Part Time FI

Innan jul hade vi ju en animerad diskussion om detta med tid vs. pengar och in kom många bra åsikter. Jag fastnade särskilt för något Dacke skrev:

"En tanke som är lite spännande där om man tycker att målet med en portfölj som täcker 100% känns ouppnåeligt men att man sparat ihop tillräckligt för att täcka 20% av dina kostnader. Säg att du har en sparkvot på 50% Så kan du gå ner till att jobba 40% på nuvarande jobb eller ta ett mindre betalt jobb med mer frihet och mindre stress men ändå inte jobba så mycket. Hemligheten med FI är inte ränta på ränta utan att inse att man inte behöver så mycket pengar som man tror."

Det många glömmer (jag själv inkluderad) när man lassar in deg i maskinen är att man faktiskt redan nått halvvägs bara i det att man behöver så lite pengar för att gå runt. Det är som MMM säger i sitt [troligtvis mest delade] inlägg: "The shockingly simple math behind early retirement":

If you are spending 100% (or more) of your income, you will never be prepared to retire, unless someone else is doing the saving for you (wealthy parents, social security, pension fund, etc.). So your work career will be Infinite.

If you are spending 0% of your income (you live for free somehow), and can maintain this after retirement, you can retire right now. So your working career can be Zero

Ju närmare du kommer noll, desto friare är du. Självklart. Men det Dacke sedan säger ovan är ju det riktigt spännande: Har man sparat ihop tillräckligt för att täcka, säg 20% av sina kostnader, och därtill har en sparkvot på 50%, kan man ju gå ner till 40%, a.k.a. två (2) dagars arbete per vecka. Det vill säga: Man korskör sina minskade levnadsomkostnadsbehov med sin pengamaskins avkastning och landar då på ett magiskt lågt intjäningsbehov. För att jobba 40% (i den mån det står folk fritt att göra det - kanske måste man byta jobb till en sektor med lägre lön eftersom tjänstemannanormen är heltid?) tror jag inte att FIRE-folk i gemen har något emot. Det är ju inte paraplydrink framför Netflix vi i första hand suktar efter, utan att ha valmöjligheten att ägna oss åt saker i livet som känns mer meningsfulla än att lösa specifika problem av själadödande karaktär åt tredje part fem dagar i veckan för att sedan dråsa ner som urvattnade trasor framför tv:n på fredag kväll.

Jag kanske är lite dum i huvudet (jag gick faktiskt humanistisk och hade svag trea i matte) men jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det på det här sättet. Eller har jag det? Jag vill minnas att jag på CampFI Süd visade en tabell på hur jag ser min försörjning framöver och det tangerar Dackes kommentar något. 

Detta är ju ungefärliga siffror och vissa saker har minskat av ovan, andra har tillkommit. Just nu får jag till exempel studiebidrag, vilket inte kommer att vara för evigt. Inte heller kommer uthyrningen att bestå mer än något år till hélas. Men vem vet, om ett par år kanske jag har lyckats få ordentlig fart på bloggen (klicka på annonserna för h-e!)  alternativt börjat odla en frilandskarriär av något slag. Och vips har barnen flyttat hemifrån och då verkar de flesta eniga om att ens levnadskostnader sjunker som ett maffialik i Nybroviken sent 60-tal. I detta liv av giggande och hustlande finns där ett behagligt skyddsnät i form av min fina lilla pengamaskin som ihärdigt tuggar på i upp- och nedgång (men på lång sikt upp) vilken eliminerar obehagliga känslor i vardagen av typen panik eller stress över sakernas tillstånd. Skulle jag av någon anledning förlora förmågan att dra in ovan små inkomstströmmar och därför behöva kannabalisera rakt av av mitt stash, har jag ändå runt tio [10] år på mig att hitta en lösning. Detta om börsen stagnerat Japan style. Om den fortsätter att tuffa på i genomsnittliga takt (inflationsjusterade 6%, snitt sedan DJ start ink. finanskrascher and such) talar vi snarare 12-13 år. Man hinner vända på många stenar under 12-13 år. Och om jag inte missminner mig är det typ dags att börja plocka ut tjänstepension för min del då så screw that.

Min soft-FI-tillvaro, med minimal kannibalisering av stashet, är möjlig för att jag under flera års tid skalat löken och nu behöver ungefär hälften för att gå runt jämfört med i april 2015 i kombination med små inkomstströmmar, precis som Dacke skriver i kommentaren ovan. Att leva ett liv i soft FI är att leva ett liv med vissa försörjningsincitament, men utan ekonomisk blykula runt vristen. Medaljens baksida är så mörk att jag knappt vågar vända och kolla, men jag tror att den ser ut ungefär som Black Friday på MOS. Laborerar du med tankar på soft FI eller tänker du köra hela vägen in i kaklet med hängslen, livrem och silvertejp på det?

Mvh/

FruEfficientBadass

En himmelsk upplevelse

Herr IGMR skrev för ett tag sedan ett bra inlägg om konsumtion där han också länkade till en av sina filosofiska favoritsajter på vilken fanns ett citat av den gamle romerske kejsaren Marcus Aurelius. MA var rik som ett troll men tillbringade långa perioder på krigsfältet och kunde då inte omge sig med svulstiga druvklasar eller glimrande bägare. Så han tvingades demontera begreppet prylar och konsumtion. Det lät ungefär så här:

"When we have meat before us and other food, we must say to ourselves: “This is the dead body of a fish, and this is the dead body of a bird or of a pig, and again, this Falernian [wine] is only a little grape juice, and this purple robe some sheep’s wool died with the blood of a shellfish” … so that we see what kinds of things they are. This is how we should act throughout life: where there are things that seem worthy of great estimation, we ought to lay them bare and look at their worthlessness and strip them of all the words by which they are exalted. For the outward show [of things] is a wonderful perverter of reason, and when we are certain the things we are dealing with are worth the trouble, that is when it cheats us most." (Marcus Aurelius, Meditations, 6.13)

IGMR skriver så här i sitt inlägg: "Ta till exempel en veckolång resa till Kanarieöarna. Väl där är det bra och trevligt. Hotellet är bra, man känner sig avslappnad och det finns god mat och öl. Hade vi istället analyserat vad det var i denna upplevelse som är kärnan till att vi har det bra. Då kanske man skulle kommit fram till att det är ledigheten i sig, kravlösheten, tiden med familjen eller vännen. Kanske är semesterkänslan egentligen platsoberoende om vi funderade ett varv till?"

När jag läser detta kommer jag att tänka på en upplevelse jag hade i höstas. Jag hade haft morgonföreläsning och eftersom jag tillbringat hela hösten med att frysa i ett alldeles för gammalt hus tänkte jag ta en tur till Himlabadets relax som ligger två minuters cykelväg från skolan i Sundsvall. För 140 kronor (må-fre före 16:00, därefter 220 tror jag) fick jag entré, nyckelarmband, badrock och två handdukar så det enda jag behövde ta med mig var baddräkt. 

Den upplevelse som väntade mig inne på relaxen var helt otippad. Jag såg framför mig en trött kommunal bubbelpool och i bästa fall två sorters bastu. Ack nej. Få se nu om jag gör det här rättvisa: En utomhuspool, en bubbelpool, en kallpool, en ångbastu, en vedeldad bastu, en extra varm torrbastu och en normaltempererad stor torrbastu som jag strax återkommer till. Ett inslag som var helt magiskt var duscharna i den delade relaxavdelningen. En dusch bestod av en stor trätunna full med kallt vatten i taket i vilken en tamp satt fast och ni kan gissa resten. En dusch gav omväxlande varmt och kallt vatten. En dusch hade fyra lägen som gick från "tropiskt regn" (blomduschlätt sval dusch varvat med tunga, stora, varma droppar), "atlantregn" (mer som snålblåst sidledes, mycket härligt efter aufguss se längre ner) och några fler jag inte minns. Därtill restaurang med fullständiga rättigheter och jag fick nypa mig i armen både en och två gånger så fräscht och fint var det, dessutom med fin utsikt från högsta våningen i det stora äventyrsbadet. 

