Att balansera stort som smått

När jag pre maj 2015 var en spendypants highlife consumer sucker var min inställning till pengar ungefär att likställa med en bulimikers förhållande till mat. Det vill säga: Om jag slant till och levde i excess vid ett tillfälle tänkte jag "strunt samma, lika bra att köra in i väggen". Ät en mintkaramell och sätt i dig allt som kommer i din väg. På så vis kunde en än så liten utgift trigga att jag satte sprätt på oheumla summor. En normal människa hade istället resonerat som så att en karamell är en karamell, inget som kräver kryssningsbuffé som uppföljning. 

Förra veckan var jag på kundbesök med övernattning. Jag sov på av företaget bekostat hotell och gick på kvällen ner i den pittoreska matsalen i gästgiveristil med min kollega. På menyn stod hälleflundra och ostbricka. Det var helt enkelt omöjligt att värja sig. Hälleflundra med skirat smör och därefter ett urval franska ostar tonvikt grönmögel. Båda varandes de enskilt mest levnadsvärda tingen. Det var bara att beställa in.

Nu var detta förvisso på liten ort, men vi snackar hälleflundra och direktimporterad ost av högsta kvalitet. Dagen efter var det bara att dra 550 kronor från kortet (ja, det dracks ett par glas vin) och hoppas att traktamentet skulle täcka åtminstone 30 procent. Men även 380 spänn en vardag är pengar och mitt forna jag hade resonerat som att "den här månaden har ändå gått i putten, kan lika gärna gå ut på stan och sätta sprätt på resten för att trösta mig för att jag är en sådan loser". 

Men istället återvänder jag till hembasen utan någon som helst ambition att sätta sprätt på något över huvudtaget. I bilen ligger några kolsyrepatroner från Stockholms-sodastreamern som behöver bytas. Jag åker förbi Byggmax Hudik för där kostar det bara 29 kronor, att jämföra med Karlaplans Järnia där motsvarande manöver kostar 89 kronor styck. 

Jag passerar också skräddaren och passar på att lämna in en fem år gammal kashmirtröja på lagning. Och på kvällen äter vi hemlagad korv stroganoff som ger två matlådor som bonus. När morgonen gryr går jag till jobbet med min matlåda, gör inte av med en spänn och går och lägger mig med en tacksamhetens tanke till den ljuvliga hälleflundran men utan några som helst planer på att köpa något extravagant framöver. 

Hur kunde det förr vara så här? Jag är som ni vet intresserad av evolutionspsykologi och försöker med jämna mellanrum förstå vad det är som styr våra beteenden. Varför agerar vi som vi gör, varför tar vi irrationella beslut och agerar som dårar trots att vi vet bättre? Hur har jag, den största consumer suckern av dem alla, den som alltid drivits av impuls och lättja, domedagstänkande och "jag-kör-in-i-kaklet" kunnat transformeras till den här förhållandevis stabila och sansade personen?

Är det åldern? Är det den nuvarande mångåriga vanan att ta sparsamma beslut i vardagen? Är det ens någon av er som fattar vad jag menar?

Mvh

FruEfficientBadass