Läsarberättelse från Christoffer med boken

Även solen har sina fläckar och ibland får jag mail med läsarberättelser som jag ivrigt smaskar i mig men sen glömmer med någon vag idé om att "den här ska jag publicera, jag ska bara äta ett kex först" och sen faller det ur minnet. Läsare Christoffer mailade mig sin berättelse i maj i år men det var först i kommentatorsfältet till inlägget om att ge ut bok jag blev varse min fadäs. Bättre sent än aldrig, här har ni Christoffers berättelse. Vill ni läsa hans bok, klicka här.

Jag har varit en trogen läsare sedan länge, och uppskattar precis som många andra din ironiska underton och din humor. Jag har dock aldrig kommenterat något inlägg på din blogg, vad jag kan erinra mig, men läser dem med stor förtjusning. Har även läst din bok "Sparboken" med stor behållning, och den har en given plats i min bokhylla. Tänkte jag skulle bidra med min egen (hyfsat kortfattade) "sparhistoria":

Födelsen

Min investeringsresa tog fart för länge sedan. Jag vill minnas att jag var i 10-årsåldern när jag först hörde talas om vad aktier var (vet inte varifrån denna kunskap kom, eftersom mina föräldrar aldrig pratade om sådana företeelser). Jag läste Göteborgs-Postens börssidor och drömde om en framtid där jag skulle kunna köpa mina första aktier. Det dröjde dock ända till 20-årsåldern innan detta skedde, och då i form av fonder, som min flickvän (sedermera sambo sedan över 25 år) introducerade mig för. Jag hade då glömt mina tidigare drömmar om aktier, för att istället leva livet som ung och glad student i Uppsala. Fondsparandet blev dock starten för ett intresse för ekonomi och investering som efter det fördjupades, om än med lite pauser här och där under livet.

Uppväxten
Månad för månad överförde jag pengar till mina fonder hos storbanken, men jag tyckte varken det var särskilt spännande eller gav så stor avkastning. Under mitt första arbete efter studierna var inkomsten dessutom knaper och möjligheterna till sparande liten. Som många andra letade jag efter det "stora klippet", kanske inte för att bli rik, men för att få ihop en större summa att investera. Detta klipp kom dock aldrig, men nyfiken och lite entreprenöriell (heter det så?) som jag är, så tänkte jag ut en strategi som gick ut på att ta ett blankolån på min bank och investera dem på börsen och på så sätt få en hävstång för mina investeringar. Denna strategi gick bra. Jag tog varje månad ut pengar för att betala ränta och amortering på lånet, och fick detta till trots mitt kapital på ringa 200.000 kr att växa till ca 400.000 kr inom 2 år, dels genom kortare affärer, dels genom fondsparande i rysslandsfonder som då gick otroligt bra. Så här i backspegeln kan man nog säga att min avkastning grundade sig mer på tur än skicklighet.

Vuxenlivet

De pengar jag fått ihop levde jag sedan upp för att kunna försörja mig under min andra studieomgång. Lånet bakades in i det huslån jag och min sambo hade. Under studietiden (5 år till!) blev det endast en symbolisk summa av 200 kr/mån sparat, eftersom vi endast levde på min sambos lön. Min omskolning skulle dock leda till garanterat arbete med hyfsat hög lön, varför jag tidigare under denna min andra studietid drog upp riktlinjerna för hur framtidens investeringar skulle te sig: med hög lön och bibehållna utgifter skulle en hög sparkvot kunna erhållas, och jag hade även planer på att starta eget AB för att arbeta som konsult för att kunna använda skatteförmåner och andra bolagsrelaterade "förmåner" som ytterligare hävstång.

Steget mot friheten

Min plan iscensattes efter examen. Målet var att få pengar till investering, men något specifikt syfte fanns inte utöver det. Inte förrän jag insåg att mitt nya yrke innebar konstant stress med huvudvärk, nackvärk, yrsel och magkatarr, blev mitt fokus ett annat. Jag skulle investera mig FRI! Det var i denna veva jag som alla andra hittade Mr Money Mustache, Mr Fre at 33, Sparo, Fru EB, Miljonär innan 30, Rick Dad Poor Dad-serien etc, och med hjälp av diverse excelsnurror (känns detta igen!?) så formades mitt mål att som (huvudsakligen) utdelningsinvesterare gå mot FIRE. Denna resa har tagit 10 år, där det stora språnget skedde 2018-19 när jag började arbeta i eget AB och vi i hushållet successivt började beta av våra skulder, och dessutom investera lite smått i fastigheter

Friheten

Jag har nu 51 år gammal nått FIRE, men behåller krockkudden ytterligare ett år för att skapa lite mer buffert i tillvaron och lite mer finansiell luft i systemet. Men jag arbetar nu endast hemifrån, på de tider jag själv valt, ca 20 h/v. Därtill har jag under hösten och nu under våren färdigställt min bok om frihet och investering, läs mer om den här.

Mvh

Christoffer

Katterna - en uppföljning

Jag blev lite full i skratt när någon i inlägget om Önskeinlägg ville att jag skulle skriva om våra katter och "deras liv och leverne" samt att jag säkert skulle kunna hitta en ekonomikoppling även till detta ämne. Jag plockar upp handsken och kör på volley:

Mina bästa sparknep katter är att:

a) Inte skaffa katt

b) Om katt införskaffas, skaffa en rashona som du sen parar med en rashane för att sen sälja avkomman på Blocket.

Nu tror jag att frågeställaren var den läsare som sögs in i bloggosfären efter att ha googlat katter och av misstag hamnar på mitt inlägg från januari i år. Det vill säga en sann kattvän som varken uppskattar punkt a eller b ovan. Därför broderar jag ut en smula.

Kattungarna lämnade ju vårt hem 12 veckor efter födseln och det var en lättnad för alla inblandade. Inte bara var de minst sagt intensiva, de var också himmelskt söta och på slutet var jag vacklande nära att behålla Sot och Panter, de kolsvarta kattkillarna som lekte så bra ihop.

Men så dök det upp en intressent, en bekant till äldsta barnet, som fick kattbröderna free of charge. Parentes här men det är så lustigt hur en del resonerar kring djur. Den här familjen var öppen med att de inte "hade råd" att betala för katter, inte ens självkostnadspriset på det vi gjort i form av vaccination, chippning och besiktning. Däremot hade de tydligen råd att löpande ha två katter som äter, skiter och förhoppningsvis är försäkrade med någon av de i mitt tycke överprissatta försäkringsprodukterna på djurmarknaden. 

Här är en bild på Sot, efter att ägarna rakat hans kropp på grund av värmen. Se så han myser på en noppig handduk jämte kartongen med kattsand, cats am I right?

