Anekdoter från ett yrkeslifv del 4

Efter min andra föräldraledighet började jag som sagt att jobba för en distributör till min förra arbetsgivare. Det var ett säljbolag, även det verksamt i dagligvarubranschen. Affärsidén var att bära fram de varumärken som var för små för att ha egen säljkår och KAM-organisation. Eller varumärken som var nylanserade på den svenska marknaden och inte hunnit växa till sig. Det var exempelvis under energidrycks-starten så några sådana hade vi. 

Jag jobbade i segmentet "non-food" med hudvård, babyprodukter och vissa rengöringsmedel. Mitt jobb var att ha kontakt med uppdragsgivare (kunderna som ägde varumärkena) och därefter paketera deras produkter internt gentemot storkundssäljare och säljkår så att de såldes på det sätt uppdragsgivaren önskade. Att man tryckte på rätt USP:ar (säljargument), att rätt hyllpratare kom upp vid rätt tillfälle och allt praktiskt kring införsäljningen (som att ta fram butiksställ, rodda med säljtävlingar och låta fota produkterna till kataloger och säljblad).

Jag hade fyra uppdragsgivare varav tre var amerikanska bolag. Samtliga skrek som små spädbarn för att få mest uppmärksamhet av såväl mig, KAM:ar som säljkår. Jag hade kanske agerat likadant: Det var ju en kamp om resurserna (vår säljkår skulle presentera uppåt 50 varumärken vid ett tio minuter långt butiksbesök). Som resultat satt jag i telefon och svarade på mail non-stop 08:00-17:00 varje dag. Det var som ett maraton. Och det var aldrig trevliga samtal från kunder som ville ringa och tacka för att vi gjorde ett bra jobb. Enbart strul, klagomål och orimliga förväntningar på vad vi skulle lyckas åstadkomma.

Ett moment jag avskydde var att fylla i produktinfo i Validoo, det system dagligvarhandeln använder för att få teknisk data om en produkt. Mått och vikt i de olika materialen kan tyckas som en enkel match. Men tänk dig att du ska finfördela en tandkrämstub för att utröna hur mycket som är plast, kräm respektive metallfolie. Då fick man använda vaktmästeriets kokainvåg. Mätning och vägning av konsumentförpackning (den på butikshyllan), detsamma för distributörsförpackningen (paketet som levereras till butik) och sen pallmåtten och om jag minns rätt pallvikt och mått. Gäsp vad tråkigt.

Det var på det här jobbet jag brukade psyka mig i hisspegeln varje morgon. Kontoret låg på tionde våningen och jag hade runt 20 sekunder på mig att samla anletsdragen, le ett dollargrin in i spegeln och göra tummen upp innan dörrarna gick upp och jag tvingade mig själv till stuns i stegen i korridoren ner mot mitt rum. På den här tiden barn hade man FASTA telefoner som man LOGGADE IN på och jag minns att i samma sekund jag gjorde det började det ringa. Och det slutade inte förrän jag loggade ut vid fem. 

Vissa dagar var så stressiga att jag knappt hann äta lunch. Jag är en ganska effektiv person, men det här jobbet var på gränsen måste jag säga. Jag vaknade ofta på nätterna för att i ett block notera saker jag glömt göra, borde göra eller lösningar på problem. 

Min chef var en skör kvinna som mest satt inne på sitt rum. Hon darrade så vansinnigt på händerna så länge trodde jag att hon hade parkinson. Jag fick noll intro eller stöttning i det jag gjorde utan allt var "learning by doing". Typ fjärde dagen där kom en säljassistent in till mig och bad om "art worket till säljkatalogen" som skulle gå i tryck dagen efter. Vilken säljkatalog? Jag visste inte vad hon snackade om och tydligen var det enligt min chef inte så viktigt att ens ge mig den pusselbiten som intro. Sopa. 

