Frugalt tips barnkläder

För någon månad sedan var det mycket bråk hemmavid på morgonen. Våra flickor "hade ingenting att ha på sig" vilket var märkligt eftersom deras lådor knappt gick att stänga.* Jag föreslog då att vi skulle ta ut allt, tvätta, vika Kondo style och se på problemet ur ny synvinkel samma eftermiddag. Vilket de båda med emfas (notera detta) röstade ner med kvalitativa argument som "seriöööööst mamma". Nej, enligt mina döttrar var en shopping bonanza i köpladan den enda kuren mot denna garderobiärt prekära situation. Hade detta varit för en fem-sex år sedan hade jag nog gått dem till mötes. För jag har de facto inte köpt så mycket kläder till barnen på sistone, kanske framför allt för att min vän Hongkong-E levererar ett ständigt inflöde av felfria, avlagda flickkläder av fantastisk kvalitet (one-child-syndrome).

Men nu är det inte fem-sex år sedan och jag är en frugal weirdo tillika capsule wardrobe-fantast. Och även om jag för ett ögonblick kände uppgivenhet vid åsynen av deras rent ut sagt bedrövliga byråinnehåll tänkte jag inte ge mig utan fight. Samma dag bokade jag två tvättider på raken, hävde ut innehållet i deras byråer och sorterade igenom rubbet.** När allt var tvättat, torkat och invikt i prydliga klädrader strök jag skjortor och även vissa T-shirts och byxor. Efter att ha konverterat ett par urvuxna byxor till shorts började jag montera outfits vilka jag fotograferade på nedan sätt, ink. skor och vid förekommande fall - accessoarer.

Ovan ett exempel till 11-åringen, som samma morgon med tårar i blick sa att hon inte hade några shorts att ta på sig i värmen. Jag satte samman cirka sju stycken stilar per man som jag sedan fotograferade till varsin "Style Sheet Summer 2019" med deras namn och bild på. Sen lade jag kläderna i varsin hörna av vardagsrummet med bladen bredvid.

Det blev lite förvirring till en början. Vårt backoffice-barn fastnade på omslagsbilden och jag fick med mild hand tvinga henne i den första outfiten. "Jag väljer den här" sa hon då (det är den på bilden längst upp till vänster nedan) och jag fick förklara att alla kombinationer var hennes. För det var ju hennes kläder. Därefter tvingade jag dem att testa sig igenom samtliga förslag och sätta betyg 1-10. Mellanbarnet var rätt tuff med betygen, medan minstingen delade ut tior som om fanns det ingen morgondag. Hon sa också något oerhört snällt till mig nämligen "Jag fattar inte att du förstår min stil så bra". [OMG emoji med mammahjärta som sväller över av fashion confidence].

Det roliga var att de fortsatte att skapa klädkombinationer hela dagen och jag överhörde fraser som "Jag har mycket mer kläder än jag trodde" och "Äntligen ordning i mina lådor". Återstår: Inköp av ett par shorts till #1 och ett par jeans till #2. Estimerad besparing: 700 spänn? Vet ej, the sky is the limit. Men det är egentligen inte denna besparing om 700 kronor jag tycker är något att snacka om. Det som förhoppningsvis slagit rot i dem är insikten om att stil handlar mindre om antal spenderade kronor och mer om att skapa snygga kombinationer av det man har. #sparad-krona för barnen under resten av deras liv, minskat slitage på miljön och mer harmoniska klädvarelser så winwinwin.

Kurerar du dina eventuella barns garderober på liknande sätt? Om ej - get your shit togetha.

Mvh/
FruEfficientBadass

* OT men enbart en flickmoder kan förstå stressen i att, halv åtta på morgonen, höra deras frustrerade stön från garderoben och "mamaaaaa jag har ingenting att ha på mig varför kan vi inte få kläder som alla andra baaaaaarn". Vad ska man göra liksom? Vaporisera fram en ny outfit? Hade de kommit till mig en eftermiddag efter skolan hade vi åtminstone kunnat vidta åtgärder, men ens handlingsutrymme en halvtimme före skolstart är begränsat. 
** I vanlig ordning var cirka 75% fläckat bortom "skrubba-med-svamp"-åtgärdbart. Redan där en hint om problemets lösning. Vidare ligger allt sammantrasslat som i en stor, oattraktiv textilhög, inte helt olik de afrikanska klädberg som flashade förbi i True Cost.

Camp FI Süd 12 oktober

Underbara community - nu har fölk (IGMR, Ansi exempelvis) nere i södern varit handlingskraftiga nog att sätta datum för första Camp FI Süd och det blir lördagen den 12 oktober i år, i Malmötrakten. Detaljerna är inte satta i sten och det är väl heller inte meningen. Vi är ju inget privatägt företag som kränger dyra privatekonomiska kurser heller, vi ska vara lite suddiga i konturerna, lite hepp hepp chapeauclaque.

Jag vill med detta inlägg bara flagga för att detta datum blir det åka av och jag kommer naturligtvis att ta mig dit eftersom inte ett gäng vilda hästar håller mig borta från en frugal weirdo-träff. Fri2032 menar att man redan nu kan köpa tågbiljetter så så snart jag vet vilket tåg hen tar bokar jag också.

Om mötet med skåningarna bara blir hälften så trevligt som det vi hade i Stockholm 6:e juni kan jag lova en treat för själ och hjärta och till dig som tvekar säger jag: Gör det inte (tveka alltså). Bara kom.

Mvh/
FruEfficientBadass

Collateral Damage

Kryddhyllan - Grönans finkrog - maj 2019. Här sitter man och väntar på barn och skriver blögga, allt medan vuxna människor har sommaravslutning med sina jobb. Jag ska villigt erkänna det: I stunder som dessa saknar jag en yrkesgemenskap. Det skrattas ju så hjärtligt. Jag minns själv episoder från exakt samma krog från den tid jag var anställd på förlaget respektive industriföretaget. Vi gick ut tillsammans, en veckokväll under försommaren, och ägnade oss åt femkamp och efterföljande dysfunktioell middag på detta etablissemang. Jag minns att det blev särskilt livat på industriföretaget där vi, förutom ett antal fd. convicts hade folk med uttalade alkoholproblem som valde att låta årets firmafest på Grönan bli deras återfall och man med den ängsliga tjänstemannarollen dikt an kunde beskåda katastrofens obevekliga väg framåt likt ett skenande tåg in i en bergvägg.*

Att jag avskyr femkamp betyder en kväll som denna ingenting. Jag erfar ett litet hål i mitt hjärta och det hålet stavas "grupptillhörighet". Okej att jag inte identifierade mig särskilt mycket med gruppen varesig på företag a, b, c, d, e, f, g, h, i eller j (Så många är de! Jag har potentiellt jobbat på fler antal firmor än jag legat med antal män!), men jag erfor ibland ögonblick av bliss när jag kommit dithän i min relation med en kollega att vi kunnat skämta på ett icke tillbörligt sätt med varandra eller när jag i ett encounter med controllern på ett subtilt plan förstod att även han tyckte att vår maniska ekonomichef var dum i huvudet. Och jag gillade verkligen avstämningsmötena med min chef inom förlagsbranschen eftersom han var som en storebror för mig. För att inte tala om min chef på industriföretaget som var som min aningen kortare och rundare tvilling och vi hade en dag som denna haft kuuul, vi hade preppat varandra inför kvällens tillställning då vi visste att såväl konspirationsteorier som ledningsförakt skulle ventileras och någon skulle balla ur och det rejält. Jag kan understundom verkligen sakna mina vänner i yrkeslivet. Vissa har jag fortfarande kontakt med - företrädesvis de kvinnliga ty de är bättre på att ha ett socialt liv utanför jobbet och dessa har jag inkorporerat i den mer intima väninnekretsen. Men männen - de umgås i regel i bäst i yrkessammanhang och även om vi ibland (typ en gång per år) ses på en AW eller en lunch så blir det inte samma sak som att lite i förbifarten smita in på varandras kontor och, låt oss vara ärliga - snacka skit om kunder.**

Jag sitter i detta nu och lyssnar till sorlet av småfulla firmor och jag tänker tillbaka på dessa ljuspunkter i mitt yrkesliv. Jag vill inte bli skrytsam eller så, men Kryddhyllan var bottennappet på mina corporate events. Jag har varit på de fiinaste av förlagsfester, sett solnedgångar från Svanbåtar, campat på Gotska Sandön, ätit i igloos i Finska motsvarigheten till Jukkasjärvi, jag har ridit i Trouville, varit på Koekelare rally och jag har ätit på Tour d'Argent i Paris på firmans bekostnad.***