Däremot verkar många ha råd att köpa katträd, klösbrädor, selar, allehanda leksaker, kattborstar, kattgodis etc. Det är inte lika dyrt att ha katt som att ha hund, men det är inte gratis. Om katten gör sig illa eller blir sjuk kan det bli hur dyrt som helst. Min kompis ragdoll slutade äta under en period och blev "inlagd" under en vecka för felsökning (utan resultat ska tilläggas). Hon kunde hålla sig för skratt när fakturan kom men vi hade lite kul åt vissa av posterna. "Utfodring katt: 350 kronor/styck". Vad fick han, rysk kaviar och direktimporterad hummer? Dessutom åt han ju inte, det var ju därför han var där.

Dessvärre gick det inte så bra för Sot och Panter. En av dem dog. Jag vet inte vilken av dem, eftersom den nya familjen gav dem nya namn, men sonen trodde det var Panter, det vill säga inte katten på bilden ovan. Tydligen hade han vågat sig in på ett taget revir och bortjagad därifrån blev han överkörd av en bil. Det var sorgliga nyheter för oss, men det är en del av kattlivet. 

Vår katt Charlie fick åtta ungar varav en var hälften så stor som de andra. Vi kallade honom Finn och vi trodde länge att han skulle kola eftersom han var så späd.

Men Finn växte till sig och blev sedan adopterad av bekanta med småbarn. Barnen ville att Finn skulle heta Keso och kompromissade genom att kalla honom Finn-Keso, kanske det märkligaste kattnamnet i världshistorien. Se så frodig han är idag:

En av köparna, en äldre dam, hör regelbundet av sig med bilddokumentation och detaljerade beskrivningar av kattens förehavanden. Jag känner mig nödd och tvungen att svara på dessa sms med passande emojis (eftersom hon själv brukar dem ymnigt). I affärsvärlden kallas detta för "eftermarknadsföring" och "kundvård" och jag vill inte svärta mitt rykte i kattpusher-branschen, man vet aldrig var livet för en. 

Den här katten fick något problem med njurarna, problem jag fått uppdateringar om i realtid under ett antal dagar vid två tillfällen. Jag tolkar det emellertid som att det löste sig. Av de andra köparna har jag inte hört ett ljud. 

Själva moderskeppet Charlie har även hon flyttat ifrån oss. En dag stod hon bara där i hallen, med ett litet knyte över axeln och sa: "Nu har jag fått nog av er, jag flyttar till Gävle och börjar om". Nej, så var det givetvis inte. Katter kan ju inte prata. Inte heller planerar de för framtiden. Det var sonen som tog henne med sig vid hemifrånflytt. Charlie gillar bara honom och visar öppet sitt förakt för oss andra i familjen varför detta var ett arrangemang som gynnade oss alla.

Detta förakt, angränsande till äckel, har hon genom åren förfinat till konst. Exempelvis kan hon med exakt precision vända i dörren till sonens rum om hon hör min röst därifrån. Det är inte så att hon fräser eller springer iväg, hon girar bara elegant tillbaka ut i köket ungefär som att "Jag skulle bara kolla läget men nu fick jag något viktigare för mig". 

Om sonen gosar med Charlie på sängen och jag klämmer mig ner bredvid i naiv förhoppning om att även jag ska få vidröra hennes lena, lena huvud, ser jag omgående hur svansen börjar slå. Hon ser fortfarande fridfull och harmonisk ut i ansiktet (heter det ansikte på djur?), men hon vet också att jag fångar upp signalen med svansen. Vad hon försöker säga är: "Bara så att du vet, slyna, ligger jag enbart kvar här för hans skull. Hade det bara varit du och jag hade du fått veta att du lever".

Flytten till Gävle gick förhållandevis bra. Man ska bära med sig att Charlie är svårt institutionaliserad. Hon kom till oss från Hofors vid 12 veckors ålder och vet inget annat liv än det på vår bonnagård. Att flytta från denna kattidyll till en tvåa utan balkong i ett getto var en omställning på flera plan. Ny plats med nya dofter och ljud, men också begränsad rörelsefrihet. Inte för att hon var ute så mycket hemma hos oss (hon är ju ragdoll trots allt), men det hände att hon tog sig en lov ut i trädgården ibland. Då kunde hon sitta i timmar och stirra in i filtrationsbädden (den kulle där gråvattnet renas) vilket var lite creepy. 

Vi försökte verkligen få en markplanslägenhet med balkong men det var tydligen omöjligt, trots att vi ser att ett antal lägenheter i området med balkong mot gården saknar hyresgäster. Lite av ett mysterium men vad gör man, man muckar inte med kommunala bostadsbolag.

Sonen snickrade också en sorts ramp, eller "trappa" (eftersom han misstrodde Charlies förmåga att gå på spång som en normal katt utan behövde curlas med människotrappa) han hade planer på att ställa utanför fönstret. Men se det gick inte, den skitbeiga fasaden fick till intet pris kontamineras med av hyresgästena adderade gadgets. I ärlighetens namn var jag rätt lättad eftersom kombinationen nattöppna fönster på bottenplan, en aningslös 18-åring (som, för protokollet var 14 för bara fyra år sen) och ett getto inte lockade mig.

Däremot släpper han ut Charlie i trapphuset ibland så att hon kan ägna sig åt sin hobby: Att i lågt läge (ni vet hur de springer när de är skraja, platt invid marken) ränna runt i trapporna och räddhågset lystra till alla hotfulla ljud för att därefter kila tillbaka in i lägenheten. Därefter är hon nöjd i dagar. Då kryper hon in under sonens täcke och sover intensivt. 

Han har också försökt att promenera henne i sele. Jaja, ni kan sluta skratta kattfolk, jag vet ju att katt i sele är lika framgångsrikt som, säg: ål i sele. Det håller i kanske två minuter men sen har de brutit sig ut likt små lömska Houdinis. 

Vissa menar dessutom att det är skadligt att gå med katt i koppel. Kattens naturliga instinkt att kunna fly sidsteppas och därtill:

"Walking your cat in the garden is likely to be pretty stress-free and safeif done correctly. However, walking them at a local park is likely to present many stressors, such as roaming dogs and traffic noise, so is not advisable."

Nu är det förvisso rätt lugnt i gettot, åtminstone dagtid (på nätterna skjuts det säger min mamma, som lyssnar på lokalradio), så kanske görs nya försök framåt hösten. Jag tror emellertid att det bästa är att låta henne hoppa ut genom fönstret för att i egen takt utforska området meter för meter. När sonen ropar brukar hon komma (men, som ni säkert förstår, inte när jag ropar) och eftersom hon gärna sover dikt an sonen på nätterna finns skäl att tro att hon faktiskt skulle kunna hantera denna frihet-under-ansvar-manöver.

