Sidor

Medan jag färgar håret...

...tänker jag med min hjärna. Jag vet att jag tjatat ut ämnet hårfärg inte bara en utan ett antal gånger. Jag menar ju att man utan att darra på manschetten kan färga sitt hår själv med självaktningen i behåll. Andra menar att hemmafärgning är bu och att man prompt måste till auktoriserad frisör för att få ett någorlunda naturtroget resultat. Jag är ingen frisör, blott människa. Min erfarenhet av bristfällig hemmafärgning begränsar sig emellertid till två tillfällen. 

Det första varandes mitt eget försök att vid femton försöka blondera ett råttfärgat hår med väteperoxid (ni vet det blå pulvret)  med kycklinggult resultat som följd. För ordningens skull skall jag bara inflika att exakt samma kycklinggula nyans återskapades inte mindre än tjugo år senare hos min dåvarande frisör, som efter ett års tjat fick mig att gå med på en blondering. Med en skillnad: Hon lyckades förutom det kycklinggula få till ett vitt parti på skulten. Vitt som snö  och det var INTE en trend för tillfället.

Olyckligtvis inföll denna hårvidriga händelse med mitt tredje barns födelse, så all bilddokumentation från barnets första dagar i livet inbegriper en fetsvullen morsa med savannfärgat hår. Om jag fick betala för frisörbesöket? OM jag fick, hon röjde inte med en min att hon var missnöjd med resultatet. Och jag, svennebanan-konflikträdd, nickade glatt och drog fram kortet.

Case två. En kollega som på grund av italienskt påbrå låtsades ha mörkbrunt hår. Hon var petite med korta extremiteter, vilket jag tror förklarar hårfärgsfadäserna. Jag tror helt enkelt inte att hennes armar nådde upp på huvudet, vilket ledde till att längderna var övertygande hasselnötsbruna, men i bakhuvudet var hon gråbeige. 

Själv har jag alltid köpt färg på välsorterade livsmedelsbutiker och kört hemmasalong. Nu kanske folk ljuger för mig (och kanske har jag en grå fläck i bakhuvudet folk av skam förtiger), men ingen har approcherat mig för att påtala att mitt hår ser [hemma]färgat ut. Vad köper jag då för färg? 


Schwarzkopf Natural & Easy, kostar runt en hundring på nätet men jag vill minnas att jag köper samma på typ ICA Maxi för 70-80 kronor på kampanj. Jag färgar en gång var femte-sjätte vecka vilket ger en årskostnad på runt en tusing. Ett rätt billig pris för att slippa erkänna min kronologiska ålder.



Nu till saken. Mitt mellanbarn går frisörprogrammet på gymnasiet och gör praktik på en fin salong i Stockholms innerstad. 2024 års version av Björn Axén/Jean-Pierre Barda vad vet jag, väldigt profilerat och fancy hela grejen. I egenskap av nära anhörig fick jag för några veckor gå dit kostnadsfritt för en "bottenfärgning" (färgning av utväxt). 

Lite otäckt var det allt att se sitt nyss sandätande barn mixa kemikalier som sedan applicerades i mitt hår. Men barnet var noga övervakat av diverse B-kändisar som skolat om till frisörer, och det slutgiltiga resultatet (efter 3,5h) var helt ok. Varken bättre eller sämre än när jag hemmafärgar. Ingen reagerade med ett "WOW! Har du färgat håret på Celebrity Saloon!" veckorna som följde. När utväxten så kom, så som den oundvikligen gör, gjorde jag ånyo en hemmafärgning med snarlikt resultat och livet fortsatte sin gilla gång.

Okej nu kommer jag till saken. Jag frågade flickeflarnet vad denna färgning kostat om jag varit betalande kund. Svaret var föga förvånande: "Runt tre tusen". Okaj. Tre års hårfärgning på ett bräde med andra ord. Det Är Ju Helt Sjukt. 

Ämnet kom upp på en middag häromsistens. Jag fick medhåll från samtliga. Att färga eller klippa på salong kostar skjortan och halva ärmen, och det visste jag ju redan sen tidigare. Men lyss, jag fick ny input. Värdfamiljen hade hund av den sort som i naturligt tillstånd har lång päls. Ägarna ansåg dock att hunden mådde bäst av kort päls, så hundtrim var satt i rutin var sjätte vecka. Vad kostar en hundklippning i Stockholm tror ni? Ett tusen två hundra kronor per gång. 

