1/ Hon äter i stort sett bara vegetariskt. Inte vita bönor i tomatsås direkt ur burken, vi talar mustiga indiska grytor, enkla pastasåser, asiatiskt och mycket soppor. Som en bieffekt är hon också slank som en lämmel.
2/ Hon handlar på den lokala Coop Nära. När jag någon gång frågade om det inte blev dyrt att småhandla på Coop istället för att åka och storhandla menade hon försynt att "det beror väl på vad man köper". Helt riktigt och jag instämmer till fullo efter att själv ha avyttrat bilen och även övergått till mer vego det senaste året. Genom att gå till min ICA Nära och sondera kampanjvarorna blandat med basvaror av typen potatis, gul lök och krossad tomat (där prisskillnaden mellan ICA Nära och Willys inte är jättestor) har jag faktiskt minskat mina matkostnader mot tidigare. Troligtvis på grund av att jag inte köper på mig en massa onödigt ("nu när jag ändå är här") i kombination med att jag håller förråden färska vilket minskar svinnet.
3/ Hon köper i princip allting begagnat. Det enda jag tror att hon någonsin köpt nytt - förutom konstnärsmaterial - är dator och möjligen barnvagn. Kläder, möbler, husgeråd mm är begagnat. Och vilket begagnat sedan! Deras hem andas...Moderna Muséet* med kala vita väggar, abstrakt konst och ytterst sparsmakat med föremål. Utan att vara Hemnetnervöst om ni fattar vad jag menar.
Och jag måste bara göra en fördjupning i kläderna. Synd att jag inte haft vett nog att dokumentera hennes outfits genom åren, men det har varit en parad av second hand-fynd, fokus enkelt 70- och 80-tal om jag lyckats bedöma det rätt. Dessa sparsmakade plagg i jordnära färger matchade med enstaka basplagg i bra kvalitet och lyxig följsamhet. För bekvämlighet är ju lyx, om ni minns Chanels devis.
Jag jämför min budgetfyndande svägerska (som, skulle jag tro, lägger max någon hundring i månaden på kläder i snitt) med no limits-personan som av ren slentian klär in sig i en julgran av logotyper och prål som min mormor hade sagt (blingbling säger man väl nuförti'n)**. Det är en svår balansgång detta med stil samt second hand vs nytt. Det är ju lätt att gå vilse i hipsterträsket - plötsligt var den där truckerkepsen inte lika cool längre. För att sedan bli cool igen. Nyligen på podden*** hörde jag att den nya trenden i klädsvängen var "Fugly" (Fucking Ugly) vilket i sig innebär att det som förut varit upp (välsittande plagg i harmoniserande färger) nu är ner och det som tidigare var ner (omatchade färger och shorts med inneboende gällivarehäng) är upp. Denna förvirrade industri. Vad jag ville säga var att min svägerska går sin egen väg. Hon vet vad hon vill ha för plagg, på samma sätt som vet vad hon vill göra med sitt liv.
4/ Hon har en slimmad kostnadskostym. Vid sidan av /troligtvis gigantiska/ studielån - skulle jag tro att hon helt saknar skulder och därtill hörande räntor. Hon äger varken boende, bil, båt eller sommarstuga.
5/ Hon reser inte utomlands särskilt ofta. Det har hänt att hon tillbringat månader utomlands på konstnärsstipendium, men hon bor då på av berörd stiftelse sponsrat boende och lever billigt i det att hon varken äter ute hela tiden eller shoppar.****
6/ Jag skulle tro att den sociala biten i konstnärskretsar är lite mer low maintenance än för gemene man. Tillåt mig att vara fördomsfull när jag säger att det nog passerat en och annan linsgryta och kopp örtte i hennes umgänge. Nog vistas de även i krogmiljö, men då talar vi inte konceptualiserat umgänge av typen Mamma Mia The Party (priser mellan 1 355 och 2 245kr för dig som är lite sugen) eller annan högintensiv underhållningsform där man knappt hinner prata med sitt sällskap.*****
7/ Hon varken röker, snusar eller dricker så värst.
8/ Hon lånar böcker och film på bibblan.
