Vårens cancermode

Jag hoppas verkligen att det inte är några av er som behöver ta ställning till vårens cancermode. Men om det nu skulle vara så borde ni bli glada för detta inlägg eftersom det skrivs alldeles för lite om detta i modepressen. 

Det är synd, för är det någon gång man behöver känna sig om inte snygg så åtmintone identitetsgrundad så är det ju när man har cancer. Dessvärre är ju håret i regel en rätt stor del av en människas identitet och jag förstår verkligen vemodet hos de män som på grund av håravfall känner sig manade att raka flint i tidig ålder. 

Håret är en del av personligheten och för mig, varandes ansiktsblind, är det en pina. Jag hade hellre sett att ni män behöll det lilla hår ni hade kvar, styla det som ni vill, för att differentiera er något mot resterande flintisar. Ett glest hår ger i alla fall någon hint gällande ursprunglig hårfärg, ungefär hur det satt osv. Jag hade älskat min MV även med munkfrilla, just saying.

Efter andra cellgiftet rök mitt. Jag tröttnade på att hitta mattor av hår på mina kashmirtröjor eftersom de kräver handtvätt. Så MV tog med sig trimmern och jobbade sig igenom det. I filmer brukar sådana scener ofta flankeras av sorglig musik till vilken den rakade tårögt ser sig i spegeln. 

Jag försökte verkligen klämma fram en tår, men det gick inte, särskilt som MV höll på att spexa under processen. Dessutom har jag svårt att bli ledsen eftersom jag ser det fallande håret som ett kvitto på att giftet tar. Ett gift som inte ens kan ta död på mina hårceller lär inte heller rå på mina cancerceller. Och till skillnad från min vän med alopesi vet jag ju att jag får håret tillbaka i sinom tid.

Jag försöker inte se snygg ut med min snipiga mun därovan, det var ett försök att se ”cool” ut eftersom jag tyckte mig se ut som en Bondskurk (minns inte vad han heter) om vilket jag gjorde ett skämt i den cancergrupp jag startat på Whats App. 

Om ni tror att jag i ett anfall av altruism startat en grupp för medsjuka tror ni fel. Det här är en egoboost-grupp enbart för mig där mina väninnor ropar uppmuntrande bifall till vad skit jag än lägger upp. 

Från början var tanken att jag där skulle dela cellgiftstider så att den som hade vägarna förbi sjukhuset skulle kunna haka på och göra mig sällskap. När sen sköterskan sa att man inte fick ta med sig folk behöll jag gruppen för att kunna posta uppdateringar. Detta drog ner min uppdaterings-admintid med runt 90 procent då jag skyr Facebook som pesten och därför sköter sådant med individuella samtal och sms. Låter det lat? Det är korrekt. 

I gruppen är de alla så positiva och bekräftande. När jag la upp ovan bild sjöng de det rakade huvudets lov. "Du ser ut som Sinéad!" osv. De frågade om jag experimenterat med några stilar kring huvudbonader och då la jag upp bilden på mig i minstingens nattmössa (som jag testade en natt på grund av stubbobehag mot kudden). 

Tanken var humor, men istället skanderade kören: "Som ett klassiskt porträtt, Vermeer!", "Såå rokoko!". Som sagt, att få cancer är en egoboost. Men det stod tidigt klart att jag och peruken inte skulle bli bästa vänner. Inte för att den kliar eller så, men varje gång jag drog på den kände jag mig som en aspirerande Jamie Lee Curtis i En fisk som heter Wanda.

Ja alltså, att en peruk känns fejk är väl själva grundpremissen, såvida den är inte är tillverkad av människohår (vilket min inte är, jag vore galen om jag la de summorna på något som kan komma till användning i dryga året). Men den kändes liksom mer fejk än jag trodde. Som att jag likt Jamie var en skådis i något av en buskiskomedi. 

Istället blev jag otippat förtjust i den hätta med sjalknytning bak jag köpte hos perukmakaren för att dra runt i hemmavid. Den är i bambu och är så mjuk och skön att jag till och med sover i den. Det är som sagt ett problem att den millimeterlånga stubben ligger och vobblar mot kudden, därav nattmössorna. 

Efter att ha dragit runt i ovan look några dagar var jag nere i källaren på jakt efter någe och hittade då lådan med sommarkläder i vilken det låg en scarf. Jag testade att knyta scarfen på min hätta och blev mycket nöjd. 

På något vis blir då hättan mitt hår (de slängiga tåtarna baktill känns liksom som tyngden av ett hår och hättan i sig skapar lite "body" under scarfen) och scarfen en helt vanlig vår/sommarknytning. Jag har aldrig fått silkig scarf att sitta bra på mitt glatta hår, men på bambutyg sitter den stadigt.

Jag bad GPT lägga in ett random ansikte i scarfupplägget men kvinnan i mitten känns lite överdriven. Framför allt har hon hår. Hon till höger känns mer som jag, en saggig dag om tio år. 

Om man vill vara positivt lagd kan man till och med tillstå att looken bär en vis air av Rivieran. Jag bläddrade runt i gamla testamentet (min Chanelbiografi) och fann nedan ikoniska bild där hon står omslingrad av någon random älskare på en yacht och naturligtvis bemästrade hon hårscarfens konst. Nutida exempel till höger.

Det stod klart och tydligt för mig att detta var vägen framåt. Den funktionella, helt ok men rätt trista hättan med flärpar fick bli min bas och mitt hårsubstitut, scarfen mitt komplement att alternera efter humör. M a o femtusen av skattebetalarnas pengar i sjön (peruken) och en utmaning att hitta fler hättor och scarves, då jag bara hade en av varje.

Jag började googla på hättorna eftersom jag av virusskäl ogärna ville åka tillbaka till perukeriet. Vad heter ens sådana? Jo det kan jag berätta för er, de heter "cancermössor" (livat). Var finner man dem? På dark web, det vill säga på sajten Senior Life där man bland annat kan köpa nedan åbäke för 779 kronor. WHAT? 

Jag skrev "what" i versalen för att rättfärdiga det som sen hände. Temu hände. På Temu finns en uppsjö av cancermössor, som även marknadsförs till kvinnor i länder där blottat hår jämställs med hor. Jag klickade hem nedan två (mitt i natten som tidsangivelsen skvallrar om, Socialstyrelsens profetia har slagit in total dekadens).

