Sidor

Vad är klass?

Ciao sucker. Vi bara passa på att nämna att holländarna inte har hört av sig än - de har väl rökt på någonstans. Any Heuw, det blev ju en viss diskussion om det där med "klass" häromdagen och Plina skrev exempelvis: "Tycker detta med arbetarklass och vem som är det är intressant. Vad är det som avgör? Inkomst, utbildningsnivå, adressen man bor på eller något annat? Jag har ett akademiskt medelklassjobb men oftast tjänar min sjukaköterska syster och min bror som har gymnasieutbildning mer än mig som har alldeles för många universitetspoäng. Min pappa med industrijobb har ungefär lika mycket i pension som när han jobbade och han hade inte ett låglönejobb."

Jag blev lite nyfiken och googlade. Det finns en relativt ny (2017) Gallupundersökning avseende klass* och så här säger den i inledningen:
"A focus on objective social class entails a direct determination of a person's social class based on socioeconomic variables -- mainly income, wealth, education and occupation. A second approach to social class, the one that occupies us here, deals with how people put themselves into categories.This is subjective social class -- an approach that has its difficulties but helps explain class from the perspective of the people. This is important since the way people define a situation has real consequences on its outcome."
Gallup har i sina kvantitativa enkätundersökningar av förklarliga skäl inte kunnat gå in på djupet med bakgrundsanalyser hos varje respondent** utan att fått fokusera på några grundläggande socioekonomiska faktorer av typen utbildningsnivå, inkomst och viss demografisk data. De faktorer som påverkade hur folk klassade sig själva var [i fallande ordning]: inkomst, utbildning, ålder, region, ras, huruvida man är i arbete eller om man är arbetslös och om man bor i stadsmiljö, förortsmiljö eller lantlig miljö. Ju rikare, mer välutbildad, vit, urban och gammal du är, desto högre rankar du dig på skalan. Faktorer som däremot inte påverkade var politisk profil, ideologi [antar trosinriktning], äktenskapsstatus eller kön. Några take-aways från studien:

- Vid en inkomst på runt $40 000/år börjar folk i regel att klassa sig som medelklass snarare än som arbetarklass. Trillar man över $75 000 om året är det ovanligt att man klassar sig som arbetarklass. Så för att förenkla det: Någonstans med en månadsinkomst 55 000 kr blir det svårt att hävda att man är en simpel knegare.***
- Vid slutförd eftergymnasial utbildning på college eller universitet är det få som klassar sig som arbetarklass. Medelklassidentiteten sitter sedan i under alla studienivåer - du "läser dig" således inte till en överklassklassning av dig själv.

Undersökningsföretaget konstaterar också att det bara är en minoritet som klassar sig som underklass eller överklass, de flesta är bekväma i medelklassklassificeringen. Eller möjligen arbetarklass och övre medelklass. Hos de allra rikaste, de amerikaner som tjänar mer än motsvarande fem miljoner kronor om året, var det ungefär hälften som ansåg att de var överklass. Det är rätt intressant tycker jag - att en person som tjänar runt 400 000 kronor per månad lika ofta anser sig vara medelklass som överklass****.

Min uppfattning om klass är nog rätt utbildningsfokuserad. Jag märker ju själv hur jag [dessvärre] kan ändra uppfattning om en person som jag initialt tyckt verkat lodig om det visar sig att hen har en högskoleutbildning eller jobbar med något akademiskt. Bara pengar gör inte så mycket för min uppfattning om en persons klass*****. Däremot blir jag, vid sidan av utbildning, imponerad av en persons "förhållningssätt" till saker och livet. Jag är ute på mycket hal is här och vet knappt själv vad jag vill ha sagt. Men jag ger det ett försök så får ni tomata mig i kommentatorsfältet:

