Läsarfråga: Hur förhålla sig till buffert?

Halloj! Nu är jag tillbaka från semestern på riktigt. Det var ett tag sedan jag var inne i mailen och det gladde mig att jag fått en läsarfråga. Så här lyder den:

Hej Fru EB!

Jag kan inte ens komma ihåg hur jag snubblade in på din blogg i våras, men jag gissar att jag sökte efter något vettigt i FIRE-svängen att läsa och i detta dök du upp. Till att börja med så vill jag tacka dig för ditt ihärdiga bloggande (bör väl tilläggas att jag började mitt läsande från där du började ditt bloggande) och för kloka, roliga, välformulerade och insiktsfulla texter. 

Tänk att jag skulle hitta en person som vurmar så för det jag alltid haft nära hjärtat (städning/minimalism) till något som jag funnit stort intresse för på senare tid (FIRE med allt vad det innebär). 

Just nu är jag i min läsordning på oktober 2019 och vågar inte hoppa i tågordningen, men i min egen resa så har en fråga dykt upp som jag trots sökfunktionen i bloggen inte hittat svar på. Precis som rubriken till detta mail lyder "om det är någon jag skulle rådfråga så är det du", kommer här min fråga (och jag kan tänka mig att läsa det inlägget/svaret även om det bryter ordningen):

Jag har väl 20% consumer sucka kvar i mig och min ISK-resa nådde en milstolpe under slutet av förra året då jag hade sparat ihop till en kontantinsats för ett gemensamt boende med sambon. Jag "tömde spargrisen" och sakta men säkert har de korvören som fanns kvar växt sig till dryga 72000:-. Nu har jag beslutat mig (inspirerad av dig) att påbörja min resa till större valfrihet och att (om jag så känner) inte behöva jobba fram tills pensionsåldern. Det är här jag stöter på lite patrull i hjärnan så att säga. För jag har ingen "buffert", allt det jag har är det som ligger på ISK (lex indexfonder) och det jag undrar inför den här fortsatta resan är: 

- Ska jag fortsätta lägga alla ägg i ISK och i sådant fall "if shit hits osv" ta från dessa pengar? 

Eller

- Ska jag bygga upp en buffert och hur stor sådan? Snackar vi tre månadslöner efter skatt eller är det något annat jag bör ha i åtanke? 

Övrig "caseinformation": Är 37 år gammal utan barn/barnfri (och utan att planera för att skaffa barn) och sambo. 

Bring it away kommentatorsfält!

Mvh

FruEB

Tillbaka från semestern

Nu är jag tillbaka från min semester och kommer att registrera närvaro för resten av sommaren (i en bransch som stänger ner under sommaren kalla mig geni). Det var en underbar semester med en pensionärsbussresa ner genom Europa och jag fick bekräftat det jag länge misstänkt: Att jag i själen är 70+. Jag och särbon har nya bästisar i detta ålderssegment, underbara människor.

Fördelen med att befrända folk i livets slutskede höll jag på att säga, men det heter ju SENIORER, är att de i regel har ackumulerat stora tillgångar. Inte så att vi sol-och-vårade någon, men om ett rart par erbjuder sig att hyra ut sitt hus med infinity pool och utomhuskök i Toscana till nästa sommar, är ju det ett bra alternativ. En winwin. 

Vi har för övrigt skrattat så mycket under den här resan. Både med våra medresenärer och ibland även diskret åt dem. Exempelvis åt den kvinna som satt precis bakom oss vars kommunikativa metod var att rakt ut i luften ropa ut ett uppkommet behov. "VATTEN! MED BUBBLOR!" etc. samtidigt som hennes man imperativt hyschade henne. "KAFFE!" [hyschhh]. Det har blivit vårt nya meme hemmavid. För övrigt sjukt effektiv härskarteknik. Varje gång min särbo (på skoj visserligen) hyssjar mig när jag (på skoj visserligen) ropar "KAFFE" blir jag både stressad och skamsen innan kroppen registrerar att det är ett rollspel.