Jag kastar ut följande räkneexempel. En tvåbarnsfamilj med hund, för stereotypens skull antar vi att familjen har en mamma, en pappa, tre tonåringar (en av varje) samt en hund. Samtliga klipper sig på på salong med sex veckors intervall. Mamma och dotter färgar respektive slingar. Männen klipper sig "budget" för 550 kronor/gång (inte helt orealistiskt utifrån mina fältstudier) och kvinnorna hostar upp 2 500 kronor per gång då de besöker en sunkig galleria i kransförort snarare än fancy pancy ställe i innerstaden. Vad bleve detta?




Runt sjuttio tusen får man ändå räkna med på ett år. Om man jämte detta ställer Cheapskate-alternativet, det vill säga att männen i hushållet drar ner sina frisörbesök till drygt varannan månad, kvinna ett börjar färga hemma och kvinna två hemmaslingar med kvartalsintervall (båda toppar själva medelst frisörsax och instruktionsvideos på YouTube) och hunden får gå långhårig, som Gud tänkte det vid skapandet av nämnda hund, landar man på knappt tio tusen.

Diffen på 60 000 kronor lägges i en indexfond där den får götta till sig under tio år vilket ger en nätt liten summa på 900 000 kronor. Nästan en miljon att lägga på diverse, som insatser till lägenheter eller ett par soffor från Svenskt Tenn. Men knäckfrågan är: Hade fölk, som i grannar, kollegor, vänner, random folk på stan, reagerat? Kan du ärligt talat säga att du kan skilja hemmafärgat/klippt från proffsdito? 

Jag satt på dotterns salong och kikade på folk. Eftersom jag var gisslantagen i nästan fyra timmar såg jag ett antal kunder komma och gå. Och visst, de såg lite fluffiga och fina ut när de gick ut. Och man bjöds på bubbel, så var det. Men jag blir också fluffig och fin om jag tvättar håret och fönar det hemmavid. Det var liksom inte natt och dag och inte en chans att jag passerat någon av dessa människor på stan och stannat upp för att invärtes utbrista "Oh. My. GÅDD!". De såg helt okej ut, som vem som helst. 

Så här kommer min frugala poäng: Sluta upp med den där skiten. Gör det hemma i så stor utsträckning du kan. Om du inte alls kan, gå så sällan du kan. Lite längre hår på en man är hipstrigt och coolt. Tre centimeters utväxt på en grånad råtta som mig själv är inte hipstrigt eller coolt, så där skulle jag rekommendera regelbunden utväxtfärgning med på ICA Maxi inhandlad hårfärg för 80 kronor stycket. Frugal bonus är att jag slipper sitta av tre timmar av livstid (restid exkluderad) för att få skiten fixad. Jag gör det hemma en söndagskväll på en timme. Jag gör det i skrivande stund.

Att jag gång på gång återkommer till temat hår beror helt enkelt på att det är ett ämne som fascinerar mig. Det är för mig obegripligt att man väljer att lägga dessa summor på något som är så enkelt att göra själv. Och visst, när jag toppar barnens hår blir det inte "lager" och annat snajdigt. Det blir ett hyfsat rakt hår med fräscha toppar. Men so what? De fönar ju ändå med sina fem olika manicker och vem ser millimeterdiffar i ett lockat hår?

Vad mitt hår anbelangar är det absolut viktigaste att det gråa med regelbundenhet bränns bort och att det inte växer sig alltför skevt och sletet. Det som gör mig brydd är att de som envisas med att gå på salong ibland ses dra ut på intervallen (troligtvis för att det kostar skjortan och halva ärmen) med raserad illusion som följd. Motiveringen känns ungefär som att "Jag går hellre sällan och får det ordentligt gjort" medan min devis är" Jag färgar hellre ofta och utan att förlora min image av noll grå hår samt hundra tusen på några år".

Har du varit på salong på sistone?

