Sparhack fötter

Fick tips av FlowFI om en ny blogg - "Bara ditt liv" - som jag nu lagt in i blogglistan. Saxat ur avsiktsförklaringen:

"Nu lämnar jag ekorrhjulet för denna gång. Vad ska jag göra istället? Först och främst ska jag fortsätta att vara hemmaförälder med barnen tills det är dags med förskola (om de vill) och sedan skola. Först då finns utrymme till annat, jag kan tänka mig många saker: skriva en bok, plugga, doktorera, arbeta som konsult eller giga (som det ju så modernt kallas). Men framför allt ska jag satsa ännu mer på ett självförsörjande liv och fortsätta att minska på våra utgifter så att familjen kan få ännu mer tid till varandra. Vi klarar oss utan problem på en lön eller på att båda jobbar deltid och då har vi fortfarande utrymme att investera i vår pengamaskin."

Ska bli roligt att följa. Observera att dagens inlägg innehåller reklam genom annonslänk till Kronans Apotek. Ni vet ju att en av mina svåraste lökskalningar är mina fötter. Inte så att jag vill skala av mig mina fötter, då hade jag varit drabbad av BID - Body Integrity Dysphoria. Men själva fotvården har varit helig för mig ända sedan jag trillade dit för cirka 14 år sedan. Min fotvårdstant har blivit, om inte en vän, så åtminstone en kär bekantskap och känslan av att beträda stan med nyhyvlade, masserade fötter är helt enkelt oslagbar. Rökheroin kanske slår det, men jag har inte testat så jag ska inte vara för tvärsäker. Jag har försökt att trappa ner lite pö om på, exempelvis genom att gå på elevbehandling på Gildaskolan, så på så vis har jag ju skurit i kostnaden från 550 till 350 kronor för en behandling, och då ingick ett fint rött nagellack som jag fortfarande använder. Men behandling ska göras löpande under året för att fötterna ska hålla någorlunda standard och förr om åren gjorde jag det fyra gånger om året (2 200kr/år) för att sedan dra ner det till två gånger 1 100kr/år). Motsvarande kostnad Gildaskolan hade varit 1 400kr/år eller 700 kr/år smartass.

Men sedan juni månad bor jag ju inte på någon av Gildaskolans orter (Stockholm, Malmö, Göteborg) och jag är hänvisad till en amatör, det vill säga mig själv. Jag försöker så gott jag kan och tröstar mig med att det åtminstone är gratis. Jag skulle tro att jag badar fotbad någon gång varannan eller var tredje vecka och precis när jag gjort det känns det väl ok. Men det tar inte många dagar innan jag börjar höra rassel rassel när jag trär på mig strumporna på morgonen. Dessutom kunde jag efter sommaren observera en liten utbuktning på sidan av ena lilltån som till förvillelse liknar de bilder på "liktorn" jag sett på gamla Schollpaket här på landet (således en ärftlig faktor inblandad?). Tills jag kom att tänka på att en av er - minns ej vem - som talat sig varm om en "helt fantastisk" fotkräm som skulle råda bot på det mesta. Nu hade jag glömt bort namnet, men efterlyste det för ett par månader sedan och fick då svar: Den heter Footmender och går att köpa på Apotek och i hälsokostbutiker.

Den ersätter enligt läsaren "allt" och ger dig babylena fötter. Mycket riktigt, på förpackningen står att den ersätter, och jag läser innantill: Fotfil, fotsockor (alltså sådana exfolierande historier som blivit populära), fotbad och fotsalvor. Den sägs hjälpa mot torra hälar, förhårdnader, hudsprickor och liktornar. Snudd på en mirakelsalva? För bra för att vara sant? Jag beslutade mig för att wallraffa. Så genom att ge sken av att jag var en vanlig kund tog jag mig till Kronans Apotek i Hudiksvall och köpte en flaska. Det sved i min själ, för den kostade 299 kronor. Nu var det förvisso 60kr rabatt av oklar anledning, så jag betalade "bara" 240 kronor. Men det stör ihjäl mig, för när jag skrev detta inlägg såg jag att den är betydligt billigare på nätet.

Enligt Footmenders hemsida innehåller produkten "6 aktiva ingredienser"* som tillsammans har väldokumenterade effekter på torr och förhårdnad hud. Känns tugget igen från andra konsumentprodukter? Footmender menar emellertid att de skiljer sig från övriga fotkrämer på en punkt och det är att de är klassade som en "Medicinteknisk Produkt". Vad betyder det då?

"Footmender och Footmender Diabetic uppfyller kraven för en Medicinteknisk Produkt klass IIa enligt den Europeiska medicintekniska lagstiftningen. Det innebär bland annat att Footmenders och Footmender Diabetics effekt är väldokumenterad samt att tillverkningen sker under noggranna och kontrollerade former enligt förutbestämda krav. Tack vare sin klassificering som Medicinteknisk Produkt klass IIa får Footmender och Footmender Diabetic användas på skadad hud." 

Jag vet inte jag, tycker det var rundgång av blaj ovan. Men de refererar till en studie som pekar på vissa resultat, men den såg så bedövande tråkig ut att jag inte orkade ta mig an den. Enda vägen framåt: Testa. Enligt bipacksedeln ska man pumpa ut två pump per fot och kväll och massera i runt en minut. Ofta ska man se resultat redan efter ett par tillfällen, men sammantaget ska man hålla på i en-tre veckor. Jag kan meddela att för mig räckte det med ett pump per fot, men så är jag ju snål också.

Resultatet efter en vecka var att fötterna faktiskt blev märkbart mjukare och "fuktigare" om man kan säga så om fötter. Jag upplever också att de skiftat färg från gråmulet till lite rosigt fräscha, men det kanske snarare har med den dagliga fotmassagen att göra. Den liktornsliknande saken lyser också efter ett par månader med sin frånvaro thank God.

Krämen var lätt att massera in och jag tyckte verkligen att ett pump räckte. Hade jag tagit två hade jag fått torka av överbliven kräm med hushållspapper. Men du bör nog göra detta precis innan läggdags och ta på dig ett par strumpor efteråt, för det är rätt kladdigt. Reservation också för att den "fräscha doften av eukalyptus" kanske inte blir en favorit hos alla i familjen. Men kortfattat kan jag säga att jag är helt nöjd med den. Den är åtminstone betydligt bättre än de generiska krämer från ICA:s finkemshylla jag kört på innan. Nu återstår för min del så kallad "underhållsbehandling" runt en gång i veckan, för att hålla fötterna lika lena och fina. Hur länge räcker en flaska då? Bipackssedeln:

"Med en veckas kur och sedan underhållsbehandling en eller två gånger i veckan räcker den i fyra respektive två och en halv månader."

Eftersom jag kör halv dos under själva behandlingsveckan (ett pump per fot istället för två) och dessutom en gång i veckan i underhåll (istället för två), borde min flaska räcka i ungefär ett halvår. En flaska kostar runt 210 kronor om man sourcar den på nätet vilket ger en årlig fotvårdskostnad på runt 420 kronor, att ställa mot tidigare spann 700-2 200kr. Helt ok och därtill inga besvärande rafsperioder mellan behandlingstillfällena, eftersom jag använder krämen löpande. Fina fötter jämt alltså, till betydligt lägre kostnad. Inte heller behöver jag fila sönder ljudbilden till de filmer vi råkar se under tiden jag gör pedikyr. Om du har lust att testa och samtidigt hjälpa en hönsbonde kan du skaffa krämen betydligt billigare än jag gjorde på denna länk.