Nättare än mössa "B.B. Beatrice turban" från Senior Life och till en bråkdel av priset. Ett pris jag kommer att få betala i helvetet, eftersom jag inte bara nöjde mig med dessa inköp från djävulens leverantör utan även köpte scarves och örhängen. 

Gällande örhängen inser jag att dessa kommer att få större betydelse på mitt huvud nu än innan. Jag känner för att dra uppmärksamheten från det faktum att mitt hår är av bambu. Eftersom jag framledes troligtvis även kommer att förlora en del av ögonbrynen och ögonfransarna, är det bra om så mycket som möjligt händer vid sidan om.

Problemet är att de örhängen jag har antingen är pyttesmå (typ små fejkkristaller) eller har ringform. Ringformen, särskilt i guld, i kombination med lager av sjal skänker mig mer Katitzivibbar än Rivieran varför jag ville komplettera med örhängen av annat snitt.

Första looken går i Hermès-stil. Örhängena, visserligen ringar men ändå, orangea ringar, är en ripoff på det klassiska armbandet Clic H som nytt kostar drygt åtta tusen men som jag under consumer sucker-åren fyndade second hand för två. Så jag skulle kunna alternera looken med detta armband.

Andra looken är lite mer generiskt somrig. Puderrosa pärlor och en scarf med ett underbart Montazamifransigt tema. Båda scarvsen mäter 70*70 cm, i mitt tycke den perfekta storleken. Temu hävdar att silkesmaskar varit med i tillblivelsen men till det priset tillåter jag mig att vara skeptisk. Jag struntar i vilket, det viktiga är att färgerna är fina och att scarfen har lite glans.

Ni kanske undrar hur man viker en hårscarf? Franska webben har åtskilligt att säga på temat. Det finns mängder av "Foulard tutos" (scarf-tutorials) på YouTube och den vikning jag väljer ser ut ungefär som nedan (jag stryker vecken lätt för ökad hållbarhet):

Fast jag stannar vid steg fyra, jag vill att den ska ha en viss bredd innan jag knyter till den i nacken. Resultatet blir en matig profil med hårimiterande pös av hättan under den silkiga scarfen som med sin rosett därbak blir som en hårknut. Massa volym där det egentligen inte finns någonting. Jag är mycket nöjd.

På tal om örhängen berättade jag i inlägget om Ninjapackning om de glammiga lätta guldfärgade doningarna från Bow19. Jag ville ha fler guldiga örhängen i större format, ej i ringform. Så jag klickade hem nedan, även de från djävulen:

De funkar till såväl orange som rosa och skapar lite skoj och flärd i ett ansikte som som sagt snart kommer att förlora en del behåring.  

Och det är kanske dags nu för en bekännelse. Helt enkelt för att min mallighet över tilltaget övertrumfar skammen i att lägga så stora summor på något som av många säkert anses vara onödigt. Jag kommer nämligen inte helt att tappa mina bryn och nu får ni veta varför.

Under föregående sommar och höst har jag skaffat mina första tatueringar. Fem stycken för att vara exakt. Om man lägger till de två kolprickar jag på höger bröst fick ingraverade av region Stockholm (markeringar inför operation) har jag nu inalles sju stycken. Men låt oss stanna vid de första fem.

För att göra en kort historia lång var jag ju inne på hospitalet för dryga året sedan för att genomföra ett smärre hjärtingrepp i syfte att minska min ibland galopperande hjärtklappning. Dagens patienter skulle inställa sig i ett väntrum, oätna och osminkade, klockan åtta på morgonen. I samma väntrum satt en kvinna i 60-årsåldern, uppenbarligen osminkad, med världens snyggaste bryn.

De var inte särskilt markerade utan milda i färgen, med naturlig men ack så symmetrisk form. Jag anade ugglor i mossen men ville inte vara burdus utan inledde ett litet småprat som kulminerade i att jag komplimenterade hennes bryn, bara sådär ba. Och det var som att öppna pandoras box.

Kvinnan kunde inte sluta berätta om hur hon tagit kontakt med en kosmetisk tatuerare och hur duktig hon var, hur hon hade mätt och donat och hur nöjd hon var med resultatet. Faktum var att hon var så nöjd att hon nuförtiden helt sonika rakade av sig resterna av sina gamla bryn och bara hade tatueringarna. "Så slipper jag stå och försöka noppa och forma stråna som är kvar."

Det tog mig ett halvår att komma till skott men i augusti tog jag mig till nämnda tatuerare. Jag behöver inte vara knusslig här, hon har sin verksamhet i Eskilstuna och i sanning, hon är en konstnär. 

Det tog henne dryga halvtimmen att mäta mitt ansikte och mina existerande bryn och när hon var klar med att markera med penna insåg jag att det jag misstänkte stämde: Mina bryn satt på olika höjd! Fråga mig inte hur det har gått till, men så är det. Så hon tatuerade helt enkelt in mer höjd i mitt högra bryn och nu är det detta som gäller. 

Idag har jag nästan perfekt symmetriska bryn, delvis bestående av egna strån men delvis även tatuerade sådana. Jag testade i början att raka av brynen för att se hur tatueringarna såg ut och ja, jag kan gå på stan med dem utan att tumult uppstår. Om ni frågar mig ser brynen ut ungfär som tidigare, bara på rätt höjd och med snyggare, renare form. 

På de ställen jag hade glesare bryn och dagligen fyllde på med penna finns nu tunt tatuerade strån. Jag klarar mig bra utan ögonbrynspenna, men eftersom tatueringen är så mild i färgen fyller jag ibland på med penna för lite oumpf. Den stora skillnaden är att jag idag fyller på en färdigdefinierad mall istället för att behöva uppfinna mina bryn från grunden. 

Många tänker på kosmetisk tatuering som skräckexempel från den kosmetiska tatueringens barndom i början av 2000-talet.

Problemet, förutom att vem som helst verkade kunna öppna låda på området utan någon vidare träning, var att man använde samma typ av bläck som används vid vanliga tatueringar. Inte sällan blev tatueringarna alldeles för kompakta och onaturliga i formen, dessutom blåaktiga med tiden. 