Mvh
FruEfficientBadass

 




Skåpstädning

Jag fick för ett tag sen förtroendet att organisera ett par köksskåp hos tredje part. Skåpen hade sannolikt inte torkats ur sedan inflytt och ett robust lager flottigt damm låg på de vita hyllplanen. 

Skåpens organisation följde det vanliga mönstret: Saker hamnar på en plats utan särskilt mycket reflektion (eller hylljustering) och sen knös saker in lite temporärt för att sedan ingå i någon form av upplevd logik. 

Bild 1: Skålskåp före

Bild 2: Skålskåp efter

Bild 3: Tallriksskåp före


Bild 4: Tallriksskåp efter

Så kom det sig alltså att stora tallrikar stod i ett skåp medan assietter stod i ett annat. Tallrikar av olika format (platta/djupa) stod staplade på varandra (bild tre, uppe till höger) i syfte att [insert skäl]. Här fanns dessutom en lyxigt tom överhylla som vaskades bort som en skumpa tidigt 00-tal.

Vidare stod de mest frekvent använda kaffekopparna högt upp, medan ett antal reklammuggar som aldrig användes stod på premiumplats (längst ner till vänster bild tre).

Skålskåpet å sin sida hade skålar staplade på varandra och i flera rader, dessutom utan ta-höjd (nytt i SAOL) så att man behövde in och rassla runt i jakt på ett framtag, med krasrisk som följd.

Nästan ett helt hyllplan upptogs av liggande vattenflaskor. Varför? Ej justerad hyllhöjd med rullproblematik och ytkannabalisering som följd. Korkarna låg på ett annat hyllplan och vid matchningsförsök visade det sig att ett antal saknade sådan. Vissa användes aldrig och hamnade av det skälet i plaståtervinningen (totalt rök sex stycken).

Översta planet var ett samlingsplan för diverse. Gemensamt för detta diverse var att det inte hör hemma i ett porslinsskåp.

Metoden är enkel: Ut med rubbet, torka rent med fettlösande spray (”köksspray”) eller diskmedel. De här hyllorna krävde två omgångar. På Aurikaatarinskt vis vek jag universaltrasor vid vare nytt hyllplan, så det räckte med en trasa inalles.

Därefter identifierades behov. Vad användes mest? Vem behövde nå vad (särskilt viktigt vid kortväxta boende)? Hur höga måste mellanrummen vara för att rymma höga föremål alt. ge ta-höjd?

Sen justerade jag hyllorna. Att de aldrig tidigare justerats blev tydligt när jag upptäckte att hyllorna utrustats med transparenta låspiggar ovanpå hyllplanen. Jag hann banka frustrerat en stund med knyten näve underifrån innan jag upptäckte de illvilliga små skapelserna. 

Vad handlar det där om ens? Är det ett vanligt förekommande fenomen att folks hyllor lyfter från sina positioner? Enda stället jag kan tänka mig att detta är ett problem är vid avsaknad av gravitation och det är i rymden.

Eller har piggarna satts dit för att jävlas med mig? Jag lutar åt det senare, varför det kändes bra i hela kroppen att slänga dem i soporna. Ni kan lita på att mitt framtida politiska parti (”Svenska Hyllpartiet”) kommer att förbjuda tillverkning och försäljning av dessa djävulens piggar.

Sen plockades porslinet tillbaka. En viss rensning ingick också, så trots att ett antal saker lades till (exempelvis skålar som på grund av ”platsbrist” knölats in på ologiska ställen i underskåp), kändes skåpen luftigare.

Jag inser att det jag nu säger kommer att låta tveksamt. När jag rensar ett skåp (eller annat utrymme), gör jag det inte för skåpets ägare. Jag gör det för skåpet. Det känns i mitt huvud som en tyst överenskommelse mellan mig och universum, att jag är satt på jorden för att Ställa Saker Till Rätta. Jag hade likt Aurikaatarina kunnat göra detta till en oavlönad heltidsprofession, förutsatt att folk bjudit in mig till sina hem och givit mig carte blanche. Som en sorts pedanternas missionärsarbete.

Har du rensat några skåp på sistone? Och har du låspiggar i skåpen?

Mvh
FruEfficientBadass






Klädvård deluxe

För ett tag sedan fick jag låna en noppborttagare. Kärt barn har många barn: Noppmaskin, fabric shaver, anti pilling rakapparat, tygrakapparat...

