Att köpa kvalitet

Ja så nu kommer det då, inlägget om att köpa kvalitet. Fokus kläder, men ni får gärna flika in vad skit som helst i kommentatorsfältet. Jag har också på känn att Theresa Williams kommer att göra ett inspel, jag har hört att hon vurmar för ämnet. Det, och att kasta en förbannelse över sin man. 

Jag skrev ett inlägg i december 2021 som tangerade garderobskvalitet. Men ändå inte. Inlägget hette "Den perfekta basgarderoben enligt mig" och handlade väl i ärlighetens namn mest om stomplagg. Men det är underförstått att har man en enkel, slimmad garderob där det mesta går att kombinera kan du kosta på dig lite bättre saker. Köper du via Sellpy eller Tradera kan du ta i så du spricker och ändå behöva anstränga dig för att komma upp i ny fast fashion-prisnivå.  

Det är korrekt, jag kommer att dra upp Inès igen, trots att hon är ett rött skynke för somliga av er. Hon är fransk, hon är enligt Wikipedia aristokrat (Ordningsfråga: Finns det franska artistocats kvar efter 1789? Max?), hon bor i centrala Paris, hon kände Karl, hon bjuder hem sina hundra vänner på pizza och rödvin ur plastglas för hon är så förbannat stilsäker. Och hon klär så bra i svart polo. Förstår ni att jag 2021 ägnade merparten av året åt att hitta den perfekta svarta polon? Hon är min stilguru och ska du bara skaffa en bok på temat stil så är det den här.

Även om de saker jag i regel köper nog ändå befinner sig i fast fashion-spannet. Mina svarta polos kom från Soaked in luxury, InWear, Zara, Uniqlo och MQ. Skillnaden mellan mig och svenne banan är att mina kostade i snitt 40 kronor och det behövde inte besprutas ytterligare indiska jordbruksarealer för att stilla mitt behov.

Var går förresten gränsen mellan fast och slow fashion? Är Filippa K fast fashion? Baum und Pferdgarten? Gudrun? Jag köpte nyligen en omlottklänning från Ralph Lauren (på Sellpy dummer) och nog satt det en "Made in Cambodia" även i den. Måste man slita kläderna direkt av modellerna på catwalken för att få "Made in France" nuförtiden? Det enda långsamma klädmärket jag känner till är Hudikbaserade Tini som bara använder ofärgat och svart linne i måttbeställda basplagg som ska vara en livstid. Tipsa gärna.

I vilket fall som helst. Jag drar igång nu. Jag rabblar upp mina osorterade tankar och droppar skamlöst varumärken och köpsajter. Jag är inte köpt, eftersom det affiliateföretag jag tidigare haft samarbete med stängt av mig med motiveringen att min blogg har fula annonser (vad är det för fel på fotsvampen?) och olämpligt namn. Ni hör ju själva. Badass. Ass = rumpa. Usch.

1. Trosor

Jag köper bara svarta trosor ur Twilfits bassortiment. Modellen heter Dolly och kostar 130 kronor styck. Eller så köper man fem för 300 kronor eller sju för 450 kronor. Jag curlar er här med matematiken: Om du köper sju på ett bräde kostar de 64 kronor styck vilket är exakt hälften av vad det kostar att köpa ett (1) par. 

Och köper sju är exakt vad jag gör, ungefär vartannat år då de på grund av flitig tvätt (jag byter underkläder minst en gång i veckan) börjar tappa passformen. Min 15-åring tycker att trosa Dolly är ett hån mot kvinnan, att det är tantvarning et al, men det struntar jag i. Det är inte jag som ska attrahera EPA-raggare, hon får gärna behålla sina spagettistrings för sig själv. Dolly är så bekväma. Inget skav, inget glida hit och dit, de sitter som en smäck. Jag har flera väninnor som kör exakt samma och vi brukar komplimentera varandra i omklädningsrummet.

2. Strumpor

Jag köper bara svarta vanliga strumpor, det vill säga inga "heels" (more like "hells") eller "steps". Eller jo, jag har ett par steps till sommarmånaderna, men allt som oftast kliver jag bara i skorna utan strumpor. Jag kan inte påstå att jag hittat någon favoritleverantör av strumpor så tipsa gärna. Ett tag testade jag bambustrumpor, men de fick hål nästan direkt. 

Just nu kör jag ett experiment där jag korskör ett sjupack HM-strumpor (99 kronor) mot ett fempack Lindex-strumpor (149 kronor) för att se hur de står sig mot varandra. Fördelen med de senare är att de har lös resår vilket jag förstått är ett ålderstecken. Att vilja ha lös resår. Jag återkommer i frågan.

