Att bita i det sura äpplet

Jag trillade på ett sparande för ett tag sen. Spararens historik kan delas in i två kapitel: Kapitel ett, då sparande skett på en aktie/fonddepå och kapitel två, då spararen tagit sitt förnuft till fånga och börjat spara på ISK. Båda i samma bank, SEB. 

Nu till dilemmat. Merparten av sparandet ligger på aktie/fonddepån. Fonderna (för det är uteslutande fonder) har dubblat sitt värde sedan start. Det betyder att det kommer att utgå betydande vinstskatt om fonderna säljs.

Allt nyspar sker i ISK:en, samma fonder. Återkommer till dem snart. Dilemmat i inlägget är: Ska man likvidera innehaven på aktie/fonddepån, skatta av skiten och peta in återstoden i ISK:en, eller ska man låta dem ligga och puttra där, för att villfaren och otillfredsställd gå in och se sitt fantastiska resultat och väja för vinstskatten? DET är frågan jag vill ha svar på av er. För jag vet ärligt talat inte. Jag menar, den dagen skiten slår i fläkten och innehaven på aktie/fonddepån behöver likvideras, behöver skatt betalas och vinst realiseras. Men har man några monetära fördelar av att låta innehaven ligga kvar och skvalpa så länge som möjligt?

Rent emotionellt skulle jag tycka att det är Win att bita i det sura äpplet och göra sig av med vinstskatten här och nu. Så vet man vad man har liksom. Vad tycker ni?

Nu en granulär exposé i dessa fonder, för de är aktivt förvaltade and such. Vi talar: SEB Aktiesparfond (1,80% avgift), SEB Europafond (1,38% avgift), SEB Nordenfond (1,42% avgift) och en fond med den förskönande omskrivningen SEB Likviditetsfond vilket för gemene man kan låta lockande (vem gillar inte likviditet) men som är kuckelimuckiska för pengar i koma (men till dess fördel ska nämnas den låga avgiften på 0,16% vilket, om man betänker dess avkastning, är en rätt hög avgift).


Nu blir det plottrigt här för jag har lagt in fonderna i en jämförelse över fem år (avgifter borträknade, det här är deras rock bottom prestation) mot mina käpphästar Spiltan Aktiefond Investmentbolag (avgift 0,22%) och LF Global Indexnära (avgift 0,22%). Här är resultatet (och observera att jag inte slår mig för bröstet, jag konstaterar bara torrt).

Plats 1: Spiltan Aktiefond Investmentbolag (mic drop)

Plats 2: Jämnt skägg mellan LF Global Indexnära och SEB Nordenfond. Den senare en fond som spararen talade sig varm om, som att den vore ett unikum. Det är den inte. Den är som en global indexfond. Fast med högre avgift.

Sen trillar resten av Spararens fonder in på jumboplatser: SEB Aktiesparfond, SEB Europafond (snark) och naturligtvis, den kapitalförstörande Likviditetsfonden som ser ut som en grön, okokt spagetti.

Hade jag varit Spararen hade jag gjort följande. Jag hade sålt av mina SEB-innehav i aktie/fonddepån och fört över dem till min ISK. Jag hade inte nödvändigtvis sålt av mina SEB-fonder i ISK:en, då de uppgår till ett mindre värde och kan ses som en lekpott. Mitt nyspar hade fördelats 50/50 mellan Spiltan Aktiefond Investmentbolag och LF Global Indexnära. Sen hade jag varje månad runt löning (då man för över sitt månadsspar efter det att räkningar är betalda) under resten av mitt sparande liv med tillfredsställelse loggat in på min ISK och vetat att:

1) WYSIWYG = What You See Is What You Get

2) Jag har valt de fonder som har bäst avkastning och lägst avgift

3) Jag parerar er som opponerar er mot punkt två: Jag har valt de fonder som har bäst avkastning och lägst avgift över tid och som med största sannolikhet kommer att hålla lika hög avkastningsnivå i relation till resten av börsen i framtiden. Så bespara mig cherrypicks från nutida lyckosam aktiv förvaltning.

För er som vill förnya era löften om att avstå högra förvaltningsavgift än indexfondsavgift, gå in härhär och laborera med era innehav. Hög avgift (om än medelhög) är DÖDEN för ditt sparande, hör du det, DÖDEN.

Hur skulle ni rådge? 

Mvh
FruEfficientBadass

Ett surt inlägg

Jag skriver detta inlägg 6 juni och jag är på ett rävigt humör. Inlägget kommer inte att handla om privatekonomi. 

Jag sitter i skrivande stund på Närakuten Haga eftersom mellanbarnet haft hög feber och magont ett par dagar. Då hon imorse hade svårt att gå och krokodiltårar rann utmed hennes brun-utan-solade kinder ringde hennes pappa 1177 och fick rådet att åka in till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Den uppmärksamme läsaren noterar att jag i skrivande stund INTE är på Astrid Lindgrens barnakut utan på Närakuten Haga. Varför?


För att 1177 skickade oss fel (min 16-åring  är tydligen för gammal för Astrid Lindgrens barnsjukhus). Det kan man ju förstå, att det är svårt att ha koll på vårdinstansers olika åldersgränser. Jag har också svårt för det och det är därför jag bad pappan ringa 1177 för att få guidning. Men jag jobbar inte heltid med att ge sjukvårdsrådgivning. Hur Är Det Möjligt att inte ha denna koll?

På Astrid Lindgrens barnakut tog det två timmar och möte med två sjuksyrror innan de behagade kläcka ur sig att vi behövde vidare. 

