Guldkant på tillvaron

Ett av läsarönskemålen var att få läsa om hur man kan få den berömda "guldkanten på tillvaron" trots att man strävar mot större ekonomisk slack och frihet. Detta talades det en del om i Choose FI avsnitt 444: Spending for Happiness. Det var inga nya tankar som presenterades men väl värda att lyfta igen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: You can afford anything, but not everything (#PaulaPant). 

Jag tror att det är här folk går bort sig. Jag kan exemplifiera med mig själv pre 2015. För mig var guldkant synonymt med allt. Det innebar stort boende, två bilar, minst två utlandsresor per år helst tre, utelunch varje dag och därtill ett par-tre restaurangbesök kvällstid med familjen. Ansiktsbehandlingar, fotvård, personal shopping, spa, lyxiga hygienartiklar inklusive pumptvål för 230 kronor flaskan, nya gadgets av olika slag, städhjälp, färdiga matkassar, ny inredning, allt detta var det ackumulerade paketet som stavades guldkant. 

Vad som hände i maj 2015 när jag slogs av blixten och började läsa MMM var att jag kopplade på min hjärna och började fundera på vad som verkligen var viktigt för mig. Det finns en effektiv metod för detta och det är Finansiell Detox (eller "slaktår" som jag kallar det i Sparboken). Det vill säga att du under en period, säg ett år, slutar konsumera allt. Förutom mat och medicin. Närhelst du stöter på problem, som exempelvis "Mitt hår börjar bli långt och risigt" utmanar du dig att hitta en frugal lösning på problemet. I mitt fall: Köpa en frisörsax och YouTuba mig till att klippa mitt eget hår. Okej, där köpte jag ju något, men ni fattar den övergripande idén. 

Är färdiga matkassar en livsnödvändighet? Kanske för vissa, men inte för mig. Jag började istället googla billiga recept och satte samman veckomenyer och plötsligt hade vi skurit våra matkostnader med flera tusen i månaden. Men resten rök i princip helt. Ni anar inte hur länge man kan leva på en välmatchad basgarderob. En kashmirtröja håller i tio år om man tar hand om den och vem vill köpa akryl från fast fashion när det hänger en marinblå och grå kasmirtröja i garderoben? Bara vettvillingar.

Var ansiktsbehandling, fotvård och massage livsviktiga för mig? Njä, men jag älskar medicinskt fotvård (tänk: skalpell) och efter ett par års avhållsamhet återinförde jag två fotvårdsbesök om året. Till vilka jag använde friskvårdsbidraget. 

På ovan skala-löken-aktiviteter sparade jag i runda slängar åtta tusen i månaden, vilket är rätt stora pengar. Men den stora besparingen var en annan. Det var valet av boende. 

Nu kan man tycka att det låter som ett tveksamt spartips att öka upp lånen med ett par miljoner och flytta till innerstaden. Idag hade jag inte rekommenderat någon att göra det, med tanke på räntorna. Men då var pengar gratis och jag vill minnas att vi betalade runt åtta-nio tusen i månaden för vår fyrarummare på A-läge ink. föreningsavgift. Ungefär som att hyra en andrahandsetta i Jordbro. Och det var ungefär vad vi betalade för huset i dussinförorten, eftersom det huset slukade el, samfällighetsavgift och diverse annat.

Låt oss stanna vid "diverse annat". Vårt hus var i tre plan och var på runt 170 kvadrat om jag minns rätt. Vi var de första som bodde i huset och alla som har erfarenhet av att flytta in i nyproduktion vet att det sällan är helt klart, även om det är bodugligt. Vi ville liksom alla andra i kvarteret ha markiser (på tre plan), större uteplats, fondväggar, häck, fruktträd, insynsskydd mot grannarna, isolering i trädgårdsskjulet osv osv i all oändlighet. Jag är nästan tacksam att jag hade noll koll på min ekonomi under de här åren för det var ett veritabelt slukhål. Allt vårt sparutrymme gick ner i fastigheten.

Klipp till: Gammal lägenhet i Stockholms innerstad. I dussinförorten köpte vi Ikea-rekvisita för att fylla alla ytor. I stan fick vi genomgå ett minimalistiskt stålbad. Mer än hälften av våra möbler och prylar rök i samband med flytten. Likaså en bil. Det blev kontantflöde in snarare än kontantflöde ut. Dessutom var det otroligt skönt att slippa städa och ta hand om de stora ytorna med tillhörande grejer.

Vidare kapade vi för all framtid alla utgifter relaterade till fastighetsförbättring- och skötsel (det finns en gräns för hur mycket du kan lägga på en tre kvadratmeter stor terrass). Jag upplevde att vi genom att flytta från hus till lägenhet sparade runt fem-sjutusen per månad, särskilt under vinterhalvåret. Den avyttrade bilen sparade oss ytterligare någon tusenlapp. 

Ytterligare en stor budgetpost var resande som nog motsvarade hundra tusen per år eller åtta tusen per månad. Nu reste vi ju litegrand ändå - ensamresor med ett barn i taget, inrikesresor, en tripp till Köpenhamn - men säg att vi sparade sex tusen i månaden på att drastiskt dra ner på detta slentrianchartrande.

