Tack Jan

Det är lördag och jag har precis fått veta att Jan Bolmeson har gått bort. För bara ett par dagar sedan lyssnade jag på podden och han och Caroline var sina vanliga energiska, glada jag. Jan pratade om hur han efter en champagneprovning köpt en dyr låda champagne (apropå att prioritera saker man verkligen gillar och lägga pengar på just det). 

Ett par veckor tidigare hade jag kontakt med deras kollega Oliver om att medverka i podden igen, något vi sköt på framtiden på grund av att jag kände mig lite väl nybehandlad. Och så sker detta. Jag har nog inte riktigt tagit in det än. Jag skulle vilja att någon avslöjade att det hela är ett illa formulerat prank. Men så verkar det inte bli dessvärre.

Jag vill med detta inlägg sända ett tack till Jan Bolmeson för allt han gjort. Om det inte varit för honom hade jag fortfarande suttit och haft lördagsångest inför ett själadödande jobb. 

För det var Rika Tillsammans jag först började följa 2014 och som gav mig de första handfasta spartipsen. Det var där jag på riktigt lärde mig mekanismerna kring passiv inkomst. Och det var Rika Tillsammans som länkade till det MMM-inlägg som gjorde att mitt sparande tog fart på riktigt. Det är med hjälp av verktygen, som Jan så frikostigt bjussat på på sin hemsida, jag räknat mig fram till såväl min egen som vänners framtid.

Jag kände inte Jan personligen. Ändå känns det nästan som att jag gjorde det, efter alla hundratals timmar jag lyssnat på honom och Caroline. Jag är troligtvis inte ensam om det. 

Rika Tillsammans är en institution i svensk ekonomisk community. En anledning till att blogg och podd nog blivit så stora är att det skinit igenom att de gör det av nyfikenhet och glädje snarare än för att tjäna pengar. En sak jag uppskattade särskilt med Jan var att han hade förmågan att ändra åsikt. Det är ett tecken på såväl klokhet som ödmjukhet. Jag kommer att sakna honom mycket. 

Jans pappa dog tidigt och det var ett av skälen till hans eget sparande. För att skapa trygghet för sig och sin familj. Mina tankar går till dem. Jag hoppas att de vet att Jan betytt så mycket för så många. 

Livet är oberäkneligt och besynnerligt. Vissa lever länge utan att lämna ett särskilt stort avtryck och andra lever kort men lyckas på den tiden ändå inspirera och beröra mängder med människor. Jan tillhörde utan tvekan kategori två. Ett alldeles för kort, men väl levt liv.

EB 

Arvsskifte

Det florerar för tillfället en del reklam där olika finansiella och juridiska aktörer erbjuder sig att rådge inför kommande arvsskiften. Eloge till Söderberg och Partners till vänster nedan som lyckas illustrera kommande död som om handlade det om solsemester på Österlen.

Jag blev nyfiken och klickade på länken men hamnade då i ett kontaktformulär som jag passade mig väldigt noga för. Att jag överhuvudtaget klickade på reklamen har väl att göra med att min prekära situation tidigare i år väckt mitt intresse för arvsskiften i allmänhet och mitt eget i synnerhet.

Anledningen till denna ökande marknadsföring är kanske ett resultat av att 40-talisterna nu börjar skifta arv. Det verkar som att den gängse inställningen är att hellre ”ge med varm hand än kall” så som boomer-influencern Amelia Adamo uttryckte det i samband med att hon förde över merparten av sina tillgångar till barn och barnbarn. 

Jag ser det också bland vänners föräldrar som börjat sälja övertaliga fastigheter och föra över kapital storlek större till sina barn. MV:s pappa går direkt på barnbarnen och överför 10 000 kr vid födelsedag öronmärkta till insats första lägenhet. Det är som att en sorts ekonomisk dödsstädning äger rum varför jag för tillfället får en del frågor från sagda vänner: "Om jag ska investera ett större belopp, hur och när ska jag göra?". (Executive summary: Indexfonder, så snart du kan, försök inte tajma börsen).

Bidragande till arvsskiftestrenden är kanske också en ökad oro för återinförande av arvs- och gåvoskatt. Det var ju bara drygt tjugo år sedan vi hade sådana och 40-talisterna har det i färskt minne. Det blir ju inte bättre av att V gjort sitt bästa val någonsin. I skrivande stund slutet av september är det fortfarande oklart vem som kommer att regera med vem och var ministerposterna landar. Men om V:s dröm skulle bli verklighet hamnar vi ett steg närmare Finland där arv över 30 000 och gåva över 7 500 Euro beskattas med upp emot sjutton procent.

Nu verkar ju S mer försiktiga i frågan och även om det också där finns krafter som gärna hade sett återinförande av båda skatterna så är det långt ifrån ett S-vallöfte. Men OM frågan börjar dyka upp på agendan kommande mandatperiod är det kanske dags även för min generation att börja skifta nedåt, förutsatt att barnen är tillräckligt stora. Vet inte hur sådant funkar vid ändringar. Om ett återinförande av gåvoskatt införs säg 1 april ett år, kan jag då ge gåva under mars som inte beskattas eller blir det retroaktiv beskattning?

Själv funderar jag mycket på det här med gården i Hudiksvall. Jag hoppas ju att jag driftar stället i några decennier till men en dag kommer jag att behöva lämna vidare till nästa generation. Men som läget var i februari visste jag ju inte detta och jag ägnade en del nattetimmar åt att vrida och vända på frågan. 

Att skapa någon form av stiftelse verkar alldeles för krångligt. Samägande är jag principiellt emot då det enligt vad jag uppfattar alltid verkar bli strul. Jag ser helst att den med störst intresse och fallenhet (händighet) tar över med ekonomisk kompensation till övriga. En symbolisk kompensation då eftersom den nye ägaren även den kommer att behöva en slant för såväl drift som underhåll, även om jag hoppas ha gjort de mest kostnadskrävande sakerna av typen takbyte gammelhus och ny infiltrationsbädd innan nästa generation tar över. 

För det är ju långt ifrån "högsta vinsten" att ärva ett ställe av detta slag. Det är en betalningsförpliktelse in eternum och kräver dessutom rätt mycket manuellt kroppsarbete. Något mina barn hittills visat rätt svagt intresse för.

Jag står inte i begrepp att formulera testamente här och nu, men det skulle vara intressant att höra hur ni hade resonerat. Och vad tror ni om arvs- och gåvoskatten?

Mvh
EB

Höstgarderob

Så löd rubriken på mitt första inlägg från september 2017. Jag kan konstatera att jag har kvar samma "säsongslåda" och även samma stövlar som då. För att jag är så badass på att ta hand om skor. Andra saker som hänger kvar är min axelremsväska från Mulberry, med vilken jag kommer att begravas. 

För mig sker säsongsskifte garderob i månadsbrytet september/oktober samt i början av maj. Det innebär fem månader med tunnare plagg och sju månader med tjockare. En helt okej fördelning om du frågar mig, även om det ideala hade varit att vara bosatt någonstans med en året-runt-temperatur på runt 16 grader. Tillräckligt varmt för att inte frysa men tillräckligt kallt för att kunna klä sig snyggt. Tips på var?

I år tog jag inspiration av en bok jag hittade hos min granne i Hudik och som jag genast lånade till mitt lokala bibliotek nämligen Hitta din stil av Margareta Hallin. 

Även om jag inte kommer att gå all in på just hennes stil ("kombinera paljettbyxan med vardagströjan") gillar jag mycket av det hon skriver. Jag fastnar särskilt för inledningsorden och hennes betoning på att efter en särskild ålder - host 50 - bejaka den bekväma aspekten. 

Maggan (jag kallar henne så) talar om tre garderober. A-garderoben innehåller säkra kort i form av basplagg som är lätta att kombinera. B-garderoben innehåller lite mer kufiska grejer som du gillar (nämna paljettbyxa exempelvis) samt C-garderoben.

C-garderoben var det som jag gick igång på för det är garderoben som ska till textilarkivet på närmsta Myrorna. Den innehåller:

- Plagg med dålig passform

- Allt med fel storlek

- Saker som sticks eller på annat sätt är obekväma

- Utslitna plagg som inte går att rädda

- Dubbletter där en inte används

- Accessoarer som aldrig används

Jag skulle vilja lägga till en kategori, nämligen kläder som det inte är något fel på, men som inte använts under det gångna året. Det mänskliga psyket är komplext och ibland har man ett fullständigt bra exemplar av ett plagg, men man använder det inte och kan för sitt liv inte förstå varför. Mitt tips är att sluta analysera det hela och bara göra sig av med det. Låt reptilhjärnan ta beslutet.

Vilket är precis vad jag gjorde nu när sommaren var slut. Ni minns kanske mitt inlägg med sommarens garderob där jag, inspirerad av influencers, skapat ett antal klädkombinationer. Facit blev att jag i princip levde i en handfull kombinationer, medan vissa lämnades orörda. Jag har insett ett par saker om mig själv, exempelvis att jag ogillar kjol. Bort med dem. Jag ogillar också kavaj och eftersom jag aldrig mer kommer att ha ett kavajkrävande jobb rök i denna rensning sammanlagt fem utrymmeskrävande kavajer ink. mina Tigerkavajer från tiden i smöret. Så skönt.