Eller det Klagande Paret (det fanns några att välja mellan) som ondgjorde sig över vår resa glorifierandes en tidigare bussresa med annat bolag, eller tvärt om. Exempel på klagan: En guide på en tidigare resa som var tidsoptimist och därför gjorde att de anlände etapper på resan med fördröjning mot schemat (som att dessa pensionärer hade någon som helst tid att passa, ever). 

Eller vår favorit: Paret som var missnöjda över att det inte lagts in "egentid" i utflyktsschemat. Det gjorde nämligen ett konkurrerande bussföretag och det var så bra och tydligt så att man såg när det var dags att inte göra någonting. När jag och särbon påpekade att man ju inte var tvungen att följa med på alla utflykter möttes vi av tomma oförstående blickar. 

Summa summarum: Vi brände genom Tyskland, stannade tre dagar i vackra Bad Gastein med utflykt till bland annat Hitlers Örnnäste  och sedan fyra dagar i norra Kroatien. Jag fick verkligen mersmak på Balkan och skulle gärna vilja utforska exempelvis Montenegro, Albanien och Slovenien framöver. Se exempelvis slovenska Bled, en stad som tagen ur ett Disneyprojekt.

Nytt ämne: Igår söndag hade jag för första gången på länge måndagsångest. Och det är detta jag behöver lite hjälp att nysta i. Jag besitter ju i detta nu en tjänst så lugn och komfortabel att jag aldrig varit med om dess like, därtill med den bästa lönen jag någonsin haft. 

Jag borde med andra ord knipa käft och försöka vidmakthålla situationen så länge det bara är fysiskt och psykiskt möjligt, för jag kommer inte att orka mig ut på jobbjakt igen. Det är den psykiska aspekten som förbryllar mig givet att jag är här på frivilligbasis och egentligen kan säga upp mig när som helst utan personlig konkurs som följd. 

Ni som läst mig länge känner till hur jag mådde i slutet av min tid som försäljningschef inom industrin (kan ha varit typ 2017) och hur jag led i kontakt med Kunden Från Helvetet. Nu har jag förträngt stora delar av KFH och det har nog han också givet att han enligt branschtrumman gick in i väggen runt 2020. Men han var Hemsk. 

Han var värre än Hemsk. Han förföljde mig dagtid med aggressiva samtal och mail med hot om att sluta handla (vilket hade inneburit slutet för vårt företag) om vi inte sänkte priser, han förföljde mig nattetid i mina mardrömmar och han hade absolut gehör för när han skulle skicka ett katastrofmail med röda utropstecken med krav på omedelbar rättning i ledet över någon skitsak (sista veckan i juli) parat med en fäbless för utskällning inför andra (på den tiden fanns inte Teams men vi hade gruppsamtal i telefon där han ibland gick igång och körde en bunkerföreställning). 

Vid något tillfälle var jag och samtliga närvarande kollegor tvungna att efter ett utskällnings-telefonmöte gå ut och röka på lastkajen (även de som inte rökte) och efter en stunds tystnad var det någon som frågade: "Vad var det som hände?". Next level corporate satan m a o. 

När vi i ett möte informerade KFH om att jag skulle sluta vände han sig om mot vår vd (hade det funnits en vit fluffig katt i rummet hade han haft den i knät), log ett djävulsgrin (ok det här är nog en efterhandskonstruktion) och sa: "Men så bra [vd], då får vi en chans att lära känna varandra lite bättre framöver". Min chef blev alldeles likblek, som om allt blod försvann ur hans kropp (och detta är ICKE en efterhandskonstruktion). Två veckor senare sa även han upp sig och även om han inte ville erkänna det tror jag att det var denna hotande handover som slutgiltigt fick honom att ta beslutet att lämna. 