En person som är allmänbildad, snudd på nördig vad gäller kunskap. En person som drivs av någon form av 'pursuit' annat en pengar och omedelbar behovstillfredsställelse. En person som kan föra sig i många olika sammanhang, allt från att vänskapligt slänga käft med flyttgubbarna till att konversera random bordsdam på en finare sittning. En person som inte bara sänder med eget prat utan ställer intresserade frågor till andra och på riktigt tar in svaret utan att omedelbart hoppa till sin egen agenda. En person som kan bära upp en vintagefyndad kavaj lika väl som en ny märkesdito. En person som kan föra en diskussion med någon som inte tycker likadant utan att tappa fattningen. En person som håller upp dörren för okända människor. En person som inte talar illa om folk bakom deras rygg. En person som kan se när något inte står rätt till hos någon annan och ingriper men inte skryter om det i fikarummet dagen efter. En person som inte fläker ut sitt privatliv i mobilen på bussen. Det här är egenskaper jag tycker är förknippade med - inte att vara en god människa nota bene även om det finns överlappningar - klass. En je ne sais quoi of gentleman's spirit. Vad jag letar efter är kanske att en person med bra självkänsla (parat med hög kunskapsnivå och några nypor integritet) har klass. Typ min svägerska eller min vän M.

M i kjol från HM - looks like a million dollars
Vad är klass för dig?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Man har under ett antal år bett amerikanska respondenter att klassa sig själva i en av följande klassfack: upper, upper-middle, middle, working and lower: ["...these five class labels are representative of the general approach used in popular language and by researchers"].
** Exempelvis uppväxt, föräldrars socioekonomiska status, bordsskick (jamen, det står ju så - "manners", vad är det mer än bordsskick? Förmågan att hålla upp en dörr?) gamla vs nya pengar, bostadsområdets status etc.
*** Och här måste jag braska å det våldsammaste eftersom jag inte vet vad som menas med pengaindikatorerna i studien - är det bruttolöner (antagligen) och i så fall - vilken skattesats använder man i USA? Det är ju dessutom olika i olika delstater?
**** Jmfr Dollar Street-syndrome; du tycker att du lever ett odrägligt liv för att du har ett tio år gammalt kök, i tron att alla i världen har ett mycket nyare och finare kök. Trots att du tillhör den promille i världen som har nyast och finast kök. 
***** Snarare kan jag riktigt götta mig i historier om brackig överkonsumtion hos folk som inte har - i mitt tycke - klass men som spenderar pengar på prylar av typen mintgröna bildar med egen nummerplåt och en komplett samling Elvistallrikar (en dokumentär om en Bingolottovinnare för många år sedan). 

44 kommentarer:

  1. Definitivt mer utbildning(och bildning!) än pengar. Några år på universitetet är ett steg på vägen. Men där finns nog också något av ursprung och känsla för hur man beter sig (kalla det artighet kanske). Pengar - och framför allt konsumtion av pengar - är något annat. I en annan tid bodde jag i ett villaområde utanför Stockholm. Min observation då var att framför de flådigaste villorna stod oftast en hantverkar-van, medan vi akademiker bodde i lite mera modesta hus.

    Magnus

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Några år på universitetet är ett steg på vägen. Men där finns nog också något av ursprung och känsla för hur man beter sig." Jag minns mina gasquer i Uppsala som var - åtminstone under tiden som "recce" (newbie) rena etikettövningar i bordsskick (titta höger-vänster-höger, servetten i knät kind of shit som jag nu lär mina barn haha). OM man nu tycker att "klass" som i "feodalsamhälleklass" känns relevant är ju det en väg att gå. Jag tycker att en av de absolut största vinningarna med en akademisk examen var att uttrycka sig trovärdigt i tal och skrift. Jag har sett ett par drivna individer under min karriär som aldrig kom på tal till högre tjänster för att de skrev som 14-åringar (eternal confusion de/dem exempelvis) eller talade ett alltför informellt språk i forum där mer formellt språk förväntades. Vice versa givetvis.

      Radera
  2. Mycket pengar ger ingen medelklasshöna. Just hantverkar bilar utanför de flådigaste villorna som anonym skrev är ett sånt bra exempel. På den lilla orten är det precis så och jag har spekulerat mer än en gång hur många som verkligen skulle anlita dessa hantverkare då man kan förmoda att vissa räkningar är ganska saltade. Hälsar vederbörande inte heller på en annan som bor i radhus är det spiken i kistan direkt. Klassas direkt i mina ögon som ohövligt trash även om de transporterar sig i Land Rovers. Damen som jobbar kassan i matbutiken hälsar alltid på väg till sitt ärvda hus i 6 miljonersklassen. Hon har en allmänbildning som inte är av denna värld, har samspråkat med henne på en fest, damen har klass i mina ögon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rysningar får jag, hatten av för henne. Och hur blir man hantverkare nu igen?