Det var den frugala biten. Hedonismen då? Ja men det hör ni ju - hon är en livsnjutare. Om ordföljden "tillbringat månader utomlands på konstnärsstipendium" inte ringer en klocka kan jag lyfta fram att hon lever en lågintensiv livsstil där hon själv i mångt och mycket sätter agendan. Eftersom hon helt saknar den materiella statusjaktsgenen är hon snudd på viktlös. Att följa sitt kall och ägna sig åt det man vill är väl den ultimata lyxen non? Om det är fint väder hämtar hon barnen tidigare och så tillbringar de timmar vid kvarterets plaskdamm eller på den lummiga innergården. Vid jul kan de vara lediga hur länge de vill - med vissa jobbavbrott om de (konstnärsduon hon ingår i) har en deadline eller om de ska ställa ut inom kort. Men jämför det med: Compliance. Audit. Internal controls. Outlook. GDPR. Freakin PowerPoint ("Kraft-Pekare" som min tioåring raljant kallar det). Eller utvecklingssamtal. Måndagsmorgnar i luftkonditionerade konferensrum där solen inte når in. Burrr.
Väl medveten om att jag kanske idealiserar hennes tillvaro en smula. Vi har haft en del diskussioner om våra diffande liv genom åren och jag har förstått att det naturligtvis finns problem även med hennes upplägg. Men ändå. Men ändå. SÅ -det var min syn på min svägerskas frugala hedonism. Har du några? Frugala hedonister i släkten alltså?
Mvh/
FruEfficientBadass
P.s. "Ingen kan beröva dig din slutliga framgång utom du själv" (Emerson - amerikansk författare och filosof) D.s.
* Ni vet ju vilken sucker jag är för MM - kanske inte främst för konsten men för loungeytorna.
** Min mormor sa även "gotter" istället för "godis" - ett uttryck som fyller mig med obeskrivligt obehag.
*** Alex & Sigges podcast avsnitt 317.
**** Nu hörde jag visserligen rykten om att hon börjat sätta i system en varannat-år-resa till Berlin med äldsta barnet, eftersom "biennalen har blivit vår grej". Inte riktigt Ullared-profil på henne...
***** Fast det kanske är precis det man betalar för vad vet jag.
Nej tyvärr, der har varit klent med dylika förebilder. Förutom mormor och farmor som byggde en fin tillvaro med ytterst få medel. Men deras livsuppgift var ju att skämma bort barnbarnet så det blev inte så mycket frugalskola. Det är tack vare bloggar, som din, Snålcoachen, och andra som jag började fatta galoppen för bara några år sedan. Alltså stashen jag hade haft på banken om jag fattat i ung ålder! Men tacksam nu när jag jämför mig med många som fortfarande sprutar pengar omkring sig. Konstigt egentligen att det inte är normaltillståndet att vara ytterst sparsam, det borde vara generiskt efter alla nödår/liv i grottor med enbart lavar att äta etc etc. Jag känner faktiskt ingen nu levande person som är där mina bloggförebildern är. Dit jag fajtas för att nå.
SvaraRaderaMorsan
Intressant tanke. Hur vi efter årtusenden av superfrugalt leverne bara behövde två mansåldrar på oss (eller bara en om man ska hårddra det och se 50-talet som den stora födelsen av konsumtion för populas) för att skala upp till ett läge där Ullared och X-box är hygienfaktor. Kan det ha att göra med vårt absoluta gehör för överlevnadsstöttande ingredienser? Jag läste i en bok om evolutionspsykologi om varför barn gillar fet/proteinrik mat som köttbullar och korv. Fordom (=grotta) fick barnen ofta äta det som trillade ner på grottgolvet efter det att jägarna och i viss mån deras honor ätit, d.v.s. ben, tassar, svansar vad vet jag. Lyckades man i detta härke av avfall hitta något fett och/eller protein, var lyckan gjord efterom detta gav bra energi (till skillnad från skinn, ben och grus). På så vis har barn ärvt ner denna fingertoppskänsla att likt en målsökande robot på ett julbord detektera prinskorven men rata grönkålen, trots att den senare i dagens samhälle borde genereras större chanser till överlevnad än prinskorven. När vi människor nu ställs inför detta enorma smörgåsbord av tillgängliga nötter och verktyg, måste vi samla på oss och det kvickt. Uppskjuten konsumtion är ett för abstrakt begrepp för vår grotthjärna att greppa. Jag skrev delvis om detta (matexemplet) 29 december förra året https://efficientbadass.blogspot.com/2017/12/var-primitiva-hjarna-del-1-mat.html. Om drygt 100 000 år har vi nog anpassat oss till detta överflöd.