Men alltså aufguss...jag som trott att jag varit med om det mesta i SPA-väg har helt missat detta koncept. Jag kan verkligen inte klä denna upplevelse i ord, den måste upplevas. Men föga hade jag denna fredagsmorgon anat att jag kring lunch skulle sitta och smörja min kropp med honung tillsammans med främmande 60+-män, allt medan en svetting ynglig skulle rotera ett badlakan över våra huvuden. Låt mig säga som så att jag inte har längtat så mycket efter kyla som 14 minuter in i ritualen. 

När jag sedan satt och eftersvettades i min honungskladdiga badrock utanför bastun fick jag eftermiddagssolen rakt i ögonen. Runt mig satt glättiga pensionärer och hinkade i sig öl som om vore de på dussincharter och faktum är att det kändes väldigt mycket som just så. Alltså, den härliga aspekten av dussincharter, efter det att man plockat bort flygskam, resa och transfers med tre barn, trubbel med bagaget, besvikelse över hotellrum och illamående vid buffén. Den där lilla stunden då barnen håller sig sysselsatta med Lollo och Bernie och jag lyckas få till en liten stund i solen, kisande, med en turban på huvudet efter all inclusive-massagen. Den där känslan av total lyx och här och nu. Och när jag satt där och lyssnade på sorlet omkring mig, upplevde fredagsstämningen i luften, kände mig varm ända in i benmärgen...då var det som att jag var i ett annat land, i ett annat tillstånd. Och precis som IGMR skrev: "Kanske är semesterkänslan egentligen platsoberoende om vi funderade ett varv till". 

Min tur till Himlabadet var ett löfte om instant vacation närhelst jag vill. Jag hade utan att blinka kunnat implementera en tur dit varje vecka utan att skapa logistiska problem hemmavid (jag hade inte ens behövt nämna det för resten av familjen)*. Nu kommer jag inte att göra det, eftersom jag tror att jag förtar känslan då, men ni fattar. Det kan vara en frugal vinst att försöka bena ut vad det är man egentligen vill åt. För minns att en bit kött bara är en fisks döda kropp. Den där röda manteln du suktar efter på mellandagsrean är bara lite av musselblod färgad lammull. 

Mvh/

FruEfficientBadass

* Det som toppade upplevelsen var att när de som var mig jämnåriga kastade sig över mobilerna för att dra igång jobbmailen i omklädningsrummet efteråt, kunde jag bara fortsätta tänka mina egna tankar.

En deprimerande insikt?

I mellandagarna hade jag lite långtråkigt och roade mig då med att gå in på Allabolag.se och kolla resultaten för några av mina gamla arbetsgivare. De tre senaste för att vara exakt. Det var fullständigt deprimerande. Med klockren ackuratess finns, med ett undantag (varandes start-upen föga förvånande) följande orsakssamband:

Liksom WOW. Jag har haft den här känslan innan, att när jag äntrar en affär då går det åt skogen. Okej, det är lite grandiost att tro att ett helt affärssegment eller en hel verksamhet står och hänger på en person som inte ens är VD, men det är min känsla och här fick jag den serverad, svart på vitt. Har det hänt disruptiva saker i branschen som gjort att just dessa affärer fått mer vind i seglen sen jag slutat? Nay! Snarare tvärt om! Och även om jag inte varit högsta hönset får man väl ändå säga att säljledning har ett visst ansvar i att ta sakerna dit man vill ha dem eftersom pengar in är en rätt central del av affären.

Detta gick jag och deppade över en stund på juldagens promenad tills jag landade i en helt annan insikt. Om vi nu antar att jag är svarta änkan för Affärssverige, tack gode GUD att jag följde FIRE. Om jag fortfarande sprungit i ekorrhjul och matat in mina "skills" i en säljorganisation, vad mer hade jag kvävt likt Mårran, vars kropp fryser marken till is varhelst hon går? (Här hade ju jag velat lägga in en bild på Mårran för hon är min favoritfigur alla kategorier, men eftersom jag nyss avslutat en kurs i upphovsrätt törs jag ej, ni får bildgoogla). Nu har jag a) befriat affärslivet från en inkompetent säljchef, samtidigt som jag b) begåvat ekonomibloggosfären med en sparbloggare nischad på självömkan. Win-win!

Den här insikten drabbade mig med kraft. Varför? Därför att jag kände en sorts lättnad och glädje. När den här molande känslan av loserness vis-à-vis affärslivet drabbat mig tidigare har jag genast tryckt undan den och hittat en massa ursäkter, så kallade försvarsmekanismer. Att det inte varit mitt fel, att förutsättningarna såg annorlunda ut då etc. Men det jag upptäckte på juldagen var att jag inte längre brydde mig. Prestigen i frågan var helt väck. JA! Jag är en USEL säljare och säljchef. Det var inte min grej. Jag kan faktiskt gå så långt som att säga att jag avskydde det. Genom att abdikera från posten har jag frigjort inte bara mig själv, utan eventuellt också räddat ett antal anställningar i det att firmorna i fråga sluppit ge folk kicken i onödan. Och hög sysselsättning är den grund på vilket samhället vilar så att vi FIRE:s kan få avkastning på sina ISK:ar.

Ja. Det var inte mer än så, behövde bara få det ur systemet. Misstänker du att du borde göra något annat?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett mail från Skåne

I år fick jag många fina julklappar. En man vid spisen, kall Mariestad, men kanske finast av allt: Ett läsarmail från Skåne. Det kom från en man som jag uppskattar är i slutet av 40-årsåldern och som förutom att läsa bloggen även ägnar sig åt kick ass sparande. Hans fru jobbar fortfarande och vad jag förstår drar hon in rätt bra med deg. Han giggar lite, men mest roddar han det logistiska med hem och tre barn. Nedan hans redogörelse:

"Vi har nu levt snål-livet i närmare fem år. Slagit in presenter i gamla örngott, återanvänt och diskat plastpåsar, lagat och lagat och åter lagat det gamla kylskåpet. Osv osv. Löjligt? Dumsnålt? En plastpåse hit eller dit ger väl ingenting? Och sanningen är att jag själv undrat många gånger om vårt gnetande lönat sig. Nu i veckan gjorde vi en grundlig genomgång av vår ekonomi. Och hör det häpnadsväckande resultatet: Min tjänstepension + eget sparande är nu uppe i närmare miljonen (genomsnittet för min ålder är 800 000). Vi har numera råd att spara dubbelt så mycket per barn som förut då jag jobbade. Vi har en rejäl buffert som ska gå till diverse renoveringar och vi kan amortera betydligt mer än förut. Fortsätter vi så här kommer vi att vara skuldfria när jag är 55. Inget av detta hade kunnat bli verklighet om jag fortsatt att springa i ekorrhjulet! 3-4 års sparsam livsstil kan verkligen göra underverk för ekonomin! Insikt: En frugal livsstil handlar kanske ytligt sett om plastpåsar och loppisfynd och röja i förråd och lappa byxknän. Men på djupet handlar det om trygghet inför framtiden och obeskrivlig frihetskänsla."

Jag satt och flinade som ett fån på tåget hem från årets sista tenta. Jag är sjukt imponerad. Är du sjukt imponerad?