Före/Efter, saxat från nätet (exempel från idag)

Idag används som sagt en helt annan teknik med stråliknande streck i kombination med att man använder en annan typ av bläck som ger mildare och mer naturtrogna färger. Dessutom finns det helt andra utbildningar och certifieringar för de som utför jobben och är man osäker kan man läsa omdömena på nätet.

Nackdelen med den moderna metoden är att färgen inte sitter i lika länge som vanlig tatueringsfärg. Det är inte som att tatueringen försvinner över natt efter fem år, men den kommer gradvis att blekna tills väldigt lite återstår.

Man bör göra en touchup dels någon månad efter grundtatueringen men sedan ytterligare en inom två år. Därefter kanske vart fjärde år. Och det är inte gratis. Första behandlingen låg på runt fem (då ingick touchup efter en månad) men nästa gång (inom två år) tror jag låg på cirka två lax. Därefter tror jag att man inom fyra-fem år betalar samma pris som en ny tatuering.

Så ni förstår kanske varför jag inte kokat inlägg på detta tema, detta varandes (åtminstone i grunden) en sparblogg. Å andra sidan har jag aldrig hävdat att man ska leva som en kyrkråtta bara för att man vill bli rik. 

Att bli rik handlar om att prioritera. Och det här är en prioritering för mig, eftersom ansiktet är den del av min kropp som kommer i kontakt med flest människor. Jag har noll intresse av andra typer av kosmetiska ingrepp av typen injektioner eller att fixa brösten. Nu får jag ju åtminstone ett bröst fixat av region Stockholm, men hade jag kunnat hade jag gärna sluppit.

Det slutade inte där. Som med alla som börjar med tatueringar ville jag ha mer. Jag vågade då testa en utförare i Stockholm eftersom det rörde sig om i mitt tycke lite enklare tatueringar av övre fransrad och läppkontur. Det är mycket diskreta tatueringar. I bilden med nattmössan ovan är jag osminkad och man ser ju inte tatueringarna eller hur? 

Visserligen har jag maskat mina ögon så klart ni inte ser eyelinern, men ni kan ju kolla läpparna. En ytterst subtil linje precis i brytet mellan läpp och hud som gör det enklare att dra på läppstift. Tidigare flöt läppstiftet ut, nu är det bara att måla innanför linjerna. 

Och eyelinern är mer en knappt märkbar ögonfransradförstärkare. Vet man inte om att den är gjord syns den inte, den ger bara lite extra body till ögonfransarna. 

Så här: När jag tidigare vaknade på morgonen, såg mig i spegeln och såg en beige röra, ser jag nu ett ansikte med konturer. Tre minuters sminkning och jag är on top of the circus. Jag skulle lätt klara mig med concealer, rouge och läppbalsam.

Priset för kombon eye/lipliner var lägre än för ögonbrynen, minns inte exakt. Jag skulle precis in för min kostnadsfria touchup när jag fick diagnosen och man får inte tatuera sig under cellgiftsbehandling. Men hon har lovat mig att ha den innestående till hösten. 

En liten varning här bara: Boka inte in festligheter samma dag ni gör läppkontur. Om ni inte vill dyka upp och se ut som en nattfjäril vill säga. Ytterligare ett tips är att inte dricka kaffe innan, man blöder mer då. Läpparna är tunna och det är nål inblandad så det kommer att blöda. Och samtliga tatueringar gör ont, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Vill man va fin får man lida pin, som mamma brukar säga.

Jag är oerhört tacksam att jag gick åstad och gjorde dessa tatueringar innan jag visste om cancern. I skrivande stund, fyra cellgifter in, har jag visserligen en del fransar och bryn kvar. Men de är betydligt glesare och det skulle inte förvåna mig om de ryker under kommande fyra behandlingar.

Vidare tar min redan korta sminktid ännu kortare tid nu när jag slipper joxa med eyeliner (som aldrig blev rak eller bra), ögonbryns- och läppenna. Jag skulle kunna krysta fram någon spargraf på att slippa köpa dessa sminkprylar. Men i jämförelse med vad det kostar att göra kosmetiska tatueringar kommer denna kalkyl att kännas hycklande varför jag avstår. 

Men låt oss säga att detta är något jag kommer att ägna mig åt för resten av livet, för inte lär jag bli bättre på att precisionssminka mig med åldern. 

Nu är jag nästan klar med inlägget. Jag vill bara lägga till en liten detalj gällande cancermode. I skrivande stund, och ett par månader till, behöver jag ha en så kallad Piccline på insidan av vänster överarm. 

Dess syfte är att tratta in cytostatika i min kropp så att man inför varje behandlig slipper sätta en ny infart. Denna Piccline läggs om varje vecka och i samband med det får jag en gasbinda av regionen att dra över den som någon sorts skyddande hölje. 

Man känner sig väldigt patientig med gasbinda på kroppen så redan vecka två designade jag mitt eget Picclinefodral i form av en avklippt svart strumpa (jag vet, naturbegåvning). 

Dels tycker jag att den ser coolare ut (eller hur? vavavava?), dels känns det som att den skyddar bättre ifall man skulle stöta in i något. Men den är också mer diskret när man har exempelvis en överdel i trekvartsärm, särkilt om överdelen är mörk. 

Ignorera gäddhänget

Denna Piccline var ju lite av ett bryderi inför vårens festligheter. Jag har både ett barn som tar studenten, andras barn som tar studenten, folk som fyller jämt och min förhoppning är ju att jag åtminstone kan vara med på någon för att inte säga flera av dessa evenemang. 

Därtill kommer ju en sommar då man kanske vill ha klänning på sig även till vardags. Problemet var att jag mest hade ärmlöst alternativt min favorit: Holkärm. 

Holkärm

Nog för att jag är mallig över min egen fodraldesign, men jag har inte lust att låta den bli konversationsöppnaren på diverse mingelfester varför trekvartsärm behövde införskaffas. Lyckligtvis har Sellpy ett filter just för ärmlängd och snart hittade jag en modell jag verkligen gillade från Monki (de två första nedan).

