Sidor

Hur karriärcoacha två svenne banans?

Som jag nämnde i inlägget till trädgårdstemat har jag under maj-juni ägnat mig åt att ta farväl av gamla kollegor och då företrädesvis de manliga eftersom jag redan har rätt bra operativ kontakt med de kvinnliga. Så till den grad hänger jag på krogen med dem att servitören på Eataly börjar säga "Hej igen!" med en menande "jag-fattar-du-är-nyskild-och-ute-på-Tinder"-blick eftersom jag kommer med nya karrrlar mest hela tiden. Han log extra förtjust när jag dök upp med mina gamla kollegor Björn och Benny* och liksom "Heyyaa dubbeldate you go gööörl!".


Vi hade en i vanligt ordning trevlig kväll med gamla minnen blandat med statusuppdateringar** och som det gärna blir med trevliga människor pratade vi filterlöst om livet. De var båda intresserade av att få veta mer om hur vi hade lyckats dra ur pluggen för att möjliggöra flytten till landet. Särskilt brydda var de över det faktum att varken jag eller min man har något jobb som väntar på oss där. Jag själv var lite brydd över frågan eftersom jag minns att jag redan för 3-4 år sedan (d.v.s. för två träffar sedan) hade informerat dem om hur man blir FIRE och uppmanat dem å det grövsta att följa mitt exempel. Varför gör inte människor som man säger?

Anyhow, deras dilemma är det jag hade för fem år sedan nämligen att man efter ett liv i sälj spyr på det. Inte den fetaste lön eller flottaste firmabil gör det värt det. Vi var rörande överens om att vi nog gärna ville jobba mer fysiskt, med jobb av vaktmästeritypen. Rodda iordning ett event. Ställa i ordning en arbetsplats för en nyanställd. Plantera blommor i parkförvaltningen. Jobb där det varken finns säljbudget eller chefer som säger saker som "Jag vill att ni ska äta, sova, skita sälj"***. En av dem fantiserade regelbundet om att en dag få bli en av de där killarna som åkte runt och samlade in entrémattor för tvätt. Väl hemma på kvällen: Trött, men fri. Ingen Outlook som väntar med stressande meddelanden, inga e-learnings som väntar på att göras.

"Men byt jobb då! Vad vill ni göra istället?" hörde jag mig själv säga, trots att det är min hat-fråga alla kategorier. Men de är ju inte FIRE:s så frågan är mer relevant. Jag vet nämligen lika väl som dem att man vid närmare 50 inte bara kan byta karriär hur lätt som helst.**** De båda hade samma önskelista: Att få komma in på ett stort företag där de hade kunnat uträtta olika saker och byta befattning med jämna mellanrum. En trygg och schysst arbetsgivare som ger dem lagom tuffa utmaningar och låter dem vara med och påverka sin arbetssituation. Samt slippa sälj.

Jag blev lite modstulen eftersom jag tror mig förstå att i den mån det alls finns sådana tjänster är de reserverade för nyutexade Handelsbroilers som kan jobba betydligt mer och ihärdigt samt till hälften av den lön två stadgade farsor kan tänka sig att jobba för. Jag säger inte det för att klanka ner på just farsor. I egenskap av morsa och 40+ är jag precis lika loj. Jag såg en gång en illustration över detta med hjälp av husdjur. Först bild på den ystra hundvalpen som sprang efter bollen och med översvallande entusiasm lärde sig nya kommandon av sin dyrkade husse. Det är kontorsarbetaren innan 40. Någonstans runt 40 blir man en katt, d.v.s. man vill gärna hitta en solig plats i fönstret där man kan bli lämnad i fred och ägna sig åt sitt. Man ignorerar husses fåfänga försök att komma med befallningar och blir man riktigt less drar man en klorand i fejjan på honom. Vem skulle du helst anställa?

