Camp FI 2019 - 6 juni i Stockholm

Jaja, det blev lite dubbletter i orden och väldigt litet där nere i fotnoten så låt mig förtydliga (men jag kan inte skåda given häst i mun, det är dotra som gjort den):

* Man stannar hur länge man vill, men jag hade tänkt gå hem efter 17:00 och steka plättar. Men int' behöver ni ha en morsa som ser till att ni sköter er vavava?
** Ta 7:ans spårvagn från centralen om du är en lantis som kommit hit enbart för detta. Ni kan lika gärna gå av vid ändhållplatsen Waldemarsudde och gå 200 meter i spårvagnens färdriktning (vi sitter då på höger sida på gräsmattan mitt emot italienska ambassaden), men om ni sitter kvar några minuter åker spårvagnen igen och då heter första hållplatsen Bellmansro.

*** Jag håller just i detta nu på att provdricker de billigaste cavorna från beställningssortimentet så det kommer att finnas ett antal i min Dramaten ink. plastglas så är du inte alkis kan du riskera att helt cold turkey komma utan något eget "dricka".

En ordningsregel är att vi inte fotar och Instagrammar såvida du inte fått ok från din filtgranne eftersom vi är en systerorganisation till Illuminati och helst inte flashar vårt medlemsskap i denna suspekta rörelse inför chef eller granne. Jag funderade ett tag på en sluten Instagramgrupp bara för de som kommer men sen kom det något annat roligare i vägen. Får se hur jag göe.

Mvh/
FruEfficientBadass

United Colors of Downshifting

Innan jag börjar: Jag har haft lite svårt att hitta andlig stimulans i Biblio, eftersom utbudet är sådär och sökfunktionen usel. Min nya taktik är därför att bara skriva in en bokstav i sökfältet och vid H föll jag över en riktig skatt: H.P. Lovecrafts "Skräckens labyrinter" uppläst av Ernst-Hugo Järegård. Alltså, det är en FRÖJD för själen, ladda ner den idag! Och ge mig gärna mer tips från Biblio om du använder den.

Om jag försöker undvika dagligmedia i största allmänhet försöker jag undvika webbaserade "TV-sändningar" i synnerhet. Men efter att tre personer mailat mig detta klipp gjorde jag min debut. För er som har trubbel med uppkopplingen kan jag sammanfatta det hela som att det är en visuell version av Åsa Linderborgs "Bara-vita-hemmafruar"-krönika, uppbackad av en AB-kollega i en AB-studio. Hon tuggar om sitt pregnanta budskap om att downshifting företrädesvis är möjlig för privilegierad vit medelklass (men tillstår att en mer lågintensiv livsstil är bra för miljön vilket väl får ses som ett framsteg). Dessutom är det tydligt att hon anser att samhällsförändring ska ske genom politiska reformer, inte genom fladdriga gräsrotsrörelser. Aja baja Axelsson, sätt dig ner i bänken och lyssna nu på magiöken! Två punkter:

1: I Linderborgs värld verkar det bara finnas en väg till att växla ner och det är att gifta sig rikt och sen hålla tummarna. Låt gå att i fallet Åsa Axelsson var det de facto så att mannen var den som drog in degen under det år hon gjorde sitt sparexperiment (minus uthyrningen som var Åsas mikroentreprenörskap), poäng för observation. Men jag har förstått att det finns mediaarbetare som gillar att gå djupare än ett case? Kanske hade Linderborg haft en annan syn på saken om hon utforskat hela downshiftingrörelsen, från Jacob Lund Fisker* och Vicki Robin till den rörelse av millennials som nu slår sig fria i USA.**

2: Linderborg nämner återkommande hudfärg som en parameter kring downshifting. Jag kan tycka att det är lite slippery slope att kategorisera människor efter just detta kriterium och jag blir heller inte riktigt på det klara med på var hon vill komma med det. Att alla med vit hudfärg föds med silversked i mun? Att sparsamhet företrädesvis lärs ut på Ivy League Schools***?

I Sverige är downshifting/FIRE-rörelsen relativt ny och det saknas publika exempel givet att många ligger lågt inför chefer och grannar med sina frihetsplaner, jante varandes ett av skälen. Men USA har några års försprång givet gig-ekonomins utveckling och där skäms man inte för sin frihetslängtan. Nedan ett collage av fölk inom den amerikannnska Financial Independence-rörelsen. Vissa med annan etnicitet än vit, andra vita men med ett bagage som med lätthet hade fått dem att kvala in i den snävaste av offerkoftor.

Jag tänker exempelvis på Rocky Lalvani som kom till USA som fyraåring som efter mikro/makro-entreprenörskap idag är downshiftad och fri. Jag tänker på Naseema McElroy, den frånskilda sjuksköterskan som tack vare life engineering skills idag är detsamma utan att ta ett endaste bidrag från Staten. Deanna, a.k.a. Ms Fiology har återhämtat sig från drogmissbruk och "six figure debt" och är idag ekonomiskt oberoende. Jag tänker på Bill på "Wealth Well Done" som åkte in tio år i fängelse för drogrelaterade brott som 20-åring, men som idag är så gott som ekonomiskt fri (förhoppningsvis inte genom droghandel då får man anta, där går till och med min frugala gräns). Bonnie Truaux, som växte upp under den amerikanska fattigdomsgränsen, gifte sig med en ekonomisk idiot vars röra hon var tvungen att städa upp, men trots detta (skild från idioten) idag är ekonomiskt fri. Paula Pant föddes i Nepal med ett helt annat namn och kämpade sig upp till den starka position hon har inom FIRE-communityn idag. Downshiftad? Vet ej, hon verkar jobba rätt mycket, men hon hade säkert kunnat downshifta om hon hade velat. Tamika Dowes som nådde FI parallellt med att hon jobbade som skolsyster och själv uppfostrade tre barn. Khai Shing Tang som kom till USA från Malaysaia som 27-åring och reser idag jorden runt som fri.  Jamila Souffrant, Winnie Tseng från Go Curry Cracker, the list goes on.

Jag skulle önska att man i svensk dagligmedia, givet de utmaningar vi står inför såväl nationellt som globalt, kunde ägna åtminstone en del av utrymmet åt inspiration och spridandet av hållbara idéer (och med hållbara menar jag för såväl individens psykiska välmående som planetens) istället för att stigmatisera de som gått emot likriktningen i konsumtions- och heltidsnormen. Att vi är på väg från ett samhälle med livstidsanställningar ink. medföljande anställningstrygghet och heltäckande pensionslösning mot en gig-ekonomi är odiskutabelt. Medicinska framsteg och ökad välfärd höjer den genomsnittliga livslängden i hela världen och jag tror att till och med svenne banan förstår att det svenska pensionssystemet inte är utformat för att underhålla en individ under 30-40 år. Den konsumtion vi ägnar oss åt på nivå fyra (och i viss mån tre) i världen är inte sund. Vi borde väl rimligtvis, på såväl individ- som gruppnivå, välkomna förändring. Like now, inte i väntan på att ett gäng konflikträdda politiker ska enas om en 6-timmarsvecka.

Möjligen har jag missförstått Linderborg. Hon är törhända inte alls är ute efter att hoppa i klagobrallan. Kanske är det så att hon på ett inte helt uttalat sätt efterlyser ett bredare spektrum av downshifters? I så fall måste jag kora henne till helgon jämte Mr Money Mustache och Lisbeth. Raljerande över den privilegierade vita hennen må vara nog så uppfriskande i det korta loppet, men vill man ha långsiktig förändring är det nog inte en så dum idé att istället introducera goda förebilder som kan bana vägen framåt. Take it away Reluctant Frugalist & Michelle:

"If we say we want the FIRE to spread, then our branding can not be that which will only speak to the one gender or race. To reach all Americans with this movement, we need to promote appropriate messaging for all groups. You must include and support those that speak to other audiences effectively in your networks. Here is one example of one such brand expansion. Dave Ramsay recruited Rachel Cruz (his business savvy daughter) and Chris Hogan (impactful speaker and author) to join his team. Instantly his message reaches more women and more ethnic minorities than before the creation of this trifecta." Reluctant Frugalist

"I write for anybody struggling to manage their money. I write for people who are good money managers and want to know how to be even better stewards over their money. Having said that, my writing is definitely influenced by and speaks to African-Americans because that is who I am. I’m black. I’m a black woman." Michelle Singletary

Mvh/

FruEfficientBadass

* Och alla vi som sett dokumentären featuring JLF kan skriva under på att det inte är något Hollywoodfruliv han lever...uaaah flashback tvättmedel...men oavsett - han är fri. Och frihet är, som Bisp Thomas en gång skaldade, det bästa ting som sökas kan all världen kring.
** Ex. Bitches Get Riches: "Finance, feminism. No fucks given" haha!
***Faktum är att det finns ett direkt motsatt orsakssamband, men det får bli ett senare inlägg.

Poké bowl

När vi i anslutningen till TexMex höll på att kasta recept på varandra drog Ingrid upp detta med Poké Bowl som verkar vara någon form av fredagstradition hemma hos hen. Jag vet inte, men är det bara jag som tycker att det verkar vara så najs att bo med Ingrid? Any Heuw, för er som inte känner till begreppet:

"Poke is diced raw fish served either as an appetizer or as a main course and is one of the main dishes of Native Hawaiian cuisine. Traditional forms are aku and he'e. He'e poke is usually called by its Japanese name Tako Poke, except in places like the island of Ni'ihau where the Hawaiian language is spoken."