      Radera
    2. Föreställ dig en hantverkare som levererar det den lovat och när han lovat samt till det priset. En som dyker upp när han lovat och städar efter sig. Jag lovar att den hantverkaren, om en sådan existerar, aldrig skulle ha brist på jobb.

      Anlitade en gång målare, tre skulle titta förbi för att ge anbud. En blev sjuk och meddelade detta och den andre dök upp och visste inte vad det handlade om och gav inte anbud enligt specifikation och leveransdatum var osäkert.Den som fick jobbet gav ett anbud som jag ville, kom med förslag och kunde leverera med kort varsel. Jag vet vilken målare jag rekommenderar.

      Radera
    3. @Plina ovan låter som en Bellmanhistoria. Alltså, få en svensk att börja konversera: ta upp ämnet hantverkare. Can't live with them, can't live without them (åtminstone inte rörmokare och elektriker) och alla har den ena historien värre än den andra.

      Radera
    4. Målarfirman som jag använde var ett superbra familjeföretag. Försöker hitta sådana som nu när diskmaskinen havererade så köpte jag en från Elon istället för någon Elgiganten där man kan drömma om att få någon hjälp.

      När jag bodde i hyreslägenhet så slutade jag vänta på hantverkare och stack hemifrån efter en viss väntan. Ringde sedan hyresvärden och med tanke på deras storlek kan du ge sjutton på att hantverkaren stod utanför dörren i tid nästa gång enligt överenskommelse.

      Radera
  3. Klassbegreppet kan vara lite knepigt att använda i alla samhällen. Det myntades väl typ i storbritannien under aristokratins glansdagar. Dvs en annan tid och ett annat samhälle. Så på många sätt går det nog inte att applicera idag.

    Men om man ska försöka, så tycker jag att det handlar om mer än pengar, som du ju är inne på. Tror t.ex. det är svårt att bli överklass själv, om du inte vuxit upp i en sådan miljö. Det oavsett hur mycket pengar du tjänar. Tidigare Scania VDn Leif Östling är ett bra exempel. Rent ekonomiskt skulle han kunna vara överklass, men i sinnet verkar han vara tämligen långt därifrån. Men hans barn och barnbarn växer troligen upp i helt andra miljöer än vad hans själv gjorde. De skulle kanske kunna vara/bli överklass.

    Egentligen samma sak i det andra gränslandet. En industri"arbetare" i Sverige idag kan ju tjäna mer än många akademiker. Men skulle ändå aldrig kalla sig för medelklass.

    Så, det handlar mer om livsfilosofi, bildning och hur man för sig. Men det i sin tur kommer ofta från om det har "funnits" pengar i hemmet och i omgivningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade en kollega som växte upp med gamla pengar och han och hans syskon fick sitta med telefonkataloger under armarna vid middagsbordet. BAM bara.

      Jag har sagt till mina barn att deras beteende kring ex. matbord är helt upp till dem, bara de är medvetna om vilken effekt det kan få på omgivningen (i det fall vi talar extern middag). De får exempelvis ha armbågarna på bordet [hemma] om de är medvetna om att de har armbågarna på bordet och håller armbågarna borta när vi är bortbjudna. En sak är jag benhård på: De ska alltid säga tack, oavsett vem som ger dem handräckning, och de ska alltid hålla upp dörren för den som kommer efter [det är det värsta jag vet, folk som släpper dörrar i ansiktet på andra. I hate it, I hate it, I hate it för att citera Suze].

      Att komma in i överklassen är nog lättare sagt än gjort. Det skulle vara att skicka ungarna på internat då. Känns väldigt FI-inkompatibelt. Nämnde jag att MMM har en take på hur du skapar en elitistisk framtid för ditt barn utan att leka överklass?

      http://www.mrmoneymustache.com/2016/05/16/the-cheap-ticket-into-the-elite-class/

      Radera
    2. Att hålla upp dörrar för folk bakom ör en ovana man inte ska lära sig eller sina barn. Det är ett bra sätt att släppa in folk i områden där de inte är behöriga.

