Budgettips present

Sommartid är loppistid och rör du dig utanför storstäderna (men även i) har du chans att stasha fantastiska presenter.* För finns det någon mer fantastiskt än att torka händerna på rent linne? Detta kvalitativa tyg som är vår nordiska specialitet, trivs där det är kallt, mörkt och rått, som odlats, skördats och förädlats i århundraden, för att sedan glömmas bort till förmån för industriproducerad, gödselboostad bomull från exempelvis Asien. Man kan fortfarande fynda linnehanddukar med vacker brodyr och/eller monogram på loppisar och second handbutiker. Den på bilden nedan (vit med vit bordyr, min favorit) kostade 15 kronor vilket är ett hån mot den som suttit och broderat en gång tiden.

Jag skulle tro att tanken bakom de flesta linnehanddukar är att vara diskhanddukar. Men rimligtvis borde de förr i tiden ha använt dessa även till kroppen, eftersom man inte hade Åhléns att gå och köpa frotté hos. Min lycka var stor när jag för 20kr också fann en tvålkopp i patinerad metall med avrinningsfat på en loppis. Tillsammans med en tvål jag snodde från ett hotell under min yrkesverksamma tid, blir det en perfekt gåva till den som har ett badrum d.v.s. alla. Även utan tvålkopp är det ju en present to die for. Paketera ett par linnehanddukar i silkespapper (du kan linda dem runt en tom hushållspappersrulle först för mer hanterlig form - i så fall får paketet formen av en smällkaramell vilekt är underbart även det) och du ger bort ett stycke hantverkarkonst som kommer att ge mottagaren glädje i vardagen i åratal framöver.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och nej, man måste inte tvångsmässigt ha med sig presenter så fort man ska träffa andra, men ibland VILL man bara göra det eftersom man inser att mottagarens liv kommer att bli så mycket bättre om hin får torka händerna på rent, broderat linne. 

Frugalt hårhack - igen

Vän av ordning (alla män) kan ju tycka att jag gör alldeles för många inlägg om hår, exempelvis har jag skrivit om hur jag:

- Skalade hårlöken (uäjks vad läskigt det lät)
- Tvättade mitt hår med hundschampoo
- Klippte mitt hår pagekort

Men jag gör det för en anledning, som mina barn säger på artvidrig svenska efter att ha tittat alldeles för mycket på YouTube (en kanal man som vuxen för övrigt tydligen inte kan uttala på korrekt sätt), eftersom hår är ett produktsegment som kan suga upp huuur mycket deg som helst. Låt mig ge en kort förklaring:

Fordom (stenålder) var en kvinnas hår (ja korrekt, det är kvinnan som blir blåst här) det enda "tillförlitliga" sättet för en man att bedöma hennes hälsostatus på eftersom eventuella sjukdomar av typen infektioner kan påverka hur håret ser ut inte bara i nuläget - det långa håret skvallrar även om historiska sjukdomar vilket varit nyckel för hanen att göra sitt val. Ett långt, glänsande, "friskt" hår (så friskt nu död materia kan se ut) ger större chans till ligg och det är ju detta vi är skapta att göra (för dig som funderar på meningen med livet and such).

DÄRFÖR är hårbranschen en tidlös och lukrativ bransch och frisörer* men kanske framför allt fabrikanter av hårprodukter, kommer att leva i bästa välmåga tills den dagen vi dör av Jong Uns bombmatta I swear to God. Av den anledningen känner jag att jag, i en fåfäng David-Goliatsk kamp, ändå vill försöka nyansera skiten en smula genom att visa att man faktiskt kan se dräglig ut utan att lägga tusen spänn i månaden på att pimpa döda hudceller.** I dagens experiment ska jag för er berätta hur jag - tadaa - dresserat min 11-åring att klippa mitt hår!

Som synes i inlägget om hur jag klippte page på mig själv så var det rätt trixigt. Man måste så att säga ha ögon i nacken och det har inte jag och handen vill i spegeln inte göra som ögat vill. När jag, efter tre månader utan klippning önskade mig den korta pagen åter, verkade det till och med som att topping av pagen skulle bli svårare än den initiala klippningen. Troligtvis för att jag inte kunde lyfta upp stora hårlängder i synfältet utan skulle försöka komma åt små, korta partier om ni fattar vad jag menar. Jag mindes då att jag har en person i min absoluta närhet som sin späda ålder till trots är en riktig renässansmänniska (hon som formgav Camp-FI-affischen). Inte bara är hon konstnärligt lagd, hon är envis och läraktig så vill hon lära sig något gör hon det vilket är en bra premiss om man vill ha en personlig frisör.

I alla fall, jag lät henne klippa mig (torrt hår) och det gick asbra. Jag fick ju ge henne lite grundläggande instruktioner, såsom att jag ville ha rejält mycket längre fram än bak och att det skulle gå som en rak linje uppåt/bakåt. Och att man, genom att dra ner håret på motsvarande sidor om huvudet, löpande kan kontrollera att längderna blir lika långa på båda sidor ansiktet vilket kan vara en fördel om man inte vill misstas för en konststudent. Det ska erkännas att du inte får riktigt samma prydliga look som du får hos en utbildad frisör. Pagen blir lite mer rough, som att någon skurit håret med kniv (detta resulterar också i att håret får avsevärt mer volym än annars vilket är ironiskt då "ökad volym" är en USP som ofta används av hårproduktstillverkarna). Jag är för övrigt inte den som tackar nej till en lite slarvigare look, det får balansera min prudentliga hobbyinriktning städa och ordna saker i färg- och storleksordning. Jag inbillar mig även att jag i min asraka page blir aningen lik en av mina stilförebilder nämligen Tea Leoni i Deep Impact.

Du vet att du har för mycket tid om du har tid att iscensätta ett foto av en kändis

Min poäng är denna: Hår är bara hår, det växer ut igen och skulle det gå helt åt skogen kan du ju faktiskt ta en tur till frisören efteråt och förklara läget: "Jag lät mitt barn/respektive/granne klippa mig" så får din frisör en fin anekdot att dela med sig av i baren på frisörförbundets årsträff. Men...om det skulle gå bra, har du en Gift that keeps on giving, for the rest of your life, i form av deg som du pytsar in i ISK:en (eller i mitt fall: deg jag slipper pytsa ut från ISK:en). Ytterligare positiva bieffekter är att hela processen - från idé ("Jag vill klippa mig") till mål ("Jag är klippt") tog 12 minuter. Alternativet, särskilt här i H-land där frisör verkar vara lika sällsynt som kärnfysiker, är att boka tid (uppskattad väntetid 3-5 veckor), ta sig in till stan, sitta och vänta på sin tur eftersom de alltid sölar här uppe och sedan bli klippt till det facila priset av typ 600-800 spänn.***

Skulle du våga någon i din närhet klippa ditt hår och i så fall vem?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Det enda yrkessegment som kan behålla kunder trots att de återkommande förolämpar deras företräden: "Ditt hår är verk-li-gen torrt...", "Huuur länge sen var det du klippte dig egentligen?" eller värst av allt, den diskreta sucken, liksom "Å herregud, en av dessa igen, orkar inte ge mit rökpaus."
** Min enda akilleshäl är Redken All Soft Schampoo...jag kan inte leva utan det. Och mat.
*** Karriärtips: bli frisör på landet, här råder obefintlig konkurrens och du kan ta ohemult betalt även om du suger - vi har återkommande fått gå och efterklippa barn då testar stuckit ut dagarna efter. Och en barnklippning kostar 400 kronor, ungefär dubbelt mot Sthlm.

Mina nya grannar

Innan jag börjar bli för bekant med mitt nya kvarter och de som bor häri tänkte jag delge en del observationer som jag gjort avseende mina nya grannar. OMG de är så fascinerande.