Har du några andra tips på badrumsartiklar som gjort ditt liv enklare och snyggare?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag fick det till betydligt fler: "Aqua, Urea, Sodium Lactate, Lactic Acid, Tartaric Acid, Glycolic Acid, Panthenol, Glycerin, Methyl Methacrylate Cross-Polymer, PEG-20 Methyl Glucose Sesquistearate, Methyl Glucose Sesquistearate, Butyrospermum Parkii Butter, Octyldodecanol, Behenyl Alcohol, Simmondsia Chinensis Seed Oil, Caprylyl Glycol, Squalane , Menthol, Polyacrylate-1 Crosspolymer, Retinyl Palmitate, Sodium Gluconate."

Arbetslivet och nativiteten

För ett tag sedan talade jag med en bekant som haft oturen att drabbas av PBS, ni vet Psychopath Boss Syndrome. Det hela blev bara värre och värre och när min vän precis var på gång att söka nytt jobb kom glädjande nyheter: En ny, omvittnat sund enhetschef skulle in och bli chef över psykopatchefen. Morgonluft vädrades, kollegiet såg ljuset i tunneln och så vidare. För inte kunde denna nya chef, dokumenterat rättrådig, låta en psykopatchef gå bärsärk på enheten?

Men jo, det visade sig att det kunde han. Till sakens natur hör ju, och det vet alla som någon gång haft en psykopatchef, att dessa är rätt bra på att bete sig som om vore de normala. De kan till och med lira på så vis - och det är detta som är riktigt läskigt - att de ger sken av att de är medvetna om sina psykohandlingar men att de nu är villiga att ändra sig, vilket naturligtvis bara är buffel och båg. Det var alltså detta kort psykopatchefen spelade ut den här gången och den nye kuckun köpte spektaklet med hull och hår varpå den blöta yllefilten la sig över kollegiet igen med skillnaden att PB nu gav dem mer subtil psykisk terror än tidigare.

Alla har vi olika sätt att hantera motgång och min vän valde att söka sig vidare till en ny arbetsplats. Hon berättade emellertid för mig om en kollega som valt en annan väg: Hon blev, sina 40+ år till trots, på smällen. Hon försökte inte ens försköna det utan det var Psycho Boss fortsatta styre som var den enskilt största anledningen till att just denna tjänstemannafamilj nu skulle gå från att vara fyra till fem. Det fick mig att börja fundera, som Carrie Bradshaw hade sagt (referens för er 40+):

Hur många barn blir till på grund av att jobbet suger? Jag minns vagt att jag själv hyste denna typ av tankar pre MMM, d.v.s. innan jag förstod att det fanns ett mer praktiskt sätt att bli fri från ekorrhjulet än att avla barn fram till klimakteriet. Ni som haft småbarn vet att uppskatta den desperation jag måste erfarit om jag på riktigt såg livet som åttabarnsmor som ett mer attraktivt alternativ än livet som tjänsteman på CorpInc. Och utan att hänga ut någon läsare specifikt vet jag att åtminstone två av er har tänkt samma sak (jag har emellertid sparat era namn och IP-adresser ifall börsen kraschar och aldrig återhämtar sig och då ska jag hota att berätta för era sladdisar).

Ironin i att det var kvinnans frigörelse och ökade närvaro i näringslivet som pressade ner födelsetalen till typ världslägsta. Nu är det vår närvaro i Corporate Bullshitland som inklusive red tape och firmaintriger, gör att vi skaffar fler barn. Och när jag säger "vi" menar jag inte 100% av alla kvinnor så lugna dig, men jag menar något fler. Och något fler är är motsatsen till något färre sist jag kollade. För lyss till statistiken: Kvinnor med hög lön - a.k.a. "tjänstemän" skaffar fler barn än kvinnor med låg lön. Dessutom: chefer skaffar fler barn än icke-chefer. Spoiler alert: Det suger att vara tjänsteman. Det enda som suger ännu mer än att vara tjänsteman är att vara tjänsteman och chef, gärna på mellanchefsnivå vilket gäller cirka 99% av alla kvinnors chefspositioner eftersom det oftast sitter en man i toppen. Man skulle kunna uttrycka det så här:

Har du någon gång fantiserat om att skaffa ett barn för mycket på grund av konferensrumsångest?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag städar in hösten

Jag älskar hösten och jag älskar att städa så vad är bättre än att höststäda. Jag struntar i frågetecken i förra meningen för det var blott en retorisk fråga, ingenting är bättre än att höststäda. Särskilt viktig blir höststädningen om man är frugal weirdo och måste nå heminredningsnirvana på egen hand, utan inblandning av externa snickeriföretag eller leverantörer av engelsk tapet. Men som inför varje lyckat projekt krävs två saker och det ena är tid och det andra är förberedelse. Jag avsatte en hel dag (i schemat benämnd: "egna studier") och förberedde mig med skoskydd jag snodde med mig från tandis (väldigt bra om man vill springa in och ut med mattor, saker till och från förråd etc. då man slipper snöra på och av sig skorna), kaffe, kallt bubbelvatten, bluetooth-lurar och en gedigen poddkö. Som städmaterial använder jag gulsåpa och massivt med fibertrasor. Nedan en odyssé före/efter-bilder:

Kök före: Fullt av smulor på  golvet, bänkar och
diskhon började anta en rostbrun nyans.

Kök efter: Mattorna skakade, golv dammsuget och torkat. Kakel torkat
med såpa, diskhon skinande ren efter en omgång stålull.

TV-rum före: Fläckigt sofföverdrag, dammlager vid TV, filtar
med popcorn, prylar både i och utanför bild.

TV-rum efter: Nytvättat sofföverdrag, mattan skakad och vänd, filtar
vädrade, prylar bortplockade, dammet borta, kuddfodralen på tvätt.

Vårt sovrum före: Syns ej men lösa prylar, allmänt dammigt och stökigt.

Sovrum efter: Nybäddat, bortplockat, dammsuget och våttorkat så att det
doftade Hälsingesåpa i flera dagar efteråt.

Tonårsrum före: Dammigt, stökigt, sommartäcke.

Tonårsrum efter: Odammigt, ostökigt, nybäddat med fluffigt vintertäcke.

Tweenierum före: Allmänt stökigt och dammigt.

Tweenierum efter: Allmänt ostökigt och odammigt.

Som pricken över i 1: En höstbukett från trädgården.

Som pricken över i 2: Jag flyttade in pelargonerna i värmen i köket.
Allt fnul bort, nyvattnade, färgsorterade, nöjda.

Som pricken över 1 3: Jag fick en rabattkupong på Coop (50kr vid köp för 250 kr) så min
"exklusiva" tvål av märket Gunry var i princip gratis. Doftar ljuvligt på diskbänken.

Städning gör sig väldigt dåligt på bild. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att energierna i huset blev helt annorlunda efter. När du har skakat varje matta, såpat varje golv, bäddat rent i alla sängar och lagt tillbaka var sak på sin plats, mår hemmet bra. Och det hjälper de som bor i huset att må bra. Jag vet att det här är feng shui kind of bullshit, men det stämmer. Olika människor är olika känsliga och medan vissa är vana vid konstant röra och inte verkar beröras av det, tillhör jag dem som mår psykiskt dåligt vid röra och/eller när det begås våld mot ett hems inneboende skönhet och harmoni. Det är därför jag har så svårt att gå förbi snett hängda tavlor, ens om det är i ett offentligt rum. Jag klarar inte av att se skiten.

