Känsliga läsare varnas. Jag kommer i detta inlägg att använda såväl självmordsallegorier som bilder på massakrerade djur.
"Om du har alligatorer och kattungar springande runt i ditt hus, vad gör du först - lägger du till fler kattungar eller försöker du bli av med alligatorerna? Du hade antagligen fokuserat på att få bort alligatorerna, eftersom alligatorer är betydligt mer negativa än vad kattungar är positiva".
Orden kommer från...TADA...ChooseFI podcast som i
episod 48 gästas av "The Happy Philosopher" Jeff. Vad jag förstår är han någon form av läkare som höll på att bränna ut sig på jobbet och lyckades efter fyra års envetet sparande bygga en PFL* och är nu "The Happiest Man In The Room" (enligt honom själv i alla fall).
Jag trillade över avsnittet i mitten av september när jag var ute på en liten evening stroll på jakt efter nachoschips och orden gick rakt in i mitt hjerta. Freaks, det är ju detta det handlar om för min del. Ni som följt bloggen ett tag vet ju att jag har rätt
anspråkslösa nöjen i livet. En perfekt dag för mig inbegriper en långpromenad, en tur till butiken och ett samtal med någon. Kanske inte exakt detta upplägg varje dag för resten av mitt liv. Hade någon sagt åt mig att mina livs dagar faktiskt skulle bestå av...
1/ En långpromenad
2/ En tur till butiken
3/ Ett samtal med någon
...på repeat för evigt hade jag kanske inte hoppat i taket av lycka, men jag hade inte lagt mig i badet och slajsat upp handlederna heller. Hade jag därutöver även fått varva dessa "basdagar" med en utflykt till en förort en vacker septemberdag för att dricka vinbaserade drinkar med en god vän, lyssna på historiepodden och rita tillsammans med min familj och då och då kunnat ta en tur till landet - ja, då hade jag scorat 10 av 10 möjliga i livets lotteri enligt min [subjektiva] bedömning. Jag hade LÄTT kunnat offra allt vad resor heter. Inte för att jag är Rain Man som inte klarar av eller har motvilja mot geografiska omställningar utan helt enkelt för att jag är så otroligt nöjd med mitt livs basnivå ändå. Vi lever ju i paradiset här i Sverige, vi borde high fivea oss genom tillvaron och bara jubla över vår livs lott, alla dagar i veckan! Och JAG då, som dessutom slipper alligatorerna!
Annat var det förr.** Då hade jag massor av alligatorer i mitt liv. Faktum är att jag skrev en lista i min stora, feta bok om "Saker jag inte kommer att sakna", d.v.s. saker som jag såg fram emot skulle försvinna ur mitt liv den dagen jag slutade jobba. Här är listan, i någon form av ranking med värst först:
1/ Ångest över vikande försäljning
2/ Morgonångest/stress på vägen till jobbet
3/ Ifrågasättande medarbetare
4/ All sorts strul***
5/ Söndagsångest
6/ Bilköer
7/ Hålla i möten
8/ Medarbetarsamtal med underställda
9/ Medarbetarsamtal med chef
10/ Kundsamtal, särskilt psykot på X****
11/ Tidrapportering
12/ Övrig rapportering
13/ Att sitta inlåst i ett mörkt kontorsrum framför en dataskärm när det riktiga livet pågår därute.
14/ Ifrågasättande chefsmail en fredag eftermiddag när man lämnat kontoret.
Ovan är de fjorton alligatorer som sprungit runt i mitt hus, shame on you mothafuckas. Troligtvis började det med en handfull små oskyldiga alligatorungar, för att sedan nästan osynligt öka på år efter år. Större blev de ju också, eftersom de åt upp alla kattungar jag försökte bända in i huset. På slutet levde jag i något som snarare liknade ett terrarium, så många var de. Och jag var inte välvilligt inställd till dem så som Skansen-Jonas hade varit, jag avskydde dem var och en på ett alldeles unikt sätt - min söndagsångest satt exempelvis som en klump i bakhuvudet. Min kundångest låg som en brännande boll i bröstbenet. Det ifrågasättande chefsmailet gav mig en stickande känsla i fingrar och tår.
Jag har nu dräpt varenda en av dem. Faktum är att jag sitter och skriver detta inlägg en söndagskväll, 100% befriad från måndagsångest, något som hade varit helt otänkbart de senaste åren (minns ärligt talat inte när jag började få måndagsångest men jag har nog haft det till och från sen jobbstart). När jag går igenom listan såhär i efterhand känns det helt surrealistiskt. Hade jag ångest över bilköerna? Jag kan nästan inte minnas det.