Efter utrensning sommarplagg

Aktiva sommarplagg som klarat utrensningen

Det som hänger kvar i garderoben efter det att sommarplaggen avlägsnats är ett par baströjor, festplagg, ett par långkoftor och längst bort skymtar MV-grejer. Nu var det dags att hämta säsongslådan i källaren och det som slog mig var att allt gick i grått, svart och blått. 

Eftersom jag under sommaren gjort en färganalys med ChatGPT vet jag att jag har att vinna på mer färg och då dessa ("soft summer"):

Eftersom jag är så proaktiv hade jag på förhand lagt en Sellpybeställning baserat på dessa färger och nu slaktade jag med stadig hand merparten av mina svarta och marinblå plagg. De plagg jag köpt gick i färgskalan brunt, vinrött och olivgrönt med pastelliga inslag av salviagrönt, ljusblått och gammelrosa. 

Med utrensad garderob blev det enkelt att bygga nytt. Det jag behöll var ett par Lindexjeans av modell Mira (hög midja, utställda ben) av vilka jag skaffade ytterligare ett par i svart. En dito uppsättning Ninepine-jeans och ett par smala svarta respektive blå jeans att ha till stövlar. Jag skaffade också ett par breda byxor i brunt från Lindex (Lykke?) som fick bli en sorts stomplagg. Inga kjolar. 

På översta raden ser ni de bruna "palazzobyxorna" med nyinköpta (begagnade givetvis) polos i vinrött och olivgrönt (den olivgröna med fina guldknappar i ärmsluten). Ni ser en rosa tröja i alpackamix och en puderrosa sidenblus Filippa K från tidigare att ha om man ska klä upp sig något. 

Nedre rad de nygamla svarta jeansen Lindex Mira med en existerande olivgrön blus, med en salivagrön fluffig tröja i angorablandning respektive en ljusblå i ullblandning. I vanlig ordning beställde jag minst två av varje plaggtyp eftersom det på Sellpy kan vara svårt att bedöma ett plaggs passform vilket gav av handen att jag returnerade en-två tröjor per behållen tröja. 

Jag känner mig som prinsessan Victoria som, om jag minns ett reportage från förr, fick ett lass kläder hem via personal shopper att prova för att sen välja ut sina favoriter. Minus att jag själv får vara min personal shopper. Jag slipper i alla fall ränna i butik och till skillnad från realtidsshopparen har jag ett antal säsonger till mitt förfogande, inte bara inneliggande.

Mitt bästa fynd denna runda syns inte på bilden ovan men är en vinröd klänning från det underskattade märket Part Two för det obegripliga priset 35 kronor. För en klassisk, felfri klänning! Inte klokt.

Den här får bli mitt feminina alibi och för att befästa looken köpte jag (nytt) ett par oerhört lyxiga svarta strumpbyxor i - hör på detta - kashmirblandning. Jag visste inte ens att det fanns! De kostade åtta gånger mer än själva klänningen men det är gungor och karuseller. Jag hoppas att dessa strumpbyxor kommer att hålla i åratal och gör de inte det kan ni lita på återkoppling på bloggen. 

Ett gissel för mig är ytterplagg vintertid eftersom jag är temperaturkänslig. Så antalet vinterytterklädeskombinationer blev fem, från varmt väder till kallt väder i läsriktning. Nummer två vid regn.

Ytterligare en utmaning för min hjärna är accessoarer till ytterplagg. Det är inte så att det råder någon brist på området (se nedan), men jag har svårt att para ihop dem med ytterplaggen på ett systematiskt sätt. Förra vintern hade jag samma alltför toppiga mössa på mig hela säsongen. 

Ovan till vänster: Innanmätet i mina trådlådor i hallen (tygkassar, väskor) respektive innehållet i en vit box med halsdukar, mössor och handskar/vantar. Nu tog jag mig tid att para accessoarer med varje ytterplagg och därefter lade jag dem tillsammans, i grupp, i mina trådlådor. Överblivna accessoarer till Myrorna. Ett gränslöst geni.

Nu inser även jag att jag kommer att röra till detta system, men då kan jag gå tillbaka till bilderna i detta inlägg och kika. Under förra vintern skaffade jag två (2) uppsättningar uppvärmbara (med batteri) vinterhandskar i tron att jag äntligen hittat lösningen på mina kalla fingrar. Dessa funkade mycket dåligt. De värmde i bästa fall upp handflatan vilket var helt poänglöst. I år kör jag old school lager-på-lager med fingervantar underst och skinnfodrade vantar (som jag hittade i Hudik från tidigare vintrar, men glömt) över. 

Ovan kassar lämnade lägenheten. Två stora kassar till Myrorna - mestadels fyllda med svart. En säsongslåda med aktiva sommarplagg ner i källaren. Två kassar till MV där en ska vidare upp till Hudik och en ska in i min hos MV placerade garderob. Det kan tyckas fusk att ha en extern garderob när man rensar. Låt mig förklara! Basgarderoben, min A- och B-garderob för att använda Maggans uttryck, är till hundra procent på min folkbokföringsadress.

De plagg jag har hos MV är för dagar då jag stannar där lite längre. Som i skrivande stund idag. Jag anlände igår i mina A-garderobsplagg. Idag har jag drönat runt, gått promenad, tränat, skrivit blogg, har haft webinarium studier och kommer ikväll att fixa lite i köket och sen se på TV. Kort sagt: Jag behöver inte vara överdrivet presentabel, varför jag kan klä mig lite i vad som helst. Idag: beige chinos och en vit over size frackskjorta, plagg som sitter bra och som jag gillar men som inte platsar i höstens basgarderob. När jag åker hem imorgon tar jag ånyo på mig de hos mig hemmahörande A-garderobsplaggen.

Det var nämligen lite av ett gissel i somras när jag ibland glömde delar av A-garderoben hos MV och sen inte kunde återskapa kombinationerna hemmavid. Det blev splittrat helt enkelt. Så nu försöker jag att ha vattentäta skott och rent krasst är MV-kläderna lite mindre genomtänkta än de hos mig. Inget perfekt system, men min bästa lösning för nu.

Så här blev min höst/vintergarderob. Jag tror aldrig jag har haft så mycket färg. Jag är helt övertygad om att vissa av plaggen av någon anledning kommer att förbli oanvända. Exempelvis tyckte jag att den blå tröjan vid andra prövningen hade antydan till kli. Vi får se. I så fall ryker de redan till våren. 

Ett tips från boken är att skaffa ett plagg i din ögonfärg. Det är ett enkelt sätt att skapa lite wow. Jag skaffade några örhängen i plaggens färger - ett par rosa och ett par blå. Guld till övriga.

Som ni märker är det inte fashionista science här, snarare mitt sätt att försöka skapa en hyfsat sammansatt garderob som andas någon form av avsikt (och färg). Varje dag i höst och vinter jag inte går klädd i jeans och en marinblå tröja är en seger. Sellpygarderoben gick efter retur på 730 kr och nu har jag belagt mig med shoppingförbud kommande år.

Vilket är ditt bästa stiltips inför hösten?

Mvh
EB

Tid är lycka

Shoutout! Ni har väl inte missat att IGMR har återuppstått? Jättekul att få följa deras väg framåt igen, vi är nog många i bloggosfären som saknat dem.

Det var ett tag sen jag skrev och det beror att jag haft så fullt upp i mitt lediga liv. Efter ett läkarbesök förra måndagen drog jag upp till Hudik med tåg och blev hämtad och utfodrad av min fina granne. Sen fylldes veckan av ljuvliga aktiviteter som fyllde mig med sådan småputtrig glädje, tillfredsställelse och tacksamhet att jag vid upprepade tillfällen tänkte att jag måste göra ett inlägg om det. Sen glömdes det av men nu kommer det. 

Jag insåg redan på tågstationen att något ändrats. Allt sedan flytten tillbaka till Stockholm har Hudik varit ett ställe förknippat med oro, dåligt samvete och en aning stress. Dels hänger det i väggarna kvar en del dåliga vibbar efter all psykisk ohälsa som drabbat min familj under åren vi huserade där. Dels har jag ju under dryga året veckopendlat upp och jobbat vilket gjort att stället känts mer som en övernattningslya än det lantliga paradis jag förr om åren såg det som. Sedan jag blev sjuk har stället mest varit ett konstant dåligt samvete eftersom jag knappt besökt det. 

Men när jag nu kom upp och såg min granne stå och vifta glatt på perrongen fick jag en nästan pirrande känsla i magen. Kalla det nystart, men precis så känns det. Som att jag och stället trevande börjar hitta tillbaka till varandra i Lifvet efter Skiten. 

Första anhalt dag två var Lidl. Jag har skaffat nytt batteri till elcykeln så det är en fröjd att utföra ärenden. Lycka är: Att utan stress en tisdagsmorgon sitta och plita ner en inköpslista och sen åka till en nästan folktom butik och handla. 

MV skulle komma några dagar senare så en ytterligare dimension var att jag fick snålhandla utan finsmakarens krav på specifika varumärken eller deliköp. Jag skyndande mig dessutom att laga till storkok på grytor och bolognäs (också för att fylla frysen inför kommande hösthelger) så att han inte skulle se varornas ursprung. Nu läser han ju dessvärre bloggen så han lär bli varse men för sent, han har redan sagt att det var och jag citerar "den bästa köttfärssås han ätit". (eller som jag gjort, minns inte och spelar det någon ROLL). Jag var så nöjd med besöket på Lidl att jag tryckte på gröna knappen.