Well, bortsett från att vara en del av min neuros är en rejäl höst/vår-städning ett effektivt vaccin mot spontanrenovering, spontantshopping och/eller högljudd klagan över sitt hem till den som vill alternativt inte vill höra på. Jag är så sjukt nöjd med att tassa omkring på mina smulfria golv, tända ett ljus på mitt avskalade soffbord eller tvätta händerna i min silverblänkande diskho med den citrusdoftande pumptvålen jag införskaffade i samband med storstädningen. Med andra ord: Du spar deg. Och det gäller att påminna sig om detta ibland, att den här bloggen inte primärt handlar om städning (även om det ibland verkar som så). Den handlar om resurseffektivitet. Och ett bra sätt att undvika att slösa resurser på onödiga husinvesteringar är att hålla hemmet tipptopp med det man redan har. Ni vet, så som dina förfäder gjorde för cirka 1,5 generationer sedan och sedan samtliga generationer tillbaka. För Kinaplast är bara ett nytt påfund med knappt 40 år på nacken. På samma sätt som det förhåller sig med dussincharter, ett rum per barn och två fyrhjulingar per Norrlandshushåll. Just sayin'.

Har du höststädat?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett skelett i garderoben

Jag har begåvats med två smarta och ett dekorativt barn. Jag var på shoppingtur med ett av de smarta i Stockholm för ett tag sedan eftersom hon fyllt år och hade ett par presentkort på fickan. Jag är ju, som ni redan vet, dotter till en klädhoarder. Min mamma har alltid handlat mycket kläder, men med en i mina ögon värdelös strategi: Billigt till varje pris. När jag var liten hängde jag med mamma i rea-stängerna och hela tonåren gick jag klädd som en clown. Bokstavligt talat: Tänk ett par för små rutiga byxor, en over-sized topp (innan over-sized var modernt) och en för kort kofta i avvikande färg (alla basfärger gick till ordinarie pris). Jag köpte genomgående plagg till nedsatt pris och allting annat - passform, stil, färg - var av underordnad betydelse. Jag säger inte att min mamma tvingade mig att handla på rea. Men du vet vad man säger: Barn gör inte som man säger, de gör som man gör (det är därför mina barn inte pallar att gå till skolan förrän de har bäddat sängen mohihahe). Genom sitt agerande visade min mamma mig hur slipstenen skulle dras och jag har inte så många kvinnliga förebilder så på den vägen är det. Var det. Tills jag i vuxen ålder efter många års kämpande faktiskt mejslat fram vad jag trivs i, vilket ironiskt också råkar vara det jag anser att jag passar i. Om du undrar vad det är för stil kan du ju gå in på Uniqlo eller googla på Inèz de la Fressange. Som btw har gästspelat på Uniqlo vilket befäster min känsla av att ha en grundstil.

Any Heuw, tack och lov har jag kommit till mina sinnens fulla bruk innan mina barn blev stora nog att odla ett intellekt. Det innebär att jag verkar ha lyckats inympa i dem ett sunt förhållningssätt till deras garderober. Min 12-åring önskade sig oerhört hett ett par Doctor Martens i födelsedagspresent. Vi testade en gång att köpa ett par vinröda på Blocket, men de var hårda och obekväma och jag lyckades sälja dem för mer än vad jag gav för dem. Nu hittade vi en mjuk, svart variant som sitter som en smäck. När vi var i Stockholm sa hon ungefär så här: "Jag har ett skelett i garderoben" (jag tror att hon menade "en stomme"). "De här kängorna, min danska jacka (kamouflagejackan vi köpte på en Köpenhamnsloppis) och min svarta väska från Granit är allt jag behöver för att bära mina andra plagg." 

Dessa tre saker kostade ungefär 3 000 kronor tillsammans. Det motsvarar drygt två barnbidrag och vän av ordning kan tycka att det låter dyrt att lägga en sjättedel på ett barns årsbudget på kläder. Men NEJ, det här är ju min poäng: De här stomplaggen lyfter varenda loppisfyndad outfit. Vi behöver på vår höjd skaffa ett par nya jeans då och då och kanske en ny vinterjacka om hon inte kan tänka sig att ärva det äldre barnet (vilket hon i regel inte har några problem med). Och det är bara en del av det fabulösa. Den riktigt maffiga effekten är att hon nästan alltid känner sig som kungen i sina perfekt sittande märkeskängor (med bra hållbarhet) och sin grova canvasväska utan loggor från Granit. Det skulle inte förvåna mig om hon - förutsatt att hennes fötter stannar på storlek 39 - kommer att ha de här prylarna till långt upp i tonåren. PPA blir således lägre än för prylar köpta på Eurosko eller Accent.

Dålig bild, men ni fattar grejen

Jag vet exakt hur hon menar. Min motsvarighet är mina två par skinnstövlar, ett par fancy schmanzy väskor av typen Mulberry och Longchamp, mina cashmeretröjor och mina svarta stretchjeans. Ja och så farmors ring. Sen är jag good to go - känner mig alltid fin, alltid lagom uppklädd, alltid mjuk och bekväm. Sen kan jag slänga på en mönstrad halsduk eller dra på mig en vintagefyndad skjorta i herrmodell, visst. Ett nytt nagellack eller ett armband och outfiten blir som ny, men stommen sitter där, som ett skelett i garderoben.

Och jag tänkte för första, men inte sista gången: Vilken tur hon har som har en mamma som jag. Är du också ett geni när det kommer till att lära barnen klädvett?

Mvh/
FruEfficientBadass

Nya synapser

Något jag gått och grunnat på det senaste halvåret är vad en frugal livsstil gör med ens psyke. Detta blir tydligt när jag kommer i kontakt med konsumtion i någon form. För ett tag sedan var jag exempelvis hemma hos en vän i en av Stockholms mer fashionabla förorter, ni vet den där pizzabagare skjuter varandra, och det var liksom hotellstandard på sovrummet och köket såg ut som taget ur White Guide eller vad man ska använda sig av för referenser nuförti'n. Och jag kunde verkligen njuta av middagen i detta kök och känna glädje över att få ta del av det. Utan att själv dra några paralleller till mitt eget liv/kök eller känna avund/stress/FOMO.* Faktum är att jag nästan kan finna vissa frugala/praktiska lösningar estetiskt tilltalande, just för att de är frugala. OMG jag kan inte fatta att jag ska försöka förklara detta, vet knappt själv vad jag menar. Men okej, vi börjar från början:

Liz Frugalwoods, en idol. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men när jag läser vissa av hennes inlägg och ser tillhörande bilder, drabbas jag av något som närmast måste beskrivas som oxytocinpåslag. Ni som har barn vet, den där nästan zonkade känslan man får när man ammar och/eller tagit Rohypnol. Ta till exempel ett av hennes inlägg om "trash finds", d.v.s. saker hon hittar på återbruket. Här fyra stolar:

Kanske inte världens trendigaste (?), vad vet jag, jag läser inte Inredningsförsäljningstidningar längre, men 100% gratis. Och nu kommer det väsentliga: Jag tycker att de är snyggare för att de är gratis. Jag vet också att Liz kommer att pyssla med dessa stolar: arrangera dem på en avskalad och lämplig plats, duka bordet mellan stolarna med fint, vintagefyndat porslin, dekorera med höstlöv och kanske sy nya överdrag till dynorna med donerat tyg. Det har gått till den gräns där jag kan tycka att en brokig samling muggar av nedan slag (också Frugalwoods) bär på mer charm än de cleant nyköpta, eftersom de är just brokiga, vintagefyndade och jag vet att de kommer att användas varje dag till deras hemmalda kaffe. Det är något med detta - återbruk som verkligen kommer till användning - som ger mig sådan känsla av tillfredsställelse.