Jag betalar fortfarande några tusen i kattförsäkring per år, ev. vaccin (men såg nu att man inte behöver vaccinera mot kattsnuva årligen såvida katten inte lever i miljöer med många andra katter) och veterinärbesök samt att jag för över 500 kronor till sonen varje månad för kattmat och kattsand. Även om jag tror att en del av de pengarna går till snus.

Småttingarna har börjat tjata om ny katt till Stockholm. Men här sätter jag ner foten. Inte en innekatt i Stockholms innerstad. Inte katt oavsett läge. Jag är för tillfället mätt på kattupplevelsen och även om det är underbart att få gosa med någon annans en stund, vill jag absolut inte ha en egen. Jag menar, mecket vid resor exempelvis. Ofta kom vi dessutom på det i sista sekund och fick jaga folk för att få avsättning.

Mitt vinnande argument kring djurfrågor just nu är tidshorisonten.

- "Mamma, kan vi inte skaffa ny katt/samoyed/dvärgtax/pudel"?

- "Självklart ska du ha ett djur!"

- "...?"

- "När du flyttar hemifrån alltså. Det är bara [insert number] år kvar så kan du skaffa precis så många djur du vill. Det blir väl trevligt. Jag kan passa djuret när du behöver resa, kanske."

- "Määääääh".

Nog om detta. Har du en katt och i så fall: Är hen trevlig?

Mvh
FruEfficientBadass

Hur tänka kring "sejfande"?

Det kom ett mail från Kjell A. Jag stod i rubrikvalet mellan "safande"/ "sejfande" och "försiktighetsnivå" och valde det mellersta, även om det inte är optimalt. Ni fattar vad jag menar. Jag måste säga att jag tyckte att det var svårt med nedan. Jag menar, sparande och börs är så mycket psykologi och det är ofta hjärnan som fäller en. 

Rent rationellt skulle jag ju säga åt Kjell att av 15' sparade per månad sätta av åtminstone 10' i  indexfonder och lägga max 5' i buffertspar (jag menar, hen kommer inte att likvidera indexfonderna på pensionsdagen utan merparten av investeringarna kommer att ha många fina år på sig att götta till sig).

Men Kjell ska ju också kunna sova gott om natten. Om Kjell inte sover gott om natten och ligger och våndas över de dippar som kommer att inträffa under de fem åren som föregår hens pension, är det ju inte så mycket lönt eftersom:

a) Livet ska vara kul och härligt, inte präglas av dålig nattsömn och...

b) ...risken är då överhängande att Kjell gör något dumt, som att sälja av i nedgång.

Så här skriver hun:

"Hej!

Tack för all inspiration? Jag fick Sparboken i julklapp o har lusläst! SÅ kul skrivet !!
Vill gärna höra hur Du ser på detta: Är gift, har vuxna barn (tre st - varav yngsta 18 år bor hemma). Vi har ett hus med lån på 1,1 miljoner som vi ej amorterar på just nu. Arbetar heltid på ett trivsamt arbete med en "svår chef". Underbara arbetskamrater! (FruEB kommenar: Jag vill veta mer om "svår chef!")

Har nu ett månatligt sparande på 7000 kr/mån. Tänkte försöka öka till 10-15 000. Jag har 330 000 kr. Har pengarna på Avanza, indexfonder med låg avgift.  Under förra o detta året har jag (o de flesta) sett hur pengarna sjunkit ihop...Målet är att gå FIRE om 5 år. Har 20 000 i buffert på (Collector med 3,8%).

Funderar på om jag ska "safa" och spara på vanligt bankkonto...
Vet inte om nerverna tål börsens upp o nersvängningar med min snäva tidshorisont.

MVH Kjell Alinge"

Guldkant på tillvaron

Ett av läsarönskemålen var att få läsa om hur man kan få den berömda "guldkanten på tillvaron" trots att man strävar mot större ekonomisk slack och frihet. Detta talades det en del om i Choose FI avsnitt 444: Spending for Happiness. Det var inga nya tankar som presenterades men väl värda att lyfta igen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: You can afford anything, but not everything (#PaulaPant). 

Jag tror att det är här folk går bort sig. Jag kan exemplifiera med mig själv pre 2015. För mig var guldkant synonymt med allt. Det innebar stort boende, två bilar, minst två utlandsresor per år helst tre, utelunch varje dag och därtill ett par-tre restaurangbesök kvällstid med familjen. Ansiktsbehandlingar, fotvård, personal shopping, spa, lyxiga hygienartiklar inklusive pumptvål för 230 kronor flaskan, nya gadgets av olika slag, städhjälp, färdiga matkassar, ny inredning, allt detta var det ackumulerade paketet som stavades guldkant. 

Vad som hände i maj 2015 när jag slogs av blixten och började läsa MMM var att jag kopplade på min hjärna och började fundera på vad som verkligen var viktigt för mig. Det finns en effektiv metod för detta och det är Finansiell Detox (eller "slaktår" som jag kallar det i Sparboken). Det vill säga att du under en period, säg ett år, slutar konsumera allt. Förutom mat och medicin. Närhelst du stöter på problem, som exempelvis "Mitt hår börjar bli långt och risigt" utmanar du dig att hitta en frugal lösning på problemet. I mitt fall: Köpa en frisörsax och YouTuba mig till att klippa mitt eget hår. Okej, där köpte jag ju något, men ni fattar den övergripande idén. 

Är färdiga matkassar en livsnödvändighet? Kanske för vissa, men inte för mig. Jag började istället googla billiga recept och satte samman veckomenyer och plötsligt hade vi skurit våra matkostnader med flera tusen i månaden. Men resten rök i princip helt. Ni anar inte hur länge man kan leva på en välmatchad basgarderob. En kashmirtröja håller i tio år om man tar hand om den och vem vill köpa akryl från fast fashion när det hänger en marinblå och grå kasmirtröja i garderoben? Bara vettvillingar.

Var ansiktsbehandling, fotvård och massage livsviktiga för mig? Njä, men jag älskar medicinskt fotvård (tänk: skalpell) och efter ett par års avhållsamhet återinförde jag två fotvårdsbesök om året. Till vilka jag använde friskvårdsbidraget. 

På ovan skala-löken-aktiviteter sparade jag i runda slängar åtta tusen i månaden, vilket är rätt stora pengar. Men den stora besparingen var en annan. Det var valet av boende. 

Nu kan man tycka att det låter som ett tveksamt spartips att öka upp lånen med ett par miljoner och flytta till innerstaden. Idag hade jag inte rekommenderat någon att göra det, med tanke på räntorna. Men då var pengar gratis och jag vill minnas att vi betalade runt åtta-nio tusen i månaden för vår fyrarummare på A-läge ink. föreningsavgift. Ungefär som att hyra en andrahandsetta i Jordbro. Och det var ungefär vad vi betalade för huset i dussinförorten, eftersom det huset slukade el, samfällighetsavgift och diverse annat.