3. BH

Jag kan inte längre ha bygel-bh annat än i undantagsfall. Jag får ont i bygelböjen. En vän sa att hennes läkare sagt att det beror på att man har för lite bröstfett, det finns inget som isolerar mot metallen. Därför kör jag med mjuka bh-toppar av den typ man hittar på vilken fast fashion som helst. Jag har gått steget längre och köper en ny svart och vit på trashstället Dollarstore en gång om året. De är lite meckiga att tvätta eftersom vadderingen klumpar ihop sig. Men man kan dra ut den genom en glipa i sidan, släta ut och fixa i ordning den i efterhand. Alternativt handtvättar man eller tar ut vaddet innan tvätt. 

4. Linnen

Jag har tjatat om det genom åren, men HM:s mammalinnen är det enda som funkar på min avlånga överkropp. Alltså de flesta har väl en avlång överkropp, men min är extra lång, som en ödletorso. Vanliga linnen glipar och det tycker jag är riktigt dålig livskvalitet så det blir mammalinnen för min del. Ett tvåpack kostar 199 kronor och jag köper nya ungefär vart tredje år eller när de försvunnit.

Är de gravida på riktigt?

5. Byxor. Som fortsättning skulle jag rekommendera två par jeans. Ett par mörkblå och ett par svarta. Jag köper dem på Sellpy för i snitt 60 kronor styck. Det handlar inte om finmärken utan de som passar min kroppsform bäst är HM, Lindex, Gina Tricot och andra lågprismärken. Jag köper oftast skinny fit eftersom jag älskar stövlar och man vill inte knöla ner tyget i dem. Men jag köpte faktiskt ett par helt nya jeans på Lindex för ett tag sen som är boot cut för vilka jag fått beröm till och med från unga människor. Modellen heter Mira och de kostar 699 kronor men jag köpte dem på Zalando med någon form av rabatt så jag tror jag gav runt 550. De passar bra till vita sneakers.

6. Skor och stövlar. Jag är som ni vet stöveltokig vår/höst/vinter. Jag har ett par svarta och ett par bruna i enkel ridstövelmodell och platt klack. Jag köpte två nya par för runt sex år sen eftersom jag trodde att de gamla var på väg att ge upp. Den frugala förbannelsen: Eftersom jag vårdar stövlarna så bra är de fortfarande i drift och jag har lite gissel kring vilka jag ska använda, de gamla eller de nya. Jag försöker att ha två par i Stockholm och två par i Hudik men det blir alltid övervikt stövlar på ena stället så jag nästan längtar efter att de gamla trotjänarna ger upp så att jag bara behöver hantera två par. 

Vidare har jag ett par vita Adidassneakers jag köpte på Igor sport på Götgatan. De säljer förra årets modeller till runt 60 procent av priset. Sen lite ballerinas/loafers och ett par Blundstones. Och mina Eccosandaler till riktiga sommardagar. Nedan är vad ungefär motsvarande skulle kosta idag och var du kan hitta det.

Ibland får jag på bloggen feedback att jag köper "lyxiga" märken, vem har råd etc men här vill jag introducera begreppet tankevurpa. Visst kan du få ett par ballerinas betydligt billigare, kanske för 180 kronor på styggelsen Skopunkten. Jag ryser av obehag när jag ser på länkade skor. Jag nästan känner hur hårt mina hälar kommer att slå mot trottoaren och hur ont jag kommer att få i benhinnorna. Vidare ser de hårda ut, inte alls så följsamt mjuka som de på bilden ovan. Jag kan också föreställa mig hur två av tre ägare på grund av ovan efter en säsong sorterar ut dem i en kasse till Myrorna för att sedan bege sig ut på jakt efter nya. Kanske på Skopunkten. 

Skorna i ovan exempel snittar på dryga tusingen men jag använder dem säkert i snitt tio år vardera. Vilket ger ett snittpris på runt 100 kronor per par och år, vilket är billigare än att köpa nya för 180 kronor per år. Okej visst, jag lägger årligen några hundra hos skomakare så det blir kanske lite dyrare än 100 kronor paret. Men jag slipper få ont i fötterna och jag älskar att bära alla mina skor och stövlar. Det är alltså en tankevurpa att tro att man kommer billigare undan genom att köpa billigt. Det är dyrare att köpa dålig kvalitet. Jag stryker under, ser du?

7. När vi ändå pratar skor vill jag avhandla väskor. Jag har två stycken. Min Mulberry messenger bag som jag har till bruna stövlar och min Coach camera bag som jag har till svarta stövlar. Den förra vill jag minnas kostade sex tusen på NK och när jag nu surfar ut i cyberspace ser jag att den ligger på runt tio tusen. Coach nedan kostar drygt två tusen begagnad från Vestiare Collective och det är ungefär vad jag gav för min till synes nya på Sellpy för tre år sen. Mulberryväskan har hållit bra i snart tio år och jag är glad varje gång jag får trä på mig den. Du kan visserligen köpa en brun axelremsväska i polyuretan för 150 kronor från Shein. Min gissning är emellertid att du kommer att hata dig själv varje gång du använder den så mitt förslag är att låta bli.