Eller när de själva målar om sina köksskåp för i ärlighetens namn är köket fortfarande ganska trist...åtminstone i jämförelse med min väns kök.

Kom att tänka på detta när mellanbarnet skulle fylla år häromsistens. Hon hade önskat sig en godistårta till frukost och jag behövde något att skydda den med över natt. Jag mindes vagt att jag sett ett tårtfat med kupa på vår egen loppis men jag ville minnas att den var ful som stryk och dessutom sprucken. Allt stämde, den var ful och sprucken. Men den gjorde sitt jobb utmärkt: Tårtan var i mint condition när vi skulle uppvakta henne morgonen efter.

Gick att äta trots spricka.

Jag kan nästan tycka att plastskapelsen ovan är snudd på vacker nu, precis som att synapserna i min hjärna dragits om och det som förr var fult blir nu fint. Ändamålsenligt, avskalat funktionellt, gammalt, uppskattat, omhändertaget. Det ger mig sådan tillfredsställelse att jag nästan (nästan) tackat nej om någon kommit och erbjudit mig en ny dito utan kostnad, exempelvis denna för 179 kronor:

Jag postade på Instagram för länge sedan en bild på en vas från en inredningsbutik i Stockholm i form av en skalad banan. Jag var nu inte inne och kollade prislappen på den, men att döma av adressen var det nog fyrasiffrigt. Att jämföra med den kostnadsfria ljushållare jag plockade på mig under ett besök på återvinningen i somras, i form av en kronärtskocka. Jag älskar den så innerligt. Och inte bara för att det är genialiskt att utforma en värmeljushållare som en kronärtskocka eftersom kronärtskockan är så vacker, till och med vackrare än en banan. Utan för känslan av att jag tagit reda på något som annars hade gått förlorat.

Är det någon som förstår vad jag menar eller har jag fallit ner ytterligare en nivå det galenfrugala kaninhålet?

Mvh/
FruEfficientBadass


* Vilket kan bero på att det skulle ha känts ungefär lika relevant som att tro att jag skulle förvandla min tillbucklade Skoda till en glänsande Tesla. Vi spelade helt enkelt i olika ligor och med helt andra budgetar.

Jag börjar skolan

För nästan två månader sedan satte jag mig åter i skolbänken efter ett nästan 20-årigt uppehåll. Nyhetsuppdatering:

1. Mina klasskamrater är barn.
Det hela blir lite komiskt då och då. Som när jag hittade en klasskompis (med skägg, nota bene) som också kom från Hudik. Vi försökte bena ut exakt vilket hus som var hans och när han beskrev den ambitiösa trädkojan föll polletten ner och jag ba' (för att tala ungdomsspråk): "Men jaaa, jag vet precis vilket hus det är. Vi har kollat in den där trädkojan massor av gånger den är så fin, har ni byggt den till era barn eller?" varpå killen (med skägg, nota bene) börjar flacka osäkert med blicken och mumlar något i stil med: "Asså...jag är bara 21 år." Det var HANS trädkoja! Hahaha.

Well. De är snälla mot mä, det måste jag ändå säga. Vi har bara Mac på institutionen och eftersom jag är inbiten PC-användare tar jag tacksamt emot allt stöd de kan erbjuda mig (exempelvis: Var har de gömt delete på djävelen?). Jag har också ett par i klassen som är äldre (= runt 25) och en snubbe som är typ 55 så jag är i alla fall inte äldst.

2. Journalistik är ungefär det jag förväntade mig att det skulle vara
Ni som läst bloggen ett tag vet att jag är stor anhängare av Norberg, Pinker, Rosling, d.v.s. kalenderbitare som grottat ner sig i statistiskt säkerställd data i syfte att utläsa trender och långsiktiga utvecklingskurvor. Detta har gjort att jag av kapacitetsskäl inte längre hinner hänga med i de av dagligmedia serverade nyhetsprodukterna (och därför missat att Aftonbladet skrivit en nyfiket neutral artikel om FIRE, se kommentar från i måndags). Att det i mångt och mycket är just en underhållningsprodukt som avses när man talar om dagspress har blivit än mer tydligt sedan jag påbörjade mina journalistikstudier. Kanske bäst illustrerades detta när skolan fick besök av diverse kvällspress som tävlade i att visa coola reklamfilmer för sina produkter. [dunka dunka cool musik]* "Wohooo här på Tidning X är vi alltid först!" [dunk dunk its its] [bilder på Zlatan med segergest och publikjubel] "Tre minuter efter Drottninggatan gick vi lajv!" [its its dunk dunk glad musik bilder på rök och trauma].

Klipp till mig själv där jag sitter framför brasan och bläddrar i Upplysning nu som på ett ingående, men ändå hyfsat överskådligt sätt visar grafer på terrorns utveckling de senaste femtio åren (den går kraftigt ner, i Europa har terrorn i princip försvunnit efter ETA och IRA:s glansdagar på 70- och 80-talen) och förklarar att vi på grund av ändrade definitioner (vissa saker som tidigare klassades som "krigsbrott" ligger nu som "terrorbrott" och sker företrädesvis i områden med inbördeskrig).

"Även om terrorismen utgör en mycket liten fara jämfört med andra risker skapar den stor panik och hysteri, för det är vad den är avsedd att göra. Modern terrorism är en biprodukt av mediernas stora genomslag. En grupp eller en individ söker ett ögonblick av världens uppmärksamhet genom det enda säkra sättet att dra till sig den: att döda oskyldiga människor, särskilt under omständigheter som läsare och tittare kan känna igen sig i. Nyhetsmedierna sväljer betet och rapporterar illdåden till leda. Tillgänglighetsheuristiken slår till och människor grips av en rädsla som inte är relaterad till farans nivå." (Pinker, Upplysning Nu, kapitlet om Terror)

Undrar om den 25-åriga bruden som stod och diggade uppe på scenen på universitetet brydde sig om detta? Troligtvis inte. Och det är inte heller hennes uppgift. Hon ska sälja annonser och det gör hon genom att generera klick och det gör man med en nyhet som uppfyller så många nyhetskriterier som möjligt. Det ska ha hänt nyligen, det ska avvika från det normala och det ska gärna inbegripa en kändis. Ni som läser här vet ju redan detta så jag ska inte älta vidare, men jag kan passa på att nämna några nya bekantskaper på fördjupningsfronten vid sidan av Kvartal: The Economists poddar  The Intelligence och Babbage.

Jag bör kanske här tillägga att jag är väldigt nöjd med mitt val av studier. Det är härliga föreläsningar och jag suger i mig allt som en svamp, såväl de bofasta som gästföreläsarna håller hög klass. Vi får lära oss såväl lågt ("ha alltid med en extra blyerstpenna!") som högt. En av våra föreläsare som forskar på media drog till min förvåning också upp en slide med den typen av rön som jag kanske avskyr allra mest i dagligmedia (eftersom min mamma alltid tar dem till sig och predikar dem för mig). Det gällde kaffe och var ett gäng rubriker med allt från "Ökad dödlighet om du dricker kaffe" till "Förläng ditt liv med kaffe" och hennes lakoniska kommentar var: "Det är märkligt att inte fler journalister bryr sig om att gå på djupet med vissa saker för att försöka komma närmare någon form av sanning". Moment 22 - forskare sitter inne med viss kunskap men förmår inte paketera den. Journalister vet ingenting men är mästare på paketering och har distribution till på köpet. Kanske är det därför det blev en folkhälsovetare som förklarade vår demografiska framtid för oss och en KBT-psykolog som fick mig att förstå terror? Vissa människor har förmågan att både se helheten och nå ut med den. Det rör sig emellertid inte alltid om journalister.