Så här har vi det: Lyckotillfälle 1. Vi går vidare till lyckotillfälle 2. Eftersom min son bott på stället under sommaren i väntan på sin nya utbildning i Sundsvall hade jag ställt in mig på en städvecka. Jag utgick, fördomsfullt nog, från att det skulle stå ett antal flyttlådor kvar på A-läge och att "flyttstädning" absolut inte förekommit. 

Men jag bedrog mig. Stället var, minus en missad golvbrunn, i mint condition! Jag blev nästan tårögd när jag gick in i verkstaden och såg att han efter sommarens snickeribonanza inte bara återställt utrymmet utan städat det (svårt att se för era otränade ögon kanske men ni får tro mig på mitt ord. Ingen har exempelvis någonsin ställt upp stolarna på det vis som syns på bilden).

Boostad av denna lycka och kanske även av tåren i ögat, kommer jag till lyckotillfälle 3. Det var samma dag jag kom upp och efter det att jag kommit hem från middag hos grannen. Jag tände en brasa och satt och glodde i den, lugn och lycklig och vad händer? Jag börjar gråta! OBS! Ni som inte känner mig kanske inte vet, men jag gråter aldrig. Förutom när jag kollar romcoms och det är inte riktig gråt, det är mer som att jag får en klump i halsen.

Jag grät inte ens när barnen föddes. Men nu formligen trillade tårarna längs mina kinder och för er som likt jag inte gråter så ofta är det märkliga att jag inte alls var ledsen eller olycklig. Jag har svårt att förstå varför jag just nu blev så gråtig, men jag tror att det är en kombination av faktorer såsom lättnad (över att behandlingen verkar ha lyckats), glädje (över att slippa jobbet och kunden från helvetet) och tacksamhet (över allt - livet såklart, men att barnen börjar bli stora och mår bra, att exet mår bra, att jag har träffat MV). 

Och på tal om MV så kom han ju upp på torsdagen och drog genast igång den elektriska motorsågen, duracellkanin som han är. Jag fick nästan med våld bända loss hans tjänstemannafingrar från den vid dagens slut. Som det har sågats! Stubbar, häck och trän. Träden har han sen kapat i för kakelugnen kompatibla bitar som jag sedan - hurra - fått klyva i min älskade vedklyv. Ett flera år dåligt samvete stillades också genom att byta hydrauloljan i den.

Lyckotillfälle 4 var när jag såg en så fin nässelfjäril inne i soprummet när jag packade bilen inför ett besök på tippen. Att ha sinnesro nog att uppmärksamma den lille gynnaren, rädda den ut i gräset och sedan fylla en bil full med ackumulerat skräp för att sen bli av med det på återvinningscentralen - det är ren kattmynta för mig. Konstig lyckokombo men så kan det vara. 

Lyckotillfälle 5 inföll innan MV kom upp med bil. Ursäkta bristen på kronologi i detta inlägg men all frihet gör mig slapp i tanken. Jag hyrde en Volvo XC40 och hälsade på min son i nya studentlägenheten. Alltså...jag är verkligen inte motorintresserad, men om jag någon gång ska skaffa bil igen så blir det denna. 

Det var en sådan här bil jag hade när jag jobbade i Hudik så jag kan den som min egen bakficka. Ly-ckan, jag säger LYCKAN att sätta sig i en bil man förstår, som gör som man säger och där automatiseringen är så utvecklad att man bara behöver trycka in några knappar så tar den dig säkert dit du ska. Fartkontroll, lane assist, automatiskt avstånd till framförvarande bil...love it!

Vilket för mig in på lyckotillfället 6: En heldag med sonen uppe i Sundsvall. Jag minns att jag för många år sen, troligtvis när jag precis upptäckt FIRE, tänkte att ett delmål med friheten var att kunna finnas till för barnen när de flyttar hemifrån och sätter bo. Det stämmer rätt bra med tidsmarkeringen på mitt FIRE-Excel-dokument som ju hetat "Fri 2025". 

Och nu hände det alltså. Visserligen var det barnets far som dragit det tunga lasset genom att hyra flyttbil och ordna med själva flytten. Men jag fick nu vara med på ett hörn och åka till Birsta för att köpa smågrejer av typen air fryer (han saknar ugn), brandvarnare och hyllplan på Clas O som vi sen hjälptes åt att sätta upp i hans fina lilla lya om 21 välplanerade kvadrat. 

Se vilket ljus! Endast en förälder till ett tidigare bekymrat barn kan förstå vidden av själslig ro det är att se att hen klarar sig själv och trivs med livet. En parentes men den kvinna som i föregående inlägg agerade värd för min cancerfest (eller ickecancerfest) har moderplantan till fiolfikusen ovan i sitt pampiga hus. När jag fyllde år fick jag en stickling av ovan planta av min son, i en kruka han snidat sig på keramisk kurs, så det är som ett kretslopp av vänskapsblomman. Ni minns väl vänskapsblomman? Om du inte redan ägnar dig åt detta, börja omedelbart. 

Summerat: Jag lever mitt bästa liv just nu. Jag är tillbaka i Stockholm, men har planer på att snart ta mig uppåt igen. Och nyckeln är inte dyra bilar (men gärna en dags Volvohyra snart igen), märkeskök eller avelsston utan blott en enda faktor (eller två då eftersom hälsan är en förutsättning): TID. 

Tid, vår enda ändliga resurs. Tid, som kan köpas för pengar. Pengar, som du ska sätta i arbete så snart du bara kan så att de i sin tur kan börja tjäna pengar åt dig. 

Nästa inlägg kommer att handla om höstgarderob så om du har tillfälle, börja rensa i garderoben redan till helgen. Tvätta sommarkläderna, skaffa en säsongslåda för nästa gång kör vi!

Mvh
EB

Det är nu det händer...

Vilken klickbetesrubrik! Men det ÄR nu det händer. Lifvet. Min sista officiella arbetsdag inträffade i fredags. Min arbetsgivare skickade en bukett och det firades antagligen i LG-mötet att de nu äntligen kunde nyanställa en Key Account Manager på heltid. 

Firade gjorde också jag och mina vänner, att sjukskrivningen tog slut i söndags och jag därmed i vårdens ögon är i princip färdigbehandlad. Jag säger "i princip" av tidigare nämnda anledning, en efterbehandling i förebyggande syfte som inte går av för hackor. 

Men det struntade vi i i lördags när min underbara vän E bjöd hem de som varit med i min cancerkommuniké på Whats App på storslagen lunch i hennes mansion utanför Stockholm. Det åts bra mat, dracks bubbel, men även någon sorts ungdomliga sura shots. Det skrattades och gammades och i måndags morse stängde jag ner Whats App-gruppen. Vi vänder blad, som vår konung en gång sa.

Därför ska det nu handla om hudvård. Jag hade svårt att sova i måndags kväll så jag satte ChatGPT i arbete att förklara vilken hudvård som var bäst: Garnier eller Nivea? GPT förhöll sig väldigt neutral i frågan men tillstod att Nivea hade färre ingredienser i vissa produkter vilket är bra, särskilt om man som jag har känslig hud. 

Jag tog fasta på detta och bad GPT nämna en prisvärd produkt från dagligvaruhandeln som innehöll "färst" ingredienser och då nämndes bland annat denna: HTH Skin Repair som ligger på runt 50 kronor i handeln. Jag är inte köpt av HTH men klippte in produktbeskrivningarna som bildtext.

”HTH Skin Repair Cream återfuktar huden med hudens egna fuktgivare karbamid, mjölksyra och betain. Innehåller även havreolja - en naturlig olja som återfuktar, mjukar upp och lugnar huden - och vitamin E samt betaglukan. En mild kräm som kan användas av hela familjen. Utan parfym”

Jag försökte sourca produkten igår morse på Stora Coop men den restade och jag kom hem med en annan variant av samma märke.

”HTH Original Body Lotion är en riktig hudvårds-klassiker som funnits sedan 1970 och är framtagen för dig med torr hud. HTH är en vårdande hudlotion som återfuktar huden både på lång och kort sikt med kliniskt bevisad effekt. Lotionen innehåller fuktgivande ämnen som finns naturligt i huden, som karbamid (10%), mjölksyra samt betain och gör huden snabbt mjuk och smidig. Dermatologiskt testad. Milt parfymerad.”

Den första produkten har 27 ingredienser och den andra har 12 vilket visade sig vara rekordlågt när jag jämförde med några andra vanliga krämer:

Nivea Soft: 33 st. CeraVe Moisturising Cream: 23. Eucerin pH 5 Lotion: 26. Neutrogena Deep Moisture Sensitive: 18. Garnier Hyarulon Cream: 26. Vaseline Intensive Care Body Lotion: 36.

Varför är jag så besatt av antalet ingredienser? Det var något jag fångade upp någonstans, antingen i en artikel eller i SVT:s eminenta serie "Sanningen om hudvård" (där för övrigt den blå Nivean spöade samtliga andra alternativ ur ett antirynk-hänseende). Tesen var att ju mer du exponerar din hud för olika ämnen, desto större blir belastningen på den (fler ämnen för huden att ta hand om, fler potentiella allergener). 

