Sidor

Anekdoter från ett yrkeslifv del 3

Var var jag? Jo, jag hade sagt upp mig från den tyska chefen från helvetet och stod därmed på bar backe. Jag hade noll sparat och var inte med i någon A-kassa. Min man jobbade och tjänade väl helt ok men det här var i en tid när min enda rimliga förväntan på livet var att man skulle jobba heltid fram till pension (herregud). 

Lyckligtvis är det rätt enkelt att få Key Account Manager-jobb i Stockholm (storkundssäljare) och jag blev rätt omgående kallad på intervju till ett annat företag i konsumentvarubranschen (produkter som säljs på ex. ICA). Det var emellertid något som skevade redan på första intervjun med rekryteringsföretaget.

Det var en enskild konsult som körde första filtreringen och min känsla var att hon nästan ursäktade sig inför jobbet i fråga. Hon sa saker som att "du ska vara medveten om att det är hög personalomsättning här" och att "Vd är lite speciell". Eftersom jag kom direkt från den Bayerska Valkyrian tänkte jag att "Hur illa kan det vara? Jag har varit med om det värsta, bring it on!" och tog jobbet.

Det visade sig att det kunde vara illa. Det var ett ganska litet företag med en omsättning på 40 miljoner och runt tio anställda som satt i en till kontor inredd lägenhet i Vasastan. Vd hade varit vd i mer än tio år och styrde stället med järnhand. Hon var i 50-årsåldern och vid första anblick skarp och charmig. Men det tog inte många dagar förrän hon började visa sitt rätta ansikte. 

Hon föredrog män. Ekonomisnubben var hennes favorit och honom gullade hon med konstant, trots att han var en odugling. Även min föregångare var man och hon kunde inte sluta prata om hur fantastisk han varit och hur bra jobb han hade gjort. Så fort jag hade någon fråga refererade hon till honom: "Nu skulle X varit här, han visste precis..." eller "Vi ska nog ringa X för att komma vidare". Vid något tillfälle visade jag henne en kundanalys och då drog hon genast fram en gammal presentation som underbarnet hade gjort och sa "X har redan gjort en analys, du kan titta på den". Sjukt oinspirerande.

Därtill hade hon grav PMS. Trodde jag då i alla fall, men idag tror jag snarare att det rörde sig om någon form av klimakteriedepression. Vissa dagar var hon på ett så oändligt dåligt humör. Det hördes redan när hon stövlade in i hallen och drämde dörren om sig. Därefter kunde dagen arta sig hur som helst. Hade vi tur stängde hon in sig på sitt kontor men hade man otur var hon på krigsstigen och kunde då utan synbar orsak skälla ut folk inför öppen ridå. Vi lärde oss alla att anpassa oss, väja undan och tassa på tå, precis som i en dysfunktionell familj.

Min och vd:s "relation" tog slut i samma sekund som jag berättade att jag väntade barn. Hon blev rasande och påstod att jag hade lovat henne på intervjun att inte skaffa fler barn, vilket var helt befängt. Jag var trettio år och enbarnsmamma, man kan väl räkna ut med röva att jag tänkte skaffa fler barn. Därefter började hon behandla mig som luft. Det var nästan imponerande hur bra hon var på det. Jag minns särskilt en kickoff vi hade i Sälen där hon hyrt en stor fjällstuga där vi alla skulle mysa tillsammans under en hel helg (huäää). 

På kvällen efter första middagen skulle vi ha någon form av konferens eller möte/workshop som gick ut på att hon orerade om företaget och framtiden. Under denna dragning, som skedde kring ett stort runt bord, såg hon på oss en och en i turordning med sina plirande små vesselögon men när hon kom till mig hoppade hon helt sonika över. Det låter fånigt, men det är en rätt kraftfull manöver. Tipz till dig som vill vässa din härskarteknik.

"Gröngölingen och vesslan" kom upp när jag försökte hitta "vesselögon"

Så när jag gick på föräldraledighet bestämde jag mig för att inte komma tillbaka. Istället tog jag anställning hos en av våra distributörer och det var en jävla fröjd att säga upp sig. Jag minns inte hur jag gjorde det men jag tror jag ringde. 

Det kanske största mysteriet i historien är att jag och den här ragatan båda bor på Östermalm och ibland stöter jag ihop med henne i Fältöversten (ett köpcentrum). Då kommer hon fram och ler ett nästan mänskligt leende och säger "Men heeej" som att vi är gamla goda vänner. Jag är ingen hämndlysten eller långsint person (okej lite långsint), men i hennes fall har jag gjort ett undantag. Jag ignorerar henne till 100 procent. Möjligen slänger jag en hastig blick åt hennes håll (nedåt, hon är en tvärhand hög) innan jag sveper förbi. 