Anyheuw, efter den här två år långa perioden av pina (där fanns även andra pinor men KFH var boostern) drog jag ur pluggen och efter en snabb kraschlandning inom start-up-världen gick jag på en fyra år lång rast från gängse yrkesliv och trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle komma tillbaka. Men inflation och elpriser motade mig in igen och en separation senare var det rätt najs att ha en löpande inkomst. Efter bostadsförsäljningen behöver jag inte jobba för att överleva fram till ordinarie pensionsuttag och detta är en viktig parameter för mitt dilemma (eller lyxproblem, såpass mycket självinsikt har jag). Fakta:

1) Det jobb jag har nu är inte nödvändigt för min överlevnad. Jag hade kunnat säga upp mig i skrivande stund 7 juli och jobba min sista dag 6 augusti. 

2) Jobbet ger bra betalt för minimal arbetsinsats.

3) Jag har i dagsläget inte så vansinnigt mycket annat som pockar på min uppmärksamhet i livet som får stå åt sidan på grund av förvärvsarbete. Ingen akut psykisk ohälsa i familjen, visserligen en gammal bondgård som ständigt ropar på hjälp men den kan jag inte fixa med under skolterminerna på grund av hemmaboende barn. 

MEN

och du kommer mitt dilemma: Jag har fått en kund som visserligen inte kan mäta sig med KFH (det kan ingen), men han har tillräckligt av obehaglighetstendenser för att trigga mina gamla kroppsminnen av densamme. Kanske lite som att folk som varit med om en brand har svårt för lukten av en urbrunnen tändsticka. Det räcker med att han skriver ett kortfattat mail med ordalydelser som "Ni måste lösa det här nu" för att min puls ska dra iväg. Kunden är lite av en oslipad diamant eller vad man ska säga, inte uppvuxen i det corporata bullshittandets magiska land utan är mer "self made man" med bakgrund inom motor, så han behärskar inte heller inlindandets skrivkonst. Istället för att skriva:

"Hej! Hoppas allt är bra med dig! Vi har ett styrelsemöte nästa vecka och skulle behöva ha besked om status på ärende X för att kunna leda vårt projekt Y vidare. Om du har möjlighet att ringa mig under dagen vore jag tacksam. Med vänlig hälsning/Kund"

skriver han:

[i ämnesraden] "RING MIG!!!!!!!"

När jag då ringer upp är det oftast ingen fara, han får ur sig den stress han själv erfar genom att jagas internt av sina chefer och sen lägger vi på [oftast] i någon form av samförstånd. Men innan jag hunnit lyfta på luren och ringa honom hinner jag försätta mitt system i krisläge. Den ångestboll i bröstbenet och de otäcka stickningarna i fingrar och tår jag erfor dagligdags med KFT drar igång di-rekt och det tar mig någon halvtimme efter ett sådant samtal för att systemet ska lugna ner sig.

Blott misstanken om att det skulle ligga kortfattade mail i min inkorg en dag som denna, första dagen efter semestern, gör att jag hela helgen kände det som att det låg en grå, fuktig filt över min tillvaro. Inget kändes riktigt kul, jag hade en oro och en rastlöshet i mig som inte gick att leda bort, ens med moules frites och chablis. Jag har tack och lov aldrig drabbats av psykisk ohälsa i form av [klinisk] oro och ångest och det här är det närmaste jag kommer vilket i min värld är illa nog. Eller ska man känna så här? Är det en del av lifvet?

Min särbo säger att jag behöver distansera mig från det hela och förstå att det är mitt förflutna som triggar de här oproportionerligt starka reaktionerna. Han tycker att jag bör tala med någon professionell om det. Jag vet ju att han har en poäng. Samtidigt hyser jag en förhoppning om att min tid i gängse yrkesliv inte ska vara alltför länge. Kanske ett par år till. Är det värt det att lägga tid hos en terapeut för att lära sig att öppna mail med versaler i ämnesraden? Eller är det normalt att ha ett visst mått av yrkesrelaterad oro? Är det kanske inte rentav det här jag har betalt för, filtrera kunds oro/bökighet så att resten av organisationen får sköta sitt?

De på vårt företag som uträttar faktiskt arbete, exempelvis de som tar fram alla rapporter och underlag till kund, verkar inte känna den här typen av stress. En nära medarbetare till mig, tillika min rapportmakare, säger att hon aldrig skulle kunna tänka sig att ha kundkontakt just för att hon tycker att de verkar så besvärliga att ha att göra med. Å andra sidan lägger hon betydligt fler mantimmar på jobbet än jag. 