Jag kallar det i alla fall för noppborttagare och ställde mig initialt skeptisk till den. Jag har nämligen vaga minnen från min barndom att en sådan fanns och funkade sådär. Säger jag i alla fall, min mamma hävdar att är fortsatt vid liv, levererandes.

Den maskin jag testade för ett par veckor sedan gjorde emellertid sitt jobb. Här ser ni före/efter-bilder på ett par plagg:

Kofta före

Kofta efter

Tröja innan

Tröja efter

Jag blev nästan tårögd när jag såg hur min kofta från Uniqlo (Ines de la Fressange-samarbete) gick från att kännas bondlurkig till elegant igen. För att inte tala om en av mina favorittröjor i kashmir som jag valt att endast använda hemma då nopporna förtagit all dess charm (all). 

Även min för vintern nyköpta Soft Goat kashmirkofta (från Arkivet på Norrtullsgatan) hade snabbt utvecklat noppor och dessa rök nu all världens väg. Eller världens väg är väl att överdriva, de hamnar i en liten behållare och behöver jag säga att det som kidsen säger var väldigt satisfying att löpande tömma denna behållare för att knö ihop innehållet till en boll och hitta en grönsak som i storlek matchade denna ansamling av textilsvulster?



För transparensens skull skall sägas att det drog en del batteri (AAA). Jag tror det gick åt sex batterier inalles. Vad kostar batterier? Sex kronor styck? Det blir, om min humanistiska matte tjänar mig väl, närmare 40 kronor. För tre räddade plagg. Sen krävs inhandling av själva apparaten. Den OBH Nordica jag fick låna fanns inte längre på marknaden, men väl denna som rekommenderats from Top of The Circus (IGMR).


Philips noppborttagare "GC026/80" kostar på CDON 169 kronor plus frakt (80 kronor) vilket, om min humanistiska matte tjänar mig väl, blir 314 kronor. 

Nej det blir det inte, jag skulle bara kolla att ni var vakna. Det blir 249 kronor. Dessutom är den coolt svart (den jag lånade var mesigt vit/babyblå) så att man kan känna sig badass när man håller på och river av nopporna. Som att man behöver någon badass enhancer när man håller på med dylikt? För detta, mina vänner, är en liten pengamaskin och förmögenhetsgenerator. 

Om vi leker med tanken på att du varje år räddar tre plagg med hjälp av ovan manick (och då räknar jag lågt, jag räddade tre på en DAG) innebär det minskad klädbudget på 1 200 kronor (om du köper fast fashion), 3 000 kronor (om du köper nytt på fina gatan) alternativt 1 500 kronor (om du köper förälskad kvalitet på Sellpy). Ett snitt blir 1 900 kronor. Är det ett rimligt antagande? Du måste ju räkna in barnens prylar också, och dyra plagg såsom ytterkläder som skulle dra upp snittet väsentligt. Min röda Diane von Furstenberg-kappa exempelvis, är hårt ansatt av noppor och den gav jag fem tusen för (på rea).

Vi drar av 50 kronor per år för maskinen (avskrivningstid 5 år) och lägger diffen (1 850 kronor) i en indexfond i tio års tid. Vad får vi?

a) 3 500 kronor

b) En kvarts miljon

c) 27 739 kronor

Svaret är c. På 20 år: 87 600 kronor. Och då är detta ändå bara en av vinsterna med ovan manöver. För den riktiga USP:en är ju att du slipper tillbringa tid i stressande butiksmiljö och köpa kläder som härrör från en av världens mest nedskitande industrier.

Ytterligare en vinst är den av välbefinnande som infinner sig vid all form av sko- och plaggskötsel. Man känner sig kapabel, präktig och god. Vilket bygger resiliens som i sin tur minskar behovet av psykofarmaka och terapi.

Har du en avnoppare?

