlands. För att det är kul och ger en genuin känsla. Samt att man slipper att känna sig som den turist man är, vilket är befriande.

2. Du kommer närmare landets själ

Någon klok lär ha sagt: "Ska du lära känna ett land ska du bege dig till dess fängelser”. Jag säger detsamma men byter ut ”fängelser” mot ”badhus”. Regel nummer ett i franska badhus är att det finns många regler. Nummer två är att du måste ha badmössa. Jag har hittills aldrig varit på ett franskt badhus som varit befriat från denna LAG (för jag fattar det som att badhusreglerna lyder under någon form av lagstiftning...kan ha missförstått för det låter helt vansinnigt men i fallet Frankrike så förvånar mig inget). Nedan minstingen med sin stiliga badmössa i fluffigt tyg, som ger god vatteninförsel liksom bakterieutsläpp. Men det spelar ingen roll, det viktiga är Att Bära BADMÖSSAN.

Syftet är antagligen hygien. Vilket är paradoxalt då man duschar med badkläderna på, inte alltid med tvål som ett krav. Varför har man badkläderna på? För att du antingen duschar inför öppen ridå simhall och/eller så gör du det med folk av motsatt kön. Vilket gör att det räcker med att stoppa sitt smutsiga hår i den löst sittande badmössan och ställa sig i en vek dusch några sekunder för att ge sken av att vara blöt innan du kan hoppa ner i bassängen. 

Förresten finns det tydliga regler kring vilken sorts badkläder du får ha. Såväl jag som min man bär vanligtivs badshorts (jag med bikinitopp till). Mina badshorts är av märket Adidas och från en "swimwear"-kollektion, så det är inte några slumpvis valda shorts, det är riktiga badkläder. 

Men inte i Frankrike. Det tog inte mer än fem sekunder i omklädningsrummet vid Piscine Berlioux i Hallarna innan omklädningsrumsmadamen ilsket röt till att "Det där går inte! Ni måste bära baddräkt!" 

Jag förklarade att detta var helt rena badshorts och inte några bermudas jag gått och slasat i några veckor i sträck men det spelade ingen roll. Som kvinna bär man tight sittande baddräkt alternativt bikini och som man bär man åtsittande badbyxor. "Cela, c'est pour la plage!" ("Det där är strandkläder!") (och problemet med det är..?)

Min man lyckades köpa ett par godkända badbrallor direkt från 70-talet i receptionen medan jag hänvisades ut i köpcentret Hallarna där jag efter sju minuters gångväg hamnade på någon sorts sportbutik där jag rafsade åt mig första bästa baddräkt som jag hastade med till kassan utan att prova (det var 35 grader ute och det enda jag ville var att kasta mig i poolen).

Hettan gjorde att jag helt förträngt att en fransk 40 är som en svensk...32:a? vilket gjorde att jag tillbringade badhusbesöken i något som närmast går att likna vid Borats mankini. Lyckligtvis finns inga regler mot mankinis så jag fick hoppa i.

3. Du lär dig om ett lands vansinne

Eller hoppa i förresten. Det är inte helt säkert att du kan göra det. Franska badhus har som sagt en extensiv regelsamling. För vad? För allt! Lite beroende på vilket badhus du är på. Nedan är ett foto från badhuset nära Eiffeltornet. Det var med största sannolikhet fotoförbud så betänk vilka risker jag tar för er.

I det finstilta under den pedagogiska bilden kan man bland annat läsa att man ska byta om i omklädningsrummet (what?), att man ska använda toaletterna (mind blowing), att man inte får bära smink (mäh?), att man måste gå via ett vattenbad innan man går in till bassängerna (vilket är svårt att undvika eftersom vattenbadet är runt tre meter långt så såvida man inte är en jätte lär man gå i vattenbadet med eller utan pedagogisk skylt), att man ska tvåla in sig och att man "inte får röka vid bassängkanten" (den överkryssade gubben med cigg i munnen). 

Den sista punkten gjorde mig brydd. Man får alltså inte röka vid bassängens kant. Men får man röka i bassängen? Eller i omklädningsrummet? Medan jag grunnade på detta var jag på väg att stoppa en medhavd kaka i min mun ute på soldäcket på berört badhus men lyckligtvis blev jag hejdad av en påpasslig vakt vilket var tur eftersom det hade kunnat sluta i katastrof (?).

Vakten i fråga var en glad skit som efter den bryska tillsägelsen höll oss gisslan i gott och väl en halvtimme med anekdoter och sin anti vaxer-ideologi. Efter en stund tillät han oss också att ta av våra badmössor eftersom vi var på soldäck vilket gjorde att vi kände oss utvalda. Då tog jag tillfället i akt och frågade honom om rökningen. 

Nej, man fick inte röka någonstans. Formuleringen var kvar från någon generell lagstiftning "du 19 Julliet bla bla bla" som gällde såväl inomhus som utomhusbassänger varför den kunde verka förvirrande i just denna kontext då vi var på ett mestadels inomhusbad. Vid utomhusbassänger får man nämligen bolma på, exempelvis på tillhörande gräsplan (dock inte på det soldäck vi vistades på under samtalet med vakten, själva gräset var tydligen avgörande), men man får inte ta med sig ciggen till närheten av själva bassängen. Vilket är logiskt, man kan ju tappa den i vattnet och då släcks den vilket borde vara mot såväl fransk lag som etik.