Rörigt inlägg. Vad jag egentligen trattar ner till är följande frågeställning: 

a) Ska jag bita ihop och köra de åren som återstår med ångestpåslag

b) Ska jag göra detta parallellt med terapi eller

c) Ska jag säga upp mig och leva ett liv befriat från yrkesrelaterad oro?

Mvh
FruEfficientBadass

Min [mar]drömsflytt

Jag har nu genomfört min tredje flytt på två år. Varför flyttade jag? Det korta svaret är att jag drog ner min hyra med femtusen i månaden, vilket är pengar det med. Det långa svaret är att jag därtill också gillar den nya lägenheten bättre. Den är inte så ny och institutionsartad, utan mer skavd och patinerad. 

Dessutom är läget trevligare. Balkongen ligger bättre till rent planlösningsmässigt och jag har med denna flytt gjort slut på min två år långa kökssoffesovning. Vardagrsrummet i denna lya är stort nog att husera en 160-säng i en hörna, runt vilken jag byggt upp en enligt mig rätt uthärdlig gardinlösning. Lyxen att slippa bädda ut en soffa varje kväll! Därtill slippa surret av kyl och frys. 

Men flytten var såväl dröm som mardröm. Dröm för att jag numera är ett flyttproffs och nu undvek att gå i en del av de fällor jag gick i när det begav sig i november. Jag läste på mer om flyttbolagen, tog in offert från sju och ställde kontrollfrågor av typen: "Kan ni säkerställa att flytten påbörjas tidig morgon" för att undvika föregående scenario med två klena pojkar som dök upp runt 13 och sedan inte anlände nya stället förrän vid halv åtta på kvällen. 

Ni känner mig, jag är effektiv, och jag plockar helst upp flyttlådorna i realtid medan flytten pågår så att flyttfirman kan ta med sig merparten av lådorna när de åker. Det var svårt att hinna i förra flytten eftersom de kom så sent och jag hade vänner på middag (de kom med middag alltså) i kombination med att flyttkillarna inte läste på lådorna vilket gjorde att jag var tvungen att flytta om lådorna i lägenheten innan jag kunde packa upp. 

Dessutom hade de av någon outgrundlig anledning plastat in alla mina loppisfynd till möbler i gladpack vilket förklarade varför det tog dem närmare sju timmar att lassa in bohaget från en etta i sin flyttbil. I denna flytt parerade jag sådana dumheter: Bara hiva in skiten, jag bryr mig inte om några skråmor.

De jag använde nu var en dröm. Kom prick klockan åtta, tre stadiga bitar, de jobbade samspelt och effektivt och det första lasset anlände min nya bostad redan två timmar senare. Jag var i princip klar med allt uppack den kvällen. 

Den stora energitjuven i denna flytt var hyresgästen i den lägenhet jag flyttade till. Mitt officiella tillträde var 1 juni. Givet skicket på lägenheten (knarkarkvart) hade jag fått ok på total ytskiktsrenovering av min hyresvärd SKB. Den tidigare hyresgästen menade då att han skulle flytta ut redan i slutet av april så lägenheten stod till vårt förfogande redan under maj månad, vilket ju var väldigt snällt av honom. 

Problemet var bara att när maj kom var han ännu inte utflyttad. Han verkade heller inte ha några konkreta planer på att göra det. Okej, varken han eller hans barn sov i lägenheten utan på annan adress. Gissningsvis hade de tagit med sig tandborste, tandkräm och pyjamas men inte mycket mer än så.

Till saken hör att familjen gillade prylar. Man ska inte missbruka termen hoarder, för det är en mental sjukdom vilket jag inte tror var fallet här. Icke desto mindre: Det var MYCKET prylar. Fullknökat. Målaren vände i dörren och sa att vi fick återkomma när stället var utröjt. Golvläggaren likaså.