Låt oss stanna vid "diverse annat". Vårt hus var i tre plan och var på runt 170 kvadrat om jag minns rätt. Vi var de första som bodde i huset och alla som har erfarenhet av att flytta in i nyproduktion vet att det sällan är helt klart, även om det är bodugligt. Vi ville liksom alla andra i kvarteret ha markiser (på tre plan), större uteplats, fondväggar, häck, fruktträd, insynsskydd mot grannarna, isolering i trädgårdsskjulet osv osv i all oändlighet. Jag är nästan tacksam att jag hade noll koll på min ekonomi under de här åren för det var ett veritabelt slukhål. Allt vårt sparutrymme gick ner i fastigheten.

Klipp till: Gammal lägenhet i Stockholms innerstad. I dussinförorten köpte vi Ikea-rekvisita för att fylla alla ytor. I stan fick vi genomgå ett minimalistiskt stålbad. Mer än hälften av våra möbler och prylar rök i samband med flytten. Likaså en bil. Det blev kontantflöde in snarare än kontantflöde ut. Dessutom var det otroligt skönt att slippa städa och ta hand om de stora ytorna med tillhörande grejer.

Vidare kapade vi för all framtid alla utgifter relaterade till fastighetsförbättring- och skötsel (det finns en gräns för hur mycket du kan lägga på en tre kvadratmeter stor terrass). Jag upplevde att vi genom att flytta från hus till lägenhet sparade runt fem-sjutusen per månad, särskilt under vinterhalvåret. Den avyttrade bilen sparade oss ytterligare någon tusenlapp. 

Ytterligare en stor budgetpost var resande som nog motsvarade hundra tusen per år eller åtta tusen per månad. Nu reste vi ju litegrand ändå - ensamresor med ett barn i taget, inrikesresor, en tripp till Köpenhamn - men säg att vi sparade sex tusen i månaden på att drastiskt dra ner på detta slentrianchartrande.

Enbart boendeförändringen och resminskningen motsvarar alltså ett månadsspar på runt tolv tusen per månad. Lägg till mina beteendeförändringar kring konsumtion och vi är uppe i runt 20 000 kronor. Tjugotusen i en indexfond i tio år blir runt 3,5 miljoner, vilket är mitt FI-mål (jag är inte där än). 

Det otippade var att mitt liv bara blev bättre efter ovan förändringar. Jag älskade vår nya boendesituation som dessutom öppnade upp för billiga men härliga helgaktiviteter som Djurgårdshäng och gratismuséer i större utsträckning än tidigare då vi var tvugna att böka runt med bil och parkering för att komma till skott. Livet i dussinförorten var i många hänseenden bara en sorts förvaring i väntan på liv. 

Jag upptäckte att det var kul att hitta mina egna menyer och triggades av att ta med lunchlåda eftersom jag såg den sparade kronan (då: runt 80 kr/dag) som en graf mot frihet (1 600 kronor i månaden i tio år = 280 000 kr). Detsamma såg jag med allt, allt. Begagnat istället för nytt till barnen: ticktick. Skala ner användningen av dyra krämer: ticktick. 

Jag skapade mig en bekväm livsbas av kostnadseffektiva lösningar. Sparandet löpte, efter en omställningsperiod, på i bakgrunden som ett antivirusprogram på datorn. Jag tänkte inte ens på att pengarna fanns där och trattades in i min ISK varje månad. Jag upplevde noll lidande men max tillfredsställelse. För det är roligare att utmana sin kreativitet än att köpa lösningar.  

Men lyss: Jag behöll vissa saker. Jag föredrar Chanelparfym. Jag gillar yasuragi och skaffade ett rätt dyrt klippkort. Men det var livskvalitet varje gång jag tog mig dit. Jag älskar film och vill helst se den på bio varför ett medelmsskap i Stockholms Filmfestival köps varje år och därtill biljettkostnaden under pågående festival. Jag köper kvalitet när jag är tvungen att skaffa nytt (exempelvis skor och stövlar jag vet att mina fötter gillar), men kör därefter helt slut på dem. Vilket är en utmaning om man tar hand om kvalitetsskor, eftersom de då håller hur länge som helst.

Så svaret på frågan är: Det är inga problem att ha guldkant på tillvaron så länge man slaktat drakarna. Du har fett med para och några utsvävningar här och där gör egentligen ingen skillnad. Tvärt om, egentligen: Om du guldkantar dig i lagom dos håller du välbefinnande och motivation på bra nivå. 

Vi går på restaurang ibland. Typ en gång per år och då går vi på Riche eller Sturehof, för att till fullo få restaurangupplevelsen. Visst hade vi kommit lite billigare undan om vi då gått på en kvarterskrog, men det hade inte varit Riche. 

Framför allt måste man påminna sig att det räcker med tre-fyra take-aways av thai för att landa på samma prislapp som en episk kväll på Sturehof, som barnen kommer att minnas för alltid. Och eftersom vi aldrig tar take-away är det hela en icke-fråga. 

Det gäller helt enkelt att identifiera vad som är viktigt för just dig. När du väl gjort det kan du skrota resten och låta denna rest bygga framtida frihet. Själva frihetsbygget i sig leder till omedelbara positiva följdverkningar på din livskvalitet. Du kommer ganska omgående att sova bättre på natten när du känner att du anpassat din utgiftsmassa till att kunna hantera en annan inkomst. Det vill säga: Du skulle klara dig även om du blev sjuk, föräldraledig eller förlorade ditt jobb.

Du kommer, så snart du börjat bygga lite stash, att känna en lättnad i att kunna parera en kris. En av tre svenskar skulle inte klara av en oförutsedd utgift på 30 000 kronor. Och denna siffra är från 2022, gissningsvis är det ännu knepigare för folk idag. 

Man glömmer ofta att ekonomi är en del av välmåendet. Vi är [framförallt i Sverige] väldigt pigga på att prata träning och diverse kostdoktriner. Men ekonomi är tabu och dessutom tråkigt. Ändå är det en stor källa till relationstrubbel och allmänt dåligt mående. Så här skriver Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin vid Lunds universitet, i ovan länkade studie:

Personer som har svårt att betala sina löpande räkningar och saknar besparingar har en fördubblad risk över en 10-årsperiod att utveckla nedsatt psykisk hälsa.

Att leva ett sparsamt liv leder ofta även till ett antal andra positiva följdverkningar för hälsan. Du rör dig mer om du börjar gå, cykla eller åka kommunalt på grund av avyttrad bil. Du äter bättre om du lagar hemma istället för att gå på restaurang. Ett hem med färre prylar ger [åtminstone mig] större sinnesfrid och jag slipper lägga tid och energi på att gulla med dem. 