MEN - även i detta sorl kan jag navigera i min hjärna och komma fram till följande. Ja, jag skulle gärna byta min lilla blogghörna med en STÖL här på Kryddhyllan mot ett betalt corporate event med efterföljande snicksnack i kollegornas rum. And That Is It. Jag hade inte velat byta min lilla blogghörna med STÖL här på Kryddhyllan mot en morgondag då jag måste ställa klockan på 05:50 för att hinna göra mina ryggövningar, äta frukost och göra iordning småttingarna till att vara i skolan en timme innan skolstart eftersom jag måste vara i en förort klockan 08:00 för att delta i en telefonkonferens med holländska SAP-konsulter i syfte att scrumma fram nästa webbshop som vi alla vet kommer att vara omodern i samma ögonblick den lanseras. Ett möte följt av ett medarbetarsamtal som går ut på att personen i fråga kommer att vilja "förhandla fram" 20% löneökning till nästa revision med efterföljande sur, följt av att släcka inte två utan tre bränder ute hos kund, en snabb linsgryterest i köket för att sedan ta en 20 minuter lång promenad ute i förorten gud glömde i hopp om att inte helt förslappas i kropp och psyke. Sen den plågsamma nedräkningen till "ledigheten" för att sedan, under semestern, hinna med allt det där man inte hunnit med under arbetsåret.

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Jag älskar min frihet. Jag älskar det så otroligt mycket. Jag har också under året i frihet kommit att inse att jag är illa skapt för att jobba i en corporate miljö med stipulerade regler kring arbetsliv och respekt för hiearkier. MEN - och detta är ett men - jag saknar vissa aspekter av det och det är, om jag ska tratta ner det, mina kollegor och då företrädesvis den ytliga, yet härliga, gemenskap jag kände med mina manliga sådana. Jag kan verkligen känna ett styng av saknad. Det är collateral damage.

Det här inlägget är till Thomas*2, Anders, Björn, Robert, Johnny, Lelle, Micke och Jörgen. I miss you! (but not enough).

FruEfficientBadass

* Lösningen hette i regel "Kenta" och kom i en form av en kraftigt tatuerad man som från igenstans kom och lyfte bort den oregerlige in i ett fordon. 
** Jag saknar det så jävla mycket. Det finns inga det är så kul att snacka skit om som kunder.
*** Lögn, det har jag inte. Men andra Michelinkrogar jag inte minns namnet på.

The Millionaire Next Door - Resten av boka

Så här in kapitel sex känner jag att jag kan rassla på lite, hoppas ok med er för jag är ivrig att starta upp lite andra serier. Har en mastodont på temat skurning av golv på gång exempelvis.

Om kapitel fem: "Economic Outpatient Care" (älskar namnet!) handlar om curlingföräldrar generellt handlar kapitel 6: "Affirmative Action, Family Style" om hur olika föräldrars beteende kan slå mot olika individer. Som exempel tas "Cinderella Sarah", en ung kvinna som vägrar rätta sig efter sin pappas patrialkala ledarstil och drar hemifrån asap medans hennes fogliga syrra stannar hemma, gifter sig och blir hemmafru. Den förra lär sig att tjäna pengar medan den senare blir en passiv mottagare av mannens och faderns ekonomiska stöd. I slutänden blir det Cinderella Sarah som får se till att syrrans avkomma får gå på college. Lärdom!

Kapitel 7 heter "Find your niche" och har underrubriken "They are proficient in targeting market opportunities". Detta korrelerar väl hyfsat väl med Kioysakis tankar och handlar om att hitta de där ännu ej fyllda luftfickorna på marknadsplatsen. Stanley & Danko skrev boken 1996 och ger här nästan profetiska framtidsantaganden:

"During the ten-year period from 1996 to 2005, wealth held by American households is expected to grow nearly six times faster than the household population. By the year 2005, the total net worth of American households will be $2.7 trillion, or more than 20 percent higher than in 1996."

Jag hittar ingen bra siffra på hushållsnettovärde, men BNP per capita ökade 1996-2005 från indexerade 130 till 158 vilket är drygt 21%.

Sen kommer lite bla bla och sedan några antaganden om branscher som skulle "ta fart". Det Stanley & Danko inte har en aning om är exakt hur mäktigt Internetz med relaterade yrkeskategorier kommer att bli åren som kommer, så deras tips "specialiserad advokat" i retrospekt kanske hade fått konkurrens av andra yrkeskategorier såsom "SEO expert"/"e-commerce consultant" etc. Men andra områden tror jag benhårt på som "medical & dental care specialists." Det lär ju dröja innan robotar tar över områden som tandkirurgi (inga visdomständer växer lika) eller reparation av inplantat (de lär ju diffa så till den grad att utvecklandet av en sådan robot, på samma sätt som en rörmokerirobot, lär dröja åtminstone 50-4 500 år). Andra yrken på bubblarlistan: Plastikkirurger (läs och förundras), dermatologer (hudvård till GDPR-karriärister som behöver reliefs), "allergists"*, psychologists, psychiatrists** samt slutligen: Kiropraktorer.*** Författarna spår också en fortsatt efterfrågan på fastighetsmäklare och allt som hör till fastigheter: hantverkare, lånehandläggare, renoveringsprojektledare, återförsäljare av renoveringsmaterial, larm- och säkerhetslösningssäljare****, inredningsarkitekter etc. Jag kan inte argumentera mot en enda. Synd att jag inte läste den här boken 1996 när jag stod inför yrkesval. Då hade jag garanterat blivit allergenist och min kundbas hade växt för varje år.

Sista kapitlet, nummer 9, heter "Jobs: Millionaire Versus Heirs" och kan av författarna sammanfattas som "You can't predict if someone is a millionaire by the type of business he's in." Bluecollar, whitecollar, fancy pancy bil, skrotbil, omöjligt att säga. "The character of the business owner is more important in predicting his level of wealth than the classification of his business." 

Jag kan inte skriva ovan utan att återigen återkomma till mitt eget yrkesliv. De fancy chefer jag haft i white collarmiljön som inte kunnat vara pappalediga "eftersom då hade vi förlorat den lilla guldkant vårt liv har snif snif " (reellt exempel från en snubbe som blev pappa vid 45 men tyckte att det var mer värt att kunna ta familjen på restaurang - något man som småbarnsförälder rimligtvis lär sig att inte uppskatta på samma sätt som hästen ogärna lägger sin mule mot elstängslet - än att de facto umgås med detta första och kanske enda barn) mot mina blue collar-klienter som efter 30 år i håla med matlåda i lunchrummet kunnat köpa hus i Provence och checka ut vid 50. Det finns helt enkelt inget klockrent samband mellan att leva ett liv som på ytan ser ut att vara rikt och att de facto få ett högt nettovärde. Sen är ju frågan vad man tycker är mycket värt. Är det för individen av större värde att kunna leva "high manintenance" där man får lira med de stora grabbarna och utbyta reseberättelser i fikarummet efter industrisemestern eller är det att vid 55-60 kunna känna sig helt oberoende? Det är naturligtvis upp till var och en. Poängen med den här boken, som jag verkligen (till skillnad från Rich Dad Poor Dad) kan rekommendera eftersom den är såväl klok som intressant, är att:

1. Det är upp till var och en, men alla förtjänar att kunna göra ett aktivt val.
2. Utsidan är en ej tillförlitlig markör på vem som har ett högt vs. ett lågt nettovärde.

Med detta avslutar jag den här bokserien, får se om jag ids läsa uppföljaren. Jag tycker den var spännande i det att de, vid sidan av rätt omfattande datapresentation, även ger en del målande exempel på hur det kan gå när inte haspen är på. Jag fick mig framför allt en tankeställare kring detta med pengar till barnen och tankar kring hur man bäst kan fostra sina barn till att bli ekonomiskt självgående. För gemene man, utan barnuppfostransfrågan, räcker det med att skicka iväg ett par punkter:

- Snåla på, det lönar sig i längden.
- Underskatta inte företagsidéer som av gemene man anses vara oglamourösa.
- Gift dig med en ryss eller en skotte.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Läs om "hygiene hypothesis" här. Spoiler alert: Det kommer inte att avstanna.
** Den förra för att ge livs- och karriärcoaching, den senare för att bota den stress och ångest som kommer av livet och karriären.
*** Ett område som listas som humbug i boken "Salvekvick och Kvacksalveri". Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, men kanske någon THZ i läsarskaran har en åsikt?
**** Jag har min egen lilla hatkult kring just detta yrkessegment. 

FIRE = Epikurism?