Ytterligare ett komplicerande faktum var att hyresgästen i fråga hade en något ansträngd familjesituation under denna period. Jag vill av respekt för hen inte gå in på vad, men låt oss säga att det bar mig starkt emot att ringa och tjata, särskilt som jag inte hade någon som helst laglig rätt att ta hans lägenhet i besittning redan i maj (även om det var det vi kommit överens om och planerat utifrån med alla inblandade hantverkare).

Men i mitten av maj kunde jag inte hålla mig längre utan hörde av mig och erbjöd mig att stå till tjänst med packhjälp. Jag hade vid det här laget förstått att den tidigare hyresgästen var min diametrala motsats i flyttsammanhang det vill säga en amatör. Hans vid stunden röriga privatliv var möjligen en förvärrande faktor. Jag har emellertid skäl att misstänka att han även under normala omständigheter hade varit en flyttkatastrof.

Han hade inte ens skaffat flyttlådor eller bil (jag tror inte att han hade körkort) utan min bild är att han då och då pep förbi lägenheten och lassade ett par kassar på en pirra som han drog till sin nya adress. I den takten hade jag kunnat flytta in Q3 2027 varför jag forcerade ett ingripande som inbegrep en tur till Byggmax för att köpa flyttlådor av billigaste sort och lån av nyckel. 

Med hyresgästens tillåtelse började jag därefter packa hans prylar. Det var en märklig känsla måste jag säga. Jag rekommenderar ingen att låta någon annan packa ens grejer. För det första: Flytt är väl det mest givna tillfället att rensa bland sina saker? Jag packade regelrätt skräp. Nej, värre än skräp. På balkongen hade han exempelvis samlat barnens naturfynd och eftersom jag inte vågade slänga någonting packade jag en stor mängd grenar, kvistar och stenar. 

För det andra brukar ju de flesta ha saker av privat natur i sitt prylbestånd. Jag går inte in på den frågan, men låt mig säga att jag kom den här familjen väldigt [ofrivilligt] nära.

Därefter kom vi överens om en dag när hyresgästen skulle ordna med bortforsel av de 43 kartongerna (ej inbegripet förrådet som jag senare förstod huserade ungefär lika många kartonger, byggda på höjden så att de nästan slog i taket) och diverse kassar, sopsäckar, resväskor med kläder etc. För att inte tala om möblerna bland annat en sjusitssoffa och en våningssäng i stål som inte gick att demontera och som inte gick ut genom sovrumsdörren. Där har vi TipTapp-snubben att tacka som till slut lyckades stycka besten.

När jag nämnde omfånget för hyresgästen såg han nästan chockad ut. Jag tror att han hade föreställt sig att han skulle engagera sin flickvän (som hade körkort) att köra några turer med sin bil och sen skulle det vara klart. Jag förklarade att ett bohag av den här storleken behöver minst en hyrd skåpbil, helst en flyttfirma med lastbil. 

Men till detta fanns ingen tid, vi behövde få iväg sakerna omgående för att golvläggaren skulle ha en sportslig chans att göra sitt innan målaren skulle in och göra samtliga väggar, tak och snickerier. 

Peak kaos inträffade när plötsligt hans exfru dök upp och de började dividera om att göra bodelning av de 43 lådorna (plus förrådet) på plats i trapphuset (de var visserligen skilda sen två år men hade inte riktigt hunnit med detta…). Min särbo och jag sökte vid det här tillfället varandras blickar och om blickar kunnat tala hade de sagt: ”Ge mig en sextona gin & tonic för jag orkar inte se skiten”. 

Men det slutade med att snubben fick beställa en svindyr TipTapp som forslade rubb och stubb till återvinningscentralen. Förrådet jobbade hen på ytterligare någon vecka men där var jag inte lika stressad eftersom det inte skulle renoveras. 

Flyttstäd var inte att tänka på. Jag hade redan från början sagt att han kunde skippa den biten eftersom jag ju fick tillträde innan officiellt inflyttningsdatum varför detta kunde ses som någon form av byteshandel. Dessutom gissade jag att städning inte var denna mans forte. 

