Stora och små problem

Tack snälla ni för bra input i förra inlägget. Jag kan meddela att F i skrivande stund tio dagar efter operation mår förhållandevis bra. Han har ont i huvudet, men vad annat att vänta efter ett sådant ingrepp. Men han bor själv och kommer kanske till och med svänga förbi skolan någon timme i slutet av förra veckan.

Jag var som jag beskrev rätt manisk före, under och efter hans operation. Jag kunde knappt äta eller sova och jag var tvungen att aktivera mig med diverse hushållsrelaterade aktiviteter non stop. När jag städat hans lägenhet och tvättat två gånger började jag snegla mot trapphuset som - givet att huset inte ingår i Gavlegårdarnas premiumsegment - var riktigt sunkigt. Men där någonstans kände jag att var tvungen att dra gränsen. Frågan är vad som hänt om jag givit efter för den impulsen. Hade jag tvingat mig in i övriga 50 trapphus och städat dem också? 

Väl hemma tänkte jag att jag skulle landa i någon form av lugn och trötthet men döm om min förvåning när jag fortfarande kände mig rastlös och uppe i varv. Parat med en nästan katatonisk nattsömn som utan problem kunde kompletteras med en liten lur mitt på dagen. Vidare kände jag mig, med brist på mer nyanserade ord, lite nere. Men det var inte förrän odågan kom till mig med efterfrågan på terapitid som det slog mig: Det är ju våren!

Jag minns nu att jag varje år vid just den här tiden - slutet av april till kanske slutet av maj - känner mig olustig inombords. Ljusets återkomst känns som en smocka och jag får i regel existentiella bryderier av typen "Vad handlar livet egentligen om?"/"Vad är jag satt på jorden att göra?" och annat som går under paraplyet existentiella bryderier. Jag känner också större obehag än vanligt i interaktionen med mina suriga kunder. Så pass att jag börjar känna av min gamla Outlookfobi från när jag var försäljningschef.

Efter en snabb googling hittade jag ett namn på det: "Springtime lethargy". ChatGPT sammanfattar konceptet enligt nedan:

Springtime Lethargy – Sammanfattning (200 ord)

Springtime lethargy, eller vårtrötthet, är ett vanligt fenomen där många människor känner sig trötta, energilösa och nedstämda under övergången från vinter till vår. Trots att dagarna blir ljusare och längre, upplever många motsatsen till vad man förväntar sig – istället för ökad energi kommer en känsla av utmattning.

Orsakerna till vårtrötthet är flera. Under vintern utsätts kroppen för mindre dagsljus, vilket påverkar melatonin- och serotoninnivåerna. Melatonin reglerar sömn och ökar under mörka månader, medan serotonin, som påverkar humör och energi, ofta minskar. När ljuset återvänder på våren tar det tid för kroppens hormonbalans att justera sig, vilket kan ge upphov till trötthet.

Kroppens anpassning till nya temperaturer och rutiner kan också bidra till vårtrötthet. Dessutom påverkar förändringar i sömnmönster och ökade pollenhalter vissa individer negativt.

För att motverka vårtrötthet rekommenderas regelbunden motion, vistelse utomhus i dagsljus, en balanserad kost samt god sömnhygien. Att vara medveten om fenomenet och lyssna på kroppens signaler är också viktigt. I de flesta fall är vårtröttheten tillfällig och går över när kroppen vant sig vid den nya säsongen.

Jag och odågan är just nu som en tandemdisplay av ovan fenomen. I förrgår bröt jag tre veckors upphackade sömnnätter med en tolvtimmarsnatt från vilken jag knappt vaknade resten av dagen. Odågan gick och la sig halv nio igår kväll och vaknade vid sju. Just nu känner jag mig pigg och rastlös och känner ett stort behov av att dra igång nya projekt, medan jag igår knappt orkade dra mig ur sängen. Odågan är i sitt bästa tillstånd av energi och glädje och ska tillbringa sin lediga dag med vänner på diverse loppisar.

Detta tillstånd är som ni förstår jobbigt för folk i omgivningen. Minstingen är till synes helt oberörd av övergången till vår. Hon har för övrigt inga problem med vargavintrar eller mörker heller. Men för särbon blir det smått förbryllande när jag ena dagen klättrar på väggarna och inte kan sitta still en sekund, för att nästa dygn sova bort hälften. 

