Tre knep till att bli rik

Gå gärna in och kolla Enkel Bonings recension av "Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende"!

Morgan Housel skrev i Pengars Psykologi: "Det finns böcker om konjunkturcykler, tradingstrategier och sektorvinnare. Men den mest kärnfulla och viktiga boken borde heta 'Håll käft och vänta'". Mitt förslag är att du, medan du väntar, vässar din pengamaskin ytterligare i syfte att frigöra ännu mer sparutrymme som du kan köpa aktier för. 

Min bristfälliga erfarenhet (diverse uppsnappade anekdoter i ekonomifora) gör nämligen gällande att de som är väldigt om sig och kring sig på börsen (det vill säga folk som ägnar sig åt sådant Housel pratar om ovan), i regel segar sig fram som sniglar på vägen mot finansiell splendour. Deras frugala olycksbröder- och systrar däremot, verkar komma framåt snabbare. Varför? För att de/vi lägger tid på att jacka loss sparutrymme, istället för att lägga tid på att sitta och tvinna sin lugg framför diverse experter som pratar om hur man kan fixa och trixa med innehaven. Muskler framför hjärna, kanske vissa hade sagt. Personligen tycker jag att det kvittar, framåt är framåt oavsett orsak. Idag följer således tre fundamentalt viktiga knep för att bli rik. Förbered er på ett inlägg som ger russinfingrar.

1. Tvätta dina kläder

Det är klart att du redan idag tvättar dina kläder. Vad jag menar är ett metaforiskt tvätta dina kläder, ungefär som Candides slutord "låt oss odla vår trädgård" inte enbart handlar om att ruska liv i rabatterna. Det handlar om att vårda sina plagg på ett nästintill religiöst sätt, att vörda dem. 

Jag har ju som ni vet gått från att vara storkonsument av kläder till att i princip inte köpa några kläder. Detta sparar mig runt 36 000 kronor per år (jag sa ju storkonsument). Pengar som utan att passera gå landade i ISK:en under uppskattningsvis sju år vilket byggt ett kapital på drygt 300 000 kronor (still counting). Bara ränta-på-räntan blir under denna period 80 000 kronor, så jag har fått dricks för att inte vara consumer sucker.

Min klädrutin är enkel. Jag har en uppsättning vår/sommar-plagg och en uppsättning höst/vinter-plagg. Vid säsongsskifte går jag igenom allt: Tvättar, vädrar, viker prydligt ihop föregående säsong och lägger plaggen i min säsongslåda. På toppen lägger jag ett silkespapper, för att det ska kännas extra lyxigt att ta fram plaggen ett halvår senare. Funkar perfekt. Jag känner mig alltid upprymd och nöjd när jag plockar upp säsongsplaggen och jag känner mig alltid välklädd. Shoppingbehov noll. Tvärt om får jag klåda inne på HM för att inte tala om Sportbutiker när barnen - hua - ska köpa baddräkt eller gympakläder (vilket är en mental påfrestning utan dess like, om du har tweenies vet du vad jag menar).

Inför årets säsongsskifte - som påbörjades i mitten av april - bestämde jag mig för att tvätta alla mina tjocka tröjor av typen kashmir- och merinoullsttröjor. Jag brukar vanligtvis bara vädra dem och tvättar först när de har synliga fläckar. Men det slog mig att jag inte tvättat vissa av tröjorna på åratal, varför jag la upp en plan. Planen var att jag Varje Dag under en vecka handtvättade En (1) tröja. Då blev det lite mer av mindfulnessövning än en stress. Och tröjorna var verkligen smutsiga. Nedan ser du tvättvattnet från min Dagmarkofta som säkert inte tvättats på tio år (WUA!).

Eftersom den var av merinoull pudrade jag bara vanligt tvättmedel i ljummet/varmt vatten och lät den ligga och götta till sig en halvtimme. Till kashmir använder jag efter läsartips ett billigt Lidlschampo, vilket som helst. När plagget legat en stund tjoffar jag runt det lite, försöker göra som jag sett i Astrid Lindgren-filmer, höjer händerna (med koftan i dem), sänker ner i baljan, skrubbar eventuella fläckar försiktigt mot annan del av plagget. Sen häller jag ut vattnet och häller upp en omgång svalt sköljvatten. Efter någon kvart (eller ett par timmar, beror på hur min agenda för dagen ser ut) gör jag samma rörelser, utan gnugg. Sen en sista omgång sköljvatten. 

Sen rullar jag, återigen efter läsartips, in plagget i en handduk och låter det ligga där och gona sig ett par timmar. Därefter är det redo för torkställningen där jag försöker att lägga det över flera linor för att undvika vikstreck. Koftan blev som ny och efter genomgång av samtliga fem vintertröjor vek jag dem prydligt ner i säsongslådan och ser fram emot att börja använda dem igen till hösten. 

2. Nöj dig med mindre

Jag talade för ett tag sedan med en kompis som har samma familjestorlek som vi. Hon bor i en Stockholmsförort och har tre minuters gångväg till en spårvagnsförbindelse till city, så rent krasst skulle de klara sig med 0-1 bilar. Nu hade de precis skaffat bil nummer fyra. Hon ondgjorde sig lite över det (det var en Man Splurge) och sa "Och ni som bor på landet och har en bil! Varför ska vi ha fyra?". Bra fråga faktiskt. En genomsnittlig personbil har enligt Insplanet en driftkostnad på 2 143 kronor per månad. Räknar man in värdeminskningen kostar den 4 643 kronor. Låt oss för ordningens skull anta att deras bilar kostat 150 000 kronor i genomsnittligt inköpspris (vilket är snällt räknat, de har en SUV och en cabriolet). På fem år skulle då deras bilpark kosta dem 1 114 000 kr, om man avstår från att räkna med värdeminskning. Vi köpte vår bil för 45 000 kronor och min uppskattning är att den kostar lite drygt 600 kronor per månad givet att skatten är så låg och att vi bara har trafikförsäkring. Motsvarande bilkostnad på fem år i vår familj ligger således på 81 000 kronor. En differens på 1033 000 kronor alltså, ett kapital man enligt 4%-regeln kan plocka 3 400 kronor av varje månad utan att beloppet för den skull minskar i värde. 

Vi nöjer oss med mindre och det hjälper oss att (för)bli rika. Men jag går steget längre än så. Vi inte bara nöjer oss med mindre, vi gläds åt det mindre. Ja, du gissade rätt, ska jag visa före- och efterbilder på vårtvätt av bilen (som för övrigt var gratis hemmavid):

Jag och minstingen avsatte en halvdag till att dra ut och skrubba mattorna, dammsuga, dammtorka och svabba av den. Det var lite av ett familjenöje (?). Tillfredsställelsen efteråt var stor och min man, som fick äran att åka vår renskrubbade bil först av alla, sa att det var, och jag citerar "en vacker upplevelse". 

Vi är samtliga i familjen väldigt förtjusta i vår bil. Den möjliggör så många fantastiska saker. Vi tar oss till skola, jobb och fritidsaktiviteter. Vi kan lasta saker i den, åka till tippen med den och sedan ett par månader övningskör vi med 16-åringen i den (för det blir ett minimum av körlektioner hos bilskola för att skona barnens konstnärsfond). Vi vet helt enkelt att uppskatta den, vilket leder till att vi gullar runt med den. På kuppen spar vi, jämfört med min referensfamilj i Stockholm, en mille på fem år. Så att nöja sig med mindre är viktigt, men lika viktigt är att verkligen uppskatta och glädjas åt det man har. Det gör underverk för din inre minimalist och det är primärt hen som fostrar ditt sparbeteende. Så håll det enkelt och vårda det du har. 

3. Städa dina lådor

Även detta kan tolkas såväl bokstavligt som metaforiskt. Det handlar helt enkelt om att ha koll på sina prylar och göra regelbundna inventeringar. Varför? Då slipper du köpa dubbletter av saker plus att du nöter jämnare på dem. 

Vid nedan aprilövning, då jag tröttnat på att se min mans tumult av under- och träningskläder, insåg jag att han hade helt oanvända kallingar längst ner i kalsonghögen, kompletta med Christer Pettersonveck och i vissa fall, prislapp. Jag minns att han fick dem för ett och ett halvt år sedan, i anslutning till någon av dessa katalogköp som skulle finansiera en klassresa för ett av barnen. Men han har helt avstått från att använda flera exemplar eftersom han, likt de flesta män, bara gräver så djupt han behöver för att gå runt.

Jag rev ut allt, vände på kalsonghögen, la prylarna i sortrena skokartonger (Kondotips) och skrev förklarande post-its på vad som ska ligga var. Ovan: En hög för träningströjor och en hög för träningsbyxor. Inte bara slipper jag höra det återkommande "Har du sett mina tennisshorts?" eller "Vi måste tvätta, jag har inga T-shirts!". Han sliter jämnare på plaggen och kommer heller inte att avvika in på Intersport på väg hem från jobbet eftersom han upplever en brist i någon av ovan kategorier. Detta i sig leder väl inte till några finansiella underverk. Men applicera samma tänk på samtliga skåp och lådor och du har en pengamaskin som kommer att ticka på för resten av ditt liv.

Ovan åtgärder tar tid, det är riktigt och sant. Det hade exempelvis gått snabbare att knöla in de otvättade vintertröjorna i en Ikeakasse längst in i garderoben (vilket hade resulterat i nyinköpt höstgarderob i september). Det hade varit enklare att skaffa en till bil, så hade en av oss sluppit ta elcykeln till stan om den andra haft bilen (usch rörelse). Min man hade lika gärna kunnat klicka hem ett två-tre par träningsshorts av något fint märke (han har ju bara fem par träningsbyxor).

Men dessa tids- och bekvämlighetsförluster (frågetecken på den senare) måste ställas mot den tid investeraresset lägger på att läsa Di och följa expertos på Twitter för att sedan logga in på internetbanken och steppa in och ut ur innehaven.

Ovan tre beteenden renderar mig runt en och en halv miljon i besparingar mot min referensfamilj i förorten, på fem år (har visserligen inte stenkoll på deras klädutgifter men skulle tro att de ligger där våra en gång låg). Sett över en livstid handlar det om hisnande belopp. 