Vart vill jag komma, det här är ju trots allt en sparblogg? Jo, om vanliga nyheter drivs av Åfanismen (du ska som läsare utbrista "Å fan") kan du ju med vänster häl räkna ut vad som driver den så kallade ekonomijournalistiken och en ledtråd är att det inte är långsiktig analys och goda råd som värnar om just ditt långsiktiga sparande.

Åter till J L Collins helt fantastiska meditation på temat börsnedgång. Jag tror på riktigt att det här är en av de bästa meditationsupplevelserna jag haft och jag skulle rekommendera den även till någon som inte har pengar placerade på börsen. Ställ denna zeninspirerade upplevelse mot flåset i affärsmedia. "Krasch, bear, fritt fall arghh huaaa nu smäller det zombies in da bank!".

"Breathe in and out. Settle into your space...everything is going to be all right. The talking heads are wrong, as they always are...Everything is going exactly as we expected. Market drops, market crashes are to be expected...We have been expecting this one. We know what to do. Nothing."

Och om du undrar vilken krasch han refererar till så är det nästa krasch, när du den kommer. Vad tror ni, ska jag göra min praktik på DI?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och med denna klammer förpassade jag mig slutgiltigt till elefantkyrkogården.

Ny klädförvaring

När vi flyttade in i somras låg fokus på att rodda i ordning barnens klädförvaring. Som jag tidigare skrivit här blev det klädstång för hela slanten (minus att de var gratis då de "kom med huset") och det med stor framgång. Jag konstaterade nöjt att det enda en mänscha behöver är en liten byrå för underkläder och random stuff av typen träningskläder, pyjamas, lounge wear (ett finare ord för det förhatliga "myskläder") och en klädstång. Men som du vet får bagarens barn inga bullar och det såg ut som helvete avseende min och min mans klädförvaring. Men se då bara:

Primär förvaring var ett stort skåp i hallen. Det gick väl någorlunda under sommaren. Men när kylan började krypa på (det är oisolerat i hallen) började vi hänga fler och fler plagg i vårt rum. Exempelvis på kakelugnen. Och nog för att det var lite studentikost charmigt ett tag började vi båda tröttna på det. Läget blev akut när min man dessutom blev med jobb och var tvungen att klä sig som en riktig människa, inte bara slasa runt i samma jeans och reklam-tischa varje dag. Vi behövde en rejäl klädförvaring och det pronto! Så jag gjorde det man som god samhällsmedborgare ska göra för att inte lägga krokben för tillväxten, jag googlade på shoppingsajter och hittade exempelvis denna:

Jag gjorde även en googling på ovan leverantörs resultat föregående år och kom fram till att de troligtvis inte behöver mina korvören för att nå sin forecast för Q4.

Så jag kunde med gott samvete ta mig an uppgiften FWW (Frugal Weirdo Way):

Jutesnöre 39,90:-, Krokar 80 mm, 32,90:-, Clas Ohlson.

Rundstav, typ Byggmax, 150 :-.

Två hål i taket, scoutöglor på snöret och tillsågad rundstav. Skorna Ställde Jag Direkt På Golvet!

Frilagd kakelugn. Krokarna nu enbart för väskor. Fleecepläd på fåtöljen för
att inte frysa när man sitter i den och tar på sig strumpor på morgonen.

Byrå från lokal loppis, 475:-

Det hela gick på 697,8:- och hade blivit billigare om jag fattat att Clas O har studentrabatt. Jag hade också kunnat få en byrå för en tredjedel av det priset, men den här hade den patinerade charm som verkligen lyfte fram mina consumer sucker-troféer i form av Hermès-ask och kruka från Svenskt Tenn. Två lådor var - rymde allt löst och lite till. Och jag sparade knappt sex tusen riksdaler, vilket - om  man räknar på en svensk snittnettolön à 160kr/h = en svennebanan-vecka på jobbet.

Är du nöjd med din klädförvaring?

Mvh/
FruEfficientBadass

Frugally White

Jag har alltid älskat vitt och särskilt älskar jag vitt i sovrummet och på sängkläderna. Nedan en bild på vårt nuvarande sovrum och som du ser har jag gärna färg och mönster runt om, men själva sängkläderna måste vara i vitt. Det behöver inte vara samma vita nyans. Nedan blandas kritvitt Hemtexlinne med gammelgulnat gårdslinne på företrädesvis örngott och en nästan gräddvit fleecepläd från IKEA. Jag tycker inte att det gör något utan anser att en fullständigt kritvit säng visserligen kan kännas fräsch, men inte lika inbjudande och avslappnad. Men det är nog bara jag som går och tänker sådana saker.

Any Huew, jag kom åter att tänka på min vurm för vita sängar när min dotter gjorde mig uppmärksam på en bok som stod i bokhyllan. Det var min "stilbok" i vilken jag genom åren klippt ut favoritbilder ur inredningsmagasin och inredningsböcker. Det var rätt kul att bläddra igenom den för det visar sig att jag, oavsett om vi talar sent 90-tal eller tidigt 2010-tal, gillar samma saker. Jag har så att säga en urstil. Om man nu kan kalla nedan en stil, skåda vit-paraden av sängar:

Crisp and fresh. Hotellrum. Mentalsjukhus. Okej att man, i det fall man hör hemma på den senare skulle kunna hävda att det är "trist" med konformt vitt. Jamen det står dig fritt lille vän att tumla runt på Hemtex och köpa på dig realiserade påslakanset i skojiga mönster i just denna säsongs färger. Få se hur länge du tycker att de är roliga.* Få se hur kul det är att försöka matcha rätt där i tvättstugan när familjens samlade lakanstvätt ska sorteras. För hemma hos mig tar denna sortering noll minuter och tio sekunder eftersom vi företrädesvis har vita lakan och örngott och där alla funkar till allas sängar.** Dessutom behöver vi minimalt med ombyteslakan eftersom vi sällan tvättar alla fem sänglinnen samtidigt (går inte ens i vår maskin) och därför har vi alltid ett par vita uppsättningar redo i linneskåpet. Behövs inte mer för att det ska gå runt.

Det som adderar en extra touch av FUN är att man också kan fynda ett linneövergott eller två på loppis. The bliss att lägga sitt huvud mot ett sådant kärleksfullt monogrammerat objekt på kvällen. Att blanda upp sin nyproducerade bomullstextil med sådana detaljer skapar en eklektisk och behaglig helhetskänsla i sovrummet. Och du behöver aldrig mer fundera på att skaffa nytt såvida inte ett vitt lakan bokstavligen slitits sönder och ärligt talat - hur ofta nöter vi sönder lakan? Efter tio år? Frugal stylish convenience winwinwin.

Vad har du för färg på lakanen? Och framför allt, hur många ombyten har du?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Looking at you mother.
** Förutom underlakanen i resårmodell, där har vi enkel- respektive dubbelsängsmått. Och om du inte redan gått över till resårlakan - bara gör't. Världens bästa tidsbesparare på morgonen plus att du slipper får rynkigt skinn när du sover på grund av hafsig bäddning.