Mvh/
FruEfficientBadass

R.I.P fonder med coola namn

Före jul satt jag och ögnade igenom en fem veckor gammal Di och särskilt en artikel fångade mitt intresse, företrädesvis för de fina bildbyrå-bilderna i fyrfärg. Artikeln handlade om hur svenska fonder försvinner och/eller bakas ihop med andra fonder på grund av taskig förvaltning och/eller högre ställda krav från staten avseende PPM-fonder. Dryga 70-talet fonder har gått samma ledsamma öde till mötes under 2019 och än mer tragiskt: Spararna, som då likt en hord får lotsas in i en annan av förvaltarens fonder, reagerar inte utan tuggar snällt i sig läget. "Vaff..? Så nu äger jag alltså inte Skandia global företagsobligationsfond utan Skandia kapitalmarknadsfond? Det var det värsta...hum hum hum, tänk om man skulle ta sig en kopp kaffe...."  (minns "status quo bias" från Danske-Bank-Ludvig: Vi gillar inte att själv ändra något utan flyter med även när någon annan orkestrerar komponenter i våra liv). Låt oss ha en liten minnesstund över ett urval av de fonder som lämnat oss, anno domine 2019:

- Handelsbanken Xact Råvaror
- Handelsbanken Hållbarhet Hedge Criteria
- Excaliburts hedgefond Trude som gick back med 10% sedan starten 2015 vilket verkligen är hedge-edge givet att en simpel gratisfond som Avanza Zero under samma period ökade med närmare 53%. Men då är Excalibur ett över snittet coolt namn, liksom Trude (ordningsfråga, uttalar man det [tru:de] på svenskt vis eller lite coolare [tRoud] med lite amerikansk östkustdialekt?) (eller förresten, strunt samma, den finns visst inte längre)
- Coeli Aktiefond Sverige, lades ner på grund av att den "utvecklats svagt i relation till konkurrenter och index". Freaks, låter som att Coeli skulle vara betjänta av en aktiestrateg! Men vänta...det var tydligen dåvarande förvaltaren numera aktiestrategen som gjorde uttalandet, ber om ursäkt.
- Coeli Altrua - typ samma skäl som ovan.
med många flera.

Förutom att gå i graven har vissa bolag slagit ihop en bristfällig fond med en annan av sina fonder, allt för att även fortsatt kunna snuva kunden på oproportionerligt höga avgifter ge hög nivå av service till kunden. Så gjorde exempelvis Carnegie med sin afrikafond under 2019 - man smackade in den i en vanlig globalfond. Inte "en" globalfond, naturligtvis deras egen globalfond. Att erbjuda kunden pengarna åter för att sedan låta hen handla ny fond på den öppna marknaden verkar inte vara ett så vanligt förekommande alternativ. "Jag menar - Afrika ligger ju på jordgloben a.k.a. the globe så 'it makes sense' ur ett kundvärdeperspektiv va"*. OBS! Detta är min fantasi som spinner iväg. I verkligheten pratades det nog med en större dos av corporate bullshitiska.

Om man betänker att fondbolagen inte ens räds jobba kreativt med jämförelserna gentemot proffsen (jag har varit på en lunchföreläsning för mycket), kan du ju utan att vara ett geni begripa hur man joxar ihop sin marknadsföring mot publikum. Man visar väl för övrigt inte ens på jämförelsetal, utan jobbar mer med snygga grånade pumor och bilder på par som går hand i hand på strand (eller vänta nu, givet flygskammen jobbar man med annat - baka linsbröd med de ekologiskt klädda barnbarnen kanske). Jag tappar fokus men min poäng är denna:

En nyligen sjösatt fond rullas ut med buller och bång. Men en döende fond slussas under tystnad ut bakvägen. 

Har du haft någon fond (kanske inom ramen för PPM?) som försvunnit mystiskt likt en regimkritisk journalist i Ryssland under året som gått? Om ja - har du per automatik blivit omlagd i annan fond (från samma bolag) eller fått pengarna tillbaka?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och om ni undrar gick Carnegies globalfond (avgift 1,58%) sämre än Avanza Global (avgift 0,11%) under 2019 (+16% jmfrt med +26% i skrivande stund kring lucia). Märkligt hur man ens lyckas, innehåller de inte typ samma sak?

Hur prata om FIRE?

För ett tag sedan var det någon i kommentatorsfältet som frågade om tips på hur man närmar sig utomsocknes på temat FIRE. Alltså - släktingar, grannar, bekanta, slumpvis valda personer i kollektivtrafiken etc. Min spontana tanke är:

GÖR DET INTE.

Det finns absolut ingen anledning. För har jag lärt mig något under de år som följt på maj 2015 då jag själv exponerades för begreppet och blev manisk, är det: Antingen har du fallenhet för FIRE och då är du redan på gång (med någon typ av sparprojekt, även om du inte fattat att det finns något som heter FIRE). Eller så har du inte fallenhet för FIRE, och då kommer du aldrig att bli på gång. Tvärt om kanske du bara blir mer och mer motvalls ju mer du exponeras för spartips och exitstrategier. För som bekant avskyr de flesta människor goda råd*.

Få saker är så sega som att försöka få med någon på ett tåg när personen i fråga inte vill, även om hen gärna hade sett sig själv på slutdestinationen. Jag har ett par i min omgivning som hört mig mässa, som sett mig göra min resa (d.v.s. kunnat konstatera att mitt mässande har avsedd verkan), men som fortfarande sitter och önskar att de kunde säga upp sig för att förverkliga en dröm, om så bara att slippa tjänstemannalivet för att istället klippa kommunala fotbollsplaner eller annat arbete som möjliggör fri tanke mellan 17-09. Men ISK:en gapar alltjämt tom och dussinchartern står som spön i backen (en sådan ordens mästare jag är).

Nuförtiden lägger jag 0% tid på att predika för folk. De vet var lösningen finns, det är bara att gå och hämta. Energin lägger jag istället på bloggen, för er "dygdiga as" som Sparo hade sagt, som förmår lyssna och ta till sig när oraklet (jag) talar.

Ett undantag till denna regel: Partner. För det är stört omöjligt att göra FIRE utan att ha sin partner med på tåget. Du kan ösa hur mycket vatten ur ekan du vill, men om din äkta hälft sitter och fyller på i andra änden är det svårt.** Och där tror jag att exempelvis Playing with FIRE kan vara en bra sak. Liksom MMM-inlägget "The shockingly simple math..." alternativt ta en lång, lurig promenad där du får hen att berätta om sina drömmar: "Om pengar inte vore ett problem, vad skulle du göra med ditt liv..." för att sedan varsamt lotsa hen in på "du vet att det är möjligt va?".

Med det sagt, är det någon som har några exempel på där ni kunnat öppna ögonen för någon - kanske en äkta hälft - [som vantrivs med att springa tjänstemannahjul vill säga, det gör ju inte alla]? Hur gjorde du?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Detta är troligtvis den enda lärdomen jag dragit av mina ledarskapskurser. Nejmen smaka på orden då om du inte tror mig. Föreställ dig att någon - en vän, kollega, chef eller parter - närmar sig dig med ett inställsamt grin och liksom smyyyger fram det: "Vill du ha ett gott råd?". Nej tack din självgoda jäkel, ta ditt goda råd och stoppa upp det där solen aldrig lyser, är min spontana känsla.
**Dålig liknelse. Det borde vara tvärt om, att du häller i vatten men partnern öser ur. Fast då gör ju partnern en bra sak och du en dålig sak. Bra liknelse eftersökes!

Jag stänger 2019

Om du nu trodde att detta är ett inlägg om hur mina olika fonder presterat under föregående år måste jag göra dig besviken (tycker jag blev klar med det i ett tidigare inlägg). Nej, det jag avser med att stänga ett år handlar om något som är mycket viktigare än börsens utveckling nämligen Lifvet. Ni vet - det där som är anledningen till att vi sparar i aktier och fonder.

Jag hörde för något år sedan en podd med något amerikanskt mindfulnessgeni som gått från att vara utbränd till att bli mindfulnessgeni. Minns ej vilken podd, kan ha varit Impact Theory. I alla fall - han beskrev sin väg från överstressad till lugn som att han betade av allt i sin "inkorg". Han plockade bort livsdränerande aktiviteter, tror han ändrade huvudsaklig sysselsättning å, slutade med sociala medier och behöll bara kontakt med de vänner han trivdes med och träffade dem live. Andemeningen var något i stil med: "När jag började det här förändringsarbetet var det som att min inkorg (med detta menade han inte bara e-posten utan alla möjliga "to do:s"; folk och uppgifter som väntade på återkoppling, saker att ta tag i etc) bara svämmade över och jag hade en backlog på flera år. I takt med att jag lämnade utrymme i mina dagar kunde jag beta av allt gammalt och efter några månader började jag komma ikapp. En dag var inkorgen helt tom. Jag kunde börja blicka framåt igen, utan att ha en massa surr i huvudet." (Fritt ur mitt minne.)