Klänningarna är i mjuk modal, perfekt halvvarma för svensk sommar. De har ett skärp i midjan som går in i tyget därbak och man kan ju välja om man vill knyta rosetten/snörningen framtill eller baktill. Älskar den! Bäst av allt: Ärmarna går ner några centimeter nedanför armbågen. Och skulle mitt svarta fodral skymta fram lär det knappt noteras mot de mörka tonerna på klänningstyget. 

Den beige klänningen från Winston & Elle var en chansning, men visade sig vara ett lyckokast. Och där snackar vi ärm! Puffärm om man drar upp den lite. Alla tre kostade 380 kronor. 

Jag tänker mig den orange scarfkombinationen till den blå klänningen, en blå (min existerande scarf) till den vinröda och den rosa scarfen till den beige klänningen. Ett par hudfärgade pumps eller glittriga sandaler till detta och jag är game.

Det var allt jag hade på temat. Kom gärna med förslag hur man kan lyxa till ett hårlöst huvud.

Mvh
EB

Att hänga gardiner...

...är en konst och första frågan man måste ställa sig är huruvida man ens behöver dem. Min ganska amatörmässiga åsikt är att vackra fönster av typen sekelskifte, 20-tal eller funkis inte nödvändigtvis behöver gardiner medan mer moderna fönster ofta har att vinna på någon form av mjukgörande inslag.

Jag har också en sedan länge grundad fördom att kvinnor är mer benägna att ha gardiner än män, en fördom jag fick bekräftad hos min MV. Han har gardiner, men inte i det viktigaste av rummen vilket i mitt tycke är det kombinerade vardagsrummet med matsalsdel. 

Eller okej, han hade någon illa fungerande lamelliknande historia i glaspartierna ut mot trädgården (syns ej på nedan bild), men likt vassa palmen förde de tankarna snarare till ett kontor.

Här ser ni för övrigt de blommor som antingen kastades eller dog under det tidigare blompysslet. Och rullen på golvet är leveransen av nya gardinstänger. Stänger av det anspråkslösa märket Kirsch (den så kallade "G-skenan") som man bland annat kan hitta här för typ ingenting.

Ni känner säkert igen den från ett äldreboende nära er, men lyss: Dessa nätta skenor är genialiska i sin enkelhet. De är lätta att sätta upp, lätta att haka på och av och framför allt är de så enkla att de låter gardinen tala för sig snarare än att själva ta plats. 

Därtill är de så underbart flexibla i längd. Vi köpte två format: Ett som hade spannet 160-300 cm (för bredfönstret ovan) och tre i spannet 90-160 cm (för de snävare fönstren, två syns inte på bilden). Det enda man har att ta ställning till är hur långt skenan går från väggen ut mot rummet och det anges som nedan:

Det vill säga: Vill man att gardinen ska hänga sex, nio eller tolv centimeter från väggen? Jag har för mig att vi valde ett mellanting. Det blir troligtvis en mer luftig känsla om gardinen inte slickar väggen.

Sedan hade vi ett vildsint gräl om vilken typ av gardin som skulle hänga därpå. Jag skojar givetvis, jag fick i princip bestämma helt själv. Min MV har den goda egenskapen att han gärna lyssnar på vad kvinnor omkring honom tycker och sen gör han som de säger. 

Jag har goda erfarenheter av gardiner i linneblandning. Ljuset faller så vackert genom dem men de har fortfarande en viss struktur och tyngd som lättare gardiner av typen tyll saknar. 

Det behöver inte vara mycket linne i dem för att uppnå linnig effekt varför de heller inte behöver vara så dyra. De gardiner vi köpte - Lisa från Rusta - kostade 399 kr för tvåpack. Googla "gardiner med linnemix" så hittar du hur mycket som helst. Gardin Lisa innehåller bara fem procent linne men det räcker för att det ska kännas. 

Det var lite otippat på Rustas hemsida jag hittade bästa gardinskolan med bland annat följande tips:

En gardinstång är synlig och blir en del av inredningen, medan en gardinskena ger ett mer diskret uttryck och passar bra för takmontering och längre gardinlängder. Gardinskena passar bra vid stora fönsterpartier, skjutdörrar eller när du vill ha gardiner från tak till golv utan synlig upphängning.

När du planerar för hur lång gardinstång du ska köpa kan du tänka att du behöver cirka 15 cm på vardera sida om fönstret. Vill du bredda känslan av fönstret – lägg till ytterligare cirka 15 cm på varje sida för att gardinen ska kunna hänga helt utanför fönstret.

En gardinstång bör sitta cirka 10–15 cm ovanför fönstret. För att ge känslan av högre takhöjd kan du montera den ännu högre och låta gardinerna gå ner till golvet.

För att gardinerna ska hänga snyggt är rätt upphängning, längd och fall viktigt. Med veckband och rätt typ av krokar skapar du jämna veck och ett fint fall i tyget. Fållband gör det enkelt att justera längden utan att sy. Genom att hänga gardinerna högt och låta dem falla ner mot golvet får rummet ett mer ombonat uttryck.

Huruvida gardinerna bara ska nudda golvet eller ligga över golvet är en smaksak. Gardiner som precis nuddar golvet ger ett stilrent intryck, medan lätt släpande gardiner skapar en mjukare och mer ombonad känsla.

Vi satte våra gardinskenor en bra bit ut på väggen. Dels för att skapa illusionen av bredare fönster, men också för att dölja en del som behövde döljas, som exempelvis en markistamp som hänger ut på vänster sida kortfönstret. 

Jag ser nu på bilden att vi nog hade kunnat köpa den skena som går ut 12 cm från väggen, det ser ut som att gardinen slår i fönsterkarmen på höger sida bredfönstret. Men men. 

Vidare ville vi att gardinen skulle sväva cirka två millimeter över golvet vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Detta trots att MV är väldigt noga med tumstock, vattenpass e d. Vi mätte som tokar, men ändå blev det till att göra nya hål eftersom gardinen till slut hängde för högt. När den först uppsatta gardinen väl var på plats (vänster våd nedan, glasdörrarna ut mot trädgården), hängde den retligt dryga halvcentimetern ner i golvet. 

Detta går det troligtvis att råda bot på, med hjälp av uppläggningsband som stryks på (nedan från Ikea). Man kan klippa till bandet på tvären så att det blir exakt den höjd man vill kapa på gardinen. Man stryker nedre delen av gardinen till rätt längd, lägger på bandet i vecket och stryker igen. 