Jag kommer återigen att tänka på ett citat från MMM. "I samma stund som dina levnadsomkostnader går ner till noll är du ekonomiskt fri". Nu är ju inte detta görbart, jag är alldeles för dålig på att bo i tält och jaga/samla. Men man kan ympa det tänket in i alla processer i vardagen, det vill säga att optimera användning av det man har och minska inflödet av nytt så mycket man bara kan. Det är så du yxar loss sparutrymme och i förlängningen blir rik.

Till skillnad från våghalsiga börstips är också utfallet rätt förutsägbart. Somliga kanske skulle säga trist och därför hellre "spelar på börsen". Du är troligtvis inte en av dem för då hade du slutat att följa den här bloggen för länge sedan. 

"The stock market is a device for transferring money from the impatient to the patient."           

Och medan du lunkar omkring och är tålmodig, inventera dina saker och ta hand om dem. Tar du hand om dina prylar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Rapport från ett zoo

Innan jag börjar: Såg att Göteborgs stad tagit in nio ex. av Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende. Motsvarande siffra i Stockholms stad är ett (1) ex till vilket 27 personer står i kö. De av er som står på den här reservationslistan kanske kan höra av sig till sina lokala bibliotek i Stockholm och be dem att ta in den? Annars får ni vänta i upp emot tre år för att läsa den. Nog tjatat om boka, till dagens inlägg:

Jag vet inte om ni är medvetna om det, men den här bloggen skrivs numera av sig själv. Inte som av en robot, men nästan. Jag sitter här, tronande i min Svenskt Tenn-imitation, och bara tar emot. Sen bakar jag inlägg på det och ni hugger och kommenterar. Det spelar ingen roll vad jag skriver om eller vilket problem jag kan tänkas ha, jag får alltid kvalitativ input (tack vare måndagens inlägg har jag nu ett stycke Paraflex-recept liggande på apoteket). Jag måste säga det ändå, ni är fantastiska på att kommentera. Va! VILKET kommentatorsfält. Jag njuter varje dag. Särskilt kul är det när jag skriver om död eller arv, då blir det liv i luckan.

Mitt biktbås

När jag säger att jag "tar emot" saker så är det inte enbart från rösterna i mitt huvud utan från folk som mailar mig (er) eller ringer mig (vänner IRL) och berättar saker. Biktar saker? En hybrid. Jag tror att många upplever att jag är ett safe space de kan vända sig till när det corporata blir dem övermäktigt. De vet att jag a) kommer att hålla med dem i att motparten är dum och b) jag kommer att motta deras berättelser utan att komma med vuxen-feedback av slaget "ska du inte boka ett samtal med din chef och en representant från facket och diskutera igenom saken?".

Nu kanske ni tycker att jag uttrycker mig väl barnsligt för att vara en person som uppskattningsvis gått fem ledarskapsutbildningar, genomlidit mer än lovligt många 360-gradersfeedbackar och därtill genomfört utvecklingssamtal på längden och tvären i nästan 20 års tid, men så här är det: Jag är i hjärnan en rätt junior person, även om jag genom klädsel, gångstil och jargong ibland har lyckats lura folk (rekryterare, chefer och ibland även medarbetare) att jag är mer mogen. 

Min senaste rapport från yrkeslivet

Den senaste anekdoten som landade i biktbåset löd något så här:

"Jag hade ett Zoom-möte med en grupp kollegor. En av kollegorna är mycket erfaren och duktig på det hon gör och hon har en bra förmåga att ställa korrekta frågor för att få projekt och arbetsuppgifter att löpa på framåt. Till saken hör att hon för tillfället har ganska mycket 'on her plate' (corporatejargong för att han har mye å göra) vilket kan ha gjort att det här mötet blev lite annorlunda. Hon angrep mig nämligen verbalt på ett sätt som hon inte brukar göra, så till den grad att några av mina kollegor efter ett tag började ta mig i försvar. När mötet sedan gick in i fas två, som handlade om ett område där hon varken kan ha eller förväntas ha så mycket kunskap, men där jag på grund av min befattning har mycket kunskap, erbjöd jag mig att leverera råmaterial, för att facilitera (corporate bullshitiska för "underlätta", en alldeles utmärkt svensk synonym som däremot inte låter lika ball) för hennes rapportsammanställning. Hon ignorerade detta. 

Någon dag senare får jag veta att hon hade ringt min chef och sagt att mötet i fråga 'inte hade gått som hon tänkt' och den huvudsakliga anledningen var att jag hade 'mästrat' henne genom att erbjuda mina tjänster inför övriga i gruppen. Jag förstod ingenting, det var ju en vänlig förfrågan och inte helt ologisk sådan eftersom det ju är den typen av tjänster jag är satt att ta fram inom vår organisation. Jag ringde då personen i fråga och efter en stunds kallprat tog jag upp den från henne kommande kritiken och frågade om det var något jag hade kunnat göra annorlunda under mötet och då blev det tyst. Till slut sa hon något i stil med: 'Du behöver inte bli så sur när jag tackar nej till din hjälp'."

Knäpp vän eller knäppt yrkesliv?

Jag fattar ingenting. Och det är svårt att greppa saker när man själv inte är där eller förstår kontexten. Jag är naturligtvis också påverkad av det faktum att det rör sig om en nära vän som jag tycker är såväl ödmjuk, snäll och fantastisk och jag har otroligt svårt att se att hon skulle kunna provocera någon över huvud taget. Sanningen ligger nog närmare det faktum att min vän är en rätt härlig person med en över snittet positiv attityd till det mesta, vilket lär reta skiten ur ett uptight tjänstemannaego.

Men låt oss för sakens skull anta att min vän har en Mr Hyde-sida som gör att hon blir en liten bitch när hon försöker prångla på kollegorna sin expertkunskap. Även med detta antagande: att då lyfta luren, inte för att ringa personen med vilken man haft upplevd konflikt med utan dennes chef, är för mig helt craycray. Vad är vi, förskolebarn? Detta var också något som min vän föreslog för kollegan. "Nästa gång du upplever att något i den här stilen händer, kan du inte slå mig en signal då först?". Tystnad. 

Vi är blott djur. Ibland i bur.

Jag försökte då, som stöttning till min vän, spy galla över denna till synes lealösa och märkliga kollega. Min vän, varandes snäll och ödmjuk, gjöt då olja på vågorna och sa återigen att hon har så mycket att göra, så stor press etc. och återigen slog det mig. Detta är inte vårt naturliga habitat. Jag läste följande i en beskrivning av djur på zoo:

"To begin with, animals kept in cages demonstrate stressful behaviors. They pace up and down, bang their heads on cage bars and cry out as if they are in pain. This is torturous, nasty and heart breaking for the animal. Just watch an animal in the zoo and you will observe these behaviours daily."

Nu kanske man inte kan jämföra oss människor med vilda djur som tigrar eller schimpanser. Men vi kan jämföra oss med ett tidigare stadium av mänsklighet: Bönder. Jag kan inte tala för dig, du kanske är av adlig börd, men jag och uppskattningsvis 95 procent av er för tre generationer sedan var BÖNDER. Vad gjorde de om dagarna? Jag vet, eftersom jag grottat ner mig i släktens administration:

Ovan är ett schema för när olika mannar skulle ställa upp med kraft till dräneringen av sjön intill vårt hus. Du har alltså en projektgrupp på runt åtta FTE (corporatska för människor) som tjänstgör under en typisk vecka. Men alla jobbar inte alla dagar, i snitt är de tre man som går med spaden. Går de på varandra? Nay! Gissningsvis är de inte ens på talbart avstånd, de går i snålblåst och dy upp till knäna säkert hundra meter ifrån varandra. Uppgiften är solklar: Lera ska upp, vatten ska bort. När allt vatten borta = klart. Inte så mycket att dividera om, även om jag utgår från att det blev en del grymtande emellanåt ändå. De hade ju trots allt lunchrast med utrymme för personkonflikt och säkert var det någon slöade och andra som upplevde sig som martyrer. 

Förr suger men med några undantag

Jag försöker på intet vis romantisera "livet förr" för det var i sanning inget harmoniskt liv. Obekvämt, fullt av sjukdom, våld och svält. Men jag tror att det är av vikt att förstå att det arbetsliv man ser bland tjänstemän idag (d.v.s. jobba tillsammans i projekt av olika slag, gärna timmar, dagar, veckor i sträck) är en rätt ny företeelse, sett ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Det är lite av ett mänskligt experiment. Min gissning är att även samlarna hade blivit nuts (fattar du: nuts, de samlade ju nötter) om de stängts in i en grotta tillsammans med stammens övriga samlare under en vecka i en sorts nöt-workshop där de tillsammans skulle klura ut smarta sätt att arrangera nötterna i optimal vinterförvaring e d. De hade tagit fram knölpåkarna och bara: "Släpp ut mig! Jag vill gå på min vanliga solotur och slippa de här galningarna!" 

Men så kan man ju inte säga idag. Man får hålla tand för tunga och om saker ballar ur fullständigt får man inga in, vad heter det nu igen, arbetsmiljöombudet och göra en utredning och kanske en extern COACH som ska reda ordning i lägret. Varför berättar jag denna historia med efterföljande amatöranalys? Av två skäl:

• Jag mår alltid lite gött när jag får höra sånt här. Liksom: Thank Jesus att jag slipper skiten.
• Inse att du inte är onormal när du känner att det är cocodrilo på jobbet. Det Här Är Inte Naturligt för människan, det är onatuuurligt. Det är möjligt att vi om 200 000 år vant oss vid matrisarbete i en överansträngd tjänstemannamiljö och vårt primitiva psyke har då framgångsrikt lärt sig balansera revirpinkeri och samarbetsvilja via digitala mötesplattformar. Men den tiden är ännu ej kommen. Du är fortfarande en neandertalare i kostym, för att inte tala om din knäppa kollega, han är en apa i kostym. Kan inte detta tankesätt kännas som en sorts befrielse? 

Har du varit med om några dråpliga arbetslivssituationer på sistone? Mitt biktbås finns här för dig.