FIRE är död, länge leve FIRE

Som ett led i mina journalistiska studier har jag fått tillgång till verktyget Retriever, en sorts artikeldatabas där man kan hitta artiklar och artikelstatistik baserat på sökord. Jag roade mig med att söka på FIRE och var inledningsvis nöjd över att det skrivits hela 15 artiklar YTD, att jämföra med bara 10 under helåret 2018.

Men sen lade jag in sökorden "Mall of Scandinavia" och såg att 871 artiklar skrivits på temat bara i år. Jag vill inte ens nämna hur många som skrevs året innan. Antalet artiklar på temat FIRE står sig alltså mot antalet artiklar som anhandlar någon aspekt av Mall of Scandinavia så som talet 1,7 ställer sig mot 100. Så JÄVLA deprimeriande. Jag var så deppig att jag var tvungen att sms:a denna uppgift till IGMR, eftersom vi ibland får för oss att FIRE börjar ta fart i Sverige. Jo, det kanske tar fart såtillvida att det idag över huvudtaget uppmärksammas på några obskyra hörn på the Interwebz alternativt i några artiklar på temat, skrivna i samma kuriosasegment som "Hemma hos familjen Göranzon äter man bara insekter". 

FIRE verkar dömt till att vara och förbli en perifer nördrörelse som bara en liten grupp människor bryr sig om. Dess anhängare är dessutom usla ambassadörer eftersom man ofta smyger med sin läggning. Jag menar, jag var själv nekrofil ett tag och då använde jag såväl mitt riktiga för- som efternamn i vidhängande fora. Vissa vill heller inte dela med sig av det magiska tricket, kanske i rädsla av att indexfonden ska sluta utdela (för som du vet får du utdelning också i en indexfond även om den inte presenteras för dig på Bollibompa-vis) om alla slutar jobba och går hemma och slår dank. Jag personligen tror ju inte att det finns så enkla orsakssamband. Därtill är jag anhängare av hela FIRE-spektrat, ink. soft/semi-FI, så oavsett speed of disruption har jag svårt att se någon ko på isen. 

MEN, det jag ville ha sagt är: Jag är lite trött på att tro och hoppas på att FIRE ska växa sig stort. Jag trodde faktiskt i slutet av förra året, att det skulle ta hus i helvete när dokumentären var på g. Men sen var den plötsligt inte på g längre och nu visas den i form av medlemsvisningar i småstäder i USA, starkt drivet av kollektivet och de lokala ChooseFI-grupperna. Men det gnager i mig...

HUR KAN NÅGOT SOM ÄR SÅ FANTASTISKT ATTRAHERA SÅ FÅ ANHÄNGARE?

Och om du ännu inte förstått hur fantastiskt det är med FIRE alternativt har någon form av invändning, måste jag dessvärre skicka dig till rektorn. För, som han säger: This is ALL WINNING and there are NO DOWNSIDES.

"Sure, there are a few tricks behind the curtain – I’m going to make you occasionally tackle some moderately difficult stuff instead of the lazy, easy things you are accustomed to doing. But this too is a win, because a lazy life is a sad, depressed, unsatisfying life. We are going to lift you up OUT of that bullshit. So from now, you can assume that any objections can be solved. Zero complaints allowed."

Men för att återgå till verkligheten: Svenne banan fortsätter att bygga uterum och åka på dussincharter, ständigt suktande efter den där überhärliga tjänsten som ska få jobbet att kännas som en kick, förutsatt att hen inte redan tillhör den halvan av befolkningen som finner mening i sina jobb. Och det kanske är good enough? Jag kanske ska sluta stånga pannan blodig mot väggen och tro att det kommer att ske en sorts revolution där människor i vår del av världen inser att de faktiskt har tillräckligt och att största fokus nu inte borde ligga på att tillskanska sig mer materiellt välstånd utan tid? Jag kanske bara ska nöja mig med att jag personligen gått vinnande ur det hela med ett liv där jag formligen kan gödsla med umgänge och natur samt att jag fått ett gäng nya vänner på kuppen (och då menar jag också er som läser och kommenterar)? Vad säger ni, ska vi nöja oss med att FIRE är och förblir en liten pytte-ytte-nördkultur för ett fåtal invigda eller ska vi fortsätta tro på global frälsning?

Mvh/
FruEfficientBadass

Listans gynnsamma effekt

Jag inser att det med stor sannolikhet inte är rensa/fixatid för dig nu så här mitt i jobbsäsongen. Men det är det för mig så här får du ett inlägg på temat. Jag gillar ju, som du kanske redan gissat, att-göra-listor. Inte bara medverkar de till att jag får saker gjorda, jag kan vältra mig i dem även efteråt och nöjsamt gotta mig i hur bra jag är. Se nedan sommarens lista (och försök inte ens läsa den min handstil är agent by nature):

Ibland känns det nämligen som att jag bara springer och springer utan att komma fram. Jag rensar och röjer och monterar ner gardiner och städar ur besticklådor och bokar tider och avbokar tider och framför allt så rensar jag saker. Men det händer ju ingenting för det kommer ju hela tiden upp nya saker på listan. Så känns det ibland. MEN! Då brukar det i regel räcka med att jag tar min lista, förhoppningsvis med streck dragna över varje line item, annars ser jag till att där finns streck, och så sätter jag mig på min byfåneplats på "bron" som man säger här uppe (betyder ungefär: farstukvist, fast med tak) med en kopp kokkaffe och begrundar mina verk. Och där och då känner jag att jag flyttat berg. Jag försöker också att visualisera allt mina aktiviteter och om jag har bilder på slutresultatet kollar jag på dem.

Jag har tidigare talat om den positiva verkan före/efter-bilder har på ditt mentala välbefinnande och därmed på din ekonomi (klockren parallell?). Detta knep spelar i samma liga. Du måste kontinuerligt förse din hjärna med dopaminduschar avseende förrättat verk så att du förblir nöjd och glad med din tillvaro. Att få saker ur händerna är en sådan sak som gör dig nöjd och glad, tro inget annat. Och nöjda och glada människor är marknadsförarens värsta mardröm.

Är du en listmänniska och ser du till att götta dig i dem när de är avklarade?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: "Mindre behov av terapi efter att jag slutade jobba"

Här kommer ett läsarmail och det jag gillar särskilt i denna mastiga tipshög är två punkter som jag kan känna igen mig så väl i, nämligen de två sistnämnda punkterna, saker som hen numera inte behöver göra i samma utsträckning på grund av avsaknad ekorrhjul. Jag själv har helt slutat med en mängd åtgärder som jag tidigare ansåg som helt essentiella för att kunna dra runt mitt liv, men som i och med jobbstop blev icke-frågor. Men nu handlade det inte om mig, let's dig in:

"Du bad om tips från oss i dagens bloggpost. Vet inte om det är tips, men detta är vad jag har gjort efter att jag hittade din blogg i mars:

- Insett att jag har allt (och lite till). Att jag verkligen har nått mitt ”enough”, eller ”det räcker nu”, för länge sen.
- Gått från att inte tycka jag visste mycket om investeringar till att ändå känna att, ”det här har jag koll på” och kunna ge råd till mina kompisar (köp billiga indexfonder!).
- Sagt upp min personliga bankman (ja, herregud, jag hade en sådan...) och fått min partner att göra samma sak.
- Flyttat min ISK från kuckelimuck bank till Avanza och valt ett urval indexfonder och Spiltan Sverige Investmentbolag, plus lite räntefonder eftersom jag inte längre är i ackumuleringsfasen
- Upptäckt att min kapitalförsäkring som kuckelimuckbanken rekommenderade att jag köpte i 2008 (innan ISK existerade) var mycket dyrare än en ISK och flyttat pengarna till ISK:en i stället.
- Sålt vår ”fritidsbostad” (lägenhet i annat land), vilket gör att jag nu är ekonomisk fri.
- Sålt alla dubbletter efter försäljningen av lägenheten (köksprylar, möbler etc) och konst vi inte längre vill ha.
- Börjat handla på Willys (det satt LÅNGT inne att välja Willys framför underbara Cajsa Warg...), och med det sparat 30-40 procent på mat.
- Insett att jag behöver 10-13.000 per månad och inte de 30.000 jag trodde jag behövde för att leva ett bra liv med hjälp av MrsFrugalwoods Super frugal month (och då har jag ändå råd med några resor, besök på några vinbarer eller restaurang per månad).
- Dragit ner på restaurangbesök (har inte kört hardcore, men går fortfarande ut max 1 gång per månad) och samtidigt insett att jag tycker det är roligare/trevligare att ta med en bra flaska vin, god ost och gott bröd och äta ute i naturen än att sitta på restaurang.
- Lyssnar på podden till the MadFIentist. Tycker han är alldeles underbar. Så lugn och härlig. (Choose FI är lite för mycket, lite för amerikansk, för mig).
- Hittat Tanja Hester och Our next life som verkligen talar till mig.
- Mer DIY, som t.ex att fixa spolknappen på toaletten i stället för att få en dyr rörmokare att göra det.
- Slutat jobba och börjat göra saker jag har drömt om sedan länge; skriva en bok och gå vinkurser.

Innan jag hittade dig hade jag redan påbörjat ett shoppingfritt 2019 (inga kläder och skor). Jag hade också precis läst nyutgåvan av Your money or your life - den var omvälvande! Den gjorde att jag:

- Upptäckte att jag hade en massa saker jag kunde sälja på vinden.
- Började ifrågasätta vad som verkligen gav mening och värde i mitt liv.
- Började räkna ut min månatliga investeringsinkomst och nu har en fin wall chart som visar att utgifterna har gått radikalt ner och nu är mindre än min investeringsinkomst (alltså FI!).
- Skaffat mig bibliotekskort och därmed dragit ner drastiskt på bokinköp (inte haft kort på bibblan sen jag var student).
- Slutat gå till hudterapeut. Ooh, mycket pengar sparat. Har rosacea och har gått ca fem gånger per år x 1.000/gång = 5.000 per år. Rosacean är dessutom mycket bättre efter att jag slutade jobba, så behovet finns liksom inte längre.
- Mindre behov av terapi efter att jag slutade jobba, kanske 1-2 g per år i stället för varannan månad. Sparat ca 6.000 per år.

Däremot går jag fortfarande till frisören (bara klipp, har kort, kort hår), till min kompis som är personlig tränare en gång i månaden, köper mina tre favorithudprodukter och relativt dyra naturviner (min hobby). Det är saker som jag verkligen uppskattar och har stor glädje av (det är därför jag gillar Vicki Robin och Tanja Hester - lägg pengar på det som ger värde för dig och skit i det andra).

Jag har också under två års tid rensat kläder och vikt allt enligt Marie Kondo (oh, jag älskar att vika, förutom strumporna, blä). Därmed kunde vi ge bort vår fula IKEA-garderob och ersätta med snygg, låg ”sideboard” i trä sovrummet och få plats till alla kläder som måste hänga i vår inbyggda garderob från 30-talet (okej, det kostade lite, men vi gav en extremt duktig möbelsnickare jobb och glädjer oss varje dag över förändringen)."

Klädförvaring före

Klädförvaring efter

Det var det! Tack snälla du för att du delade med dig. Fortsätt maila ni andra.

Mvh/

FruEfficientBadass

Jag går på begravning

För ett tag sedan var jag på begravning. Det var inget överdramatiskt event, utan min svägerskas svärmor som gått bort i helt legio ålder. Men det fick mig att tänka en smula på det här med tid, relationer och - håll i dig - FIRE. För ett antal år sedan, säkert femton vid det här laget, dog en äldre kvinna i min bekantskapskrets. Hon var min namne, d.v.s. den som mina föräldrar namngivit mig efter; en östermalmsdam som gifte sig med ett 30 år äldre original och flyttade norröver. Jag minns henne från alla mina åldrar. Barndomens jular, som barnvakt, hur hon gjorde uäk pölsa, hur hon satt och kelade med en killing på sin glasveranda, hur hon klöv ved på gårdsbacken mitt i smällkalla vintern, hur hon såg ut på mitt bröllop och hur hon doftade (ladugård och tvål från barnängen). En förebild helt enkelt.

Hon dog gammal någon gång efter millenieskiftet minns ej exakt när, men det jag minns är att jag inte var på hennes begravning. Hon var ju inte direkt nära familj utan mer en vän till mina morföräldrar och även om hon funnits där genom hela mitt liv, valde jag att inte gå. Jag skulle naturligtvis kunna formulera det som att jag inte kunde gå. Jag menar, jag bodde fyra timmar bort, hade småbarn och jobb och...framför allt jobb. Säkert något viktigt. Jag kan bara inte komma ihåg vad.

Jag skulle naturligtvis ha tagit ledigt, oavsett om vi haft en vanlig låtsasjobbardag eller en låtsaskonferensdag och tagit tåget raka vägen upp till hennes begravning. Inte för hennes skull, hon var ju död och kunde inte brytt sig mindre. Men för min skull, för ett ordentligt avslut. För avslut ges bara en gång och går inte att skaffa i efterhand.

Klipp till: Nutid. Min svägerskas svärmor gick bort i augusti. Jag har träffat henne kanske en handfull gånger men framför allt är jag väldigt fäst vid hennes son med fru som är min svägerska. När vi nu är lite mer lealösa i agendan var det en självklarhet att jag och min man åkte till begravningen. Det kändes bra på flera plan men det jag ville lyfta fram i detta inlägg är detta: Relationer har en betydligt mer framträdande plats i mitt/vårt liv idag när vi inte längre dunkar på 9-5. Det handlar inte om att vi blivit godare människor, ack nej. Det handlar om att vi har den enorma lyxen av att kunna förmå prioritera relationer, utan att behöva ens kasta ett öga på kalendern. "Vilka viktiga möten behöver jag avboka för att göra detta?" Inget bitch! Vi bara åker!

Detsamma skulle gälla om en vän hörde av sig i en prekär situation av något slag. Jag packar Mary Poppinsväskan och kommer. Förr hade jag nog inte ens försökt, med samhällets mer eller mindre medvetna förväntningar på att Först Och Främst prioritera Dagens Arbete. DÄREFTER - förutsatt att det inte påverkade min form inför nästkommande arbetspass - ställa mig till de privata intressenas förfogande. Bara en sådan sak som de tillåtna arbetsbortfallen i samband med nära anhörigs sjukdom/död. Fyller mig med vämjelse. Lyss:

"Det är inte alltid det är tillräckligt att vara hemma i några dagar. Om du känner att du måste vara hemma en tid har du förhoppningsvis semesterdagar eller kompledighet kvar som du kan ta ut. Ibland kan man må så dåligt att man blir sjukskriven en tid."