En sak om du bara vaskar ansiktet i vatten och applicerar en fuktkräm. Men om du tvättar med en rengöring, använder ansiktsvatten, serum, ögonkräm, fuktkräm och därtill behandlar huden med scrub, ansiktsmask etc, finns risk att huden hamnar i obalans. 

Vad jag fått med mig genom åren och förgäves försöker övertyga barnen om, är att man ska låta huden sköta sig själv i den utsträckning det är möjligt. Jag som sminkar mig behöver en ansiktsrengöring. Men i övrigt har jag mest att vinna på att låta den sköta resten själv.

• Huden har talg som bildar en skyddande film och hjälper till att minska vattenförlust.
• Hudens mikrobiom hjälper till att hålla huden balanserad.
• Huden har surt pH ("syramanteln") som bidrar till hudens försvar.
• Huden behöver ingen skrubbkräm för att förnyas, den stöter bort gamla hudceller av sig själv.

Man ska alltså inte skrubba och rengöra huden i onödan. Chat GPT tipsar om en minimalistisk, hudvänlig rutin:

Morgon: Ljummet vatten och vid sol: Solskydd.

Kväll: Vatten eller mild rengöring. Endast fuktkräm om huden känns stram.

Jag blev mycket inspirerad av denna minimalistiska approach. Inte för att jag idag använder särskilt många produkter, men för att den bekräftar det jag redan visste: Less is more. Dessutom spar du shitloads of money (särskilt om du är kvinna) eftersom vi svenskar tydligen lägger 20 miljarder om året på huden.

Vad har du för hudvårdstips?

Mvh
FruEB

Jag läser dagbok och gör müsli

Igår sträckläste jag min dagbok som inleddes i december förra året och det var märklig läsning. Den inleds i sus-och-dus med förnumstiga noteringar om pilatesträning, halvhjärtade nyårslöften och jobbklagan. Jag citerar: 

7 december: "Vilket pris har själslig frid? Ungefär samma pris som ett liv, eller? För vad är nyttan med ett liv om ens hjärna är gisslantagen av en j***a [min f.d. arbetsgivares företagsbeteckning]? Det är ju absurt! Och jag som inte ens behöver vara tagen gisslan (jag har ju lösensumman) borde omedelbart avlägsna mig från den besvärande situationen!"

11 december: "Lagom arbetsdag: 08:20-10:35".

28 december: [Lång rant om uttagsstrategier och att jag skulle kunna dra ur pluggen här]. "Det jobbiga är egentligen velandet. Att hela tiden tampas med dessa bryderier."

4 januari: "Nu dags jaga upp mig för måndagsångest. Riv av det bara."

Jag besparar er 99 procent av mina dagboksanteckningar, men det handlar mycket om en inre rastlösthet och en känsla av otillfredsställelse med sakernas tillstånd. Jag skriver en del elakt om den dåvarande kunden från helvetet som verkar uppta lika stor del av min hjärnkapacitet som min MV. Jag refererar till arbetslivet som "denna dynga" och annat pejorativt. Men den 14 januari händer något:

14 jan: "I tisdags hittade jag ytterligare virke till min brasa. Jag tyckte mitt högra bröst kändes annorlunda, som om hade det ett stort parti småkulor i sig."

The rest is history. Men det intressanta är att från att min dagbok varit en klagoskrift mestadels i moll med ohemult mycket gnäll över ett jobb som verkar tagit fem veckotimmar i anspråk, byts i och med cancerdiagnosen till att bli energisk och livfull. Eftersom jag inte ägnar mig åt självcensur får jag väl tro på att det jag skriver är sant. Jag verkar - efter de första veckorna av diabolisk analyslimbo - som nyfrälst. Och min absoluta uppfattning - då som nu - är att det har med avsaknad av själadödande jobb att göra. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag redan på första domedagssittningen med läkaren bestämde mig för att aldrig återgå till mitt (eller liknande) jobb. Det har hållit i sig genom hela sjukskrivningen och blotta borttaget av den komponenten har genererat sådan livslust att inga cellgifter i världen hade kunnat ta död på den. Herregud! Vad säger inte detta om vissa tjänstemannajobb? 

Imorgon har jag min sista strålning och därefter är jag typ färdigbehandlad. Jag säger "typ" eftersom jag som jag tidigare nämnt har ett gediget efterbehandlingsprogram av piller, sprutor och dropp som ska förhindra återfall. Men själva grundbehandlingen är slut och jag leker med tanken på att ta på mig min 50-årsblåsa (som skulle burits på den fest som i år fick ställas in), bära högklackat, vaxa mitt Roks-korta vita hår ("män är djur") och formligen glida in på sista behandling, smått salongsberusad av ett glas Bollinger och liksom FIRA denna fantastiska sjukvård som tagit hand om mig på längden och tvären sedan i januari. 

För det är underbara mänscher jag träffat. Må de inte känna inför sina jobb så som jag gjort för mitt. Gör de det håller de minst svensk skådespelarstandard. Jag ser till och med fram emot att framöver återse onkologisk dagvård för mitt halvårsvisa benstärkardropp. För då får jag träffa söta sköterskan M som får cancer att kännas som en kosmetisk diagnos och istället talar vi om en massa roliga saker.  

Nytt samtalsämne. Som ett led i mitt nya jobbfria jag återfinner jag glädjen i småsaker i vardagen. Jag har fått ett förnyat intresse för mitt hem och håller som bäst på att skapa en tavelvägg i vardagsrummet. Jag ska också sätta ett tungt draperi mellan hall och vardagsrum (ropades in för i skrivande stund en timme sedan på Tradera för dryga hundringen) dels för att minska ljusinsläppet från där barnen huserar kvällstid (kök/hall/badrum) och min sovkokong, men också för att få lägenheten att efterlikna en budoir ("en dams privata salong" enligt synonymer.se). Herregud vilken dam vill inte ha en privat salong?

Jag har börjat rensa igen, vilket är det ultimata tecknet på att jag är tillbaka i mitt rätta jag. Igår rensade jag skafferi och kryddhylla och kom då på att jag måste börja göra egen müsli till barnen (vägrar använda termen "granola"). Det är det enda de vill ha i sin kvarg och det känns lat att köpa Start. Så jag bad min nya receptpartner ChatGPT om recept och den förslog då nedan "lyxiga" variant som jag kan rekommendera:

- 5 dl havregryn (jag tog 8)

- 1 dl mandel

- 1 dl hasselnötter

- 1 dl kokosflingor (flakes snarare än den smårivna)

- 5 msk kokosolja

- 5 msk honung

- 1 tsk kanel

- En halv tsk vaniljsocker

- 1 nypa flingsalt

- 1 dl torkade tranbär

- 1 dl russin

Därutöver gärna frön av typen pumpakärnor (köpte en frömix)

Ugnen på 175 grader. Hacka nötter till önskad storlek. Blanda allt utom tranbär och russin (de går i efter ugnen), smält kokosoljan och tillsätt tillsammans med honungen och blanda. Sprid ut på bakplåtspapper och rosta i 15 minuter. Vänd och rosta 10 minuter till. 

Det blev nästan två glasburkar:

Nu kostar det säkert mer att göra egen müsli än att köpa färdig. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det var väldigt kul att göra research, handla, göra och sen få flarnens beröm när de provar den (för den blev väldigt god om jag får säga det själv).

Och det är precis det här som jag vill komma till. För första gången på väldigt länge känner jag tillfredsställelse över att pyssla hemmavid. Det är nästan att jämställa med när jag i bloggens begynnelse höll på med Sparos havrebröd och diverse andra projekt (gamla läsare minns budgetbregott och egen pumptvål), parallellt med att jag gjorde garderobsrensningar och outfitförslag till småttingarna (i syfte att stävja den obligatoriska köpbonanzan i samband med skolstart). Jag känner geist och livslust, till skillnad från de sista åren då det lökiga, välbetalda men själadödande tjänstemannajobbet gjorde att jag helst ville lägga mig under en filt och sova bort dagarna. 

Ska det vara så? Är det så? 

Något är fel med samtiden. Eller så kände även 50-talets tjänstemän livsleda och själadränage när de gick till Kontoret AB. Jag har sedan länge närt en konspirationsteori att det är just det moderna arbetslivet som likt Harry Potters dementorer sänker oss. Men jag börjar undra om det inte även förr fanns astråkiga tjänstemannajobb med kunder från helvetet och diverse admin. 

Jag är inte dummare än att jag fattar att även klassiska arbetarkneg kan suga musten ur en. Men jag tror (rätta mig om jag har fel) att dessa jobb tär på en på ett annat sätt (primärt fysiskt). Löjligt exempel kanske, men jag såg MV - till vardags excelscrollande Teams-maratonist - formligen älska att slita hund med trädgården i Hudik. Romantisering eftersom det var under en vecka sommartid, men dock, ett kort i bevislådan.

Eller vad tror du? 

Mvh
EB

Jag har sagt upp mig

Känns som att jag redan använt mig av den rubriken tidigare? Men nu har jag alltså slagit till igen. Som jag skrev i förra inlägget gruvade jag mig för det. Men det gick bra. Valde efter rådgivning från MV att ringa. Efter förra veckans läkarbesök kom argumenten också helt naturligt givet den veritabla HÄXCOCKTAIL av återfallsförebyggande mediciner jag kommer att gå på till hösten och fem år framåt. 