Igår lyssnade jag på ett Money Guy Show om FIRE som jag kan rekommendera. Det var inte alls sågigt utan mer nyfiket men med den vanliga slutklämmen, lyssna så får ni höra, tänkte att vi kunde diskutera det längre fram.

Ni som hängt här ett tag vet ju att jag är stor fan av stoicism och frugal hedonism, d.v.s. konsten att göra det lite obekvämt för sig för att sedan gilla det man har ännu mer. För ungefär ett år sedan gjorde jag en hel serie baserat på den världsbästa titeln "The Art of Frugal Hedonism" av Anne Rasier och ni kan köpa den på affiliatelänk här, låna den på bibblan eller läsa inläggsserien om ni går in i webbläge och trycker på etikett "Art of Frugal Hedonism". Jag skulle sträcka mig så långt som att säga att köper man budskapet i den boken kommer man att bli både ekonomiskt fri betydligt snabbare är snittet. "Ge mig knepen, ge mig knepen!" Nej bitch, du får läsa boken för det är på ett helt annat plan än billiga sparknep.*

Men när jag lyssnade på ett Filosofiska rummet från slutet av maj titulerat "Epikurismen, njutningen och döden" undrar jag om det inte är epikuré jag är. För lyss cirka 10 minuter in i programmet:

"Det handlar inte om att söka kickar eller söka upplevelser av extravaganta saker. Det handlar snarare om att kunna njuta av det som är naturligt och enkelt. [...] Det handlar egentligen mer om frånvaro av oro och begär och smärta."

Och ni som läste mitt inlägg om mitt första år i frihet minns kanske att jag sa något i den stilen och om du fuskade och inte läste det inlägget får du tillbakakaka här:

"Det är ju inte så att jag går runt om dagarna och talar i tungor över mina lyckonivåer - jag skulle inte ens säga att jag är särskilt mer 'lycklig' nu än tidigare - men mina nivåer av välbefinnande är betydligt högre och mina nivåer av oro har droppat som tegelstenar i öppet hav. Nu förstår jag människor som lyckas bryta med dysfunktionella relationer eller blir av med konstant smärta. Man behöver inget mer. Allt annat antar per automatik färg och doft och form."

Epikurus ska ha sagt: "Allt som behövs för att göra bröd och vatten till en fest, det är ost". Jag kunde inte hålla med mer. Älskar ost. Räcker det för att få kalla sig epikuré? Tydligen ej:

"Etiken är av huvudbetydelse i läran, allt annat som behandlas i läran är inte av samma värde; dock så har alla ämnen gemensamt att som mål medföra sinnesfrid till människan.^[19] Mer precist är frågan som epikuréerna försöker förmedla ett svar på: "Hur ska man garantera individens lycka?".^[22] Sinnesfrid, eller lycka (eudaimonia), anses av epikurismen även vara "livets mål". Epikurismen skiljer mellan tre typer av begär: Naturliga och nödvändiga begär, naturliga men onödiga begär, och varken naturliga eller nödvändiga begär." (Wikipedia)

Okej check på allt. Etisk, jakt på lycka och sinnesfrid, c'est moi! Intressant också med dessa utvecklade tankar om begär 2 300 år före skapandet av MOS. Vilka var dessa varken naturliga eller nödvändiga begär man hade på den tiden?**

Vad säger du, är epikurismen FIRE-rörelsens husfilosofi? Och då inte i den populärkulturella betydelsen ett matvrak vid buffébordet, utan enligt den ursprungliga betydelsen, en som finner njutning i det anspråkslösa?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Är inte ett sparknep per definition billigt hefhef? Okej då jag berättar: Det handlar om att finna lycka med mindre. Speedar på din sparkvot samtidigt som det minskar behovet av framtida nest egg - frugal win from both directions och en lyckligare själ till på köpe. Det boken gör att ge sådan makalöst bra inspiration. Älskar den. Love it love it love it. Har till och med köpt den.
** En väldigt grön oliv? 

The Millionaire Next Door - Del 5

Kapitlet heter "Economic Outpatient Care". Först trodde jag att det handlade om det amerikanskt uppfuckade sjukvårdssystemet och hur man skulle hacka det, men jag blev glatt överraskad när jag förstod att det handlade om ekonomisk curling från föräldrar till barn, även vuxna barn. Inledningsvis berättas om en man i 50-årsåldern som skriver till författarna för att höra om de möjligen - inom ramen för sina studier - kommit i kontakt med hans svärmor? För i så fall hade det varit intressant att veta hur "mycket hon är värd" eftersom hon vägrar ge sin snart 50-åriga dotter ett tidigt arv. Dottern med man är i desperat behov av pengar eftersom de i åratal levt över sina tillgångar i ett flådigt villaområde ink. medlemsskap i "country clubs", extensiva resor, desingerkläder etc, trots att de lever på en adminlön. Frun får varje år av föräldrarna runt 150 000 kronor i dåtidens värde (kanske 250 000 kronor idag?), men de försvinner snabbt. Detta är vad författarna kallar EOC - Economic Outpatient Care - kanske skulle vi kalla det ekonomisk curling?

Du minns kanske snacket från första kapitlet att miljonärer ofta är första generationens miljonärer - inte sällan invandrare som har såväl förmågan att dra in deg som förmågan att behålla den genom ett sparsamt levere. Rätt sällan fortsätter släkten att vara miljonärer. Generation två och tre går på college och flyttar till högprofilerade områden där de snabbt lär sig den konsumistiska livsstilen och vips så är de tillbaka på ruta ett. Denna resa nedåt fördröjs emellertid under åtminstone en generation av den konstgjorda andning som föräldrarna ger sina barn i form av gåvor.

30:2, pumpa på

Jag har funderat en del på det där själv. Jag hade en vän i tonåren vars föräldrar var - tyckte jag i alla fall - väldigt generösa. Konceptet "månadspeng" var mycket fluffigt och det stacks till sedlar i parti och minut. Hon behövde aldrig jobba på sommarloven utan hennes ledighet prioriterades och subventionerades. Själv fick man sitta och svettas inne i någon källare på något tragiskt telemarketingjobb och från den dagen jag flyttade hemifrån har jag inte kostat mina föräldrar en spänn medan hon, vad jag minns, fick en lägenhet i Stockholm betald i cash. Min poäng med den historien är bara delvis att ventilera min avundsjuka, utan att jag kickade igång min intjäningsnerv rätt tidigt. Jag inbillar mig - har icke empiriska bevis - att jag skulle gå snabbare från start till mål i att komma på grön kvist i det fall min ekonomi skulle krascha (jämfört med henne alltså). Jag tror också - återigen, taget ur hatten - att jag har en mer utvecklad förmåga att se intjäningsmöjligheter i min omgivning än vad hon har. Troligen har jag även ett större nettovärde idag.

I många år var jag lite småputt på mina föräldrar för att jag aldrig fick något ekonomiskt stöd hemifrån. Jag menar, jag är ju ensambarn och mina föräldrar är inte helt utan resurser. Men så här i FIRE-retrospekt är jag dem djupt tacksam. Inte en chans att jag valt att sträva efter ekonomiskt oberoende om jag årligen fått hundra lakan stucket till mig. Glöm att jag hade lärt mig göra linssoppa eller att jag börjat klippa mitt eget hår. Idag, efter det att jag slagit in på det frugala spåret, hade en sådan summa naturligtvis hamnat på ISK:en. Men innan, när jag var en ekonomisk novis, hade dessa pengar gått oavkortat till konsumtion.

Hur är det med dig, har du fått något ekonomiskt stöd av dina päron genom åren? Och hur tänker du kring att hjälpa dina barn?

Mvh/

FruEfficientBadass

The Millionaire Next Door - Del 4

Not till er: Som ni märker är jag ovanligt slö med att svara på era kommentarer. Det beror på att Livet på Landet är så hektiskt med höns och rabatter och kyrkokaffe. Dessutom kommer vi, med start måndag, att köra en två veckor lång digital detox med totalt skärmförbud vilket gör att jag enbart kommer att kunna svara på kommentarerna i lönndom d.v.s. före 08:00 på morgonen från en undanskymd plats i huset. Så jag kommer även fortsatt att svara, bara med en viss fördröjning. Jag litar på att ni håller ställningarna åt mä.

Kapitlet heter "You Aren't What You Drive" och inleds med ett citat: "They beleive that financial independence is more important than displaying high social status."

Stämde det att han körde en gammal 240? 