Därför blir jag ofta konfunderad när folk lägger huvet på sned och frågar om jag inte saknar guldkanten. För mig är ovan guldkant. Men kom ihåg: Slakta drakarna, gör en detox och addera sen en noga utvald guldkant.

Mvh
FruEfficientBadass

P.s. Jag minns att vi tangerat det här ämnet tidigare och ett tips är att läsa kommentarerna, det är inspirerande läsning. D.s.

Spartips glasögon

Veckan ägnas som du ser åt ålderstunga kategorier - grått hår och glasögon. En läsare bad om tips på billiga progressiva glas. Skam att sägandes har jag ingen erfarenhet av progressiva glas. Jag vet knappt vad det är. Är det när man behöver hjälp att se både på långt och kort håll? 

Jag blev närsynt i tonåren och när det var som värst kunde jag inte räkna handens fingrar på armlängds avstånd. Jag tror att jag låg på -5,25 på ena ögat och något bättre på andra. 

Vid 20 sponsrade min farmor en Lasikoperation vilket jag är evigt tacksam för. Det förändrade mitt liv, jag skojar inte. Det är otäckt att vara halvblind utan glasögon. Föreställ dig att du tagit ur linserna och gått och lagt dig och sen går brandlarmet mitt i natten. Har du då inte lagt glasögon bredvid dig på nattduksbordet kan du bara glömma att du tar dig ut i tid, jag hade garanterat snubblat in i en garderob och dött rökdöden.

För att inte tala om ett scenario då du på grund av ögoninfektion tvingats gå på krogen utan linser (eller glasögon eftersom jag är fåfäng) för att nästa morgon vakna bredvid en riktig rugguggla. 

Ingreppet var emellertid allt annat än trevligt. Det var otrevligt. Lasik hade precis kommit till Sverige och antalet utövare var få. Memira hade ännu inte gjort sitt segertåg över landet och jag gjorde min operation i en källare på Bryggargatan. 

Receptionen bemannades av två tonåringar i vita rockar och på våningen under huserade en - förhoppningsvis - ögonläkare (möjligen slaktare) från något land i öst. Han talade i vilket fall varken svenska eller engelska och vår kommunikation skedde medelst kroppsspråk. Han var rätt brysk också och jag fick inget skydd över ansiktet. 

Nedan följer ett parti jag känner att jag behöver triggervarna för. Om du tycker att ögonen är känsliga kan du hoppa ner till partiet som inleds med fet röd text.

Varför ska man han skydd för ansiktet när man genomför en ögonoperation av Lasiktyp undrar kanske du? För att man inleder operationen med att skära upp en tunn skiva ur ögat och lyfta upp den för att därefter skjuta laser in i det oskyddade ögat. Jag vet inte hur stor erfarenhet du har av att skära i ögon, men det skvätter en del. 

I det här fallet landar skvättet på patientens panna och kinder. Det här är en inte helt behaglig upplevelse och professionella utövare, som Sophiahemmet, lägger skyddspapper på patientens ansikte för att bespara hen från upplevelsen.

Sen kommer lasern. När man bränner laser in i öga luktar det ungefär som att du bränner hår. Det är inte heller särskilt trevligt, särskilt om din ögonläkare inte informerar dig om att så kommer att ske så att du kan förbereda dig mentalt. 

Eftersom min ögonläkare (?) var såväl sur som icke-språkkunnig kom varje moment som en överraskning. När lasern går igång låter det också rätt högt och vid första ögat ryckte jag till varpå han fräste någon form av tillrättavisning.

Sen inte ett ord. Det kändes sådär. En sak att frisören säger ”sitt still” i ett känsligt klippmoment. Men att en ögonläkare tillrättavisar en när man ligger med en laser i ögat är next level. Jag var övertygad om att jag nu sabbat operationen och att jag skulle få tillbringa resten av livet med piratlapp över höger öga. 

Hade mannen haft bara en procent förståelse för det mänskliga psyket hade han kunnat säga ett par lugnande ord, om än på sitt språk. Kanske nynnat en visa, visslat, vad som helst.

Men han fortsatte bara mol tigande på öga nummer två. Därefter fick jag två transparenta plastkåpor över ögonen och en folder av tonåringarna som jag skulle läsa vid hemkomst vilket gick sådär eftersom jag inte såg något. Eller såg och såg, det var som att någon hällt olja och grus i ögonen och det var ungefär så det kändes också.

Det gick väl ett par dagar och jag fick ta av kåporna (någon hjälpte mig läsa broschyren). Jag såg grumligt ett par dagar till men sen inträffade miraklet: Jag såg perfekt. Det var, vid sidan av barnens födelse, mitt livs halleluja moment. Obeskrivligt. Väck alla optikerbesök. Behöver jag ens säga att min optiker avrådde mig från operation?

Sen dess har jag sett perfekt. Möjligen med en liten försämring de senaste tio åren så jag kanske ligger på -0,25. Men vid mitt senaste optikerbesök i Hudik fick jag betyget 5:5. Det vill säga: Min närsynthet börjar ätas upp av min långsynthet (ålderssynthet) och nu ligger jag således nära nollstrecket. 

Det var för övrigt ett otippat trevligt besök och jag vill slå ett slag för kedjan Specsavers. Inte för att jag haft någon närkontakt av tredje graden med optiker sedan ögonoperationen så jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag kan ju inte undgå att höra om upplägget hos vissa andra. Min granne i Hudik (vars ekonomi jag försökte lyxfälla för ett par år sedan) stod med en dåres envishet fast vid sitt "abonnemang" hos Synsam. 

Jag fattar att man har ett abonnemang på mobilen, men på glasögon? "Jo men det är så bra, jag kan bara gå dit så får jag ett par nya". Ni hör ju hur skumt det låter, det är ju knappast välgörenhet de ägnar sig åt på Synsam. För som ni vet finns det inga gratisluncher och just abonnemang har dålig klang (tänk ”strumpabonnemang”)

Jag har förträngt priset för detta abonnemang, men det låg nog på runt femtusen per år. Vad får man för femtusen per år? I'll tell ya: Typ 20 par enkelslipade glasögon på Specsavers. Inklusive syntest, någon form av scanning av dina ögonbottnar och en timmes terapi med en utbildad optiker. För det var precis det jag fick på Specsavers Hudik. Jag ventilerade alla mina ångestar kring annalkande ålderssyn, torra ögon et al. 

Optikern pratade mig tålmodigt igenom mina bekymmer och gödde därefter mitt ego genom att säga att mina ögon var, och jag citerar "i toppform". Jag hade kunnat fria till karln (det är nämligen den här typen av komplimanger man har att förvänta sig efter 45).