FÖRSLAG! Be någon tekniskt begåvad person i personalstyrkan att på Datan skriva och printa ett anslag med texten: ”Om ditt barn är äldre än X år, vänligen besök Närakuten Haga runt hörnet” (om exceptionell kompetens besitts, infoga kartbild med pilar). Bladet kan sen lamineras och med fästkuddar sättas upp vid lappmaskinen. 

Det som stör mig är att detta verkar vara satt i rutin. När jag på Astrid Lindgren sa att vi blivit ditskickade från 1177 suckades det uppgivet och sas något i stil med: ”Ja, de brukar göra det”. När jag på Närakuten Haga sa att vi kom från Astrid Lindgren skakade den spellevinkiga manliga sjuksköterskan bara på huvudet och sa att ”Det händer varje dag”.

Så nu sitter jag här, drygt två timmar efter start, i ett instängt väntrum fullt med hostande människor och väntar på Godot. Min dotter är på toaletten och försöker klämma fram urinprov nummer två för dagen. Ytterligare ett mysterium: Sjuksköterskan på Astrid Lindgren tog ett urinprov innan hon med huvudet på sned (avskyr huvuden på sned) meddelade oss att vi var på fel plats. 

Minns en annan episod. När äldsta barnet var fyra och på Sats Junior slog i bakhuvudet så att det sprutade blod körde pappan till något av Stockholms sjukhus minns ej vilket. Personalen lät dem sitta där både länge och väl innan de lyckades förmedla att traumapatienter skulle till ett annat sjukhus, på andra sidan stan. Om det är svårt att göra den distinktionen medelst okulärbesiktning hade man även här kunnat tillgripa det listiga lapptricket och förlita sig på att åtminstone någon förälder snappat upp budskapet. 

Det finns sjukvårdspersonal i detta kommentatorsfält. Har jag tur kanske någon med anställning på 1177. Kan ni hjälpa mig att förstå?

OT: För ett antal år skrev jag ett inlägg om att jag rensat bokhyllan (d.v.s. slängde alla böcker utom en handfull) varefter jag åkte till dåvarande barnakuten på KI med tre kassar barnböcker. I dagens väntrum på Astrid Lindgren fanns noll underhållning för barn. Om man inte räknar en minimalistisk plasthund.

Så om du har urvuxen barnlitteratur i gömmorna, rafsa ihop dem och skänk till ett väntrum i din närhet. Gärna Astrid Lindgrens barnakut för trots (på grund av?) 150 triljarder i byggkostnader har man bara haft råd att köpa in en dalmatinerfläckig plasthund. Ta gärna med dig ett laminerat anslag enligt ovan och sätt upp, så kanske du sparar tusentals föräldrar två timmar var och för denna handling kommer du till himmelen.

Mvh
FruEfficientBadass

Kostnader för sport

Jag är uppvuxen i en kontext där sport inte existerar. Jag kan ingenting, har aldrig sett en hel match av något slag och skulle jag till äventyrs göra det hade jag inte fattat någonting. Jag minns hur jag en midsommardag för många år sedan gick och la mig då Sverige spelade i fotbolls-VM (det var dagen efter midsommar, jag var trött) och fick skäll av folk omkring mig för att man tydligen inte kunde göra så. Det kunde man visst, jag sov som en stock. 

För att se sport behöver man tydligen vissa kanaler. Jag tycker det är märkligt, givet att SVT köpte sändningsrätter (betoning sport skulle jag tro) för 143 miljoner förra året. Men dessa sändningar räcker tydligen inte långt för en sportintresserad person, man måste ha kanalpaket. Viaplay Sport, Telia Play, TV4 Sport, Discovery Sport, Eurosport, Aftonbladet TV och Expressen TV.


Här sitter jag och bloggar, vaskandes en Allsvenskanmatch i försommaren. Kanalpaketets ägare betalar "i runda slängar" tusen kronor i månaden på att se alla matcher som är en livsnödvändighet. Min instinkt är att lägga dessa tusen kronor i månaden i en indexfond i 20 år men det är ju bara FIRE-barnsligt så jag låter bli (det blir 569 tusen). 

Jag försöker istället storsint tänka att det här är en passion som vilken annan som helst. Om sportintresserade får se sina matcher kanske det kannabaliserar på annat, som att shoppa online eller åka på dussincharter. En annan tanke jag har är att sport är märkligt. Tränare och spelare kommer och går, det som blir kvar är lagnamn, ramsor och färgerna på tröjorna. Rent krasst håller man alltså på en färgkombination.

Choose FI:s programledare slutade kolla på sport för ett antal år sedan. Han fick en känsla av att det tog fokus från det viktiga i livet, som ett opium för folket. På samma sätt som nyhetssändningar och sociala medier får oss att likt trollkarlens publik titta på pippifågeln istället för att se trickfusket, om ni förstår min liknelse (som översatt handlar om att fokusera på verkliga saker snarare än orkestrerade skådespel). 

Å andra sidan, jag älskar att gå på film. Det händer att jag går på opera, teater osv. Vad är det om inte orkestrerat skådespel? Och jag "håller" på mina favoritregissörer på samma sätt som en solnabo håller på AIK (är jag rätt ute nu?). När jag går på bio för att se Ozons senaste förenas jag ju med mina supporters kring just honom. Skillnaden är att vi är kulturtanter och inte brölar lika mycket.

Lägger du pengar på sportkanaler och om ja, kan du se frugala poänger med att konsumera sport på TV?

Mvh
FruEfficientBadass