Mvh

FruEfficientBadass


Post Scriptum: Efter att ha skrivit inlägget fick jag ett okontrollebart habegär efter Philipsmaskinen ovan. Så jag köpte den. Och herregud, vilket stycke ingenjörskonst! Den var i sanning en klass vassare än OBH Nordican och tuggade i sig noppor som om funnes det ingen morgondag. Det är svårt att fånga nopporna på bild, men här är min kappa före:

Tjugo minuter senare fanns inte en noppa kvar:

En under tio år flitigt använd kappa, som ny! Inte bara tuggade maskinen i sig nopporna, den åt även små trådar som av oklar anledning stack ut. Ljudet av rasslet då maskinens rakbladsvassa kvarn satte i sig Ovidkommande Materia var underbart. 

Slut på meddelande.

Le Skåp

Jag kan ha ljugit då jag i senaste inlägget skrev att jag skulle skriva om ett diametralt motsatt ämne. Det blir snarare en detaljstudie av en komponent i senaste inlägget, fokus träskåpet ni kanske skymtade på en överblicksbild.


Skåpet är ett begagnat Ivar från Ikea, nypris runt 1 300 kronor (minns ej vad jag betalade, kanske 500 kr). Det är inget glamouröst skåp, snarare ett skåp som för tankarna till källarförvaring av verktyg och syltburkar. Jag använder det till diverse, men mest dukar, servetter och ljus. 

Givet att alla möbler i Rummet går i vitt eller ovan ljusa trä, kände jag för att balla ur lite grand. Vilket på medelålderska betyder linoljefärg. Att jag är en sucker för linoljefärg, det vet ni sen innan. Nu var det dags igen. Jag besökte den fantastiska butiken Byggfabriken på Roslagsgatan 11 (finns även på Högbergsgatan på Söder) för lite tjack. Är du sekelskiftesnörd kommer du att gå därifrån fattig man. Beslag, inredningsdetaljer, färg, klinker, de har ALLT. 

Jag nöjde mig emellertid med minsta burken grön linoljefärg av märket Ottossons Linoljefabrik. Alltså namnen...Jag fastnade först för Lys Köpenhamnsgrön, gick via Thottgrön och Bladgrön för att slutligen landa i Övedsgrön. En provburk för 75 kronor räckte gott och väl. Med pensel till det (inte från Byggfabriken dock, utan från en basar bredvid) gick projektet på 125 spänn.



Nu var det dåligt ljus på bilden, skåpet ser nästan svart ut. Det är det inte. Kanske den här bilden är mer rättvisande:


En sorts biblioteksgrön, en favoritnyans. Oavsett grön känns det bra att bryta av allt det ljusa mot något annat. Och jag ÄR inte så förtjust i det där skidstuge-kvistiga bara träet. Inte heller 14-åringen, för när jag sa att jag skulle måla om skåpet utbrast hon lättat: "Vilken tur, jag tyckte att det var så fult men vågade inte säga något". 

Att måla med linoljefärg på bart trä är ren och skär lycka. Färgen sugs upp direkt och lämnar en matt hinna. Inte heller har jag något emot doften. Lite däven, men ack så genuin. Turligt nog sov inte småttingarna hos mig den natten, annars kanske de dött linoljedöden. (Finns den?)

Min poäng från tidigare inlägg på temat kvarstår. Tillåt mig att grandiost citera mig själv:
Det magiska händer. Inte bara får [möbeln] en fräschare färg, den blir på något vis mer gedigen.
Dussin-Ivar, säkert tillverkat från snabbvuxen fur i Sibirien, känns plötsligt som något jag ropat hem på en bondauktion i Dalarna. Har du något som borde målas om med linoljefärg?

Mvh
FruEfficientBadass

Lägenheten, del 5 (Rummet)

Är ni redo för finalen i denna rafflande inläggsserie? Välkommen in i RUMMET!

Så här såg RUMMET ut på inflyttningsdagen.


När jag denna dag kom in slogs jag av hur rosa väggarna var. Inte barbapaparosa, men ändock: Rosa. Kanske inte mitt förstahandsval. Jag föredrar ljust ljust blå, femtio nyanser av vitt eller möjligen ljust ljust beige (d.v.s. vitt). Å andra sidan gillar småttingarna (14- och 16-åringen) influencer-rosa och detta skulle ju primärt bli deras rum. 

