Anekdoter från ett yrkeslifv del 3

Var var jag? Jo, jag hade sagt upp mig från den tyska chefen från helvetet och stod därmed på bar backe. Jag hade noll sparat och var inte med i någon A-kassa. Min man jobbade och tjänade väl helt ok men det här var i en tid när min enda rimliga förväntan på livet var att man skulle jobba heltid fram till pension (herregud). 

Lyckligtvis är det rätt enkelt att få Key Account Manager-jobb i Stockholm (storkundssäljare) och jag blev rätt omgående kallad på intervju till ett annat företag i konsumentvarubranschen (produkter som säljs på ex. ICA). Det var emellertid något som skevade redan på första intervjun med rekryteringsföretaget.

Det var en enskild konsult som körde första filtreringen och min känsla var att hon nästan ursäktade sig inför jobbet i fråga. Hon sa saker som att "du ska vara medveten om att det är hög personalomsättning här" och att "Vd är lite speciell". Eftersom jag kom direkt från den Bayerska Valkyrian tänkte jag att "Hur illa kan det vara? Jag har varit med om det värsta, bring it on!" och tog jobbet.

Det visade sig att det kunde vara illa. Det var ett ganska litet företag med en omsättning på 40 miljoner och runt tio anställda som satt i en till kontor inredd lägenhet i Vasastan. Vd hade varit vd i mer än tio år och styrde stället med järnhand. Hon var i 50-årsåldern och vid första anblick skarp och charmig. Men det tog inte många dagar förrän hon började visa sitt rätta ansikte. 

Hon föredrog män. Ekonomisnubben var hennes favorit och honom gullade hon med konstant, trots att han var en odugling. Även min föregångare var man och hon kunde inte sluta prata om hur fantastisk han varit och hur bra jobb han hade gjort. Så fort jag hade någon fråga refererade hon till honom: "Nu skulle X varit här, han visste precis..." eller "Vi ska nog ringa X för att komma vidare". Vid något tillfälle visade jag henne en kundanalys och då drog hon genast fram en gammal presentation som underbarnet hade gjort och sa "X har redan gjort en analys, du kan titta på den". Sjukt oinspirerande.

Därtill hade hon grav PMS. Trodde jag då i alla fall, men idag tror jag snarare att det rörde sig om någon form av klimakteriedepression. Vissa dagar var hon på ett så oändligt dåligt humör. Det hördes redan när hon stövlade in i hallen och drämde dörren om sig. Därefter kunde dagen arta sig hur som helst. Hade vi tur stängde hon in sig på sitt kontor men hade man otur var hon på krigsstigen och kunde då utan synbar orsak skälla ut folk inför öppen ridå. Vi lärde oss alla att anpassa oss, väja undan och tassa på tå, precis som i en dysfunktionell familj.

Min och vd:s "relation" tog slut i samma sekund som jag berättade att jag väntade barn. Hon blev rasande och påstod att jag hade lovat henne på intervjun att inte skaffa fler barn, vilket var helt befängt. Jag var trettio år och enbarnsmamma, man kan väl räkna ut med röva att jag tänkte skaffa fler barn. Därefter började hon behandla mig som luft. Det var nästan imponerande hur bra hon var på det. Jag minns särskilt en kickoff vi hade i Sälen där hon hyrt en stor fjällstuga där vi alla skulle mysa tillsammans under en hel helg (huäää). 

På kvällen efter första middagen skulle vi ha någon form av konferens eller möte/workshop som gick ut på att hon orerade om företaget och framtiden. Under denna dragning, som skedde kring ett stort runt bord, såg hon på oss en och en i turordning med sina plirande små vesselögon men när hon kom till mig hoppade hon helt sonika över. Det låter fånigt, men det är en rätt kraftfull manöver. Tipz till dig som vill vässa din härskarteknik.

"Gröngölingen och vesslan" kom upp när jag försökte hitta "vesselögon"

Så när jag gick på föräldraledighet bestämde jag mig för att inte komma tillbaka. Istället tog jag anställning hos en av våra distributörer och det var en jävla fröjd att säga upp sig. Jag minns inte hur jag gjorde det men jag tror jag ringde. 

Det kanske största mysteriet i historien är att jag och den här ragatan båda bor på Östermalm och ibland stöter jag ihop med henne i Fältöversten (ett köpcentrum). Då kommer hon fram och ler ett nästan mänskligt leende och säger "Men heeej" som att vi är gamla goda vänner. Jag är ingen hämndlysten eller långsint person (okej lite långsint), men i hennes fall har jag gjort ett undantag. Jag ignorerar henne till 100 procent. Möjligen slänger jag en hastig blick åt hennes håll (nedåt, hon är en tvärhand hög) innan jag sveper förbi. 

Nu kanske ni tror att min nästa arbetslivserfarenhet blev mycket bättre och i viss mån blev den väl det, för jag slapp ragatan. Men helt optimal var den inte heller. Så här långt gången i mina arbetslivshistorier börjar ni kanske förstå att FIRE var det enda alternativet. 

Min man hävdar att jag haft otur. Jag brukar då vända spegeln mot honom och fråga hur han har haft det i sitt yrkesliv. Utifrån mitt perspektiv: Inte särskilt mycket bättre. Möjligen har han sluppit lika knäppa chefer, men istället haft ohemul stress, tuffa utsållningsprocesser i jakten på att bli partner eller annat lull samt oändligt många fler arbetade timmar än jag. 

Nog om detta. Har DU blivit utskälld för att du blivit på smällen?

Mvh
FruEfficientBadass