Granne X: När jag kom hempromenerande från stan en dag stod han längs med vägen och pulade med något och jag tog tillfället i akt. Han var mycket lättpratad och det visade sig att han, liksom en ann', hade sälj i bagaget. Eller eftersälj ska väl sägas med skit i det. Ett yrkesliv kantat av firmaresor till allt från USA och Ryssland till vad-vet-jag och bra lön och villkor. Men ett arbete som förföljde honom dygnets alla timmar och ända in på julafton. "Blev det driftstopp i Dallas var det mitt problem att lösa, julafton eller inte." För ett par år sedan flyttade bolaget som di gör till Baltikum och min granne fick kicken och ingen var gladare för det än han för han var - vilket han insåg i retrospekt - en hårsmån från att kollapsa. Idag är han i 55-årsåldern och ägnar sig åt att sälja vintagebilar hemma på gården. "Men inte behöver jag det här, vi lever så billigt så jag behöver då inte jobba nå mer." Jag lämnade alla mina följdfrågor av typen "Vad menar du? Applicerar du 4%-regeln eller hvad? Arbetar din hustru? Konkretisera 'låga' omkostnader? Handlar du på Lidl och om ja, vilka är dina favoritvaror?" utan jag nickade bara instämmande. För vad jag har förstått med tiden är att här uppe - i Hälsingland - finns det deg. Man har sålt nå skog. Eller ett hemman. Och sen byter man varor och tjänster. OMG jag köper ved för 250kr/m2, det är ju ing-en-ting! Att ha lite stash i kombination med denna avarts-marknadsekonomi är guld, guld I'm tellin' ya!

Granne Y: Granne Y är en bonnason från trakten som någon gång i slutet av 90-talet fick ett intresse för programmering och för att göra en lång historia kort - han sålde en stor del av sitt bolag till en internationell koncern för några år sedan varefter han med familj kan leva gott på 0,05%-regeln 4 evva'. Vad gör granne Y? Säljer huset och flyttar till Beverly Hills? Ack nej! De bor kvar. Frugan fortsätter att jobba som tidigare. Sönerna vill jobba med maskiner.

Granne Z: Frugan i hushållets föräldrar flyttade hit på 70-talet för att jobba inom vårdapparaten och jobbade då med Hans Rosling vilket som enskilt faktum gör att jag vill umgås med den här familjen för evigt. Men bortsett från det driver hennes man ett familjeföretag på orten och jag skulle tro att försäljning av bolaget i fråga skulle kunna ge dem möjlighet att skrota på golfbanor på Djursholm för resten av deras liv, men för det har de inget intresse. Däremot gillar de höns.

Alltså, jag vet att det ser fånigt ut men det är faktiskt rätt praktisk eftersom man kan ha dem inne i huset då de inte bajsar på golvet med den tröjan. Däremot får man tvätta dem rätt ofta, koftorna.

Vart vill jag komma med detta inlägg? Alltså, jag tror att jag håller på att lära mig en eller flera saker här. Låt mig randomisera några punkter:

1) Det är enkelt att som storstadsbo dissa småstad i tron att folk bara jobbar med vård och skog alternativt inte jobbar alls och för övrigt är jag civilekonom och vet allt pilutta dig. Jag är en novis jämfört med mina grannar. Jag har inte byggt eller förvaltat bolag. Jag har inte rest till Ryssland på nyårsafton för att släcka en brand i en produktion. Jag har bara såsat runt i mötesrum i - det ska tillstås - hyfsat välsittande kavajer.
2) Det är - åtminstone i min värld - lätt att tro att folk som får pengar förändras. Att man vid mångmiljonförsäljning av ett bolag ska frestas att flytta till något flådigt område, köpa det fiktiva medlemsskapet i den lokala country cluben och vilja spela i "en annan liga". Så går det uppenbarligen inte till. Här stannar man där man är och man fortsätter med det man gjort*. För man gillade det innan och man gör det nu.
3) Mina grannar verkar ha funnit något för de verkar alla tre (särskilt säljaren som fått kicken och nu säljer bilar) väldigt tillfreds med tillvaron. Inte ett dugg stressade verkar de vara heller. Jag funderar på vad det kan bero på. Det kan ju omöjligt vara ostressigt att vara VD på bolag med runt 50 anställda (vilket två av dem är)? Ändå verkar de helt chill. Har det med landsändan att göra? Att man, när man lämnar storstaden, hittar ett lugn? Så kände åtminstone jag när jag under yrkesåren kom hit, tände brasa i kakelugnen och pumpade upp ett glas rött - inget kan nå mig här, talk to my hand kund från helvetet. Men det trodde jag berodde på att jag hade ett avbrott. Kanske är det så att själva storstadsmiljön i sig triggar ett stressbeteende som letar sig in i ens psyke oavsett arbetssituation?**

Vad tror ni, är det enklare att ha krävande positioner på landet? Och har du liknande erfarenheter, d.v.s. trilla på nedtonade och avslappnade VD:ar ute på landsbygden?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Lika bra det, för när jag tankade igår såg jag på löpet att nyrika fryses ut av gammelrika, så hemskt.
** Känns som att jag gör upptäckter på rätt grundläggande nivå här.

Frugal sommarmat

Hur bibehålla låga matomkostnader när man flyttar från konkurrensansatt storstad till landsbygd? I mitt fall - ha tur. En Lidl ligger nämligen som närmsta butik på cykelavstånd och jag har efter ett antal år med Maxihandlande make konverterat alla i hushållet till att handla där.* En veckohandling går på runt tusingen och får plats i lådcykeln, endast fåtalet kompletteringar görs på intilliggande Coop.

Vi kör sedan en tid tillbaka på varannan-veckas-principen, d.v.s. att jag planerar, handlar och lagar mat i en vecka och sen tar min man över. Jag skulle vilja tipsa om en hyfsat frugal sommarrätt som min konstnärliga ledare bjöd på för ett par år sedan. Det är vietnamesiska vårrullar med sojadip. Jag tror emellertid att du behöver ta en tur till annan butik än Lidl för att hitta rispapper, sesamolja och eventuellt risnudlar.

Nedan ser du på ett ungefär vad man kan lägga in men ärligt talat kan du ha i vad som helst.

Jag har i avsvalnade kokta risnudlar som jag blandat med lite sesamolja, hackad röd chili och hackad koriander samt tunna stavar morot, paprika och gurka, tunt skivat kycklingbröst och skivad avocado. Du kan också ha i asiatiska böngroddar (tror att du ska koka dem/förvälla dem först men är inte säker).

Blötlägg ett rispapper i taget och när det är mjukt och genomskinligt lägger du upp det på en skärbräda och packar det lagom fullt med göttigheter, rullar ihop och viker in kanterna på vägen.

Såsen gör du genom att blanda merparten japansk soja, en skvätt rapsolja, lika mycket sesamolja, lite hackad röd chili, en pressad vitlök och hackad koriander samt svartpeppar. Riven ingefära kan du också ha i. Alltså OMG den här såsen är så god. Blir det grönsaker över när du fyllt bladen dippar du dem direkt i såsen. Jag skulle kunna dricka såsen. Kostnad per person cirka 20 kronor vilket är ungefär 100 kronor under vad hen skulle betalt på krogen för samma rätt. Vi blev mätta på runt 2 rullar var så det blev lunchrullar kvar till dagen efter - perfekta för en utflykt.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Till och med barnen har gjort den sofistikerade analysen att de får cirka 6 gånger så mycket Magnum för pengarna om de köper dem [fast till annat namn] på Lidl istället för i kiosken.

De praktiska fördelarna med obotlig optimism

För nästan två månader sedan sändes ett - jag hatar uttrycket men nu måste jag använda det - episkt avsnitt av ChooseFI podcast som gästades av FI-giganterna Carl Jensen (Mr.1500) och Pete Adeney (Mr Money Mustache). Lyssna på avsnittet här. Det var ju med rätta mycket prat om den eviga favoriten "The shockingly simple math..."-inlägget, men MMM:s personliga favorit var detta:

Jag har ju läst det förut, men eftersom det höjdes upp till MMM-favorit var jag tvungen att läsa det igen. Nu är jag förvisso inte lika ängslig, hypokondrisk och domedagskatastrofisk som jag var under mina dagar i bur, men det händer väl den bästa att man trillar tillbaka i vårt default stenåldersläge att tänka värsta-scenarios varför reprisen var välgörande. Några axplock:

There are even people who make whole careers of this. Fear-mongering in general tends to make you sound smart, and fearful people get a quirky sort of reassurance by snuggling up to a fearful leader, and confidently predicting the worst possible outcome.