Färgen heter Äppelblom. Jag frågade den tidigare ägaren om väggkulör, i det fall det skulle lämnas fula hål och skador i väggen som krävde retusch. Men det visade sig att väggarna var i utmärkt skick. Det satt någon liten tavelkrok kvar som lämnade minimala märken efter sig när jag bänt loss den. Lite spackel och stringent spateldrag över och hålen blev osynliga för det mänskliga (medelålders) ögat.

Så jag låter färgen vara så länge. En vacker dag ska jag svida om till molntussvitt och ha en fet himmelsäng i mitten, med keruber och allt. Där ska jag ligga och jäsa dagarna i ända, allt medan jag äter kärnfria vindruvor och läser börslitteratur.

Golvet var fint om än lite slitet. Ett så kallat "undergolv". I tidernas begynnelse, när fattighjonen flyttade in i denna tids miljonprogram, låg tjocka lineoleummattor på alla golv. Det var tidens modernitet och ansågs mycket finare än de bondska plank som låg under. Men smaken diffar som bekant över tid och någon tidigare hyresgäst alternativt bostadsföretaget har vid något tillfälle rivit ut mattorna, slipat och lackat golven. 

Direkt in till höger ser man spår av en gammal kakelugn, men där har man skickligt pusslat ihop plank i samma mått som golvet i övrigt, fast i ett annat mönster. 

Mönster rimmar på fönster och här måste jag pausa en smula. Fönstren är gudomliga. Ni ser ju, spröjs all over the place. Och handblåst glas i merparten av dem, vilket gör att man vid titt ut ser omvärlden lite som i ett kaleidoskåp. När solen ligger på speglas den på dito sätt in i bakre väggen i ett brokigt, mångfacetterat sken. 

Det är så fint så att minstingen valde sängplats baserat på vilken som hade bäst vy över väggljuset. Hon vill heller inte att jag drar för mörkläggningsgardinerna nattetid, eftersom hon gillar att titta på det milda ljusspektakel som uppstår när gårdsbelysningen bryts genom fönstren och spelar på väggarna. Som i en Astrid Lindgrentriller.


Här är rummet runt dag två. Bordet är ett av de begagnade skrivbord jag köpt lika av till barnen (Lisabo från Ikea, ljus trä, nätt utförande) och är ett provisorium i väntan på ett riktigt bord. 

Stolarna köpte jag sex stycken av på Blocket (180 kronor styck). Det var en fotostudio i norrort som lade ner sin verksamhet som var att filma informationsfilmer till företag. Stolarna hade av skicket av döma använts i uppskattningsvis tre timmar vardera när jag tog över dem. Fördelen med dem, förutom att de är grymt sköna, är att de funkar både som skrivbordsstolar till barnen, matbordsstolar och ibland som celloövarstol till minstingen. Multifunktion! 

Mattan är i ullblandning och var även den oerhört fräsch när jag plockade upp den hos en privatperson några kvarter bort. Den är också väldigt STOR så den skapar ett rum i rummet, det vill säga "matsalsdel" i tjejernas rum.

Här kan de, förutom att äta sin mammas high cuisine, göra läxor, baka pepparkakshus, spela kort och ha varietéshow (vilket btw, var precis vad som hände när jag andra veckan i lägenheten hade det dåliga omdömet att låta 16-åringen ha "några klasskompisar över på middag" mitt i veckan när jag var i Hudik) (vi snackar grann-knack på dörr).

Mattan ska enligt säljaren ha kostat fem tusen vid inköp och till skillnad från byråköpet till garderoben tror jag henne. Den är av gedigen kvalitet och dessutom med kortkort lugg så att den är lätt att dammsuga. 

Inte heller behöver man rädas spillt rödvin då det mörkgrå maskerar det mesta. Jag vill minnas att jag gav 1 500 kronor. Varför ville hon göra sig av med den? Oklart, det var något med att hon behövde en liiiite större matta eftersom hennes nya soffa gjorde att det blev en liiiten glipa mellan matta och soffben. Jag vet att ni blir sura när jag skriver "consumer suckers" men om det här inte är consumer suckerae, vad är då consumer suckerae?


Här är en av barnens dagbäddar från Ikea på plats. Den heter Flekke och kostar ny 3 895 kronor. Exklusive madrass. Jag köpte två till synes nya dagbäddar av denna modell för 2 400 kronor styck, inklusive madrass till såväl 90-delen som utdragsdelen. 