Att tro att lågprisoptiker innebär låg kvalitet är (tror jag - rätta mig om jag har fel optikerfolk) samma sak som att anta att lågpris-indexfonder ger sämre avkastning än aktiv förvaltning. För tydlighetens skull: Specsavers är indexfonden och märksoptiken är Kuckelimucks aktiva förvaltning. 

Vad skaffade jag för glasögon efter min terapeutiska konsultation? Jag tog ett par vanliga och ett par slipade solglasögon. För även om jag hade på snudd på "perfekt syn" dras jag med ett problem efter ögonoperationen: Sämre mörkerseende. När jag möter trafik på kvällen bildar framljusen stora glorior som stör mig jättemycket. Glasögonen tar udden av detta. 

Dessutom känner jag mig som Tom Cruise när jag har på mig mina pilotglasögon. Jag vill minnas att jag betalade under tusenlappen för nedan (och då ingick synundersökning). Däremot försökte de sälja på mig försäkring och någon form av antirep-behandling som jag tackade nej till. Kanske är det där pengarna görs? I så fall är mitt frugala tips: Avstå alla extras.

Ledsen att inte ha bemött läsarens frågor om progressiva glas men detta var vad jag hade att säga om optik. Men jag är övertygad om att kommentatorsfältet har råd. 

Mvh
FruEfficientBadass

Frugal wins färga håret själv

Som uppmärksamma läsare noterat genom åren färgar jag mitt hår själv. Alternativet hade varit att låta någon annan färga det för 20 gånger pengen vilket är 20 gånger för mycket. Ibland stöter jag på dygdemönster som föreslår att jag ska sluta färga mitt hår men de förstår inte problematiken. Om jag slutar färga mitt hår kommer jag att addera 20 år till min ålder vilket är 20 år för mycket. 

Det är oklart hur mycket gråa hår jag har, men min gissning är att det ligger inom spannet 60-80 procent vilket, som du säkert förstår, är 50-70 procent för mycket. Jag hade kunnat leva med lite grå strimmor i det råttfärgade, men allt >50 går bort. 

Grått hår ligger i familjen och därtill kommer de i ung ålder. Jag vill minnas att min farmor började få grå hår redan i 25-årsåldern och detsamma var det för mig. Jag minns det väl, det första grå håret. Jag var nyss hemkommen från bröllopsresa och stod i hissen på väg upp till mitt dåvarande kontor. 

Hissen hade en stor spegel och därtill gott om naturligt ljus från stora fönster. Plötsligt ser jag det - ett liksom genomskinligt hårstrå som sticker rakt ut från tinningen. Jag begrundar hårstråt och ber min kvinnliga kollega, som också står i hissen, om en second opinion.

Hon säger då att "det där är bara ett pigmentfritt hårstrå, oroa dig inte". Jag drar en lättnadens suck och det är först i korridoren på väg ner mot kaffemaskinen insikten slår mig: Grått hår är hår som saknar pigment. Det är det som definierar ett grått hår. Damn.

Sen har det taktat på. I vilken takt vet jag inte eftersom jag färgar vid ungefär 1,5 cm utväxt. Det betyder att jag färgar ungefär var sjätte vecka eller åtta gånger per år. 

Att färga hos frisör i Hudik kostar runt två tusen och uppåt, jag skojar inte. Något har gått fel i tillgång/efterfrågan-mekanismen på frisörfronten däruppe. 

I Stockholm kan du få en färgning för runt tusingen. Jag har inte jättebra koll på prisbilden men i Fältans mindre pretentiösa salong Max kostar det 1 490 kronor. Jag antar att the sky is the limit här, du kan nog med lätthet hitta salonger i Stockholm som tar mer än Hudik.

Om jag skulle färga i samma utsträckning på salong skulle jag alltså behöva betala i runda slängar 12 000 kronor per år. Motsvarande siffra om jag köper eget och fixar i badrummet blir någonstans kring 600 kronor. Diffen, lagd i en indexfond i 30 år, blir nästan ofattbara 1,2 miljoner. Varför 30 år? För att jag räknar med att läggas in på demensboende vid 80 och då kommer ingen orka färga mitt hår. Inte bryr jag mig då heller. Frågan är vad jag ska med 1,2 miljoner när jag blir dement, kom gärna med förslag i kommentatorsfältet.

Jag använder lite olika märken och nyanser. Mest använder jag Garnier Nutrisse, den liggande damen nederst (76 kr om jag ser rätt med mina åldersskumma ögon). På somrarna händer det att jag väljer en ljusare nyans, alternativt gör jag några tunna slingor för att boosta sommarlooken. Jag försöker att bara färga själva utväxten så att håret inte blir för slitet. 

Det krävs emellertid en investering innan du kör igång. Du behöver en slabbedabbtröja. En tröja du kan ha på dig medan du färgar ditt hår för att skydda eventuellt linne och/eller underkläder. Såvida du inte vill gå omkring naken hemma, som en galen människa. Min ser ut som nedan:

Man kan tro att den tillhör en fransk Hannibal Lector, men den är min, fyndad på loppis för några tior. Sen vill jag slå ett slag för frisrösaxen så att du med axellångt hår i icke-frisyr kan passa på att klippa topparna i samband med färgningen och på så vis addera ytterligare någon mille till ISK:en.

Min är från Tweezerman och kostar runt 400 kronor, vilket du sparar in på gissningsvis en klippning. Fördelen med att fixa sitt eget hår är att det går snabbt. När jag väl tagit beslut går det på 45 minuter från a till ö. Om jag bara ska klippa går det på två minuter.

Hur klipper man sitt eget hår? Konsultera YouTube. Jag har inte kontrollkollat dessa filmer, men se här, här eller här för inspiration. Att döma av tumnaglarna är det den sista videon som närmast liknar min metod. Jag delar håret i mittbena och fäster det i två tighta råttsvansar precis bakom öronen. Sen drar jag ut en svans mellan pek- och långfinger så att det blir som en platta av hår och sen klipper jag någon centimeter. Det går på en sekund. Sen gör jag likadant på andra sidan.

När jag torkat håret och fönat det i min vanliga frisyr kollar jag i backspegeln om det sticker ut någon tåt någonstans. Det gör det i regel. Så även efter ett frisörbesök, är min erfarenhet. Då efterklipper jag, tjopp tjopp. 

Nuförtiden får jag också hjälp av 15-åringen som är skicklig på dylikt. Då kammar jag håret bak på ryggen och så klipper hon rakt av. Nu går hon dessutom frisörprogrammet på gymnasiet så om ett par-tre år kommer jag att få en riktig salongsupplevelse, inklusive obekvämt småprat och försök att sälja på mig dyra hårprodukter. Man säger att det kostar två miljoner att föda upp ett barn. Det här blir lite av Return On Investment. 

