Saker jag inte fattar 3 - Telefonscener

För nytillkomna läsare är detta en serie där FruEfficientBadass profiterar på det faktum att hon fått lite trafik till bloggen och således kan utnyttja denna trafik till att få svar på saker hon, i brist på intellektuell stimulans, går runt och grunnar på. Eftersom hen är anonym ids hon inte ens skämmas över frågornas art och natur.


En sak jag stör mig på ofta är när det ska talas i telefon på film. Åtminstone var det så förr i tiden, vi talar Dallas-eran, men jag kan se det än idag. Det är inte realistiskt för de svarar för fort inom ramen för dialogen!


- "Malla van den Vanderkam".
- "(...2 sekunders tystnad för åskådaren...)
- "Vad säger du, har du varit med om en lavinolycka och har bara 5% batteri kvar på mobilen och du vill att jag ska spåra upp dig innan ditt syre tar slut?"


Vad är problemet? Är man rädd att åskådaren ska störa sig på tystnaden ("Jag har minsann betalt 130 kronor för den här biljetten, då ska jag ha många ord")? I mitt fall stör jag mig tusenfalt mer på den förstörda stämningen i filmen, eftersom det blir så uppenbart att allt bara är fejk. En annan sak som gör telefondialoger så artificiella är deras effektiva natur. Ett samtal flyter i regel inte på det sättet, folk i verkliga livet reagerar inte välartikulerat och med hög informationsdensitet. I alla fall inte de samtal jag för som mest går ut på att a) försöka få kontakt över huvudtaget och b) fatta någoting av vad någon menar överhuvud taget. Det måste in en mängd tystnader, hummanden och andra icke-ord för att dialogen ska bli trovärdig.


Och sen har vi det där med amerikanska filmer och serier och att man inte säger hejdå. Det kanske har ändrats på senare år, men när jag var liten så var det uteslutande bara pang ner i klykan när folk ansåg sig ha pratat klart. Hur visste de att personen i andra änden var klar? Och så otrevligt dessutom? Är det så på riktigt i USA? Nej eller?


Vet ni varför telefonsamtalen sköts så dåligt? Vi pratar bra produktioner också- inte bara såpor. Fattar det inte, det är som en blank fläck inom dramaturgin.






Mvh/
FruEfficientBadass

10 kommentarer:

  1. Då ska jag ge dig en fundering till:
    Varför är skärmen tänd på mobilen i alla filmer? På mobiler som släcker skärmen när man pratar alltså..

    SvaraRadera
  2. Var på bio i min ungdom med en kompis. Mitt i en spännande scen i filmen uttrycker hon "Var får de alla vigselringar ifrån i alla filmer??" Jomensåatte... det var precis det jag också tänkte ¨på...eh.

    SvaraRadera
  3. Detta har jag funderat över också! Men även varför det i filmer och moderna serier som ”Mord och inga visor”, tar max 0,5 sekunder innan ytterdörren öppnas efter knackning/plingning/blankning? När det ringer på hos mig så står jag och friterar fisk i öppen kastrull eller är på väg in i duschen så det dröjer en inte så ansenlig tid innan jag kan öppna och tacka nej till random skolungdom som säljer rabatthäften.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju den fysiska motsvarigheten till alltför effektiv telefondialog. Väldigt odogma.

      Radera
    2. Det här med ytterdörrar är exakt vad jag ville ta upp också. Hur krystat och onaturligt det känns som tittare när de ringer på hos någon som låtsas att detta inte alls är välregisserad TV. Ni vet, all folklig underhållning där programledaren eller tv-teamet ringer på hos någon som de ska intervjua/flytta in hos/renovera åt.

      Börjar ångra mig nu medan jag skriver detta eftersom det plötsligt slog mig att alternativet är värre. Tänker då på Arga Snickarens nya programserie där varje avsnitt börjar med att han går in hos folk som inte är hemma och låtsas att han inte alls vet vem eller vilka som bor där. Trots att man vet att han vet. Aaaah, det är SÅ irriterande!!

      Radera
  4. Jag öppnar inte ens dörren om jag inte vet vem det är. Ska jag om anti klimax

    SvaraRadera
  5. Svar
    1. Hej K? Ja, det hade inte blivit så bra Netflix av den manövern.

      Radera