Det fick det att bokstavligt talat börja vattnas i munnen på mig eftersom jag minns en restaurangupplevelse under min semestervecka mellan mitt näst sista jobb och mitt sista jobb (kanske var det det faktum att jag snuddade vid den ultimata friheten som gjorde denna lunchsittning nästan magisk) då min man bjöd mig på lunch i form av en Poké Bowl. Och ditt var jummilainen. Nedan något amerikanska filmsekvens belyser vad det handlar om.

1. Koka valfritt ris eller valfria nudlar.
2. Blanda en marinad av soja, sesamolja, risvinäger och chilisås och låt kuber av rå lax eller tonfisk (som varit fryst så slipper du trikiner) ligga och götta till sig under tiden riset blir klart.
3. Lägg riset i botten. Lägg fisken på. Toppa med grönsaker av typen finskivad avocado, morötter och gurka i slingor (jag använder potatisskalare eller osthyvel). Du kan hiva på vilka grönsaker som helst så klart, ta det som ligger och ledsnar i kylen.
4. Toppa med lite göttigt typ frön, jordnötter, rostad lök, färsk koriander osv.

Nu är jag inte så kinkig med val av fisk (köper billigaste 4-pack laxen i frysdisken och om jag handlar på Willys, alltid den där slask-förpackningen för typ 40 spänn "Lax i små bitar" eller vad den heter, hittar den inte nu på nätet) varför den här anrättningen blir rätt billig. Avokado är dyrt, men jag försöker köpa de billiga omogna och låta dem mogna i köksfönstret under veckan innan tillagning. Övriga grönsaker - bladgrönt, majs, morötter, böngroddar - är ju billiga. Ris och nudlar likaså. Men gud så gott det här blir. Gör det bara!

Observera också att den örtkrydda jag tjatat om i inlägget om sushi syns på bilden ovan. Den där vinröda lilla saken. Vad är det, jag blir tokig!

Mvh/
FruEfficientBadass

Hur jag lyxar 4 free

Om ni nu hoppas på ett generiskt snålinlägg som går ut på att lyx är att få andas frisk morgonluft eller att ta en slät kopp kaffe i lugn och ro på verandan tar ni fel. Jag tänker tala lyx i den mest generiska bemärkelsen a.k.a. det som folk i allmänhet anser vara lyx. Eftersom jag har ett förflutet som allmänhet kan jag svara på det: Lyx är att åka till fjärran land och borra ner fötterna i vit sant. Lyx är att checka in på SPA en veckodag och lämna mobilen i omklädningsrummet. Lyx är att få massage av en fransyska från norra Paris eller fotvård av en blondin från Borås. Samtliga dessa saker har hänt mig Moving Half Year 19/02 (=senaste halvåret på corporate bullshitiska).

Hur får man då tillgång till denna lyx? Svar: Du arbetar och drar in pengar. Sedan köper du lyx. Om du jobbar på ordentligt kan du få råd att göra lyx tillgängligt i ditt liv flera, kanske många gånger, per år. Den trånga sektorn där är tiden, att få möjlighet att ta ledigt från jobb och/eller familjeliv. Jag var förr en riktig sucker för yasuragi och brukade ta en dag ledigt per termin då jag åkte själv dit. Det var naturligtvis helt underbart and such, men jag hade alltid en gnagande känsla i magen när jag på vägen ut närmade mig markplan eftersom jag då väntade full mottagning och alla små mail- och missade samtal-notiser som bulkat upp under dagen. Ofta med meddelanden från kunder som inte var av "Hej-ville-bara-säga-hej-för-du-är-en-lattjo-tjej"-art. 

När jag fick kicken i somras insåg jag nu att det var slut med lyxen. Nya, hårda tider väntade och där fanns inte utrymme i budget för att gå på SPA. Jag var emellertid helt fine med det eftersom att kunna styra sin egen tid med allt vad det innebär med råge kompenserar för all form av SPA-lyx. Men ett halvår in i "ledigheten" upptäcker jag någe märkligt. Jag har lika mycket, om inte mer, lyx i mitt liv än tidigare. Helt gratis. Hur kommer sig detta? Låt mig ge några exempel.*

1. Yasuragi med Marknadsförar-L

I november blev jag bjuden på yasuragi av Marknadsförar-L. Vaffö? Förutom att hon är en god vän bla bla så upplevde hon att jag hade varit till hjälp med hennes barn medan hon höll på att starta upp firma. Att det var ett nöje att hänga med sitt gudbarn+syskon är en annan femma, hon fick gärna bjuda mig på spa. Jag fick därmed för första gången erfara hur det var att närma sig utgången utan att känna stresspåslag. 

2. Fotvård på Gildaskolan

Strax före jul gick jag och tog en elevbehandling på Gildaskolan i Stockholm. Okej det här är en aktivitet jag hade klarat av att göra även i ekorrhjulet. Men jag gjorde det aldrig. Troligtvis för att jag dagarna innan jul hade varit rätt stressad på grund av jobbet och barnens alla julaktiviteter i skolan. Nu kunde jag helt fokusera på barnen och detta lämnade slack nog att ta en kvällstur bort till Stureplan och denna klinik för en budgetvariant på pedikyr. 

3. Tripp till Mallis

I januari blev jag och minstingen bjudna till Mallorca i en vecka för att sitta barnvakt åt en bedårande 11-åring. Om sanningen ska fram var det han som vaktade oss. Medan vårt skyddsobjekt var i skolan hängde vi på stranden och även om vi bara tog ett mycket snabbt dopp (det var 14 grader i vattnet) var det underbart att under några dagar få gå barfota i sand och tanka sol.

4. SPA igen

I mitten av februari blev jag av min vän A bjuden på spa med massage. Delvis för att hon är en hyvens prick, men jag hade också hjälpt henne att se över hennes privatekonomi (läs: hållit hennes hand när hon gick in på minpension.se).

Om vi bortser från Gildaskolan är alla lyxupplevelser ett resultat att jag kunnat bidra med tid eller kunskap till någon som behövt det. Istället för den klassiska loopen arbeta - plocka ut pengar - köpa lyx har jag cirkulärekonomiat och givit något som sedan slagit tillbaka på det mest behagliga vis. Och innan ni rasslar igång cynikerkortet i kommentatorsfältet vill jag vara tydlig med en sak: Jag väntar mig ingenting tillbaka av mina vänner när jag erbjuder min hjälp. Men jag vet ju hur jag själv funkar - man vill gärna visa sin uppskattning. Ni är säkert redan medvetna om att modern lyckoforskning gör gällande att ett säkert sätt att höja sina nivåer av välbefinnande är att bidra till andras lycka. Jag blir lycklig av att hjälpa dem och de blir lyckliga av att hjälpa mig. Så håll käften. 

Jag skojade bara. Så kan man ju bara inte uttrycka sig i en sparblogg. Men vad tror du: Hade du kunnat byta tjänster med folk om du haft mer tid? OCH ikväll när du häller upp din välförtjänta lönecava, glöm inte att lägga upp den på Instagram #lönecava. Än så länge är det bara jag, Flow och IGMR som bidragit så skäms. Vi har en rörelse att skapa.

Mvh/

FruEfficientBadass

* Det är iofs samtliga exempel men det låter maffigare att säga några.

Kondo-söndag: När två röror blir en

OMG var hittar de dessa snygga par? Här får vi följa en flygvärdinna och en veterinär som precis flyttat och ärligt talat - så rörigt har de väl inte? Rätt snyggt skulle jag säga. Men å andra sidan känner jag mig rätt mätt på såväl Kondo som rensa i röran efter en rätt intensiv binge watching av dessa avsnitt samt egna rensningar genom hela december.

Det jag funderar på när jag ser detta avsnitt är snittmänniskans behov av ett "tigerrum", d.v.s. ett skräprum som på något sätt ska ventilera all den skit de överackumulerat och inte ids bringa ordning i. En kort uppskattning från mitt liv gör gällande att cirka 65% av människorna (såvida du inte bor i dyr storstad) har ett sådant rum. Om du bor i villa, potentiellt fler än ett. För mig är det lika sunt som att bära runt på fysisk övervikt. Du vet att det är ett tecken på att du har fel förhållningssätt till din input (matintag/shoppingbeteende), men du har inte den psykiska styrkan att göra något åt det. Människor som har dessa rum brukar ofta flamsa bort det som om vore det något komiskt. "Tokiga jag, är så dålig på att städa, gå för guds skulle inte in i det rummet." Nej, det handlar inte om att du inte kan städa bitch, det handlar om din oförmåga att styra ditt liv. Det är inte kärnfysik vi talar om här, vi talar om förmågan att införskaffa ett antal lådor samt sopsäckar och deala med fysiska ting så att de kommer ur ditt hem. Nuförtiden, med tjänster som TipTapp etc. finns få ursäkter för att inte göra sig av med saker.

Kommer att tänka på Mark Levengood som berättade om en avlägsen släkting som dog och när de äntligen lyckats rensa ut hennes hoardade lägenhet kom grannen förbi och frågade hur de hade tänkt sig att göra med hennes källarförråd. Alltså, förråd i plural, tydligen hade damen hyrt även grannarnas förråd för att förvara allt från trådstumpar till julklappar hon tagit emot under alla år (duschkrämer för en bataljon). En glidande skala mellan lathet och psykisk störning om du frågar mig. Och lika välgörande som det är för en överviktig soffpotatis att dra upp persiennerna i TV-rummet, öppna fönstret och sedan ta sig ut på en promenad, lika välgörande är det för en prylsamlare att ta sig an sitt "förrådsrum". Med det sagt, tack för att ni varit med och kommenterat denna serie på Netflix. Jag tycker att det har varit mycket roligt. Men nu får det räcka med städning för ett tag.