Ja, så mycket mer att säga i frågan har jag inte. Färgar du ditt hår?

Mvh
FruEfficientBadass

Återgång till arbetslivet - skillnad nu och då

”Berätta om återgången till arbetslivet, skillnad nu och då?”. Så lät önskemålet kring ämne från en kommentator i "Önskeinläggs-inlägget". Jag har ju tangerat ämnet i ett tidigare inlägg, men eftersom jag nu närmar mig årsdagen kan jag brodera ut lite mer.

Om jag ska sammanfatta det i en mening kan jag säga att det inte rör sig så mycket om att arbetslivet förändrats, utan att jag valde en annan typ av jobb. På vilket sätt var detta en framgångsfaktor?

1. Jag valde ett jobb på landsorten, ej i Stockholm. Detta gör stor skillnad för stressnivå och fladder. Med ”fladder” menar jag det stockholmssyndrom som gör att företrädesvis tjänstemän tar jobbet på blodigt allvar vilket resulterar i onödiga arbetsplatskonflikter, rödflammande chefer som kräver krismöten i tid och otid samt diverse backstabbing. Jag har inget av detta i min nuvarande tjänst. Däremot skrattar jag på jobbet nästan varje dag, ibland flera gånger.

2. Jag valde ett prestigelöst jobb. Jag gick från att vara marknads- och försäljningschef i ett börsnoterat, internationellt industriföretag till att bli fältsäljare i ett svenskt onoterat bolag i en oglamourös bransch. Min bransch drar inte till sig strebrar. Det gör att fladdret minskar. Jag tror till och med att det finns en graf som förklarar detta orsakssamband:

3. Jag valde ett jobb utan krav på facetime. Så länge jag når mina mål får jag inga följdfrågor på var/när/hur. Det innebär att jag någon gång ibland går in och tillbringar lördag förmiddag på jobbet för att få några surdegar ur händerna. Men det innebär också att jag någon gång har checkat ut tidigare en fredag för att vegetera i bubbelpoolen på Centralbadet. Jag har inget emot att jobba mycket och intensivt i perioder. Men det bygger på att jag i perioder INTE behöver jobba mycket och intensivt. Det jag tycker är helt själadödande däremot, är uttalade eller outtalade krav på att sitta av tid i ett kontorslandskap, oavsett om det finns saker att göra eller inte. 

4. Jag har ett jobb med stor variation. Ingen dag är den andra lik. Jag får utlopp för mitt sociala behov i kundkontakt med folk på alla nivåer inom regionens företag. Jag får också se unika och stundtals spännande miljöer ute hos kund. Så sent som för en vecka sedan var jag på en anläggning med högsta säkerhetsklassning där jag fick se stora coola maskiner manövrerade av Riktiga Män i varselkläder och skit under naglarna.

5. Jag har trevliga och hjälpsamma kollegor. Se punkt 1.

6. Jag har en bra chef. Se punkt 1.

7. Jag har bra lön. Jag vet inte hur det gått till, men jag ligger på en lön som i min värld är 10 lakan för hög för det jobb jag gör. Och jag tror inte att det beror på att företaget vid min anställning gjorde [den korrekta] bedömningen att jag var en fixstjärna. Utan det är där lönerna för den här tjänsten ligger. Så antingen har jag under åren i ekorrhjulet bara blåst mig själv genom att tro att en chefstjänst genererar väsentligt högre lön. Eller så har lönerna ökat markant under de år jag inte jobbade. Oavsett vilket tackar jag och tar emot.

Så summerat. Jag är rimligt nöjd över att jobba. Trots att jag inte hinner gå hemma på gården och skrota. Jag är glad över skrotåren och jag kommer inte att jobba fram till ordinarie pension, rest assured. Men som jag tidigare missionerat: Det är bra mycket roligare att jobba när man har ett rejält stash på banken. 

Måste jag jobba för att klara av min Flamingo-FI? I själva begreppet Flamingo-FI ligger ju att man helt eller delvis jobbar i perioder så svaret är ja, särskilt om jag vill göra extravaganta saker som att ibland ta ett glas rosé på Negresco. 

Tanken den här rundan var ju att jag skulle jobba tills det lugnat ner sig på världshaven kring vuxensaker som inflation, höga räntor etc. Och dessa saker har ju inte löst sig sist jag kollade, vi måste tydligen ta en ekonomisk smäll ink. ökad arbetslöshet först om jag förstått saken rätt. Rätt tajming för uppsägning blir således tidigast om 1,5-2 år. 

Det enda jag vet är att det just nu sitter som en smäck att få in en heltidslön och jag kommer nog att känna så under ett bra tag framöver. Särskilt eftersom barnen för tillfället kostar skjortan och halva ärmen. Vi bekostar ju äldsta barnets hyra samt bidrar till övriga omkostnader under studierna. Detta kommer att pågå i nästan två år till, eftersom den folkhögskoleutbildning han valt ger studielån först ett halvår efter att han fyllt 20. 

Flytten till Stockholm var också ett slukhål av utgifter. En vägg var tvungen att byggas, loftsängarna bytas mot golvsängar, mannen vill ha ny tv (orkar inte gå in på det men jag är beredd att hålla med då samtliga inblandade riskerar stroke varje gång vi försöker göra något avancerat med åbäket, som att streama), barnen blev i ett mammasvagt ögonblick lovade en rejäl hacka till nya kläder inför skolstarten och minstingen fick gå till frisör för "lager" vad nu det betyder men det inbegriper inte klippning med min hobbysax i badrummet. 

Den ljuvligt kostnadsfria kulturskolan i Hudik byts mot privatlektioner eftersom Stockholm har eonlånga köer och därtill den dåliga smaken att förlägga musikundervisningen till kransförorterna vilket inte är ett alternativ med ett barn som knappt hittar till närmaste T-banestation.

Det formligen rinner stålars ur min privatekonomi just nu och räntorna...nej, jag vill inte ens prata om det, det är för jobbigt. Dessutom orkar jag inte med förnumstiga kommentarer från er som lyckats hacka boende på liten ort och saknar lån. Vi har lån, ok? STORA lån. Vilket fram tills helt nyligen var en icke-fråga, men nu har det blivit en fråga. 

Så summerat: Arbetslivet har nog inte förändrats, men mitt val av arbetsplats/ort samt min egen inställning till jobb har förändrats. Familjen vill gärna se att jag omallokerar till Stockholm men det sitter långt inne att släppa den här gobiten. Det känns som att jag hittat en glipa i systemet. De får kicka ut mig helt enkelt.

