KBT för avhoppare

I början av maj skrev en kommentator (apropå att jag nämnde att mitt framtida liv skulle sakna processkartläggningar och audit):

"Processkartläggning, audit! Efter att varit lycklig pensionär i 4 år har jag glömt bort så hemska ord, påminn mig ej!"

Men då kom jag på att det ju är precis tvärt om. Själv börjar jag nämligen glömma bort de här sakerna och jag inser att det inte är enbart av godo. Jag kan till och med komma på mig själv med att tänka saker som "Det var nog inte så illa ändå" och "Det var väl bara att bita ihop och få de där sakerna gjorda, jag hade trots allt en bra lön." 

Tills jag inser att det var både a) outhärdligt och b) själadödande. Varför? 

Genom att ägna en stor del av din vakna tid med konstruerade arbetsuppgifter vars enda syfte var att...ja vad? Ge ledningen en känsla av kontroll? Få medarbetarna att känna att de förtjänar sin lön? Hålla folk borta från gator och torg så att man slipper debacle av det slag man ser när medborgare går man ur huse för att protestera mot virusrestriktioner? Well, för min del resulterade mitt fokus på oklara och poänglösa arbetsuppgifter med att min själ blev svag och blek. 

Några korta stunder går väl an, då kan man bita ihop och bara göra det på samma sätt som man rensar avloppet eller drar ut en tand. Några månader av samma vara är mer tveksamt. Om man år ut och år in konfronteras med poänglösa administrativa göromål eller deltar i ändlösa möten som nästa vecka återuppstår i exakt samma format, riskerar man att gå under. 

Andelen sjukskrivningar bland tjänstemän på grund av psykisk ohälsa har mer än fördubblats på tio (10) år. Enligt Unionen beror de ökade sjukskrivningstalen på "stress, otydligt ansvar och ledarskapsproblem." De avstår från att adressera elefanten i rummet: Poänglösa arbetsuppgifter. För det är lite intressant att konstatera att vi lider av mer stress är någonsin, trots att vi aldrig haft så stor tillgång till effektiviserande teknik. Artikeln "Red Tape Kills Innovation At The Modern Workplace" skriver:

"An organisation that retains standard operating procedures that require frequent signature approvals for too many actions discourages staff and kills creativity and innovation. (...) Sadly, firms spend increasingly large sums of money on employee motivation programmes, bonus rewards, job description clarification, and training. (...) However, study after study shows that levels of autonomy given to employees moderates their responsiveness to motivation programmes and other employer efforts."

Det här sätter fingret på vad jag avskydde mest med mitt yrkesliv: Känslan av att vara kontrollerad. På industriföretaget hade vi processbeskrivningar för allt. Jag kunde inte attestera en faktura utan att det gick ett kontrollmail till min chef, vars kontrollsignatur sedan blev kontrollerad av controllern (givetvis). Det hela skulle kartläggas i en processbeskrivning och i ett flödesschema. Ett schema som sedan granskades under gryningsräder från huvudkontoret i internal audits. 

Att köpa in en vara krävde en competitive bidding-process mellan tre möjliga leverantörer och den process som förr hade tagit fem minuter (jag googlar på leverantör av, säg, ringpärmar, lyfter luren och beställer hem dem) tog nu tre-fyra veckor. Naturligtvis skulle processen kartläggas i en processbeskrivning och i ett flödesschema.

Det här är två exempel av ett stort antal förträngda arbetsmoment. Jag fick efter varje år som gick känslan av att vada i djupare vatten, att mina rörelser blev trögare. Mina vardagsbeslut involverade alltid minst två andra och ett antal system och dokument som skulle uppdateras. Och det var inte ens inom offentlig verksamhet, det var ett privat företag. Man hade alltså FRIVILLIGT steppat in i skiten. När vd lite i förbifarten nämnde att vi skulle in i en ISO-certifieringsprocess nästkommande år började jag på riktigt leta jobb. Vilket tog mig till en helt processbefriad start-up som visserligen var knäpp på andra vis (och det berodde INTE på avsaknad red tape).

Givetvis ledde ovan administrativa vansinne till massor av timmars arbete varje vecka. Själva kärnuppgiften, i mitt fall att sälja varor till kunder och leda en grupp säljare (och talar vi ledarskap kan man genast addera en 40%-tjänst i administration vad gäller rapportering, avstämningar och utvecklingssamtal på längden och tvären), hamnade i skymundan till förmån för dessa mumbo jumbo-uppgifter som alltid var SUPERVIKTIGA enligt ledningen (samtidigt som att vi förväntades leverera ökad försäljning naturligtvis, hygienfaktor).

Jag minns än idag skräcken i vd:s ögon när vi med två dagars varsel fått information om att en delegation från europeiska huvudkontoret skulle göra en extrainsatt internal audit. De franska pojkarna i för stora kostymer som kom på besök i mitt rum för att låna pärmar för att dubbelkolla att varenda kundbonusavtal fanns fysiskt attesterat av minst två personer och var i perfekt överensstämmelse med datumen i SAP samt att min sektions del på "G" var strukturerad i enlighet med de av huvudkontoret stipulerade filträdsstrukturerna. Varenda prisvariation skulle dras ut i Excellistor som skulle gås igenom av mig och kundservicechefen för att kontrollera att varenda avvikelse, även den på den sub hundra kronor, hade ett matchande förfrågansmail i våra inkorgar från berörd kundservicemedarbetare där hen bad om lov att få ändra pris. Som att det på något som helst vis uteslutit risken för vänskapskorruption? Vi gjorde ju inte en kartläggning av kundens privatliv (omg GDPR alert) för att finna beröringspunkter med den enskilde kundservicemedarbetaren för att utesluta oegentligheter. Det var, som med allt annat, ett spel för gallerierna. Ett galleri av franska byråkrater i för stora kostymer.  

En inte helt oviktig aspekt av ovan arbetsuppgifter var att de var sinnessjukt tråkiga. Att komma till jobbet och se att första outlook-posten för dagen var "Logistics Crosscheck Procedure, 09:00-12:00, You, controller, logistics manager, customer service manager, affiliate managers" och man redan på förhand visste att dagen var förlorad. Inte en chans att vi skulle hålla oss till tre timmar. Med undantag för en mikrorätt skulle dagen bestå av denna knastertorra aktivitet och konferensrummet skulle vara svalt och mörkt (för att optimera synlighet på storskärmen) men ute sken solen och Djurgårdens vatten låg troligtvis blankt som en spegel. Svårt att inte sitta och ”fånga femkronor” då som en läsare tipsade om.

Jag har än i dag svårt för ord och akronymer som process, P&L, procurement, audit, forecast, dokumentation, SWOT, compliance, KPI, adherence, GDPR, competitive bidding och säkert också en massa andra termer jag inte minns på rak arm men som jag fått rysningar av om någon nämnt dem. Min man, som jobbade med revision i många år, hann bara med ett par år på grönbete innan Enron och efterföljande Sarbanes-Oxley och sen var det cirkus på helt ny nivå.

Red tape är en total glädjedödare. Ovan citerade artikel är inne på samma linje:

"When employees feel not trusted by their employers, then they perform worse on tasks and accomplish fewer goals."

För det är ju kontroll det handlar om, och någon perverterad sorts jobbskaparlusta hos företagsvärldens juristkår. Ursprungstanken var god, det handlar om säkerhet, integritet och antikorruption. Men det har tippat över. Som när våra två leveranskillar på filialen i norr skulle kontrollräkna varandras produkter i skåpbilarna varje morgon för att säkerställa att den andre inte snattat med sig en av våra totalt oglamourösa industriprodukter på väg ut på leveransrundan. Som att hen inte hade kunnat begå sitt dåd när som helst annars, givet att han hade tillgång till lagret med nyckel? Alternativt att de jobbar i maskopi? Hur adresserar den andre en överträdelse från kollegan, som efter tio års kollegialt gemyt troligtvis också är en vän? ”Öh Leffe, ser att du har en P018 för mycket här...om du ursäktar så måste jag gå och ringa visselblåsarlinjen nu...”. Känslan av idioti följde mig varje dag. Vad är det för teater vi håller på med? Men ingen opponerade sig. Inte heller jag. Jag knep käft och spelade med. I complied, I adhered. Du som har läst den bästsäljande romanen "Kejsarens nya kläder" vet vad jag menar.

Jag är inte lat. Jag jobbar gärna och länge (ibland för länge och får därefter ryggskott). Men att utsätta mig för den här låtsasverksamheten var mer än jag klarade av. Det här är min egenformulerade tes: Det är inte det faktum att vi fått FLER arbetsuppgifter som leder till de inledningsvis redovisade ökningarna i sjuktal. Det är att vi ständigt får fler uppgifter av irrelevant art. Oavsett om vi vill det eller inte registrerar hjärnan att det vi gör inte fyller en riktig funktion. Då blir vi frustrerade och uttråkade. Uttråkning är hjärnans sätt att signalera för dess brukare att "Här var det stiltje, rör dig vidare till något mer produktivt annars svälter du ihjäl!". Och uttråkning är en autobahn till utbrändhet:

"According to Werder and Rothlin, early symptoms of bore-out include demotivation, anxiety, and sadness. In the long term, they state, burnout will develop, generating a strong feeling of self-deprecation, which can turn into depression, and even physical illnness."

När jag jobbade som resande reporter var det fullt upp med riktiga arbetsuppgifter. Dagarna rusade fram. Samma när jag extraknäckte inom vården som student. Mat skulle serveras, naglar skulle klippas, haschtanten skulle duschas. Stundtals körigt, ja. Var jag någonsin uttråkad? Nay! (särskilt inte med hashtanten)

På tjänstemannaföretaget kunde det gå en hel dag då jag satt och stirrade in i en och samma Powerpoint medan folk omkring mig i entoniga röster malde på om saker jag inte kunde bry mig mindre om. Dessa dagar kändes som sju år styck. När jag kom hem var jag ofta så slut att jag kunde lägga mig på soffan och somna omedelbart. Vid ett tillfälle somnade jag till och med i min kontorsstol (tur att alla andra på kontoret var sjukskrivna). Uttråkning utmattar. Utmattning kan leda till utmattningsdepression. Frågor på det?