Mvh/

FruEfficientBadass

Ryggskott & lycka

Dagen före boksläppet stod jag i sovrummet och påbörjade en lutande rörelse över sängen i syfte att rätta till några av min mans plagg som skulle fotas för att läggas ut på Tradera när jag plötsligt hörde ett knäck. Knäcket kom från min rygg och under någon sekund kände jag en ilande smärta i svanken. Sen gick det över, men jag tog det ändå försiktigt den dagen. Jag rörde mig bara lite och med små tomtesteg, vis av tidigare ryggepisoder att jag inte ska ta ut mig när det börjar krångla.

Jag lovar att inte tråka ut er med min rygghistorik men gör det likväl

Jag ska inte tråka ut er med mina ryggproblem. Men trogna läsare vet ju att jag får återkommande ont i ländryggen och att jag har gått hos såväl naprapater, kiropraktorer som sjukgymnaster för att få bukt med det hela. Det enda jag inte testat (vilket kanske är dumt) är vanlig läkare, vilket jag efter den episod jag kommer att redogöra för nedan, kommer att konsultera så snart tredje vågen börjat lägga sig. 

Den sammankokade bilden jag fått av de redan tidigare konsulterade yrkesmänniskorna är att det inte är något fel på min rygg av typen diskbråck etc, men att jag är mer rörlig än snittet vilket gör att kroppen ibland går utanför sin "comfort zone" och då drar svankmusklerna ihop sig för att skydda ryggraden på något vis. 

Osmarta aktiviteter

Veckan innan knäcket hade jag, som ni ser på bloggen, målat om tv-rummet, skakat mattor, lyft möbler och sprungit runt i huset med bland annat tunga blomkrukor som dessutom lyfts i och ur duschen på kanske inte helt ergonomiska vis. Hade jag lärt mig av historien hade jag försökt sansa mig en smula. Jobbat max ett par-tre timmar om dagen och gjort dagslånga uppehåll ibland. Men nu saknar jag tydligen förmågan att lära mig, så jag körde heldagar av kroppslig ansträngning och skulle prompt luta mig långt över sängen trots att jag kände att jag var trött i ryggen.

Bla bla bla så ointressant, jag ska komma till poängen. Men först ska jag redogöra för mitt lidande som inträffade morgonen efter knäcket. 

Mitt lidande

När jag vaknar morgonen efter knäcket böjer jag mig ner mot golvet för att nå laddaren och då händer något mye obehagligt. Tänk dig den där krampen du kan få i foten mitt i natten, du vaknar med skräck och innan du kommer på att du kan stretcha ut foten med den andra foten har du panik.

Överför den krampen till svanken och dra upp styrkan med runt hundra procent så har du det jag erfor, utan möjlighet till stretch (jag har liksom inte en till svank jag kan stretcha svanken med). Det gjorde så Djäfla Ont att jag skrek rakt ut, vilket bara händer vid förlossningar annars. Ja, faktum är att smärtan var mycket lik den svanksmärta man har vid runt åtta cm under en förlossning, minus att man då vet att det är "normalt" och att det snart ska komma ut en gullig bebis.

Jag fattade ingenting, vad var det som hände, var det game over nu, ryggen skulle slutgiltigt ge upp och gå av på mitten? Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till så det slutade med att jag kort och gott skrek "HJÄÄÄÄÄLP" tills min man kom springande.  

Efter en evighet (runt 10 sekunder) släppte krampen och jag lyckades vältra mig ner på sidan i sängen där jag förblev. Jag lyckades trots mitt tvärläge svälja en stark värktablett men den hjälpte ju nada mot kramperna, som på förlossningsvis kom ungefär var femte minut och höll i sig ungefär i tio sekunder åt gången. Tio sekunder då jag likt en galning stirrade ut i världsalltet och profylaxandades varvat med gutturala läten.

Jag får sovrumsbesök av två gröna män 

Min man blev skärrad och ringde 1177. Fanns det möjlighet att få hit en läkare som kunde ge muskelavslappnande? Nej, det fanns det inte, men jag kunde naturligtvis åka in på hälsocentralen. What a joke, jag kunde ju inte ens vända på mig i sängen. Det slutade helt enkelt med att min man, på 1177:s inrådan, ringde 112. Dramatiskt, jag vet, och jag opponerade mig högljutt under hans samtal med larmcentralen och försökte bevisa att det inte var så illa genom att försöka resa mig upp ur sängen. De läten jag då utstötte fick larmoperatören att skicka en ambulans. I efterhand har jag förstått att de liksom misstänkte hjärtattack eller annat, eftersom min man ombads känna på min hud och liknande. Well.

In i mitt gemak träder två änglar i grönt. Lugna som filbunkar, pratar om ditten och datten ("Jag har själv lite ryggproblem"), tar lite blodtryck. De håller med mig om att en tur in till akuten inte är någon bra idé, annat än om jag absolut vill ha morfin. Muskelavslappnande hade de inte och jag uppfattade genom dimman att det inte gick att få hux flux på akuten heller. Så de injicerar Voltaren i ryggen och råder mig att "komma upp på benen så snart det går" vilket just då kändes som ett för tidigt och opassande aprilskämt. 

Min väg tillbaka

Kramperna kommer och går under dagen, men framåt eftermiddagen lugnar det ner sig och under stor möda lyckas min man få ner mig på bottenvåningen där jag förskansar mig i någon sorts 45-gradig vinkel i en säng nära badrummet. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men det var lite meckigt att få till vissa vardagslogistiska lösningar under det första dygnet. 

Men dagen efter kunde jag med hjälp av en bastant stol gunga mig upp ur sängen själv. Två dagar senare kunde jag vagga runt lite i matsalen. På tredje dagen hade jag föreläsning och då ömsom stod ömsom satt jag upp i tre timmar, med kortare pauser i horisontalläge. Fortfarande inga kramper.

I skrivande stund, dag fyra, klarar jag nästan av att sköta mig själv. Minus allt som rör att sträcka mig uppåt eller nedåt, varför påklädningen involverar flera familjemedlemmar vilket får mig att känna mig lite som en kunglighet från förr. Jag ligger här i en kokong av kuddar och filtar, egenpåhittade ergonomiska hjälpmedel och all teknik på armlängds avstånd och mår faktiskt väldigt bra, min usla rörlighet till trots. Jag skulle tro att jag om en vecka kommer att röra mig hyfsat normalt och om två veckor kommer jag att ha glömt den här episoden och börja göra dumheter igen (med facit en månad senare: fullt rörlig, men blir snabbt trött i ryggen vid promenad e d).

Den ologiska kopplingen mellan misär och lycka

Poängen med detta inlägg (som du säkert börjar undra över nu om du inte redan slutat läsa) är: Vilken lycka det är att ibland vara med om sådant här. Att plötsligt bli fråntagen sådant man tidigare tagit för givet är initialt en chock och en besvikelse. Men att pö om pö sakta återerövra världen, även om det bara gäller att plötsligt få känna rinnande vatten mot sina händer för att man lyckats knixa sig ner till handfatsnivå, är freakin' magiskt. 

När jag igår upptäckte att jag utan problem kunde ta mig uppför trappan till plan två (om än att det tog tio minuter) var en sådan seger. Imorse tvättade jag mitt hår för första gången på en vecka och jag slipper nu se ut som en galen konstnärspensionär på Österlen med gråblont skatbo på huvudet.

Hedonistisk anpassning goes both ways. Ni känner ju redan till de lyckostudier som gör gällande att man ganska snart efter en omvälvande händelse av såväl god som dålig art återgår till de forna lyckonivåerna. Jag var mycket olycklig dag ett. Eller rädd, snarare, den oförutsägbara krampsmärtan skrämde mig. Men när den akuta fasen var över och jag började hitta tillbaka till någon form av normaltillstånd igen, om än mycket annorlunda från vad jag var van vid sedan tidigare, kändes det ungefär som vanligt eller till och med bättre. 

Ändrat fokus

Barnens hemkomst från skolan var dagens höjdpunkt. Då smsade jag in dem till mitt rum där de i tur och ordning fick sitta i besöksstolen och språka med mor sin. Hur ofta gör jag detta annars? Det är liksom "Okeeej, nu kom det hem ett barn, hoppas hen inte trampar på mitt nysvabbade golv med ytterskor".

Min man tittade förbi med en liten räktoast och ett glas vin och jag var på väg att fria till han när jag insåg att vi redan var gifta. Trots att så många saker som jag uppskattar med livet var tillfälligt pausade (promenader, hemmafix, cykelturer till stan) levde livet. Och jag uppskattade så många små små saker som jag normalt sett inte ens ser. 

Det här är ju trots allt en sparblogg...

...så ekonomisk take på det? Att få ryggskott för då kan du inte göra av med några pengar. Nej, naturligtvis inte, jag önskar inte min värsta fiende (med ett undantag) den tisdagsförmiddagen. Men så här då: Du vänjer dig vid allt. Du vänjer dig vid fancy pancy Desperate Housewife Jackie O Splendid Saint Tropez Yacht Life inom loppet av ett par månader (veckor?). Sen är det samma vad lyckonivåerna anbelangar. 

På samma sätt kommer du relativt snabbt på benen (metaforiskt talat i mitt fall) även efter olycka och plötsligt sprakar det till av ett litet lycko-tomtebloss där du minst anar det ("Å, ett helt nytt paket näsdukar som jag dessutom når, fest!"). Jag såg att Enkelboning också råkat i ohälsa (fast snäppet värre då, han fick faktiskt åka in på sjukhus) och kommit till samma slutsats: OMG vad det normala lifvet är underbart! Knäckemackor!

Slutlig poäng: Sluta sträva efter blinget, det gör dig inte lycklig i längden. Lagom är bäst. En hyfsat sparsam livsstil som ger pengar över till en frihetsfond är av godo eftersom forskning däremot visar att självbestämmande och förmåga att påverka sitt liv leder till en ökad nivå av välbefinnande och nöjdhet med sakernas tillstånd (d.v.s. var ingens bitch). Och när skiten slår i fläkten, exempelvis om du blir dålig, var uppmärksam på de saker som gör dig glad. Maskineriet är omkalibrerat och inställt på en helt annan belöningsskala. 

Kan du relatera till det jag skriver?