      Radera
    3. Man kan ju lära barnen att det beror på. Är det på väg in i Pentagon, håller jag med. Likaså på väg in i sin kod-skyddade port. Om det är på väg in i en butik eller någon annan allmän plats så är det på sin plats att hålla upp dörren.

      R, originalet. (Nu blev jag en "grumpy old man" igen.

      Radera
    4. Hahaha, aldrig trodde jag att någon skulle invända på just DEN detaljen. Jag menar givetvis enligt R:s principer.

      På en arbetsplats jag var på hände just detta - ohederligt folk gled in med mobilen mot örat ("pratandes") efter lunchen när det var mycket folk i omlopp, plockade på sig ett par datorer och drog.

      Radera
  4. Utbildning och framförallt bildning spelar roll för vilken klass man tillhör, mer än pengar. Samtidigt kan jag tycka att bakgrunden faktiskt spelar en väldigt stor roll oavsett utbildning och jobbstatus senare i livet. Jag har femårig universitetsutbildning men har en bakgrund där jag knappast förväntats kunnat ta mig igenom gymnasiet eller få något vettigt jobb överhuvudaget på grund av mina föräldrar. Ser mig absolut inte som medelklass på grund av detta. Har inga släktingar som någonsin kunnat hjälpa mig att komma framåt, har fått lita helt på egna meriter och uppmuntrande lärare i skolan ska tilläggas. Lite beror min egen klassplacering också på att medelklass idag faktiskt även signalerar bristande samhällsintresse och allmänbildning i ett utbildningssystem som går åt hållet där man som student kan vara så självberättigande och krävande att man blir kund i förhållande till sin utbildningsanordnare. De köper mer sin position medan arbetarklassen måste konkurrera med kunskap, i ett första skede i alla fall, för att lättare få frihet att skapa det liv man vill ha. /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så du klassar dig som arbetarklass då, med dina fem universitetsår?

      På engelska talar man om bluecollar/whitecollar (blåställ/vitskjortor). Fast det refererar till mer fackanknutna begrepp; arbetare vs. tjänstemän. De definitionerna använde vi i industriföretaget jag jobbade på tidigare. Där hade du inte kommit undan som bluecollar.

      Radera
  5. Lila gardiner. Ingen som sett en föreläsningssal från insidan har lila gardiner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. OK!? Förklara gärna. Min mamma kan ju nästan tänkas medelklass med den definitionen. Hon hatar lila i alla former och ser det som en färg för desperata människor och galningar. :)

      Ett säkert tecken på att någon definitivt inte tillhör medelklassen är att se sig själv som så bortkommen att man inte vågar gå på allmän föreläsning på ett universitet. Personen har inte heller självförtroende nog att överhuvudtaget befinna sig på ett universitetsområde och fritt tala med andra människor som har univsersitetsutbildning eller studerar något "fint". Det kommer mycket an på det grundläggande självförtroendet att kunna föra sig bland de flesta människor fritt och otvunget.

      Men inte säkert man är medelklass bara för att man kan dessa saker heller. Stannar man inte för alltid i den klass man föddes in i? Oavsett hur man utvecklas (av-/nedvecklas?) under livets gång. Detta med klassresor är jag skeptisk till, i synnerhet när man gör ett nummer av den. Det är inte bildat att så oproblematiskt se yttre framgång som tecknet på inre utveckling. Men såklart kan det ha ett samband också. Men då snackar man inte om klassresor och personlig utveckling i TV-soffor. /Eva

      Radera
    2. Jag har lila gardiner och en jäkla massa högskolapoäng. :-)

      Radera
    3. Plina det är kört - de lila gardinerna lämnar inget utrymme för omtolkningar.