Min åtgärdsplan är att följa de goda råden ovan. Jag ska vara ute mer. Och jag ska försöka få upp dopaminnivåerna genom att varva promenad med lite spring. Bara lite, jag vill inte riskera att bli träningsnarkoman (sluta skratta anhöriga). 

Redan om en vecka kommer jag att ha fullt upp att göra med vårstäd i Hudik och senare i maj kommer flyttkartongerna till mig så att jag kan börja rensa och packa. Jag får se denna vecka som sista chansen att faktiskt ta det lite piano och komma i fas inför några riktigt jobbiga flyttveckor. 

Har du säsongsrubbningar?

Mvh
FruEfficientBadass

Rapport från Gävle

Jag hade planerat påsken så bra. Jag och barnen skulle upp till Hudik och leva gårdsliv, jaga möss och dra busk från en avverkning jag initierat under vintern. Men så damp det för tre veckor sedan ner ett brev med kallelse till operation på Akademiska sjukhuset i Uppsala för äldsta barnet, han som jag på bloggen kallar F. Han pluggar sedan två år på folkhögskola i Gävle och i skrivande stund bor jag i hans lägenhet och tar hand om hans katt. 

F har sedan barndomen plågats av korta anfall av svår huvudvärk och efter sex års rattande bland olika stafettförmågor var det till slut en vaken AT-läkare i Gävle som såg att något inte stämde med F:s skallröntgen. 

Tycker ni att det är bristande integritet att lägga ut bilder på sina barns hjärnor på en blogg? Själv tycker jag att den är rätt vacker, men det är klart jag är partisk. Fascinerande ändå, det ser ut som att det växer en ormbunke ovan lillhjärnan som jag ringat in i rött. 

På de allra flesta ligger inte lillhjärnan (hanterar balans and such) så nära skallbenet och benmärgsvätskan ska ha fri passage. På F täpper lillhjärnan till flödet och när han exempelvis böjer sig ner eller nyser, ansamlas vätska i huvudet och då får han en nästan ohanterlig värk under 20-30 sekunder. Värktabletter hjälper inte då de inte börjar verka omedelbart (och dessutom är han så paralyserad under attackerna att han inte kommer sig för någonting, allra minst att springa till badrumsskåpet efter värktabletter). Min stora skräck är att han ska få ett smärtanfall under en knepig omkörning på E4:an, eftersom han nästan förlorar medvetandet.

Så i två års tid har vi stått i kö för operation av det tillstånd som kallas Chiari malformation (eller missbildningssyndrom, men det låter mindre kul). Jag behövde under våren höra av mig till sjukhuset i fråga och åberopa vårdgarantin innan vi äntligen fick kallelse, möjligen en återbudstid givet det korta varslet. Jag kan inte med ord beskriva känslan av att lämna sitt barn på neurologen (ja ok han är 20 men fortfarande i mina ögon ett litet barn) med vetskapen om att människor kommer att såga upp en liten fyrkant i hans bakhuvud (efter att de tagit bort översta ryggkotan) för att sedan placera och sy fast en artificiell kudde i hans hjärnhinnor (i syfte att skapa ett glapp mot skallen).

Vi hade på vårt första besök på Akademiska för två år sedan fått veta att risken för hjärnskador var närmast obefintlig men att den stora nedsidan var dagarna efter operation som för de flesta innebär stora smärtor, försämrad balans och illamående. Det var kanske detta jag gruvade mig mest för. Så förra måndagen tillbringade jag de åtta operationstimmarna med att bokstavligen klättra på väggarna i sonens lägenhet. Faktum är att jag målade om ett par av dem. Och storstädade, putsade fönster, frostade av frysen och allt vad varje neurotiskt lagd morsa hade gjort. 

Så framåt kvällningen ringde kirurgen och berättade att allt gått bra, även om det tagit längre tid än planerat. F orkade inte prata med mig då, men redan nästa dag vid lunchtid ringde han och döm om min förvåning när han sa att han mådde "bra". Han hade ont i huvudet men inte ohanterbart och han var stel i nacken. Gissningsvis pumpade de honom full med morfin men jag var bara så tacksam att uppvaknandet inte var traumatiskt. 