Mvh/
FruEfficientBadass

Vårfixa krukväxterna

Innan jag börjar: Mina föräldrar försökte låna Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende på biblioteket i Delsbo men fick veta att de inte skulle ta in den eftersom den redan var beställd till Hudiksvall (som är samma kommun). Jag gick in och kollade och såg nu att det stod 12 på kö för boken. Ett (1) ex beställt för länets 45 bibliotek. Jag har visserligen inte jobbat som inköpare på bibliotek, men när 12 står i kö på ett exemplar skulle jag kanske överväga att ta till ännu ett ex till samma franchise (de går ju att skicka emellan). 

Jag tänkte därför be dem av er i länet som är intresserade av att läsa boken skicka den som inköpsförslag till era lokala bibliotek. Då kanske folk i Hudiksvalls kommun inte behöver vänta i ett år för att få låna den. Av opraktiska skäl formulerar de alla sina mailadresser på olika vis, men här följer några exempel: bibliotek.bollnas@bollnas.se, biblioteket@hofors.se, bibliotek@ljusdal.se, folkbiblioteket@sandviken.se, biblioteket@soderhamn.se, stadsbiblioteket@gavle.se. ISBN: 9789180202817. Nu till dagens inlägg.

Inlägget

Ibland undrar jag hur jag ska kunna klämma in ett ämne inom ramen för privatekonomi. Det visar sig att det nästan alltid går att relatera allt till ekonomi, bara man anstränger sig en smula. Idag ska jag anstränga mig kring krukväxter.

Mina Frankensteinväxter

I slutet av mars, i samband med att jag gjorde om tv-rummet i förra inlägget, tog jag tjuren vid hornen och planterade om alla krukväxter. Vi har trettio stycken, så det tog ett par timmar. Jag må vara ett misslyckande när det kommer till trädgårdsodling, men jag har alltid lyckats hålla krukväxterna i hyfsad form. Att vårda krukväxter har vissa likheter med att städa. De ska renoveras ibland, vattnas, poleras och donas med, jag förstår helt enkelt hur jag ska ta mig an dem på ett annat sätt än en nyckfull pallkragesodling där man måste rotera grödor och varva tre olika sorters mull för att få de små bortskämda glina att ens titta upp ur marken.

Jag blev extra triggad att vårfixa krukväxterna då ett barn kom krypande med två av mina före detta krukväxter som varit i exil i barnets rum det senaste halvåret. Det var ingen munter syn. Nedan växter, som överlevt vår familj i säkert tolv år, såg ut att ha gått in i mörkret: 

Men likt Frankenstein gav jag mig den på att väcka liv i dessa växtkroppar. Min metod är enkel. Jag lirkar upp plantan, smular bort gammal jord, lägger lecakulor i botten, lägger i ett tunt lager jord, sätter tillbaka plantan och fyller upp med jord i kanterna. Därefter toppar jag med lite lecakulor igen. Varför? Vet ej, jag tycker att det ser fint ut.

Därefter häller jag på utblandad växtnäring. Ovan sort, Plantagens egna ekologiska näring, gör underverk med krukväxterna. Stina Vini använder den till sina krukväxter och hon visade mig på en hög kaktus effekten av att börja med den. Fram till en viss nivå hade kaktusen fått vatten, men efter att hon började ge av ovan näring växte den vidare i en helt annan styrka och färg, jättemärkligt. Kan bero på att det är en hästkur som antingen dödar eller gör underverk. Det var den här näringen som föranledde FB-varningar om missbildade tomater förra odlingssäsongen. 

Blomduschen nyckel till friska plantor

Därefter följer den absoluta nyckelscenen, blomdusch. Och då menar jag inte med en mesig blomspruta, utan du ställer växterna i duschen, duschar av dem med svalljummet vatten och därefter låter du duschen stå på ett par minuter så att det blir fuktigt i badrummet. OBS! Duschen ska inte riktas mot en planta, utan slå i golvet jämte plantorna. Stäng eventuell duschkabin eller dra för duschdraperiet och stäng dörren till badrummet. 

Efter några minuter stänger du av duschen men låter växterna stå kvar i 10-15 minuter (fortfarande stängda dörrar). Det är nästan obegripligt vilken effekt det här har. De blir som nya! Bättre än nya, de blir så vansinnigt fräscha efter en sådan här kur att det ser ut som stodo de ute i Moder Natur. När man sen ställer tillbaka dem i fönstren, med stora vattendroppar på deras blad, kan jag nästan höra hur de i kör besjunger mig och min godhet. 

Det är  jobbigt att plantera om blomkrukor

Att plantera om krukväxterna är emellertid ingen njutningsfull process. Ett himla spring fram och tillbaka och upp och ner i huset för att få dem in och ut ur duschen. Köket såg ut som en slaktscen i en botanisk skräckfilm. Jord på diskbänken, kapade växtlemmar och lecakulor på golvet.

Hur blev då barnets växter? Jag lät dem stå och andas ut lite i söderläge innan de skulle återbördas norrläget och kanske är det inbillning, men jag tycker nog att de ryckt upp sig en smula. Växtnäringen kickar nog inte än på ett tag, men duschen rev av allt damm och de verkar kunna syresätta bättre. Sa doktor Planta.

Kopplingen till privatekonomi - nu kommer den

Ekonomin då? Om vi bortser från det ekonomiskt ofördelaktiga med att vanvårda sina krukväxter och istället behöva skaffa nya, finns det två omedelbart positiva effekter med att hålla sina krukväxter i topptrim. 

• Ditt hem blir härligare att vara i. Du trivs bättre i det och kommer inte att känna samma behov av att checka in på herrgårdsweekend i jakt på trevliga miljöer. Ditt HEM är din främsta tillgång och du bör vårda varje del av det. Särskilt sådana delar som lever.

• Du sysselsätter dig med ett handgripligt projekt som håller dig distraherad från tankar som rör Nextopia, what to shop eller evighetsloop i sociala medier för att se vad fint dina vänner skaffat på sistone. Du odlar din trädgård, har fingrarna i mylla, det blir inte mer jordnära än så. 

Ett avslutande tips, som jag även gav mina barn i anslutning till denna övning, är att hellre fokusera på ett fåtal plantor som man har tid att ägna sig åt än att knöka fönsterbrädena fulla med sådant som får stå och torka ut och samla damm. I min minimalistetta i Utopia ska jag bara ha en växt som jag likt Leon dagligen torkar av med en mjuk trasa, pratar med och ger svindyr växtnäring.

Har du tagit hand om dina växter i år? Och om ja, har du några bra växtvårdstips att dela med dig av?

Mvh/

FruEfficientBadass

Post fågel-renovering

Jag har ju tidigare nämnt att våra dvärgpapegojor under sina dagliga flygturer med framgång gnagt sönder våra elledningar. Jag var storsint nog att låta detta passera, trots att manövern (elektriker+ny lampa som täckte ledningarna) gick loss på två tusen spänn, vilket ungefär motsvarar inköpspriset för papegojorna. Men när jag en eftermiddag i slutet av mars kom ner i tv-rummet och möttes av nedan syn, fick jag nog. 

De hade, i brist på kabelsnacks (den nya plafondlampan slöt tätt kring sladdarna i takfästet så de kom inte åt med sina små monsternäbbar), utvidgat sin repertoar till väggarna. Jag erkänner att väggarna var rätt sletna redan innan. Exempelvis hade Lasse Elektriker med ej fjäderlätt hand dragit loss den gamla kabeldragningen och i samma veva dragit med sig tapet, spackel och delar av väggen, något av hans arbetssignum. 

Rummet blev en kvart

Men med fåglarnas hjälp gick rummet från att kännas småslitet och gammalt på ett möjligen patinerat sätt till att kännas knarkarkvartigt. Och då tänker jag inte ens gå in på de högar med skit de dagligen placerade på högarna med månadstidningar på bokhyllan (som vi placerat där av strategiska skäl eftersom de hade en sittpinne i taket ovanför), eller det konstanta flödet av fröskal och fjädrar som yrt ut från deras bur ner på golvet. 

Ställa burarna i ett annat rum? Jovisst. Jag hade gärna ställt dem uppe på kallvinden, men det gick inte papegojornas ägare med på. Att ha dem i ett rum där det sover människor var uteslutet, eftersom de med solens uppgång (ibland ett par timmar tidigare) började med högfrekventa skrik blandat med ett repetitivt tjatter. Återstod: Köket (uteslutet, inte ens minstingen ville ha fågelbajs i maten), matsalen (för många frilagda takkablar) eller som nu, tv-rummet.

Eftersom deras ljud tränger igenom den mest actiontäta hollywoodrulle så vi har kört en kombo: De kvällar vi till äventyrs velat nyttja vårt tv-rum till att se på tv, lät vi dem flyga fritt hela dagen så att de skulle vara riktigt trötta i skymningstid. Därefter stängde vi in dem och la en filt över buren. Då brukade det i regel bli tyst. 

Farväl till fåglarna

Nåväl, tapethistorien i kombination med att barnen tröttnat på fåglarna (herregud, vi har haft dem i mer än ett kvartal!) gjorde att jag fick tillåtelse att lägga ut dem på Blocket. Jag mottog denna information med spelat lugn, men så fort de åkt till skolan samma morgon kastade jag mig över datorn och la in en "Bortskänkes". Inom loppet av tio minuter hade jag två intressenter. Vilket var tur, eftersom Blocket efter en kvart tog bort min annons då det enligt lag inte är tillåtet att skänka bort djur. Man måste ta minst 100 kronor, något som tydligen filtrerar bort olämpliga djurägare.

Dagen efter kom hon så, min räddande ängel. En kvinna som redan hade dvärgpapegojor av samma sort och som ÄLSKADE just denna art (sa hon i alla fall, hon kanske likt Cruela de Ville tänkte göra en päls av dem). Och i samma sekund som papegojorna var försvunna drabbades jag av renoveringsiver.