Här kan man tänka sig att han alluderar på Trump, men inlägget är från oktober 2012. Inlägget listar ett antal positiva bieffekter av att vara optimist varav en leder raka vägen till FIRE:

If you believe success is almost guaranteed, you’re going to try some pretty fun ventures. In reality, sure, you fail at some things, but what do they always tell us is the best teacher? That’s right, it’s failure. So you end up racking up much more hard-earned experience and knowledge than the non-optimist.Then what do you do with all that extra knowledge? You succeed. Meanwhile, everyone else is still hesitating to try the first thing.

Känns det bekant? Kanske har du någon omkring dig som med bekymmersrynka mellan ögonen åser ditt fåfänga projekt att kreta dig en tunnel ut ur cellen? Som, i det fall du hållt på ett par år med att laborera med olika investeringsalternativ och veckomenyer, fortfarande inte kommit sig för med att öppna en ISK "eftersom börsen nog snart kommer att krascha och då ska du få se på klipp!". Så vad gör då den obotlige optimisten medan hens medmänniskor är fullt upptagna med att klicka på beten och lajka:

One of the most useful lessons of “The Seven Habits of Highly Effective People” is that you never worry about stuff you cannot control. You just work on the things you can.

Som exempel tar han debaclet kring ett val. Han varken följer partiledardebatter eller valbarometrar utan läser i god tid innan valdagen in sig på kandidaterna, skickar in poströst så snart han kan och kan för att sedan släppa skiten. Vips har han tiotals timmar han kan ägna åt familj och konstruktiva projekt.

The less you worry about health, the healthier you become.

Vidare rör han vid placeboeffekten och dess enorma inflytande på vår kropp och vårt psyke. Jag gillar hans inställning att han ser varje form av sjukdom som ett högst temporärt avbrott från status quo som är järnhälsa.

Slutligen talar han om hur man på en arbetsplats kan nå nya nivåer genom att vara optimist. "Optimism is rare, and deadly when combined with competence". Och visst är det så, att en person som ständigt klankar ner på än det ena och än det andra, och om bara X gjorde Y eller Y fattade Z, skulle allt bli bra. Intressant tes är att negativitet av många uppfattas som "smarthet", vilken antas vara en av anledningarna till att det blivit så populärt.

Tror du att man med positiv tankekraft kan förändra sitt beteende och till och med sitt välmående?

Mvh/

FruEfficientBadass

FIRE-kommentar från Our Next Life som fick mig att fundera

Ni som läser den här bloggen vet ju att jag är stort fan av Tanya Hester på Our Next Life och har du inte redan bekantat dig med bloggen föreslår jag att du gör det. Jag hittade en checklista för ett tag sedan med "10 frågor du bör ställa dig innan du går i tidig pension" som var intressant av företrädesvis två skäl:

1. Att det faktiskt diffar rätt mycket från att sluta förvärvsarbeta i USA och...övriga länder med ett brett medelklassegment? Det är mycket oro kring sjukvårdsförsäkring, som ju är nära knuten till din arbetsgivare. Det kan tyckas vara en liten sak, men det är det inte. Att bli bara medelmåttigt sjuk utan sjukförsäkring i USA (tänk: galloperation) kan, beroende på förutsättningar, resultera i personlig konkurs om du saknar försäkring och att skaffa den billigaste sortens privata försäkring går på, vad jag fattat, runt 5 000 kronor per månad. Det är nästan hälften av vad mitt liv kostar. Vi har det så sjukt bra som slipper detta korrupta (och med korrupt menar jag att bolag kopplade till vårdindustrin har allt för stor inverkan på systemets utformning) och ineffektiva system (och med ineffektivt syftar jag dels på att alla sköter sin egen upphandling istället för att dra fördel av de stordriftsfördelar ett samlat samhälleligt sjukvårdssystem åtminstone i teori borde kunna upphandla sin sjukvård). Samt det faktum att patienterna stämmer brallan av utföraren i tid och otid, ofta i frustration över en felbehandling där läkarna av skadeståndsmässiga skäl inte vågat erkänna felet eller ge något så enkelt som en ursäkt (vilket enligt vissa studier skulle avvärjt själva stämningen) vilket tvingar läkarna att ha dyra rättsförsäkringar vilket i slutänden betalas av vårdtagaren på försäkringspremien. I vilket fall, skönt att åtminstone slippa detta och kanske något vi borde ha i åtanke i Sverige innan vi trycker igång klaga-på-vården-knappen som verkar ha levererats i oss default på våra värdelösa svenska BB-kliniker som är typ lika dåliga som de i Rwanda.

2. Läsarna av Tanyas blogg är så bra och jag fastnar för en kommentar längst upp i inlägget, av en Ree Klein och jag översätter så att jag inte blir anklagad för copyscam:

"Jag har aldrig tänkt på 'pension' som att 'inte jobba'. För mig handlar det mest om att 'Inte jobba för någon annan'." 

Jag antar att detta borde vara självklart för de flesta som söker sig mog FIRE och det är väl av denna anledning jag fastnade för de visdomsord någon av er gav mig för ett tag sen: "a) Ha ingen chef, b) var ingens chef och c) gå 6 km om dagen." Dessa tre parametrar kan tyckas banala, men fundera ett varv till. Jag har i sanning tänkt jättemycket på dem och även pratat med andra om dem, så du läsare som lämnade den kommentaren: Tack! Dessa tre punkter kräver a) att du hoppar av det corporata hamsterhjulet eftersom du alltid, oavsett hur högt upp du kommer, kommer att ha en chef. Marknadschef? VD. VD? Styrelse. Styrelse? Aktieägare. Privatägt familjeföretag? Mannen/frugan/barnen. Egen företagare med bara dig själv i firman? Now we're talking. b) Säger sig självt c) Att du disponerar din egen tid, för om du är någons bitch är det inte helt självklart att du kan hacka loss 6 km promenadtid en vardag. Och är du egen kräver 6 km-regeln att du också har ett verksamhetsområde som tillåter dig att lägga upp dagen som du vill vilket är en trigger för välbefinnande, åtminstone enligt de studier jag sett.

Jag tänker en del på de här sakerna just nu eftersom jag troligtvis kommer att börja gigga lite framöver. Under förra året fick vi ju en del inkomst av uthyrning sommarhus. Men i år bor vi ju i själva huset så det blir svårt. Lägenheten drar in deg, åtminstone under ett år, men nu har ju inte min man någon inkomst längre. Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade honom att han aldrig mer behövde jobba (han är så söt när han är ledig), samt att han ju gav mig ett år av slack då jag åtminstone delvis profiterade på hans lönecheck, är det min tur att ge mig ut i djungeln.* Jag har ju detekterat vård som en framkomlig väg här på obygden och det verkar inte alls svårt att få timgigg. Kommunen har en speciellt framtagen hemsida för ändamålet och de kollar av den varje dag för att matcha ansökningar mot sporadiska vakanser (som enligt min bygranne som jobbat på denna rekryteringsenhet inom kommunen menar är snarare regel än undantag).

Genom att börja jobba för kommunen - om än i små doser - blir jag ju ånyo någon form av anställd. Jag kommer att ha en chef. Om än bara korta stunder i taget, eftersom jag kanske bara stannar på ett ställe ett par dagar eller i någon vecka. Jag kommer med cirka 100% sannolikhet emellertid inte att vara chef. Jag ville helt enkelt bolla med er hur ni skulle ställa er till detta, d.v.s. tror ni att det blir en mental skillnad att jobba med den här typen av dagsverks-påhugg jämfört med tjänstemanna-uppsättningen? Jag minns ju mitt vårdgigg från studietiden i någon form av rosa skimmer, men det var ju nästan 20 år sedan och det meesta då var ju ett rosa skimmer.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Vi har, som jag skrev om exempelvis här, alltså inte tillräckligt med stash för att bli FIRE enligt 4%-regeln i detta nu och skulle behövt jobba åtminstone 5-6 år till för att nå dit vilket enligt mitt estimat hade lett till åtminstone en skilsmässa och tre utbrändheter. Å andra sidan tycker jag inte att man - bland annat givet punkt 1 i brödtext ovan, behöver förhålla sig till en sådan tuff procentsats i Sverige, särskilt om man jobbat in lite pension under några år. 4%-regeln gör gällande att du inte ska få in en dollar till under åtminstone 30 år framöver och att du dessutom ska ha hela din pengamaskin intakt därefter oklart varför, man får ju inte ta med sin pengamaskin till helvetet.** Har du någon mille enligt minpension.se samt eventuellt en bostad du kan tänka dig att downsizea på ålderns höst behöver du enligt mig inte vara så stringent. Dessutom är det ett anektdotiskt faktum att FIRE-fölk tenderar att dra in en spänn eller två i hobbyrelaterade projekt även efter det att de dragit ur badproppen. 