Jag älskar den här beskrivningen och jag strävar efter detta tillstånd. Att börja varje dag med clean slate, oskrivet blad, inget som ligger och skaver från igår, än mindre från förra veckan. Det behöver inte handla om otrevliga eller ångestladdade saker, bara saker som väntar på någon form av åtgärd. Jag har funnit att ett rätt effektivt sätt att hålla tabula rasa är att försöka hålla sig till en rimligt låg aktivitetsnivå. Jag har ju tidigare berättat om att jag har rätt enkla nöjen och att anledningen till att faktiskt ens kan kalla dem nöjen är att jag har sådan brist på stimuli att de saker som kvarstår faktiskt blir kvalitativa och njutbara (entertainment minimalism, det var här ni hörde det först). Eller brist - vad jag har är ett överflöd av tid och tid medför på något magiskt sätt att man förmår njuta av det lilla på ett annat sätt än om man har gasen i botten hela tiden.*

En sak som gnager lite i mig och - skulle jag tro - hos var och en av oss, är en känsla av att tiden går så fort. Åren bara rusar förbi och vi hinner knappt bryta nyårslöftet så var det dags igen. Jag är inget stort fan av att knäppa en miljard bilder för att dokumentera vår tillvaro eller barnens uppväxt. Ej heller skriver jag längre dagbok för att lätta på jobbångesten. MEN det jag gör sedan ett antal år tillbaka (i skrift: 10 år, i bild: 7 år) är att jag sammanställer en fotobok per år samt att jag sammanfattar året i skrift på cirka 3-4 sidor i min "årsdagbok". Genom att läsa de specifika posterna från ett år i kombination med att se på bilderna är det som att jag genomlever året på nytt. Det kliver ur den gråa massan av diffusa år-som-gått och blir sitt eget, separata år igen. Som Prousts Madeleinekaka (för övrigt borde man försöka att kombinera detta med doft - små burkar med lavendel från den nya rabatten, en liten skvätt body lotion man använde det året etc).

Tv: Ihopfällda. Th: Uppfällda.

Fotoboken beställer jag från Önskefoto e d och det är den enda permanenta bilddokumentation vi kommer att ha med oss från det året. Sen har vi ju en miljard bilder sparade på diverse moln etc. men de är ju bara att glömma eftersom man tappar bort lösenord, byter moln och så vidare så det gäller att välja bilderna till fotoboken med omsorg. År 2019 blev en mastig historia, kanske för att det hände så mycket kul med Köpenhamn, flytt och höns, turen till höga kusten et cetera så den blev dryga 50 sidor tjock. Efter rabatt (köp aldrig fotobok utan minst 20%) kostade den runt 400 kronor ink. linneomslag och årtal på framsidan. Ett rätt bra pris för att kunna minnas ett år non? Årsdagboken (årsboken kanske) fick jag av Marknadsförar-L för tio år sedan och nu börjar den faktiskt ta slut. Men den är otrolig. Jag försjunker i den varje decemberslut, när det är dags att börja rekapitulera året som gått. Inget jidder, bara hårda fakta. "Detta var ett skitår, för att..." (ofta punktar jag tio bästa/sämsta med året), eller för den delen "Detta år var helt underbart...". Inte helt lätt att se ett mönster - vissa jobbår var tydligen underbara. Men utan boken hade jag inte mints detta. Inte en chans.

Genom att ha dessa två böcker kan jag med lätthet mota "herregud-åren-bara-rinner-iväg"-känslan i grind när den med jämna mellanrum infinner sig. När jag bläddrar igenom såväl text som bild känner jag precis tvärt om: OMG vad jag/vi har HUNNIT MED! Bara 2019, huuur många luncher har jag inte ätit med folk? Hur många biobesök (kostnadsfria medlemsvisningar året efter man varit på Stockholms Filmfestival), hur många seminarier och härliga naturupplevelser och scenföreställningar och badhusbesök och promenader med gamla och nya bekantskaper. Hur många helger på landet och hos andra, besök hos IGMR, besök hos svärisarna, småresor, möten med roligt folk, middagar hemma, middagar borta, hela min universitetsupplevelse med allt vad det har inneburit...Och sen en del tråkiga saker också naturligtvis, men de är också en del av livet. Inputen tar jag från min papperskalender jag redan tidigare nämnt, den från Personlig Almanacka. Efter att jag skrivit min årssammanfattning förpassar jag kalendern till min samling på vinden och där kommer den att ligga så att jag kan visa polisen alibi ifall jag blir inblandad i ett cold murder case.**

Årsboken hjälper mig att minnas och känna att jag lever. Dessutom ger den mig ett sorts löfte om att jag även i år, trots brist på svulstiga planer, kommer att få en mängd upplevelser. Och här är min frugala poäng: När du kan känna lugn inför det faktum att saker kommer att ske, behöver du inte drabbas av det Micael Dalén kallar "Nextopia-syndromet." Det vill säga den där stressade, manande känslan av "Vad är nästa steg, YOLO" För som bekant är det sådan förväntansstress som driver oss in i andelslägenheter, nya äktenskap och Porcheköp, ofta med finansiella bakslag som resultat. Slakta denna stress och gör det genom att riktigt krama musten ur det år som har gått. Träna dig på att gotta dig åt det som har varit och få ut minst lika mycket av det som av din förväntansfulla nyfikenhet inför framtiden (för du vet ju som bekant vad du redan har, men inte vad du får...). När jag bläddrar i vårt årsalbum och läser vad vi gjort, blir jag alldeles till mig. Och trygg i att även 2020 kommer att bli ett händelserikt år, utan att vi behöver kasta dollar på det.

Familjen minns 2019. En stund efter fotot kom minstingen till mig och bad mig fota henne i hennes nya kjol med kommentaren: "Fota den till 2020". Jag fattade ingenting. Men hon menade att hon var så nöjd med sin look att hon ville att den skulle hamna i fotosammanställningen för detta år.

Brukar du sammanfatta året som gått och i så fall - hur?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Om du såg filmen "Playing with FIRE" kanske du blev inspirerad att göra en topplista? Det vill säga "saker du verkligen njuter av att göra". Det är nog inte helt otänkbart att du landar i samma slutsats som kvinnan i filmen - att det du verkligen går igång på är billig skit. Se även min favoritlista med efterföljande kommentarer. 
** Jag noterar naturligtvis inte allt i årsboken, men sådant jag tycker är värt att minnas från året. Ibland kan det vara en fullständigt trivial sak, men som ändå ger det året dess specifika färg och lyster. 

Kakmonstrets vacklande ekonomi

Med risk att framstå som en riktig kärring kommer här veckans andra inlägg på temat depraverad ungdom och ekonomi. Jag har en person i min perifera närhet, låt oss kalla honom kakmonstret, som jag behöver få ur systemet.

Kakmonstret läser om andra året på ett mig närliggande program och ibland korsas våra vägar i korridorerna. För ett tag sedan kunde jag se hur han på klassiskt manér försökte värma nudlar i mikron och det visade sig att han i hamnat i klammeri med CSN och nu, i väntan på extrajobbslön, var barskrapad. Jag var en nanosekund från att koppla på min moderliga sympati då jag mindes mindes ett par, tiotal observationer under hösten. Samtliga inbegrep hämtmat i olika form. Kaffe från Sundsvalls motsvarighet till Starbucks, pizza från det mest fancy pancy pizzastället i stan (heter väl Pizza Pingvin, för att parafrasera ett Peter Wahlbeck-segment). Kakmonstret verkar äta ute jämt. Eller "brukade"  ska jag väl säga. 