Lösning? Vet inte. Det är ju inte direkt så att tidsandan lutar åt ett ”Hallå! Låt oss minska vår administration!" Tvärt om läggs det till nya och mer omfattande regelverk, policys och rutiner för varje år som går. EU har ju excellerat här, deras administrativa fantasi tar aldrig slut. Och företagen är inte sena att hoppa på. Ni som var med vid utrullningen av GDPR vet vad jag menar. Sveriges alla organisationer med någon form av självaktning hade ju mejslat fram sina GDPR-rutiner innan EU knappt hunnit lägga fram de slutgiltiga riktlinjerna. Det var som att vi HUNGRADE efter en rejäl adminkaka att sätta tänderna i. Och ett antal konsultfirmor kände sig (altruistiskt) manade att hjälpa oss på traven. Gissningsvis finns det ett eget litet hörn i helvetet för upphovsmän till dylika påfund. Där får de sitta och kategorisera samtycken i Excel i 100 000 år innan de får passera Styx.

Red tape är som ett eget kretslopp där mycket föder mer. Och den som sätter sig emot och ifrågasätter misstänkliggörs. "Vadå, vill du inte att saker ska gå rätt till eller?" Så min gissning är att menlösa rutiner inom tjänstemannasektorn kommer att fortsätta att öka. De kommer att öka och öka tills alla är sjukskrivna. Men då - likt fågel Fenix - reser sig en ny knegarklass. Giggarna

Giggarna behöver inte bry sig lika mycket om företagens processer. De kallas in från sidan för att klara biffen medan ordinarie styrka ligger hemma och lyssnar på mindfulnessövningar. Som min man. Han jobbar just nu med några projekt hos sin forna arbetsgivare. Han levererar enstaka rapporter vars innehåll faktiskt brukas (tror han i alla fall, inte alltid lätt att veta). I övrigt är han helt befriad från administration. Inget personalansvar, inga eonlånga möten om policies & procedures (för det hör ju till den "ordinarie" verksamheten). Han har tjyvkopplat systemet.

Och det är mitt tips till dig, tjänsteman. Spara ihop en rejäl slant ("Flamingo-FI"), säg upp dig och låt din forna arbetsgivare veta att du är öppen för enstaka inhopp. Mot att du slipper dras in i allt blaha som normalt ingår i en motsvarande fast tjänst. Genom att vara "temporär" behöver inte arbetsgivaren ha dåligt samvete över sitt tilltag att låta dig gå under radarn, du är ju en ”tillfällig lösning” (tror hin ja).

Jag har en dröm. Att en dag i corporata Sverige, kommer tjänstemännen bestå av gigsters. Matriserna, processbeskrivningarna och upphandlingsdokumenten sjabblas bort i samband med byte till nytt affärssystem. På varje medelstort och stort företag kommer folk att jobba med riktiga arbetsuppgifter, för när personalstyrken är sjukskriven tillåter man sig att skala bort fluffet och ge plats åt kärnverksamheten. Eftersom efterfrågan på kvalificerad och arbetsför personal kommer att vara större än utbudet, kommer gigstern att kunna sätta ramarna för sitt arbete: var, när, hur. Och uppdragasgivaren tackar, bockar och betalar ut lön allt medan de svala konferensrummen står tomma. För ingen behöver längre sitta och älta bullshit tasks i grupp, ty alla är på tillfällig genomresa.

Vilka är dina favorithatord från tjänstemannnalivet?

Mvh/
FruEfficientBadass

Effektivt sparknep - börja från scratch

Min konstnärliga rådgivare var tvungen att köpa ny (begagnad) bil för ett tag sedan och i och med det blev hennes sparkonto tömt. Kvar fanns 167 kronor. Det går ingen nöd på henne i stort - hon tjänar mycket bra och har ett rejält stash på ISK:en. 

Hon har ibland beklagat sig över att hon har svårt att hitta sparmotivation. Hon skulle utan att anstränga sig kunna lägga undan hälften av sin lön och bygga ekonomisk frihet på bara ett par år från och med nu. Problemet är att hon inte har några större incitament. Hon trivs bra på jobbet och hon har ju trots allt sjusiffrigt i fonder. "Vad ska jag spara till?" säger hon.

Magin i att börja från scratch

Men när hon i april nu blev buffertlös hände enligt henne något märkligt, nämligen att hon fick enorm sparmotivation. Lite kniven-mot-strupen-känsla. För likt mig är hon en rävhona, vill ha minst två reservutgångar. Det gör att vi förutom ISK har buffertkonton och här vill vi se pengar. Åtminstone nog att hålla en flytande ett bra tag ifall något otippat skulle hända. 

När buffertkontot nu var tomt blev hon mycket sparivrig och la upp en plan för hur hon skulle hantera kommande tre löner för att se till att det så snabbt som möjligt skulle addera upp till tidigare belopp. "Jag har inte handlat något på en vecka!" utbrast hon förtjust i vår dagliga avstämning. Är det inte märkligt? Hon lät nästan glad? Inte nästan, hon lät glad över att ha fått denna utmaning.

Jag blir private banking-kund hos Avanza

I april gick mina innehav, likt alla andras, upp en del och en dag upptäckte jag att mitt konto på Avanza - om jag inkluderar barnens sparande och lite kontanter på ett konto med usel ränta - passerade tre miljoner kronor. Det här är ju ett fiktivt belopp eftersom en stor del som sagt är barnens. De flesta banker har ju fem miljoner som gräns för att låsa upp private banking-tjänster, men Avanza har tre. 

Det finns väl egentligen inga större fördelar för mig att bli det, jag menar, jag suktar inte direkt efter privat rådgivning eller lägre courtage. Men jag blev det för att jag kunde. Dessutom hävdar de att man får snabbare betjäning i kundtjänst, vilket kan vara bra den gång om året jag hör av mig med något perifert ärende av typen starta upp ny ISK till ett barn. 

Känslan av ett tomt sparkonto

Innan jag mailade Avanza om att bli private banking-kund ville jag säkerställa att en nedgång de kommande dagarna inte skulle ta mig under tremiljonerstrecket, varför jag förde över ett stycke kosing från mitt vanliga sparkonto i Kuckelimuck Bank. Plötsligt hade jag inte alls så mycket pengar till hands som jag är van vid. Och samma sak drabbar mig! 

Inte för att jag har så vansinnigt många inkomstströmmar att vittja för månadsspar, men jag kände att jag omedelbart blev lite mer alert. Jag kan nu tänka mig att ta vissa gig som jag tidigare kanske skulle ha tackat nej till av bekvämlighet eller för att jag tycker att de verkar tråkiga. Det är helt enkelt en väldigt bra örfil - att ha ett tomt konto som behöver fyllas. 

Att börja spara från grunden är kul

Jag berörde det här ämnet i ett tidigare inlägg som handlade om att det kan kännas trögt och meningslöst att påbörja ett sparande. Det här gäller kanske först och främst dig som aldrig sparat tidigare och som förknippar sparande med uppoffringar och lidande. Men om man likt jag och min vän är lite sålda på det här med finansiell trygghet, är det tydligt att vi tycker att det är såväl motiverande som roligt att fylla på från scratch. 

Hur använda "spara från grunden" i ditt löpande sparande?

Om du lever i en hyfsat förutsägbar lönemiljö och redan har kommit igång med ett sparande kan du tillämpa den här principen nästan omgående. Detta gör du genom att tömma ditt buffertkonto och föra över beloppet till ISK:en. Om det känns för läskigt att köpa värdepapper för pengarna (det är trots allt dina buffertpengar) kan du låta dem ligga löst eller på ett konto utanför ISK:en med låg ränta av den typ jag har (Avanzas samarbete med Collector, i skrivande stund 0,5% råttränta). 

Du kommer med stor sannolikhet att erfara att det drar till lite i överlevnadsnerven. Det där terrassmöblemanget i fejkrotting känns inte lika görbar nu va, när du har 75 kronor på "sparkontot" på din ordinarie bank? Sen är det strunt sak samma att du de facto har pengar någon annanstans som med lätthet hade kunnat bekosta kalaset. Det är känslan du vill åt. "Sense of urgency" som man uppmanades att ha på Corporation AB 24/7. Så töm sparkontot, gör det idag! Och när beloppet vuxit sig stort och mulligt gör du samma sak igen. Propp ur, mirakelkur.

Har du mycket pengar liggande på ett sparkonto som gör dig fat cat lazy?

Mvh/
FruEfficientBadass


Rensning av linneskåp feat. franska kort

För ett tag sedan började jag störa mig på att vårt linneskåp, en bastant avlutad pjäs i matsalen, alltid stod öppet. Det visade sig att anledningen därtill var att det formligen vällde ut lakan och handdukar som folk, mig själv inkluderad, knölat in i stora bullar. Varför? För att det är förbannat tråkigt att sortera in linne i skåp och man vill bara få det överstökat. 

Problemet uppstår när man inte längre hittar något, alternativt hittar något och det är skrynkligt och fult. Det finns då en överhängande risk att man blir mindre nöjd med sakernas tillstånd och som ni vet är det en enkelbiljett till consumer suckerae. "Man kanske skulle ta en tur till Hemtex ändå, börja från scratch". Inte på min vakt baby!

Att rensa ett linneskåp

Steg ett i att rensa ett linneskåp är inte helt otippat att riva ut rubbet. Sen rensar man, för att därefter prydligt vika ihop återstoden och med lätt hand peta dem på plats igen. Före- och efterbilder:


Ni kanske ser att nedersta hyllan inte innehåller linne utan verktyg. Det är våra "go to" vardagsverktyg som vi vill ha nära till hands ifall något måste sandpappras eller borras, då orkar vi inte dra på oss skor och gå över till verkstaden. Här rensade jag ut en del grejer som åkte tillbaka just dit.

Vad gäller textilierna åkte de saker som av olika orsaker inte använts sen senaste gången jag organiserade linneskåpet ner i en gul Ikeakasse (som synes stulen, det är en butikskasse) och vidare till ortens välgörenhetsorganisation. Det rörde sig om ett antal småblommiga påslakanset som barnen gillat när de var små men som nu aldrig används. Samt en mängd kvadratiska dukar som används 0% av tiden eftersom vi bara har duk på vårt rektangulära matsalsbord, till vilket vi har två perfekta vita dukar.


Flera påslakan var fläckade på ett sätt som gjorde det mindre trevligt att sova i dem. Jag menar, en liten centimeterstor fläck hade jag inte brytt mig om, men om det ser ut som att katten varit magsjuk på täcket tar det emot att gå och lägga sig. Jag har testat med galltvål (världens bästa fläckborttagning, tillika miljövänlig, har fått bort dagsgamla blåbärsfläckar från vita jeans med den) så jag anser att det är game over, således: Textilåtervinningen. Det blev en halv sopsäck dit. 