Jag har inte lösningen för mina gamla kollegor. Jag försökte emellertid introducera tanken på att - jämte severe cost cuts - skapa flera inkomstströmmar av typen avkastning kapital (om några år), ett deltidsjobb av mindre kvalificerat slag och kanske en hobbyverksamhet som genererar en liten inkomst (de har båda sportintressen av det slag som inte skulle omöjliggöra att de exempelvis tränade andra). Men jag tror inte att det slog igenom, deras blickar var fjärran, stint fokuserande på den där Fantastiska Tjänsten på Storföretaget som finns därute någonstans och som ska göra allt bra under resterande 20 år i yrkeslivet.

Vad skulle du ge för tips till en 50-årig familjefar utan större stash?

Mvh/
FruEfficientBadass

* De heter inte så, men av respekt för deras heder får de fingerade namn.
** En fördel med att inte ha Facebook är att det blir genuint överraskande att träffa folk. En hade precis fått erbjudande om utköp och en hade precis - eller, för två år sen - fått barn, och jag hade ingen aaaaning!
*** Detta är ett autentiskt exempel från den ene killens arbetsplatser.
**** Av någon anledning rekryterar rekryterare bara kopior av de som innehade tjänsten tidigare. Troligen för att vara home safe om något går fel. 

37 kommentarer:

  1. Ja men första rådet, ovsett till vem/ålder (tja treåringar är lite svårnådda) och oavsett ekonomiska/demografiska/sociala/whatever förutsättningar, är detta. Lev ditt liv så fullt ut du bara kan. Acceptera dalarna och fira topparna. Försök hitta glädje i det lilla och se varje dag som en gåva, även om det känns som att skiten hittar fanen om och om igen. Toklev! Jämför dig inte med andra och älska dina skavanker, tillkortakommanden och tjocka lår lika mycket som det som glimrar. Konsumera inte skit. Resten löser sig.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å men äntligen ett livstecken, var har du varit Morsan? Nu blir mina släktingar i GBG glada, de har frågat efter dig (som att jag har realitidskoll på alla kommentatorer).

      Radera
    2. Morsan brukar försvinna, vi saknade henne hos Snålcoachen där hon ibland försvann uti det blå, lyckliga blev vi när hon kom tillbaka. Vi t o m efterlyste Morsan. Tyvärr har det inte hjälpt att efterlysa Snålcoachen, vilket är sorgligt./M

      Radera
    3. Mycket sorgligt. Blir tokig på det.

      Radera
  2. Kan man släppa tanken på prestige jobb och gör en analys var jobben finns kan en utbildning till undersköterska (via t.ex. Komvux) vara ett alternativ. Visualisera mig själv utföra diverse städjobb, kan faktiskt också tänka mig "hämta entrémattor"... Får fila lite grann på idén med städjobbet. Jobbar jag som anställd - eller driver eget? Nämnde jag någonting om "prestige"?/Andrea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan man läsa till Undersköterska om man gått humanistisk? Jag borde kunna googla detta men blir så lat med denna visdomskälla i kommentatorsfältet. Jag tänker på mig nu, eftersom jag sneglar mot den glebygdstunga vårdsektorn.

      Radera
    2. Finns t.ex. som distansutbildning via LERNIA och den är gymnasial. Ett hetare tips är att jobba som personlig assistent, finns utannonserade tjänster som inte kräver någon utbildning. (Faktiskt!) Häromdagen blev jag road av följande rubrik: "Matlagningsintresserade kvinna till assistens sökes". (Katt finns i hemmet). Tyvärr är jag inte "dagledigt" än, men kunde definitivt tänka mig sådana jobb (timjobb) senare. Tror faktiskt att det finns brukare som skulle uppskatta att umgås med en personlig assistent som inte direkt kommer ifrån vård- och omsorgsprogrammet utan att det finns någon som kan erbjuda intressanta samtal och enastående måltider (gärna frugala sådana...). Vad tycks?/Andrea

      Radera
    3. Ooo I like! Hoppas hen, förutom frugala måltider, uppskattar att prata basal investeringsstrategi och kanske capsule wardrobes. Bra tips, tack!