Så här dags i mina inlägg om boken vill jag flika in att författarna (det är ju såväl Stanley som en Danko) vid ett flertal tillfällen betonar att även om merparten av de intervjuade miljonärerna är entreprenörer, så är det entreprenöriella spåret inte på något vis den enda vägen mot ekonomisk framgång. Tvärt om varnar de för att hoppa på företagande om man inte har goda skäl att tro att man kommer att lyckas (statistiken talar emot det). "Most people in this country are not the entrepreneurial type. But this does not mean that they can't become millionaires. [...] If you can generate a reasonably good income - then you may become wealthy one day if you follow the defensive strategy developed by millionaire who are used vehicle-prone shoppers."

Så håll dig till den billiga bilen. Och håll dig till det billigare bostadsområdet för såväl dig som dina barn. "Some wealthy parents buy their adult children homes in affluent (rika) neighborhoods. Great idea? Perhaps they should realize that 'affluent neighbourhoods' are high-consumption neighborhoods. From property taxes to the pressure to decorate, from the perceived need to send their children to expensive private schools to the $40,000 four-wheel-drive luxury Suburban, the children are now on the earn-to-spend treadmill. Thanks, Mom and Dad!"

Jag är väl inget praktexemplar här givet att vi bor i ett område med många rikingar.* Mellanbarnet, det med social koll, påpekar ibland syrligt att hennes klasskamrater åker utomlands minst fyra gånger per år (och då till länder som Brasilien, Nya Zeeland och Zimbabwe) medan vi åker till Hälsingland möjligen med en avstickare i form av en budgetresa till Köpenhamn. Det ska bli spännande att se vad flytten gör med hennes inställning till vår sociala positionering.

Any Heuw, kapitlet går ut på att distansera sitt jag från materiell status, då symboliserat av den förhatliga dyra bilen. Det här har vi väl kläm på i FIRE-communityn så nuff' said.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag kan inte hjälpa det, det är bara för snyggt här. Och närheten till tuktade friluftsområden och kulturen. Rikingarna kan jag klara mig utan. Även om det inte är helt ointressant att vara hej och tjenis med de prominenta krögare, artister och kändisadvokater som bor i kvarteret - man är väl inte mer än mänscha. Plus att i skrivande stund bor vi ju inte längre i stan.

The Millionaire Next Door - Del 3

Talliho! Kapitel tre heter "Time, Energy, and Money."

"Efficiency is one of the most important components of wealth accumulation. People who become wealthy allocate their time, energy, and money in ways consistent with enhancing their net worth."

Jag tänker mycket på det här och jag är i sanning ej ensam i den här nördosfären. Vicki Robin talar om "true cost of labour" och sedan jag halkade in på FIRE-banan ser jag allt i raster av "nettovärdekompatibelt" vs. "icke-nettovärdekompatibelt." Ett nyligt exempel är hur jag under det gångna året pö om på fixat vår lägenhet inför uthyrningen, i allt från att måla väggar och hyra in elektriker för att fixa trasiga element till att lära mig om andrahandsmarknaden och ta turer till blågula varuhuset för att köpa nya kuddar och knivar. Nej, det är inte frugala aktiviteter, men om det innebär att jag får ut två tusen mer i månaden under 24 månader så är det motiverat. En vän föreslog att jag skulle börja sälja sticklingar på Tradera. Ni som följer mig på Insta vet att jag inte direkt har gröna fingar så det skaver redan där. Men okej, ponera att jag lyckas sälja 10 rosenskäror à 40 kronor och får in 400 spänn, efter cirka 7 timmars meck med dessa plantor. 400 kronor är ungefär vad jag tjänar på att handla på Lidl under en vecka framför ICA och den shoppingturen tar mig en timme. Ej effektivt. Om jag istället lägger kanske två timmar på att hitta ett par nya, vegetariska recept som känns hyfsat barnvänliga kan de där 400 kronorna bli 500 kronor och det varje vecka under flera år framöver. Effektivt. Rassel rassel, Matrixtrassel.

Centrala akronymer i boken är PAW och UAW. PAW står för Prodigious Accumulator of Wealth (de sparar mer än snittet i deras inkomstkategori under en given tidsperiod) och UAW står för Under Accumulator of Wealth (motsatsen - de sparlaggar mot snittet). "PAW:s allocate nearly twice the number of hours per month to planning their financial investments as UAWs do". Jag kommer osökt att tänka på ett Lincoln-citat från ett ChooseFI (!):

"If I would have six hours to chop down a tree, I would spend first four hours sharpening the axe."

"I'm so smug tralalala"

Kapitlet handlar mycket om amerikanska läkare och jag ska inte tråka ut er med detaljerna kring det mer än säga som så att det inte är helt enkelt att skapa nettovärde trots att man tjänar >5 miljoner kronor om året. Det har att göra med livsstilsval, val av bostadsområde och hur man som boende i ett exklusivt bostadsområde dels jämför sig med grannarna, men också blir approcherad av diverse säljare som gärna vill parasitera på din kaka. Typ aktiva förvaltare. Eftersom läkaren i regel lägger mycket tid på patienterna blir det inte så mycket tid över till att planera sin egen ekonomi. I ett hushåll där båda parter har fullt upp med karriär finns liten eller ingen tid att planera, koordinera och mäta utfallet av olika inköp utan allt sker lite hipp som happ och utan eftertanke och utan att man vet ordet av är man en UAW.

Även detta är något jag funderat mye på det senaste året. Inte för att vi var några high spenders innan jag fick kicken men herregud vilken koll vi har på grejerna nu*. Det rullar inte en spänn i en riktning vi inte planerat (okej några spänn ibland då, men inte särskilt ofta). Jag tycker också att det är ganska kul att göra uppföljningar. Det är tydligen symptomatiskt och det räcker med att slänga ett getöga i den här filterbubblan för att se att det är det folk ägnar sig åt kring månadsskiftena.

"Only those clients with considerable wealth want to know exactly how much their family spends on each and every category."

Gör du uppföljning av spenderad krona? Om ja på det senare, hur ofta gör du det? Kvartal, månad, dag, timme?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ibland funderar jag på hur många parhushåll som likt Åsa Axelssons skulle kunna gå ner till en arbetande (eller växla arbetande) för att låta den andra bli "husets VD". Den som har stenkoll på alla ekonomiska flöden, den som får tid och bandbredd att fundera på inkomstbringande aktiviteter av typen uthyrning av en källarvåning, rastning av grannens hund, odling av egna grönsaker. Den som lagar barnens kläder istället för att default köpa nytt, den som ser över pensionsinnehaven och lägger om istället för att ligga kvar i dyra lösningar som i slutänden gör att båda måste jobba tre år till var. Min magkänsla är att det är många. Med ökad livstillfredsställelse som följd, förutsatt att man inte lever för karriären, vilket runt 50% hävdar att de inte gör. 

The Millionaire Next Door - Del 2

"Frugal, frugal, frugal" heter kapitlet. Som jag nämnde i förra inlägget på detta tema, startade Dr. Stanleys undersökning som ett uppdrag för ett internationellt "trust company". Syftet var att lära sig mer om hur folk som hade mer än 10 miljoner dollar betedde sig och hur deras konsumtionsmönster såg ut. En av er läsare har refererat till den här episoden men nu fick jag läsa ursprungsvarianten. De (forskningsgruppen) hade arrangerat fokusgruppsintervjuer med amerikanska mångmiljonärer i ett penthouse på Manhattan. Till detta hade man noggrant valt ett antal cateringbolag med briefen att här skulle crème de la crème serveras så fram med det bästa: Kaviar, champagne, tryffel och årgångsviner! Sagt och gjort. Men döm om forskarteamets förvåning när det in genom dörren stegar folk som såg ut ungefär så här:

Anspråkslösa snubbar i beige klädsel och armbandsur som kostar max en tusing. Den flådiga buffén lämnade de orörd (minus de salta kexen) och på frågan vad de villa ha att dricka sa en av deltagarna: "I drink scotch and two kinds of beer - free and Budweiser."

Forskarteamet ändrade senare sin cateringstrategi till clubsandwitches och läsk och upptäckte dessutom att dessa multimiljonärer faktiskt även uppskattade pengar som betalning för medverkan, även om det rörde sig om rätt små summor. Ränderna går inte ur, så att säga. Slutsatsen var att det är olyckligt att döma folk efter deras preferenser kring mat, dryck, kläder, bilar etc. Många människor har uppfattningen att rika människor har utmärkt smak när det kommer till dessa prylar. "But is it easier to purchase products that denote sueriority than to be actually superior in economic achievement. Allocating time and money in the pursuit pf looking superior often has a predictible outcome: inferior economic achievement."

