The Art of Frugal Hedonism - Intro

Va? Ett inlägg på en lördag, dessutom med säsongsdiskrepans (för det ser väl vem som helst att nedan vy inte är februari)? Jag fick ett mail av en läsare förra veckan och hon uttryckte sin förtjusning över begreppet Frugal Hedonism. Därtill tackade hon mig för inläggsserien från sommaren 2018 eftersom hon då slapp köpa och läsa boken. Hennes förslag var att jag skulle reprisera serien de dagar jag inte har ordinarie inlägg och jag citerar: "Jag tror att ditt underbara kommentarsfält skulle blomma ut". Hon tillägger också att många av er som läser nu inte läste bloggen då vilket är korrekt, ni har mer än tredubblats sedan dess. Men tillhör du de tidiga läsarna kan du ju bara strunta i att öppna bloggen de kommande helgerna så är alla nöjda och glada.

För ett bra tag sedan fick jag tips av "EB" att läsa The Art of Frugal Hedonism av australiensiskan Annie Raser-Rowland "with" Adam Grubb*. Jag var ju i Italien i juni och det finns ju i sanning inget bättre ställe att avnjuta en bok om frugal hedonism på än i de böljande Toscanska landskapen. Man kan riktigt höra rustningsklapprandet från Marcus Aurelius soldater på väg mot Rom för att inta en enkel måltid bestående av solmogna tomater, ekologiska ägg och rosmarin för att sedan gå och dänga lite slavar med spikklubbor nere på arenan.**

Jag läste boken. Jag läste den igen. Jag antecknade för allt vad tygen höll, men jag misstänker att jag inte kommer att kunna göra boken rättvisa så mitt stalltips nummer ett är: Låna den. Men för dig som är lat kommer jag ändå att göra ett försök att extrahera några av tipsen och tankeövningarna. Jag trodde att det skulle bli tre-fyra inlägg med det blev något fler ehurrm...Så många att jag skapat en helt ny etikett "The Art of Frugal Hedonism". Det är mest för min egen skull, ety det här kommer att bli en viktig del av min fortsatta livsinriktning och jag kommer behöva gå tillbaka och fundera på en del av de saker som boken avhandlar.***

För dig som har bråttom (rekommenderas i och för sig inte om du ska ta till dig budskapet inom frugal hedonism) så skulle jag kunna inleda denna miniserie med nedan citat (s. 171 i boken):

"The Frugal Hedonist does not expect perfection. The Frugal Hedonist expects that life will be a multi-coloured journey of pleasures and struggles and joy and death and adventure and boredom and epiphany and love and loss and getting drenched in storms and dry by fires and sometimes eating slightly stale bread but not minding and sometimes eating freshly plucked raspberries and being jubilant. [...] She recognizes that although endless choice promises endless freedom, it also entraps us in an endless series of fine-tuned decisions that we feel must be well-made to encourage success and accurately reflect our identity. So, she makes some broad decisions to spare her brain this gruelling banality."

Eller kanske detta citat (s. 176):

"The Frugal Hedonist is a master of the art of enjoying, and you can enjoy anything you enjoy enjoying****. You don't need to have The Best, because The Best probably isn't inherently the best anyway. And even if it really, really seems like it is, it won't by next year."

Jag kommer att tänka på Mrs Frugalwoods som, efter åratal av konsumtionshets och andan i halsen av att hålla sig uppdaterad med det senaste bara sa nej. "Nate and I decided to just say no, as simple as that". 

Håll konsumtionen på en armlängds avstånd och fokusera ditt liv på att leva, skulle man också kunna sammanfatta Annie Rasers/Adam Grubbs filosofi med. Det är som en skala-löken-övning i syfte att blotta själva livet under alla lager av konsumtion, normer och samhällsstrukturer. Jag skulle gå så långt som att säga att den här boken har livsförändrande potential - om du läser den med ett öppet sinne. Jag har, trots att jag redan kommit en bit på resan, fått en klarare syn på tillvaron. Flera av bokens tips och inspirationstexter kommer jag att införliva i mitt liv per idag.

På tal om idag. Någon dag efter att bilden ovan togs rullade ett massivt åskväder in över Toscana, det blixtrade något vansinnigt och sedan öppnade sig himlen och regnet öste ner på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Alla gårdsgäster drog sig snabbt in på sina rum och stängde fönsterluckor. Vi gjorde tvärt om - när det värsta passerat gick vi ut i ösregnet med kläderna på tills vi var alldeles genomblöta. Sen bytte vi om till badkläder och hoppade ner i den ljumma, folktomma poolen. Det skulle exempelvis kunna klassas som frugal hedonism; ingen stor sak, men lite som att hitta tillbaka till hur det är att vara barn, människa, en varelse. Minns du hur det var att bada i sommarregn? Minns du dessutom hur det var att bada i pool på barns vis - det vill säga göra kullerbyttor, stå på händer, göra bomben? Inte simma på prudentligt vuxenvis för att få motion i syfte att stärka din kropp och bli en än mer duglig samhällsmedborgare med en mer ad compliant kropp. Suga musten ur livet, det är vad hedonism handlar om. Och det bästa är att du behöver mycket liten budget för att kunna göra det.

Stay tuned så får du mer göttigt ur boka.

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Minns Roslings ord: "De rädslor som förr höll oss vid liv håller idag journalister anställda." D.s.

* Vad betyder detta "with"? Jag antar att det betyder att hon skrev boken och han satt och smackade bredvid och bidrog med en och annan oneliner när han hade lust. I så fall borde samtliga mina uppsatsarbeten på högskolan varit FruEB "with" student X & Y. 
**Ni får ursäkta, jag har ännu inte hämtat mig från Gladiator jag vid 42 års ålder tydligen inte hade åldern inne för att se.
*** För er som inte fattat det än skriver jag den här bloggen i första hand för mig själv, som en sorts dagbok och tankesorterare. Men läs på du, orden är ju redan skrivna och det kostar mig inget att just du läser.
**** Gretchen Rubin ("The Happiness Project") talar också om detta - konsten att hitta tillbaka till sina sanna nöjen. Exempelvis resulterade det i att hon, närmare 40 år gammal, började klippa ut roliga tidningsnotiser och bilder, som hon klistrade in i ett block och skrev små anteckningar till - något hon älskade att göra som barn. Inte ett helt vanligt "vuxennöje" men vem bryr sig? Det gjorde henne lycklig. Och reminder - det är ju lycka vi letar efter där ute i galleriorna.

Ljuset är tillbaka ack och ve

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Kronans Apotek.

I min värld finns det två sorters människor. De som lever upp på hösten och de som lever upp på våren. Jag tillhör, som nog de flesta som läser bloggen vet, den förstnämnda kategorin. Krispiga höstdagar med klarblå himmel, vackert välskräddat mode och intellektuella ambitioner och projekt ("lilla nyår"). Solstrålar genom milt färgsatta trädkronor, skymning runt middagstid så att man kan tända ljus och brasa, grytor och rödtjut, dimma och doft av multna löv, the works I love it. Våren, eller snarare den tid som gränsar mellan vinter och vår, är hemsk. Mars har alltid varit min hatmånad och i år känner jag för att peta in februari av bara farten. Ljuset gör sin ankomst inte i försiktiga små trevanden utan att likt pulverblixt i en gammal lådkamera explodera rakt in i tillvaron, varvat med blygråa dagar med brundassigt snöslask eller som nu, bitande, obarmhärtig iskyla. Och solen är inte snäll, den lyser på mina fönster som jag nu ser har utsatts för monsterslem under hela vintern. Den lyser in i mitt, trodde jag, städade vardagsrum och exponerar varenda dammkorn, varenda liten fläck. Den lyser in i mitt psyke och blottar min lealöshet som jag så behändigt kunnat dölja i midvintertid genom att gå och lägga mig klockan 21:10. Varenda skavank ligger som på operationsbordet (eller borde göra det). I veckan var jag hemma med sjuka barn och råkade då få en skymt av mig själv i den onådigt upplysa badrumsspegeln.

