Ett skelett i garderoben

Jag har begåvats med två smarta och ett dekorativt barn. Jag var på shoppingtur med ett av de smarta i Stockholm för ett tag sedan eftersom hon fyllt år och hade ett par presentkort på fickan. Jag är ju, som ni redan vet, dotter till en klädhoarder. Min mamma har alltid handlat mycket kläder, men med en i mina ögon värdelös strategi: Billigt till varje pris. När jag var liten hängde jag med mamma i rea-stängerna och hela tonåren gick jag klädd som en clown. Bokstavligt talat: Tänk ett par för små rutiga byxor, en over-sized topp (innan over-sized var modernt) och en för kort kofta i avvikande färg (alla basfärger gick till ordinarie pris). Jag köpte genomgående plagg till nedsatt pris och allting annat - passform, stil, färg - var av underordnad betydelse. Jag säger inte att min mamma tvingade mig att handla på rea. Men du vet vad man säger: Barn gör inte som man säger, de gör som man gör (det är därför mina barn inte pallar att gå till skolan förrän de har bäddat sängen mohihahe). Genom sitt agerande visade min mamma mig hur slipstenen skulle dras och jag har inte så många kvinnliga förebilder så på den vägen är det. Var det. Tills jag i vuxen ålder efter många års kämpande faktiskt mejslat fram vad jag trivs i, vilket ironiskt också råkar vara det jag anser att jag passar i. Om du undrar vad det är för stil kan du ju gå in på Uniqlo eller googla på Inèz de la Fressange. Som btw har gästspelat på Uniqlo vilket befäster min känsla av att ha en grundstil.

Any Heuw, tack och lov har jag kommit till mina sinnens fulla bruk innan mina barn blev stora nog att odla ett intellekt. Det innebär att jag verkar ha lyckats inympa i dem ett sunt förhållningssätt till deras garderober. Min 12-åring önskade sig oerhört hett ett par Doctor Martens i födelsedagspresent. Vi testade en gång att köpa ett par vinröda på Blocket, men de var hårda och obekväma och jag lyckades sälja dem för mer än vad jag gav för dem. Nu hittade vi en mjuk, svart variant som sitter som en smäck. När vi var i Stockholm sa hon ungefär så här: "Jag har ett skelett i garderoben" (jag tror att hon menade "en stomme"). "De här kängorna, min danska jacka (kamouflagejackan vi köpte på en Köpenhamnsloppis) och min svarta väska från Granit är allt jag behöver för att bära mina andra plagg." 

Dessa tre saker kostade ungefär 3 000 kronor tillsammans. Det motsvarar drygt två barnbidrag och vän av ordning kan tycka att det låter dyrt att lägga en sjättedel på ett barns årsbudget på kläder. Men NEJ, det här är ju min poäng: De här stomplaggen lyfter varenda loppisfyndad outfit. Vi behöver på vår höjd skaffa ett par nya jeans då och då och kanske en ny vinterjacka om hon inte kan tänka sig att ärva det äldre barnet (vilket hon i regel inte har några problem med). Och det är bara en del av det fabulösa. Den riktigt maffiga effekten är att hon nästan alltid känner sig som kungen i sina perfekt sittande märkeskängor (med bra hållbarhet) och sin grova canvasväska utan loggor från Granit. Det skulle inte förvåna mig om hon - förutsatt att hennes fötter stannar på storlek 39 - kommer att ha de här prylarna till långt upp i tonåren. PPA blir således lägre än för prylar köpta på Eurosko eller Accent.

Dålig bild, men ni fattar grejen

Jag vet exakt hur hon menar. Min motsvarighet är mina två par skinnstövlar, ett par fancy schmanzy väskor av typen Mulberry och Longchamp, mina cashmeretröjor och mina svarta stretchjeans. Ja och så farmors ring. Sen är jag good to go - känner mig alltid fin, alltid lagom uppklädd, alltid mjuk och bekväm. Sen kan jag slänga på en mönstrad halsduk eller dra på mig en vintagefyndad skjorta i herrmodell, visst. Ett nytt nagellack eller ett armband och outfiten blir som ny, men stommen sitter där, som ett skelett i garderoben.

Och jag tänkte för första, men inte sista gången: Vilken tur hon har som har en mamma som jag. Är du också ett geni när det kommer till att lära barnen klädvett?

Mvh/
FruEfficientBadass