Gissningsvis hade han aldrig städat lägenheten. Kanske hade han dragit dammsugaren över öppna ytor vid något tillfälle, men mer än så betvivlar jag var gjort. De brokigt tapetserade väggarna hade hål schweizerost style och därtill outgrundliga stora fläckar. 

En tidigare hyresgäst hade målat fondvägg i ett i övrigt blommigt rum och även passat på att måla delar av snickerier och lysknappar fränt kornblå. Ovan problem löste sig kemiskt med hjälp av målaren. Värre var det med kök och badrum.

Spisen. OMG spisen. Jag tror att han förutom regelbunden pommestillagning även vid någon tidpunkt misslyckats med någon form av bakverk. Finns det något som heter knäcktårta? För om det gör det kan jag meddela att jag hackat loss en sådan med skruvmejsel (efter fem timmars förprepp med ugnsrengöring). Det tog tretton (13) timmar att frosta av frysen och längst därinne hittade jag en fem år gammal julskinka. 

Jag fick täcka hela badrummet, från väggarnas topp och nedåt, med WC-anka och låta det sitta i ett par timmar för att kunna gnida bort skiten med rivig svamp.

Jag fick gå över ett av sovrumsgolven med rakblad eftersom golvet var täckt av feta, intorkade fläckar som inte gick bort med såpa och vatten. Et cetera jag skulle kunna skriva en novell om detta. Det sjuka är att jag liksom gillade att städa den här lägenheten. Jag kände mig som Aurikatarina när jag efter fyra moppningar av ett golv äntligen kunde se dess ursprungsfärg.

Jag var således helt slut när hans flytt var klar och min egen kändes i kontrast som en västanfläkt. Då hade jag dessutom haft tillträde till den nya lägenheten någon vecka innan inflytt så jag och särbon hade hängt upp taklampor och monterat gardinstänger samt lagt ut större mattor så att möblerna bara kunde placeras direkt på. 

Målaren - en ängel - åkte dit utanför ordinarie arbetstid och slet som ett djur för att bli klar. Minstingens rum gjorde han samma morgon jag flyttade in, det blev klart med en timmes marginal.

Själv hade jag köpt flyttstäd till min gamla lägenhet. Jag hade också spacklat igen de få hål jag gjort och målat över spacklet med ursprungsfärg. Jag började bearbeta ugnen med ugnsrengöring flera dagar innan flytt så att städfirman lätt skulle kunna få den till mint condition. Jag förväntade mig därför en guldstjärna när jag vid nyckelöverlämningen erbjöd mig att gå ett varv med de nya hyresgästerna. 

Döm om min förvåning när mannen i det prudentliga paret vid turens slut (jag hade redan börjat ta på mig skorna) drog upp sin mobil och sa: "Ja, då kan vi ju gå efter SKB:s städlista". WTF? Han ville alltså gå igenom samtliga punkter på städlistan som per automatik skickas ut inför utflytt men som ingen bryr sig om. "Det kan ju vara lätt att glömma vissa saker, som att städa bakom spisen eller bakom kylen".

Jag höll på att trilla baklänges. Hemmet såg ut som en AI-genererad stämningsbild i ett nyproduktionsprospekt, det formligen sken överallt. Därtill mindes jag nu att jag glömt dra ut kyl/frys och spis för städfirman. Detta måste man göra, annars tar de inte dessa utrymmen. Men ärligt talat - vem kollar? Jag har då aldrig gjort det och jag är ändå städfreak.

Plus att jag haft så mycket att göra med mitt egen flyttstäd från helvetet i nya lägenheten att jag liksom hade glömt det. Så jag satte mig på balkongen och djupandades medan det unga paret flöt från rum till rum och likt små husvättar drog ut allt som kunde dras ut, drog med sina små fingrar på alla lister och längst upp på armaturerna i exempelvis badrum och kök. 

Jag var helt säker på att de skulle ge mig nedslag på utrymmet bakom spis och kyl och såg framför mig hur jag skulle behöva offra denna soliga söndag och min arma rygg på att kånka spisar och frysar och skrubba bakom dem. Men döm om min förvåning när de efter en halvtimme (30 minuter) kom tillbaka och sa att det såg okej ut. "Lite skräp bakom spisen bara, men det går bra". Gentilt. 