** För övrigt har jag på sistone funderat en del på det där med himmel och helvete. Om man för ett ögonblick antar att det existerar sådana - det ena historiskt mer visuellt väldokumenterat än det andra - betänk vilka som kommer att befolka respektive ställe en stund. Just det ja, nu var det inte så kul längre va? För Himmelen borde rimligtvis befolkas av de som levt enligt Guds ord a.k.a. Bibeln i dess olika former (ink. Koranen). Skrifter som, lite beroende på uttolkning, uppmanar till både det ena och det andra varav knappt hälften är lagligt i ett civilicerat samhälle per idag och vars kölvatten det givits livsluft åt skenheliga bigotter av typen Moder Teresa. Visa mig porten till Helvetet och jag ska gladeligen steppa in. Kanske serveras där även en GT (och jag menar då inte Gamla Testamentet) i baren kring Skärselden där jag kan sitta och hänga med minnuvarande crowd (för glöm vänner att NI kommer till himlen och inte JAG gör det).

Den 25:e smäller det

[Kommer osäkt att tänka på en gammal kollega som älskade Magnus Uggla och som hade "Kung i baren" som "bröllopsvals"]. 

Idag är det lön för de flesta. Jag vill med anledning av denna högtidsstund ge dig ett stycke text i åminnelse av den frugala weirdo-communityn, så att du - eftersom du fram tills rätt nyligen blott var en svenne banan med consumer suckerae-tendenser - kan hålla fingrarna i styr och bete dig som den frugala tönt du är. Jag har nyligen börjat botanisera i ett sub-reddit vid namn r/frugal och där kan man hitta allt från extrema spartips (sov på golvet och spar möbelkostnaden...idiots) till företrädesvis amerikanska frugala stories. Kategoribeskrivnings lyder:

"Frugality is the mental approach we each take when considering our resource allocations. It includes time, money, convenience, and many other factors."

Idag tänkte jag dela med mig av en r/frugal-text som jag tycker är bra på flera vis. Dels är den välartikulerad och "relatable" som kidsen säger nuförti'n. Det är inte heller en person som - likt vissa ink. undertecknad - gjort frugal weirdoness till en livsstil, utan bara en helt vanlig förälder som nyligen kommit underfund med något. Och som NOTA BENE dessutom gjort något för att förändra sakernas tillstånd. Ingen wow-wow-historia, men väl läsvärd. Min översättning/summering, för att slippa plagieringsissues.

r/Frugal

•Posted by

u/vertical_prism

4 hours ago

Jag sa upp mig från ett välbetalt jobb på grund av detta forum

Ni inspirerade mig att göra en stor livsstilsförändring. De senaste fem åren har jag haft ett högavlönat jobb som jag inledningsvis tyckte mycket om. Jag har emellertid gradvis börjat känna större olust inför det och jag var inte helt säker på varför förrän fram till helt nyligen. Jag har alltid varit medveten om att min tid, även efter arbetstid, har haft stort värde. Därför kan jag ibland betala för att bli av med sysslor. Men detta forum har fått mig att bli än mer sparsam med min tid.

"First, by teaching me that quality time with loved ones is even more valuable than regular time."

Jag brukade pendla två timmar om dagen och komma hem efter att min dotter somnat. Jag jobbade ofta helger. Så även om jag hade det bra på jobbet och även om jag fick bra ersättning för min tid där, var det inte värt det. Jag förlorade på det i långa loppet.

"I was burning out at work and burning up my car and burning through the short times I had with her by being exhausted."

Idag har jag accepterat ett erbjudande med en rejäl lönesänkning och ett geografiskt läge som gör att jag kan lämna och hämta min dotter varje dag. Det är mer värdefullt än jag kan uttrycka i ord. Tack för att ni i detta forum hjälpt mig att spara tid, psykisk hälsa och relation till min dotter!"

Jag vet inte varför jag föll så just för detta inlägg som ju är rätt banalt till sin natur. Kanske för att det inte är en ordinär frugal weirdo utan att det representerar tankarna hos en ganska vanlig person som kommit fram till att han behövde göra en förändring. Och sedan gör den förändringen.

Titta in på forumet, man kan hitta huuur mycket kul som helst: r/frugal.

Mvh/
FruEfficientBadass

Tips på frugal sommarmat

Jag har nyligen fattat tycke för en rätt som är såväl frugal som älskad av alla i familjen. Fried rice! Det är ju huuur enkelt och gott som helst. Googla efter inspiration, men jag heppar i vanlig ordning. Jag steker ett par vitlöksklyftor med ett par fint hackade chilifrukter, morotsstavar i storleken av tändstickor, salladslök, frysta ärter, vanlig lök eller vad jag nu har hemma. När allt är mjukt och göttigt laddar jag på ett rejält lass kallt, kokt ris (perfekt om du har rester). Parallellet med detta steker jag en tunn omelett på cirka 3-4 ägg i vars smet jag hällt en skvätt japansk soja och pyttelite sesamolja. Därutöver pudrar jag lite koreansk chili på, men var försiktig med denna om barn ska äta. Salt och peppar också naturligtvis.

När omeletten stelnat låter du den svalna en liten stund på en skärbräda och sedan skär du den i kuber, cirka 1*1 cm stora. Skvätt i lite japansk soja, sesamolja, en nypa strösocker och fisksås i risblandningen och låt mjukna till på svag värme tills sockret löst upp sig. Därefter adderar du äggbitarna och rör om.

För lyxvariant klipper du över färsk koriander och pressar lite lime över.

OMG det här är så underbart gott. En iskall folköl till och lyckan är total. Pris per person cirka 5-15 kronor beroende på nivå av lyx och beroende på vad du har hemma. Och som sagt - jag har ännu inte stött på det barn som ÄLSKAR denna rätt (har testat den på fyra stycken vid det här laget).

Har du några bra, barnvänliga recepttips som lämpar sig väl för sommartid?

Mvh/
FruEfficientBadass

Saker jag inte fattar #20: Äckligt godis

Jag inser att det här inlägget är dömt att misslyckas men jag måste ändå få det ur mig. För face it, det finns goda godisar och det finns äckliga. De äckliga marknadsförs i större utsträckning än de goda, troligtvis för att de är konstruerade behov a.k.a. äckliga, medan de goda inte marknadsförs. Vad jag inte förstår är varför godisproducenterna inte tar det säkra för det osäkra och marknadsför GOTT godis istället för artvidriga påhitt av typen:

Riesen
En jätteseg kola med smak av jättemörk choklad som ger mig ångest. Ivrigt marknadsförd med en snubbe som verkar viktig men uttalar helt obegripliga meningar av typen "Tre månader en tidsplan" för att sedan sitta och tugga i en bil, fattar ingenting. Exakt på vilket sätt ska denna film trigga mitt sug efter mörkt tugg? Och jag noterar att det är denna Riesen som ofta blir kvar i godisskålen på bjudningar, just sayin'.

Toffifee
Från producenten av Risen kommer även denna produkt. Man blandar alltså ett antal komponenter av typen ett skal av ljus cola, en fyllning av något chokladigt och sedan en kärna av något nötigt. Det hela blir hemskt. Hur ska man äta den? Svälja den hel eller försöka tugga sig igenom de olika lagren av olika seghet och densitet och smak? Och så en totalt konstruerad tag-line: "There's so much fun in Toffifee". Nej där finns inget kul, förutom möjligtvis Storcks vinstmarginal och inför nästa omgång reklamfilm: Det blir inte så trovärdigt att ett godis är gott bara för att dubb-skådisen med jämna intervall utbrister "Mmmm!". Inte heller hjälper det att på framsidan skriva "Delicious!". Jag håller med de som bootleggade den här reklamfilmen rakt av från TV:n, produkt och vidhörande kommunikation är skrattretande.