I skrivande stund onsdag har det gått en dag till och han mår fortfarande ok och kommer imorgon att förflyttas från Akademiska till sjukhuset i Gävle för eftervård. Och då får jag troligtvis träffa honom. 

Det som är bra med händelser av den här typen är att man får en omkalibrering kring vad som är viktigt i livet. Jag har en del störande kundinteraktioner för tillfället (problem: De existerar och författar med jämna mellanrum klagomail till mig). Tror ni att jag brytt mig under denna vecka? Icke! Bring them ON, jag känner mig, hög på adrenalin visserligen, oslagbar. Jag känner återigen så stor tacksamhet för vårt svenska sjukvårdssystem och att tekniken gått fram så till den grad att man klurat ut hur man ska göra en operation av det här slaget. 

Ändrat ämne: Nu ska jag prata F:s hösttermin. Det var någon dag innan inläggningen jag insåg att F suger på plan B:s. Plan A var ju att han skulle söka de stora konstskolorna till hösten vilket är gjort. Han har redan fått nej från de flesta. Plan B har varit att gå ett tredje år på folkhögskolan i Gävle, vilket jag trodde var en formaliagrej givet att han kom in på år två per automatik. F nämner då i en bisats att det är långt ifrån säkert att man kommer in på år tre, det måste man söka och då ha en tydlig idé vad man vill genomdriva för projekt under året.

Missförstå mig inte, jag är überstolt över min son och tycker att han är briljant. Men han har inte sin mors förmåga att bullshitta sig fram här i världen. Han kommer troligtvis skriva i sin ansökan om precis det han vill göra, vilket är att pyssla med sin hobby i lugn och ro, utan konceptuella tankar om Världen däri. (Parentes men de av hans vänner som kommit vidare i ansökningsprocesserna på de Stora Skolorna är betydligt bättre på Ide & Koncept, medan min F är bra på Material och Teknik). 

Ytterligare ett problem är det finansiella. Folkhögskolan klassas som gymnasienivå och för det berättigar CSN bara till två års studiemedel. Potten är m a o slut. Så för att överleva utan total stöttning hemifrån behövde vi kvällen innan operation ladda in en ansökan om Engelska på distans på ett par högskolor, så att han får en inkomst parallellt med fortsatta konststudier (han får köra dubbelt helt enkelt). 

Tidigare samma dag satt jag och slögooglade utbildningar i animationsfilm (som är hans stora hjärteämne, i kombination med miniatyrer, tänk "stop motion") och hittade en folkhögskoleutbildning i Stockholm på temat. Jag frågade honom om han kände till den och han svarade jakande, det var lite av en drömutbildning, men att han avstått från att söka eftersom "folk på skolan" hade sagt att utbildningen var "privat och kostade pengar".

Så inte bara är han svag i bullshitting, han är usel på källkritik. Det tog mig ett samtal och ett mail för att få veta att a) skolan kostade pengar men inga ohemula belopp, runt 20 000 kronor per termin (vilket vi skulle kunna ta från konstnärsfonden) och b) skolan klassas som eftergymnasiala studier vilket ger tillgång till de 240 veckorna med fullt studiestöd. Tydligen har hans två års gymnasiestudier på folkhögskola inte kannabaliserat på den potten.

Så fort han nu blir bättre ska han knåpa ihop sin ansökan till den skolan och har vi tur kommer han in där. Vilket för mig in på dagens egentliga ämne: Skaffa bostad åt barn i Stockholm. Jag är inte född igår och dessutom är jag född i Stockholm varför ämnet är mig väl bekant - fokus "det är omöjligt". Icke desto mindre fann jag mig själv googlandes och landade då på ett antal sajter med generiska namn som "hyrabostad.se", "bostadslistan.se" och se, där låg fullt med lågt prissatta lägenheter inklusive förstahandskontrakt. 

Men eftersom jag själv är bullshitter förstod jag att något var fel och efter en sökning på Trustpilot stod det klart att dessa sajter tar rätt bra betalt (via någon form av abonnemangslösning) för att presentera lediga lägenheter MEN dessa lägenheter finns hos diverse bostadsföretag/värdar som har egna kösystem i vilka man kan behöva stå i kö under ett antal år för att ha en chans. Med andra ord: Värdelöst. 