Organisationen av ett linneskåp

När själva utrensningen var klar var det en lätt match att strukturera upp det hela. Jag valde att sätta en avdelare (i form av ett överblivet bokstöd) mellan underlakan "enkelsäng" respektive "dubbelsäng". Samtliga är dra-på-lakan, världens bästa uppfinning. Men de blir inte så prydligt vikta som påslakan, mer som rullar. Sen gjorde jag en hög för färgade påslakanset och en hög för vita påslakanset. I högen med färgade påslakanset la jag örngottet i anslutning till varje påslakan. Men de vita örngotten samt extraörngotten i andra färger, fick varsin hög.


Jag satte också hyllkantsetiketter med Dymolappar vid varje stapel, gärna med övertydlig beskrivning. Som ovan: "Påslakan färg o matchande örngott". Detta för att jag vet att det annars är dömt att misslyckas. Man har bråttom att bli av med tvättberget och vill bara knöla in det och komma vidare. Man orkar inte stanna upp och tänka: "Hm...undrar om jag ska lägga det mönstrade örngottet tillsammans med dess påslakan?" Man bara hivar in örngottet där övriga örngott, exempelvis de vita örngotten, ligger. Till slut blir det en röra av örngott och det tar längre tid att hitta ett set än om man bara kan ta en färdigmatchad hög från ovan bild.

Granulärt, jag vet. Det var därför jag skrev "franska kort" i rubriken, inte en chans att du hade läst hit annars. Det kommer inga franska kort. Däremot en frugal slutsats.

Ekonomiska fördelar med att rensa linneskåpet

  • Med ett prydligt, rensat och uppdaterat linneskåp kommer du lättare åt dina textilier. Jag skulle säga att du även uppskattar dem mer, eftersom det känns lite som att plocka på sig nytt på Ikeas textilavdelning varje gång du ska byta lakan. Med andra ord motar du shopping-Olle i grind.
  • Vidare går det snabbare att sortera in sakerna när du vet exakt var de ska ligga. Och tid är som bekant pengar. 
  • Dessutom är det livskvalitet att inte ha ett på grund av blockerande röra ständigt öppet linneskåp. Nu klickar dörrarna igen bara man tittar på dem och jag myser när jag ser dem eftersom jag vet att det inuti råder harmoni. 
  • Ytterligare en bra sak är att jag förser textilindustrin med råvara som det kan produceras ny textil av samt att vår lokala välgörenhetsorganisation förhoppningsvis kan kränga några av sakerna och få in ett par tior. 

Det kan vara bra att ha - eller inte

En sak som slog mig var att jag sparat rätt mycket med tanke på barn och - hua - barnbarn. Exempelvis tre par barnförkläden. Ponera att jag blir gammal nog att träffa eventuella barnbarn. Ett realistiskt scenario är att det kommer att dröja 15-20 år. Lägg på 5 år för bakningsintresserad ålder. Är det rimligt att på prime location i vardagslogistiken härbärgera barnförkläden i ett kvarts sekel för att eventuellt kunna använda dem på hypotetiska individer? Eller är det mer rimligt att skänka bort dem och, i det fall situationen skulle uppstå, uppsöka en loppis och köpa ett nytt barnförkläde? Man ger ju då vid två tillfällen ett litet bidrag till dess verksamhet. En winwin. Se andrahandsmarknaden som en prylbank: Lämna in det du inte använder just nu, hämta upp när du behöver. Till en mycket låg kostnad.

Samma sak med hand-handdukar som jag sparat eftersom jag tänkt att barnen kanske behöver dem när de flyttar hemifrån. Hm. I det debaclet kommer vi troligtvis att bege oss till andrahandsmarknaden för stora inköp i övrigt och då passar det bra att de själva får välja vad de vill ha. Jag kanske till och med köper nytt till dem. 

Den här "kan-vara-bra-att-ha"-tanken är livsfarlig. Kanske inte livsfarlig då, men dum. Saker är inte oersättliga, det är inte prylbrist i världen. Ytbrist, däremot, är ett faktum i de flesta hem. Ytbrist som i många fall ger upphov till ologiska köpbeslut av typen "mer förvaaaring". Inte mer förvaring, färre prylar. 

Varför så brokigt?

För några år sedan, i samband med att vi hyrde ut lantstället, skaffade jag enhetliga lakan och handdukar. Vita lakan och grå handdukar. Ovan bild från linneskåpet bestod av två färger: Vitt och grått. Väldigt minimalistiskt, enhetligt och - tycker jag - snyggt. HUR kan det ha blivit som ovan? Bara några vita lakan och grå handdukar är kvar. Istället syns en massa färger och mönster på såväl lakan som handdukar. Vi har till och med en handduk med Frostmotiv som jag VET inte är ett aktivt inköp. Dessvärre är det den bästa handduken så jag ids inte göra mig av med den. 

Men lakanen? Visst, en del tog vi med oss från Stockholm och annat är gamla gästlakan från ovanvåningen. Jag har ju också skaffat mina drömlakan upp till min Woman-cave (HM:s vita linnelakan) varför de lakan som tidigare användes där nu hamnat i linneskåpet. Det var bara en reflektion. 

Har du rensat linneskåpet på sistone?


Mvh/
FruEfficientBadass

Billig kräm bäst i test (igen)

Efterlysning! Du kvinna som mailade i helgen om att det inte gick att kommentera samt en spännande historia därefter, kan du maila om? Det försvann. 

I mitten av april råkade jag, som ett utslag av lathet, i kontakt med tablå-tv och efter en timme med Prins Philip såg jag att det gick ett faktaprogram om hudvård på SVT. Programmet heter Sanningen om hudvård och sändes i tre delar på torsdagar i april men går att se på SVT Play.

Det första programmet handlade om anti-age-produkter som testats ink. placeboprodukt på närmare 300 personer. Testen ägde rum antingen på kändisar i SVT-studion eller hos ett känt testföretag för dylika produkter (jag skulle gissa Testfakta). Man testade under två månader effekten av klassiska antirynkkrämer och serum, produkter med retinol och en produkt med någon protein som antagits ha anti-rynk-effekt. Testpersonerna fick smörja halva ansiktet med dyrprodukten och den andra delen av ansiktet med en generisk fuktkräm av enklare sort, men de visste inte vilken kräm som var vilken.

Inte helt otippat syntes ingen skillnad med blotta ögat när testperioden var slut. Deltagarna fick se varandras bilder och gissa vilken sida som varit föremål för dyrprodukten och där var det singla-slant-spretigt, ingen konsekvens. En av testpersonerna, Amelia Adamo, var säker på vilken sida av ansiktet som var dyrkrämen och vilken sida som var Cien från Lidl eftersom den senare inte alls kändes lika kvalitativ om den förra. Förutom att det var tvärt om. 

Med mycket få och marginella undantag åt båda håll (d.v.s. ibland reagerade en person bättre på dyrprodukten medan en annan reagerade bättre på den billiga produkten) fick försökspersonerna samma resultat på båda sidor av ansiktet. Minus att de som använt vissa retinolprodukter ömsat skinn, men detta var tydligen inte menat från producentens håll utan man ställde via mail motfrågor som "Sover han alltid med den sidan ner i kudden?". 

En av produkterna, specifikt riktad mot män, hade som sagt någon protein som i tidigare studier visat sig ha viss effekt på det undre hudlagret. Enda kruxet var att det enligt den labbsimulering som gjordes i samband med programmet skulle ta de verksamma substanserna uppskattningsvis tio år att nå ner till detta hudlager. Då skulle man vara uppe i en produktkostnad på en halv miljon och effekten antogs bli marginell.

Det institut som parallellt med SVT-programmet utförde tester på närmare 300 personer kunde emellertid visa på en produkt som var överlägset bäst ur ett anti age-perspektiv, en produkt som hade bäst återfuktande förmåga nämligen blå Nivea, originalprodukten. Jag minns att en väninna till min mamma som var svårt ansatt av dyrt krämberoende klagade på att hennes mamma bara använde denna produkt och hade färre rynkor än henne. Då, kan det ha varit på 90-talet och jag var själv helt övertygad om dyrare krämers förträfflighet, tänkte jag att det var bogus, morsan måste ha haft några tjyvknep. Men forskningen stödjer alltså användning av Nivea i syfte att motverka fina linjer.

Sjutton kronor på Apotek Hjärtats webbshop. Att ställa mot de krämer i studiotestet som började på 500 kronor. Det var roligt att höra Proffs sitta och raljera över produktlöftena. "När de skriver '20 plus ett naturliga växtextrakt, menar de inte bara 21'?". Kemiingenjören hade kul i slutet av programmet när han smorde en rejäl klick Nivea på kinden och frågade om han fått "glow". 

Inget nytt under solen. Jag har ju förespråkat en lättare variant på ovan kräm i ett flertal inlägg (Nivea Soft), exempelvis här och här.  Jag gillar hela Niveasortimentet och använder ansiktstvätt, deo och duschkräm från samma märke. Kontentan är väl helt enkelt: Det är himla svårt att komma ner till de undre hudlagren. Som en av forskarna/läkarna sa: "Huden vill ju helst stöta ifrån sig saker utifrån". Men fett och fuktbindande komponenter minskar små linjer i hudens övre lager. I skrivande stund har jag precis köpt på mig en liten burk blå Nivea på Hemköp och även om det känns kontraintuitivt att smeta på en så pass fet kräm tycker jag ändå att det känns bra. Jag ska i alla fall ge det en chans.

Det är roligt att leka med tanken på att den av testpersonerna, en kvinna som sa sig lägga 2 000 kronor i månaden på hudvård, skulle kunna titulera sig miljonär om tjugo år enbart genom att gå över till en mer verksam hudvårdsrutin. Nivea Wash och ovan kräm, lite ränta på ränta och klart. Personligen tror jag att man med lite stålars på banken sover bättre på natten och det finns viss evidens för att sömn faktiskt är bra för hyn.

Uttjatad fråga, men använder du dyra eller billiga fuktkrämer? Om det förra, hur många inlägg om Nivea måste jag skriva för att övertyga dig om att sluta?

Mvh/
FruEfficientBadass

På förekommen anledning...