Att leva sparsamt är en hörnsten i rikedomsbygget. Ändå har vi i regel uppfattningen att rika människor strösslar pengar omkring sig. Vi ser det på TV och läser om det i tidningar. En toppatlet visar upp sin "crib" ink. basketplan och femtusen sneakers i sin salsstora walk-in-closet. Men en toppatlet kan tjäna många miljoner om året men ändå ha ett lågt nettovärde. Denne kanske inte kan underhålla det livet mer än ett par tre år efter avslutad karriär för när kranen stängs av går det snabbt utför på grund av etablerade konsumtionsmönster. Att via media prångla ut nöjesprodukter med riktiga och långsiktigt hållbara miljonärer hade emellertid varit ett riktigt sömnpiller. "Most people who build wealth in America are hard working, thrifty and not at all glamourous. Wealth is rarely gained thorugh the lottery, with a home run or in quiz show fashion. But these are the rare jackpots that the presss sensationalize."

De amerikanska miljonärerna lägger inte pengar på kläder och klockor. De har inga aktieägare, styrelser eller finanstidningar de behöver imponera på med sådan rekvisita. Tvärt om behöver de hålla hyfsat låg profil inför sina blue collar-medarbetare - chefen får inte verka för tät. Det här erfor jag många gånger i industribranschen där mina kunder var till synes väldigt anspråkslösa snubbar med skit under naglarna. Men när man var på branschträffarna och de kunde prata fritt utan anställda med, diskuterades livligt huruvida man skulle köpa hus i Provence eller kring Comosjön. Där satt man själv, sprättig säljare med Tigerkostym i tron att man var balla allan med sina hundratusen i ISK:en.

"Why aren't you wealthy, you ask? Well, let's examine your lifestyle. Is it one of great offense? Are you in a strong income category? Congratulations, you play wonderful offense. But how is it that you keep losing the game called wealth accumulation? Could it be that you play terrible defense? Millionaires play both quality offense and quality defense. And quite often their great defense helps them outscore those who outearn."

I boken noteras också att rika människor i större utsträckning än andra budgeterar. En del stör sig på detta och tycker att en som är så rik ju inte behöver budgetera. Jag kom att tänka på ett inlägg av frihetsmamman där hon frågade en kollega om var man kunde parkera gratis i närheten av honom och fick svaret "du som är så tät behöver väl inte snåla på parkeringen." Orsak och verkan någon? Ungefär som att säga till en väldigt vältränad person att "du som är så vältränad, inte behöver du väl träna?".

"They became millionaires by budgeting and controlling expenses, and they maintain their affluent status the same way."

Mvh/
FruEfficientBadass

The Millionaire Next Door - Del 1

Nästa man till rakning. Eller kvinna rättare sagt, eftersom mannen i fråga - Thomas J. Stanley - dessvärre omkom i en trafikolycka häromåret och hans dotter - Dr. Sarah Stanley Fallaw - avslutat hans arbete kring uppdateringen av hans klassiker "The Millionaire Next Door" till att bli "The Next Millionaire Next Door".

Om du är obekant med boken, låt mig börja med att säga att den inte har någonting att göra med den amerikanska realityserien där coola miljonärer tar på sig lösmustasch och börjar jobba på lagret för att övervaka och bedöma sina anställda. "The Millionaire Next Door" är i grunden en vetenskaplig rapport som sammanställdes på uppdrag av ett kreditinstitut som ville kartlägga den typiske amerikanske miljonären. Troligtvis i syfte att komma åt hens förmögenhet.* Slutsatsen (spolier alert!) är att den typiske [amerikanske] miljonären inte är en typisk amerikansk miljonär med Cadillacs och blingbling. Han är snarare en alldagligt klädd arbetare som dricker Budweiser hellre än skumpa. Låter det intressant? Följ med då på min introspektion av ursprungsboken - The Millionaire Next Door.

Kapitel ett: Meet The Millionaire Next Door
Den genomsnittlige, och mest frekvent förekommande, amerikanske miljonären är inte född med silversked i mun. Tvärt om är han ofta en immigrant som gör sin "första generation" USA. Han jobbar järnet i en egen firma av mindre glamourös art: skadedjursbekämpning, takläggning, rörmokeri och tjänar rätt bra på det. Parat med ett frugalt leverna lyckas denna immgranttyp ofta skapa sig det gemene man skulle kalla en förmögenhet. Sen sker det paradoxala, för förmögenheten går inte i arv. Varför? Immigranten kommer att uppmana sin avkomma att gå college för att få fin examen och medelklasstatus. Med medelklasstatus kommer medelklasskonsumtion och detta, i kombination med fördröjd ingång i arbetslivet, gör att den andra generationens invandrare inte är lika rika sett i nettovärde. Efter två generationer är andelen rika ättlingar till immigrantknegarna ännu mindre. Men för att återgå till de som idag är dollarmiljonärer i USA:

- Färre än 20% har fått något arv att tala om.
- Ungefär 20% har fått pengar genom "trust funds" eller liknande.
- Runt 91% räknar med att de inte kommer att få något arv.
- Färre än 1/4 har fått en större summa pengar (över 100tkr) från föräldrar eller släkt.
- Knappt hälften har fått hjälp med college.

Intressant att notera är kartläggningen över vilken invandrargrupp som har högst andelar (ej antal) dollarmiljonärer i USA. Två grupper dominerar, gissa vilka (svar vid **):

a) De med brittiskt påbrå
b) De med skotskt påbrå
c) De med ryskt påbrå
d) De med tyskt påbrå
e) De med spanskt påbrå
f) De med asiatiskt påbrå

Det är korrekt, den första gruppen anses tydligen - sitt vidlyftiga drickande till trots - vara dugliga affärsmän och den andra gruppen - den med kjol - vet vi ju: Den interantionella motsvarigheten till smålänningen. Det är alltså tre gånger så vanligt att vara miljonär som skotte jämfört med om man har brittiskt påbrå. Varför?

"Members of the Scottish-ancestry group have been able to instill their values of thrift, discpiline, economic achievement and financial independence in successive generations."

De slappar således inte till sig efter en generations framgång. Lärdom att dra: Det är bättre att lära sina barn om privatekonomi än att stuffa dem fulla med deg på 18-årsdagen. Värre går det för de flesta immigrantbarn:

"The longer the time here, the less likely it will produce a disproporionately large percentage of millionaires. Why? Because we are a consumption-based society. In general, the longer the average member of an ancestry group has been in America, the more likely he or she will become fully socialized to our high-consumption life style."

Att dra ner på sin konsumtion trots god utbildning och bra lön är således ett effektivt sätt att regrediera till ett scenario som liknar det som förra generationens entreprenöriella amerikaner levde i. Jag minns en kollega (ingenjör) på industriföretaget jag jobbade på som var barn till iranska invandrare. Han berättade om barndomens gnetande och hur hans mamma brukade poppa popcorn att ta med på bion (som en ann'!) och idag bodde föräldrarna i bostadsrätt vid Karlaplan, ett av de dyraste områdena i Stockholm. Just sayin'.

Första generationens invandrare behövde och behöver kämpa från två ändar för att bli välbeställda: I ena änden behöver de säkra en god inkomst och i den andra behöver de hålla nere utgifterna. De flesta i svensk medelklass kommer, om de inte sjabblar bort korten helt, att ha en förhållandevis hyfsad inkomst. Det enda de behöver göra för att ackumulera rikedom är att inte drabbas av renoveringspsykos eller resa onödigt mycket. Hur kommer det sig att folk, trots att detta rimligtvis inte borde vara någon större hemlighet, ändå struntar i det och har som primära rikedomsstrategi att prenumerera på Postkodslotteriet?

Mvh/
FruEfficientBadass


*Observera mitt politiskt korrekta val av pronomen. Ledsen ladies, men i de här böckerna handlar det om män. 
** 

Alltså, det är inte jag som är fördomsfull, jag bildgooglade på "rysk man" för att hitta huvudet till min riverdanceman.

"Det här var ju inte så FIRE"

Så sa min man till mig när vi åt lunch vid Stora Skuggan i mitten av maj. Jag minns nu inte vad kalaset kostade, och det kan ha att göra med att det var min man som betalade för oss med resterna av sitt "Rikskort". Tror min lax kostade 140 krrrronorrrrr.

Jag satt och funderade på det ett slag och sedan öppnade oraklet* sin mun och talade: "Jag tycker visst att det är FIRE. För här sitter vi en vardag mitt på dagen i strålande sol och äter en fantastisk lunch** tillsammans, du och jag och vårt äldsta barn***.  Vi är helt ostressade, solen skiner och vi får sitta och prata med vår förstfödde utan att småttingarna accompagnerar bilden med klösljud. Vem behöver semester eller kompensatorisk shopping när det vanliga livet är så här?"****

Jag menar, lunchen här kanske gick på 450 kronor. Inte frugalt, vid första anblick. Men en dussincharter för vår familj går på runt 30 000 kronor om vi kör något riktigt sjabbigt ställe. Vi kan alltså ha en sådan här überfabulös liten familjetillställning nästan 67 gånger om året istället för att åka på charter. Och nu gör vi det bara...säg fyra gånger om året?