Väskor är naturligtvis personligt. Jag gillar väskor som jag kan trä över kroppen så att jag kan flänga omkring utan att behöva använda en av mina händer till att bära en tote eller "handväska". Men förr använde jag ofta Longchamp Roseau. En svart och en mörkbrun, för att matcha stövlarna. De verkar inte finnas nya längre men finns på exempelvis Vestiaire Collective för runt två tusen styck. Dator ryms i.

Som ni ser är jag inte så mycket för stora loggor. Jag har visserligen försökt att gilla LV eftersom jag fascineras av historien bakom. Louis Vuitton fick i uppdrag att ta fram sätestyget till tunnelbanan i Paris men av oklar anledning blev beställningen avbokad. Man var då tvungen att hitta avsättning för klädseln och började då tillverka väskor. Men jag vet inte...Den enda modellen jag gillar är den här. 

6 800 kr

Det man ska veta med Louis Vuitton är att man genom köp också får tillgång till en klubb, om man nu går igång på sådant. Min vän har exakt en väska som ovan och när den gick sönder spatserade hon in i Stockholmsbutiken och fick den lagad på studs. Utan kvitto. Hon blev till och med serverad kaffe och en lina kokain.

8. Åter till basen. Över linnet har jag nästan alltid en tunn långärmad tröja. Efter åratal av sökande har jag landat i Uniqlos Heat Tech. För det första är de varma, utan att för den skull vara i ett obehagligt material. Tvärt om, materialet känns som silke. De håller passformen oförskämt bra och de är inte dyra, i nuläget 199 kronor. Bättre värde än att köpa bulkiga HM-toppar i bomull.

Jag har två marinblå, en svart, en vit och en grå. Passar perfekt under nästa punkt.

9. Kashmirtröjor. Jag är såväl frusen som lite känslig mot kli. Så det blir kashmir, som jag har för mig värmer åtta gånger bomull. Favoriten kommer från Uniqlo och i skrivande stund kostar de dryga tusingen styck. Jag har två marinblå, två beige, en ljusgrå och en svart på ingång. Den svarta är från Uniqlo men via Sellpy så den kostade bara hälften. Handtvättas i schampo, rullas in i handduk och hängtorkar. Vid hål - lämna till skräddare och använd i fem-sju år till. Man gör sig inte av med en kashmirtröja annat än om den faller isär. Rätt bra PPA på den jämfört med akryl från fast fashion. Plus att du känner dig som en miljon dollar.

10. Ytterplagg. Jag har ju tidigare malt på om min DvF-kappa och ja, det är den som prinsessan Mary bär med sådan finess. Den kostade skjortan och halva ärmen men gissa om jag är glad över den, även tio år efter inköp. Svar ja: Jag är glad över den, varje gång. Nypris runt femton, jag gav fem på rea.

Vidare har jag en beige kappa i kashmirblandning från Sand som jag köpte på outleten på Öregrundsgatan för säkert femton år sedan. Fodret har gått sönder, men den håller stilen i övrigt. Jag hittar inte just den modellen, men infogar två liknande nedan. Jag tror jag gav runt 2 500 för min och som synes kan man hitta en Sand i kashmirblandning på rea till ungefär det priset än idag. Klädindustrin är fin på det viset, de måste rea ut eftersom de saknar returrätt till sina fabriker/leverantörer. Det gäller bara att köpa off season. Nu är alltså läge att köpa vinterkläder.

Jag har också en oljerock, lite längre än den på bilden ovan som jag ärvt av min morfar. Oljerockar lever för evigt och blir bara snyggare med åren. Med en varm tröja under funkar den även för vinter, även om jag har min mest under höst och vår. Och så doftar de så gott. 

Jag har även två tunna trenchliknande kappor i skrynkelfritt material från någon fast fashionleverantör av typen Only/Vila. De är perfekta sen vår, tidig höst och sommar. 

Utöver ovan ytterplagg har jag en ullhistoria storlek större som varit min mormors och en tunn dunkappa med branding jag fått av jobbet. Och en grå lite maskulin kappa från Paul & Friends som jag fick av en kompis. 

Ja, det var i stort sett det hela. Jag har naturligtvis fler kläder än så här, men tänkte att detta kan räcka för att dra igång diskussionen. För att sammanfatta min formula: Hitta dina perfekta underkläder i fast fashion, köp nästa lager begagnat, skala upp med ytterplagg och accessoarer men bär dem tills de rasar sönder. 

Vad har du för kvalitetstips? Länka gärna, idag får ni min tillåtelse att vara consumer suckers.

Mvh

FruEfficientBadass