 ...ett inlägg om var ni bor. För någon månad sen initierade Dals-Ed-Elin en diskussion om var folk bor (kopplat till att ni verkar sitta i stugorna och vänta på att det bokex ni beställt till bibblan ska läsas ut av andra bloggläsare i regionen) och då skrev 'Anna':

"Vad säger du Fru EB, kan inte du göra ett inlägg där man får kommentera och göra olika trådar för kommun/region. Så vi kan komma i kontakt med andra som bor i ”närheten”, om detta är önskvärt givetvis!!"

Min tes är ju att ni i regel är rätt ointresserade av att ses IRL men vad vet jag. Ni kan ju åtminstone skriva er stad/kommun/region i kommentatorsfältet nedan, anonymt. Kan ju vara kul att se att det bor en till frugal weirdo i Reftele, Ope eller Skivarp. Så kan ni snegla misstänksamt på den som står jämte er på ICA Nära och rotar bland nedsatta varor. Kanske bör vi redan nu komma överens om ett hemligt tecken med vilket ni kan ge er tillkänna? Jim Carryes "secret hand signal" exempelvis?



Kommentatorsfältet är ditt, ange din ort eller sätt en +1 om orten redan är "tagen".

Mvh/
FruEfficientBadass

På liv och död

I början av april la vi fem ägg under en "surhöna", d.v.s. en höna som bestämt sig för att bli morsa och därför lagt sig på vårt fejkägg för att ruva. Vi tyckte att det var dags för lite nytt i hönsgården varför vi lät fem ägg ligga kvar under henne. Två dagar före utsatt tid kom så två små kycklingar, fluffiga och fina. Ett par dagar senare var de pigga nog att följa med mamman på små promenader på tomten och övriga ägg lämnades av densamma kvar i redet. 

En nästan död kyckling

Av en slump var ett av barnen inne och kollade till äggen och hörde att det kom små pip från ett av dem. Det var också en spricka i skalet. Men eftersom morsan dragit var ägget alldeles kallt (det var "Hudikvår" med tre grader och snålblåst). Minstingen fick hjälp av storingen att ta in ägget och tillsammans räddade de den här lilla skinnslamsan:

När jag kom in i bilden satt de framför brasan och blåste på den och matade den med sockerlösning från en tandpetare. Den rörde sig i princip inte alls. Det kom stötvisa andetag från den lilla kroppen och det kändes som att den bara hade minuter kvar att leva.

Men bara ett par timmar senare hade hen kvicknat till och efter ett par timmar i en mössa på den sortens värmeplatta man ställer under hönsens vattenbehållare (håller ungefär kroppstemperatur) försökte den till och med ställa sig upp. Vi kunde dra en lättnadens suck. En stund efter middagen hade han ullat till sig ordentligt. Även om han fortfarande kändes vinglig så kunde han dricka vatten på egen hand:



Framåt kvällen funderade vi på vad vi skulle göra. Hönsmamman verkade ju mest intresserad av att hänga med sina existerande ungar, men på kvällen bullar hon i regel upp sig inne i ruvnästet med ungarna under sig. Lustig detalj är att ungarna klättrar upp i hönan som om vore hon ett träd med grenverk. Därefter kan man lyfta henne och ungarna följer med, inpaketerade i benhärke. Sen lägger hon sig i något hörn med stjärten i vädret och alstrar värme natten lång. Vi tänkte att om vi petade in lillkycklingen under henne får den moderlig värme och sen löser sig allt av sig självt.

The unfit mother

Det visade sig vara ett felaktigt beslut. När vi kom ut morgonen efter låg kycklingen död vid sidan av redet. Av kroppstemperaturen att döma hade han legat utskuffad ett bra tag, kanske redan från det ögonblick vi lämnat hönsgården. Jag har något vagt minne av att man inte ska röra nyfödda fågelungar eftersom mamman sen vägrar att ta sig an dem på grund av människolukt. Men herregud, tamhöns? 

Jag var riktigt sur på henne. Här ser ni henne, girigt ätande de mariekex i filmjölk vi ställt fram till hennes överlevande ungar. Jag kommer osökt att tänka på Askungen. Evil step mother. Men jag kunde inte gärna nacka henne som hämnd, hon hade ju de här ulliga små att ta hand om. Dessutom tror jag inte att jag är så bra på att nacka. Har jag ens en yxa?



Känslofullt dygn

Under ett knappt dygn hade våra barn gått från förtvivlan när de upptäckte det övergivna ägget till hopp, när kycklingen började repa sig. De var stolta och uppspelta när kycklingen sedan började röra på sig, dricka vatten och äta filmjölk från pensel. De kände sig kapabla och duktiga. 

Morgonen efter var (lyckligtvis) bara storingen hemma och det var ett förtvivlans ögonblick när kycklingen återfanns kall och stel ute i hönshuset. Därefter en stund när vi försökte få liv i den (hur gör man hjärt- och lungräddning på en kyckling, med lillfingrarna?) för att sedan bli sorgsna när vi förstod att allt hopp var ute. Med gråten i halsen bäddade vi ner den i en Iphonelåda bäddad med sågspån av finaste Arken Zoo-kvalitet (det faktum att kycklingen lika gärna hade kunnat bli äggröra tre veckor tidigare hade vi förträngt). "Det var ett liv!" som ett av barnen uttryckte det.

Jag inser att ni vid det här laget har börjat tröttna på mina sedelärande berättelser i lantlig miljö. Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Och att det är bra saker. Att barnen får konfronteras med livet och döden, ta ansvar och ledartröja (dessutom har jag inte så vansinnigt mycket att skriva om i dessa dagar). En söndagskväll i stan hade de med största sannolikhet hållit på med skärm. Jag hade, om jag fortfarande sprungit ekorrhjul, legat i fosterställning på badrumsgolvet och förberett mig inför nästa arbetsvecka. Men nu: Ett Riktigt Familjeprojekt, som gav insikter och lärdomar (key learning: lägg inte tillbaka halvdöd kyckling under bitch-mamma) samt en rejäl dos känslor. Känslor med ursprung i verkligheten, inte i en serie på Netflix. 

Summa summarum: Lämna storstan och flytta till landet. Dina barn kommer med stor sannolikhet att få hantera döda smådjur. Andra smådjur vi får hantera i vår lantliga tillvaro är loppor. Då menar jag inte de vanliga huvudlössen som grasserade flitigt i Stockholm utan höns- och kattloppor. Vi försöker att bekämpa dem med diverse medel på själva djuren och i redena, men det räcker med att sticka in handen under en höna för att plocka ägg för att man veckan efter ska gå med myggbettsliknande utslag på armen. Katten har karikatyrliknande hoppande loppor i sin päls, trots regelbunden dosering av loppmedel i nacken. Hemska bett det också. Så landet är i sanning en danande upplevelse för oss alla. Och om jag talar för mig så föredrar jag loppor framför kunden från helvetet, alla dar i veckan.

Vad tror du, är det bra eller dåligt för barn att se ulliga små djur dö?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag fortsätter att plocka skräp

Jag berättade ju förra året vid den här tidpunkten hur jag plockat skräp i dikesrenen längs min landsväg. Det började efter att min man berättat att aluminiumburkar kan hamna i höet och strimlas till mordvapen i kossornas magar och eftersom vi bor i EPA-bygd låg det rikligt med folkölsburkar i vägrenen, burkar som ibland blåste in på åkrarna. 

Så jag började ta med mig en soppåse varje dag jag gick ut och gick. Jag fyllde påse på påse och när man väl börjat kan man inte sluta. Jag nöjde mig således inte med metallburkar utan plockade allt som inte var av organiskt material. Till slut började jag även plocka saker av organiskt material, som näver i bjärta färger, men då insåg jag att det var dags att sluta. Så här såg sophög 2020 ut:


Sammanlagt runt sex kassar, ett däck, plogpinnar och de där urfula reklamskyltarna för fiber (samt en Swedbank-mäklarskylt som stått i säkert tre år, reality check - rucklet kommer inte att säljas!). Det tog säkert två veckor att komma i mål. I år - fantastisk skillnad. På fyra promenader var jag klar. Det var ett mycket lättare plock eftersom jag tog storskräp av typen däck redan förra året. Jag insåg också att det jag plockade år 2020 nog legat där i ett antal år och att jag framledes bara kommer att behöva underhålla Mein Ordnung. I vanlig ordning blev jag påhejad av ortsbefolkningen och en kvinna skulle ta vid där jag slutade (vid en vägkorsning) och under sina dagliga promenader plocka även hon. 



Koppling till sparande

Koppling sparande? Inte så mycket, mer än att det är bra gratismotion att hoppa i och ur dikesfåror, jag är ofta helt slut när jag kommer hem. Nej, den stora förtjänsten med skräpplockningen är att jag får känna mig så förbaskat god. För vad är det Spar-Jesus säger: Sikta på att varje dag göra något som är jobbigt (plocka skräp), något som är bra för ditt närområde (plocka skräp) och något intellektuellt stimulerande (ok inte plocka skräp). Som synes tickar skräpplockandet i två av tre punkter för en bra dag. 

Och vad handlar resan om egentligen? Att ackumulera en hög siffra på ett konto? Nay! Den handlar om att känna att varje levd dag är meningsfull och stimulerande. Det är väl därför vi i denna community strävar efter rörelsefrihet? För att kunna öka antalet dagar som känns härliga och minska antalet dagar som känns internal audit-meningslösa? 

Med det sagt, man kan nog göra betydligt mer betydelsefulla saker för sitt närområde. Jag har bara inte kommit på vad än. Har ni några tips? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Det där definitiva ögonblicket - om utbrändhet

Jag har ett vagt minne av att jag någon gång sagt att jag kanske inte svarar på alla kommentarer men att jag läser och göttar mig åt dem alla. Det visade sig att jag farit med osanning. Det här stod klart då jag under en vit natt låg och kollade gamla inlägg på mobilen (snacka om grandiost, läsa om sina egna inlägg). Men det var faktiskt inte primärt inläggen jag läste utan kommentarerna och då särskilt de som trillat in på slutet. Förutom T. Williams, som brukar dyka upp i elfte timmen, låg där mängder och mängder av fina kommentarer och, vad ska vi kalla dem, berättelser. Berättelser jag inte läst eftersom jag utgått från att folk slutar kommentera ett inlägg efter uppskattningsvis två dagar och därför inte brytt mig om att gå in igen för att kolla.