      Jag inser att jag rör mig med två olika begrepp i inlägget. "Klasstillhörighet" känns obsolet, apropå Marias kommentar. Dessutom "gills" det inte på samma sätt eftersom du idag - åtminstone i min mening - kan göra en klassresa. Ett helt samhälle kan ju göra en klassresa, så som vi gjort från 90% bönder & statare till tjänstemannasamhälle. Skulle vi ärva våra förfäders status skulle vi alla vara arbetarklass.

      Men vad jag nog syftar till i slutet av inlägget är om en person är en belevad och cool person, klass som i franskans "classe" - en person som är smart och elegant och kan tala till bönder på bönders vis. Och det behöver inte nödvändigtvis vara förenkligt med mycket pengar. Men i min mening med en viss utbildning och ett visst självförtroende (så som Eva beskriver - en person som inte räds att slinka in på en öppen föreläsning etc.).

      Radera
  6. Wow, ett eget inlägg angående min fundering.

    Jag är nog inne på samma spår som du. Det har att göra med allmänbildning och grundläggande artighet. Vi hade trots arbetsklassbakgrunden en drillning i hur man uppför sig och inte. Tyvärr kan jag tycka att många saknar det idag. Att det kan vara så svårt att säga tack, hej och ursäkta. Det är förvånansvärt många som inte hälsar på sina kollegor i trapphuset eller på städerskan. Jag brukar inte hälsa om jag ser att någon är fokuserad i sitt arbete men annars tycker jag det ingår i något man gör. Eller att hålla upp dörren åt någon. I min värld innebär det jag också frågar vem de ska besöka om de ska in i mitt hus eller på kontoret. Jag släpper inte in vem som helst.

    Sen finns det ju en kulturell dimension i detta. När jag var utbytesstudent hade jag jättesvårt med att använda ni och madame etc. Alla dessa artigheter som krävdes i Frankrike var inte helt lätta. När vi återvände därifrån så var chocken stor över vad vi upplevde som svenskarnas oartighet.

    Medan jag i Kina rös när folk rapade vid matbordet och åt med händerna. För att inte tala om det faktum att matbordet ser ut som ett slagfält när måltiden är klar.

    SvaraRadera
  7. Brandfackla: Varför behöver vi definiera klasser? Vad tillför det att dela in folk efter ett klassbegrepp? Tycker människa räcker långt. Sedan är människor olika när det kommer till ekonomi, arv, föräldrar, utbildning, boende, hårfärg, manér mm. Att bunta ihop och etikettera kanske ger någon trygghet, men jag tycker det generellt är oroande att vi nådens år 2018 fortfarande hålls med det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var det jag menade med att klassbegreppet uppstod i en annan tid i ett annat samhälle (se kommentar ovan). Idag tycker jag inte att det har jättestor relevans i "västvärlden", då samhället blivit så mycket mer komplext.

      Radera
    2. Det behöver vi inte göra. De enda som verkar bry sig är facket och politiker. Är det inte lustigt att många socialdemokrater som aldrig haft riktiga jobb och som har universitetsexamen klassar sig som arbetarklass? Eller industrifacken som drömmer om fornstora dagar tillsammans med socialdemokraterna. Så även om vi inte klassar oss normalt så sker det vi lönerörelser och val.

      Radera
    3. Ebba von Sydow klassar sig också som arbetarklass, eftersom "hennes föräldrar alltid arbetat". Building ones brands.

      Radera
    4. Ebba von Sydow ingår i arbetarklassen? Falsk ödmjukhet. Hon tillhör minst övre medelklass är av gammal adelssläkt. Jag brukar skojskryta med att jag blivit bjuden på bal av Göran von Sydow i mitten av 90-talet. :D Attans att jag tackade nej. Och jag gjorde det enbart av rädsla för hans "klass". Det var dock inga problem att ta ett glas vin med honom på studentpuben i Gula Villan på onsdagarna. Mer umgänge än så var jag för feg för vad gäller "höjdare". Vem vet var jag varit idag om jag bara tagit för mig? Gillade ju honom och han mig uppenbarligen. :) /Eva

      Radera
  8. Din svägerska är verkligen elegant. Kul när du skriver hur man kan klä sig elegant men enkelt . Mer sådant. Läser din sida varje morgon, samma inställning till pengar och ekonomi.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är hon. Nu ska hon snart komma på besök. Jag ska göra en liten stilstudie i smyg och lägga upp på Insta.

