The Sweet Spot

Bagarn sms:ade mig länk till ett MMM-inlägg från augusti som handlar om "The Sweet Spot". Eller: Lagom är bäst. Lagom kan ju som bekant appliceras på vad som helst. Lagom med vin är bra för hälsan. Inte för mycket, ingen absolutism. Lagom motion likaså, att röra sig i vardagen varvat med lite pulshöj, snarare än elitträning. Lagom barnuppfostran är även det bra, det vill säga tydliga gränser men inte för mycket curling. Och naturligtvis är även lagom med pengar/tillgångar bäst:

"Money certainly helps us meet our basic needs, but there is a certain point at which Mo Money can become Mo Problems. The first bit of monetary surplus can be fun as you can afford a nice house and good food. Then the next chunk seems fun but also causes distractions as you rack up second and third houses and ever-more elaborate possessions and vacations that take a lot of energy to keep track of. And from there it goes downhill as tabloids start keeping track of your wealth and scrutinizing your choices, hundreds of people mail in pleas for your generosity, and you end up with a full-time job just making sure that the surplus goes to good use. This life arrangement can still be enjoyable for some people, but I would definitely not wish it upon myself."

Den forskning som finns tillgänglig på området "lagom med pengar" handlar företrädesvis om lönenivåer, så som Kjell A. Nordström behandlade ämnet i sitt småtramsiga sommarprat. Men det går naturligtvis att översätta i inkomst av kapital och därmed transponeras till en rund och fin siffra, ditt FI-tal, enligt grundboken dina årliga livsomkostnader * 25 (jag skulle i och för sig säga *20, max, eftersom jag inte har för avsikt att lämna en intakt pengamaskin efter mig).

Det som kan upplevas som lite trist är när folk bränner förbi sin sweet spot utan att vara medvetna om att så är fallet. I MMM:s inlägg visualiseras detta av "Diana", en 50+ IT-entreprenör som haft sitt på det torra i decennier men ändå fortsätter framåt, utan att egentligen veta varför:

"This is Diana’s third smashing success. She was already set for life after the second company was acquired, and even before that, her first decade as a rising star at a large company had already left her with over $2 million of investments and a paid-off house in hella expensive Cupertino, California. She had more than enough to retire, twenty years ago! To many people who are less fortunate, the present situation would still sound like great fortune, and in some ways, it is. Becoming a Director of Engineering is (usually) far better than a punch in the face.

But Diana is now 52 years old, with a collection of increasingly severe back and neck problems and a few medical prescriptions piling up. She has two grown children in their twenties, but wishes she had been able to spend more time with them as they grew up. She has all the money in the world, but still almost no free time, and this next five years is starting to look like an eternity.

Diana is in good company, because many of our hardest-working people fall into this same trap. They have the talent and the great work habits figured out, but they are still missing one last concept – the idea of the sweet spot."

Jag ser det här beteenden lite varstans. Inte så väldigt mycket i min egen närhet, men i media. Lyckade entreprenörer och företagsledare som med största sannolikhet skulle kunna leva ett helt fantastiskt finansiellt liv på det de redan har men som aldrig blir mätta på framgång: Nya ventures ska startas och säljas av så fort de börsintroducerats. Kanske är det bara jag som inte kan förstå drivet, eftersom jag inte har den ådran. Och man ska vara tacksam över att folk har förmågan att få affärer att växa vilket ger såväl arbetstillfällen som tillväxt (tillväxt som inte nödvändigtvis behöver ha med kinaplast att göra utan exempelvis kan handla om olika tjänster eller miljövänlig teknik). Men inte sällan hör man om folk som, trots alla tecken på yttre framgång, ändå erfar tomhet och brist på känsla av tillfredsställelse. Exempelvis Klarnas medgrundare vars beskrivning av tröstshoppingen i Vegas fick mig att vilja krypa ihop i fosterställning en smula. 

Även i FIRE-miljö florerar varianter på Missing The Concept of Sweet Spot, vilket då ofta översätts i "One More Year Syndrome". OMY Syndrome behöver inte vara av ondo, resonerar Physician on FIRE. Vissa behöver känna att de har rejält med finansiellt slack för att våga ta klivet ut i det okända och så länge man mår bra/ok på sitt jobb finns det ju absolut inga skäl att klanka ner på det beteendet. Om du skulle närma dig vägs ände med absurt mycket pengar på kontot kan du alltid roa dig med generösa arv och/eller altruistiska bidrag till mänskligheten. Men om du fortsätter och tvingar dig framåt ännu ett och sen ytterligare ett år bortom 4%-regeln och sen för säkerhets skull adderar ett sista år på det, kanske du bör fundera kring din perceptionsförmåga kring din Sweet Spot. För lagom är, som bekant, bäst.

Vet du din Sweet Spot?

Mvh/

FruEfficientBadass