Först ett par tack 

Först och främst vill jag tacka de som skriver snälla saker till mig för nu har jag läst även dessa kommentarer, åtminstone från året. Jag blir också väldigt glad och taggad varje gång någon av er hör av er med läsarmail, både vad gäller frågor till kommentatorsfältet och för att berätta om livsstilsförändringar som blivit resultatet av att följa denna och andra FIRE-bloggar. Men det som gör mig rörd på riktigt är de kommentarer där ni uttrycker tacksamhet till övriga kommentatorer. Ett av många exempel är Anonym 07:47 som i slutet av tråden kring inlägget Carpe Diem skrev:
"Vill bara tacka "Anonym 13:11" som sa att man inte behöver trasha andras val för att motivera sina egna. Detta upplever jag inte i någon hög grad just här, men på andra ställen. Tack för orden som fick mig att förstå varför jag ofta blir sorgsen, på andra ställen än här. Här finner jag generositet, humor, självinsikt och massa annat hos både topp-skribent och kommenterare. Tack allihop!"

En kommentar om utbrändhet 

Sen hittade jag, i slutspurten av mitt inlägg om tandläkarmetafor (att förändring ofta föds ur en obehaglig upplevelse), en historia från läsare 'Alice' som inte fick några kommentarer vilket jag tror beror på att den kom in så sent. Så jag lyfter den (hoppas ok för dig Alice):

"Jag har fondsparat under hela yrkeslivet men inte med särskilt hög sparkvot och hade ingen aning om att FIRE ens var möjligt. En första krasch i väggen ledde till att det blev två barn. Medan jag jobbade tänkte jag alltid att jag kanske skulle ha barn "sen", men det var liksom aldrig rätt tidpunkt. När jag ändå hade ramlat ut från arbetslivet var det liksom "nu eller aldrig" eftersom jag var över 35.

Efter fyra års föräldraledighet jobb igen, trivdes bättre och det rullade på. Några år. Men stressen var massiv, hög arbetsbelastning hela tiden. Barnen fick varsin diagnos. Mamma dog efter några års tilltagande demens (där jag som enda barnet skött allt administrativt på distans) och jag fick samtidigt en stor tumör i magen. Så småningom jobb igen, lära upp nyanställd som visade sig skriva dagbok på jobbdatorn om hur hemska vi var, en kollega råkade se det på skärmen och krisen var ett faktum. Ny krasch i väggen, 17 år efter den första. Då började jag googla "hur mycket pengar behöver man för att sluta jobba", hittade några bloggar och böcker och satsade stenhårt på att bygga utdelningsportfölj.

Jobbet blev så småningom värre, konflikt med chef m.fl, skulle lära upp nyanställda som fick högre lön utan erfarenhet. Nytt, sämre datorsystem tvingades på oss. Ständiga utvecklingsprojekt som alltid skulle prioriteras på bekostnad av det löpande arbetet som vi ändå hade lagkrav på att hinna med. Ett lönesamtal där chefen sa att hen höll igen på min lön eftersom jag var så negativ... Till slut stod jag med hjärtklappning i hallen en morgon och kände bara att - nej, jag dör om jag fortsätter. Slutade för ca ett år sedan och har inte ångrat det en sekund. Jag hade väl inte riktigt uppnått de sparbelopp jag egentligen hade som mål men det fick bära eller brista. Hellre fattig och vid liv än rik och död."

Det är vid rödmarkerat jag vill stanna upp en smula. För samtidigt som jag lider med Alice och hennes dåvarande livssituation kan jag inte låta bli att dra filmatiska växlar på detta definitiva ögonblick. Jag kan utan att anstränga mig se bilden för mitt inre. En person precis på språng ut genom dörren som plötsligt inser att det tagit stopp. Hit men inte längre. Jag har inte varit riktigt där själv utan mer smetat ut beslutet i form av låggradig ångest över flera års tid, men jag anar känslan. 

En film på temat

Nyligen såg jag en film via den fantastiska appen Draken Film (läsartips btw, samma plattform som Göteborgs filmfestival, jag betalar 44kr/månad för kvalitetsfilm deluxe). Filmen heter Bird People och är franskamerikansk, går under rubriken "Den nya franska vågen" (=den är konstig).

En vid första anblick rätt banal film om en amerikansk man på affärsresa i Paris, spelad av Josh Charles (kanske mest känd som en av eleverna i Döda poeters sällskap). Parallellt med hans rollkaraktär får man följa en ung städerska på hotellet som i en onödigt lång sekvens förvandlas till en fågel som flyger runt och tittar på folk, men strunt i den delen. 



Den delen av filmen som följer den manliga huvudkaraktären Gary skulle kunna vara en något tillspetsad dokumentär om mig (minus att han är man, amerikan, betydligt tätare etc). 

Gary landar i Paris och checkar in på ett flygplatshotell. Han avverkar ett möte i en förort där han i timmar sitter instängd i ett klaustrofobiskt mötesrum av exakt det slag som jag suttit i så många gånger runt om i Europa. Ni vet den sorten med cementplattor i lågt tak, fläckiga heltäckningsmattor på golven och plasthandtag i dörrarna. På bordet står torra kakor och skålar med olika sorters socker som man plöjer ner i de bruna plastmuggarna med jätte-äckligt automatkaffe som man fortfarande envisas med att erbjuda sina kontorsbesök på kontinenten. Stämningen i mötet är upprörd och han sätts att lösa ett problem man förstår är typ omöjligt att lösa. Men Gary kan inte sluta titta ut genom fönstret mot den disiga storstadshorisonten. Aaargh madeleinekaka till mitt yrkesliv!

Han åker tillbaka till hotellet och beställer väckning till nästa morgon då han ska vidare till Dubai. På natten vaknar han emellertid med hjärtklappning och går ut för att ta luft och lugna ner sig. När han kommer tillbaka till hotellrummet sätter han sig i en fåtölj och den franska berättarrösten säger:
"Senare skulle Gary Newman inte kunna säga exakt när han tog beslutet. Men var det bara ett beslut? Kunde man tala om 'ett val' när idén, när den väl tagit form verkade så självklar för honom? Under de följande timmarna funderade Gary på konsekvenserna av beslutet han tagit men inget kunde få honom att ändra sig. Tvärtom, allteftersom timmarna gick blev han alltmer övertygad om att det för honom var den enda lösningen."
Han har efter att i åratal känt sig fången i ett liv han inte riktigt valt och nu, på studs, bestämmer han sig för att lämna allt. Jobbet, familjen, USA. Vän av ordning kan kanske tycka att det är i överkant själviskt att inte komma hem till sina barn, men då hade det inte blivit fransk ny-vågfilm av det. 

När morgonen gryr ringer väckningen men han stannar kvar på rummet, skippar flyget till Dubai och efter några timmar slår skiten i fläkten när hans affärskompanjon hör av sig och undrar var han tagit vägen. Dagen ägnas åt telefonsamtal med personer som ställer sig frågande till hans beslut för att avslutas med ett Skypemöte med frun som kan vara en av de bästa göra-slut-scener jag sett. 

Det jag tycker att filmen gör så bra är att den skildrar en full blown drop-out från ett ekorrhjul utan att för den skull hemfalla åt överdramatik. Det är inget Michael Douglaeskt Falling Down Moment eller en man som är med om en flygkrasch och därefter omvärderar sitt liv. Det är en film som på ett hyfsat trovärdigt sätt skildrar en person som hamnat i en återvändsgränd och som får insikt om att enda vägen framåt är att avsluta allt som pågår runt omkring. "Att ständigt vara i krig" som karaktären uttrycker det. När det känns omöjligt att ta ens ett steg till, så som jag föreställer mig att man känner om man drabbas av arbetsrelaterad utbrändhet. 

Ett priviligierat klag?

Jag är medveten om att det låter fånigt att tala om modernt yrkesliv på det sättet och de av er som trivs på era jobb känner inte igen er. Men det var precis detta jag erfor när jag fortfarande tumlade runt i det corporata: Varje dag var en fight. Jag visste aldrig på förhand vem jag skulle gå upp i ringen med men med största sannolikhet innebar en dag på kontoret en runda med kunden från helvetet, en fladdrig chef och/eller en eller flera missnöjda direktrapporterande. 

Det kan snackas hur mycket det vills om "spännande utmaningar" i ett "kvalificerat" jobb men för mig handlade utmaningen snarare om att hålla psyket intakt än att gå igång på av extern part formulerade mål som i nio fall av tio handlade om att nå en orealistisk budget som satts i syfte att hålla chefens chefs chefer nöjda. 

Nu slapp jag lyckligtvis (?) Alice akuta jobbavslut. Frågetecken eftersom det bara är en fråga om att dra plåstret snabbt eller långsamt. Jag har emellertid hört så många liknande historier att jag antar att det är så det sker för många som "går in i väggen". Man kör på, men en dag säger kroppen ifrån och man kan inte ta sig utanför dörren. IGMR har exempelvis en liknande historia i bagaget och jag tror att rätt många som intresserar sig för FIRE har samma erfarenheter. 

Vad jag vill säga är detta: TACK Alice för din berättelse. Och tack whatever filmbolag som gjorde Bird People och visualiserade den känsla som är så svår att förklara för folk som höjer på ögonbrynen och undrar varför man inte ville fortsätta sin fina tjänst med fina lön. INGEN lön, någonsin, är värd ett yrkesliv som känns som ett krig.

Hallå! Är det någon som sett filmen? Om inte kan jag varmt rekommendera att streama Draken Film, åtminstone ett par månader, och ta del av en helt makalös filmskatt.

Mvh/
FruEfficientBadass

Mitt drömhem och trädgård

När jag för någon månad sedan höll på att vårstäda trädgården kom jag att fundera en del på vad jag vill ha ut av den. Som ni vet var mina ambitiösa odlingsprojekt förra året ett misslyckande av episka mått. Inte bara avseende själva utfallet, utan mina känslor vis-à-vis trädgården. Visst, det var kul att förkultivera inomhus under första kvartalet. Då levde så att säga fortfarande drömmen och likt resten av Sverige var jag ju i coronachock vilket för flertalet yttrade sig i odling och altanbygge. Men när plantorna sen hamnade i rabatter och odlingslådor (efter många om och men ska tilläggas) hade jag redan tröttnat på dem och ogillade deras krävande små miner kring gödsel och vattning, liksom sköt er själva.