Mvh/
FruEfficientBadass

Min rekordmånad

När jag nu summerade februari månads räkningar kunde jag konstatera hur min månad kostat 12 811 kronor. Jag räknar då de räkningar inklusive matkortet som kommit in till och med 20 februari (6 611 kr) och min avsättning för allt löpande fram tills nästa 20:e d.v.s. ett schablonbelopp på 6 200 kr. Med dessa pengar - som jag kallade "fickpengar" i ett inlägg en gång* - blir min totalkostnad för denna månad 12 800 kronor. Om man från detta belopp drar av det månadspengsjusterade barnbidraget (jag använder numer barnbidraget minus 500 kronor som är barnens månadspeng) behöver jag ta 8 820 kr ur ISK:en för att gå runt. Och då hade jag ändå en skidstuga att betala denna månad, hade jag inte haft den hade jag landat på 6 620 kr ut från ISK. Ni som hänger här är väl bekanta med 4%-regeln och enligt den kan jag plocka ut runt sextusen i månaden utan att mitt kapital minskar i värde över tid. Men eftersom jag är så badass och därtill gjort min sorti ur ordinarie yrkesliv betydligt senare än early retirees av typen MMM (plus det faktum att jag kommer att gigga en del framöver) anser jag att en 7% är legio för egen del (brasklapp du måste själv hitta din %). Särskilt med tanke på att vi har en fallskärm i form av vår lägenhet som kan lösas ut från den dagen sista barnet flyttar hemifrån så det är ingen ko på isen, troligtvis inte ens om jag valt att tanka mer vidlyftiga 10%. Men bara för räkneexemplet: Om jag hade kunnat hålla mina kostnadsnivåer på ungefär den här nivån, hade jag kunnat fortsätta leva på det här viset och ändå lämna en nätt slant till barna. Nu har jag ju bara barnbidraget i en 5-8 år till, men jag skulle tro att jag har kapaciteten att dra in motsvarande peng i någon form av side hustle. I tabellen nedan har jag dessutom bara räknat med garantipension, inte med att jag kommer att få ut tjänstepension. Varför? Jag vet inte, det känns så långt bort.

Faktum är att om vi inte just i detta nu går in i en korrektion av typen 2008 kommer ISK:en knappt att beröras, trots att jag har ett såpass litet kapital. Och då är jag hängslig nog att livremma med såväl 2% inflation som 7% avkastning och lite silvertejp på det i form av två års icke-uttag på grund av CSN (en skuld jag visserligen får betala igen sen men går uthyrningen enligt plan kanske jag bara tar bidragsdelen).

Två punkter jag vill göra i detta inlägg:

1. Givet att du inte är yngre än 30 och sitter på någon form av kapital - antingen deg men även villa, bostadsrätt etc - kan det vara värt det att kolla in på Ultimate Retirement Calculator och se vart du skulle hamna. Det är troligtvis inte ett måste att kvala in såväl avseende 4%-regel i börsplacerat kapital som att sitta med fet villa som är till hälften avamorterad. Särskilt inte om du kan tänka dig att ta ett litet säsongsjobb någon gång då och då.
2. Det är en slimmad kostnadskostym kom är din biljett till frihet. Jag vet att vissa inom FIRE tycker att en del grottar ner sig överdrivet mycket i besparingsdelen och för lite i intjäningen som har obegränsad potential uppåt (medan ett sparsamt leverne som mest kan gå ner till 0 kr i månaden). MEN - när du lämnat wealth ackumulation phase är det i huvudsak dina utgifter som avgör hur framgångsrik du blir.

Gå gärna tillbaka och läs min kompletta guide till ekonomiskt oberoende enligt nedan länkar:

Tidig pension 1: 4%-regeln
Tidig pension 2: Olika scenarier
Tidig pension 3: Vad får du av staten? (OBS! Denna är ej uppdaterad med ny pensionsålder)
Tidig pension 4: Pimpa med CSN-rester
Tidig pension 5: Inkomstförsäkring
Tidig pension 6: Att kunna anpassa sig
Tidig pension 7: Sparkot
4%-regeln revisited

Mvh/
FruEfficientBadass

* I detta belopp ingår inte bara lördagsgodis och en serietidning då och då utan allt som inte är att etikettera som mat eller räkning. I mitt fall går en avsevärd del av detta belopp till barnens underhåll i form av pennor, kollektivtrafik, plåster, jeans, påfyllning kontantkort, entré badhus, nya strumpor, frisörbesök, nedladdning av något spel, nya gummisnoddar, pengar till föräldraföreningen, begagnad mobil etc. Själv unnar UNNAR unnar jag mig max fem flaskor cava i månaden, några enstaka Richefrukostar och kanske en bio då och då.

FruEB läser en bok om fångar

Kort passus: Inom ramen för mitt "Projekt Ingrid" d.v.s. döda all fysisk post, har jag nu äntligen sagt upp tidningen Buffé. Jag vet att någon tipsat om hur man gör men...jaa glömde. I senaste numret står det emellertid mycket tydligt på sidan tre hur du gör: Gå till www.ica.se/buffe. Första fliken uppe till vänster heter "Säg upp tidningen". Sen kan man ticka i en ruta för att få den digitalt istället. Dessvärre ingen ruta som heter "varken fysiskt eller digitalt", men jag tror att det kommer framgå hur man gör den dagen jag får min första digitala issue (det kan ta flera månader innan ändringen går igenom). OCH när jag ändå var i gasen passade jag på att ringa ICA:s kundservice på 033-474790 (tryck 5) och bad dem säga upp samtliga adresserade reklamutskick. Snipp snapp bara så var det väck! Tidigare i veckan mailade jag kundservice@mio.se och blev av även med den skiten, helt otydligt hur jag hamnat i deras rullor eftersom jag aldrig köpt en pryl där. Till dagen:

För ett tag sedan fick jag [låna] en bok av min vän Ankan som handlade om hur man hjälper fångar att återanpassa sig in i samhället. Ni känner säkert till termen "institutionalisering". Bland annat var det ju en rörande sekvens på temat i en av världens bästa filmer Nyckeln till frihet med Brooks som levt nästan hela sitt vuxna liv i fängelset och vid frigivning tog livet av sig.

"Institutionalized" may mean having the institutional syndrome, the psychological and mental health effects of living for a long time in an institution or similar.

Boken, skriven av Mart Jürisoo och Georg Uggleberg, är en samproduktion mellan Ekelids Förlag och Stockholms Läns Landsting och i inledningen kan man läsa:

"Efter en lång tid i förvar, med inrutade rutiner och höga krav ska fången plötsligt bestämma allting själv. Man ska bli sin egen arbetsgivare och motor samt den som själv skapar strukturerna i tillvaron. Det innebär att man bestämmer när man ska vara ledig men också själv vara den som finner nya aktiviteter. Frågetecknen och ställningstagandena är alltså många. Som blivande frigiven är det därför nödvändigt att orientera sig i den flora av möjligheter som finns. [...] Boken har flera syften; ett av syftena är att göra blivande frigivna bättre förberedda på och kunniga i att planera för frigivningsdagen - ekonomiskt, psykologiskt, socialt och fysiskt. Boken ska bistå med råd och exempel både inför och efter frigivningen och bidra till livskvalitet och mening under denna tid."

Fint alltså. Jag kan verkligen förstå att det är en omställning att gå från att vara frihetsberövad under lång tid för att sedan gå ut i absolut frihet, utan några som helst regelverk kring när man ska gå upp på morgonen eller vad man ska göra på dagarna. Gudarna ska veta att jag verkligen gjort mitt yttersta för att slippa kriminalvårdsförvaring i mina dagar. Fula kläder har de också. Jag tycker att det är ett fint initiativ av Stockholms Läns Landsting att beställa fram en sådan skrift. De beskriver sin målbild i inledningen: 

"Stockholms Läns Landsting vill att varje fånge som blir frigiven ska känna sig rustad och väl förberedd inför det nya livet. Landstinget har därför i ett tiotal år (boken är från 2006) satsat på kurser för de blivande frigivna och också medverkat till att föreliggande bok kommit till. Förhoppningen är att den ska bli ett verktyg och redskap för den blivande frigivne att möta en av livets stora förändringar - att gå i pension..."

....eeh va? Pension? Ja ta mig tusan, jag har läst fel hela tiden, måste vara den där ögonmigränen som spökar. Läs om ovan två stycken men byt ut ordet "förvar"/"fängelse" mot "arbetslivet", "fånge" mot "anställd" och "frigiven" mot "pensionär". Så ska det ju vara, så dumt av mig. Boken heter för övrigt "Planera för pensionen" och ser ut som nedan:

Förutom att den har mer att önska rent formgivningsmässigt har jag lust att rulla den i lera av flera skäl, företrädesvis för den dystopiska, yet förnumstiga tonen. Hur är det möjligt att formulera det absolut vackraste som finns för en människa vid sidan av kärlek nämligen frihet, som om det handlade om ett "åtta brödskivor om dagen"- budskap. Jag må vara färgad av min sekt, men vad jag hör ovan är:

"Nu, goda men trötta samhällsmedborgare, har du stövlat runt länge nog på ditt skifte och det är dags för oss att ersätta dig med en mer produktiv enhet. Men lyss, vi lämnar dig ej i sticket! För att du ska känna något som - naturligtvis inte kommer i närheten av den arbetsrelaterade livstillfredsställelse du kände i produktiv tjänst men ändock  - kan liknas vid "livskvalitet" har vi här låtit en blind formgivare paketera en skrift med tips och råd kring hur du kan strukturera din tid så att du i möjligaste mån inte blir en belastning för den friska och fungerande apparaten genom att gå och dra på dig en depressionsrelaterad stroke e d."