      Radera
  3. Dina inlägg om människor och karriär är alltid de mest intressanta, jag uppskattar dessa mycket! Vad som inte upphör att förvåna mig när de här karriärsdikussionerna dyker upp är beskrivningen av hur mer erfarna medarbetare står sig slätt mot yngre ("handelsbroilers"). Jag jobbar som läkare och i min bransch är en medioker 45-åring med 20 års erfarenhet fullständigt överlägsen en aldrig så broilermässig nyexad kollega och i allmänhet också överlägsen någon med 5-6 års erfarenhet. Jobbet tar tid att lära sig helt enkelt. Jag har inbillat mig att den typ av arbete man söker efter att ha gått Handelshögskolan, KTH, Chalmers eller dylik utbildning på samma sätt ska vara komplexa- men så kanske inte är fallet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer, älskar’t dessa inlägg

      Radera
    2. Jag tror tyvärr att erfarenhet och den kunskap som man skaffat nedvärderas i många branscher. Inom staten tvingas man många gånger rekrytera oerfarna på grund av löneläget vilket också får konsekvenser för verksamheten och handläggningstiderna. Mycket fokus läggs på saker som en erfaren vet är helt irrelevanta och till att utbilda nya kollegor.

      Inom konsultvärlden ser jag hur man säljer in nyexade som experter när de många gånger har ungefär samma erfarenhet som kunden, dvs noll. Mottot är det löser vi. Jag skulle säga att det i många fall resulterar i att kunden får ett undermåligt jobb som i slutändan kostar dem mer. Ungefär som när man bara köper på pris. Du får ett lågt startpris som sedan byggs på med ätor. Det är därför många ramavtalskunder kräver namngivna personer och där byte av personerna ska godkännas av kunden.

      Ytterligare ett problem i många branscher är att dessa nyutexade kommer in med löner som ibland ligger högre eller några tusenlappar lägre än för den lojale anställde som ska lära dem göra sitt jobb och som antagligen ledsnar på detta efter några år och drar.

      Min erfarenhet är att kunskap och erfarenhet nedvärderas rejält av väldigt många arbetsgivare.

      Radera
    3. Känner inte till läkarbranschen men min erfarenhet är att den ideale kandidaten är runt 30 år. Lite erfarenhet, men fortfarande ivrig på bollen och förhoppningsvis inte så många barn som ska vabbas.

      Radera
    4. I egenskap av konsult så kan jag säga att det värsta med att bolagen säljer in nyexade som experter är att de nyexade själva tror att de är experter. Dessutom så är det visst svårt att hitta folk inom mitt fält så inte ens är de ivriga, utan ganska loja, övertygade om att de är seniora efter ett år och riktigt krävande att arbetsleda. Har de nya alltid varit så?
      Vet inte riktigt var jag ville komma men det kändes som ni skulle förstå mig. Det värsta av allt är att jag uppenbarligen krävt mindre lön än dem och nu behöver hantera deras skit också.

      Radera
    5. Om de är svårt att hitta folk så kanske du ska se dig om och lägga löneribban betydligt högre. Eller om du trivs på arbetsplatsen använda ett annat erbjudande för att pumpa upp din lön. :-) Låter som du är lite less.

      Jag tycker problemet snarare har varit att många fått uppdragsledarroller för tidigt pga rekryteringssvårigheter än att de nyexade har haft en överdriven syn på sin kunskap.


      Radera
    6. Jag gjorde uppenbarligen en miss men är för övrigt mer nöjd än nånsin.
      Jag har inte noterat det men det kan ju alltid bero på att jag har fått min uppdragsledarroll för tidigt och därmed är del av problemet. Haha. Det kan såklart skilja sig inom branscher, städer, bolag och team. Jag hoppas på att det inte är så överallt.