Värdet av en trädgård

Vad är värdet av en trädgård? Om man verkligen funderar ett slag måste det svaret landa i att det beror helt på vem du är. Min konstnärliga ledare älskar sin trädgård och sina odlingar att hon "ligger och smyggooglar på frön under täcket" på nätterna. Det är mer än en hobby, det är ett passionsprojekt.

Det är det inte för mig. Kanske hade det blivit annorlunda om det gått väldigt bra förra odlingssäsongen, vem vet. Men faktum är att jag givit mig på pucken ett antal gånger genom åren med klent utfall så jag tvingas inse att dörren mot trädgårdspassion nog är stängd. Men som med alla andra stängda dörrar öppnas ett fönster och i detta fall var det en insikt.

Vad jag vill ha ut av min trädgård

Om jag hårdrar det finns det ett antal saker jag uppskattar med trädgård och det är nedan:

  • Ett uterum på sommaren där vi kan äta frukost i hammocken eller spela kort på en filt på gräset.
  • En hyfsat välkurerad rabatt med stryktåliga växter som inte dör om man råkar resa bort ett par veckor eller glömmer att vattna.
  • Våra höns.
  • Kanske en eller två grödor i de av min man ihopsnickrade odlingslådorna. Ej förkultiverade och "härdade" utan bam rakt ner i jorden och riklig avkastning (vilket enligt mina erfarenheter enbart sker med mangold och mynta).
  • En kruka på farstukvisten med något säsongstypiskt, exempelvis en stor Mårbackapelargon på sommaren eller ljung på vintern. 
Med andra ord skulle jag kunna tillfredsställa samtliga mina trädgårdsbehov genom att klippa gräset löpande under sommaren, peta ner några frön i odlingslådorna under våren och underhålla ovan nämnda kruka. Det närmar sig min utopidröm om minimalistettan där jag bara ska ha en växt som jag gullar med dagligen. Nedan några bilder från mitten av april som är ganska spot on:


En stol att sitta på, en stol att ha benen på och en dyna som hänger precis innanför dörren.


Påskliljorna hängde fortfarande kvar, vackrare än någonsin. Men snart byts de ut mot pelargon eller lavendel. Eller kanske en kombination därav, det beror på vad den lokala matbutiken råkar få hem.


Fågelbadet blev ett humlebad, efter inspiration från Ibland Gör Man Rätt. Till och med jag klarar av att fylla på den här med vatten då och då.

Hönsens plats i trädgården

Höns var en central del av min frihetsdröm när jag fortfarande sprang ekorrhjul. Förra året vid denna tidpunkt hade vi tolv höns och en rastgård åt dem på baksidan. Sen kom räven och tog alla utom fyra och under vintern snöade det så mycket så att rastgården rasade (den hade finmaskigt hönsnät som tak vilket ackumulerade tung snö).

Så nu under våren har vi släppt ut dem på framsidan dagtid, precis som i början. Och jag inser att jag älskar det. Det har sina nackdelar. De riskerar att dö och vi riskerar att trampa i deras skit. Men ändå...De är så vansinnigt mysiga att ha omkring sig när man sitter på bron och dricker kaffe eller rensar bort löv och takläggarspik ur rabatterna. De är kanske inte direkt keliga, men de är absolut sociala och vill vara med. 


Eftersom de gillar att gräva i rabatterna för att göra sig små gropar de kan ligga och rulla runt i underlättar det om man inte har får många dyrbara nyköp däri utan litar på att de gamla trotjänarna, som vuxit där sedan 50-talet, står pall. Jag lutar nu nästan åt att inte uppmana min man att laga rastgården och låta hönsen gå fritt på framsidan. Är de bara fyra blir det inte lika mycket skit som när de var tolv. Bara 33 procent så mycket skit faktiskt, jag räknade ut det med min hjärna.


Mitt drömhem och min trädgård i summering

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag gillar att hålla det enkelt. Liten garderob, få saker i badrummet, få saker överallt faktiskt. Jag tror helt enkelt att såväl insida som utsida av hus ska vara enklast möjliga för att jag ska maxa endorfin et al. I stan har vi visserligen en terrass, men det enda jag gör där att byta växter i en blomlåda som syns från köksfönstret. Jag ser fram emot det där blombytet hela vintern och sommaren. Dessutom är det billigt, jag la runt en hundring vid varje säsongsskifte. 

Vad jag försöker komma till är att jag kapitulerar. Jag tror att jag har hittat min sweet spot i min trädgård. Jag vill att det ska se städat och snyggt ut, med någon liten säsongstypisk detalj och kanske lite tulpaner som tittar upp till våren. Minimalt med tid att rodda trädgården och maximal tid att vara i den, läsa böcker, prata med familjemedlemmar, spela svarte petter med minstingen (världens roligaste eftersom hon helt saknar pokeransikte), ja leva i den helt enkelt. 

Att förstå vad man vill ha nyckel till framgång

Det kanske skiner igenom att jag fortfarande är avundsjuk på alla dessa människor som faktiskt lyckas få till prunkande oaser på ren intuition (jag vet jag vet, ligger massa trial & error bakom men det känns inte så damnit). Men jag kan leva med det. Jag är mycket nöjd över att jag kommit till denna självinsikt. 

Faktum är att jag även tänker transponera resonemanget till privatekonomi, den såg ni inte komma va? För hur många ägnar inte en massa tid och pengar åt att skaffa sig något bara "för att". Man ska ha en stor veranda, en fransk köksträdgård, en pool eller bastu och visst, man har säkert kul under tiden man planerar och genomför projektet. När den nya grejen är på plats - och man slaktat merparten av sin dyrbara semester på projektet i fråga - börjar man snegla på nästa projekt. Och jag vill inte dra några alltför långtgående slutsatser här, men vi har aldrig använt terrassutbyggen och liknande under lika många timmar som själva bygget varade. 

Förra året byggde min man under uppskattningsvis 40 timmar en sorts balkong i hörnet mot gammelhuset. Syftet var att förlänga sommarkvällsumgänget, eftersom solen stannar i just det hörnet. Surprise, vi har typ aldrig varit där. Förra året kanske fem gånger. Meckigt att komma upp dit med glas och tilltugg. Det blev filt på gräset istället, precis som tidigare. Dessutom kommer det i norra delen av landet som bekant mygg i skymningen varför man drar sig inåt mot kakelugnen (DÄR gjorde mina förfäder en bra investering). 

Missförstå mig inte, jag tror helt klart att vissa projekt är värda att göra. Men inte alla projekt för alla människor. På samma sätt som man i jakten på FIRE bör identifiera vad man vill få ut av sin frihet, bör man inför varje ambitiöst hus- och hemprojekt fråga sig: Tillför detta verkligen ett värde för mig? Kommer vi att umgås mer som familj om vi har jättestor altan eller ska vi skippa denna semesters byggprojekt för att istället gå rakt på pudelns kärna: Att faktiskt umgås.

Det kan vara så enkelt som att skaffa ett spel som alla i familjen faktiskt gillar (udda detalj: vi hittade ett gammalt 70-talsmemory på vinden och har gått in i kollektivt memoryvansinne, spelar varje kväll). Eller dra ut en picknickfilt på gräsmattan och sätta en ära i att åtminstone en gång om dagen få ut alla på den för en gemensam frukost eller eftermiddagskaffe eller vad det nu kan vara. Jag börjar i alla fall landa i att jag nu är nöjd med sakernas tillstånd. Jag håller det litet, enkelt och med maximalt fokus på de saker jag med hundra procent säkerhet vet att jag gillar. En kruka med blomster, mina fyra höns. Kvällstid: En brasa i kakelugnen.

Om du har trädgård, var lägger du ribban?

Mvh/
FruEfficientBadass


Investera för nybörjaren Del 3

Investera för nybörjaren, den tredje och avslutande delen, tema ”vad köpa”. Men innan vi börjar med det så behöver jag säga en sak av stor vikt.  

En sak av stor vikt när det gäller investeringar

När man investerar långsiktigt är det av Stor Vikt att förstå att börsen går upp och ner men på lång sikt har den alltid gått upp. Alltid. Om den skulle krascha och aldrig gå upp igen har du/vi gissningsvis större problem än fördelning ränta/bostad/börs. Då talar vi apokalyps där konservburkar och tändargas är hetaste valutan. Och kanske breda antibiotikas och amfetamin, men det är ett sidospår. Ungefär lika pricksäkert som krypto, även om Ibland Gör Man Rätt gjort 5% på en dag på det senare (jag försöker låta raljant när han påpekar detta men är mest avundsjuk då jag aldrig fattat hur man köper skiten).

Ovan graf visar Dow Jones, det vill säga ett amerikanskt börsindex, från 1900-talets början (d.v.s. sedan start). Det hack du ser efter 1920-talet är den omtalade börskraschen och den efterföljande "stora depressionen". Den varade förvisso nästan fram till andra världskriget i vissa länder, men poängen är denna: Börsen återhämtade sig även från den. På samma sätt som den återhämtat sig efter världskrigen, börskraschen -87, IT-kraschen, finanskrisen eller coronadebaclet.

TID är nyckel vid börsinvesteringar. Och diversifiering, att äga lite av mycket för att inte riskera att satsa på fel häst, men det kommer vi till i nästa stycke. Om du är långsiktig i dina investeringar (>5 år, helst >10 år) är du i princip "säkrad" avkastning. 


Sajten The Balance listar de bästa och sämsta avkastningsperioderna mellan 1973 och 2016 och resultatet ser du ovan. Grafen talar sitt tydliga språk: Under ett kalenderår är det som att singla slant, det kan gå upp och det kan gå ner. Om du som nybörjare råkar tajma ett dåligt börsår är risken stor att du hoppar ur igen med den känslomässiga övertygelsen att det där med börsen är farliga grejer, bäst att spara på lönekonto.

Om du har is i magen nog att hålla ut i tre år ser det helt annorlunda ut. Då har man under majoriteten av treårsintervallen landat på ett plus. Vid fem års sparande ännu större andel positiva utfall. Från och med femton år har ALLA rullande mätperioder 1973-2016 gått med plus.

Nu tror jag inte att vi står inför en krasch av det slag som kommer att vara i femton år. Men det är ändå viktigt att du har med dig detta: Historiskt har börssparande alltid slutat på plus, förutsatt att man håller i sina innehav. Så länge du har en buffert för oförutsedda utgifter som gör att du inte kommer att tvingas sälja aktier eller fondandelar när börsen är låg. 