Okej, okej, jag fattar, alla är inte som FI-nördar som föredrar frisk luft, gig och lavar framför konferensrum med HDMI-kablar och tjänstebil. Vissa, företrädes 40-talistmän, tycker att livet blir tomt och meningslöst när de avtackats och gått hem. Jag förstår och accepterar detta. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på när Living a FI i ett klassiskt inlägg beskrev hur han, en tid in i sin tidiga pension "kände stor tomhet och saknad" och därför försökte återskapa såväl kontorsbås i grått tyg (han köpte "avlagda joggingbyxor på Goodwill") som chef (se bild, han heter Bruce och är en tubsocka på en herrbetjänt). Jag & Newman skattar nog detta inlägg som ett av hans bättre non?

Här kommer mitt råd till dig mitt barn, till mina riktiga barn och till alla som orkar lyssna: Lev ditt liv utanför fängelset så slipper du traumat som tydligen riskerar att uppstå när fängelsegrindarna öppnas.

Mvh/

FruEfficientBadass

Ett inlägg om väskor

Innan jag börjar: En tennispolare till min man berättade i veckan att han sagt upp sig. Just like that, inget nytt att gå till. Nu ska han stanna hemma och sköta logistiken kring de tre barnen medan hans fru få dra in degen. Jag blev upprörd när jag hörde detta. Är vi på väg in i ett hemmamans-samhälle* eller vad? Hoppas hans bibliotekskort blir indraget i alla fall, så att man känner att det blir rättvist. Nu till dagens inlägg:

CIS-man vik hädan, nu ska vi tala kvinnoväskor. Jag fick ett rart mail av en läsare som har lite kommentatorsproblem men som ändå "vill vara med". Saxat ur vår konversation [notera hur jag varsamt behöll den första meningen].

Läsare: Det är så att du verkar ha en bra smak vad gäller stil och attityd. Jag har bestämt att jag ska skaffa en pytteliten axelremväska med avtagbar rem och gärna 2-3 dragkedjor. Denna väska ska vara med mig livet ut. Problem: Vilken väska ska jag skaffa? Jag var inne på Coach eller Furla (ej hittat något som jag gillar dock). Jag upplever att det är svårt när loggor finns överallt. Enkel svart skinnväska utan stor logga ska det vara. 

Coach 1 600kr

Jag: Älskar ämnet. Faktum är att jag själv - trots att jag verkligen inte går i några konkreta köpplaner på väskfronten - har funderat en del på vad som utgör en bra väska, bara nu senaste halvåret. Varför?

Jag har sett ett par kvinnor på stan som har "stått ut" på ett sätt som jag sällan reagerar på nuförti'n. De har båda varit i min ålder (d.v.s. medelålders) och varit klädda helt i svart, med LV-väskor i en mer klassisk modell, se nedan. Jag har då tänkt att om jag någon gång ska köpa en till väska (helt ärligt så sjunger åtminstone en av mina Longchamp på sista versen, har haft den sedan 2001). Och den är inte superduperdyr heller, runt 6 000 kronor om man köper begagnad (nedan från Vestiaire Collective).

Jag slås av hur otroligt snyggt det är med obrandat eller brandat av ett diskret slag, d.v.s. inte feta YSL-loggor (som för mig är en clutch/nattklubbsväskmärke) eller det där frekventa Kors-emblemet. Jag tänker då som du på en enkel Coach (den nedan ligger på runt 1 700 kr).

Coach har den fördelen att det inte är så utbrett i Sverige att man kan leka special edition taste utan att ruinera sig på någon av de mer uppenbara måltavlorna. Personligen är jag en sucker för Mulberry Messenger Bag och det för att jag gärna har händerna fria. Jag har denna fast i mindre storlek och den kostade runt 4 000 kr. Tänker att du nog vill få plats med laptop i din så du får väl testa lite olika varianter. Jag skulle råda dig att testa runt ett bra tag i fysisk butik (även om det kan ta emot att gå in i dessa stiffa miljöer) och när du slår till, njut av själva köpmomentet. Gör inte som Marknadsförar-L bara rusa in och ut och hämta din LV. Du betalar i mångt och mycket för The Shopping Experience (i LV-butikerna får du till och med champagne eftersom de vill fira omedelbart i anslutning till att de lurat brallan av en kund).

Att köpa en väska är ingen investering. Men det gynnar din alternativkostnad d.v.s. köpa nytt skit hela tiden. En klassisk LV kommer alltid gå att sälja med hyfsat högt andrahandsvärde och oavsett vad folk säger så kommer du att bedömas på grund av väskan. Manifesterar jag i och med dessa råd consumer suckerae? Tvärt om! Jag uppmuntrar ditt val av en dyr, kvalitativ läderväska som ska hålla i många år samtidigt som jag uppmuntrar dig att vårda ditt varumärke som yrkesverksam som du nu står i begrepp att forma i egenskap av nyutexad. Cirka 80% av en intervjuares (eller random persons) uppfattning av dig grundar sig på det yttre, glöm icke.

Gällande att förlägga din väskshopping till sommarens Parisresa: Dessa väskor är internationellt prissatta så det finns ingen uppenbar fördel med att köpa just där. Fördelen med Coach i Paris är att du överhuvud taget kan hitta en butik vilket jag inte tror att du kan i Malmö (eller Sthlm). Så avvakta till Paris, ta med dig det du vill kunna bära på i din väska och mappa ut var de ligger (troligtvis kring Rue St Honoré). Klä upp dig till tänderna så att du känner dig assnygg och du bara måste ta en tur in på Hermès för att beskåda alla rika män som sitter och slösurfar i väntan på sina fruar.


Läsaren: Coach blir det då. Problem: mamma har redan två st sådana väskor, varav en som påminner den större väskan som du länkade till. Den andra är i en mindre version. Har frågat om jag kunde köpa av henne, för hon använder dem sällan. Men nä sa hon. Tror hennes plan är att ha en samling av olika märken som hon sedan kan njuta av när hon går i pension. Väldigt proaktivt. Egentligen är jag i behov av två väskor. Ena så liten att den blir festlig och den andra stor tillräckligt för laptop plus matlåda, men ändå fin. Bägge ska ha helst avtagbar axelrem. Gällande den större väskan: Longchamp Le Pliage var jag nyfiken på. Såg faktiskt att Longchamp har några fina svarta väskor med rem i skinn, men just dessa är för stora eller för liten för mitt laptop. Tror det blir Coach för den lilla och Longchamp (om man nu hittar en) för den stora. Även LV och Mulberry (ev Celine) lockar pga attityden som du nämnde.


Jag: Och på temat Longchamp (jag har alltid lyckats knöla ner mina laptops i Roseau-modellen i kalvskinn på bild nedan) så är jag ingen fan av Pliage. De har ju ingen stadga alls om man inte har den fylld. Då får man knöka ner en massa lullull omkring så att det blir snyggt. Och mjukt för eventuell dator. 

Och Parisaspekten. Helt underbart, tänkte inte på det, att bara kunna säga till sina barn "Den här köpte jag i Pariiis". Du vet förresten kanske redan att det ikoniska brunbeige Louis Vuitton-tyget togs fram som tyg till Métro-sätena ursprungligen men något gick fel så de stod med massa tyg över som de var tvungna att göra sig av med = väskor! Du: Mörkt hår. Mörka kläder. Snygga pumps. LV-bag för laptop = toppjobb = FIRE. N'est-ce pas?

Läsaren: Hmm, mörkt hår och mörka kläder, check på dessa. Jag har Winter... palett? Du vet, vilka färger som passar en. Snygga pumps... Mja, är inte så kvinnlig på fötterna, men jag jobbar på det. Beige pumps finns med på min Wantlista. Ok, jag stryker Le Pliage från listan. Aha, jag ogillar LV-mönstret. Dock gillar min syster det. Men vad gör man för att ge ett gott intryck på sin chef?

Har du någon kompletterande input till diskussionen? En ung kvinnas framtid kan stå på spel.

Mvh/

FruEfficientBadass

* Visste ni förresten att termen "hemmafru" uppkom på 20-talet. Innan dess hette det husmor och var mer legio. ordet "hemmaman" har inte lika många år på nacken.

Mat 2.0. 2.0

Innan jag börjar. Jag är nu inne på femte potentiella hitdagen i min nya regim. Lördagens kyckling slukades. Söndagens broccolisoppa likaså. Måndagens fish & chips à la Sejva fick stående ovationer och nioåringen la sig som en boaorm under köksbordet efter middagen för att smälta all mat hon satt i sig. Igår - raggmunk, var även det en hit. Jag är tvungen att nypa mig i armen. Det bästa av allt: Jag är helt chill! Det är liksom: Jaha idag var det detta som skulle göras, fnula fnula. Känner mig som medhjälpare på ett scoutläger: "Är det alltså korv stroganoff de ska ha till lunch, då är det bara att sätta igång då!". Det är som att jag alienerat mig från matproduktionen och jag älskar't. Det blir lite fel ordning nu när jag skriver om saker som kommer längre ner i inlägget but I just can't HELP myself jag är så exalterad.

Okej var var vi, jo, jag hade alltså rollbesatt såväl torsdag (ärtsoppa) som onsdag (bolognäs) och fredag (sushi). Jag ville gärna få in en renodlad potatisrätt också eftersom det är något alla gillar och det är billigt. Så det blev raggmunk med lingonsylt på tisdag. Fisk-tacosen ligger på måndag, som en liten upplyftare när veckan känns som tråkigast. Helgen tänkte jag inledningsvis skulle lämnas fri eftersom man då kanske vill vara lite mer balla allan och koka ihop något extra trevligt. Tills jag kom på att vi är ungefär lika oinspirerade på helgerna som under veckorna varför jag på lördag lade in post "kyckling". I den stående beställningen lägger jag även in gröna oliver (ni vet, den där billigaste sorten som barn älskar).