Jag tycker att rummet fick en annan atmosfär efter gardinerna. Jag vet att det sommartid ligger på rätt mycket sol här så om man exempelvis vill se en matinéfilm på tv:n (står till höger om fåtöljen ovan), kan det vara svårt. Nu är ju inte dessa gardiner täckande, men jag antar att det är lite till hjälp att dra för dem.

En kväll för inte länge sen satt jag och pluggade vid matsalsbordet och jag drog då för alla gardinerna därinne, tände den gamla fotogenlampan (skymtar i fönstret) och ställde den på bordet. Det var sååå mysigt, jag kände mig som August Strindberg. Tidigare kände jag mig något exponerad i det utrymmet, eftersom det finns såväl grannar, katter och folk som går på en gångväg nedanför. Nu kändes det som att jag satt i en kokong av linne, skyddad från omvärlden. En annan sak som slog mig var att det blev mjukare akustik. 

Har du hängt en gardin på sistone?

Mvh

EB

Vårens odlingsprojekt

Våren fortsätter i fixandets tecken. Min behandling taktar på i bakgrunden men med i snitt ett vårdåtagande per vecka har jag gott om tid att vid sidan av distanskursen i konstvetenskap ägna mig åt livsbejakande projekt. Det står till och med så i de papper jag fått: Ägna dig åt en hobby (varför ser jag alltid en snubbe med modellflygplan framför mig vid sådana formuleringar)?

Passus, men i de luntor av papper jag fått av vården fick jag även en av Socialstyrelsen generisk skrivelse titulerad ”Bipacksedel sjukskrivning” (fyndigt) som informerar oss (plebejen) om att det minsann inte är NYTTIGT att gå hemma och dra för länge. Man kan bli frånkopplad ”sitt sociala sammanhang” (ring mig den dan mitt sociala sammanhang utgår från jobbet så att jag kan knäcka cyaniden), vända på dygnet (förvisso check, jag somnar 21:00 och vaknar 04:30), börja kröka och röka och gud vet vad. 

Jag tackar Socialstyrelsen för detta stycke prosa för den har numera en egen flik i min adminpärm. En flik jag bläddrar fram och högläser från vid besök av någon av de få vänner jag har kvar sedan jag på grund av den lea sjukskrivningen blivit berövad mina arbetskamrater.

Watch me now Socialstyrelsen, när jag i mitt förvridna dygn sätter frön! För det är vad jag gör det se, trots att mångåriga läsare vet att mina odlingsförsök i djupbädd med mera slutade i hortikulturellt haveri.

Tilläggas bör att jag inte ser denna odling som ett led i framtida självförsörjning utan just som ett roligt projekt. Och för att jag i åratal avundats Sparo hans prunkande fönsterbrädeschili. Jag vill också! Jag inser ju att jag gått i kommersiell fälla dock då jag köpt chilifrön, jag skulle givetvis karvat ur en Icaköpt chili och torkat fröna.

Själva odlingskitet köpte jag på ÖoB för runt 70 kronor. Jag hade från början tänkt bedriva odling i urdiskade tomattetror, men jag kunde helt enkelt inte motstå detta kompakta lilla drivhus med tillbehör. 

Förutom de små odlingskrukorna i kartong fick man en mängd etikettpinnar och små små trädgårdsverktyg i grön kinaplast. 

Jag kände mig som en jätte när jag satt och påtade i mitt land. Den lilla lilla spaden flankerades också av en sorts spjutformad doning med centimeterangivelser på sidan, så det var lätt att skapa ett hål i enlighet med djupinstruktionerna på paketen.

Det som odlas är chili, sallad, basilika, koriander och gurka. Gurka? Jag såg ett Instagram reel om en ung dam som gjorde ett "gurkfönster", d.v.s. hon odlade en kruka på var sin sida fönstret och lät dess snabbväxande stänglar leta sig upp emot gardinstången, på så vis skapandes en grön inramning. 

Är det detta som kommer att ske? Troligtvis inte om jag känner mig själv rätt. Men man har väl rätt att drömma? Och det adderar en trevlig stund på morgonen efter att jag gått min tur i lägenheten för att kontrollera att Allt Är i Ordning: Jag stannar till och vattnar dem med blomduschen, allt medan jag spanar ner på gatan för att se att allt är som det ska.

Så nu står det där, mitt aspirerande växtprojekt och gror. Detta inlägg skrivs i mars så om jag kommer ihåg det ska jag lägga upp en uppdatering här nedan inför publicering.

Mvh

EB

UPPDATERING MÅNDAG 30 MARS

Skåda apokalypsen i mitt miniatyrdrivhus:

Av kryddörterna (runda behållare) syns inte ett enda livstecken, trots att de nu legat får grodd i snart en månad. Pengarna tillbaka! 

Däremot har jag förflyttat en del av innehållet i de fyrkantiga behållarna till enskilda krukor och de som visat tåga och framfötter är a) salladen (nu i vit kruka till vänster) samt chilin där sju av tio frön slagit rot (en av burkarna innehåller två skott). 

Min plan nu är att om ett tag, kanske redan till påsk, skörda salladen att ha som dekoration till påsklunchen samt att donera chiliskott till den som vill ha samt den som inte vill ha, förutsatt att de växer till sig de kommande veckorna. 

I maj får jag dessutom börja odla gurkorna så missödena är inte slut än. I drivhuset står just nu ett vindruvstråg med gula ärter på jordbädd, ett säkert kort. Ärtskott växer snabbt och blir ett fint och krispigt inslag på smörgåsar och i sallader. D.s.

Jag fixar skrivbordshörnan

Livet som arbetsbefriad fortsätter att leverera. Mina dagar ser ut ungefär så här, beroende på var i cellgiftscykeln jag befinner mig: De första dagarna är jag både speedad (av anti-illamåendemedicinen) och skör. Det ligger en aning sjösjuka i bakgrunden, jag har dålig kondition och har av någon anledning ont i skinnet. Dessa dagar ligger jag för ankar, minus korta promenader och ev. yogapass som mest är att likna vid tupplurar i ansträngning.