      Radera
  9. Känner igen det där men utlandserfarenheterna. Det är ett under att se hur friktionsfritt fransmännen hanterar sin storstadslogistik. Det är automatiska "pardon" och man håller upp dörrar, något annat vore otänkbart. När man stöter ihop med varandra i Stockholm får man vara glad om någon kollar upp från mobilen och säger "OJ". OJ? Bonnläpp. (och då menar jag inte som att jag i egenskap av Stöckhölmare tror att hen är från landet, jag menar att vi är ett bonnigt släkte, utan vana av att umgås i stora folkgrupper). (Sen har ju fransmän artighetsutmaningar i livet i övrigt, men just kring de där små gesterna är de kungar).

    Kina, jag dööör hahaha. Har hört en del från vänner som bott där. Vänjer man sig? Sen när du kommer hem kommer du att tycka att Sverige är ett under av förfining.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kanske man gör efter en längre vistelse. Pratade med en kanadensiska med kinesiskt ursprung som tyckte det var superjobbigt för i dessa delar var hon kanadensiska medan hon hade sin kinesiska bakgrund. Jag skulle säga att det finns en hel del beteenden som inte är ok i västvärlden men om de är intresserade av att prata med dig så finns det också en enorm vänlighet. De bjuder dig att smaka på rätter på vandrarhem vilket aldrig skulle hända i Sverige eller bjuder med dig på saker. Jag har helt enkelt ganska blandade känslor inför Kina som skulle bli en ganska lång text.

      Jag skulle säga att de här 1,5 månaderna har fått mig att uppskatta mitt medelklassliv betydligt mer. Var idag på Vietnamesiska kvinnors museum och jag är ganska glad att jag växte upp i svenska obygden istället för på vietnamesiska obygden. Dessutom var jag glad över att kunna vara här även om Hanoi är en sjukt kaotisk stad istället för på måndagsmöte på jobbet (insåg precis att det var tisdag). :-D

      Radera
    2. @Plina, "...istället för på måndagsmöte på jobbet (insåg precis att det var tisdag)". Precis som den där gamla Fritidsresorreklamen med kvinnan vid chartermiddagsbordet som inte kan erinra sig vilken veckodag det är. Good for you! Och glad är jag att du fortfarande checkar in varje dag. Det är bra det, för skulle dina livstecken upphöra (likt Fan Bingbing), skulle vi kunna komma och leta upp dig i random fängelse.

      Radera
    3. Det var uppenbarligen måndag när jag gladdes över att slippa måndagsmötet men tisdag när jag skrev inlägget. Jag har faktiskt dålig koll på veckodagarna men har bättre koll på antalet dagar kvar i vandrarhemsbokningen. :-)

      Vad bra att du ni kommer och söker. Jag tror dock inte Vietnam har riktigt sammma problem med försvinnande befolkning som Kina.

      Radera
    4. Bonnläp? Har du varit nån stans utanför Stockholms inerstad nån gång eller? Om du håller på att kroka med nån i en småstad eller på landsort så är det stor risk att du inte bara får ett förlåt utan även får stå kvar ett tag o prata.... Snarare så att det är självupptagna storstadsmäniskor som tror de är viktigare än alla andra som bara säger oj, om äns det...

      Radera
  10. Haha Plina underbart! Men det är måndag..

    Klass är manér, fason och ton tycker jag, precis som många säger. Finns väldigt många högutbildade/förmögna tölpar som inte beter sig som folk. Det värsta är ju när de ”förklär” sig i ”klass”, som den dömda kulturpersonen tex. Sweet lord vad det ska begås klassfattiga dåd bakom många tjusiga mahognyportar. Att schava omkring hemma i loppiga långkalsonger och håliga tröjor är min passion (plus de nu outade taxöronen som ytterligare slafsattribut) men jag kan inte FATTA när folk dyker upp i något slags socialt sammanhang med tex hundhår på kläderna som skulle räcka till att sticka ett par sparkbyxor för random sötnöt. Jag fattar det bara inte, om man har hund, och älskar sin hund, kan man väl klara av farvälhånglet, med dito tungkyssar jag ser hundägare ta emot alltför frekvent, INNAN man tar på jobb/vistasblandfolk-kläderna. Eller älskar man håren lika mycket som hunden och vill liksom dela med sig över lunchbuffén? Sprida hundkärleken över världen av ren godhet?

