Varning! Innehållet kan verka stötande för den som arbetar inom modeindustrin, den privatperson som erfarit en positiv köpupplevelse i mötet med vårens fast fashionutbud alternativt trånat efter detsamma samt de personer som sympatiserar med tidigare nämnda grupper.
Eftersom försommaren innehållit inte bara en utan två festligheter av mer seriös art fick jag i slutet av april en idé som sällan slår mig nämligen att köpa en ny klänning, d.v.s. helt ny inte second hand. Låt gå att jag skapat den perfekta vårgarderoben via Sellpy, men jag såg för mitt inre något lite mer festligt. Som en färgglad, ja till och med diskret småmönstrad, klänning i något stiligt snitt, något som stack ut från mitt beige-svart-vita.
Sagt och gjort, jag inledde min tur vid Kungsträdgården. Jag satte stort hopp till mitt husmärke Uniqlo men blev besviken, där fanns mest enfärgade tältliknande historier. Nåväl, en anomali, en enskild kedjas misslyckande tänkte jag och gick vidare, fortfarande med spänst i steg. Mango, Lindex, COS, Arket, Filippa K och så slutligen Åhléns Citys damplan som har de flesta märken i mellanprissegmentet. Det var ungefär där jag började känna mig trött och hängig, både fysiskt och mentalt. Jag kunde nu konstatera att jag var helt förlorad. Jag förstod ingenting, det var som om jag var i lustiga huset alternativt i en väldigt enahanda dröm som aldrig tog slut. Varför dessa känslor? För att ingenting var fint. Det var fult. Jag har aldrig någonsin varit så osugen på att handla något.
 |
|
Jag går inte igenom alla plagg i detalj, då får jag hålla på hela dagen. Jag nöjer mig med att säga att de alla hade en sak gemensamt: Medioker framtoning. Pösiga och amorfa snitt (tänk: Indiska), stora volanger på slumpvis valda ställen. Intetsägande mönster som förde åtminstone mina tankar till bondesamhällets husmorsklänningar. En del djurmönstrat. Plötsligt en kortkort klänning med dragkedja från halsen ner till kjolfållen, av en typ jag inte sett sen Vi barn från Bahnhof Zoo. En del klänningar med pastellkluddsmönster, en färgkomposition jag vagt minns från barndomens trapphus i miljonprogrammet. Nedan neongröna skapelse var ett sista-minuten-tillägg från gårdagens promenad längs med Drottninggatan, fast fashion i sitt esse - denna korsning mellan bikini och trafikolycka kommer gissningsvis att vara trendig ungefär lika lång tid som det tar att läsa den här meningen.
Min genomgående känsla var att det var just spretigt och en tanke jag inte kunde slå undan var denna: "Hur vet de jag försöker att imponera på med mina nyinköp att detta är nyköpt och trendigt, inte loppisfynd?". För mitt otränade öga såg nämligen plaggen på Åhléns ut ungefär som det mindre attraktiva utbudet på Erikshjälpen i Hudiksvall (fast med en eller ett par nollor fler på prislappen). Minus att jag på Erikshjälpen har ett betydligt bredare urval eftersom det bara finns ett av varje plagg. Endast ett ställe på hela Åhléns City behagade mitt öga och det var bilden längst ner till höger i sammanställningen ovan (Wera) och den påminde väldigt mycket om min vårkapsel jag skaffat bara en månad innan, troligtvis till runt en sjundedel av priset.
En skapelse fångade särskilt min uppmärksamhet. Ett orange tygstycke, format som en pumpa. Glansigt tyg, någon form av buckla nertill, infälld i en mystisk kors- och tvärssöm som löpte horisontellt över nedre delen av tyghavet. Trots att plagget borde sortera in under "vår/sommar-mode" hade man vinnlagt sig om att exponera så lite hud som möjligt, förutom möjligen kundens anklar (som säkert ska täckas med statementskor av det slag att man inte luftar något i onödan där heller).
Som ni ser är plagget stöldmärkt, det kostade 1 999 kronor. Jag vågar inte outa tillverkaren med risk för förtalsmål, men det är alltså ett trendigt märke, inte ett sådant du kan hitta på en bakgata på Östermalm med kaftaner målgrupp tanter med turban. Jag var tvungen att skicka bilden till en vän som jobbar med mode för att fråga honom vad det här handlar om. Varför var allt så fult?
Hans tes var att jag för länge vistats i min egen filterbubbla, d.v.s. den där jag inte exponeras för modeindustrin. Att folk i gemen, särskilt i storstadsmiljö, löpande kommer i kontakt med trender och att gränsen hela tiden förflyttas. För att citera Oscar de la Renta: "The great thing about fashion is that it always moves forward". Men modehuset de la Renta (numera under Fernando Garcia och Laura Kim) gör välsittande och smickrande plagg. Exempelvis nedan historia i svart spets:
Och innan du kör en "men allt klär en skönhet" säger jag: Nej, allt klär inte en skönhet. Trä en orange pumpa över Drew och hon är inte alls lika vacker.
Efter många om och men tvingade jag mig in i en provhytt på Zara med den minst fula klänningen jag hittat under dagen. Jag såg som väntat ut som en sydtysk hemmafru under oljekrisen.