Samma dag som jag fick denna obehagliga insikt i kakmonstrets ekonomi överhörde jag en "ekonomidiskussion" i en av datasalarna. Jag tror att jag skadade ett hudlager, så hårt var jag tvungen att köra in naglarna i min underarm när jag hörde en elev berätta om hur han (av oklar anledning ty han är ensamstående utan barn) ansökt om extralån från CSN men blivit nekad varpå någon, halvt på skämt och halvt på allvar, sa att "Köp en Trisslott, det är enda sättet att bli rik". Därefter lite historier om folk som vunnit på Triss och någon som kände någon som spelat hem en massa pengar på något annat. Men till slut någon skarp jävel som inflikade att "Triss är skit" och jag tänkte att wow, kanske har hon faktiskt vänt på lotten och konstaterat att bara hälften går till vinstutdelning, men slutsatsen var mer anekdotisk, "Jag fick en gång 30 Triss och jag vann ingenting" (Ergo = spel är dåligt. Hade det motsatta hänt = spel är bra).

Absolut ingen konstig diskussion, utan av den sort man hör i vilket fikarum som helst en vanlig dag oavsett var du bor i vårt avlånga land (minus CSN-lånet). Och de personer jag nämner har ännu inte nått den ålder (25) då konsekvenstänket är fullt utvecklat, varför de - till skillnad från svenne banan i fikarummen - har giltiga skäl att inte tänka längre än näsan räcker.

Det bara övergår mitt förstånd att dessa orsakssamband (utemat vs. ekonomisk stabilitet och/eller Triss) är så oerhört svårbegripliga för såväl stora som små, arbetare, akademiker, rådjur, you name it.

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett självskadebeteende

För ett tag sedan åkte jag tåg mellan punkt X och punkt Y och råkade då överhöra ett mobilsamtal mellan min medpassagerare - en ung kvinna - och hennes vän.* Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte hörde vad vännen på andra sidan tråden sa, åldern börjar sätta sig på hörseln (mitt uttryck "tråden" befäster ålderstesen). Men samtalet handlade om någon form av skönhetsingrepp som min tåggranne stod i begrepp att göra. Hon refererade till research hon gjort (hon hade googlat) där hon hittat referenser från "kunder".**

- "Asså, jag kolla såna här recensioner och det var bara bra...det var en kund som hade skrivit att 'min enda kritik är att jag inte hittar något fel'".

Missförstå mig ej. Jag sätter mig inte till doms över folk som vill spruta in saker i ansiktet. Jag känner flera som gör det och de är både skarpa och snygga. Men de är i regel 50+. Den här kvinnan/tjejen var någonstans mellan gymnasieålder och 25. Vad jag kunde se hade hon förlängningar i såväl hår, ögonfransar och på naglar (fast det heter ju något annat). Hon var spray-tannad och hade uppenbarligen redan hunnit sätta nålen i läppen om en så siger. Min värdighet hindrade mig från att lyfta på hennes tröja för att kolla vad som eventuellt skett på bröstfronten, men något säger mig att även de kan ha genomgått någon form av behandling. Och då menar jag inte den bröstoperation jag skulle kunna tänka mig att göra, att gå ner från A+ till A- för att få den där heroin chica Charlotte Gainsbourg-torson.

Det som gjorde mig illa berörd med den här tjejen var att hon verkade så förbannat olycklig. Hon nämnde för sin vän att hon fått någon hårdhetskänsla i hakan och jag kunde vid ett par senare tillfällen notera hur hon liksom tvångsmässigt gick och petade sig på densamma (vi råkade åka samma tåg hem och jag skymtade henne ibland på stationen, alltid med ett finger oroligt petande i trakten av munnen). Hennes ögon var Lady och Lufsen-ledsna och hon hade kroppsspråket av en person som har slutit sig inom sig själv. Ingen ögonkontakt med andra, bara ett oroligt flackande med blicken allt medan hon ömsom lade sitt långa hår till rätta, petade sig på hakan eller kollade in att naglarna var okej. Två saker slog mig och ni vet ju den första:

1) Var hade hon varit om ekonomiskt om hon lagt lika stort engagemang, för att inte säga sparutrymme, på investeringar? Om hon rekat fonder på samma engagerade sätt som hon letade kundomdömen för Restylane. Om hon istället för sociala medier-appen (där hon hade ett evighetslång flöde av selfies) (det är korrekt, jag tjyvkikade när hon satt och scrollade med sina långa naglar) loggat in på Avanza och planerat för sitt nästa aktieköp. Jag hade till och med givit henne guds välsignelse att körsbärsplocka enskilda aktier. Kanske kunde jag få igång henne på Oriflame eller annan skit? Bara för att väcka ett intresse så att jag sedan kunnat tratta in henne på den rätta vägen, det vill säga....[börjar på i]?

2) Vilket slöseri med livsenergi. En ung människa, redan halvt sönderbehandlad, som kommer att ägna i värsta fall resten av sitt liv åt att jaga den fysiska drömbilden av sig själv. När hon hade kunnat kanalisera den energin till att förkovra sig och bli badass inom ett gebit som blir precis hennes. Med kunskap kommer intresse och med intresse kommer kunskap. Just nu är hon fast i en destruktiv kunskaps/intresse-loop som handlar om olika kroppsbehandlingar. Om man bara kunde ympa om det intresset till, vad vet jag, språk, hantverksskicklighet, kundservice...Det hade kanske lättat på Narcissussyndromet en smula. För få saker är ju så vackra som människor som brinner för det de gör.

"Narkissos förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en pingstlilja som fått hans namn: narcisser."

Kära narciss, hoppas din hårda haka får dig på andra tankar och om den lyckas med detta stordåd, börja omedelbart föra över din skönhetsbudget i Spiltan Aktiefond Investmentbolag.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ja ni vet lika väl som jag att sätter man sig och pladdrar bredvid mig på ett tåg får man leva med att bli uthängd i blögga. Det tillhör dessutom min grundlagsskyddade rätt till yttrandefrihet att få snacka skit om medmänniskor så länge jag inte hänger ut dem med för- och efternamn och påstår att de gjort sig skyldiga till grova brott, vilket iofs var en tolkningsfråga i just det här fallet, återgå till brödtext.
** Den unga kvinnan verkade helt ovetande om att det ibland kan vara andra än faktiska kunder som uttalar sig i betygsättningen av diverse produkter och tjänster. Jag vill inte svartmåla en hel bransch här, men något säger mig att just fillersbranschen kanske dras med en del trovärdighetsproblem. 

Tjäna pengar på aktier

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

"Jag skulle inte vilja påstå att jag har mycket större chanser att göra snabba pengar än någon annan. Det jag förhoppningsvis har efter att ha läst allting jag har gjort är insikten om att jag har en tydlig strategi som jag tror att jag kommer att kunna hålla mig till över tid."

Så inleder Danske Banks Ludvig Rosenstam Åhman tidigare i veckan då han var med i min tidigare rekommenderade podd "Lära från lärda". Han har nyligen kommit ut med boken "101 tankar om aktier" som tar avstamp bland annat i Kahnemans tankar från exempelvis "Tänka, snabbt och långsamt" och det är just av detta skäl jag omedelbart blir förtjust i honom. Det här är inte en P/E-snubbe med avsikt att lära populas läsa VD-ord och klura ut vilka bolag som kommer att slå index närmaste kvartalet. Hans gärning ligger bland annat i att han försöker ge den långsiktige spararen insikt i hur synnerligen illa funtade vi är att hantera börsen ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Tänker särskilt på detta efter mitt inlägg om döden tidigare i veckan och en kommentar från en läsare (något förkortad Anonym 09:02):

"Jag är väldigt sparsam men rädd att ta risker. Det där med aktier och fonder skrämmer mig, det känns opålitligt. Jag vet att det är dumt, som att inte våga gå till torget för att handla. Tänkte försöka ta mod till mig och pytsa in en del av pengarna på Avanza eller nått sånt, det måste var något enkelt och inte för riskfyllt, några tips?"