Därtill en burk crème fraiche och därmed har man rätt stora möjligheter att skräddarsy en halvspontan lördagsmiddag med antingen klyftpotatis och stekt kyckling med en lätt basilikasås (minns att jag alltid lagerför frysta kryddor) eller en ugnsform med kyckling i olja, oliver och rosmarin, ett recept som är sjukt skalbart utifrån vad du har hemma. Som du vet är det stort nej-nej att jaga småingredienser. Stora penseldrag bitte. På söndagen blir det broccolisoppa. Barnen har påstått att de gillar det. Int' vet jag men vi testar. Till det Flow FI-brödet. SÅ summerat ser matschemat ut som nedan:

Ja det syns inget vidare men principen är en rad för "rätt" och en rad för "i skafferiet" och sedan veckans alla dagar. Exempelvis:

Måndag: Fisktacos. Vit fisk, ägg, pommes, tortilla, sallad, tomat, gurka, avokado, burkmajs.
I skafferiet: Ströbröd, grillkrydda, remouladsås.

Distinktionen mellan "Huvudingredienser" och "I skafferiet" ligger mellan de saker du troligtvis behöver köpa hem varje vecka och saker du kanske inte behöver köpa hem mer än någon gång varannan månad. Jag får helt enkelt ögna igenom listan framför skafferi och kylskåp innan jag lägger order varje vecka vilket känns görbart även för en ann.

Tisdag: Raggmunk. Fast potatis, morötter, ägg.
I skafferiet: Lingonsylt, margarin.

Onsdag: Spagetti Bolognäs (en batch till två veckor). Liten köttfärs, morot, fyra tetror smaksatt krossad tomat, 3 gula lökar, 4 vitlöksklyftor.
I skafferiet: Tomatpuré, lagerblad, japansk soja, rödvinsvinäger, buljong, spagetti*2, lite röda linser.

Torsdag: Ärtsoppa med pannkakor eller våfflor (en batch till två veckor). 1 kg gula ärtor, 3 gula lökar, 4 ägg, 2 dl grädde, mjölk.
I skafferiet: Lagerblad, timjan, sylt, glutenfritt mjöl, bakpulver.

Fredag: Sushi. Sushiris, 1 fryst laxbit* och några surimisticks**, avocado, gurka, 1 paket Noriark.
I skafferiet: Japansk soja, wasabi, mirin, risvinäger, sesamfrön, srirachamajonnäs.***

Fredagsmyyyz: Egenpoppade popcorn och Fun Light. För barnen alltså.

Lördag: Kyckling.
Ingredienser: Fryst kycklingfilé, potatis, ris eller nudlar, crème fraîche (?), gröna oliver (?). Om vi känner för att tweeka kycklingen en smula är det lätt gjort att gå ut och köpa vad vet jag, ett paket skogschampinjoner eller en röd chili. Men det är bra mycket helgigare att gå ut och köpa en ask champinjoner än att stå och skjörta upp sig i delidisken klockan 17:15 på ICA Maxi.

Söndag: Broccolisoppa. 1 broccoli, 1 potatis, 1 gul lök, 1 dl grädde.
I skafferiet/frysen: Hembakat bröd, buljong.

Vän av ordning noterar att vissa av ingredienserna markerats med grönt och det betyder att dessa varor inte behöver köpas in mer än en gång varannan vecka. Med köttfärssåsen och ärtsoppan säger det sig självt, eftersom jag gör två middagar åt gången. Sushiriset från Blue Dragon räcker emellertid perfekt till två sushimiddagar liksom ett fyrpack laxfilé räcker till en hel månads makirullar, särskilt om vi drygar ut med surimisticks. Ett kilo fryst kycklingfilé räcker till tre middagar för oss och på Mathem kan man köpa pommes frites av märket "Budget" 2 kg för 41 kronor. Lär räcka till minst två Fish à la Sejva och eventuellt en liten strölunch under helgen.

Apropå lunch så har jag inte lagt in något för detta på helgerna och det har i huvudsak att göra med att jag vill att vi som familj ska äta ur resterna. För rester blir det nästan oundvikligen under en vecka och de ska ner i resthålet. Och skulle inte det räcka har jag ett nödlager bestående av ramen-nudlar och Barilla Olive (den i mitt tycke godaste Barillasåsen) som man kan servera med lite spagetti. Eller bastricket: Koka upp en omgång potatis i början av helgen som man steker med olika kryddningar i tid och otid, kanske med ett stekt ägg och lite srirachamajonnäs. Love it!

Jag hade tänkte göra en prisjämförelse mellan vad ovan skulle kosta på Willys respektive Mathem men jag kom bara till Mathem. Dels för att det enligt mina beräkningar brukar landa på samma när Willys lagt på sina 10% viktavvikelser (har aldrig tid att kolla om de verkar stämma dessutom) och 149 kronor i plock och frakt. Och...Mathem har Frukt & Grönt andrasorteringen. Så ovan gick i runda slängar på 670 kronor om man då viktar in att vissa av ingredienserna sträcker sig över 2-3 veckor. Ibland behöver emellertid skafferivaror införskaffas igen så säg 750 kronor per vecka = 107 kronor per middag = 21 kronor per person. Jag har för mig att ChooseFI brukar prata om ett riktmärke på $2,5 vilket i dagens pengavärde är runt 23 kronor så det får väl anses vara godtagbart. Särskilt med tanke på att vi genom ovan manöver slaktar behov av take-away-sushi, något som det historiskt har tjatats om. En sådan kostar för vår familj om fem runt 500 kronor och ett par sådana per månad och det drar iväg.

En annan positiv sak är att vi nu har tre helt vegetariska dagar, utan att för den skull känna oss bönbiffiga. Jag menar - raggmunk, ärtsoppa och broccolisoppa känns ju bara som rätter, inte särskilt krystade som vegetariska rätter, något som jag och min man inte har något emot men som barnen sniffar sig till på mils avstånd. Vi får också in fisk och skaldjur två gånger per vecka. Vi har bara en dag som har nötkött och det summerar till 50 g per person och tillfälle så det känner jag att jag kan leva med.

Vid sidan av dessa middagsingredienser har jag ju ett antal frukost- och förbrukningsitems. Tror att en vanlig vecka behöver: 4 stora mjölk, 1 paket cornflakes, 1 påse havregryn,1 refill äppelmos, 1 jordgubbssylt, snabbkaffe, kalkonpålägg, ost, Bregott, jäst, ägg, morot, glutenfritt börd, folköl, toalettpapper. Jag gjorde någon form av överslag och det bör landa på runt 250-300 givet att flera av varorna ovan inte behöver köpas veckovis utan snarare varannan vecka.

Totalt landar jag då på runt 700+300=1 000 kronor per vecka och 4 000 kronor per månad. Ungefär 5 350 kronor under det Konsumentverket anser att vår mat bör kosta. Man kan ju tycka att det är lite väl gnidigt, att vilja ligga mer än hälften under vad ett statligt verk anser att vi bör kosta. Men besparingen - förutsatt att vi lyckas - under en månad motsvarar ungefär en 30%-ig tjänst som barnskötare i Alingsås. Blotta tanken på att byta blöjor på barn i Alingsås 1½ dag per vecka fyller mig med djupt obehag så jag håller mig till min nya veckoplan. Håll en extra kik på Instagram om ni vill se tömningsgrad på tallrikarna hos barnen.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Ett litet tips på vägen som jag stulit på Instagram av Plånbokssmart: En markerad plats i kylskåpet för saker som ska ingå i planerade rätter. Så genialt! Jag har tidigare vid upprepade tillfällen slitit mitt hår när min planerade sushi måste ställas in alternativ kompletteringshandlas inför då min man spontan-svängt-ihop en sallad med gurkan och den perfekt ätmogna avokadon. Saker som inte ska vara i kyl (exempelvis tomater och avokado) har jag gömt på ett speciellt ställe högt upp i ett köksskåp, på tillräckligt lång avstånd från tomatknaprande små glin och avokadosugna män.

* Och du behöver inte ha specifik sushilax, all fryst lax går bra. 
** Det här älskar barnen och det är suuuperbilligt (troligtvis på grund av att det är havets motsvarighet till falukorv men jag väljer att se även detta som miljövänligt - man äter även det som annars hade kastats), köpte 100 gram för 9 kronor på Mathem. 
*** Min nya fix tipsad av Maria, supergott, smakrikt och starkt och en stor flaska för 41 kronor som aldrig tar slut (man använder rätt lite på grund av styrkan). På sushi toppar jag de vuxnas bitar med denna delikata sås.

En lågintensiv livsstil bra för hälsa och miljö

Jag inledde gårdagens inlägg med en fråga kring hur det kom sig att media inte lyfter upp den lågintensiva livsstilen som Åsa A skriver om med tanke på de diskussioner som annars går mediahöga kring våra eskalerande sjukskrivningstal för att inte tala om klimatet där alla morgonsoffor är eniga om att ”vi måste ändra vår livsstil nuuuu”, fast när någon de facto ändrar sin livsstil börjar det ryas om att det är provocerande och osolidariskt ”för hjulen måste ju snurra!” (Är det den här typen av beteende som etiketteras som inkonsekvent?). Lisbeth hör som bekant bön och i gårdagens AB publicerades nedan debattinlägg från två geografiforskare (ok en docent och en forskare) vid Umeå Universitet vid namn Charlotta Hedberg och Marco Eimermann. Jag tyckte att det var ett bra inspel så jag puttar alltså fram den utlovade veckomenyn tills imorgon.