Med tabula rasa är det bara att börja plocka in kattungarna, något som jag påbörjade i samband med skolstarten när livet började anta sina nya konturer. Bara att inte behöva stressa på morgnarna - vilken livskvalitetshöjare! Jag har uselt morgonhumör och kan inte påstå att jag är Miss Sunshine nu heller, men jag slipper utsätta min familj för de där explosionerna av Drama Queen-ness som jag i regel brukade få runt 07:10, precis innan alla skulle packa ihop sig och bege sig ut genom ytterdörren (och något barn plötsligt kom på att det var utflykt med matsäck samma dag e d).
Paradoxalt nog är en av kattungarna en hundvalp som jag passar om dagarna. Jag som inte ens är hundmänniska. Men fröjden i mitt hjärta varje dag jag ser han ujujuj. När han snurrar runt i jakt på sin egen svans och jag faktiskt kan njuta av upplevelsen utan att samtidigt fundera på hur jag ska lyfta försäljningen eller värja mig i nästa telefonmöte med Belsebub. Andra kattungar är att jag ofta stannar och pratar med folk på stan, särskilt om jag är ute med hundvalpen (det är verkligen en raggningsmagnet detta med hundvalp, fast man får ett tvärsnitt av befolkningen i håven), jag tar en liten siesta mitt på dagen, jag sträckläser TIME istället för att hasta igenom rubrikerna och vi har vid upprepade tillfällen sedan skolstart spelat Svarte Petter hela familjen innan läggning. För någon som sitter med sedelrulle på fickan och lever The Consumerism Dream måste dessa aktiviteter framstå som snudd på debila*****. Och jag kanske är en under snittet enkel person, inte mig emot, men ni fattar inte hur mina nivåer av välbefinnande formligen har skjutit i taket sedan alligatorerna försvann. Som Marknadsförar-L beskrev det efter att ha lämnat en dysfunktionell arbetsplats:
"Efter några veckor började jag se färgerna igen."
Min poäng med det här inlägget var inte att skryta över min lökiga tillvaro (dessutom upplever jag likt gammelpensionärerna att jag har "fullt upp"). Ej heller vill jag mana er alla att gå och säga upp er imorgon för att kunna spela Svarte Petter (som för övrigt heter "Pekka" på finska och detta vet jag för att jag haft tid att även läsa det finstilta på kortlekens emballage) eftersom alla inte nödvändigtvis hatar sitt jobb. Tvärt om - undersökningar visar att
närmare 16% faktiskt är engagerade i sitt arbete. Vad jag vill säga är allmängiltigt och kan appliceras på i stort sett varje livssituation: Du kan addera hur många kattungar du vill, men så länge du har alligatorer springande i huset kommer kattungarna inte att leda till någon långvarig glädje. Om du är olycklig i din relation kommer den även fortsatt att dränera dig på energi, även om du i övrigt har roliga och nära vänner. Om du har konstant värk i kroppen spelar det ingen roll att du kan äta middag på Sturehof två gånger i veckan. Att ha en psykopatchef kommer inte att kännas ok bara för att du börjat ta en akvarellkurs på kvällstid. Alligatorerna måste ut innan kattungarna kan komma in.
Brad, en av programledarna för ChooseFI, tog som exempel att han numera ofta sjöng tillsammans med sina döttrar på kvällarna. Hur corny som helst - men något han inte hade sinnesro att göra när han fortfarande jobbade heltid. Det var väl något i den riktningen Herzberg pratade om när han formulerade tvåfaktorsteorin med
hygienfaktorer och motivatorer. Jag har för tillfället mina hygienfaktorer uppe på neutralnivå. Nu är det dags att släppa in kattungarna. Mjau mjau.
Vad har du i ditt hus?
Mvh/
FruEfficientBadass
* Partially Funded Lifestyle, ett fancy uttryck för att jobba deltid/gigga
** "Förr" = för ett halvår sen
*** En gång i tiden betydde det "All form av hångel". Sorgligt hur ord kan ändra mening med stigande ålder och ökat ansvar.
**** Hin Håle ni minns
***** Och jag håller med om att Svarte Petter kanske inte är det mest intellektuellt utmanande spelet men det är för roligt när minstingen ska försöka spela någon form av psyktaktik trots att hon är lätt att läsa som en öppen bok.