Polly
Polly är, trots att den är seg och äcklig, faktiskt inte en Storck-produkt utan en Cloettadito. Saxat från hemsidan:

"Polly was launched in 1965 and is the leading brand of bagged chocolate on the Swedish market. It’s impossible to eat just one."

Vad är det jag inte förstår? Det är en vit, seg insida och en topping av choklad, det smakar som skumgummi med en icke-kompatibel chokladtopping. Och ja, jag är det levande beviset på att man bara kan äta en, det är möjligt.

Det finns annat som är äckligt också, som guldnougat och fransk nougat och gröna gelékulor och "Merci"-choklad, men det mesta ligger åtminstone utanför reklamloopen så man slipper se det. Jag ska heller inte stipulera vad som är gott godis, för då kommer jag få major shit storm kring de valen. Men om ni undrar är jag stor fan av saltlakrits (särskilt salta balkar) och vanlig ljus choklad samt geléhallon OMG vem kan tycka illa om geléhallon, denna klassiker. Jag skulle emellertid aldrig - åtminstone inte efter min bilburna lakritsfadäs med en polsk kollega - drömma om att bjuda en ej initierad person på saltlakrits. Vad jag inte förstår är varför man inte kan ta och marknadsföra allmänt vedertaget GOTT godis till en större marknad istället för att hitta på artvidriga historier av typen Toffifee, en produkt som ingen rimligtvis bett om. Varför utforskar man exempelvis inte knäcksegmentet? Ingen vettig människa kan ju tycka illa om den knapriga formen av nötig knäck som återfinns i exempelvis Daim? Varför kan man inte bygga vidare på den? Paketera den i mindre bitar, täckta av någe gott? Men nej, det ska vara segt och mörkt och vidrigt. Och polkagrisar? En så fräsch och smakren produkt, snygg dessutom. Istället för den suspekta Polly med all sin degighet och slöa eftersmak. 

Är det bara jag som har svårt för de tre godissorterna ovan? Om nej, vilka andra sorters godis skulle du gärna vilja se kommersialiseras i större utsträckning?

Mvh/

FruEfficientBadass

Money Guy Show

Jag har nog i förbigående nämnt "Money Guy Show" med Brian Preston och Bo Hanson, två finansrådgivare med egen firma vars podd är ett kvalitativt marknadsföringsverktyg för densamma.

Varför flagga?

Det är en helt okej och rätt schwungig typ av amerikansk pengapodd och man blir liksom på gott humör av den, även om jag inte är anhängare av det mesiga budskapet*. Jag gillar de klatchiga podrubrikerna som ofta innehåller en siffra:

9 Pieces of Financial Advice You Should Ignore.

4 Life-Changing Investment Accounts Tht You May Not Know About!

The Rule of 3: How to Make the Best Financial Decisions.

Försök att inte klicka på dessa rubriker sucker. De är väldigt amerrrikanska, mycket sydstatsdialekt och man riktigt anar hur präktigt till kyrkan de går om söndagarna (exempelvis undviker de ord som "stupid" i akronymen "Keep It Simple Stupid", och säger "Keep It Simple Sally", bara en observation) men deras råd är bra om man känner behov av att pausa från den mer nitiska FIRE-rörelsen och bara lära sig lite privatekonomi i största allmänhet. Det var exempelvis via denna podd jag blev inspirerad att ta tag i testamentesbiten. För förstagångslyssnaren rekommenderar jag ett avsnitt som heter "How To Simplify Your Personal Finances" och jag kunde inte låta bli att saxa en bit ur den, eftersom den handlar om indexfonder vs. aktiv förvaltning:

"If you want to be a successful investor, you have to keep your eyes on fees. [...] I like index funds, A lot of you guys are working with advisors that say you should do active managed funds because I've got someone who is watching the stock market at all times. Here is the dirty little secret why most financial advisors themselves buy index funds: According to SPIVA** the S&P 500 for the last five years has outperformed 82,14% of actively managed funds. Eight out of 10 funds underperformed index. So there is a lot of people out there that goes 'Ok, so if 80% are not beating index, that means that 20% of managers and funds will beat it. Maybe my guy is so good he's buying that 18-20%.' Here is the thing: SPIVA actually tracks what they call persistence. They follow these 20% to see what percentage of them continue to outperform on a yearly basis. Listen to this stat: According to their research, only 0,91% of large-cap and no mid-cap or small-cap funds managed to remain in the top within the five year measureing period. So if you are good enough to select two out of the the ten that might have done it during a one year period, you have to select one out of a hundered that could do it within a five year period."

Det är tanken på de 20%:en som slår index som öppnar upp dörren så att fondbolagen ska hinna kila in en välpolerad fot. För med varsamt frammejslad statistik (och dessutom genom att titta på historisk data - en lyx som enbart är förbehållen spådamer i verkliga livet) kan man med facit i hand handplocka fram den av sina fonder (om någon) som av någon slumpartad begivenhet lyckades slå index under en given tidsperiod (om någon) och därefter formulera ett luddigt budskap om att de krossar index, kanske genom "proaktiv investering" vad vet jag.*** Men de flesta som investerar gör det under en längre tidsrymd än exempelvis ett år.**** Du behöver som du redan vet ständigt slå index för att nå samma resultat som en simpel indexfond (för att kompensera för de högre avgifterna) och som synes av SPIVA:s statistik är det ungefär lika sannolikt att gång på gång lyckas hitta den large-cap-fond som år efter år kommer att leverera indexnära utfall ungefär lika stor som att hitta en nål i en höstack. Och det hela underlättas inte av att höstackarna formger färgglatt marknadsföringsmaterial som de visualiserar på The Internetz med budskap som urtidsmänniskan går igång på typ "Förlora inte pengar", "Minska risken", "Bli rik med oss" etc. 

KÖP ALDRIG NÅGOT SOM AKTIVT SÄLJS PÅ DIG. Gäller även inom ramen för PPM - åtminstone historiskt en grogrund för fiffel och båg. Köp indexfonder (finns även inom ramen för PPM). Och ja även dessa ger utdelning, det låter bara inte katching i appen. Och nej, du står - till skillnad från när din smartass hjärna handplockar de skönaste av rekorderliga bolag som kommer att ge utdelning 4evva'n'evva ingen bolagsrisk utan kan sova gott om natten i trygg förvissning om att när ett affärssegment på grund av innovation, tekniska framsteg och allt mer frekvent marknadsdistruption går i kånken, så kommmer det per automatik att ersättas av ett bolag som på grund av innovation, tekniska framsteg och allt mer frekvent marknadsdisruption är på väg upp.

Jag handplockar bara fina, välskötta bolag till min portelifölj

Mvh/

FruEfficientBadass

* Spara typ 15% av din inkomst och var noga med att sörja för dina efterlevande - väldigt mycket fokus på det om du frågar mig, lite amerikansk helyllefarsa tar sitt ansvar.
** S&P Indices Versus Active (SPIVA®) measures the performance of actively managed funds against their relevant S&P index benchmarksSPIVA scorecard reports have been issued covering fund markets in the United States, Canada, Australia, and India. SPIVA scorecards are issued semi-annually: a mid-year report and an annual report. Källa: Wikipedia.
*** Så som exempelvis Carnegie gjorde med sin Sverigefond. De övriga fonderna talade man emellertid inte lika mycket om, åtminstone inte vid tidpunkten då det här inlägget skrevs. Kanske är det någon annan fond man lyfter för tillfället?

**** Såvida du inte är day-trader och då är knappast fonder det tillgångsslag du ligger i. 

Livet på landet

För protokollet vill jag bara påminna er om att jag, drillad i corporate planering som en är, lägger inläggsmattor en månad i taget vilket gör att bloggen drabbas av en viss fördröjning mot vad som de facto händer i mitt liv. Därför rekommenderar jag att du som har stalkertendenser följer mig på Instagram eftersom det är realtidspostningar. Men här kommer då ett inlägg som skrevs den 1 juli med några tankar kring livet här på landet. Executive Summary: Vår familj har aldrig haft det bättre.