En annan viktig sak med investeringar

Jag nämnde ovan att det är viktigt att sprida risken. Vad betyder det ens? I klartext: Att inte satsa på ett fåtal aktier. Det är bättre att äga lite av många bolag, eftersom det då blir knappt märkbart om ett företag går i kånken. Istället för att köpa på dig små aktieposter i femtio bolag kan du enkelt köpa en eller ett par billiga fonder som vart och ett innehåller massor av bolag. 

Fonder består av enskilda aktier. Tänk dig att du står vid lösgodishyllan och plockar på dig tio bitar av samma sort. Så visar det sig att det var romrussingelé i alla och du blir ledsen. Om du istället plockar tio olika bitar, varav endast en är romrussingelé och resten är mellan- eller jättegoda, blir du ganska nöjd i slutänden. Detta är principen med breda fonder. Du kommer inte sopa banan med din avkastning, men det kommer att bli godkänt. 

Ofta består en indexfond av de största bolagen på en börs. Stora stabila bolag ger utdelning, vilket du då får del av med dina indexfondsinnehav. Enda skillnaden mot att få utdelning i indexfond jmfrt. med aktier är att utdelningen i fonden återinvesteras per automatik, medan du med en utdelande aktie får utdelningen som cash på kontot. 

Om indexfonder ur Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende

"Det är svårt att identifiera de aktier som lyckas prestera bättre än index. Så kallad ’disruption’, att industrier och tekniker blir föråldrade och byts mot andra industrier och tekniker, sker snabbare än någonsin. Du kommer alltså att behöva vara på tå för att inte sitta med nästa Svarte Kodak, Nokia, Polaroid, Facit eller Agfa på hand. Denna typ av bryderier behöver indexinvesteraren inte ägna sig åt eftersom ett underpresterande bolag så småningom trillar ur indexfonden och ersätts av ett annat. Du behöver heller inte ligga sömnlös och fundera på vilket bolag som om några år ska läggas till akronymen FAANG (Facebook, Apple, Amazon, Netflix, Google) eftersom indexfonden per automatik plockar upp 'rising stars'." Det är mina huvudsakliga argument för indexfonder. Plus att de är billiga. En fonds avgift är av stor betydelse för ditt långsiktiga utfall.

Vidare om nackdelar med indexfonder:

"Om du lyckas identifiera och hålla kvar vid aktier som lyckas prestera bättre än index på lång sikt kommer du att få bättre avkastning än index. Du slipper fondavgift (men betalar en köpavgift, courtage)."

Det är troligtvis den röda texten ovan som får folk i gemen att fnysa lite åt indexfonden (eller fonder överlag). Man tror sig vara liiite vassare än övriga investerare och kan genom att hålla sig uppdaterad på Twitter ta bättre beslut än den flegmatiska fondinvesteraren.

Fördelen med att vara nybörjare

Men du är nybörjare och som sådan har du en superkraft: Dåligt självförtroende när det kommer till börs. Du kan alltså leva med att inte handplocka din egen superportfölj som ska sopa banan med index utan kan nöja dig med genomsnittlig börsavkastning. Just ”genomsnittlig” är sant för indexfonderna eftersom de tar rygg på de största bolagen och således blir en spegling av hur dessa presterat. 

Du kanske tror att det är dåligt att få genomsnittlig avkastning? Nay! Tvärt om visar många studier att det är den passiva indexinvesteraren som vinner i längden. Till och med Buffet menar att det är det bästa investeringsslaget för de allra flesta.

Hitta indexfonderna

Sök efter "mest ägda indexfonder" så får du nog upp bra resultat som är köpbara på en svensk bank. Jag fick vid sökning exempelvis fram den här sidan som listar några alternativ. Listan visar vilken marknad fonden investerar på (Sverige eller Global) och vilken avgift den har. Du ska aldrig betala mer än 0,3% för en indexinvestering.

Det är inte superviktigt att du väljer Exakt Rätt Indexfond eftersom de alla apar efter snittet, det vill säga: En svensk indexfond presterar ungefär lika bra, oavsett om den har "Länsförsäkringar" eller "Swedbank" i namnet. Som nybörjare skulle jag välja en svensk och en global indexfond och sen fördela emellan (50/50, 60/40 eller 70/30 med störst andel svenskt). 

En favoritfond bland Avanzianerna är Spiltan Aktiefond Investmentbolag (avgift 0,27) och det är i huvudsak den jag äger. Ett aktivt urval av investmentbolag (Industrivärden, Kinnevik, Investor etc, bolag som i sin tur äger massor av bolag på olika marknader) gjordes vid fondens start. Men därefter förvaltas den passivt och har därför den låga avgiften. Mina innehav har överträffat index sedan start. En sorts hybrid mellan passiv och aktiv förvaltning, men till passiv prislapp.

För över pengar till ISK:en varje månad och köp enligt din på förhand valda fördelning, oavsett om börsen är hög eller låg. Varför? Se tidigare punkter. Det är ingen idé att försöka tajma marknaden och det är viktigt att låta pengarna ligga på börsen för att få ta del av såväl värdeutveckling som utdelningar. Låt gå att den dippar ibland, men strunt i det. Med din långsiktiga sparhorisont har det mycket liten betydelse hur börsen går en enskild vecka, månad eller till och med under ett år eller två. 

Ögona på bollen

När du nu kommit igång med ditt månadsspar i aktier (för indexfonder är som sagt aktier, bara paketerade) måste du hålla ögona på bollen. Håll dig borta från finanspress och en massa tyckande. Fokusera istället på de sparåtgärder du genomför i vardagen som leder till att du kan yxa loss ännu mer pengar att pumpa in i ISK:en. 

Lär dig bygga capsule wardrobes, putsa dina skor till att hålla i en evighet, laga din egen mat, klipp ditt eget hår, städa ditt eget hem, underhåll dina egna barn, gör allt som står i din makt att - speciellt under första sparåret - reducera dina kostnadsmassa så att det trillar in massor av cash på investeringssparkontot. Se det som bränsle till den atlantångare som ska ta dig till friheten. 

Det är här många går bort sig. Man ägnar onödigt mycket tid åt att nagelfara finansmedia i jakt på "klipp" när man istället ska vända blicken mot sitt liv och sina utgifter. Att investera är inte svårt, att frigöra pengarna som ska gå in i investerandet däremot, kräver sin man och kvinna. 

Om du är på jakt efter effektiva sparknep kan du be ditt bibliotek att ta hem Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende. Ange ISBN 9789180202817. Följer du råden i boken kommer du (i det fall ni är en tvåbarnsfamilj) att ha fått loss drygt tre miljoner på tio år, förutsatt att ni investerar sparutrymmet på börsen.

Lycka till nybörjare! 

Mvh/
FruEfficientBadass









Investera för nybörjaren Del 2

Investera för nybörjaren är en serie om tre inlägg och här följer nummer två. Först ett hejarop till de av er som bearbetat era bibliotek i Hufvudstaden:

Bra jobbat med Stockholmsbiblioteken! För någon vecka sedan fanns ett ex under inköp. När jag kollade igår verkar det som om boken är på väg in på biblioteken i Blackeberg, Farsta, Hornstull, Husby, Hässelby gård (mina gamla hoods!), Högdalen, Kista, Kungsholmen, Sköndal, Stadsbiblioteket, Telefonplan, Tranströmerbiblioteket och Östberga. I Malmö Stad har man bara tagit ett ex, just sayin'. Åtta på kö.

Åter till inlägget: Efter att du genomfört ett antal sparåtgärder i vardagen och samlat ihop en fin buffert (och betalat konsumentkrediter) är det dags att börja investera. Det gör man som bekant på börsen, genom att köpa aktier.

Time in market > Timing the market

Innan vi ens närmar oss ämnet skulle jag vilja strypa tajming-diskussionen i sin linda. Många nybörjarsparare är så oroliga för att gå in på börsen vid "fel" tillfälle, det vill säga när den är "högt värderad" eller riskerar att "krascha". Det är mycket möjligt att börsen är högt värderad just nu, eftersom börsen historiskt alltid har ökat i värde över tid vilket gör att vi allt som oftast befinner oss i närheten av en ”all time high”. 

Att tro att den plötsligt skulle gå ner till 2010 års nivåer är inte så troligt. Möjligen kan den i en nära framtid falla för börsen faller med ojämna mellanrum. Men så länge du då behåller dina fondandelar eller dina aktier över tid har du inte förlorat något. När börsen återhämtar sig kommer även dina fondandelar eller aktier att återfå sina tidigare värden. Tricket är att inte sälja i nedgång. En genomsnittlig nedgång varar i två hundra dagar och som du minns har du nu en buffert som kan hålla dig flytande i det fall du av någon anledning behöver extra likvider under nedgången. 

Så kortfattat: Den bästa dagen att börja investera var igår och den näst bästa dagen är idag. Sålla dig inte till skaran av "sparare" som sitter och håller på stora kontantreserver i väntan på "nästa krasch". Det är ungefär lika logiskt som de som suttit med insats till hus på lönekontot i tio år i väntan på att bostadsmarknaden ska krascha.

Ring din bank

Nybörjare, räds icke! Du behöver inte skaffa en ny bank av specifikt slag för att börja investera (även om de flesta efter ett tag flyttar sina innehav till antingen Nordnet eller Avanza). Jag vill gärna att tröskeln för dig som läser detta inlägg ska vara minimal så jag säger så här: RING din vanliga bank. Jag är väl medveten om att det är långa köer, men det kan vara värt det eftersom direktkontakt är SÅ mycket enklare än att hålla på och chatta med någon bot eller försöka maila (min Kuckelimuck Bank har två (2) arbetsdagars svarstid). Men just deras telefonservice är öppen - håll i dig - dygnet runt! Ring vid en tidpunkt då du misstänker att svenne banan har annat för sig, exempelvis när SVT bjuder på Babben Larsson eller när det är lönelördag efter lunch. 

Prata med kundtjänst

När du väl fått banktjänstepersonen i luren, säg som det är. Att du är nybörjare  kring sparande och behöver extensiv hjälp, knapptryck för knapptryck, till att komma igång med ett investeringssparkonto (ISK). 

Varför investeringssparkonto? Det är ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att spara. Du betalar löpande en schablonskatt och kan sälja innehav utan att det får några administrativa konsekvenser i form av vinstskatt. Det sköts av banken per automatik. De flesta i sparbloggosfären har ISK och i det här fallet råder jag dig att följa massan.