Vi var väl i princip överens om att Anonym skulle fortsätta sitt frugala leverne och inte lägga in för mycket på börsen, åtminstone inte 100% aktier, eftersom den ovan beskrivna inställningen nog borgar för epic magplask rent psykologiskt den dagen skiten slår i fläkten. Det är inte ens säkert att en asperger light-person som jag, som nästan gillar börsnedgång eftersom det luktar rea, kommer klara att stå pall när börsen droppar 50% nästa gång. Trots att jag med min hjärna vet att bred diversifiering förr eller senare (efter i snitt 200 dagar faktiskt) återhämtar sig, såvida vi inte talar nukleärt tredje världskrig med massutrotning av människan. Likt flocken kommer jag kanske att trycka sälj på absoluta bottenläge och sen krypa till korset när börsen knegat sig upp på fötter igen, precis så som jag vet att man inte ska göra. För jag är blott mänscha. Men nu handlar det inte om mig eller Anonym utan om unge herr Ludvig och hans bok. Några brottsstycken ur podden (tidsangivelser inom parentes):

(05:00) Förlustaversion: En förlust gör mer ont än en vinst känns bra. Transponerat till börs: En aktie som över lång tid minskar i värde (utan tecken på strukturell förändring i bolaget som ska stävja den negativa utvecklingen) ska säljas, även om det innebär att bita i det sura äpplet i stunden. Jag tackar exempelvis min lyckliga stjärna för att jag för runt två år sedan gjorde mig av med mina HM och la mina decimerade pengar i Spiltan istället. Men den glädje jag idag känner över den starkt presterande Spiltan Aktiefond Investmentbolag går inte att mäta sig med den irritation jag kände över att sälja HM med förlust.

(07:30) Flockinstinkten: Vi gör gärna som alla andra.* Exempel: IT-bubblan, bitcoin. "'Det är klart du måste köpa det här' och så hakar man på". Lyssna inte på den stora massan, den har i regel a) alldeles för rudimentär förståelse för det jag utvecklade i asterisken och b) är i regel sugen på "snabba klipp" vilket inte är din ambition som ju är långsiktig värdestegring i nivå med börsindex.

(15:00) Var försiktig med var du hämtar din information. Sträva efter att "jobba med saker som är viktiga men inte akuta". Med detta menar han att hämta information i exempelvis böcker (jag skulle som sagt rekommendera den här alla dagar i veckan). Inte från dagligmedia eller diverse experters Twitterflöden. "Då hamnar man i det akuta [men inte det viktiga] vilket innebär att man jobbar mer med att släcka bränder vilket inte är så effektivt över tid."

(19:50) Var medveten om människans aktivitetsbias. Det vill säga den bugg i våra huvuden som gör att vi känner kontroll över en situation om vi agerar istället för att stå still. Han nämner en studie där det visat sig att fotbollsmålvakter i majoriteten av tiden kastar sig åt sidan vid straffspark. Men att de haft att vinna på att stå kvar i mitten (åtminstone kortsiktigt tills den strategin cementerats antar jag). Samma med börsen: Den som slänger sig fram och tillbaka får en känsla av att ta kontroll över situationen, men den egentliga vinnaren (förutsatt att du har självrengörande indexfonder med låg avgift) är den som ligger still. För minns: Det är de döda investerarna som lyckas bäst. Anledningen till det är så få som lyckas är att det är så svårt att gå emot denna av våra grundläggande instinkter. "Man vill ju inte vara den som sitter stilla under ett börsras och ser sin förmögenhet gå ner i botten".**

(22:00) Vänj dig vid att ha tråkigt när du sparar. "Investing should be like watching paint dry. If you want to have fun, take a thousand dollars and go to Vegas." Jag tycker själv att indexfonder är tråkiga så att klockorna stannar. Jag rekommenderar mina dopaminsökande vänner (och därmed även er) att skaffa en lekpott om 5% som de kan fucka upp bäst de vill. Själv är jag helt ointresserad av enskilda aktier utan ägnar mig bara åt investering i syfte att få leva ett liv i sus och dus, så jag kanaliserar min äfventyrslusta i clothing ladders. De gånger jag köpt enskilda aktier har det känts lite som att ha ett knarkande fosterbarn på vinden: Man vill så gärna att det ska gå bra, men man sover inte så gott om natten.

(24:20): "Aktier är det tillgångsslag som givit bäst avkastning över tid." (note to gold fans out there). Han argumenterar också för att bostaden kan ses som en bra investering, men att man då får ta hänsyn till att den i regel har stor hävstång i form av lån. Hade man använt ens i närheten av samma hävstång i sin aktieportfölj hade aktierna troligtvis slagit bostäder med hästlängder (förutsatt att man har en hållbar investeringsstrategi med exempelvis billiga indexfonder och att man avhåller sig från att steppa in och ut, men det säger sig självt). 

(27:30): "Risk aversion": "Vi vill inte riskera att köpa på toppen för att kanske se pengarna minska i värde dagen efter". Thus: Månadsspara. Att koppla till våra diskussioner i veckan.

(28:10): "Status Quo bias": Vår motvilja att ändra någonting i vårt nuläge. Vilket kan spela till vår fördel om vi ägnar oss åt ett automatiserat månadsspar eftersom det kräver en ansträngning att avsluta.

Överlag är Ludvig föredömligt distanserad till all form av klipp, hacks, day-trading och snabba affärer. Han lyfter diversifiering som nyckel i det fall man själv vill plocka ihop sin portfölj. Sprida riskerna, även inom en specifik bransch. Men även sprida risken på olika marknader samt eventuellt även andra tillgångsslag som räntor. Tänk Rika Tillsammans-portföljen. Eller utan räntor = en självrengörande indexfond.

"Det här med disciplin är en viktig egenskap. För att lyckas med aktieinvesteringar behöver man tålamod att vänta på resultaten och disciplin nog att följa sin strategi genom uppgång och nedgång på marknaden."

Hans övriga tips, exempelvis att hitta en bankman att hålla i handen när det blåser, lämnar jag därhän eftersom jag har en hel community att stage divea ner i den dagen börsen faller. Lyssna på podden du med och hör gärna av dig med dina synpunkter om andan faller på. Vi har ju hela helgen på oss.

Med vänlig hälsning/

FruEfficientBadass

* Liten parentes här: Programledaren säger något i stil med "Ja, för alla kan ju inte tjäna pengar på aktier, man måste ju gå sin egen väg", som om vore det någon form av nollsummespel. Rättelse: Jo, alla kan faktiskt tjäna pengar på aktier, om man håller sig till billiga indexfonder och håller tassarna borta. Låt den naturliga börsrörelsen sköta sig själv och försök inte spela smart. De är de som försöker överlista den naturliga börsrörelsen som blir sittande med sub-index performance.

** Och för protokollet så tar du ju ingen nämnvärd risk förutsatt att du inte ägnat dig åt cherry picking aktier vilket som du redan vet inkluderar så kallad bolagsrisk - att du helt kan förlora dina pengar i det fall bolaget upphör att existera. I en indexfond ersätts ett kånkat bolag av ett nytt utan att du ens märker det. Andelarna har du ju kvar, och när börsen vänder upp (troligtvis inom 200 dagar) kommer ditt värde att återgå till ursprungsnivån för att sedan börja krypa uppåt igen. Så som det gjort sedan börsernas begynnelse. Och varför man inte bör sälja vid ett stort fall? För du vet inte när du ska steppa in igen. Spela död och ägna dig åt livet och konsten istället.

Jag städar ut julen

I måndags städade jag/vi ut julen. Lite tidigt jag vet, men i mitt skadade psyke är detta en av årets höjdpunkter. Ut granjävel*, upp på vinden allmogepynt och dammiga glitter, till hönsen resterande pepparkakor och lussebull. In med rensåpade golv, vädrande fläktar och nya gröna växter. Jag har till och med gjort det jag tror är belagt med dagsböter nämligen plockat ner adventsstjärnorna ty jag spelar i en annan liga än de som lite slentrianmässigt säger att de tidigt tröttnar på julen. Jag tröttnar på julen efter Karl Bertil Jonsson och får dra in naglarna i underarmen för att inte börja plocka ner julgranskulorna efter sista Gunnar svenssonackordet (ja, man skriver tydligen så, med liten bokstav eftersom "svensson" blir adjektiv till "ackord" som skrivs med liten bokstav, jag går i skooola).