Nu kanske ni tror att min nästa arbetslivserfarenhet blev mycket bättre och i viss mån blev den väl det, för jag slapp ragatan. Men helt optimal var den inte heller. Så här långt gången i mina arbetslivshistorier börjar ni kanske förstå att FIRE var det enda alternativet. 

Min man hävdar att jag haft otur. Jag brukar då vända spegeln mot honom och fråga hur han har haft det i sitt yrkesliv. Utifrån mitt perspektiv: Inte särskilt mycket bättre. Möjligen har han sluppit lika knäppa chefer, men istället haft ohemul stress, tuffa utsållningsprocesser i jakten på att bli partner eller annat lull samt oändligt många fler arbetade timmar än jag. 

Nog om detta. Har DU blivit utskälld för att du blivit på smällen?

Mvh
FruEfficientBadass

31 kommentarer:

  1. Inte utskälld, men en rätt ”intressant” rekrytering efter min ersättare. Skulle få barn i januari och således jobba fram till jullovet. Sa till första dagen på höstterminen (dvs mitten av aug) att jag skulle gå efter jul. I början på nov fick rektorn tummen ur och publicerade en annons, då ska man ju säga att marknaden för kemilärare som finns tillgängliga i Jan för ett vikariat inte är superstora (och dessutom brände man ju de med 3mån uppsägningstid). Ett fåtal sökande, en togs in på intervju, referens och blev ca 2v senare erbjuden tjänsten, men tackade nej… ytterligare en togs in på intervju och samma procedur upprepades.. nu började det närma sig lucia och således typ 2v innan jag skulle gå. Dagen för julavslutningen kom, jag städade mitt skrivbord och ingen ersättare fanns. Jag kom även in dagen efter julavslutningen och var med på en intervju, samt blev inkallad av en annan rektor på en annan enhet på jobbet som förklarade för mig att de kanske skulle ta en högstadielärare på skolan att ta min tjänst och att jag sen inte kunde var säker på att jag skulle få komma tillbaka till gymnasiet (och ve och fasa att jag skulle behöva jobba på högstadiet!) när den högstadieläraren också var spritt språngande galen… jag gick alltså på jullov utan att veta vem vem som skulle ta över efter mig, inte speciellt bra förutsättningar för att ta det lugnt innan barnet kom.. tack och lov kom hon för sent vilket gjorde att jag kunde komma tillbaka 2dagar till jobbet för överlämning (i v 40). Tack och lov hittades en helt ok vikarie och jag slapp galningen och att bli nedflyttad till högstadiet. (All respekt till alla som jobbar på högstadiet!! Men det är inget jag skulle orka!!)

    SvaraRadera
  2. Jag själv fick ingen utskällning, bara besvikna blickar, och företaget jag var hos då hade andra mycket större problem med kaosprojektet jag jobbade på, så jag kunde lämna den brinnande sophögen bakom mig med gott samvete. När jag jobbade på kundtjänst på ett annat ställe blev min gulliga kollega gravid för andra gången, och eftersom hon mådde sådär och hade en del sjukfrånvaro så blev hon ombedd att ta över vår lilla butiksdel i några månader tills de kunde hitta någon annan butiksansvarig. Min kollega var tydlig med att hon inte hade någon erfarenhet av butik men ville vara till lags och sa ja. Några veckor senare blev hon utskälld för att hon låg efter med budgetarbetet för butiken och inte hade gjort inventarielistor korrekt. Ingen hade ens förklarat dessa uppgifter för henne. Hon blev sjukskriven och sen hade vi butikskaos ett tag tills den nya personen kom. (Den personen hade blivit utlovad att få ha med sig sin hund till jobbet på dagarna, redan första dagen kissade den på två olika ställen i butiken). De var ett riktigt skitföretag och jag var så glad när jag kunde säga upp mig.

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas bara att den här Anekdoterserien varar länge länge =) / P

    SvaraRadera
  4. När jag blev gravid jobbade jag med en jämnårig chef och jämnåriga kollegor. Jag tror att det totalt blev 5 bebisar under året jag födde. Så just där var det inga bekymmer. Däremot så flyttade jag till min hemstad i samma veva som jag gick på föräldraledighet så det var tydligt att jag inte skulle komma tillbaks. Fick ett samtal några månader innan ledigheten var slut om att jag nog fick säga upp mig nu eftersom jag ändå inte skulle komma tillbaka. Så det gjorde jag, utan att ha något nytt jobb.