Det många får om bakfoten är att en frugal weirdo lifestyle handlar om att vid varje givet tillfälle välja det snålaste alternativet. Aldrig äta ute, aldrig köpa något nytt, aldrig resa utomlands, aldrig ge sig själv någon form att lyx eller perk. Snålheten i sig blir en dygd och avsteg från den följs av kval och maror.

Kval och maror

Kanske har jag gjort oss en otjänst genom att etikettera detta "a frugal weirdo movement" men jag älskar Liz Frugalwoods och alla hennes hittepå. Ingen förklarar emellertid bättre hur det ligger till än Brad i ChooseFI (och han gör det ofta och intensivt med sig själv som exempel). Från Choose FI episod 128R "Zone of Awareness":

"This is not the ultra frugality show, this is not the 'deprive yourself, live this kind of miserable life and then you reach FI and expect it to be Nirvana'. That's not the way the world works. This is about finding what you value in your life and persuing it. To me, I don't pinch every penny. I've set up a framework of my life that just does not cost that much. [...]. We don't value furnishings in our house, we don't value expensive cars. We don't value going out to dinner. But that allows us to buy craft beer, or be generous to our kids teachers and have our kids sign up for a very expensive swimming program. Does that make me anti-FI? Of course not. That is a crazy thought. It means I find value in my life and that's what we pursue. I always want to hit this: It's not about pinching pennies, it's not about ultra frugality or deprivation, it's about value."

Fast jag tror ändå att han räknar mynt hemma

Min yttersta strävan är att få bestämma över min egen tid cirka 100% av tiden. Detta resulterar just nu i att jag är mycket ute i naturen och gullar med barn och djur.***** Och så älskar jag att skriva bloggen. Nej, jag älskar inte att skriva bloggen. Jag måste skriva bloggen, det är som en klåda som måste klias ut och ni är slaskhinken. Så länge jag får göra dessa två ting: Vara i naturen och skriva bloggen, är jag helnöjd med sakernas tillstånd. Låter det påvert? Uppenbarligen har du inte varit i min hjärna och jag säger som Ljudetavregn - mina låtsaskompisar säger att jag är jätterolig.

Dessutom har jag ju i min frugala kalkyl räknat in min "lyxkonsumtion". Att gå ut och äta på Miss Voon ett par gånger om året, att hösta ett par glas bubbel på Sturehof, att ta minstingen till Paris 2020. Detta är inte kostnader som får kalkylen att rämna, det är kostnader som redan ligger inne i kalkylen. Däremot finns det kostnader som inte ligger inne i kalkylen:

- Nytt kök
- Nya tuttar
- SUV
- Resa till Taha'a******
- Nytt badrum
- Skilsmässa
- Regelbundna besök på Östermalms mest överskattade kvarterskrog som börjar på C
- Konstant turn-over i min garderob

Så länge jag håller mig till mina små "splurges" (hjälp Magnus, vad blir det på svenska?), så är ingen ko på isen som en säger. Eftersom jag redan slaktat de stora drakarna anser jag att småfjutt av typen ett krogbesök eller en drinkrunda inte spelar så stor roll. Jag är ändå kungen, drottningen och Madde i jämförelse med vad jag var för sju-åtta år sedan då jag bara planlöst strösslade pengar på allt som rörde sig. Så, med det sagt frugal weirdo, vad har du för beteenden i vardagen som för en utomstående skulle framstå som "inte så FIRE" men som ingår i din frugala kalkyl? Kanske är de till och med en förutsättning för att du ska kunna leva ett liv som strävar mot FI?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag.
** De firade "mångfaldens dag" med att bjuda på kungens slaktade får, Djurgårdshumor.
*** Som officiellt hade PRAO eller vad det nu heter nuförti'n, varför ska de ändra namn hela tiden? WSP? WPS? De har anglifierat det på det här barnets skola.
**** Okej jag använde inte ordet "kompensatorisk" där och då men hade jag bara fått ett glas vitt till lovar jag att det hade hänt.
***** Förutom ekorrarna. Jag såg en BBC-dokumentär en gång med en sorts zoolog som sa att han "absolutely adored all animals except for squirrels...they are pure evil".
****** Googla den du, så har du något att spara till sucker.

Första året i frihet - en sammanfattning

Idag är det exakt ett år sedan jag lämnade kontorslandskapet och inch allah blir det för evigt. Jag skrev om min första dag i frihet här och om mina initiala krämpor här. Det är också i krämp-inlägget jag summerar känslan av att gå från att vara heltidsanställd till att bli fri. Jag citerar:

"Vetskapen om att jag denna lördag inte skulle börja få en gnagande känsla av obehag varesig under lördagen men inte heller under söndagen, gjorde mig nästan yr av adrenalin. Så jag bokstavligt talat studsade upp redan i gryningstimmen och gick en milslång promenad i mitt favoritnaturområde för att sedan ta en lång cykeltur inne i stan. Det kändes som att jag var pånyttfödd. Alltså, som att någon bokstavligt talat dragit ur min matrix-plugg och att jag på nytt kunde se färgerna, höra ljuden, känna dofterna."

Jag kan fortfarande längta tillbaka till de där första skälvande dagarna i frihet på samma sätt som jag med vemod minns de första dagarna hemma från BB med barn nummer ett, när allt kändes overkligt och magiskt. De kommer ju aldrig igen. Såvida jag inte tar ett tjänstemannajobb på pin kiv bara för nöjet av att kliva av efter något halvår. Och då blir det ändå inte riktigt samma sak, på samma sätt som att en sladdis nu inte hade givit mig förstabarnsbubblan åter. Man vänjer sig vid allt, så även vid frihet. Så det som inledningsvis genererade ett lyriskt rus är numera standard och jag måste aktivt dra mig till minnes mitt tidigare liv för att få ett litet pirr i magen. Förbättringar som jag spontant kommer på är:

- Mer tid för barnen
- Mer närvaro i stunden
- Mer tid för läsning*
- Mindre huvudvärk & ryggont
- Markant mindre hjärtklappning/dubbelslag, händer typ aldrig numera och var vardagsmat förut
- Gläds åt småsaker, känner tacksamhet
- Bättre sömn
- Hypokondrin har nästan försvunnit, tar inte ens blodprov längre
- Större nyfikenhet
- Typ inga infektioner under denna vinter**
- Bättre tålamod [med exempelvis barn]
- Mindre oro

Av hela listan är det nog den sista punkten som väger tyngst och den har nog bäring på de flesta punkter på listan. Exempelvis hade jag en punkt som jag sedan raderade då den kändes futtig och det var "slutat med deo på grund av avsaknad ångestsvett" men den har ju med avsaknaden av obehag och stress att göra. Ångest, vånda, oro, nervositet, bävan, stress, kval - kärt barn har många namn men allt är väck. Med något litet undantag när det körde ihop sig med familjelogistiken har jag nog genomlevt mitt första år i harmoni, lugn, inre balans och själsro och det finns helt enkelt inte ord nog att beskriva hur underbart det är.

Finns det då ingenting jag saknar med mitt gamla liv? Strukturen? Gemenskapen på arbetsplatsen? Alltså...struktur och gemenskap har jag ändå. Faktum är att min struktur aldrig varit bättre. Jag ägnar varje dag åt struktur eftersom jag fortfarande har tre barn hemma. Men jämte struktur har jag också natur. En masse! Jag har aldrig sett mig själv som en utpräglad friluftsnisse och det är jag ju inte nu heller. Men jag har utvecklat en helt ny relation till utomhus. Älskar't! Får jag inte komma ut innan klockan 10:00 klättrar jag på väggarna och från att ha stressat ihop ett veckosnitt på 5 km under helgerna går jag nu drygt 8 km om dagen.

En annan sak jag har är socialt utrymme på ett aldrig tidigare upplevt sätt. Mitt sociala liv har blomstrat som en fransk gödselhög. Dels har jag träffat nytt folk genom FIRE-communityn (jag menar bara CampFI, som en klassåterträff minus retards) men jag har också haft mer tid för mina gamla vänner. För det är betydligt enklare att ses på exempelvis lunch om den ena inte har en pressande agenda (tror MI30 skrev något om detta för ett tag sedan). Man blir som en flexibel social modul som kilar in sig där det finns plats. Det typiska mönstret är att jag kommer till dem och äter lunch (om de jobbar hemma eller sitter på externt kontor) eller så kommer de till mig och då slutar det alltid i horisontalläge, vet inte varför.