Ja naturligtvis gör sommaren sitt till (även om den under våra första veckor mest påminde om tidig höst) och det faktum att vi tripplat vår bostadsyta och fått såväl katt som höns som en lånehund. Det är som en dopamindusch deluxe över hela familjen och alla är tagna av dessa nya familjemedlemmar. Hönsen i synnerhet är ju en fröjd. Eller "kycklingarna" som säljaren kallade dem, även om de i min värld såg ut som hönor när de kom. "Det här är vårt bästa liv hittills" som 11-åringen helt korrekt konstaterade. Ja, hur kan det inte vara vårt bästa liv med nedan komponenter?

Livet med djur är helt enkelt ett bättre liv och det bästa är att de - till skillnad från den krävande hunden jag vaktade i stan - är i princip självgående. Hunden lånar vi ju bara när vi vill och hönsen och katten klarar sig själva med lite matpåfyllning då och då. Idel kel har vi emellertid och barnen, som vid det här laget är helt hundvana, har lärt sig lyfta såväl katt som höna och plocka fästingar. Jag känner att deras djurliga allmänbildning är på topp! Det som saknas är väl häst, men de verkar inte så intresserade (jag överväger alltså inte att skaffa häst, men vi har tvenne ridksolor på gångavstånd och det kostar cirka 30% av Stockholmspriset så det hade varit görbart). 

Livet på landet, hélas. Det är i princip befriat från stress. Nej, det ÄR befriat från stress, för det finns inga stressade människor här. Man stannar på fika inte en timme, utan 3-4 timmar. Man pratar långsammare, går långsammare, kör långsammare, betalar långsammare. Allt går i ett sakta mak och det är som balsam för själen (och ibland outhärdligt med förlåt mig jag är ny i det här). 

Marknadsförar-L talar ofta om familjen som "klanen". Att det kanske inte är hela världen om ett barn inte känner sig 100% bekväm i skolan eller har mängder med lekkamrater. Däremot är det viktigt att man känner sig hemma i familjen och att familjen har ett rikt liv, såväl socialt som intressemässigt. Att barn i mångt och mycket får sin andliga näring hemmavid, även om vännerna tar över om inte förr så i tonåren. Jag har, särskilt här på landet, en känsla av att vi som familj blir tightare. Dels är vi mer utlämnade åt varandras sällskap eftersom vi bor på en gård, en bit ifrån andra. Vi inledde också vår vistelse med två veckors digital detox vilket var välbehövligt. Men också för att vi i denna nya kontext trevar oss fram tillsammans. Min man var på en sportturnering och vi följde alla med för att kolla. I Stockholm hade detta inte hänt utan han hade åkt själv och vi andra hade pysslat med vårt. Vi håller på och budar på tält på Tradera för vi ska för första gången i våra totala liv campa. Vi har varje kväll filmvisning av sådant vi fyndat på loppisar. Vi snickrar och målar tillsammans, planterar växter tillsammans, åker och handlar ihop, bakar ihop. Allt som grupp eller subgruppper, precis som hönorna som sällan rör sig mer än en halv meter ifrån varandra. Hon som sålde hönorna till oss berättade att det är deras skydd - genom att vara nära får de skydd av gruppen. Så känner jag med vår vistelse här på landet. Vi går ihop som grupp. Förhoppningsvis inte på ett defensivt och uteslutande sätt...

Jag har hört om andra som exempelvis gjort utlandsår med familjen att det blir så här. Har du någon erfarenhet av detta slag? 

Mvh/

FruEfficientBadass

P.s. Du som läser bloggen på DATAN vet att det sedan länge finns en etikett "Livet på landet". Jag har, fram tills nu, inte postat så många inlägg på temat men nu blir det åka av. D.s.

En lömsk konsumtionsupplevelse

Varning! Nedan inlägg innehåller en affiliatelänk samt budskap som kan förstöra din konsumtionsupplevelse för evigt. Åtminstone om du är kattägare. 

För ett tag sedan blev vi med katt och det är en fröjd må jag säga. Han kommer hemdragandes efter en natt på stan med den långa pälsen full med fästingar och då är han hungrig. Vi har lånat katten på obestämd tid och han kom hit med etablerade konsumtionsvanor i vuxen ålder. Av ägaren - en märkesmedveten vän - fick jag ett startkit bestående av väldoftande kattsand, speciellt för ragdollpäls framtagen hårborste, torrfoder som ska klickas hem via Internetz samt blötfoder av märket Whiskas. Så snart min vän lämnat gården tog jag Elvis avsides och hade ett litet snack med honom. "Jag är medveten om att du under dina fyra år fått märkesföda och att du är van vid att klämma fram dina små kattkorvar i en kattsand som doftar lavendel. Vi gillar dig och så, men jag måste få informera dig om att dina märkesvarudagar är över. Från och med nu får du skita i kattsand som luktar sand och du får äta kattmat från Lidl. Take it or leave it bitch."

Nej, så sa jag ju inte, det hade varit fruktansvärt oartigt. Jag kanske smörade en smula genom att simultant mata honom med de kvarvarande märkesgodisarna och samtalet slutade i god ton. Veckan därpå tog kattmaten av märket Whiskas slut och jag köpte dito produktion på Lidl, vid namn "Coshida".

Påsarna har identisk storlek och har exakt samma förpackningsutformning. Till och med den lilla rivflärpen uppe till vänster ser likadan ut på respektive påse, som om vore de stansade i samma maskin. De innehåller båda 100 gram "mat" och kommer i kartonger om 12 förpackningar fördelade på fyra smaker: Fisk/skaldjur, fågel, kalv och oxkött. Innehållet ser identiskt ut - små blöta kuber i någon sorts sås. Elvis äter båda utan att tveka.* Det föreligger, förutom priset, emellertid en väsentlig skillnad. Språket. Lyssna på detta:

"Succulent Chunks in gravy. With veal, salmon, turkey and beef. 12x100g." Bild på katt, troligtvis norpad från FreePik.

VERSUS:

"Klassiskt meny i sås. With selected ingredients +vitamins +minerals. Rekommenderad fodermängd per dag. WHISKAS® tar hand om din katt i livets alla faser, [piktogram 2-12 months. 1+ years. 7+ years. 11+ years], med läckra måltider som katten instinktivt tycker om. Våra WHISKAS® 1+ produkter erbjuder en mängd olika anpassade måltider i aptitretande sås**, som är perfekt balanserade för att hjälpa din katt till att bli belåten och sund. Våra läckra måltider, tillagade med en kombination av utvalda naturliga ingredienser + vitaminer + mineraler, ger allt katten näringsmässigt behöver för ett sunt liv. Inga tillsamma konstgjorda färgämnen eller konserveringsmedel. " Längst ner två piktogram av katter med texterna: "Främjar sund hud och päls." samt "Stödjer sunda urinvägar."***

Bilderna på kattungarna som pryder WHISKAS®-kartongen och WHISKAS®-påsarna är tio resor mer bedårande än de man fann på Coshida-förpackningarna. Trots det kan jag inte skaka av mig känslan att jag blir fetblåst ty det ser verkligen ut som precis samma produkt. Möjligen har Lidl, i egenskap av världens sjätte största matvarukedja, lyckats locka Mars Inc, ett företag känt för att brinna för naturliga råvaror i djurmat men även för naturliga råvaror i exempelvis Twix, att tillverka på licens. Det vill säga att dedikera ett antal produktionslinor till Coshida med tillhörande ljusblå påsar istället för de lila®****. Vad vet jag, men det var så det funkade med några av de största varumärkena jag jobbade med i dagligvaruhandeln, en del av produktionen skedde på uppdrag åt någon annan. Och frågar du Elivs ser han ut som ett frågetecken. Är inte katter färgblinda dessutom?