Enbart boendeförändringen och resminskningen motsvarar alltså ett månadsspar på runt tolv tusen per månad. Lägg till mina beteendeförändringar kring konsumtion och vi är uppe i runt 20 000 kronor. Tjugotusen i en indexfond i tio år blir runt 3,5 miljoner, vilket är mitt FI-mål (jag är inte där än). 

Det otippade var att mitt liv bara blev bättre efter ovan förändringar. Jag älskade vår nya boendesituation som dessutom öppnade upp för billiga men härliga helgaktiviteter som Djurgårdshäng och gratismuséer i större utsträckning än tidigare då vi var tvugna att böka runt med bil och parkering för att komma till skott. Livet i dussinförorten var i många hänseenden bara en sorts förvaring i väntan på liv. 

Jag upptäckte att det var kul att hitta mina egna menyer och triggades av att ta med lunchlåda eftersom jag såg den sparade kronan (då: runt 80 kr/dag) som en graf mot frihet (1 600 kronor i månaden i tio år = 280 000 kr). Detsamma såg jag med allt, allt. Begagnat istället för nytt till barnen: ticktick. Skala ner användningen av dyra krämer: ticktick. 

Jag skapade mig en bekväm livsbas av kostnadseffektiva lösningar. Sparandet löpte, efter en omställningsperiod, på i bakgrunden som ett antivirusprogram på datorn. Jag tänkte inte ens på att pengarna fanns där och trattades in i min ISK varje månad. Jag upplevde noll lidande men max tillfredsställelse. För det är roligare att utmana sin kreativitet än att köpa lösningar.  

Men lyss: Jag behöll vissa saker. Jag föredrar Chanelparfym. Jag gillar yasuragi och skaffade ett rätt dyrt klippkort. Men det var livskvalitet varje gång jag tog mig dit. Jag älskar film och vill helst se den på bio varför ett medelmsskap i Stockholms Filmfestival köps varje år och därtill biljettkostnaden under pågående festival. Jag köper kvalitet när jag är tvungen att skaffa nytt (exempelvis skor och stövlar jag vet att mina fötter gillar), men kör därefter helt slut på dem. Vilket är en utmaning om man tar hand om kvalitetsskor, eftersom de då håller hur länge som helst.

Så svaret på frågan är: Det är inga problem att ha guldkant på tillvaron så länge man slaktat drakarna. Du har fett med para och några utsvävningar här och där gör egentligen ingen skillnad. Tvärt om, egentligen: Om du guldkantar dig i lagom dos håller du välbefinnande och motivation på bra nivå. 

Vi går på restaurang ibland. Typ en gång per år och då går vi på Riche eller Sturehof, för att till fullo få restaurangupplevelsen. Visst hade vi kommit lite billigare undan om vi då gått på en kvarterskrog, men det hade inte varit Riche. 

Framför allt måste man påminna sig att det räcker med tre-fyra take-aways av thai för att landa på samma prislapp som en episk kväll på Sturehof, som barnen kommer att minnas för alltid. Och eftersom vi aldrig tar take-away är det hela en icke-fråga. 

Det gäller helt enkelt att identifiera vad som är viktigt för just dig. När du väl gjort det kan du skrota resten och låta denna rest bygga framtida frihet. Själva frihetsbygget i sig leder till omedelbara positiva följdverkningar på din livskvalitet. Du kommer ganska omgående att sova bättre på natten när du känner att du anpassat din utgiftsmassa till att kunna hantera en annan inkomst. Det vill säga: Du skulle klara dig även om du blev sjuk, föräldraledig eller förlorade ditt jobb.

Du kommer, så snart du börjat bygga lite stash, att känna en lättnad i att kunna parera en kris. En av tre svenskar skulle inte klara av en oförutsedd utgift på 30 000 kronor. Och denna siffra är från 2022, gissningsvis är det ännu knepigare för folk idag. 

Man glömmer ofta att ekonomi är en del av välmåendet. Vi är [framförallt i Sverige] väldigt pigga på att prata träning och diverse kostdoktriner. Men ekonomi är tabu och dessutom tråkigt. Ändå är det en stor källa till relationstrubbel och allmänt dåligt mående. Så här skriver Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin vid Lunds universitet, i ovan länkade studie:

Personer som har svårt att betala sina löpande räkningar och saknar besparingar har en fördubblad risk över en 10-årsperiod att utveckla nedsatt psykisk hälsa.

Att leva ett sparsamt liv leder ofta även till ett antal andra positiva följdverkningar för hälsan. Du rör dig mer om du börjar gå, cykla eller åka kommunalt på grund av avyttrad bil. Du äter bättre om du lagar hemma istället för att gå på restaurang. Ett hem med färre prylar ger [åtminstone mig] större sinnesfrid och jag slipper lägga tid och energi på att gulla med dem. 

Därför blir jag ofta konfunderad när folk lägger huvet på sned och frågar om jag inte saknar guldkanten. För mig är ovan guldkant. Men kom ihåg: Slakta drakarna, gör en detox och addera sen en noga utvald guldkant.

Mvh
FruEfficientBadass

P.s. Jag minns att vi tangerat det här ämnet tidigare och ett tips är att läsa kommentarerna, det är inspirerande läsning. D.s.