Uhuhuuu, vad göllit, jag får vara hemma några dagar det var verkligen gentilt. Men sen vill det till att jag sparat några av mina Dubaidagar så att jag kan tillåta mig själv att sörja klart. Har du någon gång hamnat i en liknande situation och då prioriterat jobbet på ett sätt som du i efterhand ångrat?

Mvh/
FruEfficientBadass

Mitt Äfventyr

Ni kanske undrar hur min resa gick hem från Malmö i söndags? Jo gott folk, det ska jag berätta:

Jag lämnade familjen IGMR redan en och en halv timme före tågets avgång för att riktigt vara säker på att komma i tid. Eftersom jag har såväl uselt lokalsinne som grandios personlighetsstörning irrade jag bort mig redan på väg till busstationen och fick ta en senare avgång. Men det var ju ingen fara, jag hade fortfarande en kvart till godo när jag väl kom fram. Trodde jag.

Men mitt tåg lyste med sin frånvaro på stora avgångstavlan och efter att ha konsulterat SJ-disken visade det sig att mitt tåg redan gått och att jag blivit meddelad den förändringen per mail för en dryg månad sedan*. Typiskt när jag för en gångs skull köpt första klass och därtill förköpt mat. Efter att ha fått ett obalanserat utbrott diskuterat igenom saken med representanten från SJ löstes det med att jag fick ta ett så kallat Snälltåg en timme senare. Om du undrar vad ett Snälltåg är kan jag meddela att det inte har något med sinnelaget att göra utan är en beteckning för ett tåg som troligtvis togs ur bruk av SJ för runt 35 år sedan (jag kan vagt minnas tågtypen från min barndom, ni vet där man tror att man ska dö av utsug när man går mellan vagnarna) för att idag tjäna som transportprodukt åt något perifert tågföretag vars affärsidé är att inte städa toaletterna och att spela Scorpions på högsta volym i en restaurangvagn som dekorerats med gulsolkade bordslampor och Gustav Fridolin i ett hörn.

Any Heuw, precis när jag bänkat mig i den transsibiriska sovvagnskupén och gottat mig åt att jag verkade ha fått den för mig själv, kliver en elegant asiatisk kvinna på med två välstrukna gossebarn i fyra respektive tioårsåldern. Hon säger på engelska att hon ska hjälpa sina föräldrar på tåget och undrar om jag kan vakta barnen så länge. Jag säger ja och hon försvinner. Barnen visar sig vara från Thailand och jag förstår på den äldste att de är på någon form av Skandinaviensemester i samband med ett besök hos en släkting i Schweiz (apropå Gustav Fridolin). Vi börjar umgås genom att rita och vika flygplan. Den äldre pojken skriver söta små frågor som jag ska svara på bland annat den nedan som han fnissade vansinnigt mycket åt när jag gav honom jakande svar.

Men sedan händer något. Godis åker fram. De petar i sig i en rasande fart och inom loppet av några minuter...

 ...ballar det ur. Ja, jag vet, sockerchock är en myt men säg då att de drabbades av tillsats-chock då, för något gick snett. Den lilla kastar sig helt omotiverat över den stora och börjar puckla på honom med knytnävar allt medan han skrattar så ondskefullt det nu går att skratta ondskefullt när du är ett bedårande litet gossebarn. Den stora verkar luttrad och boxar bort honom med någon form av MMA-skills så att jag fruktar för blodvite men den lille verkar inte fatta vinken utan fortsätter att varva sina hysteriska utfall med att helt otippat börja kasta saker i min väska, exempelvis pennor utan kork och blöta servetter. Att misshandla sin bror är väl en sak, men att kasta bläck i min vintage Longchamp är inte ok.

Jag börjar alltså tröttna på att vara Mary Poppins och undrar när morsan ska komma tillbaka. Tåget har dessutom börjat rulla ut från stationen så jag undrar om jag fallit offer för en sorts illvillig scam - hon var helt enkelt less på dem och antog att jag var en barnatörstande singelkvinna och att detta skulle vara en bra lösning för oss alla. När jag reser mig upp och kikar ut i korridoren ser jag till min förvåning att såväl morsa (eller "moster" som ett av barnen upplyst mig om) som hennes föräldrar, sitter i kupén bredvid, nöjda och leende. Alltså, what? Glöm det, jag har haft min beskärda del av au pair- upplevelser med såväl egna som andras barn så jag tar mitt pick och pack och tar mig till en kupé längre ner i korridoren där det sitter två vuxna och samspråkar.

Det visar sig vara en ung australiensare som är ute på sin första utlandsresa och en 50+ bosnisksvensk rekryteringskonsult som precis som jag missat att vårt tåg till Stockholm blivit tidigarelagt så vi kunde enas om att SJ var dum (det faktum att han och jag var de enda - vid sidan av en gammal tant - som missat att tåget var tidigarelagt en timme bevisar ingenting). Sen har vi en så härlig resa. Vi pratar konstant hela vägen upp till Stockholm (vilket i Snälltågsvärlden betyder en eon) och jag får veta hur det var att leva i krig, hur Jung påverkat tarotkortens utformning och jag var enligt honom Drake (alltså inte "en drake") med syfte att i ord och bild ägna mig åt altruism. Hallå! Bloggen är i ord och bild och jag tycker själv att jag är god som få som delar med mig av mina tvålrecept.

I Linköping blir det knökfullt och eftersom vi egentligen inte har några platser får vi lämna kupén och jag glömmer min sladd och får tillbaka den igen och vi sätter oss i restaurangvagnen och då har vi kommit in på konceptet lycka och självförverkligande så det blir inte bättre än att jag drar upp min presentation från Camp FI och innan han vet ordet av har jag skräddat en FIRE-kostym till honom komplett med namngivna fonder och sparkvotsmål. Som tack erbjuder han mig en cigarr.

Den bleka höstsolen skiner genom de smutsiga rutorna, en parodiskt sur tågvärd drar omkring på en dammsugare och ur högtalarna skrålar Roxette, varvat med brutalt hög och omotiverad trafikinformation på svenska och engelska ungefär var femte minut. Vi enas om att det måste röra sig om ett sadistiskt grepp från tågledningen i syfte att avbryta all form av kommunikation mellan resenärerna. Vi blir utkörda från restaurangvagnen och knör oss in mellan en ung dramatiker (hur jag vet det? Hon satt och skrev manus) och en Claude Marcus-kopia som gick av i Flen men höll på att glömma sin iPad och när jag påminde honom höjde han sin golfklubba (?) i en jovialisk tackgest och sen fick jag gosa med en fluffig pudel.

Any Heuw, min poäng är som vanligt att denna dag påminde mig om FI-life vs. mitt tidigare liv. Om mitt tidigare liv var en X2000-resa i ordnad första klass är mitt liv som semi-FI ett skakigt och kantstött äfventyr, komplett med drakar, bedrägligt söta gossebarn och nya vänner med cigarr.

När jag till slut kom hem efter elva timmars resa var jag trött, full av intryck och lycklig. Ungefär så som jag hoppas att jag ska känna på ålderns höst. Men nu har jag en ordningsfråga till er med Nordea för det var den bank min cigarrkompis hade. Kan det verkligen stämma att de bara har en indexfond i sitt utbud och då Nordea Indexfond Global med 0,40% i avgift?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Dessvärre verkade detta stämma, hatar när leverantören har rätt. Jag hade registrerat detta mail som ett vanligt reklamutskick från SJ och inte ägnat det en tanke. Det jag kan tycka är lite konstigt är att de sms-biljetter som skickades mig dagen innan avresan visade den felaktiga avgångstiden. Vem tyar conflicting messages liksom?