Jag kommer att tänka på kattmatsexemplet när jag läser boken "Pengar på hjärnan - feltänk, fallgropar och smartare strategier" av Dan Ariely och Jeff Kreisler, affiliatelänk här (men jag lånade min på bibblan). Tänk bort kattmaten för ett ögonblick och tänk istället på vin, glass eller en förrättsmeny eller vad du nu går igång på:

"Språket har ofta stor betydelse för hur vi tolkar våra erfarenheter. [...] Det kan få oss att uppskatta våra erfarenheter mer än vi skulle göra annars. Och när vi njuter mer av något - oavsett om det är den fysiska upplevelsen av att äta produkten eller själva den beskrivande texten som skänker njutning - så värderar vi det högre och är beredda att betala mer. Det fysiska föremålet i sig har inte förändrats, men det har däremot vår upplevelse av det, liksom vår betalningsvilja."

Har du några exempel på när du, medvetet eller omedvetet, njutit mer av en produkt på grund av språkekvilibrism?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Eller tvekar det gör han ju, han är ju en katt och kan inte helt förbehållslöst sätta i sig något tredje part ställt fram till honom. Först jamar han lite klagande och stryker sig längs ett ben, sen går han ett varv i huset och klagar lite mer och sen äter han. Men denna behandling ger han såväl Whiskas som Coshida. 
** I beg to differ.
*** Konstruktiv feedback till byrån som gör den svenska WHISKAS®-copyn: Bra jobbat med att vid de nedre piktogrammen hitta en synonym till ordet "främja". Däremot har ni överanvänt ordet "sund". Ni kunde exempelvis ha bytt ut två av dem (förslagsvis de mittersta) med "hälsosam" respektive "stärkande" alternativt "välgörande". Det finns synonymlexikon på Internet, det var ett sådant jag använde nu och de är helt gratis.
**** Betänk då att även om 10 000 Lidl-butiker inte är asmycket i global kontex är Coshida det enda blötfodermärket i butik. Det betyder att de kattägare som tillika är Lidlkunder per automatik blir Coshida-kunder. I en vanlig butik av typen Carrefour slåss du som WHISKAS®-leverantör med mängder av andra högprofilerade varumärken som liksom du får jobba häcken av sig för att hamna i kundkorgen. Väl inne på Lidl är det bara att luta sig tillbaka och öppna portarna, pengarna kommer att rulla in. Och marginalen, det låga utpriset till trots, blir troligtvis densamma då du inte behöver köpa TV-spottar och anställa de bästa byråerna för att mejsla fram konstverk av typen "A better world for pets".

Min mörka hemlighet

Apropå gårdagens inlägg om före- och efterbilder: Beskåda nedan haveri:

Vad är det? Är det en krigszon, en misslyckad loppis eller en hoarders dödsbo? Ingetdera! Det är mitt förräd av memorabilia som jag skickligt gömt från omvärlden uppe på landet, i ett utrymme som fordom troligtvis varit spannmålsförråd. Så länge barnens teckningar och mina gamla kalendrar och uppsatser legat här uppe och vegeterat har de inte funnits i mitt medvetande. Jag har alltså med någon form av trovärdighet kunnat vidhålla att jag är aspierande minimalist och Karen Kingston-apostel när folk förundrat ser vår stadslägenhet och utbrister "Så få saker! Och ni är fem personer!", för att inte tala om det minimala källarförrådet i stan som jag - till skillnad från merparten av folk - gärna visar upp för utomstående med ett själgott leende. Självgott, därför att jag förtiger sanningen, den fula sanningen som är att jag vid varje terminsavslut de senaste 10 åren adderat ytterligare barnkreationer och egna minnessaker till detta tillslutna rum dit ingen ges tillträde. Ingen, inte ens min man eller mina barn. Men, eftersom jag nu i detta kommentatorsfält uppmanat en läsare att skaffa ett oljefat för att elda upp sina egna minnessaker och personliga pyssel, kände jag att det var dags att ta tag i min personliga byk. Ett tillfälle uppenbarade sig förra veckan då alla utom minstingen var på resande fot. Annars kan det bli rätt besvärligt, när mannen undrar varför jag slänger hans CD-skivor barnen vill ha kvar sin gamla Majema övningsbok från ÅK1 eller något märkligt skolprojekt som varken är konstnärligt eller kul. Minstingen blev dessutom genast fast i sin förskolepärm så hon utgjorde inget hot.

Som med all rensning går det trögt först men lättare efter ett tag, kanske för att man själv blir så fysiskt och pyskiskt urlakad att man är beredd att göra allt bara för att få slut på skiten. Exempelvis började jag min rensning med att sålla ut vanliga skolböcker (vi hade tydligen sammanlagt fem "Jakten på Diamanten" hemma) från "övningsböcker" och sparade de senare. Men när jag sedan packade tillbaka grejerna sparade jag varken det ena eller det andra utan enbart böcker av typen anteckningsböcker som de fyllt med roliga berättelser och/eller teckningar.

Jag gjorde mig också av med en del skrymmande pieces of art. Mina barn är så bisarrt produktiva så hade vi sparat ens hälften hade vi behövt leasa en hangar för att förvara allt. Nu gör jag - som ni som följer mig på Instagram vet - en rensning i direkt anslutning till det att jag sätter in teckningarna i deras pärmar och där ryker 90%. I dagsläget har den äldsta cirka 6 knökfulla pärmar med alster - som då är cirka 10% av produktionen.

Förutom teckningar och berättelser sparar jag lite minnessaker av typen actionfigurer och små dockor och prylar som de var väldigt fästa vid när de var yngre. För egen del spar jag gamla brev, några av mina dagböcker från utlandsår etc (men absolut inte de från tonåren - denna pekorala dynga är slängd sedan ett decennium och motsvarade 100 terapitimmar i andlig relief just sayin') och foton från tiden jag var ung och vacker och fri och...ja, från förr helt enkelt. De gemensamma fotoalbumen lade jag i ett skåp där alla har tillgång.

Det som också rök var den hemska Nationalencyklopedin som min mormor skaffade mig runt ett år innan man började söka allt på nätet. Snacka om att jag haft problem med sunk cost-fenomenet eftersom den här encyklopedin i nypris (kring millenieskiftet) var apdyr och den var säkert ett praktverk när det begav sig. Men jag kan på rak arm inte erinra mig ett (1) tillfälle då jag nyttjat den. Däremot kan jag erinra mig cirka tio (10) tillfällen då jag kånkat den från en bostad till en annan för att slutligen begrava dem på mitt hemliga Shurgard. This Ends Now. I övrigt: Fyra flyttkartonger med överflödiga "minnessaker" och en stor kasse som för er info innehåller leksaker som mina föräldrar sparat från min barndom. Varför jag slänger dessa? Ja, om mina barn i framtiden vill ge någon gammal leksak till sina barn är det ju deras leksaker de kommer att vilja ge vidare, inte mina. Och chansen att jag kommer att sätta mig och leka med mina gamla nallar och dockor en regnig dag i oktober är rätt små.*

Så, här har vi det alltså, familjens samlade minnessaker.** Barnen har två kartonger var förutom minstingen som bara hunnit samla på sig en kartong så den översta kartongen närmast kameran är faktiskt tom och väntar på framtida topping. Lårarna till höger innehåller mina och min mans saker ink. hans CD-skivor (jag vågade inte slänga dem). Och i det gröna skåpet närmast dörren försvann hela NE vilket gav plats åt prylar som man kanske vill ha lätt tillgång till, exempelvis runt 15 oskrivna block som låg och skrotade i möget. Så slipper man köpa nytt hela tiden. Andra saker jag tog med mig ut i verkliga livet efter rensningen var:

- Två parfymer från min consumer sucker-tid som jag liksom inte "orkade med" eftersom jag hade så många då det begav sig men nu har jag knappt några så det var som lilla julafton.
- En hel bunt fina vita A4, perfekt, det började ta slut i skrivaren.
- En grej man pressar blommor i som jag tänkt mycket på senaste veckan eftersom mellanbarnet börjat intressera sig för detta.
- Ett jättestort snörnystan. Jag behöver av någon anledningn alltid snöre här uppe.
- En rysk docka. Jag har inget specifikt användningsområde för denna men jag gillar den bara.

Dessutom hittade jag en fullt fungerande digitalkamera från tidigt 10-tal med maffigt minneskort som blev perfekt för minstingen som gillar konceptet "kamera".