Barn är som knarkare. Varhelst de huserar ser det ut som en knarkarkvart. Nu hade dessutom mellanbarnet - hon som så föredömligt under hela december remunererats för att plocka upp sina kläder och bädda sin säng - besök efter nyår och då släppte hon helt på sin nyuppfunna vana och det såg till och med värre ut än vanligt. Men lugna er, jag kommer inte att släppa ut bilder på misären utan att också förse er med efterbilder:

Exhibit 1: 10-åringsrum före: Fördragen knarkarkvart

Exhibit 2: 10-åringsrum efter: Inte knarkarkvart

Exhibit 3: 12-åringsrum före: Knarkarkvart

Exhibit 4: 12-åringsrum efter: Inte knarkarkvart

Jag ska inte tråka ut er med detaljerna men jag kan säga som så att jag aldrig plockat upp så mycket pappersklipp som i måndags (går ju inte att dammsuga upp utan att det blir tjutande ljud i dammsugarröret). Vidare hittade vi cirka 14 borttappade prylar, bland annat ett par biblioteksböcker som skulle varit inne för dryga månaden sedan. I vanlig ordning fick vi dra igång en tvättmaskin eftersom mellanbarnet konsekvent väljer att hänga upp smutstvätt på klädstången vilken kan lura den mest observanta mor.

Vidare tog vi ut alla mattor och dammtorkade överallt, dammsög och våttorkade alla golv, major skrubbning julnedsölad spis, ut med vissna julväxter och in med överlevarna i duschen för att spola av dem dammet. Det hela tog nästan fem timmar och vi toppade dagen med en tur till ICA Maxi där barnen fick välja varsin krukväxt till sina rum.

Vad har nu detta med sparsamhet att göra undrar kanske vän av ordning a.k.a. du? Men snälla rara, har du inte lärt dig hur jag brukar väva samman min städexhibitionism med börs? Genom att a) Hålla rent och snyggt hemma b) Blir du inte lika sugen på att shoppa heminredning och "förvaaaaring" c) Du känner inte samma behov av att åka på weekend till Mallis eftersom du trivs så bra hemma och d) Du hittar en massa prylar du inte visste du hade och slipper köpa nytt. Sammantaget ökar du ditt sparutrymme som du därmed kan lägga in i din ISK och sen blir du rik. Frågor på det?

Att trivas hemma är faktiskt jävligt underskattat och ni vet att jag sällan svär på bloggen. Nu är ju jag en hemmamysare men även en 12-årig narkoman i min närhet sa efter avslutad procedur att hon kände sig "så harmonisk" där hon låg och vegeterade på sängen med sin alternativdrog TikTok (?).

Så mitt frugala tipz till dig är att du redan nu skrinlägger dina planer på reashopping och istället planerar för en riktig storstädning i helgen. Ta gärna hjälp av min spellista för städning, se instruktioner här. Du kommer att erfara endorfiner i såväl städmomentet som efteråt, till skillnad från shoppingupplevelsen som först ger euforiskt påslag men därefter obehag och i förlängningen begränsat frihetsutrymme vilket är en nackdel om du önskar leva ett liv i sus och dus.

Har du städat ut din jul?

Med vänlig hälsning/
FruEfficientBadass

* Den slogs in i det sista genom att utsöndra flytande kåda på mina händer vilket gör att jag fortfarande har en stickig beläggning på dem som visserligen var en fördel när jag skulle plocka en miljard pappersbitar från barnens golv, bara att sätta ner handflatan och dra upp den igen.

FIRE i andra halvlek - ett inlägg om döden

Innan jag börjar: Jag har nu uppdaterat flik "PODTIPS" (eller rullgardins-item PODTIPS för dig som läser mobilt). Jag skulle uppskatta om ni gick in och la till era rekommendationer. Det behöver inte vara ekonomipoddar...

En sak man talar rätt sällan om i sparbloggosfären är detta med arv. En blogg jag följde i början av sparresan gjorde det (kan för övrigt rekommendera Fattig Bonddräng, han är lite kul), men i övrigt kan jag på rak arm inte minnas någon. Det kanske inte anses helt comme-il-faut att se ärvda pengar (eller ett potentiellt framtida arv) som ett sätt att bygga pengamaskin?

Jag har ingen statistik på det, men antar att de flesta av oss ärver något i samband med äldre släktingars död och det behöver inte alltid röra sig om en etsning eller en katt. Ibland blir det pengar, kanske till och med sexsiffrigt? Har man en boomer-förälder* är det inte helt otänkbart att ens päron sitter på någon form av fastighet som de vägrar att lämna i syfte att undvika vinstskatt.** Ett hus, en lägenhet, en liten sommarbostad, eller troligast: Alla tre för som bekant är boomers även hoarders***.

Med det sagt finns det nog en och annan av de medelålders läsare av denna blogg som har lite cash på ingång om en 10-30 år och jag är lite nyfiken på hur ni resonerar kring detta. Tar ni exempelvis med detta i kalkylen när ni räknar på frihetsmaskineriet? Jag personligen gör det inte, mest eftersom jag är rätt säker på att min mamma - notorisk renlevnadsmänniska - kommer att överleva mig med cirka 15 år varför det snarare blir ett windfall för mina barn, men de flesta blir väl föräldralösa kring sena 50, tidiga 60?

Jag har ju en del läsare i det ålderssegmentet och jag kan ibland läsa kommentarer av typen "Hur ska jag, 55 år gammal, förhålla mig till FIRE givet att jag börjar nu?" och min motfråga blir då: Haru arv på gång? Inte för att vara cynisk, utan mer för att det är ett faktum - people dying, money coming. Man kan ju faktiskt högakta och sakna en person något vansinnigt även om pengar trillar in på kontot. Och mitt råd till den som upptäcker FIRE sent i livet är att redan innan fullbordat faktum (a.k.a. nära släktings död) kratta manegen. Starta upp en ISK och lära sig hålla ner de löpande kostnaderna så att ditt arv inte landar i ett läckande regalskepp utan en nätt liten plastjolle som vippelivippar mot äventyrets horizont.

Frugala muskler byggs som bekant inte av sig själva. Mig tog de fem år på sig att mejslas fram (men djäfvul vad snygga de är per idag) och du känner väl till det gamla ordstävet: Pengar trivs bäst hos de som tar hand om dem. Jag minns exempelvis hur jag själv angrep detta med skatteåterbäring en gång i tiden. Det var jippikiyay hur ska jag sätta sprätt på dessa nu då? Klipp till idag: De där pengarna hade fallit på plats som en kloss i Tetris och legat fix still tills det är dags att yngla av sig små Tetrisbebisar.

Jag skulle tro att det finns en del därute som vid arv sent i livet låter pengarna ligga kvar på ett konto med usel ränta i kuckelimuck bank, alternativt sätter sprätt på pengarna i någon form av andelslägenhets-scam eller liknande. Eller ännu värre: Skaffar en ny bil!? Det kanske är läge att introducera ett nytt begrepp i communityn: Late-FI? Den där ekonomiska friheten som infinner sig när ens päron trillar av pinn och man befinner sig i den professionellt gissningsvis mest omotiverade ålder då man nått peak performance på GDPR-fronten sen decenniet tillbaka. Då kan det där arvet (i ISK:en) faktiskt tillåta dig en tidig sorti och lite trevliga hajker i Palma fram tills det att den allmänna pensionen börjar betalas ut. Har du hållit ut så här länge i arbetslivet (och jobbat med kollektivavtal) har du troligtvis en rätt fet tjänstepension dessutom.