Att rökning är tillåtet på gräs (rent informellt även av gräs, under min studietid i södra Frankrike var jointar lika vanliga som cigaretter, även på skoltid i själva skolan) blev vi varse när vi några dagar senare badade vid äventyrsbadet i Versailles där det pågick än det ena än det andra (kakätning, hångel och rökning samt en man som låg och solade sig till döds mörk som en bränd pepparkaka med hjälp av någon form av olja han smorde in kroppen med).

Badhuset i Versailles

Den mest bisarra regeln hittade vi i badhuset i Hallarna som hade upprepade varningsskyltar där man förbjöd folk att hålla andan under vattnet. Ursäkta en novis men alternativet, att andas under vattnet, låter inte särskilt säkert. Men jag har lärt mig att inte ifrågasätta. Är det förbjudet så är det, un point c'est tout.

Samma badhus hade också regler mot att krama ur badkläderna i omklädeshytterna. Tips: Om man likt resten av världen instiftat duschar med skymd sikt mot badhall hade man kunnat ta av sig sina badkläder och vridit ur dem i duschen. 

Men nu är det tydligen viktigt att duschning sker publikt så fransmännen har hittat en lösning även på det problemet (våta badkläder). Man har nämligen installerat små små centrifuger i anslutning till hårtorkarna för ändamålet. 

Dessvärre var de trasiga (boef…c’est comme ça quoi) så jag begick brott och vred ur på gölva. Som tur var hade de tre (3) stadigvarande personal som enbart ägnade sig åt att torka golv i damernas omklädningsrum så fadäsen var strax ur världen.

Badhuset i Hallarna

Det var också i Hallarna vi hade några av våra mest stimulerande badhusupplevelser. Bland annat vid åsynen av den grupp uppskattningsvis 40-åriga män som försökte lära sig simma och gång på gång behövde bli uppdragna av badvakterna men lika glatt gav sig ut på djupt vatten igen, tills det att badvakterna spärrade av vid 1,4 meters djup med strikta förhållningsorder att hålla sig på grunt. 

Eller synen av de franska män - i tron om att de är atleter - utförandes märkliga gymnastiska övningar bredvid bassängkanten. Det var skuggboxning och olympiska övningar med käpp men nota bene: Aldrig mer än några minuter eftersom det enligt fransk praxis räcker med 60-120 sekunder för att kunna hävda att man har "gjort sport". 

En kvinna i min ålder vadade i grunt vatten fram och tillbaka i runt fem minuter innan hon gick upp igen och bytte om. Jag menar någon måtta får det vara med frisksportandet. Ytterligare några låg bara och flöt vid bassängkanten. Vi ska väl i och för sig inte säga något, vi simmade max ett par längder. Men det var ju för att vi var på antroplogisk utflykt och var tvugna att fokusera.

Tillfredsställelsen att vid tredje besöket på badhuset i Hallarna se hur en fransman intet ont anande beträdde bassängområdet i badshorts. Jag och min man utbyter menande blickar; han kommer inte att passera. Sagt och gjort, utskjutsad av vakterna (hur kunde han ens komma förbi vakten i omklädningsrummet?). En stund senare kommer mannen in igen, iklädd tighta badbyxor. Men med en pizzakartong! Vi himlar med ögonen, sprickfärdiga av skadeglädje. "Han kan ju ingenting bon dieu!"

Det är den här typen av kickar vi jagar under våra badhusbesök. Att få känna oss som en del av den tuktade befolkningen. Det, och under den här resan, svalka. För hur ljuvligt var det inte att efter badet träda ut i den kvalmiga hettan, fast med gåshudssvalt skinn, blött hår och med en air av klor runt sig. Den fräscha känslan höll i sig i flera timmar efteråt, särskilt om vi lyckades finna skugga.

Kostnad: Lite olika beroende på badhus. En initial investering i badmössor för 7 Euro styck och därtill tyvärr badkläder (mankinin har jag redan lämnat till Myrorna men min man vill av outgrundlig anledning behålla sina badbyxor). Inträde för oss låg i regel på 4-5 Euro och för minstingen 3-4 Euro. Inga lås behövdes eftersom de alla hade ett komplext kodsystem för skåpen som är helt omöjligt att förstå om man inte behärskar franska i skrift (ytterligare belägg för att badhusen enbart är för infödingar).

Men kort sagt: Ett besök kostade för oss runt 14 Euro och var så värt på alla sätt och vis. Inte bara för den uppfräschande effekten och för att vi fick lära oss lite mer om den franska folksjälen utan för att vi fick ta del av Paris off road. Bland annat fick vi se ett helt annat Versailles än de horder av turister som flockades kring slottet. Vi kom bakom kulisserna på ett av Paris största köpcenter och vi fick en helt unik utsikt över Eiffeltornet.

Har du några exempel på lyckades sidospår från dina resor eller: Om du skulle bestämma ett, vad skulle det vara?

Mvh/

FruEfficientBadass

Inför Camp FI 7 aug 16:00...

 ...några förtydligande bilder. Här är busshållplatssen/spårvägshållplatsen ni går av vid:

Här är campingborden jag talade om. Vill minnas att vi satt vid och runt det bortre förra gången.

Jag föreslår att vi/ni träffas vid den närliggande statyn, åtminstone inledningsvis. Det blir maximalt tydligt så kan man sprida ut sig sen. Finns ju en fin gräsmatta framför statyn också.

Här klockan 16:00

Mvh/

FruEfficientBadass