Jag kommer förhoppningsvis inte att må rävas i fem år, men de första 6-12 månaderna kan enligt onkologen bli krävande. Om så ens bara en bråkdel av biverkningarna slår till har jag goda skäl att dra ner på tempot. 

För att illustrera nivån: Efter att läkaren gått igenom tre preparat som gav fatigue, koncentrationssvårigheter, ledvärk, illamående, yrsel, hjärtklappning, vallningar from hell och diverse annat lockande såsom håravfall, viktuppgång etc kom hon till ett skelettstärkande dropp (cellgift går åt skelettet) och tänk DET preparatet hade INGA biverkningar. Både jag och MV andades ut.

Sen tillade hon: ”Förutom en då, att man vid större tandläkaringepp av typen borttag visdomstand riskerar sprucken käke”. Påminner om Jonatan Unges rutin om att han bara har tre problem. ”Tre problem, det är ju ingenting! Det finns folk som har fem problem! Jag har bara tre: Att jag är överviktig, alkoholiserad och gravt missköter min ekonomi”.  

Min chef, eller jag kanske ska säga före detta chef, förstod precis. Jag skulle tro att han även drog en lättnandets (lättnadens? lättnandens? Vars är du, min språkpolis?) suck. 

Men han var lite fin ändå måste jag säga för när jag sa att jag tänkte plugga till hösten föreslog han att jag istället skulle ta tjänstledigt för studier, för att hålla alla dörrar öppna. Vilket jag tackade nej till. Här ska dörrar stängas, reglas och förseglas med silvertejp. 

När han antydde oro över min ekonomi - på pappret är jag blott en frånskild trebarnsmorsa i förorten - sa jag att jag på grund av bostadsförsäljning och boende i hyresrätt inte hade så stora bekymmer där. Tyckte att jag kunde ge den hinten nu när han var så omtänksam.

Well well, nu är det gjort. Om tre veckor går jag in i uttagsfasen. Jag utesluter inte framtida jobb, men då ska det vara roliga gig, vilket i sig brukar betyda dåligt betalt. Hobbyjobb.

Men först ska jag landa dessa biverkningar, gråta i gruppterapi och hitta en lösning på mitt hår. Just nu ser jag ut som kärleksbarnet till en åldrad Judy Dench och Alfons Åberg. Kritvitt, glest och kort, de sorgliga stråna ligger platt mot huvudet med tydlig snedbena. Liite som en nazist i en åttiotalsfilm och han heter Heinz.  

Åter till uppsägningen: Jag brukar ju bli rätt upprymd vid dylika episoder. Men förutom lättnaden i att ha samtalet överstökat kände jag ingenting. Jag blev först lite förvånad över detta. Men jag drar helt enkelt slutsatsen att jag allt sedan februari redan levt i frihet och avsaknad av arbetsrelaterad oro. Därtill ett sedan länge taget beslut att inte komma tillbaka. Själva uppsägningen var ju bara en teknikalitet som inte förändrar något i mitt dagliga liv. 

Vid ett par tillfällen under min sjukskrivning har jag lekt med tanken på att ifrågasätta det beslut jag tog i början av året. Men det har räckt med att överhöra en väns jobbsamtal eller andras semesterpusslande (”jag tar vecka x och halva y så sparar jag en vecka till hösten”) för att jag ska avsluta den tankegången. 

Vid något tillfälle behövde jag bara sätta mig i lotusställning, blunda och för mitt inre måla upp bilden av en outlookinbjudan med ämne ”Genomgång prospects” för att jag skulle släppa den tråden och istället välja den Kay Pollackska glädjen.

Jag har skissat på en vardagsstruktur inför hösten och eftersom ni verkar lapa i er vad skit jag än skriver om får ni den här:

- Ett massivt missbruk av sovmornar. Jag ska göra det till en princip att inte gå upp förrän barnen lämnat hemmet. 

- Därefter uppgång, bäddning Lex Jordan Peterson, en kaffe och en promenad på minst 30 minuter helst mer. 

- Pilates, dusch och fix (kläder, smink).

- Lunch och ev. studier (kommer att läsa humaniora 50%), kanske en liten lur.

- Långsam matlagning.

- En gång i veckan lunchträff med vän. Jag ska verkligen steppa upp på vänfronten i höst, har legat på latsidan under våren.

- En gång i veckan (minst) en okynnestur in till människobyn för att se fölk, om inte annat så för att handla på min favoritbutik Hemköp City.

Nivå två, eller körsbäret på kakan, är att bli bättre på evenemang. Jag skaffade i veckan appen Abundo för fri tillgång till överblivna biljetter till bio (dag och kväll), teater (ink genrep), standup osv. 

Vidare tänker jag mig ett antal långhelger i Hudik innan vattnet fryser. Jag skaffade ett nytt batteri till elcykeln i somras så jag tar mig runt lätt. Hör hur optimistisk jag låter innan medicinerna satts in. Facit kanske blir att jag bara når till punkt ett ovan.

Hur skulle du skissa upp din vardag om den inte längre beboddes av ett heltidsjobb?

Mvh 

EB

Sommaruppdatering

Det har varit en både härlig och bökig juli. Operationen gick som tidigare nämnts geschwint men det hände grejer i kroppen efter. Låt oss säga som så att när det blir ett tomrum i kroppen vill den gärna fylla ut det. Så plötsligt hade jag ett högerbröst igen, utan att jag bett om det. Då behöver man vårdens hjälp att så att säga tömma bag in boxen så nu har jag sett insidan på Sahlgrenska sjukhuset för första (och förhoppningsvis sista) gången. 

Varför Sahlgrenska? Jomen jag och MV tillbringade en helt underbar sommarvecka på Sveriges framsida, kryssande mellan hans bröder som vardera har fina små ställen längs med kusten. MV var i sitt esse. Minus dagen på Sahlgrenska då, när han nästan satte sig på en blodig bänk. Dock inte på bilden nedan, här återhämtar vi oss ute vid kustbandet. 

Innan dess hade vi fixat hans kök. Ända sedan vi träffades har han pratat om att lämna in sina köksluckor på spraylackering, framför allt för att slipa ner och åtgärda de bubblor som uppstår när vatten rinner nerför skåpluckor (ofta när små barn "diskar"). Liggande offert låg någonstans mellan 20-27 000 kronor men jag sa att det där klarar du själv. 

Och det gjorde han. Under knappt en vecka sprang han som en tetting mellan kök och övre hall (där han inrättat måleriverkstad) och slipade och strök de fabriksmålade vita luckorna med en matt gråbeige kulör som jag tycker gav ett betydligt mer harmoniskt intryck. Uppskattad kostnad: Tre tusen (ink. ny matta). 

Kök före/efter och skillnaden ÄR subtil på bild dock ej i verkligheten

Lådor före/efter (zooma vänster för bubblor)

Vi gjorde en massa annat i hans hus också. Målade om ytterdörren i linoljefärg, målade om badrumskommoderna och sovrumsgarderoberna i samma färg som köksluckorna och satte dit träknoppar istället för de för husets byggår typiska metallbeslagen vilket mjukade upp intrycket. När jag säger att "vi" fixade ovan innebär det att ”han” gjorde det men jag var moraliskt stöd.

Sen kom turen till Hudik och där invigde vi (han) min födelsedagspresent elmotorsågen. Ovan ser ni den styckade kroppen av ett dött äppelträd. MV har visat sig vara en bra investering för på en vecka avverkade han inte oansenliga mängder sly, ansade samtliga äppelträd, sågade ner ett antal rönnar (som nu ligger i vedboden i väntan på klyvning, min favorithobby), målade om staketet, grävde upp delar av en hatad björkhäck så att man nu kan parkera bilen nära huset och diverse annat slitgöra. 

Det anmärkningsvärda är att han gör det med sådan glädje, han tycker att det är genuint kul. Det säger han åtminstone och han ser glad ut. Särskilt när han får tända grillen på kvällen för han fick dessutom sköta den biten. 

På kvällarna satt vi framför kakelugnen i matsalen och fnissade åt gamla Vårt Hem som man i min släkt sparat sen 30-talet. Bland annat ett feelgood-reportage från 1940 om Magda Goebbels.

Själv rensade jag rabatter och gick runt och mös medan alla runt mig arbetade inklusive äldsta barnet som kittade de sista fönstren och minstingen som målade trappan på gammelhuset. Den att-göra-lista vi kryssade av sista dagen gick inte av för hackor och nu tillbaka i Stockholm känner jag stor tillfredsställelse över sakernas tillstånd. 

Minus det faktum att jag på torsdag påbörjar min femton dagar långa strålningsbehandling som till skillnad från all övrig behandling kommer att ges på nya Karolinska a.k.a. bygget från helvetet. Jag gruvar mig å det grövsta. Jag, van vid puttriga Sankt Görans sjukhus med orkidéer i väntrummet, vänliga receptionister som söker ögonkontakt samt kundenkäter efter i princip varje besök ("Betygsätt din cellgiftsbehandling 1-10") noterade storögt nya Karolinskas sterila flygplatsliknande väntrum och det stumma bemötandet från en förhoppningsvis sommarjobbande receptionist med aktiva air pods i öronen. 

Jag tänker inte bli politisk här men Sankt Göran drivs av Capio som 2018 köptes upp av Ramsay Santé/Health Care (australiensiskt vårdbolag) medan Karolinska sjukhuset bedrivs som en offentlig förvaltning direkt under region Stockholm. Det känns. 