För detta är er uppsida: Om du börjar din resa mot FIRE som ung (låt oss kalla dig millennial) behöver du spara asmycket för att kunna bekosta dina livsomkostnader resten av livet.**** Dessutom har du inte hunnit tjäna in så mycket allmän och/eller tjänstepension och behöver träska på ett bra tag innan du byggt ett stash så stort att det kan bära merparten av dina kostnader. Men är du 55 år har du hunnit med bådadera och du behöver bara bygga en bro mellan ditt 55-åriga jag och ålder för uttag pension. Får du ett arv i det här skedet är det bara att dra ur pluggen. Plugg plugg, slurp slurp, så var måndagsmötena väck.

FÖRUTSATT

att du inte hittar på en massa dumheter med pengarna. In med dem i ISK:en bara. Forskning ger av handen att det i princip alltid är bättre att lägga in allt på ett bräde, men av psykologiska skäl kan det vara bra att portionera in degen under, säg, ett års tid, för att få känslan av att inte lägga in i en börstopp.

Hur går dina tankar kring arv?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Boomer= enligt mina barn en person som är >20 år gammal men som av resten av världen är en som föddes i efterkrigstid.
** Det är så skönt med 40-talistprinciper. Mina föräldrar skulle exempelvis med lätthet kunna sälja sin stora lägenhet och köpa en mindre och därmed frigöra lite skön cash att leva loppan för i livet sista halvlek, men det svider så förbannat att realisera den där monstruösa värdeutvecklingen att man låter bli.
*** Hoarders = enligt mig en person som har > 450 föremål i sin ägo men enligt resten av världen är någon som samlar sitt hus full med Tupperware så att de inte kommer innanför dörren.
**** Vanliga friskrivningen om att FI i de flesta fall inte betyder jobbstopp men inkomstbortfall etc.

FruEB krossar index

Börsåret 2019 var en glädjefest för frugala nördar med deg på ISK:en. I runda slängar ökade mina innehav (visserligen från en låg nivå men ändå) med 41 procent mot Stockholmsbörsens 28. Ni som var med tidig höst 2018 vet att jag då städade ut de sista resterna av cherry picking aktier för att därefter lägga i princip allt i Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Jag hade lite dravel av typen Save Earth Fund också (greenwashing med hög avgift) som jag nu bytt mot Avanza Global.

Det är ju primärt Spiltan Aktiefond Investmentbolag och dess magnifika diversifiering i olika affärssegment (med direktägande från respektive investmentbolag vilket borgar för ett visst engagemang), dess inbyggda belåning och substansrabatt som gör att jag KROSSAR index hör ni det JAG KROSSAR DET! För minns att investmentbolag i regel slår index. 

I ärlighetens namn har den svaga kronan de senaste åren boostat såväl min Avanza Global som min DNB Global Index, så det är väl inte helt rättvist att blanda in OMX30. Med det sagt klår jag enligt ett nyhetsbrev från Avanza snitt-spararen som haft 22,55 procent i genomsnittlig utveckling.

Hur slutade börsåret 2019 för dig? Och nedan ett tillägg givet den upptrissade "visa-din-avkastning-per-år"-stämning som råder i kommentarsfältet. Jag är ju lite av en idiot, varför passiv investering passar mig bra, och därför lyckas jag inte få till det år för år, trots pedagogiska instruktioner från er. Vad jag får fram när jag går till Avanza/Min ekonomi/Min fondportföljanalys/Val av relevant ISK, är nedan:

Jag hittar ingenstans var jag kan få resultatet år för år utan jag får bara aggregerat (ett finare ord för ackumulerat som är ett finare ord för sammanslaget som är ett finare ord för ihopbuntat).

Mvh/
FruEfficientBadass

Year of FI

Gott nytt år bitchas! Som ni vet brukar jag beställa kalendrar via personligalmanacka.se and I love it. Förra året döpte jag min kalender, la till en tag line: Year of FI. Varför? För att jag är en tönt och att det var mitt första år som [semi/soft] FI, vilket jag kände för att fira gm denna benämning.

Hade jag suttit med facit i hand hade jag kanske övervägt denna undertitel: "Year of Health". Varför? Jag har aldrig varit så frisk som under föregående år (minus en liten svacka på slutet). Ni som varit med ett tag vet att jag i direkt anslutning till själva heltidsjobbsslutet i juni 2018 inte mådde helt hundra då jag drabbades av post-laborativ stress med en massa märkliga symptom bland annat ont i en arm, helt utan orsak.

Under samma höst repade jag mig och var inte sjuk eller sjuklig en enda gång. Detta härledde jag emellertid främst till det faktum att jag inte satt instängd i mötesrum med småbarnföräldrar och att jag rörde mig ute under flera timmar varje dag. Men även under den höst som nu gått - där jag suttit instängd med 50-talet snoriga journaliststudenter i föreläsningssalar - har jag varit frisk. Jag har inte ens känt av den där molande, halvfebriga känslan av immunsystem på högvarv.

Förutom att slippa vanliga förkylningar och influensor har jag erfarit en mängd andra hälsofördelar. Eksem, magsmärtor, huvudvärk, yrsel och annat jag tidigare trott varit en del av livet, är puts väck. Jag sover löjligt bra (och kanske i överkant mycket, som en sju månaders baby ungefär). Efter fem månader med Intermittent Fast har jag inte längre mina komatiska efter-lunch-svackor och jag har gått ner ett par kilo på kuppen. Nu är ju inte IF något som endast är förbehållet folk som inte heltidsarbetar. Tvärt om, du hinner ju med en TPS-report extra om du skippar frukost och kommer in en kvart tidigare. Men jag märker ett tydligt orsakssamband mellan minskad förekomst jobb och bättre hälsa. Jag tror att Scott, Taylor & Jones gjorde en graf på detta:

Jag kommer att tänka på mötet med en före detta kollega vid en busshållplats i dussinförorten där vi bodde för cirka sju år sedan. Hon hade ett par år tidigare bytt arbetsgivare som var känd för att bränna ut medarbetare på löpande band och hon hade tilldelats den förhatliga mellanchefspositionen på logistiksidan. Liksom "trolla, trolla då för helvete!" utan budget. Jag lärde känna henne när hon var en sprudlande, positiv och utåtriktad person. Nu var hon en spillra av sitt forna jag. Inte bara såg hon ledsen ut. Hon var överviktig, hade ont i lederna och hade börjat kedjeröka igen (hon slutade under tiden jag jobbade med henne). Hon beskrev sin tillvaro som ett ekorrhjul där hon inte hade tid för någonting annat än att jobba. Träna, laga mat, sova, umgås med familjen, allt fick stå åt sidan. Det enda hon hade tid med var att röka, men det var nog framför allt för att hon kunde kombinera det med Outlook på mobilen.

Ett år senare hörde jag via barnen (som gick i samma skola som hennes barn) att hon sagt upp sig, sålt huset i dussinförorten och startat eget på landet så slutet gott.* Så långt som för min gamla kollega behöver det på intet vis gå. Det var otur att just hon hamnade just där - snäll och servil person på buffligt bolag. Men jag tror att de allra flesta blir bättre på att ta hand om sin hälsa när man har gott om tid i sitt liv. Ytterst få (åtminstone inte av de präktiga A-personligheter som befolkar FIRE-communityn) kommer efter en tids initial vila inte att låta sig nöjas med drönartillvaro utan man kommer att:

- Ta sig ut i naturen (varje dag?)
- Laga sin egen mat (från grunden?)
- Prioritera umgänge med verkliga människor (framför de platta på Netflix?)
- Sova mer (på nätterna?)
- Kanske till och med vuxenmysas mer (när man inte har huvudet fullt med TPS-reports?)

Det är vad jag tror tralala. Och med det önskar jag ditt ett synnerligen gott 2020, må din ISK öka och din hälsa stärkas.

Mvh/
FruEfficientBadass

*Ibland känns det som att arbetslivet är som maffian. Man måste klippa alla band (och gärna skaffa skyddad identitet, jag får fortfarande mail av Michael Page och jag svär att jag avprenumererat flera gånger) för att klara sig undan.