Det verkar bara finnas ett legitimt sätt att som ung hitta hyresbostad och det är genom bostadsförmedlingen i Stockholm och där står han i kö sedan ett halvår vilket är långt ifrån tillräckligt för att ha samlat på sig kötid. På sidan slår man sig för bröstet med att man föregående år förmedlade 3 253 studentlägenheter. Hur många studenter bor i Stockholm? Gissningsvis fler. 

Nu är det ju inte säkert att han kommer in på ovan nämnda skola. Men skulle så vara fallet skulle jag vilja be om råd. Det måste finnas mängder med små luftfickor en ung person kan ta i anspråk mot hyra? Jag tänker attefallare, källarplan i villor e d. Han har ju katt som han gärna vill släppa ut så markplan är optimalt. Pensionärer som bor kvar i sina stora hus men med gillestuga, gästhus etc, hur hittar man dem? Finns det [hulk] Facebookgrupper för sådant? Eller ska man annonsera i PRO:s tidning Pensionären?

Det känns som ett glapp på marknaden där folk med höga bostadskostnader i kombination med överflödig yta inte riktigt lyckas matcha med unga och studenter. Jag har själv vänner med fina gästhus i närförort men de har haft svårt att hitta hyresgäster. Detta medan ett antal "entreprenörer" gör affär av att mot betalning flasha data kring lediga men omöjliga lägenheter. 

Ytterligare ett alternativ är helt sonika att köpa en lägenhet till honom men det känns halvbra att slakta ISK i dessa turbulenta tider och dessutom är ISK:en min mentala snuttefilt när bortskämda medelålders män trakasserar mig på Outlook (kunderna alltså). 

Kom gärna med era tips i kommentatorsfältet. Sajter, sociala medier, bostadsbolag. Behöver inte gälla bara Stockholm.

Mvh

FruEfficientBadass

Börsjävelen…

 …hette ett inlägg som jag draftade för ett par veckor sedan där jag hade planerat att klistra in skärmdumpar på att det faktiskt inte var så illa (sett på två år) för att sedan avrunda med något i stil med "börsen gör det den är satt att göra, volatilitet är priset vi får betala för avkastning" etc. Men sen tappade jag sugen, helt enkelt eftersom man nu inte ens genom att kisa på lång sikt kan tycka att det finns något positivt med situationen. 

Min senaste inlogg på Avanza och Lysa var 26 mars och så kommer det nog att vara under överskådlig och förhoppningsvis inte oöverskådlig tid framöver. IGMR messade mig för några dagar sedan: "Huvudet i sanden eller nagelbitare?" och jag svarade till min förvåning: "En märklig ny kombo: Jag följer nyheterna med ett getöga (tre Omniminuter om dagen) men är inte orolig. Däremot pysslar jag med buffertkontot och säkerställer att jag slipper sälja".

IGMR agerade då lustigkurre och skrev "Du ska inte belåna Hälsingland och fräsa in i ISK?" vilket jag tystade för jag (5% asperger) kunde inte utläsa om han var allvarlig eller inte. För att återgå till gulmarkerat ovan. Jag ÄR faktiskt inte orolig och det oroar mig (den mänskliga hjärnan är finurlig på så vis). Om jag gissar har mina innehav gått ner någonstans i storleksordningen dryga millen sedan ATH men det är som att det inte gäller mig. 

För det gör det ju inte, så länge jag sitter still i båten och inte säljer. Jag känner inte ens något behov av att söka upp mina snuttefiltssajter för tröst och förvissning om att börsfall historiskt alltid återhämtat sig. För jag känner i hela systemet att även detta kommer att ordna upp sig till slut. Och gör det inte det har jag/vi större problem än att vi varit placerade på börsen. Det är kanske min första punkt i detta inlägg:

Devis Nummer 1: Om börsen går ner permanent har vi större problem än börsen.

Apropå att sitta still i båten. Under mitt minutlånga Omni Encounter imorse (8 april) trillade jag på nedan "artikel":

"Börsen har rasat efter tullkaoset och många småsparare säljer i panik", skriver Expressen. "Beteendet är naturligt, men inte särskilt smart om man har ett långsiktigt sparmål", enligt Niklas Laninge, sparpsykolog på plattformen Opti. 