Runt dag fyra till sju har jag ont i kroppen och det har med den spruta jag ger mig själv dagen efter behandling vars syfte är att boosta bildandet av vita blodkroppar. Ni vet känslan när man har influensa och har ont i lederna. Precis så är det, minus feber. Inget som inte kan avhjälpas med ipren, så ungefär här börjar jag komma igång igen:

Jag vaknar av mig själv (oftast i okristlig tid). Jag går upp, gör te (har börjat bli likgiltig för kaffe) och myser runt lite i lägenheten (vädrar täcken bland annat, min nya lyx). Jag drar på mig pilateskläder (som yogakläder) och någon avlagd kashmirtröja och så fort det blir ljust går jag ut någon halvtimme. 

Väl hemma kör jag under starka dagar ett pilatespass och under svaga dagar ett yogapass. Sen duschar jag, vilket numera är lite av en cirkus då jag har en så kallad Piccline på insidan av vänster överarm (som en infart genom vilken jag får cellgift) och den ska helst inte bli blöt. 

Sen äter jag frukost och kollar datan. Alltid är det något skoj som händer. Ett tag försökte jag ha morgon-tv i bakgrunden men det var bara för outhärdligt så jag kör någon "Jazz in the background"-lista från Spotify. 

När jag har klätt på mig, sminkat mig och gjort mig så fin jag kan i mitt förfall brukar jag ta mig för något. Är det vecka ett i cykeln törs jag röra mig bland folk och då händer det att jag åker in till stan och promenerar runt. Om vädret tillåter har jag kapat en väns lunchrast för promenad på coronaavstånd.

Ibland går jag på museum. Jag var exempelvis på Liljevalchs vårsalong. Ibland går jag i kyrkan, det vill säga till Svenskt Tenn. Där kan jag bli sittande i en soffa och titta ut över Nybroviken och bara mysa. Jag köper inget, mitt hem är tillräckligt Svenskt Tennat för att kännas nervöst. 

Det händer att jag slinker ner i Hötorgshallen och köper en falafel med mig hem (ett ställe på nedre plan gör Stockholms i mitt tycke bästa sådan). Kanske svänger jag också förbi Fabrique på vägen till tunnelbanan och köper en halva levain.

Väl hemma blir det ofta en power nap på soffan, eller vissa dagar, en powerkoma på ett par timmar. Sen vidtar olika projekt. Jag har av rädsla för att bli sjuk inte haft barnen hos mig under mars månad så jag har haft fritt spelrum att ägna mig åt mina hobbies. Mina hobbies?

- Städa ställen i mitt hem vettiga människor aldrig skulle komma på att städa (som ovankanten på kaklet i badrummet där kaklet övergår i målad vägg).

- Städa kylskåpet och frosta av frysen.

- Putsa stövlar.

- Stryka servetter.

- Duscha blommor.

- Måla möbler.

Och det är vid den sistnämnda hobbyn jag stannar upp idag. Jag har ett svart skrivbord från Ikea som jag tycker rätt bra om. Ett Blocketköp till något av barnens rum för några år sedan. Barnet tröttnade och jag tog över. Bordet var fullt med repor och skåror, som att någon suttit och skurit med skalpell.

Jag hade två burkar färg hemma: En körsbärsröd väggfärg MV skaffat som färgprov när han skulle måla om en skänk. Han valde en annan färg så burken var full. Vidare hade jag en liten burk Gysinge linoljefärg i beige. Min tanke var att måla hela möbeln röd, för att signalera att detta skrivbord från och med nu ska gå i den kreativa lustens tecken, ej hemmajobb och Teams.

Döm om min förvåning när jag hittade detta, som jag trodde, "lönnfack" på bordet! Jag fick sen veta att alla omkring mig fattat att det är där kablarna ska gå och att det var på något vis självklart. Själv hade jag lindat kablarna runt benen för att de inte skulle hänga så fult. 

Jag tänkte att det kanske vore fint att måla insidan av lönnfacket (jag tänker ändå använda detta utrymme till mina juveler) i beige och resten rött. Men den röda väggfärgen fäste mycket dåligt på Ikeas plastfärgade bord. Däremot fäste linoljefärgen hur bra som helst. Det krävdes emellertid två strykningar för att det inte skulle skymta svarta streck under. Givet att linoljefärg tar några dagar på sig att torka tog projektet dryga veckan innan jag vågade ställa tillbaka grejerna. 

Jag lät emellertid lådorna vara röda, som en accent. Efter tre lager såg det okej ut. Jag hade köpt två överdimensionerade vita knoppar på loppis som jag tyckte kunde bli en "skojig" detalj till det röda, men de passade inte alls så de gamla fick bli kvar.

Jag passade på att måla om även min vita skrivbordsstol och klädde om sitsen med ett tyg jag köpte på loppis för 40 kronor. Tyget är av allmogestil med röda ränder, så det passade fint till. Jag vill passa på att tipsa om två loppisar jag tidigare inte kände till i Stockholmsområdet: Lindra i Bromma Blocks och Kyrkornas Second Hand på Ekerö. 

Jag tror att jag har skrivit om linoljefärg tidigare på bloggen och det apropå att den har en egenskap att patinera även nya möbler. En tråkig Ikeamöbel blir liksom mer genuin när linoljefärgen går på. Dessutom är det snudd på omöjligt att välja en ful färg. Minsta burken kostar 169 kronor och jag tror även att man kan få en mindre provburk för mindre. Jag målade om ett helt skåp med provburk en gång, färgen är vansinnigt dryg om man stryker ut den tunt, tunt som man ska (eller blandar med terpentin).

Nog om detta. Har du några potentiella hemmaprojekt på gång eller har du ett jobb i vägen?

Mvh
EB

Ninjapackning Nice

Till att börja med vill jag skicka en uppdatering om vassa palmen som enligt min bedömning fick kejsarens tumme upp i förra inlägget. I söndags kväll drog vi ut honom från väggen framför lysknappen och beskar honom enligt GPT:s alla regler. 

Nedan före/efterbild i hans nya hörn i MV:s övre hall. Nu ska bara skrivbordsstolen ut på Blocka så är jag nöjd. Den uppmärksamme kanske noterar att jag genom påverkansoperation även lyckats få Ikeakonsten från förra inlägget att den vägen vandra.