      Radera
    7. "övertygade om att de är seniora efter ett år och riktigt krävande att arbetsleda. Har de nya alltid varit så?" @Lupinerna: Dagens ungdom har alltid varit en pain in the ass. Men faktiskt, inte var vi (jag utgår från att du är typ i min ålder eller i närhteen) så självsäkra och krävande redan efter ett år? Nej, det tror jag inte.

      Radera
  4. Jag älskar också dessa inlägg och just idag är jag super intresserad av allas kommentarer. Anledningen är att jag har lämnat mitt välbetalda chefsjobb i IT branschen för några månader sedan av olika anledningar (typ...startup i kaos). Under ledigheten har jag tänkt och tänkt och tänkt och kommit fram till att jag skulle kunna tänka mig att utbilda mig till sjuksköterska (jag är inte rädd för att jobba eller att ha det stressigt emellanåt så länge jag gör nytta och hjälper andra). Jag ser framför mig möjligheten att jobba deltid och på olika platser och när barnen står på sina egna ben skulle jag kunna tänka mig att arbeta i krisdrabbade områden). Jag skulle kunna även komma in till läkarutbildningen, men den är för lång (jag är 40+) och jag vill komma igång så fort som möjligt så jag kan bli riktigt bra ssk. Får antagningsbeskedet nästa vecka, men eftersom jag har grymma betyg så borde jag komma in.

    MEN vad händer nu... jag har precis fått ett erbjudande med karriärmöjligheter hos ett IT bolag (liknande den jag lämnade). SUCK. Tänker jag FIRE så tar jag jobbet, håller ut x antal år för att bli fri. Tänker jag på vad jag ska tänka om mitt liv i gungstolen när jag är 80 så struntar jag i högre inkomst, börjar plugga, anpassar livsstilen till studiebidrag och studielån (den ska betalas tillbaka ju, men vi kan inte bara leva på min studiebidrag - grrrr).

    Jag är så kluven.

    Mitt råd till någon annan hade så klart varit - lev livet och gör det du brinner för, testa olika saker, slösa inte, så du klarar dig med mindre summa pengar. Men på något vis är det här rådet mycket svår att applicera på mig själv och jag är så nära på att skriva på fängelseavtalet. Hjäääälp!

    /Lily

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här brottas alla med; rådet man skulle ge sin bästa vän, som man verkligen bryr sig om och vill väl och allt gott, det unnar och följer man inte själv.
      Du behöver mentalt sätta din bästa vän i din sits och ge hen råd och följa det själv.
      /C

      Radera
    2. Så svårt! Du kanske kan jobba ett år på IT-bolaget och se hur det är och spara gärnet under tiden och är det dåligt så hoppar du på undersköterskeutbildning nästa år. Och har du då sparat rejält kanske det inte blir lika tight med studiemedlet. Du tar liksom och kör ett förberedelseår. Det kanske till och med kan bli kul för då är du bara där på ” låtsas”.

      Jag bytte bransch för två år sen, till en Ur och Skurförskola. Gick ner i tid, gick ner i,sålde en bil och förkortade pendlingstiden med 50 min per resväg. Först tänkte jag att det skulle vara ett tillfälligt jobb men nu har jag börjat gilla det massor (minus chefen ibland) och tänker därför utbilda mig till förskollärare om ett år, för efter att ha jobbat tre år heltid i förskola finns det en erfarenhetsbaserad kortare version av utbildningen att gå. Och då är man i skolan 1dag i veckan och kan jobba lite vid sidan om. Tror socionom/förskolllärare är en grym kombo och det är såå kul att bli bättre på ett ”riktigt” jobb;-)

      Det kanske finns deltidsutbildningar för dig med Lily?