Jag minns det här paret från visningen. Unga, nätta, prydliga. Men de var rätt tillslutna och pratade inte så mycket. Jag försökte vara social och fråga var de bodde idag på vilket de svarade knapphändigt för att därefter stå och titta på mig med stora, uttryckslösa ögon, som om de väntade på något, oklart vad. Jag kom osökt att tänka på några figurer ur Tove Janssons böcker. Hattifnattarna?

"De befinner sig ständigt på resa i sina båtar, blickande hålögt mot fjärran i hopp om att deras mål skall manifestera sig, så att färden äntligen tar slut, något som tyvärr aldrig inträffar. Under färden talar de aldrig med varandra; det är över huvud taget tveksamt om de besitter denna förmåga till kommunikation, eftersom de synes vara telepatiska. De saknar förmodligen också samtalsämnen."

Yes, Hattifnattarna. Som dessutom är närbesläktade med min favoritkaraktär som skrämde halvt vettet ur mig som barn nämligen Mårran och det är därför inte konstigt att jag så sent som i natt drömde en mardröm om detta par. Jag var tillsammans med dem i gamla lägenheten som inte alls såg ut som gamla lägenheten. Den var fullt möblerad och hade en lysrörsliknande stark ljussättning. Den manliga hattifnatten hade satt sig på någon sorts piedestal och ondgjorde sig över hur dyrt det var att provta grundvatten. Jag förstod att han alltså inte litade på att Stockholm Vatten skulle förse lägenheten med tjänligt sådant och därför känt sig nödgad att skicka kranvattnet för testning. Fem tusen fick han betala för det vattenprovet. Rätt åt honom. 

Fy så tråkigt att berätta drömmar. I vilket fall: Nu är jag på plats och bara dagar efter inflytt for jag på weekend till Amsterdam med mor och barn varför jag laggat med att höra av mig. Om ni vill kan ni få en presentation av nya lyan framöver.

Mvh

FruEfficientBadass

FIRE-träff Skellefteå - vad hände?

Det ska ni få veta nu. Jag fick ett mail i min sedan en viss tid negligerade mailkorg från arrangören och så här står det:

"Den 10 maj hölls en FIRE-träff i Skellefteå där vi var sju personer, plus några barn, som samlades hemma hos en trogen Fru EB-läsare. Fyra av oss hade tidigare deltagit i en av Fru EBs träffar, så det fanns både nya och bekanta ansikten. Från eftermiddagen till kvällen – eller rättare sagt, ända till midnatt – pratade vi oavbrutet och hann med både fika, promenad och middag. Vi pratade faktiskt nonstop!

Samtalen kretsade kring allt som har med FI  att göra – hur vi har hittat till FIRE, var vi befinner oss på vägen, och de olika faserna som många går igenom. En av deltagarna hade redan gått i tidig pension, vilket gjorde det extra intressant att höra om livet efter arbetslivet.

Det var verkligen häftigt att träffa människor man aldrig träffat förut och direkt kunna dyka ner i djupa samtal om meningen med livet, samtidigt som vi också tog upp vardagsnära utmaningar – som hur man får tiden att räcka till med barn, eller hur man kan tänka kring relationer och ekonomisk struktur, till exempel för- och nackdelar med separat eller gemensam ekonomi.

En särskilt intressant del av kvällen var att diskutera våra olika förutsättningar, beroende på var vi bor, vad vi jobbar med och vilken livssituation vi befinner oss i. Det var väldigt givande att få inblick i varandras liv som skiljer sig åt en hel del. Att höra berättelser om att hyra ut sin bostad eller samäga bil var både inspirerande och gjorde att det hela kändes lite mindre ogörbart – mer som något verkligt och möjligt.

Det stämmer verkligen, som de brukar säga på Choose FI: människor som kommer på FIRE-träffar är ofta lätta att umgås med – öppna, nyfikna och sociala. Det här var en sån kväll man lever länge på."

Det är inte de smartaste som vinner...