Jag kommer osökt att tänka på nedan skämtbild: 

I jakt på ovan hittade jag även denna som väl beskriver börshandlarcyklerna:

Min bedömning är att vi befinner oss ungefär här:

Vissa bedömare, som Herr Spitznagel (av Omni titulerad "permabjörn") menar att vi i skrivande stund 8 april bara ser förspelet till ett veritabelt blodbad framöver.

Jag var tvungen att fråga en nära vän (ChatGPT) om vad en permabjörn är och fick då svaret:

"En permabjörn (eller perma-björn, från engelskans perma bear) är ett slanguttryck för en person som ständigt har en pessimistisk syn på marknaden – särskilt aktiemarknaden – och tror att den kommer att falla eller krascha, oavsett det aktuella ekonomiska läget."

Det ringer en klocka, gör det ej? J.L. Collins inleder The Simple Path to Wealth med att såga en Mr Cheng (e d) jäms med fotknölarna för hans ständiga varningar om finansiell apokalyps. Jag vill minnas att jag för några år sedan satte söksensor på en liknande filur som köpt ymnigt med reklamutrymme på Google för att basunera ut sitt budskap om att börsen skulle rasa efter ett visst årsskifte. När årsskiftet kom och raset uteblev försvann annonserna. 

Gemensamt för merparten av permabjörnar (älskar't!) är att de har en produkt att sälja. Exempelvis driftar Hr Spitznagel ovan en hedgefond som heter Universa som han startade 2008 i ett altruistiskt försök att rädda mänskligheten från nedgång på aktiemarknaden. Om ni tror att det här är mumbo jumbo ber jag er att tänka om. Mannen jobbar med Videnskaben. VIDENSKABEN! 

Som ni ser har han engagerat Carl von Linné som Fund Manager och jag vill gärna ur Carls näsa peka på essensen av Spitznagels strategi. Han korsar alltså skala y med skala x och når därmed en uppåtgående kurva. Hur lång den positiva kurvan är är svårt att utläsa i ovan bild eftersom den förgyllda ramen tar slut, men gissningsvis är den oändlig. Om ni vill veta mer kan ni köpa hans bok, som finns att köpa på hans hemsida. 

Jag ska inte klanka ner på det AI-genererade omslaget eller den testosteronstinna formgivningen i övrigt. Jag nöjer mig med att konstatera att han på sin hemsida visserligen ger ett Nietzschecitat och en kontaktadress (Florida), men inte antydan till redogörelse för sina fonders utfall mot index sedan starten 2008. 

Med det vill jag tacka dagligmediaproducenten Omni för att pusha notis på Spitznagel, rakt in i det oroliga svenska morgonpsyket en dag som idag som är den 8 april. Precis vad vi behövde för att spinna vidare till panikfasen i vårt småsparande.

Devis Nummer 2: Köp ingenting som aktivt säljs på dig.

Devis Nummer 3: Hantera dagligmedia som dina barns Instagram. Ögna igenom då och då men hantera informationen med varsamhet.

Och apropå att inte köpa sådant som aktivt säljs på dig. Köp istället sådant som inte aktivt säljs på dig. Som balsam för själen var Rika Tillsammans avsnitt 403 med finansielle rådgivaren Per Palmström. Idel lugn och balanserad klokskap med ett underhållande "hiss eller diss"-segment på slutet. Executive summary: Sitt still i båten, förutsatt att du har en bra båt (breda index, Lysa, Opti). 

Börja inte mecka med guld, bitcoin eller årgångsviner. Köpte du aktier i Tesla för ett par år sen är det bara att beklaga (eller några enskilda aktier alls för den delen då de medför hög risk och kräver en fingerspitzgefühl som i princip ingen besitter nog av för att slå index), men ångratåget har redan gått. Därav vikten av en investeringsstrategi, en strategi man tänker ut i lugn och ro när börsen är stabil. Den laminerar man och sätter upp på insidan av garderobsdörren inför nästa holmgång.

Eller låna om Simple Path to Wealth på bibblan. Läs om gamla MMM-inlägg och skruva åt de delar av ditt liv som du de facto kan påverka.

This too shall pass. Och förhoppningsvis har vi när denna mandatperiod är över stresstestat frihandels- vs. tullmodellen tillräckligt väl för att kunna landa i en final slutsats att jobba efter några decennier post-apelsin. 

