Jag har boendebryderier. På det sätt som gör det omöjligt att reda ordning i tankarna. Så hvad göra? Höra av mig till er givetvis, mina kloka och ärliga läsare. Ni minns ju att jag efter separationen hade turen att få en etta i Vasastan genom Stockholms Kooperativa Bostadsförening. Efter 37 år i kö är det här ribban ligger, om man nu vill bo inom tull (vilket jag vill). En tvåa är bara att glömma, då behöver man ha stått i 58 år i kö (min uppskattning) vilket gör att de boende i rymliga lägenheter i SKB:s utbud snittar en 80 år.
Jag har nu ett dilemma. Jag älskar min lägenhet. Jag älskar allt med den. Byggår 1917, högt i tak, gedigna material, VVS från 1987 (bruna kranar), vacker utsikt mot lummig innergård. Just nu blommar syrén utanför mitt "rum" och har jag fönstret öppet sipprar den förföriska syréndoften in. Jag älskar grannarna, en ekletisk mix av 68-vänster och kulturarbetare som skrivit för Unga Klara på 70-talet (samma sak?).
Se bara bilden på min port. Det ser ut som ingången i en tomteverkstad. Nu är det här inte en helt uppdaterad bild då krukorna av SKB:s fastighetsskötare svidat om till sommarblomster. Jag betonar detta: SKB har en armada av trädgårdsmästare som kontinuerligt uppdaterar krukor invid portarna med säsongstypiska växter. Därtill sätter de upp gulliga lappar i trapphusen av typen "God Jul önskar SKB - glöm inte att släcka ljusen!". Man känner sig liksom omhändertagen.
Utanför porten prunkar en innegård med tulpaner i alla dess färger, rhododendron, buskar och därtill pallkragar där de boende kan tjinga en för att odla vad man nu vill odla. Utanför mig finns fina utegrupper och vi talar inte vita formgjutna sittmöbler från Jysk, det är Grythyttan and such.
Kort sagt - det är sagolikt. Jag njuter varje dag jag är i området i allmänhet och lägenheten i synnerhet. Enda aber: Den är liten. Det är inte ett problem för varesig mig eller minstingen. Oftast är det bara vi där, eftersom storingen tillbringar mycken ledig tid hos sin pojkvän i västerort. När storingen är väck har jag och minstingen varsitt rum (jag sover i köket) och vi ses emellanåt i rummet för att äta middag eller se på film.
Jag har förresten möblerat om lite sedan uppstart, för er som minns det inlägget. I rummet har jag på anmodan flyttat storingens säng så långt bort från minstingen som möjligt (skäl: Minstingen låter när hon andas) och vridit bordet 90 grader för att få plats med storingens säng längst med innersta högerväggen.
Här är den gordiska knuten:
1) Minstingen tycker att det är jobbigt med nuvarande uppdelning av veckan. Nuvarande uppdelning: De kommer till mig lördag förmiddag och åker tillbaka till sin pappa tisdag efter skolan. Det betyder en omgång packa lördag och en omgång packa tisdag. Minstingen hade velat ha ett packtillfälle per vecka, exempelvis söndag. Helst då transfer med bil mellan bostäderna. Min initiala förhoppning att de [för de pengar jag avsett för ändamålet] hade inhandlat någon form av bassortiment av kläder och kosmetik som minimerade packningsbehovet, gick omintet. De packar gigantiska väskor varje gång.
2) Storingen vill inte bo hela veckor hos mig. Varför? Se punkt "Minstingen låter när hon andas". Storingen vill ha eget rum, punkt. "Vi är faktiskt tonåringar, vi kan inte dela rum". Jag köper det. Delvis. Jag kan inte låta bli att bli den där bakåtsträvande subban som tänker "Hur tror du att de bodde i den här lägenheten vid dess tillkomst 1917? De var två vuxna och fem barn! Och de GLADDES!". Men jag håller tand för tunga och nickar inkännande, med ett febrilt arbetande inre i jakt på en lösning. Jag ÄR lösningsorienterad. Och jag vill ha lösning omedelbums. Ovan parametrar betyder tre saker:
1) Jag måste skaffa en trea. Ett rum till vardera barn, ett till mig. Alternativt en tvåa med rymligt kök. Ett rum till vardera barn, köket till mig.
2) För att få en större lägenhet via SKB i innerstaden behöver jag köa i minst 20 år till. Då har de [förhoppningsvis] flyttat hemifrån.
3) För att få en lägenhet via SKB som är en trea behöver jag röra mig utanför mitt paradisiska habitat och, burr, överväga Förorten.
Sagt och gjort. I veckan var jag på visning utanför tull. Det var på håret att jag ens kallades på visning, stora lägenheter oavsett område har långa kötider. Men jag kom med i urvalet av intressenterna med topp 50-kötid som får gå på visning.
Jag tog bilen ut till stället i fråga. Hur ska jag beskriva detta på ett sätt som inte framstår som snobbigt. Det Var Hemskt. Tänk nu på min tomtedörr ovan och skifta till nedan:
Huset var byggt tidigt 90-tal eller något, en era känd för sina undermåliga material och sin strävan att till varje pris jobba med gult tegel. I det här fallet hade någon lustigkurre till arkitekt infogat blåa partier i fasaden, kanske för att de boende skulle få en känsla av privilegium ("Kolla här, någon har brutit av med babyblått mot det nikotingula, så festligt!").
Detta slår mig med skruffiga områden. Det är bara i dessa man ser flerfamiljshus där fasaderna exempelvis har olika kulörer (lex Flemmingsberg) eller där balkongernas plexiräcken går i regnbågens alla färger. Det är som att man leker med de boende, att de förväntas spela med i en uttråkad arkitekts infall och vision om en helhet som ska byggas på de boendes bekostnad (vem vill ha en röd plexiglasskiva som balkongstaket? Inte arkitekten, skulle jag tippa). Du ser aldrig innerstadshus (ens nybyggda sådana) där arkitekten gått bananas med konstiga färger?
Det visade sig att fasaden var en petitess jämfört med det som väntade inomhus. Innan jag börjar såga, låt mig lyfta lägenhetens fördelar: Den var stor. Jag minns inte exakta kvadratmeter, men säg 120 kvadrat, fördelat på fem rum och kök.
Men lyss: Du kan ha femtio rum och kök, om takhöjden är 150 cm (som det kändes) med stora cementplattor i taket och golvet är ett sjavigt inlagt tarkett i mörkbrunt, i kombination med till stor del svartmålade väggar (sant), vill man bara fly.
En annan grej med bostäder i 90-talstappning: Det sprider sig en sorts badrumsdoft i hela bostaden, som ett vattenlås som inte rengjorts på ett tag. Jag har själv ett kort tag bott i en 90-talslägenhet och vet att denna doft inte går att nöta bort, ens med rensning av vattenlås i kombination med generösa mängder Klorin. Det är som en byggarens sista lågkonjunkturiella fuckoff till framtida boende genom rävig VVS.
Helhetsintrycket hjälps heller inte av att SKB:s visningar sköts av de boende själva. Dessa har noll intresse av att sälja sin bostad, eftersom det är en hyresrätt vars kontrakt de sagt upp. De behöver således inte göra sig till, som de med bostadsrätt eller villa. I det här fallet manifesterades det hela av en småbarnsfamilj som tajmade visningen med intag av middag.
Det luktade alltså mat, fokus barnmat. Jag tyckte mig också förnimma doftstråk av den där blöjhinken många småbarnsföräldrar förleds tro "spar tid", när den i själva verket köper dem en däven doft av baby shit (till dig som står i begrepp att skaffa barn: Det finns inga genvägar, du måste gå ut med bajsblöjan DIREKT, allt annat är självskadebeteende).
Det var en underskön kväll jag var på visningen, men icke desto mindre, jag var tvungen att duscha och dricka ett glas Bollinger vid hemkomst. Jag grät inombords. Är det detta som är mitt öde? Bo i en avloppsdoftande lägenhet med vättehöjd i tak?
Barnen hade fått varsitt lika stort rum. De hade haft ett eget badrum däremellan. Jag hade haft ett riktigt sovrum och därutöver ett överdimensionerat rum för...jag vet inte vad. Gråtrum? En walk in closet var omvandlad till "gamingrum" (i svart givetvis) och jag hade haft ett eget badrum med den typen av ickekvalitativa låga badkar som man endast hittar i 90-talsbostäder.
Dessutom hade jag ökat min månadskostnad med 7 500 kronor. Pengar som hade kunnat gå till minskad alternativt nollad arbetstid. Så, här är mitt dilemma:
Är det så värt det att få barnen att vilja bo hela veckor hos en att man ska begå våld mot sin själ? Är det det en god mor gör? Till saken hör att vi talar de närmsta två åren. Efter studenten kommer äldstingen med största sannolikhet plugga på annan ort, och då är vi åter i harmoni jag och minstingen, bekväma med att dela vår woman cave i tomtebyn.
Men det är två år som aldrig kommer åter. Jag är ganska säker på att äldstingen kommer att vara bekväm med att bo hos mig åtminstone något mer än idag om hon haft sitt eget rum. Jag hade inte sett röken av henne (hon hade vegeterat i sitt eget rum), men hon hade varit där.
Min moraliska kompass är satt ur spel. Det finns lite som säger att jag haft en chans på den här lägenheten, det hade räckt med att en av de 49 som hade bättre kötid än jag hade tackat ja. Men jag anmälde inte ens intresse. Hade du anmält intresse?
Mvh
FruEfficientBadass