    Känner igen där typen av chef, särskilt den kvinnliga varianten. Min första chef var en sådan (jag var 19år) , även om övriga kollegor sa att hon "mildrat lite efter hon fått barn". Jag hade någon typ av posttramatiskt chef-trauma i flera år, en ryggmärgsreflex av att alltid tro att jag skulle få skäll när chefen ville prata med mig. Råkade ut för en till i vuxen ålder och hon går numera under beteckningen "psykopatchefen". Vi var ett team där flera fortfarande är vänner, för ingenting enar en så som en psykopatchef.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Vi var ett team där flera fortfarande är vänner, för ingenting enar en så som en psykopatchef." Man ska inte underskatta en extern fiende.

      https://www.youtube.com/watch?v=SzBgzyDV7SA

      Radera
  5. Enda alternativet vet jag inte - kanske ett alternativ hade varit att söker jobb som passar bättre - du är ändå (väl?) lite mer konstnärlig lagt än key account manager lagt - eller?

    SvaraRadera
  6. Inläggen får mig att tänka på en gammal reklamslogan, har för mig att det var för Akademibokhandeln:

    "Ju fler människor jag träffar, desto mer tycker jag om mitt bibliotek."

    /Max

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ju fler människor jag träffar, desto mer tycker jag om mitt bibliotek." Hahaha, den var bra!

      Radera
    2. Om man vänder på resonemanget finns säkert lika många historier bland HR och chefer om olika medarbetare. Det blir väl så när det handlar om människor. Och ibland kan vi nog alla behöva pausa med lite böcker och reflektion.

      Radera
  7. Efter ca 20-25 år i arbetsför ålder pendlar jag mellan att känna mig uppgiven och synisk (därav mitt intresse för FIRE) och att känna att kan det ena puckot efter det andra bli chef så hade jag gjort ett sjukt mycket bättre jobb på samma position. Ledarskapsutbildning? Långvarig erfarenhet av diverse skit som lärt mig hur en ledare i n t e ska bete sig. Kan också se skillnad på rädsla och respekt. Nån som vill anställa mig utifrån dessa meriter?

    Apropå frågan: barn nr 3 konstaterades i samma veva som nuvarande chefs chef under en timme tog ut alla sina aggressioner på mig. Oklart vad som var orsak och verkan där…

    SvaraRadera
    Svar
    1. "kan det ena puckot efter det andra bli chef så hade jag gjort ett sjukt mycket bättre jobb på samma position." Jag har också tänkt i de banorna. Nu har ju jag varit chef, men jag var inget vidare. Inte för att jag var psycho (tror jag), men för att jag inte gillade det vilket jag tror sken igenom.

      Men det jag tänker på är hur MINA chefer "coachat" mig i mitt ledarskap (ink. skick på de hemska hemska ledarskapskurserna) medan de själva inte lagt två strån i kors för att agera likaledes mot mig eller mina chefskollegor. Nu talar jag alltså om mina "bra" chefer, d.v.s. de som inte varit obehagliga psykopater.

      Radera
  8. Har inga barn men har fått utskällningar av chefer för en del märkliga saker genom åren. Blev sparkad svårt av en häst en gång i tiden men dåvarande chefen tyckte jag var dum i huvudet som ”lät” mig bli sparkad (för det är ju något man gladeligen utsätter sig för?!) och brydde sig bara om hästens välmående. Numera huserar jag på ett kontor på fina gatan och min chef är stationerad i ett grannland. Hen hör sällan av sig mer än svarar på mina mail sporadiskt samt har en kort avstämning på telefon varannan vecka. Passar mig alldeles utmärkt!

    SvaraRadera
  9. Jag har aldrig varit intresserad av att bli gravid. Däremot hade jag en chef som vid en rekrytering lite ofint frågade om jag hade några planer på det. Hen passade på i samma andetag att säga att jag såklart inte måste svara, men kunde jag kanske nicka eller skaka på huvudet bara? HR som var med samtidigt såg dödligt generad ut, men sa inte heller nåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså! Man skrattar ju åt att det är så korkat...!

      Radera
    2. Hahaha! Kanske var det svår humor?

      Radera
  10. Om jeg har blitt utskjelt???
    I rask rekkefølge ble jeg forflyttet (degradert) i helgen vi giftet oss og var i prinsippet arbeidsløs, da jeg jeg så ble gravid fikk jeg en annen stilling som man ikke kunne utføre som gravid (krype på gulvet og trekke ledninger i it-maskinrom) med plikt til å arbeide i kjol/klänning - så ble jeg nektet å ta ut ammetid og forklart at selvom jeg ville realisere meg selv med denne jobb-hobbyaktiviteten så stod jeg i veien for min mann (som jeg forsørget) og burde gå over til å være hjemmeværende. Jeg ble så sagt opp under graviditet nr 2 uten grunn, men ble oppringt og skreket til et antall ganger.
    Nå har man delt opp fødselspermisjonen i 3 deler som gjør at svært mange kvinner tar ubetalt permisjon for å få lov til å ha mer enn 2/3 år tilsammen med det eneste barnet de kommer til å få. Det er aldri blitt født så få barn/kvinne som nå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag som trodde att Norge hade typ fyra års full lön under föräldraledighet...Är det inte ni som saknar karensdag, d.v.s. får full lön de första tre dagarna?

