Hur karriärcoacha två svenne banans?

Som jag nämnde i inlägget till trädgårdstemat har jag under maj-juni ägnat mig åt att ta farväl av gamla kollegor och då företrädesvis de manliga eftersom jag redan har rätt bra operativ kontakt med de kvinnliga. Så till den grad hänger jag på krogen med dem att servitören på Eataly börjar säga "Hej igen!" med en menande "jag-fattar-du-är-nyskild-och-ute-på-Tinder"-blick eftersom jag kommer med nya karrrlar mest hela tiden. Han log extra förtjust när jag dök upp med mina gamla kollegor Björn och Benny* och liksom "Heyyaa dubbeldate you go gööörl!".

Vi hade en i vanligt ordning trevlig kväll med gamla minnen blandat med statusuppdateringar** och som det gärna blir med trevliga människor pratade vi filterlöst om livet. De var båda intresserade av att få veta mer om hur vi hade lyckats dra ur pluggen för att möjliggöra flytten till landet. Särskilt brydda var de över det faktum att varken jag eller min man har något jobb som väntar på oss där. Jag själv var lite brydd över frågan eftersom jag minns att jag redan för 3-4 år sedan (d.v.s. för två träffar sedan) hade informerat dem om hur man blir FIRE och uppmanat dem å det grövsta att följa mitt exempel. Varför gör inte människor som man säger?

Anyhow, deras dilemma är det jag hade för fem år sedan nämligen att man efter ett liv i sälj spyr på det. Inte den fetaste lön eller flottaste firmabil gör det värt det. Vi var rörande överens om att vi nog gärna ville jobba mer fysiskt, med jobb av vaktmästeritypen. Rodda iordning ett event. Ställa i ordning en arbetsplats för en nyanställd. Plantera blommor i parkförvaltningen. Jobb där det varken finns säljbudget eller chefer som säger saker som "Jag vill att ni ska äta, sova, skita sälj"***. En av dem fantiserade regelbundet om att en dag få bli en av de där killarna som åkte runt och samlade in entrémattor för tvätt. Väl hemma på kvällen: Trött, men fri. Ingen Outlook som väntar med stressande meddelanden, inga e-learnings som väntar på att göras.

"Men byt jobb då! Vad vill ni göra istället?" hörde jag mig själv säga, trots att det är min hat-fråga alla kategorier. Men de är ju inte FIRE:s så frågan är mer relevant. Jag vet nämligen lika väl som dem att man vid närmare 50 inte bara kan byta karriär hur lätt som helst.**** De båda hade samma önskelista: Att få komma in på ett stort företag där de hade kunnat uträtta olika saker och byta befattning med jämna mellanrum. En trygg och schysst arbetsgivare som ger dem lagom tuffa utmaningar och låter dem vara med och påverka sin arbetssituation. Samt slippa sälj.

Jag blev lite modstulen eftersom jag tror mig förstå att i den mån det alls finns sådana tjänster är de reserverade för nyutexade Handelsbroilers som kan jobba betydligt mer och ihärdigt samt till hälften av den lön två stadgade farsor kan tänka sig att jobba för. Jag säger inte det för att klanka ner på just farsor. I egenskap av morsa och 40+ är jag precis lika loj. Jag såg en gång en illustration över detta med hjälp av husdjur. Först bild på den ystra hundvalpen som sprang efter bollen och med översvallande entusiasm lärde sig nya kommandon av sin dyrkade husse. Det är kontorsarbetaren innan 40. Någonstans runt 40 blir man en katt, d.v.s. man vill gärna hitta en solig plats i fönstret där man kan bli lämnad i fred och ägna sig åt sitt. Man ignorerar husses fåfänga försök att komma med befallningar och blir man riktigt less drar man en klorand i fejjan på honom. Vem skulle du helst anställa?

Jag har inte lösningen för mina gamla kollegor. Jag försökte emellertid introducera tanken på att - jämte severe cost cuts - skapa flera inkomstströmmar av typen avkastning kapital (om några år), ett deltidsjobb av mindre kvalificerat slag och kanske en hobbyverksamhet som genererar en liten inkomst (de har båda sportintressen av det slag som inte skulle omöjliggöra att de exempelvis tränade andra). Men jag tror inte att det slog igenom, deras blickar var fjärran, stint fokuserande på den där Fantastiska Tjänsten på Storföretaget som finns därute någonstans och som ska göra allt bra under resterande 20 år i yrkeslivet.

Vad skulle du ge för tips till en 50-årig familjefar utan större stash?

Mvh/
FruEfficientBadass

* De heter inte så, men av respekt för deras heder får de fingerade namn.
** En fördel med att inte ha Facebook är att det blir genuint överraskande att träffa folk. En hade precis fått erbjudande om utköp och en hade precis - eller, för två år sen - fått barn, och jag hade ingen aaaaning!
*** Detta är ett autentiskt exempel från den ene killens arbetsplatser.
**** Av någon anledning rekryterar rekryterare bara kopior av de som innehade tjänsten tidigare. Troligen för att vara home safe om något går fel.