Fyra sängplatser och rymlig lådförvaring för knappt 5 000 kronor. Varför såldes då dessa dagbäddar? I ena fallet var det en tweenie som tyckte att sängen var för barnslig. I andra fallet var det ett gästrum som skulle bli något annat. 

För transparensens skull ska jag även infoga att jag fick betala TipTapp-frakt för dem, runt 800 kronor stycket. Så i slutänden blev det nog inte mer än 5 000 kronor i besparing. Men det känns också väldigt tillfredsställande att:

a) Inte rusa åstad och köpa nytt när det uppenbarligen finns, vad kallas det, pre-loved shit out there.

b) Slippa montera ihop dessa härken. 

TipTapparna ställde sängarna exakt där jag ville ha dem. Jag fick till och med beröm av säljarna som sa att de hanterade utforslandet av dem så fint, med hänsyn till väggar och trappräcken. Det enda jag behövde göra var att skjuta in lådorna och bädda. 

Jag fick dessutom två "kuddkorvar" av en av säljarna, som kan ligga som en skön buffert mot väggen där dagbäddens lilla trähörna slutar. Det blev perfekt att bygga kuddryggstöd mot, eftersom dagbäddarna dagtid ska fungera som soffor/divaner.

Som ni ser på bilden ovan saknades dörr till rummet. Det saknades dörr även till köket. Uppenbarligen gillade tidigare boende öppenhet. Det gör inte jag. Det finns inget bättre än att kunna stänga en dörr om sig, särskilt om man är tre som ska husera på 41 kvadrat och två av dem regelbundet klöser varandra i ansiktet. Därför blev jag väldigt glad när nedan syn mötte mig i det överdimensionerade vindsförrådet:


"Bara" att hänga på plats är väl en överdrift, de var tunga. Min familj hjälpte mig att bära ner och passa in dörren till rummet. Men det tog en dryg timme och verkade mycket ansträngande. Därför anlitade jag TipTapp till köksdörren. Väl investerade pengar. Har jag sagt att jag gillar TipTapp? 

Dörren var som sagt lite avog till en början. Ett tag trodde jag att det var fel dörr. Men se, några dagar senare gick den nästan att stänga och nu går den att stänga utan problem. Jag älskar den här dörren! Och dörren till köket! 


Här har ytterligare två pusselbitar kommit på plats. Byrå Hemnes med 12 lådor för barnens kläder (som de konsekvent struntar i att flytta över till mig varför det numera är allt-i-allo-lådor för mig). Minns inte vad jag gav, men kanske 1 600 kronor och så 600 kronors frakt på det. Att ställa mot nypris 2 900 kronor+frakt (vad tar Ikea, 500 spänn?) så ingen jättebesparing i pengar men väl i psykisk hälsa då jag varit med om att montera Hemnes tidigare. 

Bordet är från Blocket av något märke jag inte minns. Det är aningen för stort. Med iläggsskiva i ryms 12-14 pers. Men jag tyckte trät lirade fint med övrigt trä i exempelvis barnens skrivbord. Och det är bra att ha ett stort bord, det känns lyxigt. Plus att jag inte direkt hade använt den upptagna golvytan till något annat. 


Här ser ni exempelvis vad bra det är att ha ett stort bord. Mina vänner är djur och när det vankas bubbel är de inte sena att trycka sig in och kontaminera min annars rena struktur. Vad jag önskade mig i inflyttningspresent? Coffe Table Books från loppis. Jag fick en fin pjäs om champagne. Och mycket champagne. Jag vet dock inte var de tagit vägen, jag hade en samling ovanpå ett köksskåp?

Här ser ni också att mörkläggningsgardinerna, av samma sort som i köket, är uppe. 


De hakas dagtid bakom så kallade ”gardinfång”. Enklare än rep med Montazamitofsar och mer rena i designen. En vän frågade om de kom från ST (Svenskt Tenn, använder akronym för att jag är snobb), men sanningen är att de kom i tvåpack från Jysk för en hundring. Jysk alltså, de har genomgått en stilresa det senaste decenniet.