SvaraRaderaOerhört intressant och inspirerande om din svägerska! Och Kraft-Pekare...haha! Det ska jag använda framöver.
SvaraRaderaTror dock att din svägerska möjligen har vänner i sina konstnärskretsar som kanske är mer statusfixerade än hon verkar vara. Status är viktigt i alla sociala sammanhang dessutom, det är mer vad som ger denna status som är annorlunda bland konstnärstyper. Att vara/göra sig till en outsider är att ha/skapa sig en speciell identitet. Den kan finnas där naturligt men nog förstärkts den om den finner hyfsat likasinnande vimotvärldensinnade vänner. Så konstnärer tillhör definitivt inte sorten jag brukar definiera som människor i brist på statusjaktsgener. Allt är bara mer utstuderat och sofistikerat. Men det gäller främst konstnärstypen som syns och lättare får cred för sitt arbete. De mer extremt bohemiska typerna kan gå ner sig i psykisk sjukdom, bli alkoholiserade och helt tappa greppet. De kanske ville göra sitt liv till konst istället för att vara mer pragmatiska och förstå att göra skillnad på verklighet och ideal. Din svägerska verkar i detta sammanhang ändå vara något udda. Kombinationen framgångsrik konstnär och äkta statusstruntande bohem tror jag är ovanlig.
Vem är mest frugal i min bekantskapskrets? Utan tvekan jag själv samt en gammal ingenjörsvän "boende" i Berlin. Han har förresten nog aldrig haft några bostadskostnader i egentlig mening. Hyr ut sin centralt belägna 3:a hela tiden och reser runt i världen och behöver knappt jobba alls. Han bär samma kläder i åratal så jag får säga åt honom att åtminstone köpa nya skor emmellanåt. (Ja, vi har ett typ mamma-son-förhållande sedan gammalt.)
/Eva
Jo kanske är det så - att det är ett statusspel i konstnärskretsar jag inte är helt insatt i. Jag tänker på min uppväxt med konstmusiker. Man kunde utan problem köra en 30 år gammal rostig bil och ha UFF-köpta plagg (note to young readers: dåtidens Myrorna). Men titta på Melodifestivalen och dörren gled ljudlöst igen.
RaderaDin ingenjörs-”son” verkar helt underbar. Jag kan dela vårdnad med dig, förutsatt att jag får hyra hans lya någon gång ibland. Till familjepris (jag kan skoshoppa det året).
"det är mer vad som ger denna status som är annorlunda bland konstnärstyper"
RaderaSkådespelaren Evin Ahmad beskriver det rätt avklädande i sin roman "En dag ska jag bygga ett slott av pengar".
@Storugglan, saxar från recension i SVD: "Från tugget på bänkarna i Akalla, adidasbyxor och falska Raybans från Alanya, till den fina dramahögskolan på Valhallavägen i Stockholm, där man gör andningsövningar och får massage. Där man mikrar gammalt kaffe för att man har så »dåligt med pengar«, men bor i bostadsrätt i innerstan, diskuterar maktordningar och passar på andras ordval." Jag känner mig lite träffad. Minus Teaterhögskolan då, det tåget har nog gått. Läggs till läslistan!
RaderaEn härlig beskrivning. Mina föräldrar var hyfsat sparsamma med bärplock (följt av t ex saftkok), egen odling av potatis och grönsaker med mera. Detta uppskattade jag inte så värst mycket under uppväxten, men inser nu hur genialiskt (och nödvändigt med tanke på de inte alltför höga inkomsterna) detta var - förutom att det var hälsosamt förstås.
SvaraRaderaJag har ärvt en del av detta, åtminstone vad gäller att spara pengar, något jag är mycket tacksam för.
Mvh
Egon
Verkar vara ett genomgående tema - att man först i vuxen ålder förmår uppskatta vad föräldrarna gjorde för en. Parenting sucks😉.
RaderaJag funderar om det inte snarare har att göra med att man bodde på landet. Mina föräldrar eller snarare mamma har övergett potatisodlingen som ändå aldrig var i omfattande skala och odlar lite sallad för skojs skull. Morfar som är fd lantbrukare har däremot haft stora potatisland som minskat med åren.
RaderaBärplockningen kan jag idag själv också uppskatta förutom hjortron som är ett varmt pain in the ass plockande. Jag tror aldrig det hade varit aktuellt att tex köpa hjortron om de inte hade funnits på myren. Saften däremot kanske det fanns pengaorsaker till. Ska fråga mina föräldrar när jag åker hem.