    Att fräsa/vara allmänt ovänlig mot okända människor, hur kan man bara ta sig den rätten? Jag blir ofta alldeles perplex över hur folk beter sig i storstan. Att inte hälsa på busschauffören liksom, hur tänker man då?
    LantisMorsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. En komboreaktion till din kommentar: Jag gick på en buss med min lånehund och busschauffören, en vänlig man med eventuellt latinoursprung, var skojfrisk och hytte med pekfingret mot Ludde och sa "Du planka va!?" varpå jag skulle "skämta tillbaka" och sa, med skenbart bekymrat uttryck, "Nej, han betalar ALDRIG för sig". Med det menade jag att han är en bratig bortklemad hund som får stek av sin ägare (sant) utan att lägga två strån i kors för att tjäna sitt levebröd (också sant) och väntade mig att chaffisen nickande skulle spela med. Istället säger han urskuldrande: "Ja jag vet, hundar kostar inte biljett". Jag inser försent (jag är redan halvvägs bak i bussen) när jag inser att han tror att jag har LÄXAT UPP honom i det att hundar minsann åker gratis. Jag kan ju inte gå mot strömmen då (massivt pendlartryck, klockan var utstämpeldags i storstan) för att förtydliga att jag ämnade skämta - det blir ju inte roligare då direkt. Mmm...sånt går jag och tänker på nu i min nya sköna tillvaro. När man inte har tretton jobbrelaterade konflikter att ta hand om hinner man bry sig om det finstilta.

      Morsan - är det verkligen så farligt med hundhår alltså? Jag har aldrig ens tänkt på det. Men jag är å andra sidan inte allergisk.

      Radera
    2. Heh! Eller också trodde han att du är intellektuellt begränsad. Sånt man kan fundera på resten av livet.

      Radera
    3. Å nej! Haha, det gör så ont när ett skämt missuppfattas, naglar mot svarta tavlan-feeling. Fast känslomässig.

      Hundhår/ lossnat människohår i onödiga mängder på kläder. Brrr. Hellre ett par rapar eller vältajmat vädersläpp. Det går ju åtminstone att skratta åt.
      Morsan

      Radera
    4. Jag är så att säga arbetarklass och aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle gå sjavig och inte passande klädd till en begravning exempelvis, vilket jag har sett andra göra på senare år. "Alltid hel och ren under. För tänk om du blir påkörd och behöver komma in på sjukhus och där - trots att du är nästan döende, råkar ha trasiga och inte alltför rena underkläder,då kommer om inte annat, skammen ta död på dig."Åh jag hör morsan, ljuda från andra sidan/Elsa

      Radera
  11. Den viktigaste aspekten av klass är ändå ägandet? Klass, som betydande faktor i samhällsekonomin, handlar om vem som äger kapitalet och vem som är beroende av att arbeta för kapitalet.

    Men istället positionerar sig en arbetarklass, med kort utbildning, låg lön och/eller med vissa yrken, gentemot en övre medelklass som beskrivits väl ovan och som främst utgörs av akademiker. "Arbetarna" får då leva i en gemenskap som underdogs och "Akademikerna" känner att de ligger lite bättre till i samhället jämfört med dem längre ner på stegen. Win win för alla, i synnerhet för kapitalägarna som ingen hinner/orkar tänka på (än mindre granska och ifrågasätta).

    Med livsstilsmarkörer som ger social status känns tillvaron bättre för den så kallade medelklassen, men faktum kvarstår att den som tvingas stå till arbetsmarknadens förfogande per definition är arbetarklass. Även (den övre) medelklassens villkor begränsas av kapitalägare. Det är i första hand kapitalägare som flyttar jobb och resurser och uppmuntrar normer som gör effektiv arbetskraft av människor i syfta att nå högre avkastning på det investerade kapitalet. Jag önskar så att villaägarna i Bromma, och alla andra, ska förstå att de i den enklaste förståelsen av klass alltid kommer att vara arbetarklass.