"Det är med stort intresse vi tar del av debatten kring Åsa Axelsson, fyrbarnsmamman som gick in i väggen och hoppade av ekorrhjulet. Det är många kvinnor (och även en del män) som har drabbats av samma öde: utmattningssyndrom i kölvattnet av oförenliga krav på jobbet och i hemmet. Många är de som lämnar sina jobb, men det är nog – än så länge – ganska få som gör som Åsa: hittar sin kreativitet, vänder ryggen åt konsumtionshetsen, odlar sin trädgård och sina sociala relationer, och skriver en bok.

Vi ser Åsa Axelsson som ett exempel på en liten men växande skara som ibland kallas för downshifters. Det finns i dag en starkt växande medvetenhet mot att vi behöver ställa om vår livsstil mot mer hållbara val, som kräver vår tid snarare än våra pengar. Det finns ohälsotal som stiger i höjden. Och det finns forskning som pekar mot att vi i framtiden kommer att arbeta färre timmar, för att vi inte behöver pengar motsvarande en heltidslön. Downshifting handlar om att självmant gå ned i arbetstid, att växla ned, ofta från ett högbetalt arbete för att leva i frivillig enkelhet. I stället för pengar väljer man tid, i stället för konsumtion väljer man sociala relationer, i stället för karriär väljer man kreativa verksamheter, och många startar ett eget företag.

Precis som Åsa Linderborg skriver (Aftonbladet kultur 10 feb) så ligger en sådan livsstil på många sätt rätt i tiden: den är socialt och ekologiskt hållbar. Linderborgs kritik ligger i att man i och med denna livsstil utnyttjar skattebetalarnas flit, och att man dessutom riskerar att bli beroende av sin partner (läs: hemmafru) genom att bryta mot heltidsnormen. Så är det rätt av downshiftaren att låna böcker på biblioteket om man inte längre bidrar till finansieringen? Delvis har Linderborg givetvis rätt, den som väljer att inte arbeta alls bidrar inte till att upprätthålla den generella välfärden.

Men här måste vi stanna upp och fråga oss om den som växlar ned verkligen inte arbetar? Att odla grönsaker och skriva en bok är ju en arbetsinsats som (på sikt) kan löna sig, även ekonomiskt. Om inte downshifters som har gett ut en bok har (moralisk) rätt att låna böcker på biblioteket, varför skulle då andra nya författare ha rätt att göra det? Eller egna företagare innan de har blivit lönsamma?

Vi måste även försöka förstå samhällets hela komplexitet. Många i Sverige upplever psykisk ohälsa, eller har varit sjuk på grund av en ökad stressnivå i vardagslivet. Om alternativet till frivillig enkelhet inte längre kan vara heltidsarbete utan i stället sjukskrivning, då ligger man samhället mindre till last genom en sådan ny, självvald livsstil. Vi tror inte att Axelsson är så sårbar som kvinna som Linderborg vill göra gällande. Dessutom belastar de som lever i frivillig enkelhet sitt ”ekologiska konto” betydligt mindre än de flesta andra, genom att lappa och laga, plocka egna bär, minska sitt resande. Problemet är att miljökostnader och kostnader för psykisk ohälsa gärna sopas under mattan. Vi tror dessutom att personer som växlar ned ofta väljer att flytta till mindre order i behov av ny befolkning, vilket också bör vägas in i samhällsnyttan.

Samtidigt finns det rättmätig kritik mot downshifting som något som bara är för höginkomsttagare. Till detta lägger Linderborg aspekten ras och kön, att down-shifting bara skulle vara accepterat för ”den vita kvinnan”. Vi menar dock att det går att se på saken ur en annan synvinkel: medan det är riktigt att det rent ekonomiskt är lättare att gå ned i arbetstid och växla ned för exempelvis en överläkare än för en undersköterska så är det samtidigt möjligt att vara låginkomsttagare och leva i frivillig enkelhet. En sådan livsstil kräver ju per definition inte en hög inkomst.

Likadant skulle det troligtvis vara möjligt för kvinnor (och män) att leva i frivillig enkelhet även utan en partners inkomst. Vi tror därför inte att Axelsson är så sårbar som kvinna som Linderborg vill göra gällande. Man kan dessutom undra hur många förstagångsförfattare som har en heltidsarbetande partner vid sin sida. Och man kan undra var gränsen går för när de alls ska kallas hemmafruar (eller hemmamän). Samtidigt vill vi inte sticka under stol med att downshifting innebär en risk för ojämnt fördelade arbetsuppgifter i hemmet, och som samhällsvetare förespråkar vi därför, precis som Linderborg skriver, en mer jämnt fördelad nedväxling inom ett hushåll. 

På det stora hela ser vi dock fler fördelar än nackdelar med downshifting och menar att en sådan livsstil innebär delar av svaret på två av vår tids största samhällsutmaningar: den växande psykiska ohälsan och det galopperande klimatet. I en sådan tid kan det inte vara fel att växla ned för att leva mer socialt och ekologiskt hållbart."

Vad tror ni, har vi sett slutet av Ekorrhjulsgate eller kommer det att trilla på i några vändor till?

Mvh/

FruEfficientBadass

Mat 2.0.

Ho Ho! Åsa "Jag lämnar ekorrhjulet" Axelsson var med i Filosofiska Rummet i lördags, lyssna på avsnittet här (tack Bagarn!). Det är anmärkningsvärt att temat får så stort genomslag i allt från ful- till finmedia och nu in i det absoluta finrummet på Sveriges radio. Bra jobbat Åsa och PR-fölket på Norstedts. I den här intervjun landar man också behagligt i slutsatsen om att det Åsa gör, faktiskt, är bra för framtida generationer - en aspekt jag tycker lyst med sin frånvaro i övriga inslag. Är det bara jag som tycker att det är märkligt att det med den klimathets som råder i svensk media inte bara bockar i aktning och respekt inför någon som slutat konsumera skiten ur vår jord? Istället talas det om dusch-shaming av familjemedlemmar och av minskat bidrag till tillväxten? Media is eating itself. 

Less. För att parafrasera kapitel ett i Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet. På matsituationen hemma. För ett par år sedan trodde jag att jag hittat lösningen i och med fyndet "Studentmat" med bulkköpsvänliga, billiga och nyttiga alternativ. Men såhär i retrospekt var det nog bara ett av recepten barnen gillade och det var Flygande Jakob. Boken bjöd på liiite för mycket gurkmeja och lite för lite slakthusavfall för deras smak. Och jag har kommit till den gräns i mitt liv att jag måste ta en sup varje gång ett barn snörper på munnen och säger att "det var lite gott och lite äckligt" när jag stått och svettats kvinnotid vid spisen när jag hellre hade suttit vid datorn och skrivit inlägg om att svettas kvinnotid. Följande problem har jag:

1/ Brist på inspiration. Gillar att utmanas receptligen men inte på daglig basis.
2/ Svårigheter att handla. Ja jag erkänner, utan bil är det svårt att åka till Willys. Och att få sakerna plockade och hemkörda kostar inalles 149 kronor vilket är typ 17 burkar krossad tomat så glöm det.
3/ Önskan att äta mer vego och fisk. När jag känner mig inspirationslös blir det mycket nötfärs och kyckling.
4/ Önskan att varje smula äts upp. Av näringsmässiga, miljömässiga och moderspsykiska skäl.
5/ Önskan att göra rätter som går att batcha lagom mycket, d.v.s. ett par trotjänare som kan göras i croc poten att frysas in till 50% så att jag åtminstone varannan vecka får 1-2 matlagningsfria dagar.
6/ Nog med vinandet i veckorna. Spendrups 2,8% funkar alldeles utmärkt och kostar ink. pant 5kr/burk.
7/ Nuff' Polarkakan! Jag är less på att se mina barn sitta och tugga vetedeg för 40 kronor/rullen när jag kan baka Flow FI:s fantastiska Idiotbröd (för att till och med en idiot som jag klarar det) för bråkdelen av den kostnaden. Plus som Åsa skrev i sin bok: Trivseln i att varannan vecka fylla hemmet med doften av nybakt.
8/ Jag måste få kontroll över matkostnaden. Jag har bedragit mig själv i tron att vi handlar för typ 4 500 kronor per månad men det stämmer inte. Vi ligger snarare på 7 000 kronor. Kanske 7 500 om jag räknar in att min man handlar en del. Genom att skapa en meny med ett par slamkrypare får jag ner kostnaderna och får samtidigt bättre pejl genom fyra samlade beställningar varje månad, istället för det där ströhandlandet varje dag. Och nu kom jag på en punkt till:
9/ Jag har svårt att handla med mitt side hustle hunden. Som ni vet är hundar att betrakta som förståndshandikappade barn som inte är välkomna någonstans förutom in på HM. Jag måste alltså binda honom utanför närbutiken och därefter, med kallsvetten rinnande nerför pannan, speeda mig igenom affären allt medan hans ihärdiga och jättehöga skall  - ty hans ägare har aldrig uppfostrat honom och heller ej jag - skapar stress för såväl mig som medmänniskor. Vilket gör att jag får kila ut i kvällningen och handla och det vill jag inte, då vill jag fira skymning* och dricka aperitif.

Jag fick idén efter inlägget med Sejvas fisktacos. Samma vecka hade jag använt croc potten (hädanefter: långkokaren) två dagar i rad och jag slogs av hur praktiskt det var att köra långkoket just två dagar i rad eftersom jag då inte behöver baxa upp och sen ner den otympliga tingesten från och till sitt köksskåp två gånger per vecka utan enbart en gång. Till och med jag kan leva med att ha den stående över natten, så ful den är. Sakta började min scam ta form. Hmm...jag kör en fin långkokt bolognäs onsdagar för att sedan köra ärtsoppan på torsdagar. Check på dem. Vid tandborstningen samma kväll (det är då jag brukar tänka) kom jag på att såväl bolognäs som ärtsoppa är batchprodukter, d.v.s. jag gör dem bara en gång varannan vecka, vilket betyder att jag bara kommer att behöva ha långkokaren framme två gånger per månad #lean.