Jag var precis på väg att dra ner rullgardinerna i TV-rummet för att, femton år för sent, se säsong ett av Sopranos, när jag insåg att jag var tvungen att vidta åtgärder. En frisk promenad i fem minusgrader? Uppbygglig litteratur? Spela schack med de sjuka barnen? Nay! Jag säger som amerikanarna i krigsfilmer från 80-talet: Nuke them! I samband med ett besök till ortens apotek för att köpa medel mot bandmask (kisse) skaffade jag förstärkning på kemifronten:

Permanent hårfärg - the bliss, den enskilt största anledningen till att folk idag upplevs som yngre än förr då en 50-åring såg ut som en 70-åring. Och till höger - enzympeeling från Emma S. Som ni vet gör jag stor sak av att lägga typ ingenting på hudvård och köper i princip bara två saker: Nivea Soft och Nivea Wash. Ljuvliga produkter som tillsammans går på mindre än en hundring. Men i mitt tidigare liv, det innan jag blev en frugal weirdo, konsumerade jag en del hudvård. Inte jättedyr sådan, men jag gjorde som de flesta kvinnor, tröstshoppade på Kicks och kom hem med än det ena, än det andra.

Under en period, tror det var när de började säljas på Åhléns, började jag använda Emma S:s produkter. Allra mest gillade jag enzympeelingen, som då såldes i vit tub. "Gives your skin that extra glow" är inte bara bullshit. Det jag gillar med den är att den är så snabb - en minut bara och sen skölja av. Redan några sekunder efter att du applicerat den börjar det pirra i huden och när du sköljt av den känns huden ungefär som när du varit ute lite för länge i solen: Det bränns och stramar lite. I love it! Och rosig blir den å, det är precis som att det bränts av en grå hinna. Om du vill testa den finns den även i Kronans Apoteks nätbutik och genom att använda denna länk ger du mig spons. Emma S. enzympeeling för 300 spänn, kanske inte helt frugalt. Men när jag konfronterades med mitt jag igår kändes det som att alternativet var en enkel biljett till Akademikliniken och där börjar prislappen på 15 000 och då får du bara ena bröstet lyft. Mitt estimat gör gällande att peelingtuben kommer att räcka till cirka 12 omgångar vilket ger en styckekostnad på runt 25 kr vilket är ungefär 1 175 kronor mindre än vad min tidigare ansiktsbehandling kostade, så allting är relativt.

Jag råkade också se att Kronans Apotek fram till och med den 3:e mars kör kampanj (25%) på alla La Roche Posay-produkter som är fantastiska för känslig hy som min som har anlag för såväl dermatit som atopiska eksem. Jag har ju vid ett antal tillfällen lyft linjen "Toleriane" och jag såg en för mig ny produkt - färgad dagkräm - för 160 kr (ord. butikspris 230 kr) i det fall du är nyfiken och vill testa konceptet.

Färgad dagkräm Toleriane 160 kr. till 3/3

En annan produkt som min konstnärliga ledare brukar köpa till mig i Berlin är Lipikar body lotion, som för övrigt var panelens favorit hos Testfakta. Enligt min vän är detta en erkänt poppis produkt bland Europas seniora diabetiker, vad nu det har med saken att göra.

Lipikar body lotion 129 kr (ord webbpris 160 kr)

Hur blev då resultatet? Jamen jag blev ju dösnygg:

Man ska i sanning inte underskatta placeboeffekten. Jag kände mig genast psykiskt mer stabil. Och med min nyligen inköpta ögonbrynspenna från HM för 50 spänn lyckades jag ge illusionen av att de (brynen) inte är helt söndernoppade redan vid 15 års ålder och så var jag på bana igen. Eller...inte helt. Jag gick ändå och la mig och sov i tre timmar, endast avbruten av barn som kom in och väste "mamaaaaaa" som att man skulle behärska konsten att kommunicera med dem utan att vakna. Men snart...då är jag tillbaka igen, trots det där förbannad ljuset.

Får du energi av den här tiden på året eller blir du som jag, katatonisk?

Mvh/

FruEfficientBadass

Jag pratar med min man

Passus: Apropå de diskussioner vi hade förra veckan med läsarfrågan "Rädsla för förlorad identitet vid FIRE" för att inte tala om IGMR:s pausinlägg från den 22/2: I helgen hörde jag ett Tim Ferriss-avsnitt som tangerade frågan. Det handlar mer specifikt om utmaningen hos högpresterande personer att känna sig nöjda och inte fylla på med en massa när man väl rensat schemat från tingeltangel. Kan rekommendera det om du har någon timme att slå ihjäl på väg till jobbet som du BEHÖVER FYLLA för att riktigt vara EFFEKTIV.

Nu i februari har min man haft vänligheten att skjutsa mig till stationen, särskilt de dagar jag bär strumpbyxor. Vi har då haft tillfälle att umgås på vuxenvis, vilket fordom hade betytt naket men i en trebarnsfamilj betyder att man kan prata med varandra i hela meningar. Som ni vet jobbar han deltid som ekonomitant på ett företag på orten, har noll personalansvar, i princip inga möten och stortrivs. Antal timmar är dessutom flexibelt och han bestämmer när och hur han vill jobba. Nackdel = han får ingen lön när han inte jobbar. Men det rör honom inte i ryggen givet att han har sitt stash om en månad skulle bli skral. Som januari exempelvis då han fick ut åtta tusen på grund av extensiv julledighet.

Men nu var det inte om min mans ekonomi vi skulle prata om utan hans allmänna hälsotillstånd. För jag frågade honom om han någonsin kände måndagsångest längre och svaret på frågan var nej. "Det var länge sen". Kan tyckas som en bagatell kanske, men alla som regelbundet drabbas av måndagsångest vet vilken surdeg det är - det lägger en blöt filt över den tid man har ledig (eftersom den ofta börjar redan under helgen) a.k.a. Lifvet och vad glädje har man av livet om man inte får glädjas åt det?

Min man signalerar inte stress på samma sätt som jag (med uselt humör) utan vänder den inåt. Enda signalen vi utomstående får är att han slår ner blicken i marken och tvångsmässigt börjar tvinna sin lugg. Rätt intressant ur ett antropologiskt perspektiv, det är som att se en fågel i sitt habitat och jag kunde nästan höra David Attenborough i bakgrunden när vi förr satt vid frukostbordet måndag morgon: "As you can see, the male is preparing for his week in the compound by twisting parts of his ornamental fur...".

I vilket fall, han erfar inte måndagsångest och trivs rätt bra med sakernas tillstånd. Vid sidan av sina gigtimmar ägnar han mycket tid åt tennis, piano och att rodda hela vardagsmaskineriet, så jobbet är mer att se som en liten del av ett annars rätt omväxlande liv. Dessutom har han ganska mycket kontakt med gamla jobbet på grund av ett konsultuppdrag samt ett pro bono styrelseuppdrag som gör att han får komma till stan ibland och klä sig i fina kläder. Kort sagt - en ganska soft yet tillfredsställande tillvaro för han.

Vi kom då in på ämnet framtid. Eller JAG kom in på det, eftersom min man i regel inte planerar mer än en vecka i taget, medan jag gör sovjetiska femårsplaner. Jag frågade då hur han såg sitt yrkesliv om vi skulle flytta tillbaka till Stockholm om ett par år (vilket ju var arbetsplanen). Skulle han kunna tänka sig att ha ett dito jobb även där? Eller känns kundreskontragigget i Hudik okej just för att det är Hudik, lite i skymundan?

Jag ska inte påstå att han hade ett klockrent svar på den frågan (se punkt: Planerar en vecka i taget), men det verkade faktiskt som att han skulle känna sig fine med det. De aspekter som gör att min man i dagsläget inte sluter sig inom sig själv och snurrar lugg är, enligt mina observationer, dessa:

1) Avsaknad möten
2) Avsaknad personal
3) Total flexibilitet i schemat

Vilket korrelerar ganska exakt med vad en av er nämnde i kommentatorsfältet för något år sedan: Var inte chef. Ha ingen chef. Gå 6 km om dagen. Nu har i och för sig min man en chef (viktig distinktion: denne bryr sig inte om var eller när han jobbar eller ens hur mycket han jobbar, så länge lönerna betalas ut och fakturorna går iväg), men min man är ändå chef över sin tid vilket ju är en viktig aspekt. Om du idag har ett fancy pancy jobb, skulle du kunna tänka dig att i framtiden ha ett opretentiöst jobb med dålig lön om det innebar att du åtnjöte punkt 1-3 ovan? Trots att dina gamla kollegor och annat löst folk antagligen skulle himla med ögona bakom ryggen på dig och undra vad du höll på med egentligen?

Mvh/
FruEfficientBadass

Spartips mat

Det slår inte fel - varje eftermiddag jag är på väg till tåget slår suget till och jag måst' in på den stationsnära ICA:n för att köpa naturgodis eller andra artvidrigheter. Det finns så många saker som stör mig med detta beteende: Min bristande karaktär, det faktum att naturgodis kostar 160kr/kilot (och mestadels består av jordnötter som borde kosta en tiondel), att jag göder ICA-maskineriet OCH att det alltid är knökfullt med folk på ICA vilket gör att jag riskerar att missa mitt tåg. Men så en dag upptäckte jag en annan butik på vägen till stationen och i brist på etablerad term säger jag "orientalisk butik". Eller möjligen "arabisk butik", för de säljer stora mängder halal-korv (men även hårprodukter för afrohår). Men det som runt femsnåret fångar mitt intresse är varken korv eller hårgelé utan snacks av typen croissanter, stora pretzelkringlor och sesampinnar (googla). Och här finns de, en masse. Billiga är de också! För samma pris jag får tio bitar naturgodis får jag närmare ett halvkilo sesampinnar, Premier Quality and shit.

Min vän Stina Vini, det koreanska kökets okrönta drottning, brukar köpa ris i typ 50-kilosförpackningar på Luntmakargatan i Stockholm (ni vet den där koreanska lilla butiken mycket snett emot Arirang) och till och med i Hudik kan man handla mat i den här typen av butik - i somras köpte jag ett armfång färsk spenat för runt en tjuga. Andra stapelvaror man hittar i den här typen av butiker är ju olika mjölsorter, alla sorters nötter och smaksättare av typen soja, sesamolja, sjögräsblad jumjum, de kan jag sätta i mig rakt ur paketet på bio. Brukar du handla i exoootiska butiker och om ja - giv tips.

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Oro för förlorad identitet i FIRE

Jag vill tipsa om en blogg jag börjat scrolla lite i - Västkustinvesteraren - som har en mycket bra sammanställning av indexfonder här samt mer om indexfonder här. Har lagt honom i blogglistan å.

För ett tag sedan fick jag ett mail från en läsare med den oemotståndliga ämnesraden "Jag tror att jag har FIREat". Jag väntade mig ett glatt mail, så som det brukar låta när folk adrenalinstinna och euforiska precis sagt upp sig för ett liv i sus och dus. Men det var ett mer komplext och eftertänksamt mail, och det löd:

"Jag har nyligen bestämt mig för att jag har tillräckligt med pengar för att börja designa ett liv där det inte behöver ingå så mycket arbete. Jag har ca 13-17K SEK passivt per månad enligt 4% regeln och mitt liv beräknar jag ligger på ca 10-13K SEK per månad. Jag har börjat vikariera som [arbete med rätt låg prestige] i kommunen där jag bor och det är ganska fysiskt hårt jobb men skönt eftersom det är ganska så enkelt och lite socialt. Det blir ca 3-4 dagar per månad och lite pengar som kan gå till resor eller annat roligt.

Till mitt "problem" om man nu får har det när man är FIRE ;-) Jag har en identitets-kris. Jag vill inte tappa mina uppbyggda skills (olika språk, presentera inför ledningsgrupper, leda ett team, vinna/ta hand om kunder mm.) och när jag jobbar som [arbete med rätt låg prestige] så skriker mitt ego inombords. Det känns som jag verkligen inte vill acceptera förändringen rent karriärs mässigt. Men samtidigt vill jag absolut inte ha ett 9-5 kontorsjobb.

Jag har funderat på eget företagande vilket jag har gjort i många år tidigare men är ganska osugen på det (marknadsföring). Sedan så har jag kollat på lite kvalificerade jobb men allt verkar vara 80-100%. Volontär arbete men verkar inte så avancerat mm.

Med två små barn så finns det fortfarande mycket att göra hemma och efter förskolan så jag är absolut inte uttråkad. Jag har tillräckligt med sport och hobbies, det jag vill ha är något "professionellt" där man kan jobba typ 30-40% och använda sig av sina förmågor. Om du har orkat läsa igenom fram tills hit :-) Kan du relatera till detta? några råd? kanske kan göra ett anonymt inlägg för dina läsare att kommentera på?"

Vilka råd skulle ni ge skribenten?

Mvh/

FruEfficientBadass

Jag ger råd till en 26-åring

För ett par veckor sedan fick jag ett sms av min konstnärliga ledare: "Ring. Investeringsråd till L." Jag förstod direkt vad det handlade om. "L" är min väns sladdsyster, i spannet 24-29, skulle tro att hon är 26. Hon har varit som vilken 20+ mänscha som helst som satt sprätt på sin lön och sitt andrahandsuthyrningskapital löpande. Men nu var fönstret alltså öppet - hon bad sin syster om investeringsråd. I potten: 150 000 pix som skulle in på börsen och löpande runt 10' i månaden in i ISK.

Eftersom jag redan tidigare groomat min vän ur privatekonomisk synpunkt kunde hon med ackuratess ge L basråden, d.v.s. pytsa in beloppet under ett års tid i 50% Avanza Global och 50% Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Jag var mycket stolt över henne för att hon så självklart gav ett sådant bra råd. Och nej, forskningen talar emot att fasa in över tid eftersom Time in market >Timing the market. Men vi har med en rookie att göra och så nesligt det hade blivit om denna 20+are skulle erfara börssättning veckorna efter att ha lagt in sitt samlade sparkapital. Inte värt det.

Anyheuuuw, jag ombads ge L lite mer abstrakta tankar kring börsen och eftersom vi var under tidspress (detta var en mobilkonsultation) var jag tvungen att tänka till. Två, max tre, punkter man vill skicka med en klok ungdom av detta slag. Det blev nedan:

1. Gör en graf för att följa dina framsteg. Du kommer nämligen att röra dig bort från en tillvaro där varje minuspost på ditt konto som tidigare syntes för dig som ett nytt plagg, en resa eller en pryl, nu kommer att följas av vakuum. Det kommer att kännas som att du pytsar in pengarna i ett svart hål. Därför är det a och o att du visualiserar dina framsteg. Så gör en enkel graf där du en gång i halvåret plottar in din status, gärna med någon form av mood board jämte (bild av dig som filthy rich vid 40, den dagen då du inte kommer att behöva jobba för att betala räkningarna).

2. Du beträder från och med nu landet tvärt emot. När folk (affärspress, taxichaffisar, kollegor) ryar "sälj, sälj", då ska du göra tvärt emot. Du ska köpa för allt vad tygen håller, precis som du förr brukade handla kläder på rea. För du, till skillnad från dem, vet att en genomsnittlig nedgång/"krasch", varar i 200 kalenderdagar. Och när samma människor sedan ropar "köp, köp", ja då ska du fortsätta att köpa i vanlig takt.

Vilka punkter skulle du skicka med en ungdom vad gäller sparande om du bara hade två minuter på dig?

Mvh/
FruEfficientBadass

Fantasi vs. verklighet

Jag har, som jag redan hintat, rätt mycket att stå i för tillfället. Det har med studierna att göra och jag lämnar ofta torpet redan 06:30 på morgonen för att inte komma tillbaka förrän runt 19-snåret på kvällen. Men det rör sig om en i tid avgränsad period och innan våren är ett faktum kommer jag att vara tillbaka i leisure mode. 

Anyheuuw, för ett par veckor sedan hade jag typ en ledig dag och var då hemma på torpet. När jag efter solens uppgång släppte ut hönsen och gav dem majs kom jag att tänka på den exercis jag tidigare berättat om, nämligen när jag mitt uppe i tjänstemannaskiten satt och klippte ut bilder ur tidningar för att gestalta mitt drömliv (minns pinsamma ord som "hönsglamour"). Nåväl, nu är jag ju mitt i den, den framtida drömmen och jag stannade upp en minut för att fundera på hur det känns. Kan ju vara intressant för er som sitter och dagdrömmer framtid i ergonomiska stolar i korridorsmiljö. Så låt mig avslöja:

Det känns väldigt vanligt.

Det är på intet vis så att jag vaknar på morgnarna, skuttar ur sängen och utbrister "Vilken dag! Vilket liv! Halleluja, tack herre för FIRE!". Tvärt om masar jag mig motvilligt upp precis som vilken dag i ekorrhjulet som helst. Möjligtvis med undantag för den där speedade känslan jag brukade ha om det låg public shaming på schemat en dag på jobbet. Sen tar uppgifterna vid. Jag gör mina ryggövningar (precis som i stan), äter min frukost (precis som i stan), rättar till anletsdragen (precis som i stan) och ger mig iväg. Det är ju inte så att barnen är enklare på morgnarna för att vi inte löper ekorrhjul. Möjligen är både jag och min man lite mer fokuserade och trevliga vilket underlättar dialogen. Finns inget, INGET värre än att vara sur och stressad över någe skit på jobbet och i realtid se sig själv ta ut detta på de man älskar mest. Ursäkten efter ett utbrott känns också förkastligt lam. I vilket fall, förra veckan var jag som sagt ledig en dag och den dagen var perfekt. Låt mig dela några klippbilder:

Jag pratade lite med Pricken och Sving.

Promenad i februarisolen.

Restlunch.

Litt jubb. Skolarbete till höger, mitt ord. arbete till vänster.

Kattpaus.

Det blev lite kyligt så jag tände brasa.

Satte igång en dubbel batch ärtsoppa.

Middag med familjen. Jag vet, otyg att låta kisse äta från tallriken

Min poäng varandes: Vänta er inga underverk i FI-tillvaron. Är jag nöjd med utfallet av min sketchartade plan 2015? Absolut! Om du redan dragit ur pluggen - överensstämmer din tillvaro med hur du på förhand företällde dig den?

Mvh/

FruEfficientBadass

Vad ger dig lust?

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus. OMG jag kan inte nog betona den förväntan jag känner inför vilken typ av annonser Google väljer att bildsätta dagens inläggstitel med. Jag tänkte tala lust i den mer kroppskemiska betydelsen, influerad som jag blev efter den loppisfyndade Sanna Ehdins "Finn din inre styrka" (finns bara som e-bok) jag tidigare i månaden skrivit om när jag pratade plåster.

Om vi för ett ögonblock antar att människan i regel strävar efter att vara lycklig (det är åtminstone det  tema som oftast dyker upp i skönlitteraturen), blir det intressant att grotta ner sig i exakt vad det är som ger dessa känslor av lycka. Eller av välbefinnande, som man ibland titulerar det inom den positiva psykologin*. Först en passage ur boken:

"Framgång på andras villkor blir aldrig bra. Det fungerar kanske ett tag, men inte i längden, för den egna energin stryps sakta men säkert. [..] Om det man gör inte alstrar spontana känslor av lust och glädje, får man ingen påfyllnad inifrån utan man måste fixa allt utifrån. [...] Det blir en framgångsfälla, där man tror att ännu mer ska skapa det man söker. Då har det yttre livet - eller framgången - blivit en börda."

Så vad ÄR då lycka, rent krasst? Jag har ju själv min tes, efter att ha läst Gretchen Rubins bok "Lyckoformeln" (lyssna även på henne på ChooseFI!). Men det var intressant att läsa Sannas text om vilka signalsubstanser som verkar för ett ökat välbefinnande. Hon talar om en kroppens och psykets "verktygslåda" som vi får vid födseln. Genom att laborera mellan de signalsubstanser som ger oss lust versus olust kan vi få fram en mix som i större utsträckning ger oss fler perioder av tillfredsställelse i livet:

- Kortisol ---> Gör oss rädda, nedstämda och spända. Inte bra i stor dos, men krävs för att vi ska komma ur sängen på morgonen. Som en sorts "kick-in-the-butt"-hormon.
- Oxytocin ---> Ger känsla av trygghet och närhet, underlättar relationsbygge. Uppnås vid fysisk kontakt (jag minns att Gretchen brukade krama sin man exakt sex sekunder varje morgon för att oxytocin skulle frisättas och märker hur jag själv anammat denna kramprincip).
- Serotonin---> Utsöndras exempelvis när vi ätit och är mätta.
- Endorfin---> Både när vi njuter och lider.

(Parentes: Fysisk aktivitet ökar förekomsten av såväl serotonin som endorfin varför en bra sak i livet är att hitta en vardagsmotion som funkar utan att det känns som ett straff.)

- Dopamin---> Frisätts när vi anstränger oss fysiskt eller mentalt. Vi blir mer skärpta och koncentrerade. Det leder i sin tur till frisättning av serotonin vilket ger en lugnande och behaglig effekt för kropp och sinne.

(Parentes: Det är väl bland annat av den anledningen folk som är uttråkade/understimulerade på sina jobb ofta mår så dåligt?)

Sammanfattningsvis: En kombination av ansträngning och belöning är stommen i att känna sig nöjd med livet a.k.a. lycklig. Och det är av den anledningen det är viktigt att känna att man ägnar sig åt något meningsfullt samt att man lägger in pass av - i brist på bättre svenskt ord - hardship. Jag menar alltså inte "motgång", mer "motstånd". Läs The Art of Frugal Hedonism om du inte redan gjort det - som lycka på recept. Eller MMM:s bloggpost "Happiness is the Only Logical Pursuit" från 2016.

Vi har ju tidigare i bloggen delat med oss av våra lyckolistor - det våra kroppar och psyken allra helst vill göra när de har håltimme. För Gretchen Rubin var det att sitta och klippa ut fåniga notiser i tidningen och klippa in i ett stort block och skriva triviala noteringar till. Inget hon skulle lägga i CV:t, men väl något som gav henne positiva känslor. Och vad är ett CV egentligen till för? Att få ett jobb som gör en lycklig - antingen direkt då det är ett jobb med roliga och utvecklande arbetsuppgifter, eller för att jobbet ger deg du kan köpa lycka för (i den mån du tror att det är görbart). Oavsett livsåskådning är ditt mål troligtvis ökad nivå av lycka och kan du nå det med ett klippalbum är det ju toppen så det är förbjudet att tänka att ens egen topplista på roliga saker är "löjlig", "barnslig" eller "skämmig". Ni vet ju hur min ser ut, så ni fattar att den kan vara hur banal som helst. Men det är fullständigt avgörande för dina framtida nivåer av tillfredsställelse och lycka att du faktiskt skriver ner och sätter ord på de saker som frigör dessa göttiga substanser i din hjärna.

"Det är fullständigt avgörande för dina framtida nivåer av tillfredsställelse och lycka att du faktiskt skriver ner och sätter ord på de saker som frigör dessa göttiga substanser i din hjärna." FruEfficientBadass

Mitt sedan 2020 nya glädjeämne är: Träffa kända och okända människor och göra ljudupptagningar av deras röster för att sedan redigera detta i en programvara (som btw är gratis). Hade ingen aning om att jag kunde detta, men nu har jag lärt mig det och det är vansinnigt kul då det kombinerar två för mig signalsubstanstriggande faktorer: Dopamin genom att utmana mig tekniskt (samt i förberedelsen inför intervjun) samt oxytocin i samspelet med andra människor. Ger inte en spänn men jag känner mig som 100 dollar efteråt.

Har du identifierat några tillfredsställelse-triggers på sistone?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Vissa menar att "avsaknad av obehag och själslig smärta" är en bra start, men det tycker jag är att lägga ribban lite väl lågt även om jag kan intyga, särskilt efter att ha avlägsnat kunden från helvetet ur mitt liv, att det gör underverk att göra sig av med energitjuvar. 

Att handplocka aktier eller ej, det är frågan

För ett tag sedan läste jag en grundläggande bok om nybörjarinvesteringar av Hernhag och Sterner. Jag tyckte att boken var bra och ni hittar affiliatelänk till den under "Boktips" som ni hittar om ni utforskar rullgardinslisten under mitt sidhövve. Jag är fullständigt enig med författaren i en mängd frågor. Exempelvis älskar jag slutsatsen "Största risken med aktier är att inte spara i aktier". Amen etc.

Med Det Sagt: En sak förbryllar mig i aktielitteratur. Och eftersom det går cirka 34 aktieböcker på noll indexfondsböcker (orkar inte räkna ut procenten där - blir det 34 000% fler aktieböcker?) känner jag - som anhängare av indexfondskulten - det som en plikt att adressera min förbryllning i ett inlägg och det är det du läser nu.

Exhibit 1: Sökresultat "aktier"

Exhibit 2: Sökresultat "indexfonder"

En enkel förklaring till att det förhåller sig på ovan vis (avser skärmdumparna från Bokus), är att det är svårt att få till säljbart material av indexfonder. Boken "Indexfonder" hade, ink. försättsblad, författardedikation och sidhänvisning, blivit cirka en sida lång och på den sidan hade det stått: "Köp och behåll billiga indexfonder. Undvik affärspress." Jag var visserligen bara och vände i förlagsbranschen, men så mycket fattar jag att den boken hade inte sålt helpall på Maxi.

Nåväl. I Hernhag & Sterners bok adresserar författarna ett antal högst relevanta frågor för den som är intresserad av att gå in på börsen. Exempelvis:

"Ibland bör du sälja alla aktier du har i ett bolag för att bolaget har fått problem eller aktien blivit för dyr." (s. 19)
"Om avkastning ska vi komma ihåg en viktig sak. Nedsidan, d.v.s. förlustrisken är alltid 100 procent." (s. 20)
"Att sprida riskerna genom att äga flera olika aktier är därför viktigt. Ett enskilt bolag kan få oväntade problem och aktier kan oväntat börja falla långsiktigt i kurs." (s. 35)
"Att värdera aktier är en vetenskap för sig." (s. 36)
"Även de mest rutinerade professionella kapitalplacerarna fattar ibland fel, för att inte säga alldeles tokiga beslut. Vi glada amatörer är naturligtvis inte ett dugg bättre. Snarare tvärt om." (s. 49)
"Jag [Sterner] har ibland satsat - turligt nog mindre belopp - på företag med en verksamhet och produkter som jag inte begrep ett dugg av. Det vill säga företag som uppmålades som framtidens stora vinnare, antingen med någon teknisk pryl eller med någon medicinsk innovation. Lärdom: Låt dig inte förledas av lockrop om guld och gröna skogar i en osäker framtid. Som nybörjare bör du satsa på etablerade bolag med god historik och helst med en verksamhet du förstår." (s. 49).
"Det är viktigt att inte lämna ditt aktiesparande vind för våg" et cetera.

En del att tänka på alltså. Om det bara funnes ett sätt där jag slapp ha koll på vilka aktier jag bör köpa eller måste sälja och försöka heppa när i båda fallen. Ett sätt att slippa såväl bolagsrisk som att slippa se när en av mina aktier otippat börjar falla på grund av oväntade problem. Kanske till och med en investeringsstrategi där jag slipper hålla mig à jour med marknaden och där jag inte behöver tolka VD-ordet i delårsrapporterna (en föreslagen metod som även författarna menar har sina brister eftersom "företagens ledning förstås pratar i egen sak"). Kanske finns där också en strategi som gör att man slipper vara synsk och förutsäga vilken Nokia som blir nästa Apple (för trots att jag både begrep och gillade Nokias affärsidé år 2003 gick det åt skogen wtf?), eller sia om vilka idag etablerade bolag som som liksom Kodak, Xerox, Polaroid, Facit och Agfa kommer att bli föråldrade inom oklar framtid på grund av en allt hastigare förändringstakt inom i princip samtliga affärsområden som ett resultat av globalisering och digitalisering. Tänk om denna drömstrategi skulle kunna tillåta mig vara passiv dessutom - den skulle liksom sköta sig själv och per automatik fasa ut underpresterande företag för att istället plocka upp bolag som - tippat eller otippat - fått vind i seglen. Billig skulle denna strategi vara också. Attans att det inte finns en sån. Då hade säkert en som Buffet talat sig varm om den.

Författarna till "Att lyckas med aktiesparande" nämner faktiskt indexfonder. Dels för den som är så vansinnigt rudis att hen inte fattar någonting av någonting - då är det tydligen bättre att köpa index- eller aktiefond än att inte köpa aktier över huvud taget. Men av textfokus att döma (ett par stycken vs. resten av boken) är det ändå bäst att vara herre över sin egen portfölj. "Många hävdar att det finns så många proffs som agerar på aktiemarknaden att ditt enda sätt att klara dig är att investera i indexfonder." (s. 86).

Men nej! Varken jag eller min husgud J L Collins menar att detta skulle vara motivet till att investera i indexfonder. Med undantag av Buffet, Lynch et al är det rätt ovanligt att någon aktiv kapitalförvaltare lyckas slå index. Nej, anledningen till att man ska välja index är helt enkelt att det i de allra flesta fall är mer fördelaktigt ur ett avkastningshänseende. J L Collins säger att det passar 99,99999% av befolkningen. Varför?

1) Du frånkopplar den svagaste investeringslänken: ditt psyke. Köp och behåll, bry dig inte om att försöka outsmarta alla andra för - jag ber på förhand om ursäkt - du är inte smartare än den sammanlagda kunskapen som påverkar börsens utveckling. Nej det är korrekt, du kommer inte att slå index med indexinvestering (säger sig självt, men blanda in en investmentbolagsindexfond och du har en chans). Men här är två fakta jag vill att du ska försöka hålla i huvudet samtidigt: a) Väldigt få slår index på längre sikt, oavsett hur många börsböcker och VD-ord man läser. Och b) Att få indexavkastning är fina fisken jämfört med typ alla andra investeringsstrategier tillgängliga. Fokusera istället på att leva ett så kostnadseffektivt liv som möjligt, så att du får deg att lassa in i ISK:en. Där har du en strategi som kommer att ta dig i mål snabbare än dina lagkamrater. Förutom att du kommer att lyckas få din förmögenhet att växa snabbare än alla andras, kommer du snabbare än snittet kunna leva på ditt kapital, eftersom du genom lökskalningar fått ett billigare liv, hurra för dig. Anledningen till att man talar så lite om den här strategin (lev billigare - spara mer) kan vara att det är rätt jobbigt, stundtals obekvämt, att ställa om sin livsstil till en med mindre behov av operativ deg. Det tar tid och kräver tankekraft. Vilket leder mig in på punkt två:

2) Med indexfonder slipper du fixelidona med dina investeringar. Du kan ägna all den tid du annars behövt lägga på att läsa affärspress, VD-ord, kvartalsrapporter samt scrollande på "sajter som Facebook och Twitter där det finns många kunniga som tipsar om läsvärda artiklar och intressanta aktier" på att lära dig laga dina kläder istället för att köpa nya, baka eget bröd, planera en kick ass hemester istället för att bränna årets sparutrymme på en Kenyasafari, kontakta kommunens energirådgivning, träna dina egna barn i tennis istället för att köpa in tjänsten för 15 000 kr/termin som var fallet i vår förra skola.

"Here is the wonderful irony. When it comes to investing, once you get some basic things right - like index funds and ignoring the noise - the less attention you pay, the better off you'll be. The more you tinker with it, the more you play with it, and falling into the trap of trying to predict, the more you are going to do the mistake Warren Buffet alluded to when saying 'trying to dance in and out of the market'." (J L Collins, 24 minuter in i denna podd)

Så vill du göra ett bra val, gör som J L Collins och Warren Buffet. Go index, go index!

https://www.cnbc.com/2019/02/26/warren-buffett-wants-90-percent-of-his-estate-invested-in-index-funds.html

Tänk också på Fidelitys gamla undersökning som visade att de bästa investerarna var de som antingen glömt bort sina investeringar eller de som trillat av pinn. Den inaktiva investeraren får ett bättre utfall. Så, nuff said om detta. Behövde bara få det ur systemet. MEN! Om det är så att du är som min kompis Marknadsförar-L som gärna vill ha lite spänning i sitt liv för att känna sparmotivation, då ska du naturligtvis labba runt med din portfölj. Jag kan emellertid inte med gott samvete uppmana dig att göra det med mer än en lekpott om 5-10% av börsvärdet eftersom du med stor sannolikhet kommer att få ett sämre utfall här.

Börjar ni tröttna på mä? Jag vill ju bara att ni ska bli rik.*

Mvh/
FruEfficientBadass

* I Hudik har man rationaliserat bort plural-s på adjektiv.

Varför vissa blir framgångsrika - feat. mina plåster

På min lokala loppis får man vid köp ta en bok och häromsistens valde jag en så kallad självhjälpsbok med titeln "Finn din inre styrka" av "hälsogurun"* Sanna Ehdin. Boken låg tydligen en gång bipackad med en "Må Bra" och jag är inte särskilt förväntansfull när jag öppnar den. Men se, där fanns både ditt och datt som jag tycker anstryker till såväl mitt liv som kanske ditt. Jag fastnar exempelvis för ett stycke som tituleras "Välj bort och gå förbi" och låt mig nyttja min citaträtt med följande passage:

"Den vanligaste gemensamma nämnaren hos framgångsrika människor är att de är handlingsorienterade.** [...] Erfarenheten visar att de undersöker, tar reda på vad som gäller, lär sig reglerna för framgång inom ett specifikt område innan de försöker uppnå det. [...] Två saker är speciellt viktiga här - att sortera bort det oväsentliga och att klara motgångar. Genom att sortera bort och avstå från det som är mindre värdefullt undviker du att splittra din uppmärksamhet eller distraheras av onödiga val eller sidospår. Att rensa ut och prioritera är en nödvändighet för att hitta det som är väsentligt för dig. Det kan gälla personer i ditt liv eller uppgifter på arbetet eller fritiden. Det kan handla om saker och prylar som binder din tid och tar av din uppmärksamhet i onödan. [...] Det gäller att kunna se förbi det och hålla fokus på det man vill åstadkomma."

Som ni vet är jag en stor fan av att rensa och röja. Om du går in i pc-läge och filtrerar på etikett "Städa" längst ner i etikettlistan till höger får du några hundra exempel. Bland annat gjorde jag i höstas stor sak av att göra en köksrensning med efterföljande dymo-festivitas. Man kan fnissa åt det och tycka att jag är filifjonkan etc, men lyss, för Sanna Ehdin sätter ord på det jag själv inte lyckas formulera. Samma filosofi som Riksarkivet har när de vänder sig till myndigheterna: Gallra era dokument, annars blir det bara gröt av allt. För mycket information/prylar/åtaganden/måsten och du förlorar dig själv och din väg mot målet!

Detta stod jag och tänkte på häromdagen då ett barn skrek på plåster (ni som har barn vet att det alltid blir panik när plåsterläge uppstår). Man kan välja att hantera detta med plåster på två sätt:

1) Man gör det svårt för sig

2) Man gör det lätt för sig

I första fallet ser man till att aldrig ha plåster hemma alternativt ha dem hemma, men utspridda på slumpvis valda ställen vilket är samma sak, eftersom effekten är densamma nämligen: de står ej att finna. Vidare väljer man att ha en massa överprisade specialare av typen Bamseplåster, skavsårsplåster och enligt en ännu ej känd naturlag hittar man i regel bara den plåstertyp som inte är lämpad för det aktuella uppdraget.*** 

Jag tillämpar emellertid punkt nummer två. Jag har sedan ett antal år dragit slutsatsen att den plåstertyp som är mest kompatibel med vår familj och hens genomsnittliga plåsterbehov är den som kallas "textil" och är färdigklippt.**** Vi har alltid två askar hemma. En ask på ett dedikerat ställe i badrumsskåpet där alla kan nå det. Det andra paketet ligger i en back-up-korg där vi förvarar mer avancerade förband, alsolsprit och den typen av sällan-artiklar. När badrumsskåp-asken tar slut plockar jag fram back-up:en och lägger på samma ställe. Var då? Men lyssna på mig då, på det dedikerade utrymmet längst ner i badrumsskåpet! I samma veva gör jag en notering på vårt inköpsblock, centralt placerat på en köksvägg: "Köp plåster". Om det är min mans matvecka specificerar jag: "Textil. Enskilda plåster. Röd ask", för att undvika snedköp. Inom en vecka har vi ett paket plåster i back-up-korgen. Voilà, plåster är inte längre en issue i min hjärna, jag är fri att lägga den tiden på filosofiska bryderier.

Ovan exempel är löjligt. Men överför ovan tänk på precis alla (eller åtminstone 90%) av dina vardagsnära processer (exempelvis braständare) och du kan skönja konturerna i tillvaron igen. Din hjärna får syre och du får klarsyn nog att kunna fokusera framåt, mot målet. Målet behöver förresten inte vara FI, det kan vara att bli befordrad, förbättra din akrylteknik eller få mer tid att läsa sagor för din man. Lever du i en barnfamilj är det en hygienfaktor att styra bort allt småjidder i tillvaron om du ska ha en rimlig chans att hålla ögonen på bollen. Onödigt att påpeka är kanske att detta sätt att angripa tillvaron också i regel är kostnadseffektivt. Du slipper slaskköp (tänk: "dyrt skavsårsplåster som inte kom till användnings i den utsträckning du trodde där efter nyårslöftet och de har nu torkat ihop och får slängas"), dubblettköp och annat suboptimalt. 

Ett till exempel: Sociala medier, detta odjur, som dessutom verkar lämnas av skaparna i allt större utsträckning (framför allt förbjuder de sina barn att hålla på med skiten). Ni som följer mig på Instagram vet vilken skam jag är - uppdaterar sällan och oerhört fantasilöst (ni börjar kunna mina skoputsningsrutiner och vardagsluncher nu). Inte interagerar jag heller. Privat har jag heller inga sociala medier, minus ett par Facebook-grupper jag är nödd och tvungen att ha för att se om skolan är inställd e d. Men gee, vad luft jag har i huvudet. Jag tror visserligen inte längre att det finns något samband mellan att vara en stor användare av sociala medier och minskat umgänge rent fysiskt. Men låt mig säga som så att inte hade jag satt mig och skriva ett inlägg om varför vissa blir framgångsrika en tisdagsmorgon i januari om jag varit en heavy user av FB. Att slimma ner min användning av sociala medier ger ingen bäring på min ekonomi. Men det ger ändå positiva effekter för min upplevda livskvalitet. Och som ni minns handlar FI om att leva sitt bästa liv så mission accomplie.

Om du håller med om att det finns ett samband mellan att sortera bort störningsmoment i tillvaron och en större sannolikhet att nå långsiktig framgång med dina övergripande livsmålsättningar, har du några rationaliseringar att dela med dig av? Vad har du kryssat bort från agendan på sistone?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Jag citattecknar då hon även tangerar communityn av antivaxers och lite annat som gör att hon kanske inte anses legio i alla kretsar.

** Min kommentar: Med "framgångsrik" avser hon här människor som hittar sin egen väg till hög tillfredsställelse i livet, inte att förväxla med gängse syn på framgång som SUV, dussincharter och lång titel på LinkedIn. 

*** Kommer att tänka på en gammal kollega som - när den mellanstadiestora sonen frågade om plåster - hojtade "De står i badrumsskåpet!" innan hon rusade till jobbet. Väl hemma fann hon sonen på soffan, helt vit i ansiktet. Han hade då satt nikotinplåster på sitt blödande skavsår och känt sig yr och illamående hela dagen (gissningsvis knarkar han idag).

**** Ett tag körde jag remsa men upptäckte då hur minstingen klippte tre decimeter långa remsor och satte på sina upplevda sår, vilket drev upp plåsterbudgeten till oacceptabel nivå. 

Skippa solresan, omfamna mörkret...

...och bli rik som ett troll.

I snitt lägger vi svenskar 15 600 kronor på utlandsresor varje år. Det kan ju låta lite, men då är det bara 60% som åker utomlands, så dubbla den för den resande befolkningen. Är man därtill en familj med barn är det bara att fortsätta att multiplicera för sist jag kollande är de sneaky bitchas utan inkomst hela bunten.

Vi reste för uppskattningsvis 80 000 kronor per år när det begav sig. Det innebar en resa på sommaren (tänk: Italien) och en dussincharter på vintern ("Playa de las Americas"). Om man räknar med alla merkostnader - shopping, restaurang, transfers, hyrbil etc - landade vi nog på sexsiffrigt per år.

Men det var som bekant totally worth it för ni har väl hört - man ska ju leva här och nu YOLO. Och lite måste man ju få UNNNNNNNNA sig givet att man resten av året mest ägnar sig i att fylla i compliance-rapporter inför nästa audit (finns alltid en nästa audit). Jag hade också en välutvecklad och vetenskapligt ogrundad teori om att jag personligen skulle gå under (oklart hur) om jag inte fick lite sol på min hud i december och att avsaknaden av den här solresan på något sätt skulle innebära slutet för vår familj as we knew it. Som en sorts besvärjelse: Gör vi bara resan så kommer allt att gå bra.

Det är vid dessa vidskepliga begrepp jag nu tänker stanna upp en smula. För nu är jag inne på runt nionde året utan dussincharter i midvintertid och - det ska tillstås - även om det var lite jobbigt första året (mest för att jag var nervös för utfallet - skulle jag få ett psykbryt?) har det på det stora hela gått bra. Jag och min man är fortfarande gifta. Barnen växer enligt plan. Ingen har börjat med tunga droger. Däremot har avsaknaden av dessa resor varit ett av de absolut mest avgörande fundamenten för vår frihetspott. Hundra tusen om året kan tyckas lite för en del (se bild), men för oss var det en absolut vändpunkt. Inte bara ackumulerar hundra lakan om året rätt fort en rejäl liten pengahög. Men själva avsaknaden av resor satte livet i ett annat perspektiv. Vi liksom avgiftade oss en smula från Nextopiaknarkandet. "Vad är nästa steg?", "Vi måste hitta påååå något?", ni vet de där frågorna konsumtionssamhället och Petter Stordalen så gärna vill att vi ställer oss med jämna mellanrum. De där frågorna som på ett närmast mirakulöst sätt förflyttar just dina pengar till någon annans ficka.

Fig 1. Pengar förflyttas till någon annans ficka

Med risk att låta helylle, men idag uppskattar vi de små sakerna i vardagen. Jag har ju redan talat om Himlabadet som ett helt fullgott substitut till en vecka på stranden. Jag berättade inte då att jag och min man gjorde om samma manöver för ett tag sedan, men att vi då lämnade barnen hos deras gudföräldrar i samma stad så att de fick umgås. Efter en vinlunch på badet och efter att ha utsatt min man för aufguss (han störde hela sittningen genom att högljutt knapra på is och viska till mig, till slut fick badmästaren säga till han på skarpen) möttes vi upp på stan allihop och hade en fiiika (hatar det ordet). Inget spektakulärt, bara småputtrigt mysigt och oxytocinfrämjande. Vi pratar fortfarande om hur trevligt det var och det har gått sex veckor. Stapla dessa anspråkslösa legobitar på varandra och snart har vi ett fotoalbum 2020 att nöjd titta tillbaka på.

Och mina tips till dig som fortfarande räds mörkret: Bekämpa det inte. Välkomna det. Läs Annie Rasers "The Art of Frugal Hedonism" och tänk att du riktigt ska suga musten ur vintern:

- Känn snålblåsten piska upp rosor på din kind och njut av tanken att det här nog är helt jämförbart med en dyr ansiktsbehandling.
- Brygg te i ohemula mängder (utan dussincharter har du råd att köpa lösvikt på saluhallen).
- Skaffa en pläd i underbart material som du sveper om dig när du bänkar dig framför en film eller serie.
- Bjud hem folk på anspråkslöst umgänge med soppa, hembakt bröd och rödvinsbox. Under den här årstiden är det nämligen lätt att excellera socialt. Folk har i regel gått i ide och tanken på att bjuda hem (till skillnad från under sommaren då grillsittningarna avlöser varandra) känns så övermäktig att även den enklaste av middagar upplevs som ett kärt avbrott från vardagströskandet.
- Gå minst en långpromenad i natur per vecka. Gärna upp emot två timmar. Ger dig tid att komma ikapp i tanken, mumla för dig själv och förnya dina löften mot din egen plan.
- Om du har trädgård, börja planera för våren.
- Och om du råkar vakna i gryningstid, passa på att verkligen studera en vintergryning. Den är något alldeles eget. Försiktig, dimmig och grå förvisso, men vemodigt vacker. Färgerna både i natur och stadsmiljö blir dämpade och i brunaktig sepiaskala, men har du tänkt på hur vilsamt för blicken det är?
- Och nu är vi i sportlovstider och då brukar den underbart starka vintersolen titta fram ibland. Då är mitt tips att blanda en kaffe latte i termos och ta dig ut till en plats i solen med något bra i öronen. Själv ägnade jag och barnen en rätt ansenlig del av januari åt att sy figurer av filt. Eftersom jag, uppskrämd av min kurs i upphovsrätt, inte vågar infoga bilder på min favorit-Muminfigur Mårran längre, passade jag på att sy mig en.

Jag har inte vetenskapliga belägg för det, men jag tror att man med den här infallsvinkeln tillför ungefär lika stora nivåer av tillfredsställelsehormon som vid vidlyftigt resande. Och 100 000 om året i tio år normal börsutveckling stavas som bekant semi-FI och ett slutgiltigt adjö till din traumatiska relation till det orange kuvertet.

Vad har du för knep för att överleva vintern?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Är vi galna?

För någon vecka sedan fick jag ett läsarmail men på grund av mycket skola behöver jag er hjälp att ge kvalitativ feedback som just ni är så bra på att göra. Till saken är att jag som bifogat fick en Excelfil men den gör sig inte så bra i bloggformat plus att jag tror inte att det är siffrorna som är problemet:

"Vi är ekonomer så brister inte i förmåga att förstå den rent ekonomiska delen av analysen. Men alla som gett sig in på FIRE-resan inser snart att fråga mycket större än bara kronor och ören och det är ett stort beslut när man väl klipper banden ...Är båda 50 år boende utanför Örebro med en dotter i gymnasieålder och en son som precis börjat studera på universitetet. Vi har aktivt jobbat med att sänka våra utgifter och öka vårt sparande under ett antal år. Detta har lett till en total portfölj med ett ganska högt bruttovärde. Beslutet att hoppa är mer ett känslobeslut …. Mycket mer så än ett ekonomibeslut. Vi har båda haft bra inkomster men har aldrig riktigt hamnat i samma livsstilsinflation som våra vänner. Har dock haft samma absurda konsumtionsvanor som du nämner att du själv haft tidigare i din blogg. För några år sedan trillade vi över MMM och the shockingly simple math och insåg att pension före 55 låg inom det rimligas gräns. Vi började följa bloggar – inklusive din – och lyckades ganska snabbt ställa om vår ekonomi drastiskt. Det, lite tur, och börsutvecklingen på senare tid har rent plötsligt flyttat fram våra planer. Varför vill vi gå i pension tidigt? Finns en hel del skäl, t ex;

• Har arbetat mycket och delvis försakat andra intressen
• Vill fokusera på träning / hälsa (vår hobby) och resor mm (vandra, åka skidor hel säsong mm)
• Observationer på egna föräldrar som arbetat länge – så vill vi inte ha det …
• Sett i vår närhet hur man kan drabbas av sjukdom tidigt under pensionen. Jobba till 65 och sjuk från 70 inte attraktivt scenario …

Jag är uppbunden av arbete utomlands under 2020. Känner att jag måste fullgöra det uppdraget. Vi måste under våren välja mellan 1) Gå i pension slut 2020 eller 2) Jag skriver på för två år till och vi tar med dotter i gymnasieålder hit så hon får gå gymnasiet här. Så risk för two-more-year syndrome… Vi känner båda att pension 2020 mest attraktiva alternativet. Samtidigt skulle 2 år till ta bort alla uns av ekonomisk osäkerhet …. Så vad är två år värt?

Våra utgifter är ”normalt” ca 30-35,000 per månad inklusive alla resor. Vi har sagt att vi vill kunna ta ut 40,000 per månad under pensionen. Egentligen är det helt galna tal och jag kan inte se oss förbruka i närheten av detta. Håller med om att 4%-regel elegant – men vår pension en salig blandning av konstiga tillgångar inklusive arv, förmånspensioner och PPM …Våra funderingar:

• Är man galen när man slutar två högavlönade jobb för en mer osäker ekonomisk framtid?
• Gör vi något fundamentalt tankefel kring hur länge pengar kommer att räcka?
• Hur hanterar man synpunkter från omgivning?

Så summa summarum – behöver nog bara prata av oss för att känna att vi inte gör något helt galet när vi slutar jobba."

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Om du själv vill skicka läsarmail så gör't. Vill passa på att nämna att jag avidentifierar alla brev. Kvinnan (eller mannen?) ovan har inte alls en son och en dotter, han har samma av en sort, men jag tänker inte säga vilken för då kan ni härleda henne till en idag levande person och det får man inte enligt GDPR. Inte bor han i Örebro heller. Förhoppningsvis har hon inte pre-maskat sin identitet så att hen faktiskt HAR två av samma sort och VISST bor i Örebro och sen har jag, i tron om att hon INTE gör det slumpvis valt att lägga TILLBAKA hen i "rätt" fack och då blir det problem. Vad jag försöker säga är: Ni kan vara trygga med att jag inte pumpar ut era personuppgifter på bloggen om ni blir skrivsugna. D.s.l

Fattigmånad januari

Det var någon i kommentatorsfältet som frågade hur vår kostnadsbild ändrats sedan vi flyttade till landet och jag var precis på väg att skriva något flåsigt om hur BRA det är för ekonomin att bo på landet eftersom man slipper böter och SL-kort och barnen springer inte i en massa affärer och vill köpa grejer etc. när januari gav mig en fet örfil som jag sent ska glömma.

Först pajade min hyresgästs kyl och frys så det var ju bara att öppna plånkan. Sen kom fakturan för vår nya luftvärmepump i matsalen. Jag kan jag emellertid inte hänga läpp för det för den är det bästa som hänt oss sen vi skaffade barn #3 och dessutom tror jag att den på sikt får ner elkostnaden varför den delvis är att betrakta som en investering.

Sen lossnade en bit fyllning i en tand och när tandläkaren började slipa upptäckte hon karies under och 45 minuters borrning (och en dos Xylocain) senare var jag 1 200 kronor fattigare. Som lök på laxen fick jag återkomma redan måndagen efter eftersom mina övriga lagningar också såg risiga ut. Tjoff ytterligare 1 200 kronor väck och löfte om YTTERLIGARE en tid framåt mars för att ta bort tandsten. Vem behöver maffian när man har tandläkare?

Bild: Freepik. Så här blir det när man följer upphovsrätten. Vem skrattar hos tandläkaren?

När jag var på toppen av mitt ömkande trillar det in en faktura i Kivra. Jag har lite svårt att hålla reda på detta med elnät versus löpande elkostnader. Eftersom jag precis betalat en elräkning från Fortum klickade jag glad i hågen upp fakturan och fann då ett otäckt dokument från Ellevio (vad är det för namn ens? "Jag ger el" på latin eller hvad?) med de obegripliga siffrorna 7 990 på. Det var alltså elnät och skatt för sista kvartalet. Jag gick tillbaka i böckerna och såg att motsvarande faktura förra året var på hälften. Vilket kan ha att göra med att vi var här kanske två veckor förra hösten mot 100% av tiden nu. Så det var ju bara att tugga i sig.

Sedan i december har jag dragits med återkommande nackspärr och till slut fick jag tid hos en kiropraktor här i stan och knäck knäck så var jag 830 kronor fattigare. Han ville dessutom träffa mig för uppföljning två-tre gånger eftersom [insert chiropractor words]. Det vågar jag nästan inte berätta för min man eftersom han tycker att kiropraktik gränsar till kvacksalveri. Men nackspärren är ju borta så vad ska jag göe.

Dessutom kom en rätt väl tilltagen matfaktura via Bank Norwegian för december givet att vi hade litet Nobelparty hemma och därtill jul och nyår. Och sen då, ett droppande tak för det. Den fakturan behöver jag inte betala i januari thank god, men den ligger och pyr som ett litet löfte om kommande dränage. 

Har du överlevt financial bitch month a.k.a. januari?

Mvh/
FruEfficientBadass