    Såvida de inte blir FIRE förstås.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt J, så länge du för att kunna betala din livsstil behöver ställa alarmet på 06:45 varje morgon är du blott en kapitalets konkubin, om än i snajdig outfit. Thus = Investera!

      Radera
  12. Nu när jag för en gångs skull inte läser via mobilen så kan jag orka skriva några rader. Klass är onekligen ganska svårdefinierbart, eller snarare så finns det en hel del olika vinklar och aspekter. Några blandade generaliseringar: För mig är skillnaden i klass bl a en fråga om makt. Har du makt över ditt liv och och kan välja fritt som vad du vill (vågar) utbilda dig till, flytta på dig osv. Shirley Valentine är ju ett lysande exempel på att vilja förändras, och den kamp som hon får föra, med motståndet från sin egen "klass". En annan aspekt med att våga, är att "förhäva sig". Inom arbetarklassen, förr åtminstone, så kanske man vågade sig på att bli sjuksköterska eller ingenjör, men inte läkare eller arkitekt. Just sjuksköterska och ingenjör var om jag minns min historia rätt vanligt för arbetare att utbilda sig till, när de vågade sig ut ur sin klass med fabriksjobb. Har träffat på en del klassiska arbetare som tjänar bra med pengar, men som aldrig skulle våga/komma på tanken att läsa på universitetet. För det finns ingen tradition eller pushande hemifrån. Min mamma med hantverkarföräldrar/arbetade skaffade sig en högre utbildning genom att jobba mellan varven och hon var noga med att hennes döttrar skulle skaffa sig en utbildning. Visst, en utbildning ger kanske inte mest klirr i kassan, men det ger en annan typ av status, som du nämnde i ditt inlägg FEB. Som tjugoåring var universitetsstudier självklara, och jag minns ett tillfälle när jag jobbade extra i butik och träffade en tjej som aldrig kunde tänka sig att ta studielån men hon tog lån för att köpa en soffa (helt obegripligt för mig). För att avsluta min anekdoter så tar jag upp en annan aspekt, renligheten. Som jag faktiskt diskuterat bland flera kompisar och bekanta. Tjejer med arbetarbakgrund som fått lära sig grundlig städning och att skämmas om det är stökigt, medan akademikertjejer med akademikerföräldrar haft en betydligt lättsam inställning till städning. Värt en avhandling kanske? :) /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant, har en kompis som är avbytare i äldre akkademikers hem (en studentstad),det är de som kan sina rättigheter och vet att söka den hjälpen som de tycker sig ha rätt till. Det finns inga äldre pensionerade arbetare personen går till, som många gånger skulle behöva hjälpen bättre men inte har kunskapen om att detta finns och att den också är till för dem.
      Det som verkar var genomgående i dessa välutbildades hem, är att de kan vara mer eller mindre äckelskitigt med gammal smuts som är ingrodd. Men det är inget förvånande längre, numera bara ett konstaterande.

      Radera
    2. Ursäkta en obildad fråga men vad är en avbytare?

      Radera
    3. Om till exempel din make blir sjuk och du vårdar honom i hemmet så kanske du behöver avlösning för att få komma ut och göra något annat.

      Radera
  13. Sorry, men det här med att utbildning skulle vara ett mått på social utveckling eller en klassresa ser jag som ett rätt snävt sätt att se på människor. Akademikervärlden är full av människor som inte är något annat än teoretiker men som ändå anser sig ha rätt att se ner på andra människor som inte är så ”bildade”. En del av dem kan inte ens öppna en konservburk eller smutsa ner händerna under ett boulespel. Bara för att man lyckats ta sig genom X antal år har man inte höjt sig över massorna, snarare tvärtom om man uppvisar den sortens världsbild.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rötäggeri är nog en del av vår artkaraktär dessvärre. Tror det har med biologi att göra (även om man tycker att en konservburksinkompetent skitstövel borde skuffats ut ur lägereldsvärmen för många hundratusen år sedan. Fast då fanns varken högskolestudier eller konservburkar förstås).

      Radera