Jag kan själv sakna bärplockningen nu när jag inte har tillräckligt med utrymme för bär. Som kuriosa så hade jag en stor frys i min lilla tvåa i Östersund och jag tror att det har att göra med bärplockning och jakt. Då hade jag mycket bär i frysen.
Fru EB - se det som att du får din belöning i framtiden. Jag kan komma på mig att säga sådant som mina föräldrar sagt och som retade ihjäl mig när jag var yngre. Min mamma sa en gång att hon var så irriterad när hon var barn när hennes föräldrar aldrig tog hennes parti i saker och ting så hon hade lovat att aldrig göra så. Så om jag tabbade det så ville hon höra det från mig och inte grannarna. Sen skulle vi hantera det tillsammans. Och oavsett vad så har jag alltid vetat att jag har mina föräldrars stöd även om jag hittar på saker som de nödvändigtvis inte gillar (som att vara bortrest ett år gudvetvart).
@Plina - så fint, jag får nästan en klump i halsen. Inte vid hjortronen då, jag hatade själv när mormor drog iväg mig till de där bromsinfekterade, torra hjortronmyrarna i Hälsingland när jag var liten - men din kloka mamma. Jag har en uppsättningar hang-ups sedan barndomen jag till 100% säkerställer att mina barn ska slippa (exempelvis uppmuntrar jag dem att se Melodifestivalen haha), men rest assured; de kommer att hitta andra brister i vårt föräldraskap som de kommer göra allt för att undvika att utsätta eventuella avkomma för. Man kan väl lika gärna sluta nojja tänker jag och försöka ha lite kul istället. Skriva blögg, se bra film och dricka cava till exempel. Dåligt föräldrasamvete har aldrig varit min grej. Förutom när jag höll på att klippa av den äldstas fingrar på vänsterhanden i en dörrolycka, men det var ju inte meningen så jag tror inte att det kvalar in i dåligt samvete-facket.
Radera@FrEB - fingrar i dörr är inget att oroa sig för. Jag har förlåtit min moder, trots smärre defekter på höger hands fingrar från en SAAB 96:a för 43 år sedan :) Bärplockningen är det sämre med. Har sedan jag fick ett fritt val inte plockat bär. Mer normala år än detta är blåbären dessutom billigare på torget än vad det kostar att ta bilen ut i skogen.
RaderaHa, ha, Har umgåtts en hel del i konstnärskretsar.Status vad det gäller materiella ting är oftast inte viktig, snarare något man koketterar med att man inte bryr sig om såna världsliga ting. Däremot förekommer det ett snobberi och att man ofta ser sig förmer än vanliga dödliga. Konsten är guden och vi är genier närmast gud./Gullan
SvaraRaderaDet finns väl högt och lågt, precis som i ett random kontorslandskap tänker jag (fast där översatt i SUVar). Fördelen med att idealisera konsten framför prylberget är åtminstone miljöbesparingen. Såvida man inte ägnar sig åt miljödestruktiv konst, vad nu det skulle vara. Oljefärg?
RaderaHär är en väldigt träffande beskrivning av konstnärstypen. http://www.enneagrammet.se/4-individualisten-kanslig-och-kreativ/
SvaraRaderaJag började surfa runt på den där enneagramsidan men de förlorade mig vid "när det gäller typerna använder vi ofta enneagrammet som en ”diganosmodell” för att typbestämma oss själva och/eller andra." Jag har på grund av överdos ledarskapsutbildningar och utvecklingsprogram utvecklat kontaktallergi med alla typer av personlighetstester och/eller kategoriseringsverktyg kring personlighetstyper. Jag tror att det finns lika många konstnärstyper som det finns revisorstyper som det finns Farstatyper. Så vidsint och GOD är jag tralala!
SvaraRaderaOch kom precis på mitt raljanta dissande av mannen med den kornblå kostymen, fondsäljartypen, hörlurstypen, svenne banan och consumer suckan. Men bortsett från DET tror jag inte på några typer hehe.
RaderaJag har alltid funderat på hur författare och konstnärer försörjer sig. För det är ju faktiskt bara ett fåtal som kan sälja sina alster och få tillräckligt till mat, bostad och skatt. Är det helt enkelt stipendier som är svaret?
SvaraRadera