Det skickades liksom inte ut någon enkät efter besöket på KI. Då hade jag skrivit att jag tyckte att deras backslick till receptionist skulle avstå poddlyssnande under arbetstid och istället registrera ankommande patienter vilket han fallerade att göra så att jag fick ett frågande samtal av min sköterska 20 minuter efter utsatt mötestid.

Så detta är veckans utmaningar:

- Start strålning på terminal fyra.

- Min uppsägning.

Varför grämer jag mig inför min uppsägning, undrar vän av ordning. Detta har jag ju väntat på sen jag senast började jobba? Jag borde, varandes den jag är, göra en ordentlig scen där jag sjungande och dansande ger min arbetsgivare fräcka fingret. 

Men sanningen är den att jag innerst inne är en mes. Jag tycker att uppsägning är lika jobbigt som det i ungdomen var att göra slut. Lyckligtvis jobbar min andliga vägledare inom HR och igår förtydligade hon för mig: "De bryr sig inte. De kommer bara att tycka att det är skönt att veta vad de ska göra det vill säga att du inte kommer tillbaka och att de kan anställa en ny". På min fråga "Men ska jag inte ringa min chef åtminstone, och ge någon form av motivering?". "Absolut inte. Skriv ett mail, bättre för alla parter. Och återigen, de bryr sig inte". 

Så igår förberedde jag ett mail. Det är sakligt, trevligt men också med hänvisning till att jag kanske inte är så tillgänglig närmaste tiden givet min behandling men att jag gärna kommer in och säger hej när jag "landat fysiskt och mentalt efter avslutad behandling". Vilket naturligtvis inte kommer att ske.

På tal om min andliga vägledare, hon vars ekonomi nämndes i förra inlägget, har hon blivit riktigt FIRE-biten. Hon sprider till och med ordet vidare till andra och vill spara mer och mer. "Tror du att jag kan spara 20 000 kronor i månaden?" Hon gör mig nostalgisk i det att hon får en kick av att hitta nya områden att kapa och DIY:a. Som att lyssna på min 18-årings eskapader i Stockholms uteliv: Jag är både lite avundsjuk men samtidigt glad att jag inte behöver göra om det. 

Hur fortlöper din sommar? Dags att börja jobba snart och känslor inför det?

Mvh

EB

Nyopererad ekonomicoach

Dagens två ämnen: Min operation samt mitt senaste ekonomicoachingprojekt avseende Objekt K (en god vän). Eftersom jag skriver på mobilen i bil på väg till Sveriges framsida blir det kanske inte så mycket bilder. Och lika bra är väl det då varken mastektomi eller Excelark gör sig så bra på bild.

1. Min operation

Sedan dryga veckan tillbaka är jag - tada - cancerfri. Tumören, vars uppskattade storlek av vården beskrivits som allt från ”obefintlig” (primärvården), ”möjlig existens” (mammografin) till ”absolut existens men oklar utbredning” och olika heppade måttangivelser, visade sig efter operation och preparatanalys (fun fact: Det kallas ”bröst” så länge det sitter på den tilltalades kropp men ”preparat” när det lämnat kroppen) ha mätt hela fyra centimeter (dubbelt mot vad läkarna trodde). Men eftersom jag insisterade på borttag av hela bröstet togs tumören bort med god marginal. 

Man tog även bort lymfkörtlarna på sidan av bröstet eftersom man trodde att en eller flera var cancerogena. Sanningen visade sig ligga någonstans mitt emellan: Analysen visade att två av sju körtlar varit sjuka, men att de botats av cellgifterna. Well well, några lymfkörtlar mer eller mindre. Nu återstår tre veckors strålning med start i augusti och två år av milda cellgifter i tablettform samt tio år hormonhämmande. Hängslen, livrem och silvertejp.

Jag är oerhört lättad av att ha blivit av med tumören och så evinnerligt tacksam över den vård jag fått och får. Vilka människor. Inget daltande eller huven på sned, bara sympatiskt och sakligt bemötande. Jag gillar särskilt den smått aspiga läkaren jag allra först kom i kontakt med och som jag hade uppföljningsmöte med igår. Hon skräder inte orden så jag vet att när hon säger att det ser bra ut, ser det verkligen bra ut.

Några ord om operationen. Jag kan fortfarande inte förstå hur smidigt det var. MV lämnade av mig sju på morgonen. Jag fick lite piller och sen fick jag byta om till operationskläder och lägga mina saker i ett typ gymskåp.

Sen kom min kirurg och ritade lite på mitt bröst och sen var det dags att lägga sig på operationsbritsen och sövas (älskar’t, tror att narkos är min drog). Kirurgen tittade förbi på uppvaket och sa att jag ”skött mig föredömligt på operationsbordet” (humor) och att hon redan hunnit skicka bröstet, förlåt preparatet, på mammografi och att det såg bra ut.

Sen tog jag en kaffe, klädde på mig och var hemma till lunch. Eftermiddagen tillbringade jag tjattrande (jag fick trots allt morfin till frukost) på en väns kolonilott och mådde toppen. Och det har jag egentligen gjort sen dess. Jag tog någon Alvedon under de första dagarna när det stramade i ärret, men det är allt. 

Den psykiska bördan av att bara ha ett bröst har ännu inte drabbat mig, vilket kanske beror på att jag aldrig identifierat mig som en bystdrottning. Jag fick en tillfällig protes att stoppa in i bh:n efter operation (funkar även som tryckförband) och trots att de rotade fram minsta i regionsortimentet ser det ut som en bröstförstoring av inte helt blygsamt slag.

2. Ekonomicoaching av Objekt K

Objekt K kom över på middag operationsdagen och det var under den efterföljande fotmassagen (en talang hon har) vi kom att tala om K:s ekonomi. Hon nämnde att hon hade flerdubbelt sexsiffrigt på ett vanligt lönekonto och var skuldfri minus CSN som hon betalade drygt 3 000 i månaden. K visste inte hur mycket studielån hon hade (”men troligtvis massor”) så för att röka ut skiten tvingade jag henne att logga in. Det visade sig att skulden låg på 42 000 kronor så redan samma kväll betalade hon av den och kan nu sålededes avsätta dessa 3 000 kronor till indexfonder varje månad utan att passera CSN-ränta.

K fick ett sådant dopaminpåslag efter denna manöver att jag och MV (som blivit en riktig FIRE-räv och dessutom gör betydligt bättre sparsnurror än jag) fick förtroendet att göra en ekonomisk plan åt henne. Planen är nu tio dagar senare i princip implementerad och kan sammanfattas i nedan punkter:

- ISK:en på Avanza (för sådan fanns redan, om än sällanbesökt) är städad till att innehålla två istället för sex fonder. En global (LF Global Indexfond) respektive en svensk indexfond-isch (Spiltan Aktiefond Investmentbolag). 

- ISK:en är rebalanserad så att det ligger ungefär lika mycket i båda fonderna.

- Det icke-förvaltade kapitalet som legat och skvalpat räntefritt på Kuckelimuck är satt i arbete i ovan nämnda fonder. En buffert motsvarande två månadslöner ligger kvar på K-muck.

- En automatisk överföring på 10’ går från lönekontot till ISK varje månad och fördelas 50/50 på ovan nämnda fonder. K tjänar bra så hon kommer troligtvis att kunna spara mer, men det får hon göra ad hoc när buffertkontot börjar svälla över igen.

Den kanske viktigaste delen i vår coaching handlade emellertid om något helt annat än ovan. Det handlade - så som ofta är fallet när man interagerar med Folket - om att bevisa för vederbörande att hen inte kommer att hamna på fattighuset som pensionär.

Vi loggade därför in på minpension.se och simulerade ett par-tre scenarios. Pension vid riktålder respektive pension vid 60 med uttag tjänstepension vid 60 respektive vid 65. Samtliga scenarios kom som positiva överraskningar och vi kunde konstatera att 53-åriga K utan problem skulle kunna gå i pension redan vid 60, förutsatt att hon de kommande sju åren investerar 10’/månad.

Jag kommer osökt att tänka på den gamla elefanten-och-pinnen-historien. Elefantungen kopplas med ett rep till en pinne och orkar inte dra sig loss. Elefanten växer och blir stor, pinnens storlek förändras inte. Men eftersom elefanten redan som liten lärt sig att pinnen håller den fast, gör den heller som fullvuxen inga försök att slå sig loss, trots att den nu med lätthet hade klarat av att rycka upp pinnen.

Vi lär oss genom klickbeten på kattmatsätande pensionärer, kollektiva stånkanden i orangea-kuvertet-perioden (orangea kuvertet, som enbart visar allmän pension, ej den betydande tjänstepension som alla kollektivavtalade har, tål att upprepas i oändlighet) och den kontinuerligt ökande riktåldern (som för övrigt inte innebär att man MÅSTE vänta till nämnda ålder, man blir bara ekonomiskt straffad om man börjar ta ut pensionen några år tidigare än vad staten anser är tillbörligt, år som av spänstskäl är ovärdeliga att använda som fri) att vi a) alla sitter i skiten och b) som pensionärer kommer vi att sitta ännu mer i skiten samt c) lika bra att ställa sig in på ett ekorrhjul fram till 75 och hoppas att man lever så länge.