Visst, den fyllde mina primära maslowska behov: Jag skulle slippa gå ut naken och dessutom fick jag en känsla av att den med sina lutherskt långa ärmar skulle värma bra under kyliga sommarkvällar. Men där tog det stopp. Jag kände mig varken snygg, välklädd eller stilig i den och jag skulle aldrig ta på den för fest. Jag får av en fashion connaisseur senare veta att detta är en "typisk snygg jobbklänning." Jag är glad att jag känner folk med känningar i branschen som kan förklara sådant för mig. Och om nu DU läsare nöjt införskaffat just ovan klänning och nu blir illa berörd vill jag bara säga: Du bär säkert upp den på det sätt den förtjänar, det jag beskriver ovan är mitt möte med denna skapelse vilket inte behöver vara representativt.
Jag köpte denna dag ingenting utan bar svart pennkjol och vit blus på festerna, till det ett par beige pumps och matchande clutch. Gick alldeles utmärkt, fick till och med ett par komplimanger för mitt nagellack. Men mitt möte med fast fashion lämnade mig ingen ro. Så många frågor. Jag fattar att man ständigt måste skapa nytt för att få kunderna att köpa nytt. Om modet sett ut som i min Uniqlokapsel år ut och år in hade folk gjort som jag: Endast köpt nytt när det gamla gått sönder. Men köper kunderna verkligen dessa kläder? Jag såg ju förvisso att några kvinnor i min ålder rafsade runt på Åhléns och vissa verkade ta sig så långt som till kassan. Men jag kan verkligen inte påstå att jag sett vänner och bekanta gå klädda i dylika plagg, för då hade jag haft tid att vänja mig och chocken hade inte blivit alls lika stor.
Kan man inte som bransch enas om att göra saker som folk ser bra ut i? Jag har sedan länge insett att min egen tolkning av "snyggt" faller inom ramen för klassiskt, d.v.s. trist. Men nu gjorde jag en empirisk undersökning baserat på ovan foton dagarna efter mitt möte med butik och kanske ville folk bara stryka mig medhårs (kanske var de rädda för repressalier eftersom de såg hur jag eldade upp mig), men jag fick medhåll från de flesta. Utom en bekant som menade att man på hans ubertrendiga arbetsplats bar lederhosen (4real) varför ovan bilder närmast var att betrakta som konservativa.
Det var först vid genomlyssning av Ledarredaktionen 6 maj jag började närma mig någon sorts förklaring. Runt 40 minuter in i programmet berörs debaclet kring Elle-galan och varför Ebba Busch blev avinbjuden. Om man bortser från det bakomliggande politiska jiddret säger Paulina Neuding så här:
"Det har ju följt en estetisk diskussion också [...]. Ebba Busch anklagas för att vara en 'nippertippa'. [...] Hon har kritiserats för att hon har klackskor på sig, för att hon hade en vit klänning under en partiledardebatt. Det finns något djupare kulturkrigsmässigt i hela den här estetiska konflikten. Här har man en kvinna som kritiseras för att hon har en klassisk stil. Om man tittar på Met-galan och kusinen från landet, Elle-galan, så ser man att de allra flesta i den typen av kotterier väljer en helt annan estetik. Där är man inte ute efter att vara piffig. Det är helt andra värden som man är ute efter: Chockvärde, att man är cool eller att man har coola referenser. [...] Så här dras Ebba Busch in i en rent estetisk konflikt där att vara klassiskt fin är någonting som är förknippat med att vara tillgjord, förljugen och eventuellt förtryckt och inte radikal."
Jmfr. random arkitekturbråk där eliten efterfrågar nytänkande medan svenne banan till den förra gruppens förtret slutar dyrka efter 1930. Och jag tänker att om de som enligt Lex "Djävulen bär Prada" styr modeindustrin, d.v.s. ungefär samma människor som närvarar vid Met-galan, bestämmer sig för att premiera coola referenser framför passform och (subjektiv åsikt) stil, speglas naturligtvis detta i det mode som sedan pumpas ut i butik.
Och så kommer det sig att Veronika 52 står och fingrar på en städrock med volang på Åhléns City 2022, trots att hon för något år sedan hade fnissat om någon hållit fram ett dylikt plagg för henne på Myrorna. En städrock som om tre-fyra år ironiskt nog faktiskt hamnar på Myrorna eftersom den då kommunicerar helt fel referenser vilket, ledsamt nog, är dåliga nyheter för såväl din privatekonomi som för vår planet.
Min stora klädidol är fortfarande Tini Warg på Tini Garments som i år utökat sin ständiga baskollektion till elva plagg, samtliga skräddarsydda från kundens mått och med hållbarhet på en livstid (plaggen lagas där och kan även läggas ut/sys in vid behov). En dag, i den utopiska minimalistettan, är det dessa plagg jag ska ha och jag skola aldrig mer slå lovar på Åhléns City plan 2.
Har du varit ute och sonderat vårmodet 2022 och hittade du något som föll dig i smaken?
Mvh/
FruEfficientBadass
.jpg)