      Radera
    3. Å vad ni är kloka! Jag tar C:s råd och lägger det till minnesbanken: "Du behöver mentalt sätta din bästa vän i din sits och ge hen råd och följa det själv." Lily, jag är jättekluven till din sits också, just p.g.a. FIRE. Hade du inte varit aspirant hade svaret varit lätt, nämligen det publika credot "följd ditt hjerta tralalala", men vi som hänger här vet ju potentialen i den rörelsefrihet ett rejält stash ger. Jag är eventuellt inne lite på Ingrids linje, d.v.s. att ta ett getår och bara kötta. För stashet. Och gm att du vet att det bara är ett år kommer ditt förhållningssätt i hjärnan att bli annorlunda än tidigare då du bara malde på (antar jag). Du kanske lyckas se det som ett skådespel, så som jag gjorde sista året, som att du går in och spelar en väldigt välbetald roll som IT-chef. Och SEN gör du slag i dina planer. Viktigt då att du verkligen håller löftet till dig själv och att du kontinuerligt återkopplar till planen, filar på den och gör saker i rätt tid - ansöker osv.

      Radera
    4. Tack! Uppskattar era svar! Har också tänkt på den linjen att ta 6-12 månader - testa av det jobbet, spara o verkligen tänka till... samtidigt som jag söker in igen, så jag kan smidigt gå över till studierna om jag verkligen vill lämna IT branschen. Jag ser för- och nackdelar med båda vägvalen och försöker uppskatta att jag faktiskt har ett val och möjligheter. Väljer jag ’fel’ så får jag rätta till det sen. Ett par år till har jag angående pluggandet, därefter tycker jag nog att jag får vara nöjd med den examen jag tog som 25-åring.
      Blir det inte studier till ssk så är det sparande som gäller, så jag kan bli fri och syssla med annat som jag tycker är meningsfullt.
      /Lily

      Radera
    5. Tycker absolut du ska plugga! Finns det ingen distansutbildning så du kan kombinera studierna med stash-byggande? Om du står ut så skulle du som de andra skrivit, jobba ett år innan för att dra in en massa pengar.

      Angående Björn&Benny, så får de väl provision så de kan de ju jobba järnet ett tag o sen gå i "pension".

      Radera
  5. Tycker mig höra att Björn och Benny inte alls är redo mentalt för att bli FIRE. Det visar även tvåårskarantänen mycket väl.
    Man uttrycker önskemål, påminner om barnet som skriver önskelista till jultomten. Det är (helst) någon annan som ska uppfylla önskningarna, de uttalade såväl som de outtalade.

    Många som har växlat över till FIRE-spåret har så gjort därför att det har inträffat en eller flera stora händelser i deras liv, oftast kroppsrelaterade och ibland helt eller delvis sjukdomsliknande sådana.

    Kort sagt, Björn och Benny måste komponera sin egen musik, må det vara schlager eller musikaler, och ett första steg är att sluta lyssna på radio och spotify.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Man uttrycker önskemål, påminner om barnet som skriver önskelista till jultomten. Det är (helst) någon annan som ska uppfylla önskningarna, de uttalade såväl som de outtalade. " Ja så är det. Och det är det ännu inte identifierade stora företaget som ska komma med klappsäcken. "Kort sagt, Björn och Benny måste komponera sin egen musik, må det vara schlager eller musikaler, och ett första steg är att sluta lyssna på radio och spotify." Snyggt!

      Radera
  6. Håller med övriga, ämnet är både kul och intressant!

    Till skillnad från de flesta här skulle jag nog säga att de inte behöver göra så mycket. Är man över 50 år, bra inkomst och därmed förmodligen en härlig hög med tjänstepension, så krävs varken severe cost cuts eller extrainkomster. De kommer (givet deras milda intresse för FIRE) inte kunna spara ihop såpass mycket pengar att de kan pensionera sig om fem år, och väntar de ytterligare fem år (dvs. när de är närmare 60 år) kommer de kunna leva gött på pensionen. Så jag skulle ge dem en klapp på axeln och gratulera till första 25 åren i arbetslivet, och uppmuntra med att det bara är 10 år kvar! :)