      Radera
    2. Det blir skikkelig dårlig stemning om man tar karensdag - det normale er å jobbe hjemmefra eller i helgen, eller bli sjukskriven, du skal kunne svare på mail under sjukskrivninger og % fravær er veldig vanlig. Man skal sitte godt i facket eller håpe på å bli sagt opp - og få sluttpakke - for å gjøre noe så sinnsykt. Det vanlige mange steder er å ringe inn og forklare situasjonen og finne en løsning med arbeidsleder.

      Radera
  11. I slutet av min studietid (ingenjör) började jag och mina kursare nosa efter lämpliga arbetsgivare. Det fanns ett företag som vi alla på vår linje tyckte var intressant. Vi tjejer visste att där hade vi ingen chans, för chefen hade en policy att inte anställa kvinnor "då de bara går på föräldraledighet så fort de har lärt sig vad vi gör". Så det företaget var fullt av unga män i 25-30årsåldern (de är ju billigare än de mer seniora). Efter några år så begärde den ena efter den andra av killarna föräldraledigt! :-D Något som chefen INTE hade förväntat sig skulle inträffa.

    Själv hamnade jag efter ett tag på ett ställe med blandade åldrar (mest män). Men här hade de väldigt bra avtal för föräldraledighet (företaget fyllde upp Försäkringskassans peng ganska ordentligt) så mina kolleger tog ut mer än sina fruar/flickvänner av föräldraledigheten. När jag efter mycket vånda (men innan det syntes på mig) meddelade min närmaste chef att jag snart behövde ta föräldraledigt så sa han bara, med ett leende "ja, varför skulle du vara den enda här som inte tar föräldraledigt". Kändes skönt med den acceptansen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Försäkringskassans peng ganska ordentligt) så mina kolleger tog ut mer än sina fruar/flickvänner av föräldraledigheten." Folk följer pengen, så är det.

      En sak som irriterat mig en smula under åren i yrkeslivet är de (högbetalda) män som hävdat att de inte kan ta någon pappaledighet för att hushållet (som bestod av en nästan lika välbetald kvinna) för att de då skulle förlora "guldkanten" på tillvaron.

      Är inte ett barn guldkant?

      Radera
    2. Min erfarenhet är att de män som säger att de inte kan ta ut föräldraledighet antingen tror sig vara mer betydelsefulla än de är på sitt jobb, eller på något vis måste hävda sin manlighet. (Det märkliga är att annan ledighet går bra att ta ut.)
      För varför är det annars mest manliga ekonomer och fabriksarbetare som säger så och inte läkare och ingenjörer?

      Spargrisen

      Radera
    3. Min ”manliga” ingenjör och pappa till mina barn hävdade att han lika gärna kunde säga upp sig från jobbet när jag ifrågasatte varför bara en (jag) av oss jobbade deltid för att barn och hem skulle hållas flytande. Vi tjänar ungefär lika, har alltid gjort. Jag tog ut klar majoritet av fl då han inte orkade vara hemma mer än halvtid. När jag var hemma på heltid med flera barn orkade han inte ens säga vilken tid han skulle komma hem och blev så stressad när jag messade eller ringde för att fråga. Oj, här tappade jag fokus men summa summarum: yrke och lön är klart underordnat kön. Mammor är hjältar för att de måste…

      Radera
  12. Varför är folk så rädda eller har sån stor tilltro sina chefer?
    Som lagbas för ackordslag på allt från 1 till 25 man har jag rykt ihop med flertalet av mina små och storbossar på företaget. Vad spelar det för roll? utan mig eller mina gubbar blir inte jobbet utfört och då tjänar företaget inga pengar.

    För övrigt har chefer mycket mindre koll än vad de utger sig för att ha. De har dessutom betalt för att vara orättvisa och ta obekväma beslut. Respektera det och gå samman med de kollegor som är i samma sits som du och ställ gemensamma krav. Gemensamt överlämnade förslag gör en chef rädd. Mycket rädd. Om alla i gruppen tillsammans framför att : "du ska behandla xxx med respekt nu när hon ska var föräldraledig annars kommer du få göra allt jobbet själv framöver" får vilken surskalle till chef som helst på bättre tankar.

    Tänk på att ni säljer er arbetskraft tillsammans.

    SvaraRadera
  13. När man under intervjun frågar kring att jobba 80% under en period för att man har småbarn och får kommentaren "Ja det kan man ju göra men det har inte varit så populärt av gruppen tidigare, många undrar varför ska den personen gå hem redan nu?" Så ska man ana oråd...

    SvaraRadera