Därefter frågade jag mitt språkrör mat av barnen vad annat de gillar. "Sushi" var ett givet svar. Det får bli fredagar framöver, tillsammans med mitt nya fynd** från beställningssortimentet: Julius Kayser för 59kr (OBS! Åtta dagars framförhållning här så jag har alltid en beställning i pipeline). Här har vi en glipa i systemet nämligen 14-åringen som inte gillar sushi. Jag får då demontera de asiatiska ingredienserna och servera vanligt ris med en bit stekt lax eller liknande. Men detta är enda avsteget från veckans matsedel swear to God. Sen fortsatte vi att bygga. Jag menar The Matsedel. Den kommer alltså att ligga under hela våren 2019. Jag kommer att se det som en utmaning att medelst inkrementella framsteg förfina dessa rätter bortom mänsklighetens perceptionsförmåga. Exempelvis tipsade IGMR i sin kommentar till Sejvas fisktacos om att göra egen sås med mango och koriander. Noterat! Detta kommer säkert att testas under våren. Liksom andra såser och tillbehör. Men själva grunden med tortillabörd och pommes får nog stå kvar.

På samma sätt kommer jag att jobba på att för varje batch köttfärssås addera mer och mer grönsaker och mindre och mindre kött. Lite som att koka en groda ni vet, börja med iskallt vatten och höj gradvis värmen. Osmaklig liknelse vid bolognäs men ändå. Och helgens kycklingrecept, kom igen! Det finns ju miljarrrder sätt att tillaga kyckling på, det är bara att kylskåpsgoogla. Eftersom jag troligtvis kommer att köpa hem 2:a hands-sorteringen på frukt och grönt i slutet av veckan blir det ett givet inslag i lördagens rätt. I förrgår kväll (första lördagen i den nya matordningen) fick de ugnsstekt kyckling i olja/soja/fryst koriander/vitlöksmarinad toppade med en mix av smörstekta andrasorteringsgrönsaker i form av champinjoner och haricots verts***. De åt! Gröna bönor! Till detta serverades ris och ett iskallt Julius Kayser. NOM!

Ytterligare en fördel med detta förfarande är att jag har en one and only shoppinglista som jag nu satt upp på kylskåpet. När det är dags att göra veckohandlingen tar jag och ögnar igenom min lista för att sedan ögna igenom mitt kylskåp och mitt skafferi. Hepp så var det klart. Nästa steg är ju att skapa en färdig shoppingslistebas på Mathem.se så att man bara kan gå in och plocka upp den och göra ett par modifieringar innan inskick.

Nu blev det här inlägget så långt att jag återkommer imorgon med den exakta matsedeln. Hade du och din eventuella familj klarat att äta samma sak varje vecka under ett halvårs tid?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Enligt en vän till min man är detta gammelsvenska för att göra "det".
** Art. nr. 2934, finns under flik vintips ovan. Ett överraskande bra vin - torrt men otroligt smakrikt med en härlig eftersmak. Rekommenderas varmt!
*** Det är för övrigt bra att tänka på att använda Mathems 2:s-sorteringskasse rätt tidigt i matlagningscykeln eftersom de trots allt ligger i andrahandskassen av en anledning. 

Kondo-söndag: Making Room for Baby

I detta avsnitt träffa Kondo ett gravidt (hur säger man?) par med en riktigt urballad relation till skor.

Jag får i det här programmet vatten på min kvarn kring att förhålla sig restriktivt kring gåvor barn. Huvudpersonen Mario minns sin barndoms jular när föräldrarna "gjorde stora uppoffringar" för honom och hans bror och därför måste han hamstra 160 par sneakers som han aldrig använder. Var något av de par han packade upp utan pristag?  Han hade tydligen också köpt dessa på kredit och trots detta tyckte Clarissa att det var en god idé att föda hans barn.

För övrigt var det är rätt trist hem. Jag tänker vara storsint nog att inte kommentera soffan (är det en soffa ens?) de sitter i inledningsvis och inte heller tänker jag kommentera de genomgående orangea väggarna. Men jag kan inte låta bli att kommentera bananhängaren i köket. What a useful piece of shit. Är det för att bananerna inte ska få liggsår? Fattar ingenting.

Jag är också nyfiken på om kvinnan kommer att se sitt hår-tic när hon ser avsnittet. Ett par andra detaljer som fångade min uppmärksamhet var:

- Han har en oöppnad inbjudan till sin brors bröllop i sin pappershög. Här anas trauma. Men han ser allt annat än ledsen ut, snarare är han uppspelt. Vad är det jag inte förstår?
- När de sitter i sin...sittgrej i början, har de benen i kors men fötterna pekar från varandra. Jag är rätt intresserad av kroppsspråk och det här betyder ju att man distanserar sig och tycker olika. På slutet satt de inte så. Betyder det att Kondos exercis fått dem, precis som hon sa, att samarbeta kring sina gemensamma mål och bli få mer samsyn? Och framför allt, är det bara jag som hänger upp mig på om folk (däri inräknat mig själv) sitter med benen i kors med fötterna riktade mot varandra eller ifrån varandra? Eller om både riktas åt samma håll, då betyder det att båda tycker som den som den andra parten riktar sina ben mot, om ni fattar vad jag menar.


Mvh/
FruEfficientBadass

Min vän säger upp sig - å nu?

Gudda! Trogna läsare av blögga vet att jag för några år sedan blev frälst av Jesus Kristus Money Mustache och sen den dagen slog jag in på en annan av livets stigar, ni vet den som inte är en motorväg utan en snårig men spännande skogsstig. Ungefär samtidigt gjorde min vän J ungefär det motsatta. Vi har tidigare gått hyfsat sidledes med jobb i liknande bransch, hus i samma förort och samma antal barn. Och trots att vi har en manlig vänskapsrelation* är hon utan tvekan ett av mina mitt-i-natten-samtal om du förstår, helt enkelt en av de där pärlorna som glänser lite extra i ens hjert. I samband med sin 40-årsdag bestämde hon sig för att förverkliga en gammal barndomsdröm, nämligen att läsa en kurs i arkeologi på universitetet. Detta hejades ivrigt på av oss som bevistade hennes 40-årsfest och jag kunde riktigt se hur det lyste ur hennes ögon vid blotta tanken på denna 10-poängare. Eftersom hennes jobb som chef på ett stort bolag var inne på femte året gjorde hon bedömningen att hon kunde knöka in denna deltidare vid sidan om jobb och vardagslogistik med tre barn. Men sen hände det [inte enligt henne men enligt mig] otäcka...

...Min vän blev approcherad av en hallick head-hunter som lockade med rent heroin saftig lön, årsbonus, fetare tjänstebil (SUV of course) och...spiken i kistan...en inlåsningsbonus.** Jag minns tydligt vad min vän sa när hon väl bestämt sig för att ändra diskurs och acceptera tjänsten: "Ja, ja, jag är medveten om att det kommer att bli slitigt som tusan och jag får naturligtvis hoppa av arkeologikursen, men pengarna...det är för mycket pengar helt enkelt."

Låt oss stanna till lite här vid pengarna då. Jag har i runda slängar en uppfattning om vad hon tjänat och tjänar idag. På tidigare arbetsplatsen: Brutto: 60 000kr/mån. Netto efter avdrag för tjänstebil: 34 000kr/mån. Nya jobbet: Brutto: 80 000kr/mån. Netto efter avdrag för ännu fetare tjänstebil samt trängselskatt (2 h pendling per dag tvärs över stan): 36 500kr/mån. Årsbonus ungefär lika på båda ställena och den kan gå från 0 till infinite, men eftersom caset blir så blurrigt då tittar vi på månadslön. Men om vi återgår till lönen:

20 000 kronor i bruttodiff gav i detta fall 2 500 kronor i skillnad i lönekuvertet. 

Det är inte enbart på grund av att en större del av hennes lön nu slukas av den statliga inkomstsktten. Det handlar också om att hon i nya tjänsten gick från V70 till SUV och att det nya jobbet ligger på andra sidan stan, i det här fallet Stockholm med sin trängeslskatt. När jag fortfarande pendlade som en dåre ingick trängselskatten i leasingkostnaden men så icke längre tydligen, så hon pyntar mellan 1 500 och 2 000 kronor på detta varje månad - YIHOO få betala för att sitta i bilkö! Och när vi ända talar om bilkö. På förra jobbet hade min vän 40 minuters pendling per dag (samma sida av stan thus ingen trängselskatt) och i det nya jobbet 2 timmar per dag. Förutsatt att hon tar sig till jobbet varje arbetsdag tio månader om året blir skillnaden 27 timmar per månad, 267 timmer på ett år eller 11 dygn. Men man kan ju inte köra bil 24 timmar om dygnet, men dela 267 med 8 (en typisk arbetsdag) och du får siffran 34. Hon tillbringar alltså 34 extra arbetsdagar i bilköer genom Stockholm för nöjet att gå till sitt nya jobb. 