    Du skriver iofs att de har 20 år kvar, så då kanske situationen ändras något. Eller kanske inte, har svårt att se hur man som 50-åring utan intresse för FIRE ska bli en sparsam person, som dessutom hittar extra inkomster vid sidan om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är 49 och mitt intresse för hårt sparande (har alltid sparat, men max 2000 kr/mån. Inte haft någon super inkomst, men helt ok) kom i samband med långvarig sjukdom och att jag insåg att jag skulle 1.utförsäkras om x månader 2. Aldrig mer orka heltid 3. Aldrig i livet jobba till 65. Detta skedde mars 2018. Så jag sparade som en liten gris i 5 månader av min sjukpenning, fick då ihop 70 000. Nu lever lag snål-liv på besparingar sedan sept 2018 och den nivå jag har idag kommer jag att hålla även när jag blivit tillräckligt frisk för att jobba (med undantag för en resa vartannat år typ) tills jag kan säga tack och adjö till arbetslivet. Förhoppningsvis senast 2030. Nu är jag 25% arbetsför och söker jobb och får därmed lite a-kassa. Men jag snålar vidare! Så ja - 50 åringar kan förändras även om man inte är intresserad av FIRE. Om jag som 32-åring, husägare och karriärist mött mitt 49-åriga jag hade jag troligen svimmat. Synd det inte hände, för jag hade behövt slå huvudet i något hårt och vakna tidigare. Men, nu blev det så här.

      Radera
    2. " Eller kanske inte, har svårt att se hur man som 50-åring utan intresse för FIRE ska bli en sparsam person, som dessutom hittar extra inkomster vid sidan om." Sant, det kommer inte att ske. Det är intressant att observera att förändring som klyschan säger, måste komma inifrån. Huuur många gånger hade jag inte hört receptet på framgångsrikt sparande i mitt liv innan situationen blev så akut att jag var tvungen att ta tag i den, innan jag faktsikt såg extremsparande (inte min benämning, svenne banans) som något attraktivt och lajttjolajban? Tio, hundra, tusen gånger?

      Radera
    3. Tack för din kommentar, Maria, och spännande att höra din historia! Som ni båda är inne på, tror jag att tillvaron måste vara så dålig att en förändring är i det närmaste ett måste. Att som i B&B's fall bara gå runt och vara lite småtrött på tillvaron och längta till storföretaget tror jag inte är tillräckligt.
      Nu säger jag inte att sjukdom+utförsäkrad är något bra, men starkt av dig att kunna vända allt negativt och vända situationen till en positiv livsomställning.

      Radera
    4. Maria: Vad skönt att höra att du har "blivit lite arbetsför" så att du kan få lite a-kassa.

      Kram från en Hanna här i kommentarsfältet

      Radera
    5. Tack & kram Hanna! Och tack Halvan - jag är närking och med den medfödda pessimismen skulle jag aldrig kunna bli en sån där frälst typ som lovordar sjukdomen som gjorde mig till en bättre människa och att jag aldrig skulle vilja vara utan den bla bla bla. ;) Utmattningssyndrom är ett helvete och jag hade helst levt utan den och tröskat vidare i konsumtionsträsket (om än inte lika hårt). Nu blev det så här dock och det enda möjliga livet just nu är det jag lever. Jag tror att jag ändå gjort en livsomställning om jag sluppit bli sjuk, men mildare. När jag blev sjuk hade jag nämligen jobbat med klimatfrågor i 3 år och det hade lagom sjunkit in att jag behövde modifiera mitt slitage på moder jord. Så det hade skett ändå, men inte på det här extrema viset.

      Radera
  7. OT FruEB, nu när dramaten och du inte kan strosa iväg på en kortare promenad för matinköp hur går det till nuförtiden?

    Ser att du är har flera Lidl att välja på; Söderhamn, Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal så inköpslistan och sortimentet är väl som vid tidigare boende.
    Willys ser jag finns i Bollnäs och i Söderhamn.

    Fast ICA-för-rika-närbutiken kanske inte kan ta ut typ dubbel så mycket för i princip samma sorts varor utanför storstäderna och ICA-handlarens Ferrari kanske inte heller står parkerad utanför ingången till butiken. Den står väl istället utanför herrgården i Provence av taktiska skäl.....