Det chefen däremot gillade att göra var att stå och snacka goja i korridoren. Oändligt mycket snack om sina fantaaastiska tonårsdöttrar (som hon hovrade över som en hök - jag minns bland annat att hon följde med till Hultsfred när döttrarna skulle på festival för att bo på hotell i närheten), sin fantaaaastiska man och om deras fantaaaastiska semestrar. Det var också hon som varje höst skaffade nytt köksporslin. "Här kommer jag med höstporslinet!" kunde hon ropa när hon kom tillbaka från lunchen, med Cerverakassar i sina darrande händer (Det var kanske därför de darrade? För mycket höstporslin?) 

Att jag gjorde ett bra jobb fick jag bekräftat när en av våra största kunder, ett amerikanskt bolag, valde att låta oss skapa en dedikerad säljkår bara för dem med 20 nya headcounts. De villkorade affären med att jag skulle bygga upp den. Och visst fick jag vara med under projektstadiet, men när det skulle tillsättas en försäljningschef valde mitt företag att externrekrytera en olidligt självgod alfahane. Jag antar att det berodde på att jag vid den här tidpunkten var på smällen (igen). Frågan man ställer sig: Hade man agerat på samma sätt om det varit en man som skulle bli pappa?

Några ögonblicksbilder från det här jobbet: Jag var på säljmöte på en av de där konferensladorna i Bålsta. En av mina uppdragsgivare, vd:n för ett amerikanskt finkemsbolag (hudvård) stod och presenterade för våra säljare. Han var en riktig superman, jobbade konstant och var extremt krävande. Tydligen också mot sig själv för mitt under dragningen segnade han ner och svimmade, rakt framför våra ögon. Lyckligtvis hade vi fruktsocker i sortimentet och kunde peta in i munnen hans så att han vaknade till liv. Han vägrade sätta sig ner eller åka till sjukhus utan fortsatte dragningen som att ingenting hänt och senare på kvällen festade han med resten. Normalt?

En annan smått trivial episod fastnade i mitt minne. Vi produktchefer jobbade ju häcken av oss för att tillfredsställa alla våra uppdragsgivare. Säljassistenterna likaså. KAM:arna jobbade i perioder mycket, vid de så kallade "revideringsfönstren" tre-fyra gånger per år, de tillfällen man som leverantör får chans att med mössan i hand komma på audiens till ICA, Coop och Axfood för att presentera produktnyheter och prisändringar. Men sen hade vi några snubbar (bara snubbar) som ingen visste vad de gjorde riktigt. De var chefer, så mycket var säkert. Men de hette typ alla "försäljningschef" med något diffust tillägg och man såg aldrig att de var i några möten eller hastade i korridorerna som vi andra.

En av männen höll särskilt låg profil. Jag minns honom väl eftersom han hade ett sådant inställsamt leende och alltid var så välklädd. Oftast hade han dörren till sitt kontor stängd men ibland rasslade det till i skrivaren i korridoren utanför och då kilade han ut och hämtade sin utskrift, kvick som en vessla. 

En dag stod jag på pass vid skrivaren i väntan på utskrift och då såg jag hur det matades ut en bunt papper. Jag tog upp dem i tron att de var mina men såg att det var de ju inte alls - de här utskrifterna handlade om något juniort fotbollslag och deras stundande träningsläger. Raskt öppnades "försäljningschefens" dörr och han nappade åt sig utskriften. Missförstå mig ej - givetvis nyttjar man arbetsgivarens skrivare till privata angelägenheter - men det här var bara ett led i bevisföringen kring att den här snubben troligtvis knappt la två strån i kors en vanlig arbetsdag. Trots det tjänade han gissningsvis dubbelt mot vad jag gjorde, för han var chef, klädd i kostym och, dare I be feminist: Hade en pilles***p. 

Sådant här kan reta gallfeber på mig i efterhand. Han printar fotbollspapper, jag sprang livet ur mig och tvingades (?) ägna mig åt förnedrande självpepp i hiss för att orka med ytterligare en dag. 

[Brasklapp för att ovan redogörelse kan bära spår av subjektivitet]

Har du någon gång jobbat på ett företag där vissa människor lyckats gå under radar likt kopieringsmannen ovan?

Mvh
FruEfficientBadass