Samma dag organiserade jag även upp mellanbarnets rum - man måste ju passa på när de är borta - så det var ett slit ska jag säga. Jag höll på i säkert tio timmar enbart avbruten av korta pauser för att mata barnet. Men ladies and gents, ni måste tro mig - det var värt det. Ni vet ju att jag tenderar att bli andlig när det kommer till rensning av fysiska prylar men just nu känns det som att jag renat mitt psyke. Jag har koll på allt. Jag har skurit bort allt oönskat och överflödigt. Jag har optimerat mina resurser gällande såväl lagringsutrymme och det faktum att jag hittat en del saker jag då slipper att köpa framöver.

Har du rensat något i sommar?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag kunde emellertid inte med att slänga den handgjorda dockan Maria med hår av lin, hon får ligga och skämmas tillsammans med Panter i en av trälådorna till höger på bilden ovan. 
** Minus en kartong med min mans skoluppsatser som han insisterar på att ha i sin närhet i källaren i Stockholm, antagligen för att kunna visa upp på en potentiell arbetsintervju framöver.

Frugal Wins "Före/efter"

Ni som följer mig på Instagram vet att jag ibland lägger upp kvalitativa före/efter-bilder på hushållsnära arbete. Varför? För att jag själv älskar sådana bilder och jag bara utgår från att det finns en handfull därute som också gillar dem. Och ni stackare lever allt som oftast en tynande påver tillvaro eftersom samhället erbjuder så vansinnigt få före/efter-bilder (undantaget viktreduktionspreparat i dampress).

Det här är min egenhändigt framtagna tes: Livet blir roligare och mer tillfredsställande med före/efter-bilder. Jag blir uppriktigt förbannad om jag lånat en bok om, säg städa och rensa, och den saknar före/efter-bilder. Otyg! Skulle då tro att de fuskat och inte ALLS haft stökigt innan och då faller hela idén. Nedan ett par före/efter jag delat på Instagram det senaste året:

Vardagsrum efter "fredagsmys", fotat lördag morgon.

Vardagsrum efter mitt raseriutbrott med dammsugaren.

Tvätthög före vikning.

Tvätthög efter vikning.

Frugal wins: Jag får på riktigt dopaminpåslag av dessa foton, vilket troligtvis egentligen tärvar terapi. Men terapi är dyrt och att ta bilder är gratis, så jag fortsätter. När jag får dessa små lyckorus känner jag inte samma behov av att skaffa nytt eller måla om, jag kan bara scrolla i mitt Instaflöde och påminna mig mina storverk och sen är det klart och bra. Plus att det ger ett incitament i stunden att ta tag i skiten, på samma sätt som jag fordom vid lönecava betingade mig själv att bli nöjd varje gång jag fick sätta en plupp på grafen över mina tillgångar. "Du får vad du mäter" som någon floskelchef sa någon gång (eller var det jag själv?) och det är sant. Att bara gå runt och träska vardagssysslor utan någon form av positiv feedback är dömt att bli glåmigt och trist, med risk för att du hemfaller att på mekanisk väg medelst plånbok skapa dig "spänning" i tillvaron. Att glädjas åt sina vardagliga åstadkommanden är att krama essensen ur tillvaron - det är deep year, året om.

Och nej, så länge folk fortsätter att lägga ut dagliga snyggselfies och bilder på tår i motljus tänker jag inte skämmas över mina före/efter-bilder på Insta. Gillar du före/efter-bilder och om nej - vad kan jag göra för att få dig på rätt bana?

Mvh/
FruEfficientBadass

Sparpodden med Joel Dahlberg

För någon månad sedan lyssnade jag på Sparpodden med Joel Dahlberg, ni vet, mannen som är en nagel i ögat på alla marknadsförare av finansiella produkter a.k.a. banker och finansinstitut. Jag har tidigare skrivit om hans bok "Bankbluffen" där han på ett näst intill virtuost sätt gör en kejsarens nya kläder på allt vad aktiv förvaltning hos storbankerna heter. Som jag nämnde i det inlägget är han en av bankfolket respekterad person eftersom han fattar vad han skriver om (till skillnad från andra ekonomijournalister då? Han har i alla fall själv jobbat på bank i sin ungdom). Jag förstår efter detta sparpodden att han även är fruktad eftersom han är väldigt envis och ofta får igenom sin vilja till slut, d.v.s. får banksnubbarna att bekänna färg efter 43 mailpåtryckningar. Han är lite som finanspressens motsvarighet till Janne Josefsson och jag älskar honom. OT men om man plockar bort ögon och hår, är han inte förvillande lik Göran Greider?

Nej det var inte snällt. Men jag vill visa att jag inte skriver på uppdrag av Joel för jag kan nog lätt uppfattas som en groopie kind-of supporter här. Joel ligger bakom avslöjanden av typen Swedbank Roburs "aktiva förvaltning", pensionsbolaget Allras PPM-scam och ifrågasättande kring hur storbankerna försöker förvilla kunderna kring rörliga vs. fasta bolåneräntor och mixen därav i syfte att stärka sitt eget förhandlingsläge gentemot kund (Joels key learning: Om bankerna har möjlighet att blåsa dig genom ett starkt förhandlingsläge kommer de i 10 fall av 10 att göra det).

Jag fastnar för en sak Joel säger kring sina avslöjanden. Varenda gång han börjar gräva i något tänker han: "Om detta verkligen är på riktigt måste ju  någon redan ha ifrågasatt det och skrivit om det." I princip varenda gång kommer han fram till att a) Det är verkligen så lurendrejigt som han initialt har trott, exempelvis höga bankchefer som tvärsäkert uttalar regelrätta lögner utan att blinka b) Ingen har ifrågasatt det eller skrivit om det, han är i regel först på bollen.

Det är intressant tycker jag, att vi (som i samhälle/populas) är så sena att ifrågasätta just bank/finanssektorn. Jag menar, om ett vårdbolag väger blöjor blir det media och folkstorm.* När en busschaufför visar vuxenfilm för skolbarn på en buss blir det drev utav bara helvete.** Men när en väldressad direktör från Swedbank utan att blinka står och påstår att de ägnar sig åt aktiv förvalning, trots att ett dyslektiskt barn kan göra en habil jämförelse med sagda fonds faktablad och ett random indexfondinnehav och komma fram till att det inte föreligger någon större skillnad, då hörs inte ett ljud. Är vi blott fortfarande ett gäng bönder som står med den luggslitna mössan i hand på banken för att nådigast be om ett litet lån av Herr Direktörn?

Jag tänker på en bekant som har en rätt ansenlig summa hos en av de största fondförvaltarna och när jag vid något tillfälle försökte övertala henne att göra slut med sin 2%-relation säger hon: "Men...de säger att de ägnar sig åt proaktiv förvaltning". Okej det är Söderberg & Partners, ett bolag som knappast kommer att gå i kånken för att jag förhåller mig med viss skepsis kring deras investeringsfloskler, med tanke på att de är så stora att de kan glupa i sig Wassum i en enda tugga. Men WTF, proaktiv förvaltning?

Låt mig komma upp med några dito floskler och låt mig veta om det är någon av dem jag kan ta med mig vidare när jag skissar på min affärsmodell:

FruEB:s Assessment Bureau -  Wealth Promoting Management för den initierade investeraren som bryr sig om sina pengar. Såväl idag som imorgon.  

Trött på trög förvaltning? Ta del av FruEB Inc:s laxerande förvaltningslösningar redan idag. Vi jobbar med faciliterande lösningar med många bottnar, inte bara en. Vi bryr oss, helt enkelt.

Att inte kunna förutsäga framtiden är för losers. Investera hos FruEB Ltd. och ta del av den unika Wealth Forecasting Formulan. Aldrig mer kommer du att ha så mycket information om parametrar som skulle kunna komma att påverka din förmögenhets värdeutveckling över tid. More Money is Better Than Less. 

Mvh/
FruEfficientBadass

* Blöjexempelet håller i sig än trots att det var baserat på ett missförstånd hör gärna mer i Medierna här.
** Även detta visade sig vara ett missförstånd - det var en av de tonåriga eleverna som hade satt på en romcom, men det hela fångades girigt upp av dagligmedia och chaufförens liv blev aldrig mer detsamma.