    Du kan väl skriva en blogginlägg om hur det går till nuförtiden, några mathemleveranser är väl knappast att tänka på?

    SvaraRadera
  8. "OT FruEB, nu när dramaten och du inte kan strosa iväg på en kortare promenad för matinköp hur går det till nuförtiden? " Å Lidl finns i Hudik och med elcykeln är det bara en kort bit. Samtidigt passar jag på att åka med återvinningen så det är ett fantastiskt kretslopp av nästan zero waste life och billigt käk. ICA kommer inte att få några besök (förutom när jag inhöstar min gratis flyttkyckling).

    SvaraRadera
  9. Alltså dina inlägg speciellt detta träffade så bra, har jobbat med sälja hela min yrkesliv och jag börjar känna liknade symptom. Ny chef, nya säljmål, nya kunder, omfördelning av befintliga kunder, öka TB med X etc. Har faktiskt funderat på olika jobb där man får jobba med kropp och inte sälj sälj sälj, tyvärr är jag inte riktigt där med min FIRE ännu, behöver ett gäng år med sparande och "normal" sparkvot ( 15-20 % ) för att sparka ut mig själv klart innan normal pension. Tack för ett superbra inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja fy. Det tråkiga är att det är svårt att gira bort från sälj. En gång säljare, alltid klassad säljare. Jag upplever att det är enklare att göra den omvända resan, d.v.s. att halka in från allehanda håll TILL sälj, vilket troligtvis beror på att sälj är ett slitigt skitjobb som kräver sin kanonmat. Pratade med en ny granne här igår och han hade jobbat med "eftermarknadssupport" (d.v.s. eftersälj) i ett antal år innan han nu lite halvt kickad/halvt självvalt börjat leka med en hobbyverksamhet istället, och vi var rörande överens om vilket suckers game det är. Ofta har man också en chef som är superstringent när det kommer till TB-nivåer etc, fram tills den punkt då kunden hotar att lämna och DÅ kliver VD:n in och tar en grabbsnack med VD:n på kundsidan och skakar tass med ökade rabatter i bakfickan. Så less på't.

      Radera
  10. Sällar mig till kören, gillar såna här inlägg! Min personliga situation är lite extrem då jag som 34-åring är specialist inom ett särskilt juridikområde, jobbar utomlands till en faktiskt helt orimlig lön och andra förmåner. Krasst sett så skulle jag kunna gå till ok FIRE i mitten av 2021 (total arbetsperiod om tre år).

    Men sen då? Planen är att flytta hem, men jag fortsätta på mitt jobb? Företaget är helt fantastiskt, men ibland känner jag att tålamodet tryter med mitt exakta arbetsområde... Ska jag byta till nåt internt eller ska jag bryta upp helt?

    Om jag fortsätter jobba med en ordentlig stash så går det ju väldigt fort och till slut måste man ju faktiskt sitta ner och tänka över vad man vill göra om dagarna när man inte behöver jobba... Som singel utan familj (för stunden i alla fall) så är det ju oceaner av tid att fylla.

    Som tidigare sagts, förändring måste komma inifrån och den typen av funderande är faktiskt ganska hårt jobb med ibland hårda sanningar som måste inses.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Anonym: Om du vore min goda vän som jag ska ge råd: Du sitter i en lyxsitauation och jag ska ge dig en gåva: Lyssna på denna podd. Lyssna ordentligt. Vid ett tillfälle säger geni-Naval: "Let's get you rich first." Fokusera på att komma i mål med finanserna, njut av din vad det verkar spännande resa. SEN kan du bekymra dig för huruvida du ska fortsätta att jobba eller ej. Den dagen den sorgen, men gudarna ska veta att du är på en bättre plats om du har rörelsefrihet än om du INTE har det.

      https://podtail.com/en/podcast/the-joe-rogan-experience/-1309-naval-ravikant/

      Radera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera