...of this time. Jag inser att det här inlägget har potential att generera commentator shit storm så låt mig först braska: Covid-19 är hemskt, jag lider med de vars anhöriga som blivit sjuka och/eller dött (samt naturligtvis med dem), de som förlorat sin anställning eller sin firma och jag håller tummar och tår för att vi snart får en ände på det. Med det sagt - OMG vad jag imponeras av mina leverantörer i en tid som denna!
Kristi Himm var ju tänkt att bli minstingens parisdebut. Det blev ju inte så. Snål som jag är hade jag också cashat in det mesta på förhand: Ej ombokningsbart flyg, förbetalt hotell för maximalt låg taxa et cetera. När pandemin var ett fullbordat faktum hörde jag av mig till Norwegian och då, i slutet av mars, var det fortfarande smått positiva tongångar. "Avvakta lite till, reserestriktionerna kanske lättar". Men för en tre-fyra veckor sedan stod det klart att några flyg till Paris skulle inte gå under överskådlig framtid. Jag hade alltså inte haft några problem att acceptera att biljetterna brunnit inne. En sorts force majeure, corona är ju inte Norwegians fel (eller? konspirationsteorier på den?). Men hoppla, Norwegian ger mig biljettpriset i cash points, att använda vid ett senare tillfälle, med ett 20% påslag till på köpet.
Parisoperan hörde själv av sig och betalade per automatik tillbaka pengarna för våra biljetter, med sitt "equipe de spécialistes télécommunication à votre disposition" (alltså diskrepansen mellan slafsigt talad franska och den högtravande skrivna upphör aldrig att förvåna mig) utan att jag behövde lyfta ett finger. Två av hotellen hade jag faktiskt avbokningsrätt på från början, med det tredje, fyra nätter för drygt 7 000 kronor, hade jag bokat utan någon som helst flexibilitet och betalade redan i augusti förra året. De här stålarna hade jag för länge sedan förträngt och räknat som borta.
Men ett par dagar innan vi skulle ha åkt fick jag ett infall att gå in på hotellets hemsida och där stod det att de höll stängt till och med minst 1 juni och att de därför ändrat sina avbokningsregler så att även vi med ej avbokningsbar vistelse kunde få någon form av tillgodohavande. Eftersom jag bokat genom Norwegians samarbetspartner Hotels.com ringde jag dem. Chocken!
1) Två minuters väntetid.
2) Trevlig engelsktalande man (troligtvis indier)
3) Pengarna tillbaka, rakt in på kontot!
Va? Vavavava? Återigen, det är ju inte så att detta egentligen är glädjande nyheter i det stora. Hotellet kommer troligtvis gå i kånken och världsekonomin står och vacklar. Men jag kan ändå inte låta bli att bli imponerad. Och för de här pengarna tänker jag stötta min lokala handel genom att handla på vår Reko-ring. Om ni inte redan är bekanta med begreppet, gå in här och leta upp en nära dig. Fantastisk köpupplevelse. Idag står Reko-ringarna för uppskattningsvis 5-8% av dagligvarupotten. Genom att stötta vår inhemska matproduktion behöver vi inte drabbas fullt lika hårt av hamstringspanik nästa gång det smäller.
Har du överraskats av återbetalningsscenarier i kölvattnet av corona?
Mvh/
FruEfficientBadass
Jag fixar gästrummet #2
Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att fixa gästrummet med hjälp av enkla knep. Men bläcket hade knappt hunnit torka förrän jag ändå blev sugen på att åtgärda den där väggen. Inte helt trevligt att lägga gäster i rummet och på morgonen konstatera att de förblött av att få en rostig spik eller en sylvass timmertagg i huvet när de suttit upp i sängen för att läsa sin katekes. Och det där dörrhålet jag lite till nöds försökt dölja med ett billigt Ikeatyg. Vart går dörren? Ingen aning. Kändes lite skräckfilmigt.
Jag var också rätt trött på att det rasade ner det vi i Hälsingland kallar boss från glipan mellan tak och vägg, eftersom man tydligen inte använde lister vid rummets tillkomst. Kanske för att det bara var ett förvaringsrum som man inte brydde sig så mycket om.
Vidare började jag bli trött på bristen av färg och luft/vatten-element, ni minns min hang-up vid feng shui. För mycket trä helt enkelt. Så jag satte upp en fondvägg bakom sängarna i renoveringsgips. Renoveringsgips är mycket tunnare än vanliga gipsplattor och sägs kunna forma sig bra över ojämna väggar (ex. timmer) och följer säsongsskiftningarna i en timrad vägg (tydligen rör de sig). Jag vet inte jag, kändes inte som att den (gipsen) parerade ojämnheterna så bra, men efter ett par lager spackel blev det väl ok.
Jag valde en Boråstapet inspirerad av linnestruktur och tänkte att temat för rummet får bli just linne vilket passar bra eftersom det ligger i linnets hemland a.k.a. Hälsingland. Så en beige/grå färgskala med inslag av ljusblått.
Några detaljer ovan: Förutom linnestruktur i tapet linnekuddar från ortens hemslöjd (fanns i huset sen tidigare). Jag fyndade ovan stora ullmatta i absolut toppskick på loppis för en hundring (klar nepotism, köpte från baklagret i samband med att jag lämnade in, den hade inte kostat hundra i butik). Min andliga vägledare säger att en stor matta binder samman sängarna och skapar en tydligare helhet. Som bevis skickade hon nedan bild från Frida Ramstedts fantastiska "Handbok i inredning och styling".
"Inredare brukar rekommendera att man antingen väljer en större matta som sticker ut på var sida om sängen eller två kortare gångmattor vid respektive sida. På så vis täcker du in den rekommenderade fria passagen runt sängen och slipper kliva på ett kallt golv om morgnarna. Det skapar också en känsla av visuell anchoring till den stora sängmöbeln. Undvik att välja en matta som försvinner under sängen eller en modell som bara kikar ut vid fotänden".
När jag stod inför eventuell målning slog det mig att det skulle passa med linoljefärg i detta rum. Jag har aldrig testat innan och tyckte det var hög tid. Ni som är linoljefanatiker (man brukar bli det har jag förstått) vet ju att Gysinges helt nya fabrik brann tidigare i år, så det fanns inte så stora lager i den gårdsbutik jag var och handlade. Men en bytta vitt och lite provburkar, bland annat kimröksgrå (älskar namnet!) hittade jag och kunde blanda min egen mix.
Jag saknar ord för att beskriva denna upplevelse. Jag bara skojar, jag har massor av ord för att beskriva upplevelsen. Att måla med linoljefärg är helt underbart. Den luktar gott, den liksom gottar in sig i trät som en olja och den är så förlåtande. Jamen se då bara, på det sletna fönsterbrädet nedan. Torkat, väderbitet och med något som liknar en tjärfläck i mitten:
Jag frågar linoljefärgen: Pallar du trycket? Kan du fixa detta mög? Linoljefärgen svarar: Har varit med om värre, bring it on. Och se så fint det blev:
På samma sätt med dörren som verkar vara målad med någon kalkhaltig slamfärg för hundra år sen:
På med ett lager tjock, fet linoljefärg och dörren lyser. Och får väggarna runt om att lysa.
Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer, men jag valde att hålla alla väggar trärena förutom fondväggen med linnetapet. Det framgår inte på bilderna, men rummet har fantastisk utsikt och därtill kvällssol vilket här uppe betyder solnedgång i rött, rosa och lila. När solnedgången slår mot denna vägg...OMG, då sjunger små italienska änglar.
Även ovan matta från loppis, hundra spänn, inte en fläck. Observera mitt tennstilleben till vänster. Min andliga ledare upplyste mig om trekanten. I inredningssammanhang. "Inredare använder ofta det så kallade trepunktstänkandet när de arbetar. Idén går ut på att placera saker så att de bildar ytterkonturen av en triangel. Man kan arbeta med liksidiga trianglar eller liggande trianglar." Föremålen i ett stilleben ska stå grupperade hyfsat tätt. Vidare kom jag till slut fram till vad jag skulle använda det gamla köksbordet till. Mina coffee table books!
Till vänster om bordet kommer jag snart att skruva upp den där solgula detaljen, nämligen en gammal klädhängare som stått i ett hörn. Varför hörn? Den saknade en pigg. Jag kortade därför av den genom att såga bort det parti som innehöll pigglöst hål (märklig mening), sandpapprade och målade hela hängaren i linoljefärg.
Det hela tog en vecka från start till mål. Mest för att linoljefärgen behöver flera dagar på sig att torka efter varje lager. Dessutom passade jag på att fräscha upp de fyra dörrarna i övre hallen också som alla hade olika färger. Nu är de - tada - kimröksgrå!
- Mattor: 200 kr.
- Gipsplattor, spackel, penslar och tapetklister Byggmax: 603 kr.
- Tapeter, två rullar 30% rabatt p.g.a serienummerfel: 559 kr.
- Linoljefärg, Ystegårdens gårdsbutik: 1 345 kr.
TOT: 2 382 kr.
Men eftersom jag mina parisiska operabiljetter återbetalda i veckan så kostade det bara en dryg tusing. Och jag har halva burken vit linoljefärg kvar...Massor av kul med den i sommar.
Har du några renoveringsprojekt framöver?
Mvh/
FruEfficientBadass
 |
| Rum före |
Vidare började jag bli trött på bristen av färg och luft/vatten-element, ni minns min hang-up vid feng shui. För mycket trä helt enkelt. Så jag satte upp en fondvägg bakom sängarna i renoveringsgips. Renoveringsgips är mycket tunnare än vanliga gipsplattor och sägs kunna forma sig bra över ojämna väggar (ex. timmer) och följer säsongsskiftningarna i en timrad vägg (tydligen rör de sig). Jag vet inte jag, kändes inte som att den (gipsen) parerade ojämnheterna så bra, men efter ett par lager spackel blev det väl ok.
Jag valde en Boråstapet inspirerad av linnestruktur och tänkte att temat för rummet får bli just linne vilket passar bra eftersom det ligger i linnets hemland a.k.a. Hälsingland. Så en beige/grå färgskala med inslag av ljusblått.
 |
| Naturliga färger och material med tema lin |
 |
| Rum efter |
"Inredare brukar rekommendera att man antingen väljer en större matta som sticker ut på var sida om sängen eller två kortare gångmattor vid respektive sida. På så vis täcker du in den rekommenderade fria passagen runt sängen och slipper kliva på ett kallt golv om morgnarna. Det skapar också en känsla av visuell anchoring till den stora sängmöbeln. Undvik att välja en matta som försvinner under sängen eller en modell som bara kikar ut vid fotänden".
När jag stod inför eventuell målning slog det mig att det skulle passa med linoljefärg i detta rum. Jag har aldrig testat innan och tyckte det var hög tid. Ni som är linoljefanatiker (man brukar bli det har jag förstått) vet ju att Gysinges helt nya fabrik brann tidigare i år, så det fanns inte så stora lager i den gårdsbutik jag var och handlade. Men en bytta vitt och lite provburkar, bland annat kimröksgrå (älskar namnet!) hittade jag och kunde blanda min egen mix.
Jag saknar ord för att beskriva denna upplevelse. Jag bara skojar, jag har massor av ord för att beskriva upplevelsen. Att måla med linoljefärg är helt underbart. Den luktar gott, den liksom gottar in sig i trät som en olja och den är så förlåtande. Jamen se då bara, på det sletna fönsterbrädet nedan. Torkat, väderbitet och med något som liknar en tjärfläck i mitten:
Jag frågar linoljefärgen: Pallar du trycket? Kan du fixa detta mög? Linoljefärgen svarar: Har varit med om värre, bring it on. Och se så fint det blev:
På samma sätt med dörren som verkar vara målad med någon kalkhaltig slamfärg för hundra år sen:
På med ett lager tjock, fet linoljefärg och dörren lyser. Och får väggarna runt om att lysa.
Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer, men jag valde att hålla alla väggar trärena förutom fondväggen med linnetapet. Det framgår inte på bilderna, men rummet har fantastisk utsikt och därtill kvällssol vilket här uppe betyder solnedgång i rött, rosa och lila. När solnedgången slår mot denna vägg...OMG, då sjunger små italienska änglar.
Även ovan matta från loppis, hundra spänn, inte en fläck. Observera mitt tennstilleben till vänster. Min andliga ledare upplyste mig om trekanten. I inredningssammanhang. "Inredare använder ofta det så kallade trepunktstänkandet när de arbetar. Idén går ut på att placera saker så att de bildar ytterkonturen av en triangel. Man kan arbeta med liksidiga trianglar eller liggande trianglar." Föremålen i ett stilleben ska stå grupperade hyfsat tätt. Vidare kom jag till slut fram till vad jag skulle använda det gamla köksbordet till. Mina coffee table books!
Till vänster om bordet kommer jag snart att skruva upp den där solgula detaljen, nämligen en gammal klädhängare som stått i ett hörn. Varför hörn? Den saknade en pigg. Jag kortade därför av den genom att såga bort det parti som innehöll pigglöst hål (märklig mening), sandpapprade och målade hela hängaren i linoljefärg.
Det hela tog en vecka från start till mål. Mest för att linoljefärgen behöver flera dagar på sig att torka efter varje lager. Dessutom passade jag på att fräscha upp de fyra dörrarna i övre hallen också som alla hade olika färger. Nu är de - tada - kimröksgrå!
- Mattor: 200 kr.
- Gipsplattor, spackel, penslar och tapetklister Byggmax: 603 kr.
- Tapeter, två rullar 30% rabatt p.g.a serienummerfel: 559 kr.
- Linoljefärg, Ystegårdens gårdsbutik: 1 345 kr.
TOT: 2 382 kr.
Men eftersom jag mina parisiska operabiljetter återbetalda i veckan så kostade det bara en dryg tusing. Och jag har halva burken vit linoljefärg kvar...Massor av kul med den i sommar.
Har du några renoveringsprojekt framöver?
Mvh/
FruEfficientBadass
Rastgården
Stort inspirerad av IGMR och hans täckbarksodlingar skapade jag en sådan för någon månad sen i ett soligt hörn av trädgården. Jag la ut säkert fem wellpapp-sidor från flyttkartonger och fyllde på med täckbark och jord samt vattnade järnet. Se så fint det blev:
Här hade jag storslagna planer på att, även här inspirerad av IGMR, anlägga ett litet humleparadis med lavendel och andra blommor som de och bina gillar. Men det visade sig att hönsen hann först. De gillade inte alls idén på min humlerabatt utan gick i synkad attack mot densamma och grävde upp det som uppgrävas kunde. Så här såg det ut när de var klara med sitt värv:
Detta var droppen. Jag kan leva med att trampa i en blöt hönsbajs vartannat steg jag tar i trädgården. Jag kan leva med att de rumsterar om i mina vanliga rabatter och gräver upp mina omsorgsfullt planterade vårlökar och amaryllisar. Men när de gav sig på min humlevision fick jag nog. Nu var det hög tid att bygga en rastgård åt hönsen, med stängsel och allt, tänk amerikanskt fägelse, fast utan vakttorn. Dessutom har vi ju sedan hönsstart blivit av med tre hönor till rovfåglar och rävar, så det finns ju en viss uppsida även för dem.
Vi valde ut platsen gud glömde på baksidan av ladugården. Här var förr i tiden den plats där korna hade sina spiltor, men eftersom den delen av ladugårdsbyggnaden hotade att rasa och dra resten av byggnaderna med sig, amputerades en del av huskroppen och kvar blev ett intet. Ett gapande hålrum med sly, lerjord och stenbumlingar. Det vill säga perfekt terräng för ligisthöns.
Det hela var helt och hållet min händige mans verk. Han gjorde bra research och lämnade inget åt slumpen. Exempelvis införskaffade han en mansleksak i form av en stål-kap så att han kunde dela upp armeringsjärn som han sedan slog ner med jämna mellanrum i marken under stängslet så att eventuella rävar inte ska kunna gräva sig in. Vidare jobbade han intensivt med vattenpasset så att det som i min regi hade sett ut som ett plockepinn istället blev preussisk precision.
Som ni ser är det en höna utanför rastgården. Det hela är höljt i dunkel, men under de första dagarna lyckades ett par industrihönor alltid ta sig ut. Sen tillbringade de dagen med att längtansfullt stirra på matskålen som ju stod på insidan. Vi trodde först att de flög ut, för min man var vid ovan foto inte helt klar med nättaket. Men även efter fullbordat tak fann jag varje dag runt lunch två godmodigt skitande hönor på framsidan. Det var först när min man täppte till en två centimeter hög springa under nätdörren som flykterna upphörde. Hur de lyckats åla därunder är en gåta, troligtvis saknar de skelett.
Min man sågade upp ett hål i väggen som ledde rakt in i hönshuset. Eftersom den vägg som syns ovan är ett skal till den stympade huskroppen fanns en luftspalt på en dryg meter innan innerväggen till hönshuset tar vid, så han fick bygga en liten korridor till dem. Fördelen är att de har fri passage att gå in och ut som de vill, närhelst på dygnet. På så vis slipper de stå och kackla uppfordrande i fönstret så fort de ser någon av oss komma ut på gårdsplanen på morgnarna, de sköter själva sitt schema.
Nackdelen är att höns har ärthjärnor och de fattade inte att gången var något att ha. Bilden ovan beskriver hur en av industrihönorna ätit sig igenom det majsspår jag lagt ut i gången i syfte att få dem att upptäcka sitt shangri-la på utsidan, men hen verkade mest intresserad av själva majsen. Hon vände så småningom in igen och det var inte förrän min man monterat pedagogiska små ramper på såväl in- som utsida som de fattade att de skulle gå UT.
Any heuw, inom loppet av en vecka lyckades de förvandla allt med växtkraft till död materia och det såg rätt trist ut. Så jag gick ut på vår skogstomt och ryckte lite småträd av typen meterhöga tallar, rönn och syrén, som jag planterade. Vidare hängde jag upp två gamla störar dimensionerade efter deras gigantiska fötter. Höns är ju träd-djur och känner sig lugna när de sitter en bit upp. I teorin i alla fall, ännu har ingen höna suttit på pinnarna. Tänker att de får upptäcka dem i eget tempo, d.v.s. inom ett år eller två.
När rymningarna väl upphörde återstod en städdag på framsidan där alla pluttar och uppgrävda lökar och plantor krattades upp. Jag gav också upp tankarna på humlerabatten och lämpade över jord och täckbark i de vanliga rabatterna. Förr eller senare kommer vi ju att ha hönsen på framsidan för lite samkväm på sommarkvällarna och jag tycker inte att en trädgård ska vara källa till stress och bannor. Som final åkte jag till vår lokala handelsträdgård och köpte ett par nya perenner och mårbackapelargoner att ha i mina utekrukor. Nu är var sak på sin plats och jag är redo för sommar.
Är din eventuella trädgård redo för sommar?
Mvh/
FruEfficientBadass
Här hade jag storslagna planer på att, även här inspirerad av IGMR, anlägga ett litet humleparadis med lavendel och andra blommor som de och bina gillar. Men det visade sig att hönsen hann först. De gillade inte alls idén på min humlerabatt utan gick i synkad attack mot densamma och grävde upp det som uppgrävas kunde. Så här såg det ut när de var klara med sitt värv:
Detta var droppen. Jag kan leva med att trampa i en blöt hönsbajs vartannat steg jag tar i trädgården. Jag kan leva med att de rumsterar om i mina vanliga rabatter och gräver upp mina omsorgsfullt planterade vårlökar och amaryllisar. Men när de gav sig på min humlevision fick jag nog. Nu var det hög tid att bygga en rastgård åt hönsen, med stängsel och allt, tänk amerikanskt fägelse, fast utan vakttorn. Dessutom har vi ju sedan hönsstart blivit av med tre hönor till rovfåglar och rävar, så det finns ju en viss uppsida även för dem.
Vi valde ut platsen gud glömde på baksidan av ladugården. Här var förr i tiden den plats där korna hade sina spiltor, men eftersom den delen av ladugårdsbyggnaden hotade att rasa och dra resten av byggnaderna med sig, amputerades en del av huskroppen och kvar blev ett intet. Ett gapande hålrum med sly, lerjord och stenbumlingar. Det vill säga perfekt terräng för ligisthöns.
Det hela var helt och hållet min händige mans verk. Han gjorde bra research och lämnade inget åt slumpen. Exempelvis införskaffade han en mansleksak i form av en stål-kap så att han kunde dela upp armeringsjärn som han sedan slog ner med jämna mellanrum i marken under stängslet så att eventuella rävar inte ska kunna gräva sig in. Vidare jobbade han intensivt med vattenpasset så att det som i min regi hade sett ut som ett plockepinn istället blev preussisk precision.
Som ni ser är det en höna utanför rastgården. Det hela är höljt i dunkel, men under de första dagarna lyckades ett par industrihönor alltid ta sig ut. Sen tillbringade de dagen med att längtansfullt stirra på matskålen som ju stod på insidan. Vi trodde först att de flög ut, för min man var vid ovan foto inte helt klar med nättaket. Men även efter fullbordat tak fann jag varje dag runt lunch två godmodigt skitande hönor på framsidan. Det var först när min man täppte till en två centimeter hög springa under nätdörren som flykterna upphörde. Hur de lyckats åla därunder är en gåta, troligtvis saknar de skelett.
Min man sågade upp ett hål i väggen som ledde rakt in i hönshuset. Eftersom den vägg som syns ovan är ett skal till den stympade huskroppen fanns en luftspalt på en dryg meter innan innerväggen till hönshuset tar vid, så han fick bygga en liten korridor till dem. Fördelen är att de har fri passage att gå in och ut som de vill, närhelst på dygnet. På så vis slipper de stå och kackla uppfordrande i fönstret så fort de ser någon av oss komma ut på gårdsplanen på morgnarna, de sköter själva sitt schema.
Nackdelen är att höns har ärthjärnor och de fattade inte att gången var något att ha. Bilden ovan beskriver hur en av industrihönorna ätit sig igenom det majsspår jag lagt ut i gången i syfte att få dem att upptäcka sitt shangri-la på utsidan, men hen verkade mest intresserad av själva majsen. Hon vände så småningom in igen och det var inte förrän min man monterat pedagogiska små ramper på såväl in- som utsida som de fattade att de skulle gå UT.
Any heuw, inom loppet av en vecka lyckades de förvandla allt med växtkraft till död materia och det såg rätt trist ut. Så jag gick ut på vår skogstomt och ryckte lite småträd av typen meterhöga tallar, rönn och syrén, som jag planterade. Vidare hängde jag upp två gamla störar dimensionerade efter deras gigantiska fötter. Höns är ju träd-djur och känner sig lugna när de sitter en bit upp. I teorin i alla fall, ännu har ingen höna suttit på pinnarna. Tänker att de får upptäcka dem i eget tempo, d.v.s. inom ett år eller två.
När rymningarna väl upphörde återstod en städdag på framsidan där alla pluttar och uppgrävda lökar och plantor krattades upp. Jag gav också upp tankarna på humlerabatten och lämpade över jord och täckbark i de vanliga rabatterna. Förr eller senare kommer vi ju att ha hönsen på framsidan för lite samkväm på sommarkvällarna och jag tycker inte att en trädgård ska vara källa till stress och bannor. Som final åkte jag till vår lokala handelsträdgård och köpte ett par nya perenner och mårbackapelargoner att ha i mina utekrukor. Nu är var sak på sin plats och jag är redo för sommar.
Är din eventuella trädgård redo för sommar?
Mvh/
FruEfficientBadass
Ekonomiskt oberoende - inget för de rika
I kölvattnet av corona varslas folk i parti och minut. En del välkomnar det som en kick därbak i att ta tag i en ej realiserad dröm av något slag. Andra får en gentle reminder om att de inte var fullt så oersättliga som de trodde och får ett incitament att bygga upp en egen trygghet istället för att förlita sig på den så kallade anställningstryggheten som plan A, B och C. För merparten är det emellertid bara obehagligt. Jag pratade med en kompis vars svåger fått kicken efter nästan tio år på samma stora bolag. Trots att bolaget, förutom coronakris, redan innan stod i begrepp att genomföra en större omstrukturering var mannen chockad över beskedet. Till saken hör att min kompis svåger har det rätt gott ställt. Han och hans fru har alltid tjänat bra, de bor fint, har lantställe, båt och reser flera gånger om året på fancy pancy resor etc. varför vän av ordning skulle utgå från att uppsägningen inte drabbar någon fattig, i bokstavlig mening.
Men nej. Svågern var förtvivlad, på gränsen till desperat. O-möj-lig-en skulle familjen klara sig på en knapp miljoninkomst (fruns) per år framgent. Det krävdes två! Och även om han av avgångsvederlagsskäl har ett år på sig att klura ut nästa steg är det inte helt otänkbart att corona kommer att försämra möjligheterna även för akademisk medelklass att hitta lämplig maka åren som kommer eftersom så mångadyra högutbildade får gå under så kort tid. Samtidigt som det matas ut ny billig arbetskraft, dessutom med fräscha kunskaper, från universitet och högskolor i samma takt som tidigare.
Återigen blev det tydligt. Ekonomiskt oberoende har rätt lite med storleken på tillgångarna att göra. Om jag hade fått byta liv med killen i fråga hade jag efter en veckas inventering av tillgångar, fem timmar med Excel och en och annan grogg, kommit fram till att jag varit as-oberoende. Varför? Jag hade antagligen sålt av ett hus, en båt och jag hade om-gå-en-de skurit ner resebudget och konsumtion till en femtedel (i post-corona-mått mätt). Vidare hade jag inte haft medlemskap i en av Stockholms mer exklusiva golfklubbar och jag hade heller ej ätit ute för fyra tusen i månaden och så vidare tills jag var nere i den konsumtionsnivå jag har idag.
Därefter hade jag loggat in på Internetbanken och inventerat det som legat där och skrotat, merparten troligtvis i någon dyrfond från Kuckelimuck Bank parat med en eller två testosteronaktier. Jag hade omgående sålt rubbet och investerat 80% i billiga indexfonder och behållit resten som kontantbuffert. Sen hade jag glidit in på Qasa och lagt upp bilder på gästhuset som står tomt och outnyttjat på tomten, eftersom hans fru värnar om deras personliga integritet (kan bara tolka det som att de under veckans två fria timmar har swingersfester på tomten). Sådärja, ordningen återställd, ekonomiskt oberoende comin' right up. Trots att jag och han jobbar med exakt samma förutsättningar. Ställ nedan två mot varandra:
"Vi kan omöjligen klara oss" & "Det går utmärkt att klara sig".
Ser ni, de är motsatser, på samma sätt som:
"Jag är någons bitch" & "Jag är inte någons bitch".
Reservation för att jag baserar mina antaganden på mycket lösa boliner, jag känner knappt karln och kan bara gå på skvallerfakta. Men principen tror jag går att applicera på både en och ann'. Det vill säga: Folk med stor kostnadskostym som tror sig vara fångna vid sitt höj- och sänkbara skrivbord trots att de egentligen inte är det. Lite som den där elefanten som redan som unge blev bunden med rep fäst vid en liten pinne i marken så att den även i vuxen ålder tror att den inte kan rycka sig loss. Det är både ironiskt och sorgligt. Den som på pappret är ordentligt rik är den som inte kan luta sig tillbaka och njuta av sina tillgångar genom att byta en del av dessa mot tid.
Känner du någon som drabbats av varsel nyligen men som egentligen inte borde få panik? Kanske du själv?
Mvh/
FruEfficientBadass
Men nej. Svågern var förtvivlad, på gränsen till desperat. O-möj-lig-en skulle familjen klara sig på en knapp miljoninkomst (fruns) per år framgent. Det krävdes två! Och även om han av avgångsvederlagsskäl har ett år på sig att klura ut nästa steg är det inte helt otänkbart att corona kommer att försämra möjligheterna även för akademisk medelklass att hitta lämplig maka åren som kommer eftersom så många
Återigen blev det tydligt. Ekonomiskt oberoende har rätt lite med storleken på tillgångarna att göra. Om jag hade fått byta liv med killen i fråga hade jag efter en veckas inventering av tillgångar, fem timmar med Excel och en och annan grogg, kommit fram till att jag varit as-oberoende. Varför? Jag hade antagligen sålt av ett hus, en båt och jag hade om-gå-en-de skurit ner resebudget och konsumtion till en femtedel (i post-corona-mått mätt). Vidare hade jag inte haft medlemskap i en av Stockholms mer exklusiva golfklubbar och jag hade heller ej ätit ute för fyra tusen i månaden och så vidare tills jag var nere i den konsumtionsnivå jag har idag.
Därefter hade jag loggat in på Internetbanken och inventerat det som legat där och skrotat, merparten troligtvis i någon dyrfond från Kuckelimuck Bank parat med en eller två testosteronaktier. Jag hade omgående sålt rubbet och investerat 80% i billiga indexfonder och behållit resten som kontantbuffert. Sen hade jag glidit in på Qasa och lagt upp bilder på gästhuset som står tomt och outnyttjat på tomten, eftersom hans fru värnar om deras personliga integritet (kan bara tolka det som att de under veckans två fria timmar har swingersfester på tomten). Sådärja, ordningen återställd, ekonomiskt oberoende comin' right up. Trots att jag och han jobbar med exakt samma förutsättningar. Ställ nedan två mot varandra:
"Vi kan omöjligen klara oss" & "Det går utmärkt att klara sig".
Ser ni, de är motsatser, på samma sätt som:
"Jag är någons bitch" & "Jag är inte någons bitch".
Reservation för att jag baserar mina antaganden på mycket lösa boliner, jag känner knappt karln och kan bara gå på skvallerfakta. Men principen tror jag går att applicera på både en och ann'. Det vill säga: Folk med stor kostnadskostym som tror sig vara fångna vid sitt höj- och sänkbara skrivbord trots att de egentligen inte är det. Lite som den där elefanten som redan som unge blev bunden med rep fäst vid en liten pinne i marken så att den även i vuxen ålder tror att den inte kan rycka sig loss. Det är både ironiskt och sorgligt. Den som på pappret är ordentligt rik är den som inte kan luta sig tillbaka och njuta av sina tillgångar genom att byta en del av dessa mot tid.
Känner du någon som drabbats av varsel nyligen men som egentligen inte borde få panik? Kanske du själv?
Mvh/
FruEfficientBadass
Jag samlar skräp
Att röra sig utomhus och samtidigt plocka skräp är inget nytt: "Plogging" har flera år på nacken. Det nya nu är att jag gör det medan jag går. Under hela våren har jag förargats över att min morgonpromenad, fram och tillbaka på vår del av landsvägen, runt 4 km sammanlagd dikesren ToR, är nedsolkad av diverse lantismög. Inte som på Kungl. Djurgården - skumpaflarror och en och annan klacksko - utan snusdosor, foderpåsar och mellanölsburkar (en klassiker). En dag i maj fick jag en helt otroligt bra idé: Jag kunde själv med mina händer i omgångar plocka upp skiten medan jag tog mina morgonrundor. Resultatet ser ni nedan:
Inte nog med att jag befriat mitt närområde från ovan, vilken motion! Jag har hoppat upp och ner ur diken, hukat mig under elstängsel, sträckt mig i konstiga positioner för att nå. Jag formligen dryper av svett när jag kommer hem efter mina skräpplockarrundor, nästan så till den grad att jag överväger en dusch. Sen kommer jag på att jag bor på landet och ingen bryr sig, så då tar jag en kaffe på bit och fortsätter med min dag istället. När jag vid sista rundan kom släpande på ett demolerat däck, stånkande och stönande, slog det mig [och här kommer min frugala punch line] att det finns folk, företrädesvis tjänstemän i storstadsregionerna, som betalar dyra pengar för att göra exakt detta.
Inte nog med att jag får allsidig träning och ett lättare sinne, jag får kontakt med ortens befolkning. En man brukar veva ner rutan när han passerar mig på morgonen och berätta egna skräpplockarhistorier samt bjuda på skräprelaterade skämt. Dessutom, och jag kan inte betona detta nog, är denna typ av åthävor centrala inom FIRE. Tror det var MMM som sa att en bra dag bör innehålla ett visst mått av slit, ett visst mått av att bidra till sitt närområde och därtill en dos kreativt skapande. Skräpplockandet uppfyller två av målen och om jag skulle besluta mig för att göra en installation av soporna uppfyller jag det tredje. Vidare anknyter det till tankarna kring circle of control. Jag kan inte påverka hur snabbt Indien ställer om till förnybar energi, ens om jag lajkar Facebook tills tummen blir blå. Men jag kan påverka hur nedskräpat mitt närområde är. Min förhoppning (fåfäng möjligtvis) är att den motorburna ungdom i triangelmärkta bilar som passerar mig på morgonen ska få dåligt samvete över alla de folkölsburkar och fimpar de slungar ut genom fönstren och sluta.
Visste ni förresten vad som händer med en aluminiumburk om den hamnar på ett fält avsett för fodergrödor? Den hamnar i skördetröskan och strimlas till små tunna, vassa remsor och hamnar i kossornas foder vilket på kinesiskt tortyr-vis repar sönder deras tarmsystem inifrån och de blöder ihjäl och får nödslaktas. Suboptimering.
Brukar du plocka skräp?
Mvh/
FruEfficientBadass
Inte nog med att jag befriat mitt närområde från ovan, vilken motion! Jag har hoppat upp och ner ur diken, hukat mig under elstängsel, sträckt mig i konstiga positioner för att nå. Jag formligen dryper av svett när jag kommer hem efter mina skräpplockarrundor, nästan så till den grad att jag överväger en dusch. Sen kommer jag på att jag bor på landet och ingen bryr sig, så då tar jag en kaffe på bit och fortsätter med min dag istället. När jag vid sista rundan kom släpande på ett demolerat däck, stånkande och stönande, slog det mig [och här kommer min frugala punch line] att det finns folk, företrädesvis tjänstemän i storstadsregionerna, som betalar dyra pengar för att göra exakt detta.
Inte nog med att jag får allsidig träning och ett lättare sinne, jag får kontakt med ortens befolkning. En man brukar veva ner rutan när han passerar mig på morgonen och berätta egna skräpplockarhistorier samt bjuda på skräprelaterade skämt. Dessutom, och jag kan inte betona detta nog, är denna typ av åthävor centrala inom FIRE. Tror det var MMM som sa att en bra dag bör innehålla ett visst mått av slit, ett visst mått av att bidra till sitt närområde och därtill en dos kreativt skapande. Skräpplockandet uppfyller två av målen och om jag skulle besluta mig för att göra en installation av soporna uppfyller jag det tredje. Vidare anknyter det till tankarna kring circle of control. Jag kan inte påverka hur snabbt Indien ställer om till förnybar energi, ens om jag lajkar Facebook tills tummen blir blå. Men jag kan påverka hur nedskräpat mitt närområde är. Min förhoppning (fåfäng möjligtvis) är att den motorburna ungdom i triangelmärkta bilar som passerar mig på morgonen ska få dåligt samvete över alla de folkölsburkar och fimpar de slungar ut genom fönstren och sluta.
Visste ni förresten vad som händer med en aluminiumburk om den hamnar på ett fält avsett för fodergrödor? Den hamnar i skördetröskan och strimlas till små tunna, vassa remsor och hamnar i kossornas foder vilket på kinesiskt tortyr-vis repar sönder deras tarmsystem inifrån och de blöder ihjäl och får nödslaktas. Suboptimering.
Brukar du plocka skräp?
Mvh/
FruEfficientBadass
Ett läsarmail från Fredrik
I början av maj fick jag ett mail från en läsare jag sedan tidigare haft lite kontakt med så jag vet att han och hans fru siktat på FIRE inom överskådlig framtid. Rubriken löd: "T-0". Nedan vår mailkonversation:
Fredrik: Dag T-0 kom och dator och passerkort inlämnade.1,500 bitars pussel förberett för nedvarvning.
Jag: GRATTIS! Okej så måndag den 4 maj är den Egentliga Dagen D, d.v.s. den måndag då du inte behöver vakna till klockpipet. Jag ryser! Du må tro att saker kommer att hända i ditt liv nu. Tror absolut på nedvarvningsperiod om MINST ett år. Men sen kommer idéerna och lusten krypande och då är det Fredrik 2:0 som får chansen. Jag tänker på min tillvaro nu vs. för tre år sedan. OMG. Min man nailade det i veckan: "Tänk vilka liv vi lever. Inget som skaver." Det är bara ett radband av mer eller mindre gemytliga dagar som puttrar på. Minimal stress, massor av tid för roliga projekt. Bästa life hacket! Om någon knackat på i konferensrummet för tre år sedan och bara "Psst...om tre år kommer du att ha förverkligat din dröm att extraknäcka som journalist och bo på landet med höns" hade jag bara fnyst. Men allt är möjligt! Och det är stashet som gör't. De som säger att man inte blir lycklig av pengar har fel.
Fredrik: Att nervarvningsfasen tar minst ett år är säkert helt sant och jag tror det gäller nästan oavsett vilket jobb man haft. I mitt fall avslutade jag med en inköpsroll med ansvar för blabla i hela den blabla. Har jobbat 24/7 sedan i höstas och sedan jag blev fast hemma 8-12 timmar i Zoom och Teams-möte varje dag. Det blir ett väldigt abrupt slut och det måste det bli. Samtidigt har jag varit med i så många beslutsprocesser så risk finns att man fortsätter att höra av sig och då måste jag komma på en strategi för att hantera det ... Inser att det kommer att ta tid. Lyckligtvis har jag aldrig identifierat mig med mitt arbete. Har varit lutheranskt ansvarsfull och driven men aldrig ett med mitt arbete. Jag tror det kommer att göra omställningen lättare.
Samtidigt känner jag en enorm glädje redan från idag. Tar upp mobilen (brukar vara en massa mail och WhatsApp meddelanden direkt när man vaknar och nästa veckas kalender full redan innan veckan startat) och noterar att än så länge är det bara tomt. Har faktiskt aldrig hänt tidigare ...Idag gick vi en lång runda i blabla (fantastiskt ställe) med vänner och medhavd lunch och fika och sedan bara pusslande och vänner resten av helgen. Vill hoppas att man i alla fall ska kunna komma i en semesterliknande stämning fort - behöver tid bara för att andas ut. Min fru tänker hålla ut på jobb fram till jul och sedan göra mig sällskap - det är en resa vi gör ihop. Ger mig lite tid att fundera över vad jag vill göra och känns mindre abrupt att klippa en inkomst i taget. Har anmält mig på [gymnamn] i grannbyn att jag är intresserad av att börja som instruktör på timmar och det verkar intressant. Stor fördel är att inget hindrar mig från att ta dagpass mitt i veckan... Funderar också på om jag vill ta någon roll som mentor till VD/CFO eller rådgivare. Utmaning med det är att det lätt glider iväg i tid och det är jag definitivt inte intresserad av. Vi har båda sagt att det skulle kännas skönt om vi kunde hitta någon liten form av sidoaktivitet som bidrar lite för att inte äta för mycket av den mest likvida stashen - i alla fall initialt. Lite som ni gör med din man på deltid och dig med vikarieroll. 100 sant att pengar är lycka! Men på ett annat sätt än vad som visas i t ex "my lottery dream home" på tv ...
Jag: Du låter exakt som min man. Han var blabla på en blabla innan han drog ur pluggen, en massa fancy uppdrag och han var 100% dedikerad. Men precis som du beskriver, likt en lutheran och inte riktigt där i själen, så som man ser en del andra vara. Därför gick omställningen väldigt bra. Och precis som ni gick vi i etapper, jag ett drygt halvår innan honom så på så sätt blev det mer organiskt och odramatiskt, särskilt om man har barn. Hör gärna av dig i framtiden med uppdateringar för jag är väldigt spänd på utfallet (no pressure!) OCH jag undrar om jag kunde avidentifiera delar av din berättelse och göra ett inlägg därpå? Du kommer inte att vara igenkännbar på något sätt, jag kan göra dig till kvinna med rött hår och anställning inom PR...
Fredrik: Japp finns verkligen likheter i vår planering och vad ni har gjort. Så många människor med bra jobb är fast i ett konsumtionsträsk där alla alternativ upplevs som orealistiska ... Så fortsätter man att bara konsumera blint ... Oavsett om man trivs med sitt liv eller ej. Klart du får använda vår historia - nu när jag är hemma och har tid ska jag också aktivera mig i kommentarsfältet.
Jag: Sweet, tack! Du får heta Fredrik och vara inköpare.
Fredrik: Drömnamn och drömyrke!
Vad säger ni om det va, vilken kille. Nu handlar ju inte FIRE om prestation. Det är ju själva antitesen egentligen, man gör slut med prestationen. Men det är ju bara ett faktum att många som väljer bort ordinarie yrkesliv faktiskt tar sig för något annat, ofta mindre lönsamt men ändock något mer än att bara sitta hemma och dricka vin framför Bolibompa. Så det ska bli intressant att följa Fredrik med familj framöver. Passa på att ställa frågor till hen, tror han läser allt som oftast.
Mvh/
FruEfficientBadass
Fredrik: Dag T-0 kom och dator och passerkort inlämnade.1,500 bitars pussel förberett för nedvarvning.
Jag: GRATTIS! Okej så måndag den 4 maj är den Egentliga Dagen D, d.v.s. den måndag då du inte behöver vakna till klockpipet. Jag ryser! Du må tro att saker kommer att hända i ditt liv nu. Tror absolut på nedvarvningsperiod om MINST ett år. Men sen kommer idéerna och lusten krypande och då är det Fredrik 2:0 som får chansen. Jag tänker på min tillvaro nu vs. för tre år sedan. OMG. Min man nailade det i veckan: "Tänk vilka liv vi lever. Inget som skaver." Det är bara ett radband av mer eller mindre gemytliga dagar som puttrar på. Minimal stress, massor av tid för roliga projekt. Bästa life hacket! Om någon knackat på i konferensrummet för tre år sedan och bara "Psst...om tre år kommer du att ha förverkligat din dröm att extraknäcka som journalist och bo på landet med höns" hade jag bara fnyst. Men allt är möjligt! Och det är stashet som gör't. De som säger att man inte blir lycklig av pengar har fel.
Fredrik: Att nervarvningsfasen tar minst ett år är säkert helt sant och jag tror det gäller nästan oavsett vilket jobb man haft. I mitt fall avslutade jag med en inköpsroll med ansvar för blabla i hela den blabla. Har jobbat 24/7 sedan i höstas och sedan jag blev fast hemma 8-12 timmar i Zoom och Teams-möte varje dag. Det blir ett väldigt abrupt slut och det måste det bli. Samtidigt har jag varit med i så många beslutsprocesser så risk finns att man fortsätter att höra av sig och då måste jag komma på en strategi för att hantera det ... Inser att det kommer att ta tid. Lyckligtvis har jag aldrig identifierat mig med mitt arbete. Har varit lutheranskt ansvarsfull och driven men aldrig ett med mitt arbete. Jag tror det kommer att göra omställningen lättare.
Samtidigt känner jag en enorm glädje redan från idag. Tar upp mobilen (brukar vara en massa mail och WhatsApp meddelanden direkt när man vaknar och nästa veckas kalender full redan innan veckan startat) och noterar att än så länge är det bara tomt. Har faktiskt aldrig hänt tidigare ...Idag gick vi en lång runda i blabla (fantastiskt ställe) med vänner och medhavd lunch och fika och sedan bara pusslande och vänner resten av helgen. Vill hoppas att man i alla fall ska kunna komma i en semesterliknande stämning fort - behöver tid bara för att andas ut. Min fru tänker hålla ut på jobb fram till jul och sedan göra mig sällskap - det är en resa vi gör ihop. Ger mig lite tid att fundera över vad jag vill göra och känns mindre abrupt att klippa en inkomst i taget. Har anmält mig på [gymnamn] i grannbyn att jag är intresserad av att börja som instruktör på timmar och det verkar intressant. Stor fördel är att inget hindrar mig från att ta dagpass mitt i veckan... Funderar också på om jag vill ta någon roll som mentor till VD/CFO eller rådgivare. Utmaning med det är att det lätt glider iväg i tid och det är jag definitivt inte intresserad av. Vi har båda sagt att det skulle kännas skönt om vi kunde hitta någon liten form av sidoaktivitet som bidrar lite för att inte äta för mycket av den mest likvida stashen - i alla fall initialt. Lite som ni gör med din man på deltid och dig med vikarieroll. 100 sant att pengar är lycka! Men på ett annat sätt än vad som visas i t ex "my lottery dream home" på tv ...
Jag: Du låter exakt som min man. Han var blabla på en blabla innan han drog ur pluggen, en massa fancy uppdrag och han var 100% dedikerad. Men precis som du beskriver, likt en lutheran och inte riktigt där i själen, så som man ser en del andra vara. Därför gick omställningen väldigt bra. Och precis som ni gick vi i etapper, jag ett drygt halvår innan honom så på så sätt blev det mer organiskt och odramatiskt, särskilt om man har barn. Hör gärna av dig i framtiden med uppdateringar för jag är väldigt spänd på utfallet (no pressure!) OCH jag undrar om jag kunde avidentifiera delar av din berättelse och göra ett inlägg därpå? Du kommer inte att vara igenkännbar på något sätt, jag kan göra dig till kvinna med rött hår och anställning inom PR...
Fredrik: Japp finns verkligen likheter i vår planering och vad ni har gjort. Så många människor med bra jobb är fast i ett konsumtionsträsk där alla alternativ upplevs som orealistiska ... Så fortsätter man att bara konsumera blint ... Oavsett om man trivs med sitt liv eller ej. Klart du får använda vår historia - nu när jag är hemma och har tid ska jag också aktivera mig i kommentarsfältet.
Jag: Sweet, tack! Du får heta Fredrik och vara inköpare.
Fredrik: Drömnamn och drömyrke!
Vad säger ni om det va, vilken kille. Nu handlar ju inte FIRE om prestation. Det är ju själva antitesen egentligen, man gör slut med prestationen. Men det är ju bara ett faktum att många som väljer bort ordinarie yrkesliv faktiskt tar sig för något annat, ofta mindre lönsamt men ändock något mer än att bara sitta hemma och dricka vin framför Bolibompa. Så det ska bli intressant att följa Fredrik med familj framöver. Passa på att ställa frågor till hen, tror han läser allt som oftast.
Mvh/
FruEfficientBadass
Jag fixar gästrummet
Jag är inte helt insatt i detaljerna, men delar av vårt hem är inte vinterbonat och övre plan hör dit. Därför används det bara som gästrum på sommaren och som torkvind (ja det är korrekt, tvätt torkar även i minusgrader men det tar en väldans tid). I den övre hallen sitter jag och bloggar på somrarna vilket är urtrevligt eftersom jag har fin utsikt i alla vädersträck och därutöver knappt hör ramaskrina från barnens slagsmål därifrån.
Ett av rummen är, om man skulle försöka hitta ett positivt uttryck, rustikt. Väggarna är av timmer och på sina ställen kan man se mina förfäders försök till isolering med hjälp av tygtrasor och lintussar. Men utsikten är fantastisk, tre fönster ut mot nejden. En driftig person skulle försöka att göra ett riktigt rum av det, med spånplattor på väggarna och någon form av tapet. Men riktigt så duglig känner jag mig inte i nuläget, har för många järn i elden och för många kycklingar att gosa med så jag nöjer mig med min favorit: Quick fixen.
För ett par år sedan röjde jag satan i det här rummet, som då nyttjades som någon form av avställningsyta för min släkts dynga sedan runt hundra år tillbaka. Hur jag vet det? Tja, jag hittade jordbruksalmanacks från tidigt 1900-tal, mörkläggningsgardiner från andra världskriget (runt 30 stycken) och min mammas manchesterplagg från ungdomen (kläder jag och mina väninnor visserligen hade väldigt kul i under en blöt vårhelg för ett par år sedan, vill minnas att någon lajvade "Anki, socialsekretererare från 1974").
Jag gjorde då om rummet till en hybrid av sommargästrum och pysselrum, ställde i ordning ett bord och samlade alla barnens pärlor, leksaker, lego, spel med mera här och det hela var ju en succé i ett par år. Perfekt att slussa upp dem i under regniga sommardagar med skärmförbud. Därutöver fanns två fullt fungerande sängplatser som vi använt en handfull gånger när vi haft 5+ gäster.
MEN! Ett skräprum har dålig karma och pö om pö samlades prylarna igen. Som synes ovan har vi langat in både täcken, tält och diverse campingutrusning i rummet. Helt osorterat. Vissa täcken låg där, andra i ett angränsande rum, ytterligare andra i ett vindsutrymme. Och är det något jag avskyr så är det när saker av samma art ligger på olika ställen. Gruppera! Så efter att ha hittat logiska förvaringsställen för olika saker tömde jag helt sonika rummet på nästan allt, förutom gästsängarna och barnens gamla lego:
Och på tal om barnens lego. Vi hade tidigare en bokhylla där min far, i aversion mot allt vad tungt kroppsarbete heter, valt att kanalisera sin energi på att årssortera gårdens gamla Husmodern från 1929 och framåt:
Mellan raderna av gamla veckotidningar har jag knölat in barnens pysselsaker och det var sjukt otillfredsställande. Därför hittade jag nu en avställningsyta i det angränsande torkrummet där jag staplade tidningarna i två prudentliga högar vilket frigjorde hyllan. Efter gedigen genomgång och rensning av barnens gamla leksaker och pyssel - vilket resulterade i tre stora sopsäckar samt två kartonger till tippen - rymdes det samlade legot (i princip enda leksaken värd att spara om du frågar mig) i hyllan.
Sen gjorde jag något som är mycket otypiskt för mig. Jag skapade en nostalgihylla i ett gammalt tomt skåp i övre hallen. Där samlade jag en handfull föremål som varit centrala i min uppväxt, saker jag gör att jag blixtsnabbt slungas tillbaka till barndomen. Eftersom ni är speciella för mig har jag valt att dela med mig av denna hylla:
Jag menar, sätt på Teskedsgummankassetten med Birgitta Andersson medan jag kikar på Pippibilder genom den utsökta "View Mastern" (längst fram till höger) och jag är åter i mitt flickrum i Hässelby Gård, fantiserande om att en dag få resa någon annanstans än till Finland (som var mitt första resmål som tioåring och är inte ens säker på att vi var i Finland, kanske var det Åland). Skymtar gör också det pennskrin mamma köpte till mig i Vällingby C inför min första skoldag. Som en madeleinekaka till den dysfunktionella 1-3-klassen jag tvingades gå i första skolåret, innan mina föräldrar tog sitt förnuft till fånga och flyttade in i stan igen.
Poängen är tvådelad: Var sak på rätt plats ger frid i själen. Men det är inte nödvändigtvis är så att en sak har en plats för evigt ety ett hem är organiskt. Det pysselrum, fullt med fluffiga uppstoppade djur och pärlplattor, som fungerade för tre-fyra år sedan, är överflödigt idag (när de mest kollar på Tiktok). Då måste man ömsa skinn och hitta nya, mer anpassade lösningar. Jag är personligen lite glad över att den mest frenetiska pysselperioden är över för det var ett deltidsjobb att sålla och arkivera bland alstren. Nu får vi möjligheten att skapa ett mer solitt gästrum och se, jag har en hel vägg att laborera med.
Nog för att jag gillar rustikt, men i ett rum som angränsar till lada blir det lite väl sunkigt att bara köra timrat och gammalt. Hur anser ni att jag kan addera lite mer flärd och je ne sais quoi till detta utrymme? Jag gillar ju anakronismer varför jag valde att ställa Bauhausstolarna mot bonderustikan. Jag ska också be min man dra ut de tiotal rostiga spikar som av någon anledning sticker ut ur väggen. Men hur kan jag ytterligare skapa gästrumskänsla? Tips mottages tacksamt (så länge de inte innehåller ord som "totalrenovera" eller "sätt masonit och tapetsera"). Quick fixes!
Mvh/
FruEfficientBadass
Ett av rummen är, om man skulle försöka hitta ett positivt uttryck, rustikt. Väggarna är av timmer och på sina ställen kan man se mina förfäders försök till isolering med hjälp av tygtrasor och lintussar. Men utsikten är fantastisk, tre fönster ut mot nejden. En driftig person skulle försöka att göra ett riktigt rum av det, med spånplattor på väggarna och någon form av tapet. Men riktigt så duglig känner jag mig inte i nuläget, har för många järn i elden och för många kycklingar att gosa med så jag nöjer mig med min favorit: Quick fixen.
För ett par år sedan röjde jag satan i det här rummet, som då nyttjades som någon form av avställningsyta för min släkts dynga sedan runt hundra år tillbaka. Hur jag vet det? Tja, jag hittade jordbruksalmanacks från tidigt 1900-tal, mörkläggningsgardiner från andra världskriget (runt 30 stycken) och min mammas manchesterplagg från ungdomen (kläder jag och mina väninnor visserligen hade väldigt kul i under en blöt vårhelg för ett par år sedan, vill minnas att någon lajvade "Anki, socialsekretererare från 1974").
Jag gjorde då om rummet till en hybrid av sommargästrum och pysselrum, ställde i ordning ett bord och samlade alla barnens pärlor, leksaker, lego, spel med mera här och det hela var ju en succé i ett par år. Perfekt att slussa upp dem i under regniga sommardagar med skärmförbud. Därutöver fanns två fullt fungerande sängplatser som vi använt en handfull gånger när vi haft 5+ gäster.
MEN! Ett skräprum har dålig karma och pö om pö samlades prylarna igen. Som synes ovan har vi langat in både täcken, tält och diverse campingutrusning i rummet. Helt osorterat. Vissa täcken låg där, andra i ett angränsande rum, ytterligare andra i ett vindsutrymme. Och är det något jag avskyr så är det när saker av samma art ligger på olika ställen. Gruppera! Så efter att ha hittat logiska förvaringsställen för olika saker tömde jag helt sonika rummet på nästan allt, förutom gästsängarna och barnens gamla lego:
Och på tal om barnens lego. Vi hade tidigare en bokhylla där min far, i aversion mot allt vad tungt kroppsarbete heter, valt att kanalisera sin energi på att årssortera gårdens gamla Husmodern från 1929 och framåt:
Mellan raderna av gamla veckotidningar har jag knölat in barnens pysselsaker och det var sjukt otillfredsställande. Därför hittade jag nu en avställningsyta i det angränsande torkrummet där jag staplade tidningarna i två prudentliga högar vilket frigjorde hyllan. Efter gedigen genomgång och rensning av barnens gamla leksaker och pyssel - vilket resulterade i tre stora sopsäckar samt två kartonger till tippen - rymdes det samlade legot (i princip enda leksaken värd att spara om du frågar mig) i hyllan.
Sen gjorde jag något som är mycket otypiskt för mig. Jag skapade en nostalgihylla i ett gammalt tomt skåp i övre hallen. Där samlade jag en handfull föremål som varit centrala i min uppväxt, saker jag gör att jag blixtsnabbt slungas tillbaka till barndomen. Eftersom ni är speciella för mig har jag valt att dela med mig av denna hylla:
Jag menar, sätt på Teskedsgummankassetten med Birgitta Andersson medan jag kikar på Pippibilder genom den utsökta "View Mastern" (längst fram till höger) och jag är åter i mitt flickrum i Hässelby Gård, fantiserande om att en dag få resa någon annanstans än till Finland (som var mitt första resmål som tioåring och är inte ens säker på att vi var i Finland, kanske var det Åland). Skymtar gör också det pennskrin mamma köpte till mig i Vällingby C inför min första skoldag. Som en madeleinekaka till den dysfunktionella 1-3-klassen jag tvingades gå i första skolåret, innan mina föräldrar tog sitt förnuft till fånga och flyttade in i stan igen.
Poängen är tvådelad: Var sak på rätt plats ger frid i själen. Men det är inte nödvändigtvis är så att en sak har en plats för evigt ety ett hem är organiskt. Det pysselrum, fullt med fluffiga uppstoppade djur och pärlplattor, som fungerade för tre-fyra år sedan, är överflödigt idag (när de mest kollar på Tiktok). Då måste man ömsa skinn och hitta nya, mer anpassade lösningar. Jag är personligen lite glad över att den mest frenetiska pysselperioden är över för det var ett deltidsjobb att sålla och arkivera bland alstren. Nu får vi möjligheten att skapa ett mer solitt gästrum och se, jag har en hel vägg att laborera med.
Nog för att jag gillar rustikt, men i ett rum som angränsar till lada blir det lite väl sunkigt att bara köra timrat och gammalt. Hur anser ni att jag kan addera lite mer flärd och je ne sais quoi till detta utrymme? Jag gillar ju anakronismer varför jag valde att ställa Bauhausstolarna mot bonderustikan. Jag ska också be min man dra ut de tiotal rostiga spikar som av någon anledning sticker ut ur väggen. Men hur kan jag ytterligare skapa gästrumskänsla? Tips mottages tacksamt (så länge de inte innehåller ord som "totalrenovera" eller "sätt masonit och tapetsera"). Quick fixes!
Mvh/
FruEfficientBadass
Industrihönsen
För runt fyra år sedan var jag och min familj på promenad i trakterna kring min mammas barndomshem här i Hälsingland och trillade då in på en äggbod där jag av handlaren erbjöds att köpa några av hans mer seniora värphöns. Jag minns hur det värkte i själen - min längtan efter höns var så stor men jag kunde inte. Jag sprang fortfarande ekorrhjul och vår primära bostad var en lägenhet i Stockholm, illa lämpad för höns. De där industrihönsen har varit min målbild. En dag, i ett annat liv, skulle jag prompt åka dit och skaffa några.
Den dagen inträffade en fredag kring påsk i år. Vi fick av livsmedelstekniska skäl inte komma in i äggfabriken och se hönsen innan utan ombads ta med en flyttkartong och komma klockan 18:00, för då skulle de ha lugnat ner sig för kvällen. Äggbonden tog då fem höns (av 10 000, "en liten anläggning" som han uttryckte det) som en bukett i sin näve och la dem helt sonika ner i kartongen och där låg de tills vi kom hem. Flykten från hönsgården, vi befriade dem. Ni må tro att jag kände mig god.
Tills jag nästa dag började syna dem i dagsljus. OMG. Fulare höns har jag aldrig sett. Jag var införstådd med att de skulle se lite tilltufsade ut eftersom de trängts med många andra. Men vidden av det hela. Ni måste förstå mig, kära läsare, min referensram för höns ser ut som nedan:
Klassiska hedemora med nästan kalkonliknande fjäderskrud. Värper lite när de känner för det, ett par-tre gånger i veckan kanske och deras fysionomi är därtill anpassad (d.v.s. de ser "naturliga" ut). Tillgivna som hundar, låter sig lyftas och gosas med.
Enter: The Broilers. Framavlade för att värpa 100% (hönsbondeterminologi för ett ägg/dag, de jag köpte var på 90% varför han sålde de för en tjuga styck till mig istället för att slussa dem vidare till kattmatsfabriken).
Som synes har de pickat av varandras stjärtfjädrar och precis innan bilden togs ertappade jag den främre hönan med att helt oprovocerat dra en fjäder från en av sina medsystrar (det är därför hon ser så skraj ut, jag höjde rösten). Men det var inte primärt de luggslitna fjäderskrudarna som gjorde mig illa till mods. Det var deras överdimensionerade...vad ska man kalla det...magar? Där äggen kommer ut? Som fristående livmödrar på vita, spretiga ben, framavlade att värpa satan. Och deras skalliga huvuden, bara rosa skinn, toppat med gigantiska kammar som mestadels hänger i ögonen på dem så att de, som min man sa, ser ut som misslyckade syntare. Och inte blir det bättre när de blir på alerten och lyfter på kammen för då ser man deras ögon som är...bjärt orange. Orange ögon? Är det ens möjligt?
Därutöver, inte så konstigt kanske, men ändå: De var inte helt mentalt stabila. Jätterädda, roffiga och allmänt ouppfostrade. Slukade all mat innan hedemorahönsen ens hunnit fram, ofta i en sådan fart och med en sådan intensitet att de välte den tunga keramikskålen. Det läte de gjorde ifrån sig när de åt...har aldrig hört något liknande, men föreställer mig att det är i paritet med det läte som lejon ger ifrån sig när de sliter isär en antilop; slafs, slafs, roawr, glufs. Institutionaliserade var de å. När hedemorahönsen snällt trippade ut i trädgården varje morgon satt industrihönsen kvar längst inne i sin del av hönshuset och glodde. Jag försökte locka ut dem med majs men de bara stirrade på den, som om vore det potentiella handgranater jag skickat in.
Det gick en vecka. Det gick två. I slutet av den andra veckan försökte jag vänligt men bestämt att lyfta ut en och då hackade hon på min hand och ryckte till så att jag ryckte till och fick ryggskott. Okej inte ryggskott, men ont i ryggen och är det något som gör mig på dåligt humör så är det ryggont. Då ringde jag Bödeln.
Jag är inte stolt över detta. Nu i efterhand skäms jag. Men just då kändes det logiskt. Jag ogillade dem. De ogillade mig. De var uppenbarligen varken tacksamma eller anpassningsbara och jag tänkte att under normala omständigheter hade de ju ändå varit döda eftersom de fullgjort sin stipulerade äggfabrikstid på ett år och Bödeln är känd för att göra processen barmhärtigt kort. Men när han så dök upp i skymningen, beredd med rätt redskap och familjen i släptåg, hade jag hunnit lugna ner mig och likt en galen romersk kejsare hade jag nu ändrat ståndpunkt. Det faktum att barnen hotade förskjuta mig om vi dödade industrihönsen kan ha bidragit. Industrihönsen fick nåd.
Det var som om industrihönsen känt på sig att deras liv svävat i fara för redan dagen efter skärpte de sig. Försiktigt tassade de fram till majskornen och pickade lite prövande. Dagen därpå tuggade de i sig all majs utan att tveka. Senare samma dag gick en av dem ut ur hönshuset och en stund senare följde #2 efter (vi har av förklarliga skäl inte döpt dem, de ser identiska ut). Sen troppade de ut allesammans för att utforska ladugården, skita i vedboden och då och då titta ut i trädgården. Och nu (nu = kring valborg) hänger de ute lika mycket som hedemorahönsen. De pickar och gräver med sina vita spökben och kurar i solen, liggandes på marken på samma epikureiskt avslappnade sätt som de andra. Å, vad jag är glad att jag inte lät dräpa dem! Det är en fröjd att se dem erfara solljus, regn och till och med hagel för första gången evva, och se dem bekanta sig med jord, gräs och mossa under tassarna (klorna?). Att se hur de naturliga pick-instinkterna väcks till liv. Jag känner mig som han med baskern i Truman show - Jag Ger Lifv.
Helt annan fråga: En gång för länge sedan var det någon som tipsade om ett hönsfoder man köper hos bönder. Vad var det? För jag kan inte köpa värpfoder à 250kr/säcken på Granngården om jag ska fortsätta utfordra de här glupska kreaturen. Krossad vete? Pellets? Vad kallas det?
Mvh/
FruEfficientBadasss
Den dagen inträffade en fredag kring påsk i år. Vi fick av livsmedelstekniska skäl inte komma in i äggfabriken och se hönsen innan utan ombads ta med en flyttkartong och komma klockan 18:00, för då skulle de ha lugnat ner sig för kvällen. Äggbonden tog då fem höns (av 10 000, "en liten anläggning" som han uttryckte det) som en bukett i sin näve och la dem helt sonika ner i kartongen och där låg de tills vi kom hem. Flykten från hönsgården, vi befriade dem. Ni må tro att jag kände mig god.
Tills jag nästa dag började syna dem i dagsljus. OMG. Fulare höns har jag aldrig sett. Jag var införstådd med att de skulle se lite tilltufsade ut eftersom de trängts med många andra. Men vidden av det hela. Ni måste förstå mig, kära läsare, min referensram för höns ser ut som nedan:
Klassiska hedemora med nästan kalkonliknande fjäderskrud. Värper lite när de känner för det, ett par-tre gånger i veckan kanske och deras fysionomi är därtill anpassad (d.v.s. de ser "naturliga" ut). Tillgivna som hundar, låter sig lyftas och gosas med.
Enter: The Broilers. Framavlade för att värpa 100% (hönsbondeterminologi för ett ägg/dag, de jag köpte var på 90% varför han sålde de för en tjuga styck till mig istället för att slussa dem vidare till kattmatsfabriken).
Som synes har de pickat av varandras stjärtfjädrar och precis innan bilden togs ertappade jag den främre hönan med att helt oprovocerat dra en fjäder från en av sina medsystrar (det är därför hon ser så skraj ut, jag höjde rösten). Men det var inte primärt de luggslitna fjäderskrudarna som gjorde mig illa till mods. Det var deras överdimensionerade...vad ska man kalla det...magar? Där äggen kommer ut? Som fristående livmödrar på vita, spretiga ben, framavlade att värpa satan. Och deras skalliga huvuden, bara rosa skinn, toppat med gigantiska kammar som mestadels hänger i ögonen på dem så att de, som min man sa, ser ut som misslyckade syntare. Och inte blir det bättre när de blir på alerten och lyfter på kammen för då ser man deras ögon som är...bjärt orange. Orange ögon? Är det ens möjligt?
Därutöver, inte så konstigt kanske, men ändå: De var inte helt mentalt stabila. Jätterädda, roffiga och allmänt ouppfostrade. Slukade all mat innan hedemorahönsen ens hunnit fram, ofta i en sådan fart och med en sådan intensitet att de välte den tunga keramikskålen. Det läte de gjorde ifrån sig när de åt...har aldrig hört något liknande, men föreställer mig att det är i paritet med det läte som lejon ger ifrån sig när de sliter isär en antilop; slafs, slafs, roawr, glufs. Institutionaliserade var de å. När hedemorahönsen snällt trippade ut i trädgården varje morgon satt industrihönsen kvar längst inne i sin del av hönshuset och glodde. Jag försökte locka ut dem med majs men de bara stirrade på den, som om vore det potentiella handgranater jag skickat in.
Det gick en vecka. Det gick två. I slutet av den andra veckan försökte jag vänligt men bestämt att lyfta ut en och då hackade hon på min hand och ryckte till så att jag ryckte till och fick ryggskott. Okej inte ryggskott, men ont i ryggen och är det något som gör mig på dåligt humör så är det ryggont. Då ringde jag Bödeln.
Jag är inte stolt över detta. Nu i efterhand skäms jag. Men just då kändes det logiskt. Jag ogillade dem. De ogillade mig. De var uppenbarligen varken tacksamma eller anpassningsbara och jag tänkte att under normala omständigheter hade de ju ändå varit döda eftersom de fullgjort sin stipulerade äggfabrikstid på ett år och Bödeln är känd för att göra processen barmhärtigt kort. Men när han så dök upp i skymningen, beredd med rätt redskap och familjen i släptåg, hade jag hunnit lugna ner mig och likt en galen romersk kejsare hade jag nu ändrat ståndpunkt. Det faktum att barnen hotade förskjuta mig om vi dödade industrihönsen kan ha bidragit. Industrihönsen fick nåd.
Det var som om industrihönsen känt på sig att deras liv svävat i fara för redan dagen efter skärpte de sig. Försiktigt tassade de fram till majskornen och pickade lite prövande. Dagen därpå tuggade de i sig all majs utan att tveka. Senare samma dag gick en av dem ut ur hönshuset och en stund senare följde #2 efter (vi har av förklarliga skäl inte döpt dem, de ser identiska ut). Sen troppade de ut allesammans för att utforska ladugården, skita i vedboden och då och då titta ut i trädgården. Och nu (nu = kring valborg) hänger de ute lika mycket som hedemorahönsen. De pickar och gräver med sina vita spökben och kurar i solen, liggandes på marken på samma epikureiskt avslappnade sätt som de andra. Å, vad jag är glad att jag inte lät dräpa dem! Det är en fröjd att se dem erfara solljus, regn och till och med hagel för första gången evva, och se dem bekanta sig med jord, gräs och mossa under tassarna (klorna?). Att se hur de naturliga pick-instinkterna väcks till liv. Jag känner mig som han med baskern i Truman show - Jag Ger Lifv.
Helt annan fråga: En gång för länge sedan var det någon som tipsade om ett hönsfoder man köper hos bönder. Vad var det? För jag kan inte köpa värpfoder à 250kr/säcken på Granngården om jag ska fortsätta utfordra de här glupska kreaturen. Krossad vete? Pellets? Vad kallas det?
Mvh/
FruEfficientBadasss
Soc kommer!
Eftersom jag liksom de flesta lever ett liv mestadels i hemmamiljö för tillfället tänkte jag dela med mig av en störd liten lek jag ägnar mig åt när jag är uttråkad. Jag kallar den "soc kommer". Reglerna är enkla: Du ska föreställa dig att du får ett meddelande om att socialtjänsten dyker upp om en timme (ok, säg 1½) och att du under den här tiden ska försöka skapa ett hem som ser förtroendeingivande ut så att du även fortsatt får behålla vårdnaden om barnen. Cyniskt? Kanske. Effektivt? Ja. Jag vaknade själv en morgon för inte så länge sedan och eftersom det var tentatid var jag inte nödbedd att dra igång med vadhelst som inte var pluggrelaterat. Nedan ett par före/efterbilder.
Jag drog som en tornado genom alla rum. Plockade smutstvätt, bytte lakan, dammsög och sorterade upp triljoner pysselprylar av typen saxar, limpistoler, glitterburkar et cetera samt tillämpade ett av de bästa knepen jag hört från någon gratistidning som damp ner här för ett tag sedan: Ställ och häng saker raka. Låt gardinerna falla rakt ner. Ställ stolar rakt. Häng filtarna på stolarna rakt. Gör underverk!
Jag drog över min 1½ timme lite för jag behövde lassa i ett par tvättmaskiner å, men det gjorde inget för soc hade fastnat på vägen.
Har du några skojiga städknep att dela med dig av såhär i hemmatider?
Mvh/
FruEfficientBadass
 |
| TV-rum före |
 |
| TV-rum efter (att jag ens behöver säga det, men ok) |
 |
| Knarkarkvart före (accidental poor image quality, men ganska nära min perception av detta rum, var som en japansk skräckfilm) |
 |
| Knarkarkvart efter |
Jag drog över min 1½ timme lite för jag behövde lassa i ett par tvättmaskiner å, men det gjorde inget för soc hade fastnat på vägen.
Har du några skojiga städknep att dela med dig av såhär i hemmatider?
Mvh/
FruEfficientBadass
En optimal arbetslivsupplevelse
Eftersom jag ägnade onsdagens inlägg åt att smutskasta yrkeslivet tänkte jag för balansens skull kompensera med ett inlägg som hyllar detsamma. Jag är inte helt konsekvent, det är korrekt.
Jag nämnde ju att jag under tio veckor (knappt, jag fick ju någon sorts coronasymptom sista veckan och stannade hemma) gjort praktik på en redaktion på pendlingsavstånd. Jag kan inte outa vilken, för då kommer servern till den nyhetsproducenten att krascha när ni alla ska in där samtidigt för att girigt ta till er de ord av visdom jag sprinklat ur mig under våren. Men låt oss säga som så att makthavarna på berörd ort är mycket lättade över att jag och min vassa penna nu i princip helt återgått till studierna.
MEN så kom som sagt corona och alla på redaktionen blev beordrade hemarbete vilket ledde till mindre regional täckning varför man kontrakterade mig på veckobasis. Under sammanlagt två veckor har jag hoppat in och rapporterat från min del av landet och nu ska ni få höra: Jag gillar't. Varför?
1. Tidsbegränsningen. Genom att veta att mitt heltidsarbete är begränsat till ett visst antal veckor drabbas jag av något som nästan skulle kunna beskrivas som prestationsglädje. Lite "kniven-mot-strupen" på det sätt en neurotiker som jag har en hatkärlek till, men som jag inte är kapabel att hantera under låååång sammanhållen tid, men väl under kortare sprints.
2. Upplägget. Jag har ju jobbat i princip helt solo. Arbetsledning har gått till som så att jag a) skickat ett mail med mitt upplägg b) fått svar med vändande interwebz-post med go/nogo från chef. I princip inga kollegor, minus lite Skypemöten and such som man kan muta.
3. Friheten. Jag har fått skapa enligt eget hövve. Okej, någon förfrågan från desken att "kan du få tag på person X, Y", men mest egna idéer. Ungefär lika kul som att skriva på blögga.
4. Avsaknaden av red tape och corporate bullshit. Som extrainhoppare är man ju NOLL målgrupp för allt som hör en fast anställning till vad gäller utvecklingssamtal, lönediskussioner, olika former av rapportering (jag gör inte ens närvaro!). Det enda jag behöver logga är de kilometer jag kört i samband med intervjuer för att få ut milersättning.
5. Nyhetsproduktionens inneboende skönhet. För när du jobbar med dagligmedia finns sällan utrymme för så kallade "surdegar" - projekt som maler på vecka ut och vecka in, diffusa "det-här-borde-jag-ta-tag-i-någon-gång" eller skrivbordsprodukter som någon chef i Köpenhamn i bästa fall ska slänga ett getöga på innan det faller i permanent glömska. Man kommer in på morgonen med ett rent skrivbord för nyheter behöver "göras ut" senast innan du går för nästa dag är de, som talesättet säger, gårdagens nyheter. Att börja dagen med tabula rasa är som hjärnspa och ger en få-ur-händerna-personlighet som en ann oxytocinpåslag en masse.
Om jag skulle kunna skrädda ett yrkesliv på det här sättet framöver, kreativa veckor med roliga arbetsuppgifter varvat med egna fria veckor, då tar jag tillbaka det jag sagt om att jobba. Jag älskar att jobba hör ni det jag ÄLSKAR'T! Dessutom får jag nu lön. Inte praktiklön tre kronor per dag utan en riktig lön och den var faktiskt inte så dålig som jag trodde, nästan hälften av vad jag tjänade när jag satt och nickade till i mina ledningsgruppsmöten.
Sen är det ju dessvärre så att just journalistbranschen inte kryllar av erbjudanden, men vikariat finns ju. Om inte annat när folk går in i väggen, blir på smällen och/eller går på semester. Jag är så otroligt glad över att jag tog chansen att hoppa medan jag fortfarande hade chansen att omskola mig för en alternativ karriär (om jag nu törs kalla den det).
Hur ser din drömkarriär ut?
Mvh/
FruEfficientBadass
Jag nämnde ju att jag under tio veckor (knappt, jag fick ju någon sorts coronasymptom sista veckan och stannade hemma) gjort praktik på en redaktion på pendlingsavstånd. Jag kan inte outa vilken, för då kommer servern till den nyhetsproducenten att krascha när ni alla ska in där samtidigt för att girigt ta till er de ord av visdom jag sprinklat ur mig under våren. Men låt oss säga som så att makthavarna på berörd ort är mycket lättade över att jag och min vassa penna nu i princip helt återgått till studierna.
MEN så kom som sagt corona och alla på redaktionen blev beordrade hemarbete vilket ledde till mindre regional täckning varför man kontrakterade mig på veckobasis. Under sammanlagt två veckor har jag hoppat in och rapporterat från min del av landet och nu ska ni få höra: Jag gillar't. Varför?
1. Tidsbegränsningen. Genom att veta att mitt heltidsarbete är begränsat till ett visst antal veckor drabbas jag av något som nästan skulle kunna beskrivas som prestationsglädje. Lite "kniven-mot-strupen" på det sätt en neurotiker som jag har en hatkärlek till, men som jag inte är kapabel att hantera under låååång sammanhållen tid, men väl under kortare sprints.
2. Upplägget. Jag har ju jobbat i princip helt solo. Arbetsledning har gått till som så att jag a) skickat ett mail med mitt upplägg b) fått svar med vändande interwebz-post med go/nogo från chef. I princip inga kollegor, minus lite Skypemöten and such som man kan muta.
3. Friheten. Jag har fått skapa enligt eget hövve. Okej, någon förfrågan från desken att "kan du få tag på person X, Y", men mest egna idéer. Ungefär lika kul som att skriva på blögga.
4. Avsaknaden av red tape och corporate bullshit. Som extrainhoppare är man ju NOLL målgrupp för allt som hör en fast anställning till vad gäller utvecklingssamtal, lönediskussioner, olika former av rapportering (jag gör inte ens närvaro!). Det enda jag behöver logga är de kilometer jag kört i samband med intervjuer för att få ut milersättning.
5. Nyhetsproduktionens inneboende skönhet. För när du jobbar med dagligmedia finns sällan utrymme för så kallade "surdegar" - projekt som maler på vecka ut och vecka in, diffusa "det-här-borde-jag-ta-tag-i-någon-gång" eller skrivbordsprodukter som någon chef i Köpenhamn i bästa fall ska slänga ett getöga på innan det faller i permanent glömska. Man kommer in på morgonen med ett rent skrivbord för nyheter behöver "göras ut" senast innan du går för nästa dag är de, som talesättet säger, gårdagens nyheter. Att börja dagen med tabula rasa är som hjärnspa och ger en få-ur-händerna-personlighet som en ann oxytocinpåslag en masse.
Om jag skulle kunna skrädda ett yrkesliv på det här sättet framöver, kreativa veckor med roliga arbetsuppgifter varvat med egna fria veckor, då tar jag tillbaka det jag sagt om att jobba. Jag älskar att jobba hör ni det jag ÄLSKAR'T! Dessutom får jag nu lön. Inte praktiklön tre kronor per dag utan en riktig lön och den var faktiskt inte så dålig som jag trodde, nästan hälften av vad jag tjänade när jag satt och nickade till i mina ledningsgruppsmöten.
Sen är det ju dessvärre så att just journalistbranschen inte kryllar av erbjudanden, men vikariat finns ju. Om inte annat när folk går in i väggen, blir på smällen och/eller går på semester. Jag är så otroligt glad över att jag tog chansen att hoppa medan jag fortfarande hade chansen att omskola mig för en alternativ karriär (om jag nu törs kalla den det).
Hur ser din drömkarriär ut?
Mvh/
FruEfficientBadass
Ett vykort från förr
Det var länge sedan jag blev kontaktad av rekryterare. Ni vet, det yrkesskrå som likt mäklare livnär sig på att tratta runt högvilt på arbetsmarknaden mot en *host ohemult hög* provision för att sedan [åtminstone min erfarenhet] försöka omsätta produkten ifråga inom ett par år igen, mot ytterligare en *ännu mer ohemul ty då är ju produkten ännu mer erfaren* provision, kanske via ett konkurrerande searchföretag dit rekryteraren av oklar anledning sökt sig (kanske för att med gott samvete kunna omsätta sin kandidatstock igen?).
Men nu har min LinkedIn-profil ett mycket besvärande hål på två år och inte ens den modigaste av head-hunters skulle ta i mig med tång. Därför blev jag förvånad när jag fick en propå för någon vecka sedan. Inte allvarligt menad, bara ett mail, men ändå. Saxat ur befattningsbeskrivningen:
Men nu har min LinkedIn-profil ett mycket besvärande hål på två år och inte ens den modigaste av head-hunters skulle ta i mig med tång. Därför blev jag förvånad när jag fick en propå för någon vecka sedan. Inte allvarligt menad, bara ett mail, men ändå. Saxat ur befattningsbeskrivningen:
- Generera och analysera marknads- och shopper-insikter relaterade till kategorin för att identifiera potential för kategoritillväxt hos Kunden
- Översätta övergripande kategoriplaner till Kundspecifika planer och kundsamarbeten, samt driva optimerad implementering av dessa i samarbete med Kunden
- Driva och implementera kategori och shopper-projekt hos Kund för att säkerställa att de definierade målen uppnås inom budget.
- Samarbeta med produktchefer och marknadschefer för att stödja analys som möjliggör faktabaserade beslut i NPD processen.
- Ansvarig för att adaptera lanseringsstrategi till Kundspecifik strategi och presentation för Kund
Ordningsfråga. Vem är Kund? Eftersom hen genomgående skrivs med gemen antar jag att det är någon sorts gudom? Ett andligt väsen, av typen Fadern, Sonen och Den Helige And? Jag anar dess storhet också eftersom gemenen följer med även i adjektiven:..."till Kundspecifika planer...". Ungefär som om man skulle skriva: "..viktig att ha sina Medborgerliga rättigheter" eller "...försäkra sig om sin Humanrättsliga auktoritet" (om det nu finns något sådant).
Jag blev faktiskt lite sugen. Det är ju inte alla förunnat att möjliggöra faktabaserade beslut i NPD processen (bindestreck är för mesar). Är det nästan lika fantastiskt som att skriva TPS-rapporter?
Får du många propåer av äktenskapsmäklare?
Mvh/
FruEfficientBadass
The katharsis of säsongsskifte
Jag har ju inte längre samma behov av att på stringent vis skifta garderob eftersom min livsstil inte kräver smart dressing, bara tillräckligt varm dressing. Med det sagt: I en familj om fem innebär de två stora säsongsövergångarna - höst och vår - en del arbete i ens anletes svett och det var ett sådant arbete jag företog mig i helgen. Jag ställde om hallen och gjorde den redo för våren. På ytan kan det tyckas som ett trivialt projekt men under ytan är det ett komplext projekt som till och med anknyter till bloggens tema - effektivitet i såväl livstid som kostnad.
Detta är vår stora hall, som är kall på vintern eftersom den saknar såväl isolering som uppvärmning. Men här hänger vi alla ytterkläder ändå, eftersom den lilla hallen, även den oisolerad och ouppvärmd, inte rymmer några plagg. Förutom kläder hamnar här allsköns skit som loppis-"fynd" något av barnen [host 12-åringen] gjort under vintern och nu vid närmare eftertanke inte vill ha (en stickad akryltröja i storlek 6ys med Buzz Lightyear var inget som funkade i längden näheeej?!?), diverse verktyg som min man fnufflar runt med när han bygger rastgård för hönsen, annat mög av typen...
...DVD-skivor en masse som jag själv fyndat under vintern men inte vill ha (ok så en ej känd romcom med Hugh Grant som brittisk skitstövel var inte så kul att man vill se den igen ej heller en helt okänd Woody Allenfilm från 1982?) och högar av gammal kurslitteratur som väntar på att gå ut via Studentapan et cetera. Kort sagt - ett rum på undantag.
Det blev ett väldans spring i trappan upp och ner för att arkivera de av vinterns plagg som fortfarande passar någon på rätt plats i en garderob för ändamålet. Rätt många plagg gick till återvinningen och det var en fröjd, hör ni det en FRÖJD att tvätta två maskiner diverse plagg samt vika kappor och jackor som ingen längre vill ha eller har vuxit ur under vintern för att skänka bort. När jag var klar blev det fyra stora kassar till den lokala återbrukaren.
Samma veva med alla DVD:er som spontanthandlats under vintern. Om än för ringa belopp, i snitt en tia styck. Jag försöker se det som en form av välgörenhet, jag omsätter dessa skivor en gång och sen lämnar jag in dem igen så kan de avyttras till samma pris. Som att hyra som man gjorde på förr i tiden, fast billigare.
Hallen blev ren, kan man säga. Inte en lös pryl. Dessutom tog jag mod till mig och ställde in pelargonsticklingar i fönstret, perfekt söderläge. Ja jag vet, frysen gör sig inte så bra där i jugendhallen men vad gör man inte för att då äntligen få sin chest freezer, finns ingen annan plats för den på gångavstånd. Älskar den.
På städfronten inget nytt: Torkade av fönstren, dammsög och torkade golvet med linoljesåpa så att det doftade gammeldags jul i hela hallen. Lycka! Inte bara det är lycka, utan att ta en cykeltur med familjen i min Mimerloppisfyndade oljerock som nu hänger behändigt framme på gripavstånd med matchande lätt halsduk. Istället för att jag tvingas välja bland någon av vinterns tunga och alltför varma kappor. Känns som att jag vunnit en helt ny vårgardrob på lotto.
Och här kommer då min frugala poäng. Istället för att ha mängder och mängder med kläder ihopknölade i hallen i ett komplext garderobbsystem av Silja Line-storlek, se till att ha exakt de plagg du behöver redo. Se på förhand till att ha enkla och bra matchningar av typen två jackor/vårkappor med tillhörande lättare respektive svårare halsdukar, ett par handskar och en tunn mössa. Putsa vinterkängorna, fyll dem med tidningspapper och ställ undan dem för att istället plocka fram lättare vårskor. Det är sååå mycket trevligare att klä sig och du kommer inte att få den där av handeln så önskade impulsen att vilja skaffa nytt. Så många gånger har jag besökt folk som inte sett skogen för alla trän i garderoben. Folk som imperativt ska ut och vårshoppa för att de inte har något att ha på sig, men där det egentligen handlar om att de inte orkar göra det jag gjorde under en dag i skiftet april/maj nämligen springa upp och ner i trappan för att säsongsarkivera vinter och plocka fram vår.
Har du skiftat till vår i hallen än?
Mvh/
FruEfficientBadass
 |
| Hall före: Vinterns samlade mög, inklusive min mans konstiga träställning hängande till vänster. |
Detta är vår stora hall, som är kall på vintern eftersom den saknar såväl isolering som uppvärmning. Men här hänger vi alla ytterkläder ändå, eftersom den lilla hallen, även den oisolerad och ouppvärmd, inte rymmer några plagg. Förutom kläder hamnar här allsköns skit som loppis-"fynd" något av barnen [host 12-åringen] gjort under vintern och nu vid närmare eftertanke inte vill ha (en stickad akryltröja i storlek 6ys med Buzz Lightyear var inget som funkade i längden näheeej?!?), diverse verktyg som min man fnufflar runt med när han bygger rastgård för hönsen, annat mög av typen...
 |
 |
| Hall efter: Vårkappor och jackor på plats med utvalda halsdukar, min mans konstiga träställning hängande till vänster. |
 |
| Alltså vad tänkte jag med den där svarta skinnjackan. Den är Så Inte Jag, jag klär mig bara i prudentliga saker. |
Hallen blev ren, kan man säga. Inte en lös pryl. Dessutom tog jag mod till mig och ställde in pelargonsticklingar i fönstret, perfekt söderläge. Ja jag vet, frysen gör sig inte så bra där i jugendhallen men vad gör man inte för att då äntligen få sin chest freezer, finns ingen annan plats för den på gångavstånd. Älskar den.
På städfronten inget nytt: Torkade av fönstren, dammsög och torkade golvet med linoljesåpa så att det doftade gammeldags jul i hela hallen. Lycka! Inte bara det är lycka, utan att ta en cykeltur med familjen i min Mimerloppisfyndade oljerock som nu hänger behändigt framme på gripavstånd med matchande lätt halsduk. Istället för att jag tvingas välja bland någon av vinterns tunga och alltför varma kappor. Känns som att jag vunnit en helt ny vårgardrob på lotto.
Och här kommer då min frugala poäng. Istället för att ha mängder och mängder med kläder ihopknölade i hallen i ett komplext garderobbsystem av Silja Line-storlek, se till att ha exakt de plagg du behöver redo. Se på förhand till att ha enkla och bra matchningar av typen två jackor/vårkappor med tillhörande lättare respektive svårare halsdukar, ett par handskar och en tunn mössa. Putsa vinterkängorna, fyll dem med tidningspapper och ställ undan dem för att istället plocka fram lättare vårskor. Det är sååå mycket trevligare att klä sig och du kommer inte att få den där av handeln så önskade impulsen att vilja skaffa nytt. Så många gånger har jag besökt folk som inte sett skogen för alla trän i garderoben. Folk som imperativt ska ut och vårshoppa för att de inte har något att ha på sig, men där det egentligen handlar om att de inte orkar göra det jag gjorde under en dag i skiftet april/maj nämligen springa upp och ner i trappan för att säsongsarkivera vinter och plocka fram vår.
Har du skiftat till vår i hallen än?
Mvh/
FruEfficientBadass
Bokashikompost
Av en lycklig slump hade jag en kollega från redaktionen på besök för ett par veckor sedan och hon tipsade mig om att göra bokashikompost. Bokashi är en japansk sorts kompost som går ut på att det organiska avfallet från köket jäses med hjälp av bakterier. Därefter blandar man bokashin 50/50 med vanlig trädgårdsjord och så får man superjord på rekordtid (runt fem veckor från start till mål).
Det finns färdiga bokashikit att köpa i trädgårdshandeln. De består ofta av en hink med en liten kran nedtill (ur vilken man kan tappa ur en sorts bokashisaft och vattna blommorna med*) samt en påse bokashiströ (alternativt en spray), båda med så kallad EM (effektiva mikroorganismer). Ett sådant kit kan kosta allt mellan 500-2 000 kronor och som vanligt går det att fixa biffen till en bråkdel av kostnaden, för egen del 249 kronor.
Jag ville primärt åt a) möjligheten att göra mig av med hushållsavfall på ett mer effektivt sätt än idag och b) den supernäringsrika jorden, så jag skippade dyrhinken med kranen och köpte istället tre plasthinkar med lock på Biltema för 34 kronor styck. Därtill köpte jag ett kilo bokashiströ från en näthandel för 149 kronor.
Vill man komma ännu billigare undan fick jag tips av Åsa A på hur man gör eget EM av vanligt ris, klicka här för recept (men det tar några veckor innan den blivit klar). För info går det åt rätt lite bokashiströ - man sprinklar över sammanlagt runt fyra matskedar i en hel hink (en matsked efter varje tio centimeter matrester), så en enkilospåse med 149 kronors-strö räcker ett bra tag.
Börja med att fylla hinken. Eftersom bokashi bygger på en syrefattig jäsning ska man försöka lyfta locket max en gång per dag. Eftersom jag lider av duktig flicka-syndromet öppnar jag locket bara varannan dag. Däremellan bunkrar jag finfördelade matrester i ett djupt fat (höger i bild). När man lagt i matresterna (kan bestå av allt i ett hushåll: vegetabiliska rester, mejeriprodukter, till och med kött- och fiskrester, men för att mikroorganismerna ska kunna verka ska det vara små bitar så att bakterierna kommer åt) stompar man på dem med exempelvis en potatisstöt (eller pressar ner dem med händerna, om man har en påse emellan) så att det blir kompakt och syrefritt. Om det samlas mycket vätska kan du försöka hälla av. När matresterna mäter runt en decimeter på höjden strör man över 1-2 msk. bokashiströ.
Bokashiströt ska ligga torrt, syrefattigt och mörkt, så jag fyndade en hink på min egen loppis som jag hällde dem i. Ovan syns bara runt 1/3 av innehållet så du förstår att man får mycket EM för 149 kr. Anyheuuuw, för att få extra poäng i bokashihimlen lade jag dessutom på en plastpåse ovanpå matresterna, för att ytterligare begränsa syret. Nu börjar själva processen, jäs jäs. Men hinken är naturligtvis inte klar förrän den är full.
När hinken så är proppad med matrester och effektiva mikroorganismer, varvade vackert som om du stod i begrepp att baka en tårta, märker du den med dagens datum och ställer den på jäsning i inomhustemperatur (enligt de sajter jag konsulterat ska det inte lukta så mycket, mest lite surt, så de kan nog stå i typ en städskrubb eller liknande). Ej i direkt sol.
Efter två veckor ska innehållet vara täckt av en vit, mögelliknande yta och nu är det dags att blanda ut den med jord. Vanlig, enkel köpejord, eller jord du grävt upp i trädgården. Blanda 50/50 och låt dem ligga och gosa ihop sig i ytterligare två-fyra veckor (beroende på utomhustemperatur - är det varmt räcker den kortare tiden, är det kallt tar det längre tid). Det som sker under de här veckorna har jag glömt, men jag tror det hade med pH-värde att göra.
Om du gör bokashi på vintern går det bra att förvara den inomhusfärdigjästa geggan i tättslutande plastpåsar, även i ett kallt utrymme typ ett trädgårdsskjul. När våren kommer kan du börja blanda upp med jord enligt ovan igen. Förutom att du tar tillvara ditt köksavfall minskar du ditt behov av köpejord men viktigast av allt, du ska enligt utsago får en helt fantastisk odlingsjord.
Några punkter:
- Om du bokashar avocadoskal kan det behövas lite mer strö än de stipulerade 1-2 msk/lager eftersom de är svåra att bryta ner.
- Detsamma gäller popcornkärnor.
- Bokashin ska lukta lite syrligt. Om den börjar lukta illa och få ett grönt mögel har du troligtvis för mycket vätska i. Töm på vatten, addera mer spån och mata eventuellt med lite socker som sätter fart på jäsningen. Om den blir helt förstörd kan du gräva ner den på tomten.
Bokashin kan också läggas ovanpå/i din vanliga hushållskompost och kommer då bli som ett turbobränsle för att få igång nedbrytningen även där.
Nu låter jag ju väldigt insatt i ämnet men jag har precis börjat och har ingen aning om hur väl det här kommer att falla ut. Fyllde klart hinken ovan så sent som förra måndagen och den står nu på jäsning under pianot. Men jag lovar att återkoppla. För om det här funkar så bra som utlovat kommer jag att bli överlycklig. Det löser så många av mina problem: Min dysfunktionella kompost, mitt behov av odlingsjord och framförallt behovet av bra jord, eftersom jag som ni vet inte har världens bästa historik när det kommer till odling.
Har du erfarenhet av bokashi?
Mvh/
FruEfficientBadass
* Fast enligt Stina Vini luktar det då kräk i hela bostaden så man kanske ska hålla sig till utomhusplantor.
* Fast enligt Stina Vini luktar det då kräk i hela bostaden så man kanske ska hålla sig till utomhusplantor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)