När sanningen för många kollektivanställda med snittinkomst (eller över) snarare ser ut så här:

- Vid 50+ är barnen troligtvis på väg hemifrån vilket öppnar upp för mer sparutrymme.

- Din pension har hunnit bulka på sig.

- Vid regelbundet sparande under, säg sju år (särskilt om du redan har ett befintligt sparande alt. har möjlighet att sälja ett hus/stor lägenhet för mindre boende eller i idealfallet en hyrd bostad), är chansen överhängande att du lyckas skrapa ihop så mycket att du kan brygga över från ditt 60-åriga jag till ditt pensionsuttagande jag.

Och de alerta 60+åren är inte att förakta. Chanserna är större att du orkar och kan realisera drömmar av olika slag. Visst, du kanske får ut några tusen netto mer i månaden om du biter ihop fram till riktåldern eller senare. 

Men vad ska du med dem till om du inte har den fysiska eller mentala kapaciteten att sätta sprätt på dem? För även om du inte drabbas av cancer eller Alzheimer är det mångas erfarenhet (löst baserat på sådant jag läst i FIRE-bloggosfären så tas med en nypa salt) att man med ökad ålder gör av med mindre pengar. 

Dels på grund av skröplighet (man undviker kanske längre resor) men också för att hela ens värld, på gott och på ont, krymper. Man är nöjd med sitt korsord i pensionärskuvösen (den inglasade balkongen) och sin kvartalsvisa medicinska fotvård, inget behov av det där guldtandstillägget som kommer av att förvärvsarbeta ända in i kaklet.

Och det var med denna insikt vi lämnade Objekt K efter veckans övningar. Jag såg hur det nästan började lysa i blicken hennes. ”Det är ju bara sju jular kvar!”. Det fina är att hon inte behöver bestämma här och nu hur hon ska ta ut sina olika pensioner. Hon behöver de närmsta åren bara vinnlägga sig om att lassa in 10 papp i månaden på ISK:a. 

Mvh

EB

Anledningar att fira

Det kanske är svårt för en utomstående att greppa att jag har flera skäl att fira för tillfället. Rent objektivt är jag bara en cancersjuk klimakteriekärring med över snittet god smak. Men i mig bubblar det av glädje över de herrens gåvor som haglat över mig sen mitten av maj. I storleksordning:

1. Avvärjning av en health scare hos yngsta barnet. Finns ingen anledning att gå in på detaljer men hon visade sig vara fullt frisk vilket jag uppskattar då vår familj inte klarar mer än en svår sjukdom åt gången.

2. Nämnda barn klarade med mycket liten marginal det godkända betyget E i sin på estetiskt program sista gymnasiekurs matematik. Jag grät lättnadens tårar när hon ringde och gav mig beskedet för nu har vi bankat högskolebehörighet om inget black swannar upp i svenska och engelska. Bara ni som har F-varnade mattebarn förstår. 

3. Min cancer syns inte längre på magnetröntgen. Jag vet inte exakt vad det betyder men läkaren var glad som en lärka så jag antar att det är bra. Oklart nyttan då de ändå ska ta bort rubbet. Ibland får jag känslan av att de tråkas ut av att ge överflödig information. Hon sa något i stil med att "det är bra av så många andra skäl" och jag valde att inte fördjupa mig mer i ämnet (detta var två dagar efter en cellgiftsbehandling och min hjärna arbetade på 5 procent).

4. Jag hade min sista cellgiftsbehandling per den 8 juni och i skrivande stund en vecka senare har mitt  smaksinne återgått till det normala och jag kan äta bröd utan att det smakar surt och dricka apelsinjuice utan att hulka. Och ja LCHF-gänget, jag har registrerat att dylika livsmedel skickar en raka vägen in i krematoriet så inget behov av repetition. Jag har för övrigt skrivit till Bröstcancerförbundet i ärendet och vill ni läsa svaret kan ni klicka här.

5. Odågan har tagit studenten vilket vi firade på exets lummiga innergård i hjärtat av Stockholm. Det var så fint! 

Jag bröt ihop två gånger när jag försökte fästa barndomsbilder på en tvättlina inför mottagningen och då hade jag inte ens druckit bubbel. Och det är vid studentmottagningen jag vill stanna till en sekund och åtminstone försöka återanknyta till bloggens ursprungstema nämligen ekonomi.

HALLÅ! Ni med småbarn. Strunta i att dra med dem på charter de inte kommer att minnas eller köpa Mini Rodiniplagg. Lägg pengarna i en indexfond så att ni har råd att bekosta deras student.

Jag är nog inte den enda i min generation som tycker att studenten förlorat allt vett och sans. På miiin tid köpte man (jag) kläder ink. mössa på HM för några hundralappar, hade en champagnefrukost på ICA-jordgubbar och Carlifornian White för att sen ha en ganska anspråkslös mottagning med närmaste släkten.

Undantag för skolans hotshots som blev hämtade i hyrda fordon av typen veteranbilar. Själv blev jag hämtad i familjens Volvo kombi med en slokande ballong på antennen och min mest minnesvärda studentpresent (utöver en obegriplig snidad "studentkäpp" med en osmickrande avbildning av mig i toppen) var en bricka av björk. 

Nu läste jag att det genomsnittliga studentfirandet går loss på 23 000 kronor. Och det är ett snitt, ett antal lägger således mer. Jag har inte idts räkna ut vår total då min hjärna fortfarande är härjad av IQ-hämmande cellgift, men några axplock från oss:

- Paviljongtak, campingbord, ståbord, dekorationer till mottagningen: Knappt 4 000 kronor, hälften av vad det hade kostat att hyra. Går dessutom att återanvända till minstingens student om två år. En bekant tipsade också om att hyra ut dessa på Hygglo vilket är en riktigt bra idé om man orkar med folk.

- Catering för 25-30 pers: 7 000 kronor. Vi tog catering från en Kvantum i stockholmsområdet och temat var italiensk buffé. Med facit i hand hade vi kunnat halvera den kostnaden genom att skicka min matvurmande MV till charken på valfri stor livsmedelsbutik och låta honom gå loss för ett par-tre tusen samt komplettera med ugnsrostad potatis, pastasallad och ett par ostar. Det störde mig dessutom mycket att de levererade cateringen fem timmar före mottagningen utan isklampar så det var ett sjå att hålla det fräscht. 

- Alkohol: Vet ej, det var pappan som sprang som en skottspole med dramaten mellan Systemet och lägenheten och handlade, men säg 4 000? Endast en reserv-BIB kvar när festen var slut och anledningen till det var att ungdomarna inte hittade den då den låg i en kylväska.

- Studentklänning. Detta förtjänar ett kapitel i sig för det är så bisarrt. Odågan är i grund och botten rätt enkel. Hon hade valt en billig studentmössa (billig = under 2 000 kr) och köpte en begagnad klänning för 200 kronor. Sen skulle storebror bara sy in den lite med resultatet att den blev obrukbar och storebror fick köpa en ny av samma modell. 

Det var sen det gick fel. Odågan lämnade in nämnda vintagefynd hos en skräddare på Östermalm för justering (Aaargh! Har jag inte lärt henne någonting? Ska man lämna in hos skräddare gör man det i ytterområdena!). Notan: 1 700 kronor. 

Och som om inte det var illa nog visade det sig att klänningen blev alldeles för kort varför vi alla i familjen kvällen före utspringet fick agiterade sms av typen "Jag ser ut som ett FNASK" och i slutänden sprättade hon upp justeringarna varför man kunde skönja en fåll av små trådar i nederkanten på utspringet. Men hon var glad ändå, studsade som en boll.

Sen är det diverse: Plakat, fåniga nallar att hänga om halsen (fethaja att de får ärva sina syskon), tackkort, studentskiva (som numera bekostas av föräldrarna mot att vi "belönas" med att sitta med vilket givet matkvalitén hos dessa studentfestentreprenörer är ett tvivelaktigt nöje), presenter för jag vet inte hur mycket och det här är bara saker som vi släktingar står för. 

Ungdomen lägger sen ut ytterligare pengar på den kommersiella cirkus som pågår non-stop under våren och som kallas "300-dagars", "200-dagars", "100-dagars", mösspåtagning på ett dedikerat kommersiellt festivalområde med inträde, flak, overaller och säkert en massa annat jag har missat. Plus alla andras studentskivor såklart.

Nu låter jag som en gammal stofil men det känns som att man glömt grundtanken med att ta studenten. Det är mycket lite fokus på själva skolprestationen. Jag har ännu inte sett ett betyg. Det är bara en massa ytligt prepp för själva studentdagen vilket skapar stress inte bara för föräldrar utan - upplever jag - även för barnet. Min dotter sa att hon kände sig helt överväldigad redan dagarna innan och att hon hade så stora förväntningar på själva utspringsdagen att hon hade svårt att sova.

Nu hade vi tur på ett antal punkter. Veckans kylslagna moln- och regnväder byttes på fredagen mot strålande sol och 20 grader. Mottagningen blev enligt barnet en succé. Morfar - gammal blåsare - spelade Nobelfanfarer inför tal och uppträdanden, det sjöngs, skrattades och tårades (hos primärt mamman). Ungdomarna (och en handfull boomers) festade fram till ett vilket enligt Odågan var ett gott betyg för en studentmottagning.

Dessutom blev hon väldigt glad över alla presenter och cateringen var bra. Så slutet gott allting gott, men nästa gång det smäller och jag inte är i cellgiftsdimma tänker jag justera om till egen mat.