Budgetrenovering tv-rum

Ni vet ju vid det här laget att jag inte är en stor fan av Renoveringar. Vi talar heller inte fackmannamässigt utförd storrenovering här, utan mer uppfräschning till liten peng. Steg-för-steg:

1. Jag tömde rummet

2. Jag dammade av väggarna och tvättade med målartvätt

3. Jag la ut skyddspapper på golvet, men skippade maskeringstejp  (listfärgen är 110 år gammal och tenderar att släppa vid tejpning varför jag istället la en linjal emellan när jag närmade mig listen, alternativt målade med väldigt lätt och precis hand)

4. Jag spacklade alla hål och slipade ner dagen efter.

5. Två lager "äggskalsvitt" från Byggmax. Färdigblandad färg för 179 kronor för hela målningen. Skyddspapp, roller och penslar på det och det landade på 360 kronor.

Före- och efterbilder

Här ser ni fåglarnas hörn innan renoveringen. Baksidan är täckt med galler, för att de ska få rikligt med luft och möjlighet att skita på väggen. Jag lyckades efter två omgångar väggskrubbande med varmt såpavatten få bort det mesta, men de hårdaste exemplaren var jag tvungen att hacka loss med en skruvmejsel. 

Schablonen vid taket var ett utslag för mitt 16-åriga jag som senast tog sig an ommålning av detta rum i mitten av 90-talet. Jag vet inte om ni minns, men det var rätt inne då, att sätta schabloner överallt. Folk har senare trott att detta är någon form av originalmålning, som en hälsingegårdsk utsmyckning. Men jag har de senaste åren tittat på de där schablonerna och känt otillfredsställelse, ungefär på samma sätt som man kan känna en olust när man tittar på hur man klädde sig när man gick på gymnasiet. 

Detta blev hörnet efter. Övre delen av skåpet (dansk kvalitetsmöbel, inköpt på loppis för att ha fåglar i det) hivade vi, men underdelen gick att rädda med ett lager färg. Nu är det mitt feng shui-altare med glimmande föremål (en mosaiktavla), ljus, blommor, tidskrifter utan fågelskit och sällskapsspel bakom luckorna. 

Jag hade inte sinnesnärvaro att ta en panoramabild med mobilen så ovan en hemmasnickrad variant. Förutom det uppenbart fula, de trasiga tapeterna, störde mig här hyllan i vänsterhörnet (som en av er rådde mig att ta bort i samband med att jag körde en minimalistutrensning av rummet för något år sedan men som jag inte orkade ta bort då den skulle lämna efter sig fula märken), den takhängda fågelpinnen till vänster upp i taket (väck!) och lite annat som inte syns på bild som ett gökur inklämt mellan dörrarna till höger och diverse fula märken och hål i väggarna. Schablonen naturligtvis. 

Dessutom tyckte jag att textilen på fåtöljernas dynor gjort sitt (en egenhändigt utförd tapetsering med ett beige överkast från Ikea, nu med hål) och att det saknades lite "tyngd" i inredningen om ni förstår vad jag menar. Det är vitt och beige. Visserligen två favoriter, men utan motvikt vilket gör att rummet känns lite intetsägande. 

Ovan efterbild kanske inte sprakar av färg heller, men jag kan intyga att känslan i rummet är annorlunda. Det känns fräschare och lättare på något vis, trots att jag bytt ut de blommiga kuddarna mot mörkgrå helt nya Ikea-överdrag (loppis, 20 kr/st). På loppisen hittade jag även en grå gardinlängd i sammet (15kr) som jag delade i två och klädde om fåtöljernas dynor med. Jag bytte ut de vita filtarna mot mörkgrå för att ytterligare accentuera det grå, vilket enligt min mening fick rummet att "jorda" lite. 

Konsten att rotera objekt

Jag älskar mina Svenskt Tenn-lampor i fönstret, men vis av erfarenhet vet jag att allt som står i dessa fönster över sommaren blir blekt eftersom rummet ligger i rakt söderläge. Jag tog upp dem till det skuggiga gästrummet (som bara används sommartid) och ställde dit en mer robust lampa med simpel Ikea-skärm (passande nog i grått) som stod på plan två. 

Detta anser jag vara nyckel i frugal heminredning: Att kunna flytta runt saker, från möbler till lampor, textilier, tavlor och annat i syfte att anpassa ett utrymme efter aktuellt behov.

I samband med denna fuskrenovering blev det ju också, som alltid vid renoveringar, ordentligt städat. Mattan togs ut för solbad på farstukvisten, all takhängd spindelväv åkte bort, kakelugnen skrubbades ren (även luckorna, som jag polerade med glastrasa), jag slipade, inspirerad av IGMR, av träytor med finkornigt sandpapper och polerade med möbelpolish. En hel kasse böcker åkte ut ur den redan slimmade bokhyllan och soffan fick ett rent överdrag. Kort sagt: Jag feng shuiade skiten ur rummet.

Totalbudget

Kostnad för det hela landar ink. loppisköp (jag köpte även den lilla korgen som står på det före detta fågelskåpet och som nu rymmer värmeljus) blev 435 kronor. Ungefär vad jag fick på att sälja några prylar på Tradera under samma månad. 

Alternativkostnaden däremot, att behöva kalla in elektrikern nästa gång fåglarna hittar en sladdgömma, hade varit större. Dessutom är det true bliss att komma in i rummet, sätta på lite musik utan att rädas att fåglarna kommer att gå igång på vokalisten, tända ett par ljus, slänga sig på soffan, ta fram en god bok och veta att man inte ligger på fågelskit. 

Ett försök att knyta ihop säcken

Tanken slog mig: Är det lika härligt (eller härligare) att göra sig av med djur som att skaffa dem? Och innan papegojvännen läxar upp oss för vårt slapphänta förhållningssätt till djur vill jag bara braska att införskaffandet av fåglarna var resultatet av ett årslångt, systematiskt case-byggande av äldsta barnet som normalt tar bra beslut. Det hela var en 16-årspresent och intentionen var att dessa fåglar skulle flytta med barnet hemifrån om ett par år. 

Vad barnet emellertid inte räknat med (och som jag sa redan införskaffandet) var att det är svårt att tämja vuxna fåglar. De måste bli vana människohand redan från späd ålder, gärna genom att matas med...pipett? Dessutom var vi alla, barnet inkluderat, överraskade över deras röstresurser. Min man har tinnitus och det var otänkbart för honom att vara i rummet under deras vakna timmar. Till och med barnet, som bor två rum bort, stördes. 

Jag tänker så här: Nu har vi lärt oss en ordentlig läxa. BARNET har lärt sig en ordentlig läxa. Man skaffar inte djur för att det finns extraordinära exemplar på Youtube som gör gulliga saker. Ett djur är ett jätteåtagande under (alldeles för många) år framöver. Burdjur kräver anpassningar i hemmet, eftersom de ofta har en annan dygnsrytm än människor. Dessutom blir det skräpigt. 

Jag hoppas nu att samtliga våra barn tänker till en extra gång innan det börjar tjatas om djur igen. Och efter papegojorna har det faktiskt lugnat ner sig på den fronten. I skrivande stund har vi bara en självgående katt och fyra självgående höns. Helt underbart. 

Och skulle mot förmodan ett barn börja tjata råtta, leguan etc. behöver vi bara peka upp i tv-rumstaket, på den ännu kupollösa plafondlampan (ett resultat av att jag skulle kolla in huruvida fåglarna gnagt på elen, misslyckats att skruva på glaskåpan rätt med kras som följd) för att de ska förstå att Den Kampen kommer de inte att vinna. 

Spretigt inlägg. Har du ägnat dig åt någon frugal renovering på sistone?

Mvh/

FruEfficientBadass

Vi plockar smulorna från tjänstemannabordet

För ganska exakt två år sedan jobbade min man sista dagen på sitt tjänstemannajobb. Ett jobb som, förutom en heltid+ som ekonomichef inbegrep ett antal styrelseuppdrag inom samma organisation. Den krasch av personligt slag han fruktade skulle komma (d.v.s. vilsenheten som antas bli en konsekvens av att inte ha vardaglig struktuuur och social konteeext) uteblev. Istället blev han stamkund på biblioteket och i tennishallen.  

Vårt nya (yrkes)liv

Under sommaren 2019 flyttade vi upp till Hälsingland och innan sommaren var slut hade han börjat jobba på en lokal firma som löneadministratör. Jobbet fick han via den familj vi köpte höns av och rekryteringsprocessen tog femton minuter. Han har jobbat cirka halvtid, helt enligt eget huvud. 

Nu till årsskiftet blev han uppgraderad till ekonomichef  och en nettolön för halvtid som motsvarar ungefär det jag fick från en månads heltid som reporter (typiskt va?). Han/vi hade precis göttat oss färdigt över detta då ett bolag där min man tidigare suttit i styrelsen hörde av sig och frågade om min man kunde tänka sig att hjälpa till i ett projekt under 2021.

Min man blir då anställd på 25 procent till en stockholmskonsultisk timpeng vilket innebär att han hamnar på samma nettolön som när han sprang ekorrhjul. Men det finns några skillnader mellan nu & då:

1. Han kan nu jobba var, när och hur han vill. 

2. Han har ingen pendling att tala om.

3.  Han har inget personalansvar.

4. Han är inte inblandad i internpolitik eller allehanda jidder som kommer som ett brev på posten om man är heltidsanställd på ett specifikt ställe med tillhörande livegenskap.

Att gilla sitt jobb - det existerar tydligen

Det bästa av allt är att han gillar båda sina uppdrag. Min man har ju egentligen aldrig varit emot jobb per se. Däremot har han ogillat att ätas upp av ett jobb strösslat med red tape, firmapolitik och corporate must-haves av typen audits, processkartläggningar och utvecklingssamtal.

I hans nuvarande basjobb ser han till att folk får sina löner, att boksluten löper på och att GDPR shit is written. I sitt extrauppdrag får han möjlighet att jobba som en sorts senior controller med helt andra fokusområden. Han får därmed en sorts tallriksmodell med arbetsuppgifter, helt befriad från artificiella corporata tillsatser. När han pratar om sitt nya arbetsupplägg låter han glad och förväntansfull. Uppdraget börjar idag så vi får väl se hur det utvecklar sig.

Hans nya uppdrag börjar ungefär samtidigt som våra hyresintäkter från lägenheten upphör. Därmed förpassades Lägenheten från att vara en kanske-fråga till en icke-fråga. Med de låga omkostnader vi har idag behöver vi drygt hälften av min mans lön för att dra runt. 