Därefter har jag kompletterat med bambujalusier att kunna dra ner dagtid när solen ligger på. Jag tycker att ljuset silas så vackert igenom dessa

Jag har en sommarvision: Att jag låter fönstret stå på glänt (det är syrener utanför och enligt kvartersvärden sprids en ljuvlig doft in i lägenheterna kring skolavslutningen) och dra ner jalusierna på trekvart så att rummet badar i ljus, om än inte i direkt solljus.


Men när jag inreder min lya är det vinter och detta Ikeaskåp hittade jag på Blocket för kanske 500 kronor, minns inte riktigt. Här har jag dukar, servetter, ljus och slumpvisa saker som kortlek, konversationskort (jajemen, de ryker inte i första taget) och lite böcker jag skäms över att ha i bokhyllan. Jag kommer inte att säga vilka. Nej säger jag. 


Den sista pusselbiten var tv. Jag kollar visserligen sällan, men ibland vill man. Som när det är Nobelfest och man ska anordna Nobelmiddag med grannen (som behövde lite smörjning efter 16-åringens ”tjejkväll”).

Jag hade ju också elektrikern på besök i detta rum. Denna hjälte säkerställde att dimmers var på plats inför inflyttningsfesten en vecka efter inlytt. Men veckan därpå återkom han och satte in två extra uttag i anslutning till barnens sängar/skrivbord. Ni vet hur det är...mobilladdare, datorladdare, lampa*2, fön, diverse annat. 

De fick dubbeluttag, men hade inte protesterat om jag låtit montera trippel. Det är i alla fall livskvalitet att ha rättplacerade uttag istället för att behöva stöka med förlängningssladdar och grenuttag längs med väggen. Det är heller inte bra. Jag jobbar på det sättet i Hudik och vid något tillfälle brann det till i en kontakt då den blivit överbelastad. 

Så här kommer hela turen, daterad mitten av februari när vi bott in oss en smula:







Lucia van der Post, författare till Things I Wish My Mother Would Have Told Me (en bok med livsvisdom i allt från skovård till äktenskap) sa något i stil med att ett hem handlar mycket lite om budget men mycket om olika sorters element (för att anknyta till Max parafras på Baudelaires "luxe, calme och volupté"). 

Viktiga hemkomponenter enligt henne är blommor, konst, böcker, musik och vin. (Kanske la jag till vin själv). Så därför har jag lite boktravar i fönstren, ofta snittblommor, konst från vänner, släktingar och sådant jag hittat i bytesrummet. Leta själv på Erikshjälpen eller Stadsmissionen, det viktiga är att den inte kommer färdiginramad från Gallerix. 

En annan stilguru är Jane Cumberbatch som talar sig varm för texturer. Blanda grovt och fint. I rummet ovan samsas strama ullmattor, glansigt laminerade Ikeamöbler, sidenkuddar, bullig koppar, matt linnetextil, ultralena fuskpälsplädar och sträva ben (mina).

En annan dogm är att blanda gammalt och nytt. Nu har jag ju rätt mycket nytt ovan, om man tycker att tio år gamla Ikeamöbler är nya. Men så är lägenheten antik så det jämnar ut sig. Hade jag flyttat till nyproduktion hade jag nog ansträngt mig för att hitta lite äldre möbler. 

Man kan väl sammanfatta ovan med kontrast och känsla. På tal om känsla är ju ljus fenomenalt viktigt. Men det känns som att jag har tjatat om det en del redan så jag tänker inte tröska igenom det igen. Om du är mycket intresserad kan du ta del av av staten formulerade skrifter, så som "Arbetsplatsens Utformning", en rapport som handlar om arbetsplatsens utformning. Den går inte bara igenom belysning utan även människans rätt till dricksvatten på sin arbetsplats. 


Jag Älskar Detta Land! Vilket vill du vara: 

a) En som får dricksvatten i nära anslutning till den plats där du utför ditt arbete
b) En som får vatten ur dunk, eller:
c) En som får vatten ordnad via flasko? 

Vad är en flasko? En ko med flas? Vad är ens flas?


Nej, jag börjar bli trött som ni märker. Nu är jag färdig med den här skiten, nu får ni klara er själva. Jag återkommer med ett inlägg om ett diametralt motsatt tema inom kort eller medellång tid.

Mvh
FruEfficientBadass