Vi baxade till och med in honom i badrummet där han fick en dusch vilket han verkade gilla för bladen slokade inte lika mycket nästföljande morgon. GPT tycker att vassa palmen nu ska stå soligt ett tag, för att rehabilitera sig. Så kom det sig att han äntligen fick dela fönster med fröken citronträd han haft span på i säkert ett decennium. Happy end.

Jag har ju redan slaktat månaden januari detta år och nu har turen kommit till mars. Mars är en riktig skitmånad. Inte bara utger den sig för att vara, om inte en regelrätt vårmånad, så åtminstone en månad i transit mot vår vilket är en stor lögn. Det är ju i mars man åker på de där riktiga snöblasksmockorna. Man slits mellan hopp och förtvivlan, förtvivlan och förtvivlan. 

Nu har årets mars i skrivande stund varit okej. Men det är vad jag skulle kalla en anomali. En normal mars bjuder på tjyv- och rackarspel och av den anledningen bokade jag och MV i höstas en marsweekend till Nice. 

När jag blev sjuk utgick jag från att allt i mitt liv behövde bokas av inom överskådlig framtid. Det var innan jag träffade min pragmatiska onkolog som tyckte att vi visst kunde åka till Nice. Att det rentav kunde vara bra för min behandling. [okej hon sa kanske inte det sista men det var så jag tolkade hennes tonfall] Genom att skjuta på tredje droppet ett par fem dar lyckades vi skapa en helg där jag mådde precis som vanligt. 

Jag tror att det skulle göra min cancer gott att förutom cellgift möta lite fransk fuckez-vous. Jag menar då att fransmännen, på samma sätt som att de oförstående rynkar på ögonbrynen åt min välmodulerade (?) sorbonnefranska, genom sin pregnanta arrogans kan locka mina cancerceller att självdö. Kanske är det mig ni ser i Blå hallen i december?

Dilemmat: Vi (jag...) hade bokat snålbiljetter med endast liten kabinväska åtta kilo. Vilket är ett problem då jag likt en deltagare i Gränsbevakarna gärna vill ta med mig hushållsvaror hem igen. Kanske inte torkade kohuvuden men mer de vanliga stapelvarorna tvättmedel (men lyssna, det är tvålflingor från Marseille!), saltet med valen på (för det är en så fin burk) och produkter ur världens bästa hudvårdsserie för vintertorr hud Mixa Bébé. Innan ni börjar ifrågasätta ekonomin i detta vill jag inflika att exempelvis valsaltet i butik kostar runt tjugan och på nätet ligger den för "reapris" 50 dollares.

Lösningen på dilemmat är enkel. Jag får helt enkelt packa oerhört lite kläder och maxa mina åtta kilo på torrvaror hem. Bara tvättmedlet är ju tre, you do the math. Av den anledningen började jag i mitten av mars att sondera nätet efter nya revolutionerande sätt att resa lätt och naturligtvis fanns det uppdateringar på den gamla weekendkapseln. Det man nu talar om är - tada - sudoku packing! 

Sudoku packing går ut på att man inför resa radar upp sina plagg efter genretyp i en sudokuformad matris enligt ett på förhand stipulerat mönster:

Tanken är att man ska kunna bygga smarta klädkombinationer enligt olika mönster i matrisen men om du frågar mig tycker jag att de gör det onödigt svårt för sig. Dessutom behöver jag inte 29 outfits till tre heldagar i ett vårigt klimat.

Jag lanserar därmed min unika weekendpackning. Minns var ni hörde det först: 

NINJAPACKNING

Ninjapackning har lika stor koppling till Asien som soduko. Men ordet låg bra i munnen, ungefär som fakirflyg eller gulaschbaron. Jag sammanfattar konceptet i nedan punkter:

- Ninjapackning utgår från att du i din bokning har en liten väska "att lägga under stolen" samt en kabinväska åtta kilo enligt standardmått. 

- Obs! Kör du på hardcore-snålvarianten gällande bagage, låt oss kalla den Harakiripackning (bara väska under sätet) är metoden INTE tillräcklig. Inte heller om resan kräver medhavda lakan. Ninjapackning syftar till att transportera största möjliga mängd luft nedåt kontinenten, men största möjliga mängd tvättpulver upp från densamme.

- Går att applicera om du ska vara borta max en [lång]helg i kontinentalt klimat. 

- Kan vara användbart vid såväl formella som informella resor (kostym är väldigt Ninja compliant).

- Tunga plagg bärs på kroppen vid avresa samt hemresa.

- Övriga plagg ska vara oerhört, och jag upprepar, oerhört nätta och skrynkelfria.

- Ninjapackning kräver omsorgsfull necessärplanering och reseförpackningar av denna typ.

Jag beslöt mig för att enbart ta med ett par byxor: Ett par jeans som jag också reste i. Detta är ett vågat drag för en skandiavisk kvinna i Frankrike. För går mina byxor sönder kommer jag att gå byxlös, då fransmännen gjort en poäng av att sluta tillverka kvinnonederdelar över storlek 36 (som de kallar 38). Detta för att psyka all världens kvinnor och det är också så de genom ett intrikat psykologiskt rävspel får oss att längta tillbaka till landet för mer förnedring. 

Ovan är min bas för alla fyra dagar. Blåjeans, ballerinas och en helt underbar långkofta jag fyndade på Stadsmissionen Hantverkargatan bara ett par dagar innan avresa. Jag hade ursprungligen tänkt ha en tunn beige trenchcoat men det var något med den som inte kändes rätt. Det låter som ett så perfekt basplagg och jag har ju testat mig igenom otaliga varianter genom åren, exempelvis originalets original Burberry som gamla läsare vet att jag efter åratal av oanvänd vånda till slut sålde vidare. 

Däremot den här historian, så varm (80 procent lammull, 20 procent polyester), är så mycket jag! Älskar konceptet långkofta. Och den har formen och känslan av en kappa. Ärmarnas muddar går dessutom att fälla ner så om det friskar på är jag varm däri. 

På resdagen lägger jag till ett svart underlinne, vit skjorta och en varm tröja i vinrött. Väl framme i Nice (redan klockan nio på morgonen) skalar jag bara av mig tröjan och kör skjortan under långkoftan eftersom det ska vara 15 grader. 