Jag blir FIRE-parasit?

Jag inser att jag i och med detta upplägg riskerar att förknippas med den "FI"-grupp (i regel kvinnor), vars bas i ”oberoendet” är att den andra delen av hushållet fortfarande lönearbetar. För det stämmer att min man sedan flytten upp axlat en del kostnader som tidigare låg på mig, exempelvis mat.

Men här föreligger ett par skillnader. Min mans boomerang till yrkeslivet var inte en del av ekvationen när vi tog beslutet att dra ur pluggen. Vi hade, med visst kringelikrokande av typen gig och eventuell lägenhetsförsäljning, kunnat klara oss utan att vare sig jag eller han jobbat. Även jag har arbetat periodvis på halv- till heltid och giggar nu som frilansskribent, även om min lön är minst sagt blygsam jämfört med hans.

Vidare har jag ju på intet vis uppmuntrat hans eskalerande yrkesutövande. Tvärt om, jag tycker att det är rätt trevligt att ha honom i krokarna (bra feng shui) och fram tills det att han la till det extra jobbet kom han ofta hem till lunch för att sedan inte återvända till jobbet. 

Den sista och kanske viktigaste aspekten är att han faktiskt verkar upprymd över den nya ordningen. Han får lite kontakt med ett större sammanhang och får en tillfredsställande känsla av att vara efterfrågad, vilket ju även en avhoppare som jag måste medge borde kännas rätt gött (märkligt nog har ingen av MINA forna arbetsgivare hört av sig).

Vad FI(RE) möjliggör

När vi så låg i soffan och myste över sakernas tillstånd och min man likt en ädel riddare uttalade den för en frugal weirdo golddigger wife ljuva frasen: ”Du kan bara ta det lugnt”, slogs vi återigen av det fantastiska som blivit resultatet av vårt beslut att lämna våra ordinarie tjänstemannakarriärer.

Jag, som har ett över snittet stort behov av att inte ha chef, har kunnat utforska andra sidor av livet. Jag har läst två år på högskola vilket varit både utvecklande och i viss mån inkomstbringande (CSN). När jag är klar med bokskriverier tänker jag lägga in nästa växel i frilanskriverierna. Inte en chans att jag hade haft tid och koncentration nog att påbörja en sådan resa medan jag fortfarande sprang ekorrhjul.

Min man ogillade de artificiella delarna av sitt jobb. Men att på stående fot avstå dåvarande tjänst och be om att få ta ett konsultuppdrag åt ett dotterbolag fanns inte på kartan och hade nog ansetts vara lite mysko i största allmänhet. Men som avhoppare med kunskap om dåvarande organisation är han såhär ett par år senare ett självklart val av rådgivare/konsult till uppdrag av ad hoc-typ. 

Hans "frihet" är en konkurrensfördel i det att hans forna arbetsgivare utan att skämmas kan be honom hoppa på småuppdrag. De kan vara trygga med att han efter en tid inte kommer att börja tjata om fast anställning eller heltid. Han kilar liksom in sig i ett språng som normalt är svårt att fylla. Som han själv uttryckte det: ”Den här resan är enklare uppifrån”. Det vill säga: Tomrummen i tjänstemannalivet blir mer tillgängliga om man först varit en trygg stabil tomte för att sen bli en frilansande tomte.

Vi plockar smulorna

På samma sätt som min man plockar smulor som faller från tjänstemannabordet fångar jag upp ett och annat skribentuppdrag. Idag är jag fri att ta uppdrag kring översättning och content writing med nästan omgående leverans. För tillfället har jag bara en uppdragsgivare (Marknadsförar-L), men hon förser mig regelbundet med jobb och eftersom hon sällan stannar särskilt länge på en arbetsplats tror jag att det kan komma fler batcher framöver.

Tanken har slagit mig förut, men det tål att upprepas: Om man har någon form av användbar yrkeserfarenhet (min man) och/eller tid (jag) har man plötsligt möjlighet att ta uppdrag som går under radarn. Uppdrag som inte annonseras eftersom ingen vettig mänscha skulle säga upp sig från sitt trygga jobb för ett sketet konsultuppdrag eller småöversättningar. Inte heller är arbetsgivare särskilt förtjusta i att anställa folk tillsvidare, varför gigg-ekonomin kommer att fortsätta att växa. En ekonomi som klippt och skuren för kontorströtta frugal weirdos som inte orkar spara sig till 4%-fria. 

Jag skickar bara med den, som en tanke till de av er som klurar på en lean FI. För samtidigt som du stänger dörren till en trygg heltidsanställning öppnas ett fönster till mindre ad hoc-uppdrag som, förutom att vara mindre betungande, också gör att du med stor sannolikhet kommer att få utföra dem på egen hand, i egen takt och på egen ort. Du behöver inte heller utsätta dig själv eller andra för utvecklingssamtal eller delta i tvångsmingel på Zoom fredag klockan tre. 

Om du klippt med heltiden, giggar du i din gamla bransch?

Mvh/
FruEfficientBadass

Om Living a FI - återkomsten

Innan jag börjar, Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende har fått recension av såväl Frihetsmamman som Cosmonomics!   

För en månad sedan gjorde mig en läsare uppmärksam på att min idol inom FIRE-bloggosfären, Living A FI, hade gjort ett nytt inlägg. Det var nästan fem år sedan sist. Jag upptäckte honom bara ett par år innan han slutade jobba och därmed blogga men har läst och läst om hans blogg ett flertal gånger. Newman vet vad jag talar om, han är helt enkelt bäst. Han är som en mer mångfacetterad och välformulerad MMM. 

Hans serie The Job Experience 1-13 kan vara bland det roligaste jag någonsin läst. Särskilt beskrivningarna av Cthulhu. En annan bloggpost jag inte kan glömma är den om Bruce, hans egenhändigt utformade chef som han skaffade sig hemmavid efter FIRE.

Sparbloggaren som försvann

När man följer en blogg så ihärdigt som jag gjorde då, under åren 2013-2015, dessutom de år jag var som mest frustrerad på jobbet, lämnar det ett väldigt tomrum när den bara upphör från en dag till annan. Senaste livstecknet var ett inlägg om det hotade Obamacare i november 2016 och därefter inte ett ljud.

Jag gick in då och då för att se om han uppdaterat men ingenting. Jag övervägde att kontakta honom för att se om han ens var vid liv, men den enda kontaktvägen var en sorts forum-chatt där ett antal personer ställt exakt samma fråga utan att få svar. Och så då plötsligt, ett mastodontinlägg den 17 mars i år. 

Sparbloggarens återkomst

Den här mannen skriver i vanliga fall rätt matiga bitar. Ofta får man avsätta en halvtimme eller så för att ta sig igenom. Vilket man gladeligen gör eftersom han är briljant. Men den här gången hann jag åka tåg mellan Stockholm och Gävle innan jag var klar. Vilket delvis berodde på att det redan då låg 150 kommentarer under inlägget som jag var tvungen att läsa. I skrivande stund är de uppe i närmare 400.

Jag tänker inte spoila mer än nödvändigt, ni får läsa det själva. Men jag kan säga så mycket som att det var ett bra inlägg att läsa för er som går och funderar på potentiella baksidor med FIRE. Det blir inte mer up front ärligt än så. Nu har han ju haft lite osis. Argh, svårt att inte spoila, men det handlade för hans del mycket om hälsa och nära relationer. Men en sak jag skulle vilja lyfta från inlägget (inte en av huvudpunkterna varför jag tar mig friheten) som jag funderat en del på sen jag läste det är aspekten social status.

Spoiler alert!

Han beskrev hur hans dåvarande fru, trots att hon från början varit all in FIRE, älskat resan, hatat sitt jobb, trivts bra under första åren i frihet, efter ett tag började sakna...ja hur beskrev han det..."att hålla jämnt tempo" med sina vänner. Hon hade känslan av att vännerna rörde sig framåt medan hon stod still. De fick nya tjänster, nya tjänstebilar, nya tjänstehjon och hon bara...lökade hemma eller befann sig utomlands på någon budgetresa.

Hon hade svårt att hantera att hennes väninnor, trots att de troligtvis sprang ekorrhjul för allt vad tygen höll, kunde posta snaskiga lyxbilder på sociala medier av sina spa-resorts och weekend gettaways på fina hotell. Och när vännerna uppgraderade hus bodde hon och Living A FI kvar i sin samma hyresbungalow. Till slut åt det nästan upp henne och idag har hon bytt tillbaka till en mer dussinamerikansk livsstil.

Hans reflektion över det här är ganska självrannsakande. Hade han kunnat förutspå denna händelseutveckling? Hade han kunnat göra något annorlunda för att undvika relationskollaps? Han tar definitivt på sig en del skuld (även om jag personligen tycker att han inte borde det, jag menar, hon är ju en vuxen, intelligent varelse, fullt kapabel att exempelvis börja jobba igen om det nu var där skon klämde). MEN, man vet ju inte hur man kommer att reagera när FI är ett faktum. Det kändes lite som att hon även ville bort från honom, att han med sitt fria och atypiska liv kontaminerade the american dream-bilden av framgång.

Strävan viktig för att trivas 

Viktig poäng i såväl hans inlägg som alla kommentarer: Strävan är viktig för vårt välbefinnande. Att planera för framtiden, att ha ett mål. Att skaffa 20-miljonersvillan kan vara ett mål. Att bli vd ett annat. Att bli FI ett tredje. Vad har dessa mål gemensamt? Svar: De känns inte lika lattjo när man väl har nått dem. Det var väl lite det som hände där, hos min idol i Massachusetts. Och jag funderar sedan inläggets tillkomst: Kommer det att hända mig?

Det har snart gått tre år sedan jag lämnade tjänstemannalivet. Två och ett halvt år sedan min man gjorde detsamma. Vi stannar nästan veckligen upp i våra förehavanden och gör någon reflektion kring detta. Bara häromdagen satt vi i två timmar på eftermiddagen och spelade den gamla 80-talsklassikern Master Mind och drack kaffe och kom då osökt in på hur våra eftermiddagar såg ut för drygt tre år sedan. "Vilka eftermiddagar?" sa min man. "Dagarna försvann som i ett slukhål och när jag kom hem vid sex var jag helt blockerad i hjärnan med jobbsaker jag var tvungen att fixa efter middagen eftersom dagen varit full av möten". 