Däremot kan jag starkt rekommendera konceptet tält eller i vårt fall paviljongtak. Svensk juni är oförutsägbar och även om det är fint väder skapar taket en ram till själva sittningen. Jag kan också tipsa om de camplingbord (180 cm långa) vi köpte på Jula för 400 kronor styck. De svalde många sittande och är lätta att stuva undan. 

Här är för övrigt min införsäljnings-ppt till pappan gällande köp vs. hyr på möbelfronten: 

Tricket är att man måste ha någonstans att förvara grejerna men då är mitt tips att skaffa en MV med förråd och så lägger man sakerna där i väntan på nästa tillfälle. 

Särskilt ståborden blev jag väldigt förtjust i. Med de eleganta vita duköverdragen blev stämningen nästan bröllopslik där i paviljongen. Lite snittblommor på varje bord, ballonger en masse och flaggirlanger och det hela lyfte ordentligt. Framåt kvällen tände vi värmeljus och pappan hade en ljusslinga runt till tältet angränsande mur så det sägs ha varit magiskt (själv drog jag mig tillbaka innan mörkrets inbrott). 

Nu blev jag på ranthumör så om ni är lättkränkta, vi hörs om ett par veckor. Ni andra, som accepterat att jag ser bloggen som en ventil för diverse åsikter, fortsätt läs. 

Executive summary: Plocka fram era finaste prylar när det är fest. Uppstår skador minns att a) det är en del av lifvet och b) det är just prylar, inte levande väsen. Att plocka fram sina finaste grejer, eller åtminstone se till att folk får äta på och dricka ur hårda material, blir en hyllning till såväl festobjekt som till gästerna. 

Ranten: Jag har nu varit på ett antal studentmottagningar i mitt liv och därtill sett en dokumentär på temat. Samtliga mottagningar har förekommit i medelsvenssonmiljöer, det vill säga hos i ett globalt perspektiv rätt välbeställda människor. Överraskande nog förekommer det oftare än önskvärt att mat serveras på papptallrikar och dryck dricks ur plastglas. Inte ens vinglasimiterande plastglas utan bägare av den sort man ser ungdomar i amerikanska collegefilmer spela beer pong med. 

Hvad är det frågan om? Jag fattar att man kanske inte har 50 uppsättningar tallrikar, glas och bestick. Men när jag okulärbesiktigar innehållet i folks köksskåp och lådor är det rätt många som åtminstone tangerar en tredjedel eller hälften i volym. Resterande grejer kan man låna eller köpa på loppis. 

Det finns inget som drar ner intrycket på en sittning lika mycket som att behöva stoppa plastbestick i sin mun. Rättelse! Det finns inget som drar ner intrycket på en sittning lika mycket som att behöva stoppa bambubestick i sin mun. Jag ryser bara jag tänker på det. 

Samma sak med dukar. Ungen har masat sig igenom tolv års skolgång och uppenbarligen lägger man runt 23 000 kronor på denna final, men man köper pappersduk på rulle från Ica Maxi och tror att det gör någon glad. Spoiler alert men det gör man inte. De ska vara av TYG! 

"Jamen tänk om glasen går i kras och duken får fläckar" wuä wuä. Javisst, det är det som är själva poängen, lex Inget Kalas Utan Kras och i min etikettbok finns få trevligare saker än en rödvinsfläckad duk och det av två skäl: Det visar att det levts med denna duk plus att gästerna inte behöver rädas att själva spilla en droppe eller två. 

Vid sidan av pappersdukar och bambubestick finns det en sak jag har låg tolerans för nämligen värdar som vid spill får panik i blick och rusar efter saltkar. Kanske tvingar man gästerna till förnedrande handlingar såsom lyft av tallrikar och glas för att enlevera duken för omedelbar tvätt. Snark. 

Om fokus vid dylika tillfällen ligger på att vårda sina ägodelar är mitt tips att förlägga sittningen till hyrd lokal. Man får pynta för det, men man kan somna gott på kvällen i trygg förvissning om att ens bohag även fortsatt är utan skavanker. 

Ni som läst mig ett tag vet att jag omhuldar den brittiska inredaren Jane Cumberbatch som bland annat skrivit boken Pure Style (Stilrent). Hon är en stor anhängare av det lite skavda, nötta och eklektiska. Hellre en brokig skara loppisglas än en homogen uppsättning märkesglas.

Man behöver då heller inte rädas att saker går sönder. Fyra glas gick i kras på Odågans student men vad gör det, det var skumpaglas från Ikea inhandlade till vårt bröllop för ett kvarts sekel sedan (ungefär hälften återstår). En vit linneduk var bortom räddning men jag vet att det står mig tusen åter till ingen peng alls på närmaste loppis. 

Tallrikar och bestick lånades från olika håll och jag och pappan hade redan tillsammans majoriteten av det som behövdes. Tårtan serverades på omaka blommiga kaffefat som MV införskaffade som snitt-tallrikar till sin 50-årsfest. 

Detta är min tes och mitt försök till slutsats: Vi är bönder, eller en, max två generationer från att vara det. Konceptet bjudning är ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv ett relativt nytt fenomen för oss varför det ibland slår slint när vi tänker. Axplock av observationer:

En person i min närhet flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan och satte då bo med hängivet engagemang i inredning och köksprylar. Det skulle vara exakt rätt matbord med plats för många, en viss sorts då trendiga (men obekväma) stolar, komplett uppsättning märkesporslin samt vinglas man inte fick pilla bort märkesetiketten på.

Antal gånger jag sedan hennes tillbakaflytt blivit bjuden på stora middagar hemma hos henne: 0. En gång blev jag bjuden på lunch men då åt vi sushi direkt ur tråget. Kanske har hon stora bjudningar men undviker att bjuda mig, vad vet man, men mitt intryck är att hon har en idébild av det kompletta hemmet, men saknar incitament att nyttja grejerna.

En gammal kollega har fetaste huset i fin förort. Alla ytskikt top notch. Men vid festligheter är det absolut skoförbud p.g.a. vid inflytt för två år sen nygjorda golv varför allas festoutfits (där skor, åtminstone sommartid, är ett bärande element) faller platt när man såsar runt barfota eller i strumplästen. Är det inte trevligare att ha ett lite luggslitet golv som har levt en smula? Där man inte behöver få panikångest över tappade objekt eller en damklack? Jag efterfrågar glamour och dekadens!

Hopp till en vän som visserligen bor på en flott adress men i en lägenhet präglad av livet med tre energiska småpojkar. Där finns inga heliga kor. Jag hade fått gå in i broddar om jag så önskat. Porslinet är kantstött och omatchat, glasen likaså. Det är vinringar på alla bord och i köket står sedan ett antal år en kyl och droppar och man har nu vant sig väja för uppsamlingskärlet under. Och där ges middagar: Stora härliga middagar med kort varsel där det mixas och matchas med folk i olika generationer och man går därifrån lätt i själen (och dimmig i synen). 

Prioritera riktiga material (nya eller vintage spelar ingen roll) och otvunget umgänge framför ängslig perfektion (och engångsprylar). Du vill förmedla en känsla, inte samla poäng i intakta Orreforsglas. Inte heller vill du att dina gäster ska stå och vobbla med papperstallrikar och lättsprickande plastglas när du för (nästan) samma peng kan få porslin och glas på loppis. 

En sista åsikt som behöver komma ut är något jag alldeles nyligen lärt mig av MV nämligen att till varje pris undvika BIB på stora fester. Vi hade visserligen en BIB vitt att ta till vid nödsituation, men övrigt vin serverades ur literflaskor. Vi valde nedan två, en riesling för 109 kronor och en pinot noir för 99.

Flaskorna stod dels på ett serveringsbord men även utplacerade på borden så att gästerna slapp böka sig upp för påfyllning. Bubblet låg i ishink och även där fick jag bannor av MV när jag föreslog att göra egen is i ispåsar att lägga flaskorna på. "Det måste vara partyis!". Och ja, det blir mer feststämning med stora, härliga isbitar utan plasthölje. 

På ölsidan undviks påvert formgiven långburk till förmån för klassisk design på glasflaska. Vi körde på Moretti, men det funkar även med Poretti, Brooklyn Lager eller godingar som Leffe eller Hoegaarden. 

Som alkoholfritt fanns stora mängder småflaskor Ramlösa (enkla att plocka med sig från dryckesbordet), läsk på flaska och peach bellini, min nya favorit på systemet.

Så, nu är jag klar. Jag inser att det här inlägget kommer med dålig tajming givet att de av er som har studenter nog redan klarat av ert för den här gången och det gjorde ni säkert bättre än jag. Men jag tänker plocka fram inlägget om två år när det är dags för minstingen.

Lärdomar från i år är att i god tid innan framkalla ev. foton som ska hänga på display, denna gång kom de samma dag efter nästan två veckors ledtid. Lägg också gärna en stund på ett rudimentärt sånghäfte då ingen verkar minnas texten till Studentsången. Vi hade också med en dryckesvisa och lite bilder på barnet, men jag utökar gärna till fler visor nästa gång. Och välj en behaglig spellista (hörde jag jazz?). Tänk ljudkuliss snarare än upbeat partymusik (såvida det inte är en röjfest).

Vilken är din åsikt om förbrukningsartiklar på studenten?

Mvh
EB