Jag och Stina Vini

Jag hade kontakt med människor i härliga miljöer även tidigare, som smarta och ibland rätt roliga tjänsteman. Exempelvis var jag för exakt två år sedan på en konferens i det överjordiskt vackra Champéry där det bjöds på helt fantastisk mat och i teori vackra vyer över schweiziska alptoppar, men det jag såg mellan 09:00-17:00 var vyer av nedan slag***:

Okej jag kan eventuellt sträcka mig till en knappt förnimbar avsaknad av "fredagsstämningen". Men det lilla fladdret slukades i regel kvickt upp av lördagseftermiddagens molande måndagsångest. Så, summerat - bortsett från de initiala krämporna (som jag delvis tillskriver den exceptionellt varma sommaren), har detta år varit det i särklass bästa året i mitt liv. "Hälsan tiger still" säger man ju och jag inser att det är precis så det är. Det är ju inte så att jag går runt om dagarna och talar i tungor över mina lyckonivåer - jag skulle inte ens säga att jag är särskilt mer "lycklig" nu än tidigare - men mina nivåer av välbefinnande är betydligt högre och mina nivåer av oro har droppat som tegelstenar i öppet hav. Nu förstår jag människor som lyckas bryta med dysfunktionella relationer eller blir av med konstant smärta. Man behöver inget mer för allt annat antar per automatik färg och doft och form. Och det är precis så jag skulle beskriva mitt liv idag. Från att ha spelats i svart-vitt med ett störande pip i bakgrunden är det nu tyst som i en skogsglänta med spelande färgraster i alla upptänkeliga former. Flumflum men så känns det. Mitt år av detox är över. Nu väntar nästa steg. Stay tuned bitchas.

Jag sökte på "a wonderful world of colors and shapes"

Mvh/

FruEfficientBadass

* Jag har bland annat bränt igenom alla Brontëböcker. Inte för att det är särskilt avancerad litteratur, mer som 1800-talets motsvarihet till tantsnusk. Men det är böcker jag alltid tänkt att jag ska ta till mig någon dag och nu är det gjort. Och om jag ska vara fullständigt ärlig läste jag inte böckerna utan lyssnade på dem under mina skogspromenader vilket var synergiskt och mycket rogivande. Gratis på Biblio och Katarina Ewerlöf som uppläsare!
** Vad jag minns i alla fall. Jag upplever att jag aldrig varit så frisk, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag inte sitter ihopträngd med andra föräldrar i kontorsmiljö.
*** Om du undrar varför jag fotade mina transylvanska kollegor var det för att jag ville visa en vän den slående likheten med  Gru i "Dumma mig". Jag tror att vi under denna session diskuterade kvalitetsprocesser.

Stilrent Utomhus Sista Delen

Detta avsnitt tillägnar jag dig utan trädgård. För Jane tänker på allt:

"I närheten av mitt hem i London balanserar burkar och krukor utanför fönstren till höghusen och blir till härliga färgklickar. [...] Istället för standardfönsterlådor kan man vara uppfinningsrik och fräscha upp en gammal trälåda med grön färg och plantera lavendel."

Apropå lavendel: "Några av de mest aromatiska växterna är lavendel, timjan, kamomill och rosmarin. Lavendel är lätt att odla i krukor eller som en dekorativ kant till en rabatt. De kantiga stjälkarna är typiska för sommaren och doftar ljuvligt när man rör vid dem."

Så för dig uterumslösa läsare som av olika skäl blir hemma i sommarvärmen: sätt ett par krukor lavendel och andra väldoftande växter på fönsterbrädet (lådan tigger du dig till på Coop), gör ett korsdrag och luta dig tillbaka med en blomdusch på bekvämt avstånd. Kanske orkar du vispa ihop en Cumberbatchsk sommardessert av typen krusbärskräm (serveras med mördegskakor OMG) som du hämtar direkt från kylen.

Att njuta av sommaren handlar lite om budget och mycket om själslig rymd.

Mvh/
FruEfficientBadass

Stilrent Utomhus Del 2

En annan sak hon talar om som jag sällan stöter på i andra inredningsböcker (eller magasin från den tiden då jag läste dessa) är att använda de olika sinnena i trädgården eller på uteplatsen. Så här skriver hon om regn på ett sätt som gör att jag vill dö en smula:

"Ibland blir sommarluften kvav och tryckande. [...]  Utomhus tränger sig luften närmare och ljuset blir trist. I trädgården härskar förväntan; ingenting rör sig och växterna ser ut att kippa efter andan. [...] Ovädersmolnen drar ihop sig och mörknar och när de första regndropparna smattrar på de dammiga ytorna kommer en känsla av lättnad. [...] Kraftigt regn är underbart välgörande och lämnar trädgården gnistrande av fukt. [...] Det är uppfriskande att gå bland de droppande växterna och inandas den fuktiga luften. Under bara fötter känns det blöta gräset poröst, svalt och inbjudande."

Jane. Gift dig med mig. Jag menar det. Så kan du bygga min utomhusdusch:

"Få av oss har plats eller pengar till en swimmingpool, men en utomhusdusch är en rimligt billig lyx. Den kan vara fristående eller fästad på en vägg eller ett plank. En enkelt dusch med en trätrall under är ett perfekt sätt att få dig att känna dig som att du tagit dig ett upplivande dopp."

Man behöver inte ens skaffa sig en dusch. "Tappa upp baljor och svalka av dig när hettan blir för intensiv." 

Stilidealet är det från filmen "Call Me By Your Name"- de svalkande doppen, de enkla måltiderna under trädens skugga, gayhånglet i motljus. Nej, kanske inte just den biten lyfts fram i Cumberbatch bok. Även om det kan bli sanning om jag får min vilja igenom. Jag tycker att jag borde ha rimliga chanser - jag borde vara värsta unga kapet för henne.

Jag måste sluta nu. Det här går helt överstyr. Det är för snyggt helt enkelt.

Over and out.
FruEfficientBadass

Stilrent Utomhus Del 1

För ett tag sedan fyndade jag min gamla inredningsfavorit på Myrorna nämligen Jane Cumberbatch "Stilrent utomhus". Jag är sedan ett antal år en total sucker för hennes sätt att ordna tingen och med superenkla medel skapa miljöer till brädden* fyllda med patinerad känsla. Är det bara jag som vill gråta en liten tår vid bilder som de nedan?

Jag klarar nästan inte av att titta på dem, så snygga tycker jag att de är. Det är som en eklektisk mix av italiensk bondfantasi och storstadsbakgård. Allt fixat med de enklaste av knep och färger företrädesvis hämtade från naturen: Olika nyanser av vitt (som hon poetiskt kallar kalk, gråsten, kanvas och kisel), blått (himmel, blåklocka och Atlant), grönt (skärböna, alltså hör på den, skärböna, fikon och mynta) samt varma färger i form av stockros, luktärt, pumpa och lera. Och det är särskilt lerbiten jag gillar med hennes stilleben - genomgående terrakottakrukor, gärna mossbelupna. En intagande uteplats behöver inte mer än en enkel ihopfällbar stol och en olivplanta i en kruka.

Faktum är att det är det sparsmakade som gör det. Jämför ovan bilder med ett överladdat "uteplatsspecial" i Expressen Hus & Hem där stylisten formligen bänt in plädar, krukor och färgglada plastprydnader. Saker som kommer att kräva din tid, din energi och i viss mån även planetens resurser. "Stilrent utomhus" kom ut 1998, för mer än 20 år sedan, och jag älskar bilderna lika mycket nu som när jag först trillade över boken för tiotalet år sedan. Jag tror att den varit tongivande i min inredningsfilosofi. Som inte är så mycket en filosofi mer än att jag gillar less is more. Och terrakotta. Inredningen finns där för att vi ska kunna leva ett funktionellt och härligt liv. Och det är här Jane skiljer sig från inredningsböcker generellt för hon tar steget ut i La Joi de freakin' Vivre. Lyssna på denna passage:

"Att äta och dricka är sensuella nöjen och blir det i ännu högre grad om ingredienserna är läckra och omgivningen himmelsk. Enkelhet är nyckeln till att göra mesta möjliga av en mild kväll eller en solig eftermiddag. Investera i bra och enkla köksredskap som vassa knivar, stadiga skålar och stekpannor med tjock botten. Håll dig till slätt, vitt porslin och tåliga men snygga glas. Använd vita lakan som dukar till vardagsbruk. Köp den bästa osten, fisken, köttet, frukten, grönsakerna och vinet som du har råd med och tillaga maten så lite som möjligt. Duka bordet på ett skyddat, skuggigt ställe och håll dig till enkla och lättflyttade möbler: ett bockbord och fällbara regissörsstolar är idealiskt."

