Hej!

Sötaste läsare! Gled in i kommentatorsfältet från förra inlägget och såg era fina hälsningar så det minsta jag kan göra är en enkel statusuppdatering. 

1. Jag mår bra

2. Jag överlevde firmans reningsbad av avsked

3. Jag lever inte frugalt

Nedan en utvikning punkt för punkt (skriven med pekfingervals på bästa boomervis på mobilen):

1. Jag mår fint. Som någon skrev tar en separation ut sin rätt, även om den är odramatisk. Det är en omställning att lämna ett oljat maskineri och hitta nya hjulspår, även för en manisk person. Jag har oroat mig en del (lite av en paradgren faktiskt) över folks välmående, folks ekonomi och folks logistik. 

Nu en utvikning om logistik: Tonåringar är usla på det. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig, men något i stil med att de skulle ha basen i gamla lägenheten på Östermalm (där de har egna rum) men med komplement i min lilla etta. Typ: Underkläder för några dagar, ett par jeans, några toppar, toalettartiklar åtminstone. Skolprylar i en väska av typen tote bag och kanske ett läppglans, sen glider de bara emellan. 

Men vad skådar mitt norra? Varenda vecka vid brytpunkt lördag lunch (då de enligt ök ska ta sig till mig) uppstår någon form av packhaveri. I bästa fall fyller något av barnen en stor bag med rubb och stubb som sedan uppmuntrar till manuell hämtning av mig med bil. Väskan får sen inte plats i hens skåp på skolan så på tisdag eftermiddag måste barnet först mellanlanda hemma hos mig efter skolan för att först därefter ta bussen till Östermalm (d.v.s. en rejäl omväg). 

I sämsta fall packas ingenting (mellanbarnet) utan framåt söndag kväll, när hon umgåtts klart med pojkvännen i förorten, åks det till Östermalm för att hämtas prylar och jag får träffa henne under några ögonblick innan det är dags att gå och lägga sig. Och så måndag kväll då, men hur kul Ä DÄÄÄ?

Den enda som sköter sig exemplariskt är äldsta barnet, men det beror på att han flyttat hemifrån och sköter sig själv. 

Behöver jag säga att min lägenhet är sopren från barnens tillhörigheter när de lämnar tisdagar? Trots att jag vinnlagt mig om stora förvaringsutrymmen för kläder och prylar. Av de kosmetiska produkter till vilka jag givit öronmärkta pengar för dubblettinköp återstår på sin höjd ett halvtomt torrschampo och en nagelfil. Ett mysterium. Jag frågade vad som hänt med alla saker jag subventionerat men fick bara luddiga svar av typen "Den nya concealern var bättre än den förra så då vill jag ha med den hela tiden...". M a o tonårstjejer är som Skalmans. De bär med sig allt hela tiden. 

2. Jag överlevde firmans reningsbad. Ledningen fick ur sig sin ångestspya redan i slutet av november och av oklar anledning blev jag kvar, trots att jag var sist in på regionen. Jag imponerades av den kreativitet som ägt rum: Roller bytte hastigt namn för att matcha neddragningsprofilen och de som fick gå råkade vara sådana som var 60+ och med ett års avgångsvederlag gladeligen tackade ja till arbetsbefrielse. Frågan är vilken skillnad det hela gör på sista raden, men jag antar att det dög som offergåva till högsta ledningen för nu är det lugnt (men vad vet man?). 

Jag veckopendlar upp till Hälsingland tisdag-torsdag på gott och ont. Gott i det att jag gillar variationen och att få se till huset på veckobasis. Ont eftersom huset vintertid, särskilt när det inte bebos på heltid, är lite av en skräckupplevelse. Efter jul hade vattnet fryst (huuur är det möjligt, med nedgrävd elkabel, tilläggsisolering rör, nygrävt kommunalt vatten?) men efter någon halvtimmes öppna kranar började det droppa igång.

När jag kom upp nu i veckan var det beckmörkt vid ankomst vilket är ett dåligt tecken eftersom jag lämnade utebelysningen på. Om en lampa slocknat kan det vara en säkring eller propp. Men om alla tre slocknat (vilket var fallet) vet man att det är skit på gång. Mycket riktigt, trots bytta proppar gick huvudsäkringen gång på gång, för att till slut vara ouppdragbar. Olyckligtvis när jag stod mitt uppe i ett storkok matlådor (jo, jag försöker, se punkt tre). Lyckligtvis lagade jag på bondskt vis mat iförd huckle på den vedeldade AGA-spisen så jag kunde slutföra mitt värv i fladdrande stearinljussken. Ganska mysigt faktiskt. Men hur frysa in 13 matlådor utan el? 

Lång historia kort som involverar kånkande av mat till grannens hus för frysförvaring samt kånkande av mig själv till grannens hus för övernattning, morgonen efter fick jag tag på elektrikern och den akuta situationen är löst. Men något kostsamt skit kommer att behöva göras till sommaren, såklart. Alltid något kostsamt skit. 

Mitt tredje klagomål gällande huset vintertid rör djuren. Jag har fångat sammanlagt nio möss under denna vinter, men jag vet att mörkertalet är stort. Hur vet jag det? Jag hör deras rasslande i väggarna nattetid. De har dessutom den dåliga smaken att dö på äckliga ställen, som i kassarna för återvinning. Så står man där i godan ro och roar sig på Coops parkering med mjukplast och kartong och plötsligt håller man ett ruttnande muslik i handen. Usch! 

Tack och lov har jag givit upp tanken på de "humana musfällorna" som barnen riggade med pannkaka för någon vinter sedan (tanken är att man med delikatesser fångar musen levande för att sedan transportera musen minst tre kilometer bort för ett liv i skog och mark, en inbjudan de dissade) utan kör nu utan pardon "Super Cat" råttfälla extra stark som jag laddar med översockrad Lidl-sylt. Det gillar dom. En kort stunds salighet innan saligheten. 

3. Jag lever inte frugalt. Det kanske inte kommer som någon överraskning men det är dyrt att separera. Inte för att hyran på min lägenhet är särskilt hög, men jag pytsar in en del till gamla lägenheten också så att de ska kunna bo kvar. Och tonåringarna har kommit in i andra andningen vad gäller tonårsomkostnader. Lite läxhjälp, tandläkarinterventioner, frisörklippningar (det duger inte med hemmaklippning längre) och körkortsrelaterade events och det drar iväg. För att inte tala om Stockholmsrelaterade kostnader i form av busskort och privatlektioner instrument (eftersom kötiden för cello är cirka femton år och då förläggs undervisningen till Rotebro).

Lyckligtvis har vi då barnens konstnärsfond att vittja. Herregud, vad glad jag är över den. För ni har väl hört: Den som spar han har. Och den som investerar kan skumma avkastning till tonårsomkostnader. Dessvärre har jag en del Stockholmsrelaterade omkostnader som inte kan tas från barnens konstnärsfond av typen trängselskatt (jag tror att jag vid något tillfälle lyckades komma upp i 120 kronor vid en och samma bilresa, de har smugit in ytterligare en jävel på Essingeleden) samt parkering som trots att den heter "boendeparkering" går loss på runt 1 600 kronor i månaden. Ett rough estimate är att jag dubblerat mina månadsomkostnader sedan flytten från Hudik. Så vill du leva billigt: Fortsätt sambo och bo på landet.

Själva lägenhetsutrustningen är ett kapitel för sig och eftersom jag inte direkt rids av kreativa stormar för tillfället tänkte jag så att säga suga på den karamellen och göra separata inlägg på temat ink. bild när jag befinner mig vid en dator. 

Hur mår ni?

Mvh
FruEfficientBadass