Mvh
FruEfficientBadass

Västkustveckan

Det kom ju några önskemål om att redogöra för västkustveckan i kommentatorsfältet till "Önskeinlägg". Någon refererade till en "reseguide" som verkade ha utlovats. Inte av mig i alla fall, för min västkustvecka var allt annat än heltäckande. Men jag kan ju ta tillfället i akt att visa lite bilder. För fint är det, måste tillstås, även om jag som Stockholmare föredrar de lite grönare kobbarna på östsidan (GBG shitstorm coming up).

Utsikt från huset

Vi hyrde ett hus i Stockevik tillsammans med min svägerska med familj. Det var lite lustigt, för min svägerska - trots att hon är västkustare - hade tagit fel på ort så bara någon timme innan incheck trodde vi alla att vi skulle till Stockevik på Orust. Men det var alltså Stockevik mellan Fiskebäckskil och...andra ställen. 

Dagen vi kom dit visade sig västkusten från sin bästa sida. Glittrande vatten, goa gôbbar, krabbor och maneter (hua). Huset var fantastiskt. En stor vit villa med gott om utrymme för oss nio. Själv sov jag i en utbyggnation med ateljétak, säkert fem meter i höjd. Två rymliga badrum, varav det ena var nere i källaren men där spökade det enligt 15-åringen, som gråtande ringde mig vid dusch och krävde eskort upp (hur ska de klara sig i livet barna?).

Enligt väderprognosen skulle det vara fint i två dagar och därefter regn varför vi ägnade de första dagarna åt bad. Naturligtvis Lysekil med dopp från klippor men också i Stockevik. En tidig morgon cyklade jag ner till Fiskebäckskil och chillade med överklassen som hasade runt parvis i vita morgonrockar längs med strandpromenaden.

Inte mitt barn tyvärr, de dyker inte sådär.

Sen gick vi mycket i närområdet. Naturen är överjordiskt vacker och promenadslingorna väl ingådda (ord?). En favorittur var upp för en närliggande kulle och ner i en vik där vi hittade allsköns vattendjur till småkusinernas förtjusning. 

Jag tog också en dygnslång tur till min vän Blottaren i Dalsland. Nedan exponerar hon sig för en stackars man som hamnat på avvägar. Vi spelade 20-frågor-i-bastun, badade näck och fick egenskjuten älg i den möraste bourgignon jag någonsin ätit.

Jag fick också en guidad rundtur i området inklusive Dalslands konstmuseum och ingenjörshistoria i en avancerad akvedukt. Ni kanske tror att jag driver med er nu, men det var en snudd på livsomvälvande upplevelse. Akvedukten i Håverud alltså. 

Jag besökte också köpcentret i Mellerud, men det var lite läskigt. Folk dekorerade sina cowboyhattar med hajtänder och jag svär att jag såg en banjo i baksätet på en Cheva på Coops parkering. (Hoppas nu inte att jag har läsare i Mellerud).

Övrig tid la vi på att besöka sevärdheter som Ikea i Uddevalla samt en stor mängd loppisar. Resan sammanföll med att äldsta barnet precis fått erbjudande om bostad, så fokus var på att hitta lämplig säng inför e-order samt diverse köksrekvisita. 

Skotterud är tydligen nya Sultan.

Jag har säkert berättat att jag under consumer sucker years hängde på Ikea så gott som varje månad, kanske flera gånger faktiskt. Jag älskade Ikea. Nu avskyr jag Ikea. Jag får nästan kvävningskänslor där inne och hatar att de lyckas skjutsa mig igenom köpvarvet, som om vore jag en labbråtta (vad hände med genvägarna?)

Men barnen ÄLSKADE stället och då inte enbart barnavdelningen. Nej, alla soffor skulle provsittas, alla gardiner skulle kännas på. Så går det när man ägnar sig åt avhållsamhet, det blir exotiskt. Ni må tro att de skämdes när jag lekte OS vid utgången (sprang ut med händerna höjda mot skyn i en segergest). 

En annan köpupplevelse var Erikshjälpen i Uddevalla. Det var folkfest. När vi kom dit stod folk och köade. Inne var det typ 1,90 i takhöjd och sååå varmt, sååå trångt. Hemifrån-flyttaren hittade en del grejer men jag satt mest i cafét och tittade på klockan. Men jag lyckades få med mig ett par buntar linneservetter till ingen peng alls.

Vi rådfrågade också en granne om vad man kunde hitta på en regnig dag. Hon rekommenderade en sorts outlet någon timme bort. Där skulle också finnas en helt "fantastisk lekplats", och eftersom småkusinerna har mycket energi tyckte vi att det lät värt att pröva. Jag kan för mitt liv inte minnas vad stället hette, men den läsare som på Insta sa att hon hade ställe i Grundsund kan säkert fylla i luckan. Tror det låg på Orust eller Tjörn. 

Det var i alla fall ett inferno. Jag begriper inte hur folk frivilligt åker dit. Det var som en sorts miniatyr av Ullared med en massa skit och hur mycket folk som helst. Huvudattraktionen var tydligen "restaurangen" där man kunde äta billiga räkmackor. 

Restaurangen kändes mer som matsalen på ett ålderdomshem (reviderat efter kommentar) och jag drabbades av akut olust. Det gjorde övriga familjemedlemmar också, så vi lämnade rätt snabbt. Men det var fin väg till och från, man åkte färja vid flera tillfällen.

Den kanske bästa dagen så som jag minns det var när alla drog iväg på utflykt utom jag som fick huset för mig själv. Min man tog barnen på Liseberg och resten drog tillbaka till Lysekil för att besöka Havets Hus. Jag låg inomhus och läste hela dagen. 

Nu låter jag som en världsfrånvänd och asocial person men det stämmer bara delvis. Vi hade härligt umgänge under resten av tiden, stora middagar med sammanlagt fem barn, ibland gäster från Göteborg, och det gladde oss mycket att kusinerna fick så mycket tid tillsammans. Tid för vad? Att spela in TikTok-videos såklart. 

Extra dimension blev det ju av att äldsta barnet nu flyttar hemifrån, så det var lite "sista-sommaren-med-gänget"-känsla. En annan USP var att jag fick mycket tid med min svägerska och hon är alltid rolig att hänga med. Hon gav mig rejält med input till mitt nästa bokprojekt som tangerar ämnen som estetik.

Ja som ni ser har jag inte så mycket att bistå med i västkustfrågan. Jag kan absolut rekommendera det. Västkusten alltså. Man kanske inte måste hyra ett så dyrt hus som vi gjorde (jag törs inte ens skriva ut siffran) utan ta hjälp av STF för tidig bokning (de lär gå åt snabbt). Det vi gjorde bra ur frugalt perspektiv var att vi i princip bara åt hemma. Folk vaknade sent så det blev frukost och middag, på sin höjd en glass på stan. 

Veckan avslutades i Göteborg och min svärfars 80-årsdag. Se så stilig han är i sin 2nd hand-fyndade smoking.

Mvh
FruEfficientBadass