Regissörsstolar, min passion sedan like evva. De fanns med i mitt liv ända fram tills det att barnen kom. Älskar, älskar, älskar dem. Ännu mer älskar jag hennes måltidsbilder. Se:

"En frukost utomhus med färsk frukt, nybakat bröd och honung."

"En picknick framför en badhytt är enkelt och stilenligt med blåvita servetter" men skjut mä.

"Den opretentiösa måltiden med vit duk, slätt porslin, ljus i glas och stjälkar tuberos som doftar underbart i natten."

Jag kommer att hamna i white collar prison efter alla plagiat från boken nu (har fulfotat bilderna med mobilkameran) men jag bryr mig inte, det var så värt det. Håller ni med mig? Är hon bäst eller är hon bäst?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Rättstavningstribute Magnus.

Den franska kapsel-garderoben

För ett par år sedan lyssnade jag mycket på en podd som hette "The Simple Sophisticate - Intelligent Living Paired with Signature Style" med Shannon Ables.

Hon är vansinnigt förtjust i Frankrike och undervisar själv i franska. I början var jag förbryllad över att hon avslutade varje avsnitt med frasen "Bon genou" ("Bra knä") tills jag förstod att det på amerikansk franska skulle föreställa "Bonne journée" ("Have a najs daaay!"). Podepisoden jag kokar soppa på idag heter "The French Capsule Wardrobe - the 14 essentials".

Hon börjar med att beskriva en anekdot om hur hon en gång satt och tittade på folk längs med östra stranden i Paris och såg en kvinna passera. Kvinnan var klädd i en enkel, knälång, marinblå klänning med "polkadots" vilket jag antar är prickar till vilket hon parat ett brunt läderskärp, en brun klassisk axelremsväska och ett par bruna sandaler med öppen tå. Jag kan verkligen se det framför mig, blir inte mer franskt chic än så.

"It's less about what the clothes are and more about how the clothes make me - the person wearing them - look and feel the best." 

Och innan du rasslar igång kommentarer av typen "Men jag vill inte ha en sådan klassisk stil, jag är så trendig och et cetera" så låt mig säga detta: Detta inlägg är ej för alla. Klädstil är som Östersjön -  valfri. Jag vänder mig i detta inlägg primärt till dina olyckssystrar och en och annan transa som söker grundläggande inspiration för att slippa springa och köpa nytt hela ti'n, särskilt om kläder inte är en utpräglad hobby. Och de 14 nyckel-items Shannen identifierat är:

1. En kvalitativ handväska
Fransyskorna har inte väskberg utan nöjer sig med ett litet antal. Kanske en för sommar, en för vinter och en för kväll. Eftersom hon köper väskor så sällan kan hon lägga mer pengar på dem, vilket gör att de håller längre. Nedan är min favorit - Roseau från Longchamps. Kalvläder. Det ex jag köpte i Bryssel anno 2001 håller än (fast med en del sprickor i handtaget - det var innan jag upptäckte Effekt Läderbalsam).

2. Smal ankelbyxa
Cigarettbrallan även kallad. Gärna i en klassisk färg typ svart, marinblå, brun, beige. Passar till vardag och fest, till stövlar, loafers och pumps. Den perfekta byxan helt enkelt. Passform är avgörande. Ankellängden ger en strömlinjeformat look på ett sätt som en hellång bralla inte förmår göra. Vill du ge illusion av långa ben parar du denna byxlängd med hudfärgade pumps.

3. Ballerinas
Inte min cuppa, jag får ont i fötterna. Men jag tycker att det är vansinnigt snyggt på andra och det finns ju varianter som har lite mer stuns som de nedan från Geox.

4. En allsidig svart klänning
Nedan är från Ralph Lauren och den behöver ju inte vara i samma prisklass (1 600 kr). Men betänk att en snittklänning från Gina Tricot/HM ligger på kanske 400 kronor och du är förtjust i den i runt två år. En klassiker av nedan snitt kanske blir din kompis för evigt? Plus att du ger ett mer kick ass-intryck än om du har sladdrig syntet vad vet jag.

5. Den skräddade blazern - gärna marinblå
Det här var ju mitt favoritplagg när jag jobbade. Jag hade en snarlik från Tiger och en grovstickad från Holly & White samt en linnevariant från HM till sommarhalvåret. På en sekund gick en outfit från att vara vardagligt nedklädd till pro. Himla snyggt att ha över klänning också. Med en värmande cashmerescarf till blir den en jacka under vår och höst. Nedan bild på min stilguru Inèz de la Fressange som jag tidigare skrivit om här. Och på tal om scarf...

6. Scarves
Minst en för varmt väder och en för kallt väder. Scarves behöver inte vara lika basala som övriga plagg eftersom de syftar till att accentuera. Så var inte blyg för färg och mönster - med en i övrigt stilren garderob kommer de till sin fulla rätt.

7. Solglasögon
Gärna over-sized. En stil som är klassisk är Ray-Ban Aviator. Enligt Shannon i alla fall, jag tycker väl inte att just de är så stora. Däremot är jag en sucker för Jackie O-glasögon, de ska gärna täcka hela ansiktet ner till hakan. Då kan jag gå ut osminkad och bakis och känna mig som en miljon dollar.

8. Kvalitativa T-shirts
Min konstnärliga ledare hittade en snygg vit T-shirt på Arket. Den kostar 390 kronor men är i en rejäl, härlig bomulls/elastan-blandning som gör att den har bra passform och får fint "fall". Två sådana och du behöver inte köpa T-shirts på år och dar. Vik hädan sladder!

9. Over-size-tröjan
Tricket med over-sizetröjan är att du parar den med tight nertill, exempelvis punkt 2, cigarettbrallan. Varför? Annars ser du bara ut som en hög med kläder. Tanken med over-size-tröjan är att du ska utstråla såväl casual som chic och det på samma gång. Så som Ulla gör på bilden:

10. Halvlånga trenchen
Perfekt för såväl jobb som fritid och fest, skapar snyggaste silhuetten. Bilden nedan (och ovan) tog Shannen på gatan i Paris så det är Riktiga Fransyskor, inga stylade modereportage. Själv hade jag fram till för några år sedan en Burberry men av någon anledning gillade jag den aldrig så den sålde jag med usel ROI. Däremot ääälskar jag mina beige och marinblå lågprisvarianter från Object (nedan den i "Oxford Tan" för 599kr). Pris är inte alltid en garant för passform och känsla.

11. Vita skjortan
Mitt livslånga letande efter den vita skjortan slutade i våras när Stina Vini tog mig till den fantastiska välkurerade Stadsmissionen i Solna Centrum. Nu har jag en lårlång frackskjorta från Noa Noa och en vanlig, klassisk variant i grov bomull och rutig kraglinning från typ L.O.G.G.

12. Signature Day Dress
Hittar ingen bra översättning. Din Typiska Dagklänning. "Wearing a dress is one of the simplest decisions we can make before we take on the day ahead of us. In one motion, we are clothed and simply need to accessorize." 

13. Nautiska randen

Jag är stenkörd här och det vet ni som läste mitt inlägg om Chanel. Om det är något jag köper om och om igen så är det den här tröjan. Just nu har jag "bara" två och det är nog personligt rekord. 

14. Färgen svart

"As a fail-safe, black will always and forever be an option. Wear it, layer it, add a pop of personality to accessorize it as you will see in the images below, but exude confidence most definitely when you select it."

Med en basgarderob enligt ovan (gärna second hand-fyndad i den utsträckning du kan) kommer du förhoppningsivs inte att behöva köpa fast fashion mer än ett par gånger per år. Du kommer dessutom alltid att ha något att ha på dig och du kommer att vara snyggast vid varje givet tillfälle och vid varje given sammankomst vilket frigör en massa garderobsgrubbleritid i din hjärna, tid du kan använda till att läsa skönlittertur och se bra film. Win win win.

Kan du redan checka in på några av punkterna?

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. En av de faktaböcker som överlevde min bokhyllerensning var Parisian Chic av just Inès de la Fressange. Den är, trots att den är 8 år gammal, min absoluta go-to när jag känner mig stilmässigt låg. Bara anblicken av den smart utformade arrondissemangkarte-liknande boken får mig på gott humör och jag får fortfarande rysningar av en del bilder. Och knepen! Det är kläder, det är mat, det är flirt, det är livet! Om du ska köpa den, gör det via min affiliatelänk här annars hamnar du i helvetet. D.s.