Konsten att gå sin egen väg

Och även om jag jobbat och pluggat en del sedan dess lever jag trots allt ett liv i sus och dus, ett liv som mer exemplariska tjänstemän med tjänstebil skulle snegla ner på och ömma över. Men jag märker att jag har mycket svårt att bry mig om eventuella reaktioner. Jag tror att denna obryddhet varken är ett utslag av viljestyrka eller någon form av supersjälvförtroende. Det är bara sån jag är.

Enligt Living A FI handlar det i mångt och mycket om predisponerad läggning som, på ett mycket amerikanskt vis, går att kartlägga med hjälp av konsultetiketter som Rationals and Guardians. Han har skrivit en bloggpost om det tidigare och kunde nu applicera det på sin (x)fru.

"Certain people are just wired to be like everyone else.  To move with the pack, stay with the herd socially and so on.  Others don’t feel as constrained and aren’t as bothered when they find themselves fifty yards away from where everyone else is.  These tendencies and preferences are part of our core personality makeup.

I have to say — my spouse’s behavior was on-track with everything I wrote in that post.  She’s a Rational and a Guardian rolled into one.  I tried my best to convert her — to make her more comfortable being different and pursuing her own path, but in the end, she had too much Guardian in her. Instead she wanted to follow the trail that was blazed by so many of our peers.  She needed to stay with them and not be so different."

Gänga dig med rätt partner

Jag inser nu hur lyckligt lottad jag är. På två sätt. 1) Jag ballade inte ur 2) Min man ballade inte ur. Den som är närmast att balla ur p.g.a. vår familjs FIRE är mellanbarnet som tycker att vi lever fattigt (det vill säga: Vi köper inte nya kläder åt henne på Zadig & Voltaire närhelst hon önskar).

För jag inser också, efter att ha följt Living A FI tidigare och även hans frus uppsåt att nå FIRE under de yrkesverksamma åren, att man på förhand inte vet hur man kommer att uppleva tillvaron i frihet när den väl blir ett faktum. 

Visst, det är lätt att föreställa sig sovmorgnar och slow travel i september när ens forna kollegor slår sig ner i konferensrummen. Men är man förberedd på att sitta på väninnemiddagen när det vankas köksrenoveringsrally eller följa med vännerna på krogen för att höra om deras senaste fjällstugeköp och svara på frågor kring hur det känns att "inte ha någonting att göööra på dagarna". Man måste leva det för att verkligen fatta.

Nu låter det som att jag har gått på nitar. Det har jag inte. Jag hade redan rensat rabatten innan jag drog ur pluggen och de vänner jag har kvar från mitt gamla liv har roligare saker att prata om än nästa konsumtion. Dessutom har jag skapat en egen liten FIRE-bubbla här på bloggen och i ett rudimentärt socialt nätverk via sms med Bagarn och IGMR och ni/de ger mig all den bekräftelse jag behöver. Möjligen kan jag känna att jag ibland lägger sordin på stämningen när någon av mina icke-FIRE-vänner nästan skamset biktar sig om miljonrenoveringar, poolbyggen e.d. Som att jag skulle bry mig!

Nog om detta. Jag säger inget mer, inlägget får tala för sig självt. Så hämta dig en kopp kaffe eller två, stäng in dig i konferensrummet med headseatet i örat och nicka åt en låtsad röst i cirka en timme framöver och Läs.

Mvh/

FruEfficientBadass

Sparplan 2011 fyller tio år

Jag såg nu att Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende, nu ligger inne på Täby bibliotek. Jag har hört från flera av er som med framgång fått era bibliotek att ta hem den. Så har du inte redan gjort en beställning, kontakta ditt bibliotek och ange ISBN 9789180202817 och be dem ro hem ett ex. 

Om cirka två månader fyller min sparplan tio år. Ni som följt bloggen ett tag vet ju att jag bara varit hard core frugal weirdo i sissådär sex år, men jag tog mina första stapplande steg i juni 2011. Så här gick det till:

1. Ålder 0-35: Ett liv i sus och dus. Pengarna brände på fickan. Förutom ett dysfunktionellt pensionsspar på SEB (jag blev lovad en prenumeration på ett glossy magazine om jag började spara) bestod vår enda ackumulation av pengar av att vi i samband med charterbokning ägnade månaderna efter att betala räkningen till Tui, vilket kanske mer hamnar i kolumn ”spendera”.

2. 35 år: Det magiska händer. "Bygg din egen pengamaskin" av Tobias Schildtfat hamnar av misstag i mitt knä och på bussen hem till dussinförorten öppnar jag den. Han skriver bla bla bla ekonomiskt fri bla bla och jag kan knappt ta in budskapet. Vad snackar han om? Vadå ekonomiskt fri? Inte för mig. Däremot lockar han med scenarios av typen "Ha hundra tusen på börsen och plocka ut 5 000 om året i ren avkastning, som du kan göra vad du vill med utan att pengamaskinen i sig minskar i värde." DEN fattade jag. För då kunde jag ju varje jul ta ut 5 000 kronor och köpa en ny väska för pengarna!

Ålderskris födde sparplan?

Men det var det något som skavde. Jag var i mina bästa år (35), hade förhållandevis hög inkomst och varken jag eller min man, även han i sina bästa år (37) och med förhållandevis bra inkomst, hade något sparkapital. Like zero. Det kändes lite ovärdigt. Så jag gick igång på Tobias snack om sparande och vid en herrgårdshelg med min man förklarade jag mina intentioner. Jag avsåg att börja spara. 

Min man som fram till detta ögonblick varit vårt ekonomiska alibi i familjen tillät sig en snett leende av det slag man ger en fyraåring som säger att hin ska bli astronaut. Jag, the consumer sucker of consumer suckers, börja spara, det var en absurd tanke. Men han förstod sitt eget bästa och gav mig sitt stöd, liksom "bra bra, gör du det." 

Little did he know att jag jag i och med detta beslut kom att försegla familjens öde. För hade jag sagt till honom som det var, att han inom tio år skulle säga upp sig från en tjänstemannakarriär utan att ha ett jobb att gå till, flytta upp till en gammal bonnagård och odla skägg, hade han inte trott mig. Men här vi nu - faite accomplie. 

Sparplan dokumenterar resan

Jag kan i min Excelfil, titulerad "Sparplan 2011" följa hela min resa från de första stapplande stegen med 2 000 kronor på sparkontot. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Jag skulle vilja säga att en Excelfil säger mer, åtminstone i det här fallet. Det är många siffror och flikar i den i alla fall. Några nedslag:

• 2014. Post "Linnéa" (barnflicka): 25 000 kr. Hade vi haft kurage nog att dra från jobbet i tid om dagarna hade dessa pengar i en indexfond med den börsavkastning som rått sedan dess vuxit till nästan 150 000. Och då var det inte bara ett år vi hade barnhämtning, säkert fyra-fem, så en halv mille på att visa sig duktig inför en chef man knappt minns. Knäppt.

• Under "övrigt" hittar man mycket skoj. "Drinkar bokmässan: 1 500 kr", "Skolfoto 1 000 kr" (har vi kvar en enda bild?), "Kulturama 2 200 kr" (danskursen där jag överansträngde min höft så att jag trodde att jag hade höftcancer tills besök på primärvården), "Yves Rocher 1 000 kr" OMG så dålig smak och varför sätta det under "övrigt", som att det vore en av livets nödvändigheter, så som "restskatt" eller "bilbesiktning", kunde jag bara inte tagit det inom ramen för min allokerade dagspeng? Ännu hellre: Inte köpa skiten över huvud taget. 

• Nedan en typisk kommentar: ”Yasuragi, Ikea, Hassela, 3000kr var”. Jag har egentligen inget emot vare sig Yasuragi eller Hassela, men Ikea återkommer löpande med runt en tusing per månad. Jag ser Lyxfällan framför mig när de drar upp dörren till en hangar fyllt med brokiga textilier och skrangliga fanérmöbler. ”Och här har vi alltså en kär hobby, att åka till Ikea och köpa heminredning...”.

Vändpunkt sparande när jag upptäckte MMM

Under 2012, 2013 och 2014 förbättras läget år efter år. Poster av ovan slag fasas ut och från att ha haft en sparkvot på runt 10 procent närmar jag mig 20-25. Vid ingången av år 2015 har jag den i min värld imponerande summan 250 000 kronor på börsen. Men det är i maj 2015 som skiten slår i fläkten. Fast tvärt om då, jordgubbarna slår i fläkten, jag trillar via en Tweet på Rika Tillsammans in på ett inlägg från Spar-Jesus: Mr Money Mustache och begriper följande:

Det är fullt möjligt att bli ekonomiskt oberoende genom att spara från lön. Det gagnar mig emellertid inte att sminka onödiga utgiftsposter som nödvändiga, exempelvis att på rad "Övrigt" klämma in kosmetik eller drinkar. Jag måste börja spara på riktigt.

Sen sker magi. Mellan 2015 och 2016 ökar min ISK till det dubbla. DET DUBBLA! Bra börsår visserligen, men ändå. Sen taktar det på. Jag hade passerat the tipping point of my stupidity och löken började skalas på allvar. Ett oändligt viktigt tankeskifte ägde rum: Jag sparar inte för att jag borde och för att det är bra i största allmänhet. Jag sparar för att jag nu förstått att det är möjligt att bygga mig en tunnel ut ur det corporata till ett liv i frihet.

Vittringen av frihet nyckel till framgång i sparandet

Faktum är att jag vid här inte lät mig nedslås av att kalkylen menade att det skulle ta mig runt femton år att bli fri (jag var väldigt 4%-compliant vid tidpunkten). Bara tanken på att jag eventuellt skulle slippa ut ur ekorrhjulet innan av staten stipulerad pensionsålder gjorde mig så motiverad att det inte var några som helst problem att formligen skövla i allt vad utgifter hette. 

