Jag kände mig rik

Ungefär i samma veva som jag skrev inlägget om att jag känner mig rik från förra veckan så var 15-åringen med om en mopedolycka. Det var inget allvarligt, hon körde in i en stolpe på kompis moppe på skolgården när hon skulle "öva". Hon hade alltså aldrig suttit på en moped klass 2 innan och blev på 15-åringars vis överraskad av...ja inte vet jag, att den gick framåt och att den inte styrs av sig själv. 

Eftersom jag låg invalid i ryggskott och min man var bortrest fick mamman till den kompis som ägde mopeden köra in min dotter och kompisen till vårdcentralen för att kolla eventuella skador. Precis ja, kompisen satt baktill på moppen, eftersom det syntes som en god idé, great minds etc. 

Lyckligtvis var de båda oskadda. En dag kom jag in i hennes rum då hon låg och pluggade till moppekortet och då var kinderna fläckiga av mascara och hon grät över 1) Det var "skittråkig teori" och 2) Hon skulle ändå aldrig få en epa av märket King Cab som var det enda rimliga alternativet för vi var så snåla.

Anyheuw. I samband med olyckan frågar jag mopedmamman om mopedskadan. Hon menar att det inte var några problem eftersom de tagit en helförsäkring. Jag säger att vi givetvis betalar självrisken. Veckorna går. Det är tydligen inte helt lätt att få tid för moppereparation och det är först en fredagskväll dryga månaden senare jag får ett lakoniskt sms från 15-åringen. 

Mmm. Jag som precis gick och grämde mig över månadens elräkning. Fantastiskt. Femton tusen. Det är ungefär vad jag tjänat på böckerna och då har jag lagt ner hundratals, ja kanske uppåt tusen timmar på skrivandet, korrandet och layoutandet. Tre års arbete, borta lika snabbt som en femtonåring kan stava till konsekvens.

Tur att det var fredagkväll och jag hade fått mitt riesling, annars hade jag nog fällt en grämelsens tår. Sen kom jag emellertid på bättre tankar. Om ni nu tror att jag skulle ägna mig åt kärleksfulla funderingar av slaget "Det var i alla fall ingen som kom till skada" så tror ni fel. Nej, jag tänkte bara ekonomi. 

Jag är visserligen härdad efter det att samma barn som liten började prenumerera på ritprogram i någon app för vilket det drogs sammanlagt tio tusen från min mans konto under loppet av ett drygt år. Jag har också levt med bil i Stockholm och ryckt ett antal vidunderligt höga böter från vindrutan, trots att jag är nitisk med att läsa av skyltar och betala avgift (systemet är riggat). 

Men femton tusen är nog rekord. Det svider. Just att pengarna är så poänglösa. Med ritmallarna hade hon ju ändå kul medan hon laddade ner dem (för att sen aldrig nyttja dem). 

Är du en halvfull eller halvtom person? Jag syftar till den gamla glaset-metaforen. Jag försöker vara det förra. En psykolog skulle nog kalla det coping mechanisms och för dem är jag tacksam. Det tog inte mer än en kvart innan jag lyckades identifiera ett antal fördelar med ovan upplägg:

1) Jag kunde, tack vare barnens konstnärsfond, visa generositet mot den andra familjen. Nu tror jag nog det är standard att man betalar för vad ens barn förstör, men enstaka exemplar hade nog duckat för frågan eller i alla fall dragit ut på att höra av sig. I samma minut som jag fick ovan sms hörde jag av mig till moppemamman och sa att vi naturligtvis tog kostnaden och frågade vilket konto hon ville ha pengarna på. Nu löste det sig på annat vis se P.s.

2) Jag har nu en permanent hållhake på 15-åringen. Hon kommer aldrig mer att dra upp den gamla epa-frågan igen (och en epa av det slag som hon "accepterat" hade landat på >70'). Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att vi kan ge henne ett moppebidrag på 10 000 kronor som hon mer eller mindre fnyst åt ("Man får ingen moppe för 10 000"). Gissa om det blir något moppebidrag? In her dreams. Och det kommer inte att gnällas över det! (?). Vilket leder mig till la grande finale i punkt 3.

3) Blotta vetskapen om att ha en omdömeslös 15-åring på moppe ute på rattfylleristvägarna här uppe har hållit mig sömnlös vissa nätter. Inget moppebidrag = ingen moppe = ingen moppekörning. Visst kommer hon att ratta pojkvännens epa, men då är han med i bilen plus att bilen (typ en Audi, inköpspris tre gånger högre än vår bil) utgör ett skyddande skal ink. airbags. 

Därutöver kan jag dra upp skadekostnadskortet när som. "Ny mobil för att det är trista emojis på din gamla? Verkligen? Låt mig påminna dig om den episod...vasa? Du går in på ditt rum?" Jag tror faktiskt att jag kan hamna på plus av denna händelse. 

Vilken är din suraste utgift till dags dato?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. För transparensens skull vill jag uppdatera ovan (som skrevs i höstas, annat har kommit emellan) att det inte blev några femton tusen. 15-åringarna hade missförstått det hela så det blir på sin höjd en självrisk på dryga tre tusen, vilket jag inte har för avsikt att förtydliga för henne. Vidare är hon nu stolt innehavare av ett moppekort som i sig är pengar i sjön men kanske underlättar när hon ska ta riktigt körkort vad vet jag. D.s.