Scarfen är för övrigt också ett fynd från samma Stadsmission: En till synes äkta sidenscarf med handrullade kanter (det är så man ser kvalitén) för 119 kronor. Jag har den på hövve då jag saknar hår.

Dag två tänkte vi oss en tripp till Italien och då tyckte jag att puderrosa kunde passa.

Dag tre hänger vi antingen kvar i Nice för lite kultur eller så tar vi tåget åt andra hållet. Oavsett vilket, en grön skjorta i 100 procent polyester passar bra, då den inte skrynklar sig i resväskan. Hemresedagen har jag åter vita skjortan och den vinröda tröjan.

Sen skapade jag en gruppering av pyjamas, underkläder och mina favorittofflor, en trofé från boutiquehotellet Lilla Roberts i Helsingfors. De är nog närmare tio år gamla nu, still going strong. I kombination med den svarta Sellpyfyndade sidenpyjamasen, perfekt loungewear att dra runt i i vår lånade lägenhet med - host - terrass med utsikt mot Mare Nostrum. 

Några ord om sidenpyjamas. Det var min konstnärliga rådgivare som tipsade om detta koncept. Särskilt om man befinner sig i den ålder då man nattetid pendlar mellan kaminhett och frossa. Inte för att jag är där, jag är ju bara barnet och min onkolog säger att jag säkert har två-tre ägg av tvivelaktig kvalitet kvar att populera jorden med. Men oavsett ålder kan jag rekommendera det. Varför? 

Det är helt enkelt underbart att sova i siden, plus att du ser helt ok ut om någon skulle ertappa dig att gå med pyjamas mitt på dagen. Jag skulle drista mig till att säga att du ser glamourös ut, särskilt om du håller en dry martini. 

Tricket här är att - så som ni frugala redan vet är framgångsfaktorn bakom i stort sett allt i livet - tänka utanför boxen. Svenne banan (det var länge sen jag använde det epitetet, ser fram emot ras i kommentatorsfältet) kanske skulle glida in på Interwebz och någon lämplig sajt av typen Intimissimi och filtera fram exempelvis nedan:

En helt underbar silkespyjamas med snyggt fall och de där vita kantlinjerna jag är så svag för. Jag vet för jag har en, dock inte direkt från Intimissimi, utan från Sellpy där jag la en fjärdedel av priset för helt ok skick (den kostar ny 2 380 kronor). 

Det finns emellertid ett sätt att ytterligare lura systemet, nämligen att köpa en separat överdel (i en given färg) med en annan underdel (i samma färg) på Sellpy. Av naturliga skäl kostar separata delar mindre än vad de skulle kostat om de hängde ihop med sin parhäst eftersom ett komplett set har större lyskraft än ett halvt.

Så kom det sig att jag fick den svarta sidenpyjamas som syns i packningen ovan för runt 200 kronor, eftersom överdelen låg i en annons (märke The Sophie) och underdelen i en annan (Intimissimi). Underdelen hade dessutom hål i en söm, vilket ytterligare drog ner priset. Inget inte en nål och en tråd kunde fixa på under fem minuter. 

För vem köper en defekt pyjamasunderdel? Eller en random överdel? En galning? Ett geni? Bedöm ni. I skrivande stund hittade jag nedan separerade exempel på Sellpy (var noga med att filtrera på silke):

Det syns dåligt på färgerna, men detta är underdelen och överdelen till exakt den pyjamas som kvinnan kråmar sig i ovan, förutom att hela paketet går på 370 kronor (båda storlek medium). 

Hade någon på Sellpy bemödat sig med att matcha ihop dessa båda plagg till en och samma annons, hade prisbilden nog legat på nästan det dubbla. Men nu har de inte en någon plus att det troligtvis inte funkar i deras betalningsmodell. Provisionen från ett plagg går till en specifik säljare vilket kräver separat annons.

Byxorna hade visserligen ett hål i grenen så du hade fått investera några minuter i klädvård. Men 15 procent av nypris kanske kompenserar för det mankemanget. 

Pyjamas och underkläder packas i den tvättpåse som skymtar under de prydligt vikta trosorna. Jag har aldrig vikt trosor, det är MV som skämt bort mig med detta hemma hos sig och nu ville jag bara visa att jag kan. 

Necessären är komprimerad. Som jag redan nämnt finns fördelar med cancer och en är att man slipper packa såväl schampo som balsam och kam. Vilket betyder: Plats för ytterligare en saltburk på vägen hem.

Eftersom jag fortfarande har ögonfransar behövde jag emellertid packa maskara, men i övrigt är mitt smink nedbantat till ett minimum av gamla trotjänare. Det som inte kom med på bild är att jag också packade två uppsättningar örhängen som på ett effektivt sätt förändrar en outfit och här kan jag slå ett slag för de glamourösa lättviktarna jag såg på min svägerska på nyår (nederst nedan). 

De ser ut som metall, men är av plast. Inte helt billiga men väl värda pengarna om du vill undvika extended ear hole syndrome (något jag av en väninna fick höra har öppnat upp för en ny genre plastikkirurgi: Örhålsminskning). Dessa örhängen skulle i teori kunna steppa upp vald outfit till att bli lite mer kvällslig glam. I övrigt har jag morfars gamla Jaeger le Coultre, mitt Hermèsarband och två par mindre örhängen. 

Sen återstår den kategori grejer som Mari Kondo skulle kalla "komono" det vill säga "diverse". Här ingår från övre vänster till höger: En tygkasse (till mina shoppingrundor på Carrefour), laddare, power bank+laddare, pass, kortlek, teckningsblock och två pennor (så att man kan spela luffarschack), solglasögon, högtalare (som laddas med samma laddare som power banken). Allt utom högtalaren packar jag i den lilla väska jag lägger under sätet. 

Nu återstår bara att stresstesta min tes. Imorgon torsdag går flyget. För er som bara inte står ut med ovissheten kring Ninjapackning kommer jag att försöka lägga upp uppdateringar i form av dagens outfit (och eventuellt lite annat) på Insta. Jag tänker skapa en ny hashtag nämligen Ninjapackning, får se om den flyger.

Är du bra på att packa?

Mvh

EB