Smink, drinkar, frisörbesök, dans på Kulturama, väck väck. Och det gav omedelbar effekt. Inte bara i ISK:en, utan på min livskvalitet. Nybyggarandan och Projektet fyllde min tillvaro med mening. Det blåmelerade linoleumgolvet på jobbet gick från att kännas kvävande till att kännas som en våg jag surfade fram på. Om jag var tidig in på morgonen hände det att jag sprang genom korridoren i strumplästen för att glida fram likt en skridskoåkare sista metern in i mitt rum och jag minns att jag tänkte snälla tankar om golvet: TACK för att du hjälper mig med detta kära plastmatta, min medbrottsling. 

Jag blir lite tårögd när jag läser listan på utgiftsposter och finansiella mål för enskilda år: "Småtting blöjfri", "Avveckla fritids storing". Det känns som att det hände i ett annat liv. Men är jag glad att jag redan där och då, sommaren 2011, tog det beslut som BLOTT tio år senare kom att resultera i att jag nu lever en tillvaro helt befriad från arbetsångest. Måndagsångest - väck. Slut-på-semester-ångest: Väck. Tid för hobbies, studier, barn, höns: Check. 

Sliding Doors-tanken ger mig ångest

Tänk om jag INTE snubblat på Schildfats titel under Q1 2011. Hur hade mitt liv sett ut idag? Med stor sannolikhet hade jag fortfarande sprungit i ekorrhjul och försökt försvara positionerna, kryddat min LinkedIn-profil och hoppats på Nästa Fantastiska Jobb som till skillnad från Alla Andra Jobb inte skulle innehålla asjobbiga kunder, fladdriga chefer eller härskarteknik-medarbetare. Bara tanken gör mig smått illamående. 

Jag skriver detta inlägg inte primärt för att stoltsera med mina egna bedrifter (även om det är ett delmål) utan för att beskriva hur en trevande och tafflig start ändå kan mynna ut i frihet. Få som bestämmer sig för att följa "the road less travelled" kommer att glida fram på en räkmacka. Att bara bestämma sig en dag och därefter gå från klarhet till klarhet, dokumenterat i ett prydligt dokument med förutsägbar utkomst. Det kommer att vara krokigt och fullt av återvändsgränder. 

Kom igång med din sparplan

Kontentan är att BESLUTET är allt (nåja, sen tillkommer lite slit men utan beslut kommer du ingenstans). Vägen fram mot målet kommer du förr eller senare att hitta. Och det snabbare än du tror. För inte tog det några femton år innan jag och min man kastade loss. Det tog drygt tre år efter det att vi på allvar började spara. 

Men likt världsomseglaren upptäcker nya stopp på vägen mot slutmålet, kantas resan mot FIRE av kobbar av inkomst. Du behöver inte vara helt fri enligt 4%-regeln för att ta steget ut i en regnbågsglittrande enhörningstillvaro. Särskilt inte om du är lite till åren kommen och har hunnit tjäna in en del pension. Det räcker med att du under ett antal år ihärdigt och frenetiskt sätter undan ditt sparutrymme i en frihetspott, som sen får gona till sig på börsen. 

När du sen kapar förtöjningarna kommer du med stor sannolikhet att upptäcka att det trillar in pengar lite här, lite där vilket - i kombination med dina låga omkostnader - gör att frihetspotten mest fyller funktionen av en mental krockkudde, en fallskärm att lösa ut ifall saker skulle strula till sig ordentligt.

Sparplanen gör du lämpligast i Excel med en kolumn per månad och rader för in- och utgifter. Jag listade stående räkningar och en samlad pott jag kallade "månadspeng" som var de pengar som låg kvar på kontot efter det att räkningarna var betalda. 

Om du strävat mot ekonomiskt oberoende under ett antal år, har du kvar dokumentation från resans gång? Om ja, är det någon skillnad på hur planen såg ut i början och hur den senare blev?

Mvh/

FruEfficientBadass

Konsten att möblera enligt feng shui

Skämmigt nog gjorde Fri2032 en recension av Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende, redan den sista mars och jag hade helt missat den. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag inte hade en aning om att man kunde läsa en bok så snabbt. Jag har för mig att jag skickade den cirka två dagar innan. I vilket fall, vill ni höra vad hon har att säga om den kan ni läsa om det här.

Som jag nämnde tidigare fyndade jag en feng shui-titel från tidigt 2000-tal på Myrorna Fleminggatan när jag var i Stockholm sist. Det gör inte så mycket att boken är tjugo år gammal eftersom feng shui är typ 20 000 år gammalt och metodiken går att applicera oavsett möbeltrend. Men å vad jag gillade bilderna i boken.

Så här möblerar du enligt feng shui

Det enda som avslöjar bokens ålder är att datorn på sista bilden är runt en meter djup. Allt annat hade funkat idag non? Jag tar ju inte feng shui så vansinnigt bokstavligt så jag skummar bara igenom snacket om baguor och särskilda centrum i hemmet som ska curlas för att man ska nå framgång. Som frugal weirdo blir man nästan lite upprörd vid fallstudien av ett par som enligt bokens författare "älskar att resa jorden runt och renovera sitt hus" med analysen:

"The couple have some problems with finances, suggeting that The Fortunate Blessings area of their lives is blocked." 

Jag har en avvikande åsikt. Jag skulle säga att det är deras resor och renoveringar som blockerar deras Fortunate Blessings area. Men om man kan sila bort skrock av det här slaget finns en del göttigt att ta med sig i sin inredning. Jag tänker då främst på hur man möblerar.

1. Möblera enbart med möbler du tycker om och ifall det är sittmöbler: de som är bekväma.

2. Se till att allt är helt och rent. Om ex. en soffa är nött, lägg över ett överdrag.

3. Allra viktigast är placeringen av soffa, säng och skrivbord. Huvudregeln är att du från dessa ställen (liggande i sängen eller sittande vid skrivbordet) ska ha överblick över rummets dörr(ar). Du ska också gärna ha "fast yta" bakom ryggen, vilken kan vara utmanande eftersom du ofta blir tvungen att ställa sakerna med fönster i ryggen. Du kan då kompensera med att hänga gardiner i lite mer rustikt material i fönstren och ställa ditt ett par växter. 

4. Växterna ska för övrigt ha rundade hellre en spetsiga blad. Feng shui handlar i stor  utsträckning om att återanknyta till naturen, så ju fler levande element du har (växter, djur) desto bättre. Dammiga konstväxter eller risiga växter är mindre bra, för att inte säga dåligt. Särskilt bra är växter som slukar vatten. "A simple and natural environment fosters a corresponding lifestyle". 

5. Se till att det är lätt att röra sig kring möblerna. Du ska inte stöta in i möblerna och dörrar ska inte bumpa in i dem när du öppnar till ett rum. Svängrum är nyckel för "chi" att passera i ett jämnt flöde.*

4. Håll hallen fri från möbler och prylar i den mån det går. 

3. Markera tydligt ytterdörren från utsidan, exempelvis genom att ha en uteväxt stående där.

2. Speglar reflekterar energi och är därför bra i mörka hörn, men inte direkt framför sängen där du ska vila. 

Fniss, märkte ni hur jag narrade er med numreringen? 

Exempel på feng shui vardagsrum

Jag fick själv en tankeställare efter avsnittet om vardagsrum. Jag har mina två fåtöljer placerade rakt mitt emot soffan vilket jag tycker funkar utmärkt. Men enligt feng shui ska sittmöbler stå i vinkel mot varandra, lite på sniskan. Men de ska samtidigt inte stå med ryggen mot en dörr, vilket blir svårt om jag inte får ha dem mitt emot soffan. Det känns som att man måste måttbeställa ett hus för att vara feng shui compliant. Men sen är jag med: "Arrange furniture so there is an easy flow of energy and avoid too many tables and clutter. Keep the energy bright and clear and make a clear distinction between the focal point of the room and the television. Indeed, try to hide the television and do not let it dominate". 

Vi har förvisso tv:n på ett rätt synligt ställe i rummet, man ser den direkt när man kommer in. Men å andra sidan är inte sittmöblerna riktade dit utan med lite fantasi kan man uppleva att rummet primärt är till för intellektuella samtal och brädspel (även om det enda vi gör därinne är att fläka oss framför tv:n och äta popcorn veckans alla dagar).

Ett effektiv sätt att skapa feng shui

Bilden ovan gav mig rysningar av välbehag. Jag bara älskar blomman. Det är väl en hortentia? Jag har ett vagt minne av att jag försökt att ha två sådana växter hemma en gång, men misslyckades storstilat. Inom två veckor var de döda. Nu råkade det finnas blå hortentia på Lidl precis när jag läste detta kapitel, så jag beslöt mig för att göra ett nytt försök. Men när jag kom dit var alla blå redan plockade och de som var kvar hade redan påbörjat sin resa till de sälla jaktmarkerna varför jag istället köpte en inomhusros på Coop (och en oval kruka på loppis för 15 kronor):

Den ska enligt en blomsajt tydligen ha vatten på fat varje dag och stå så ljust som möjligt. Mycket fascinerande det där med vattnet. Jag hällde på en rejäl skvätt men när jag bara någon minut senare tittade ner i krukan var där tomt. Jag hällde upp en gång till och samma sak: Slurp. Hur som helst är blommor, gärna som sagt vattenslukande sådana, mycket bra ur feng shui-synpunkt. 

Feng shui - bluff eller puff?

Man kan tycka vad man vill om feng shui men enligt min mening handlar det en del om sunt förnuft. Det säger sig självt att det är trevligare att leva i ett hem där man inte trillar över saker hela tiden eller att det känns bättre att sitta med blicken mot dörren än med ryggen mot, med risk att bli knivmördad. Det jag gillar ur ett rent frugalt perspektiv är att det i mycket liten utsträckning handlar om att haka på trender eller köpa nytt. Tvärt om, det handlar om att rensa och optimera det man redan har. Eller, som i mitt fall, att göra ett enstaka inköp av något litet, som en växt. 

Är du bra på att få chi att flöda fritt i ditt?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och om man tycker att chi (positiv energi) är i flummigaste laget kan man ju nöja sig med att säga att "du" ska kunna passera i rummet utan att bli avbruten av bumpande dörrar eller trilla in i bord och få blåmärken på låren.