Jamen inlåsningsbonusen då? Den gjorde det väl värt det ändå? En årslön in på ISKen bara (minus att 60% går bort i skatt)? Woops, de bonusparametrarna var visst byggda på obsoleta och felaktiga antaganden så sorry, bidde ingen. Etter värre var att det nya jobbet var helvetet. Jag tänker inte gå in på detaljer men eftersom jag gillar Maslow: En organisation vars ledning lade allt krut i den översta nivån a.k.a. självförverkligande (tänk: snygga visionära Powerpoints) men mycket litet krut på hygienfaktorerna ("Va? Vill kunden ha sina varor levererade också? Vik hädan, jag skapar Powerpointhistoria!"). En halvdöd ledningsgrupp och en VD som helst drog ner persiennerna när kund var på besök. Släng därpå personalansvar för 200 pers som skulle rattas lite med vänsterhanden eftersom min väns arbetsuppgifter var såväl tekniskt krävande som omfattande i sig. Min vän, som har nästan osund nivå av integritet och professionalism i allt hon gör (jo det har du bitch säg inte emot) försökte trolla med knäna under ett par års tid men när hon nu i vintras upptäckte stora hårtussar i borsten förstod hon att det var dags att dra i handbromsen. Sällan har jag väl blivit så glad för ett sms som för det jag fick nedan i början av veckan:

Med hennes cv kommer hon att ha ett jobb inom kort och hon kommer om några år att blicka tillbaka på den här perioden av sitt liv som ett felbeslut och en jobbig passus, men också som en betydande livserfarenhet (typ "du kan slita häcken av dig men utan fungerande leverans eller ledning är dina ansträngningar förgäves"). Nu stundar sex månader av norénsk uppsägningstid då hon ändå måste ta sig in på det sjunkande kontoret och umgås med sin lealösa chef och sina likaledes lealösa ledningsgruppskollegor innan hon till sommaren släpps ur sin bur.

Mitt dilemma är detta. Jag vill ju frälsa na'. Jag ser ovan karriärhistoria med efterföljande "Jag måste hitta ett jobb snabbt eftersom vi inte klarar oss på min mans lön" (som är i samma storlek som hennes) som ett tecken från Lisbeth att det är dags att göra ett par livsstilsförändringar. Men eftersom min vän är en trogen läsare av bloggen och kanske just därför ändå inte drabbats av frugala bacillen måste jag ta fram det tunga maskineriet a.k.a. MOROTEN.

Så därför, ögna igenom parametrarna nedan och kom gärna med konstruktiv feedback i kommentatorsfältet. På vilket sätt - nu när min vän står i begrepp att kasta sig in i nästa jobb - kan tankegodset inom FIRE hjälpa henne att undvika mer hårtussavfall och/eller mindre nivåer av stress i sitt liv från och med nu? Utan att bli en total frugal weirdo that is? Förutsättningar:

- Såväl min vän som hennes man har utmärkta earning capabilities. De kommer att plocka ut 35-45tkr rent varje månad fram till pension om de inte gör några större förändringar i nuvarande jobbupplägg. Skulle hon välja en down-shift och "bara" jobba som KAM skulle hon säkert lyfta ut runt 30-33 per månad ändå.
- Tre barn varav det yngsta går i FSK så deras kostnader för barnomsorg kommer att minska och försvinna åren som kommer.
- Två bilar (varav minst en SUV, osäker på den andra). Trängselskatt för åtminstone en.
- Villa vars belåningsgrad jag inte vet. Den har ökat rejält i värde sen de köpte den men de har å andra sidan höjt upp lånen löpande för att bekosta renoveringar. Inga renoveringar framöver tror jag, givet att i princip alla rum, badrum, trädgård samt uppfart är fixade. De verkar väldigt fästa vid huset, vill inte sälja så fort ungarna lämnar boet som en ann.
- De bor i Stockholmsområdet med kollektivtrafik i krokarna.
- De dyrhandlar (typ Hemköp/Maxi) och tar take-away några gånger i månaden (vilket i en familj om fem motsvarar runt en femhundring per gång).
- De åker utomlands några gånger per år: Charter, weekends osv.
- De har en fjällstuga som de hyr ut lite halvhjärtat till vänner när de inte är där. D.v.s. de maxar inte skiten ur den.

Hjärtefrågor för familjen: Träning & hälsa och att vistas i fjällen vintertid. Sällan hör jag min vän så lycklig som när de lyckats yxa loss en vecka från ekorrhjulet för att få umgås med familjen i backarna. Vidare har ju min vän en barndomsdröm att läsa arkeologi, något som prioriterats bort under de senaste åren på grund av jobb.

Om jag hade fått fria händer hade jag ju inom loppet av en kafferast, eller nåja, inom loppet av en timme jag åker ju kommunalt, suttit vid deras köksbord med rödpennan i högsta hugg och snipp snapp så hade jag klippt ner deras hushålls-spending så att de inom loppet av fyra år kunnat deklarera sig i princip ekonomiskt fria (givet att de då närmar sig 50 ännu mer troligt eftersom de då bara behöver bygga en brygga fram till pensionen av vilken de kommer få mycket givet feta tjänstepensionslösningar). MEN nu har jag ännu inte fått en sådan inbjudan och dessutom hade det ju inte givit er möjligheten att presentera morötter. Tänk visionärt bitchas, inte så mycket siffror.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Man rings en gång i halvåret och fyllnar till en gång per år.

** Jag vet inte vilken den korrekta termen för denna sortens bonus är men dealen är att stannar du under en viss på förhand stipulerad tid, säg tre år, utlöses en bonus som är fetare än en amerikansk snittrumpa. I hennes fall tror jag det var en årslön som sedan skulle pytsas ut under de två kommande åren (utöver den årliga bonusen of course) vilket i praktiken gör att den anställde blir företagets bitch i sammanlagt fem år.

Lyckan i en nagelklippare

Sällan lever man så minimalistiskt som på resande fot, särskilt om man är två om en kabinväska en vecka så som jag och 9-åringen var när vi åkte till Mallis (Trots det kom det oanvända plagg med tillbaka?). När det bara var ett par dagar kvar på resan började jag sakna en nagelklippare men eftersom det strider mot mina principer att köpa en ny eftersom jag har flera stycken hemma lät jag det bero. Döm om min lycka när jag av en slump hittade en nagelklippare i ett dolt fack i min sminkväska. Eftersom jag under samma vecka börjat läsa om ”Hejdå saker” av Fumio Sasaki kunde jag koppla min lycka över nagelklipparen till Sasakis text. Han menar ju bland annat att ”Endast med få ägodelar kan man känna varaktig lycka”. Han exemplifierar med sig själv och den tid han levde ett maximalistiskt liv (vilket enligt hans mått är en lägenhet på 30 kvadrat med saker i) då han trots "mängder med kläder" aldrig hade något att ha på sig och trots hundratals olästa böcker i bokhyllan alltid var på jakt efter nya böcker att läsa. Sasaki menar att vi, för att förstå detta måste förstå vår förmåga att se skillnad i olika former av stimulans. Förändring och avvikelser leder till tillfredsställelse vilket låter bra, men dessvärre verkar det bara på kort sikt. ”Den enorma kraften i detta kan förgifta det mesta” menar Fumio.

Jag tänker på en gammal kollega som var helt besatt av hemmafix. Var det inte en walk-in-closet (”Jag kommer alltid att kunna vara välklädd!”) så var det nytt kök (”Vi kommer att kunna ta emot så många gäster nu och laga så god mat!”) eller uterum (”Vi kommer att spendera så mycket tid ute sommartid nu!”). Jag låter det vara osagt hur ofta och väl de nya ytorna användes eftersom jag efter avklarad uppgradering sällan hörde så mycket mer eftersom min kollega då gått över till att sukta efter något nytt, coolare projekt. Som Agassi lär ha sagt: ”Segerlycka är långt ifrån lika stark som den förtvivlan man upplever efter ett nederlag.” En besvärande brist (exempelvis total brist på filt eller täcke) leder till större obehag än ytterligare en consumer suckerae-vinst (exempelvis i form av en till täcket matchande filt ett lyxigt material) leder till välbehag. Han fortsätter:

”För ett tag sedan, halvvägs genom min minimeringsprocess […] låg jag i sängen och upplevde en märklig ny känsla. Av någon anledning var jag full av tacksamhet för allt jag fortfarande hade kvar. Det var något jag inte känt på länge. På den tiden var jag fortfarande så uppfylld av de saker jag inte hade att jag aldrig kommit mig för att vara tacksam för det jag ägde. Jag hade en säng, ett bord och till och med luftkonditionering. Jag kunde sova bra, duscha och laga mat och njuta av sådant jag tyckte om. Det var en lägenhet där jag kunde slappna av och känna sinnesro. Verklig tacksamhet blir bara möjlig när man inte har så många prylar.”

Klipp till: Jag hittar nagelklipparen. Det var inte så att jag hittade en manikyrväska med fem sorters lack, orangepinnar och olika filar, utan precis det jag behövde för att korta ner naglarna så att de såg fräscha ut och så att de inte riskerade att gå av och skapa obehag genom att fastna i olika sorters ludd, det värsta jag vet (vid sidan av krig och plastsugrör). Jag kanske inte förmår sätta ord på den känslan jag erfor vid det här tillfället, men jag var så att säga lyckligare och mer nöjd än om jag antingen skaffat en ny eller gått på salong och fått naglarna fixade. På samma sätt känner Sasaki inför samtliga sina föremål, lycka, tacksamhet och nöjdhet. Se nedan några fulfotade bilder direkt från boka.

[Observera hur gjort sig av med samtliga handdukar utom en enkel liten sträv sak som han tvättar en gång i veckan och använder till allt...ink disk..vilket gör att de gånger han bor på hotell känner en sådan oerhörd lycka över att använda vanliga frottéhanddukar och badrock]. Om du går igenom/har gått igenom en minimeringsprocess, upplever du större lycka över de saker du har och i så fall: Vilka saker?

Mvh/

FruEfficientBadass