Mvh

FruEfficientBadass

P.s. Och sist jag kollade OMX30 (i fredags) låg vi på samma nivåer som slutet av 2023. Då var det glatt i stugorna p.g.a. ATH. D.s.

Skandalösa matpriser...

 ...är tidens credo. Buä buä det är så dyrt med romanticatomater. Jag kan inte äta avokadotoast som mitt snack varje dag längre osv.

Jag vet inte vad det är som gör mig så irriterad. Jo, jag vet vad. För att vi - med undantag för särskilt utsatta personer - är bortskämda glin som saknar förmågan till historisk hågkomst. Fakta:

"I början av 1900-talet uppgick livsmedelsutgifterna för ett svenskt genomsnittshushåll till 44 procent av de totala inkomsterna. Samma siffra år 1952 var 33 procent. Idag utgör den bara cirka 13 procent av hushållens totala utgifter. Internationellt syns liknande tendenser som i Sverige. De flesta jämförbara europeiska länder har precis som Sverige upplevt långsiktig ekonomisk tillväxt och därmed större disponibla inkomster, medan en allt lägre andel läggs på livsmedel."

Om man bortser från historielösheten är det en annan sak som stör mig. Inställningen att det är dagligvaruhandeln som står bakom ökningarna. Att kedjorna likt Krösus Sork sitter på sina HK:s och gnuggar tassarna i en gemensam konspiration mot konsumenten (i maskopi med övriga länders matkedjor vad det verkar). Det är bara så dumt. Jag har själv jobbat i dagligvarubranschen och är det något jag vet så är det att man som producent gör allt för att dra ner brallan för de stora kedjorna i syfte att "listas" d.v.s. få ett dedikerat hyllutrymme. Kedjorna i sin tur gör allt för att attrahera konsumenten och det gör man i den absoluta merparten av fallen med pris.

Om man betänker att de största ökningarna skett på choklad, olja, kaffe och mejeri behöver man inte vara överdrivet begåvad för att förstå att det inte har med kedjornas ovilja att göra utan med ändrade råvaruprisförhållanden som beror på allt från dåliga skördar till mjölkbrist (och inflation på det). Jag tycker att det är som kidsen säger "cringe" när politiker ska bjuda in vd:s från livsmedelsbranschen för uppläxning.

Intressant att notera är att dagligmedia inte har några problem att tugga i sig att exempelvis kebabrestaurangsägare behöver höja priserna. Där är det plötsligt matematisk acceptans på åtminstone lågstadienivå och man kan till och med drista sig till att förstå att de ökade inköpspriserna kan bli en affärsrisk om man inte justerar priset ut mot kund.

Om vi återgår till tankegodset kring Circle of Control skulle man kunna säga så här: Du som konsument kan inte påverka världsmarknadspriserna på exempelvis kaffe eller kakao. Ej heller kan du påverka inflationen. Däremot kan du påverka din konsumtion.

Det kanske är så att du framöver får minska ditt intag av choklad, körsbärstomater och skräddarsydda flingor till förmån för billigare mat. Sådan mat vi ansåg som standard under 70-, 80- och 90-talen. Potatis, ris, gryn, enklare fisk (sist jag kollade var det fortfarande rätt billigt med så kallade "fiskblock"), ägg, rotfrukter, mejeriprodukter modell bas och säsongens frukt. Jag vill minnas att jag i mitt föräldrahem åt blodpudding typ en gång i veckan. Samt fiskpinnar med kokt potatis. Och då är det ändå rålyx jämfört med den diet vi hade på 1860-talet (d.v.s: ingen varvat med uppkokta skosnören). 

Här ligger skillnaden mellan den stora massan och FIRE-klientelet: Ekonomisk motståndskraft, det som i friskolvärlden kommit att hyllas under benämningen resiliens:

”Resiliens är ett begrepp som kan användas i många olika sammanhang för att beskriva den långsiktiga förmågan att stå emot och återhämta sig från motgångar och kriser. Det kan gälla människor och samhällen, men också ekonomier och ekosystem.”

Så förutom att störa mig på klagomuren från romanticatomatätarna hyser jag en viss oro för det svenska folket. Om vi inte kan hantera att vi behöver lägga lika stor andel av vårt ständigt ökande konsumtionsutrymme på mat, hur ska vi då kunna hantera en riktig kris?

Mvh
FruEfficientBadass