En stor fördel med ISK är att du enkelt kan flytta hela konkarongen till annan bank den dagen du tröttnar på Kuckelimuck Bank. Förutom schablonskatten är det bara insättningar och uttag från ISK:en som leder till (relativt blygsamma) skattekonsekvenser.  Däremot kan du köpa och sälja för allt vad tygen håller inom ISK:en utan att du betalar vinstskatt (men köper du enskilda aktier betalar du köpavgift; courtage, vilket du gör även utan ISK).

Alternativet är en vanlig värdepappersdepå vilket jag har för mig att man får med "på köpet" när man startar en ISK. Från värdepappersdepån dras ingen schablonskatt. Men där får du problemet med administrativa följdverkningar vid försäljning av värdepapper (med påföljande skatt).



Häng kvar med kundtjänst

När den tillmötesgående kundtjänstmedarbetaren hjälpt dig att starta ISK ska du hänga kvar som en igel. Nu ska du be hen att knapptryck för knapptryck guida dig till hur man gör för att överföra pengar från ditt lönekonto till ISK:en och VE dig om du inte antecknar dessa steg på ett papper. Detta papper ska du senare renskriva, illustrera med blomster och laminera för att sätta upp väl synligt framför datorn så att du aldrig glömmer. Överför på stående fot - med bankens hjälp - en symbolisk summa från lönekontot till ISK:en. Ett par hundra räcker.

Vissa människor tycker att det är skämmigt att be om hjälp på det här viset. De vill hellre lösa det själva, utan att prata med någon. Det är ofta den gruppen som ger upp på vägen och säger saker som att "det verkade så krångligt" och "det funkar inte på min dator" etc. Det finns ett visst samband mellan den här inställningen och misslyckat sparande. 

Om du inte tycker att det är värt det att begå våld på din stolthet i ett 5-50 minuter långt samtal med en kundtjänst (vars existens du betalar med dina bankavgifter) så är det ditt aktiva val. Mitt förslag är emellertid att du kör över din stolthet och bara gör det. Jag kan lova att kundtjänstmedarbetaren INTE kommer att minnas dig under resten av sitt liv som ”den där korkade kunden”.

Två bankdagar senare ringer du igen

För nu har pengarna kommit in på investeringssparkontot. Åtminstone tar det ett par bankdagar om du för över från en Kuckelimuck till en av nätbankerna. Kanske går det omedelbart om du skapar en ISK hos din ordinarie bank, jag vet faktiskt inte. 

Du säger som det är, att det är första gången du ska köpa aktier eller fonder och ber om hjälp. Återigen, steg för steg, du antecknar. Troligtvis säger de något i stil med "Gå först in på flik 'värdepapper' och sedan söker du upp den aktie eller fond du vill köpa och klickar på ’köp’." Så funkar det i alla fall på Avanza. I nästa steg väljer du vilket konto du vill att köplikviden ska tas ifrån (d.v.s. din ISK, dit du redan fört över pengar). Ange belopp du vill köpa för (förslagsvis alla dina två hundringar) och tryck ”Köp”. Klart! Mer än så här behöver du inte kunna för att investera  

Nästa gång ska vi prata om VAD du ska köpa. Det blir kul och mycket läskigt för mig eftersom jag egentligen ogillar att ge specifika köptips.


Mvh/
FruEfficientBadass

Investera för nybörjaren Del 1

Deep Year och krukväxter i all ära, men det här är ju faktiskt en sparblogg. En av läsarna påminde mig om detta i ett mail för ett tag sedan:

"Hej! Jag har följt din blogg i några år nu, och har tack vare dig utökat min content-bubbla med sparande- och investerings-konton på Instagram och i bloggvärlden. Jag har levt halva mitt liv i ekonomiskt oförstånd (är snart 50) och räknar inte med att kunna kliva av ekorrhjulet innan jag blir pensionär. Däremot är det inte försent att lägga undan pengar till pensionen. Jag känner mig redo och står på kanten till att börja. Bättre sent än aldrig. Om du är öppen för önskeartikel till din blogg skulle jag (och andra i min situation) varmt uppskatta en pedagogisk steg-för-steg-instruktion till ISK, med start i hur man väljer leverantör (bank?), till det bästa kom-igång-tipset, hur man undviker den vanligaste nybörjarfällan och hur man ska tänka långsiktigt."

Att komma igång med sitt sparande från scratch

De av er som varit med från början kanske kommer ihåg min sparskola för investeringsutmanade. Jag tänker inte köra en repris på den utan tänkte att jag, givet mina nya insikter kring finansiellt illitterata (e g mitt äldsta barn) skulle göra en helt ny serie med det klickvänliga namnet "Spara pengar för nybörjare". Ni vet kanske också att det för de allra minsta finns en serie på Youtube feat. mina barns gosedjur. 

Men jag inser att den har sina begränsningar, både vad gäller content och utförande, varför jag nu gör en serie blogginlägg om nybörjarspar. Du som redan kommit igång med ditt sparande alternativt överglänser mig i kunskap (vilket borde vara giltigt för uppskattningsvis 85 procent av följarskaran), kan DRA ÅT H-E.

Steg ett i att börja spara

Jag skojar givetvis, ni får gärna följa med på resan. Men ha i era smarta bakhufvuden att det kanske inte kommer några överraskningsmoment denna vecka. De här inläggen är för ovan läsare och hennes gelikar. Och för ordningens skull måste jag betona att steg ett i att börja spara är att vilja börja spara. För om sparandet görs av plikt eller en känsla av att man måste, kan man lika gärna låta bli. Det blir som med dieter, du kommer bara att må dåligt och hoppa av. Du måste identifiera ditt "varför". Varför? Annars kommer du bara må dåligt och hoppa av, lyssnar du inte på vad jag säger? 

Syftet med ett sparande är ju det diametralt motsatta, att du ska känna livsenergi och sprittande förväntan inför framtiden. Som Morgan Housel uttrycker det i Pengars Psykologi

"Ett sparande är som att ta en tidpunkt i framtiden som ägs av någon annan och ge tillbaka den till dig själv". 

Så sätt dig ner en timme eller fem och ta dig en ordentlig funderare kring hur du vill att ditt liv ska se ut om fem-tio år. Lägg inte ribban för högt här genom att utkräva någon form av ”totalt livsmål". Min erfarenhet är att det bara blockerar hjärnan. Tänk snarare: "Hur vill jag att en typisk dag i mitt liv ska se ut? Hur stor del av dagen ska handla om arbete? Vad skulle jag vilja göra med den tid som inte är förlagd till arbete? Vad får mig att känna trivsel?”

När du väl landat i de frågeställningarna kan du ju fundera på hur pengar kan vara ett verktyg i ekvationen. Ska de finnas där för att delfinansiera denna framtid? Eller ska de bara finnas där som en skön mental krockkudde så att du slipper oroa dig för oväntade utgifter eller ett liv som fattigpensionär? Om du frågar mig är de sistnämnda skälen precis lika goda som att sträva mot full blown FIRE. Utan tvekan är pengar kopplade till mental hälsa och själsligt välbefinnande. Livet är inte alltid lätt, men det blir enklare om du inte behöver bekymra dig för din privatekonomi, stjärnstopp. 

Steg två i att börja spara

Det andra steget till att komma igång med sparande är att beställa hem alla titlar som innehåller ordet "investera" eller "aktier" från nätbokhandeln och avsätta tre månader till att plöja dem. Ha! Skojar igen (det är ingen hejd på mitt skämtlynne idag). Det är absolut INTE vad du ska göra. 

Tvärt om ska du under steg två hålla armlängds avstånd från allt vad komplicerade experttips heter. Du ska bara lyssna på mig. Och jag säger till dig: Under steg två ska du implementera ett antal livsstilsåtgärder i din vardag som gör att pengarna i större utsträckning blir kvar på ditt lönekonto. Du börjar idag. Jag listar 100+ tips i Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende på just sådana små till synes obetydliga förändringar som tillsammans kan frigöra drygt tre miljoner kronor på tio år i en tvåbarnsfamilj. Några effektfulla tips från boken är att:

  • Genomföra ett köpfritt år precis i början av din sparresa. På så vis har pengarna tid att götta till sig enligt ränta på ränta-principen. Därefter kan du återgå till ett mer spendersamt liv. Tricket är att du under det köpfria året kommer att ha detoxat dig från konsumtion så även om du sedan tycker att du lever lyxliv kommer din utgiftsmassa med stor sannolikhet att vara lägre än innan det köpfria året.
  • Ge dig själv månadspeng nedbrutet per dag så att du på förhand får "spara ihop" dagspengar till ett större köp eller ett restaurangbesök under månaden. Du måste täppa igen de där småhålen i ekans botten.
  • Anamma ett minimalistiskt synsätt och lär dig att gilla det. Det är svårt att göra av med pengar om din strävan är att ha så få prylar som möjligt. Tvärt om kommer du att börja sälja av saker vilket ger ett positivt kassaflöde.
  • Sluta äta ute. Jag menar det. Under första året ger du dig själv besöksförbud på restaurang/bar/café och det kommer att göra underverk med ditt sparande.
  • Ta ett resfritt år. Enligt punkt ett ovan är det viktigt att tidigt på din sparresa yxa loss så mycket pengar det bara går så att ränta på räntan har något att bita i. Denna "uppoffring" kommer att betala avkastning varenda år framöver. Det underlättar också att du vet att du efter en tids avhållsamhet kommer att få resa igen. 

Det som händer nu är att du inom kort kommer att känna av att det samlas mer pengar än vanligt på ditt lönekonto. Ägna de första månaderna åt att bygga upp en buffert på ett vanligt konto i Kuckelimuck Bank, lämpligen kallat "Sparkonto". Kontakta din banks kundtjänst och be dem ordna ett sådant åt dig. Det kostar ingenting och vissa KM-banker är generösa nog att - inte ge dig ränta vad tror du, men: döpa om ditt konto efter eget hufvud. Om du vill spexa till det lite kan du kalla det "Smurfkontot". Privatekonomi är för många nybörjare så dyngtråkigt att det är viktigt att ta varje tillfälle att lätta upp stämningen. 

När du har runt två månadslöner på Smurfkontot är du redo för nästa steg, att börja investera. Såvida du inte har en massa blancolån och konsumentkrediter, då ser du till att dräpa dem först. 

Mvh/
FruEfficientBadass