 ...och tur är det för de flesta av oss. Jag kan inte tala för er, men jag är lyckligt medveten om att jag max är genomsnittligt begåvad. All filmatisering av geniskap verkar dessutom associerad med pillerolyckor och diverse lidande för alla omkring. 

Men i mitt tycke är han ett geni - Per H Börjeson på Spiltan. Jag riktigt MÖS när jag läste nedan inlägg:

Per H Börjesson är dock skeptisk till att hoppa på köptåget just nu.

– Det var väl köpläge i måndags? Då köpte vi lite aktier i Spiltan eftersom vi tyckte det var en överreaktion. Men nu när det gått upp 6–7 procent? Nej, då ska man vara försiktig. Det kan mycket väl komma en ny tull – eller ett utspel, säger han.

Att försöka tajma marknaden är sällan en bra idé, enligt Börjesson. I stället handlar det om att ha en långsiktig strategi och hålla sig till den – oavsett brus.

– Det är inte de som är smartast som vinner på börsen, det är de med karaktär, säger han.

Börjesson konstaterar att många gör fel i oroliga tider. Både börsproffs och småsparare tenderar att agera på nyhetsflödet – vilket leder till förhastade beslut.

– Många paniksäljer när det rasar, eller går all in när det stiger. Men man ska inte göra något förhastat åt något håll. Det gäller att vara ödmjuk inför framtiden, speciellt när det sitter en stolle i Vita huset som är helt omöjlig att läsa, säger han.

Han sätter fingret på något här och anledningen till att jag tror att ni som läser detta inlägg är långsiktiga vinnare på börsen. Medan era jämnåriga primater glatt gnaskar i sig de färgglada frukterna från buskar och trän sitter ni och torkar desamma och lagerför inför framtida frihet. Strävan mot FIRE kräver blott två saker: Kunskap och Karaktär.  

Nu är börsen förvisso tillfälligt på uppgång men som Per säger ovan: Så länge vi har en stolle i Vita huset är inget att ta för givet. Det är bara att fortsätta på inslagen väg. På tal om det ska jag om en stund sitta i rådgivningsmöte med mitt företags pensionsbolag gällande löneväxling. Jag har aldrig löneväxlat men det låter bra. Min gode man (exet) säger att jag ska göra det. Löneväxlar ni?

Mvh
FruEfficientBadass

Stora och små problem

Tack snälla ni för bra input i förra inlägget. Jag kan meddela att F i skrivande stund tio dagar efter operation mår förhållandevis bra. Han har ont i huvudet, men vad annat att vänta efter ett sådant ingrepp. Men han bor själv och kommer kanske till och med svänga förbi skolan någon timme i slutet av förra veckan.

Jag var som jag beskrev rätt manisk före, under och efter hans operation. Jag kunde knappt äta eller sova och jag var tvungen att aktivera mig med diverse hushållsrelaterade aktiviteter non stop. När jag städat hans lägenhet och tvättat två gånger började jag snegla mot trapphuset som - givet att huset inte ingår i Gavlegårdarnas premiumsegment - var riktigt sunkigt. Men där någonstans kände jag att var tvungen att dra gränsen. Frågan är vad som hänt om jag givit efter för den impulsen. Hade jag tvingat mig in i övriga 50 trapphus och städat dem också? 

Väl hemma tänkte jag att jag skulle landa i någon form av lugn och trötthet men döm om min förvåning när jag fortfarande kände mig rastlös och uppe i varv. Parat med en nästan katatonisk nattsömn som utan problem kunde kompletteras med en liten lur mitt på dagen. Vidare kände jag mig, med brist på mer nyanserade ord, lite nere. Men det var inte förrän odågan kom till mig med efterfrågan på terapitid som det slog mig: Det är ju våren!

Jag minns nu att jag varje år vid just den här tiden - slutet av april till kanske slutet av maj - känner mig olustig inombords. Ljusets återkomst känns som en smocka och jag får i regel existentiella bryderier av typen "Vad handlar livet egentligen om?"/"Vad är jag satt på jorden att göra?" och annat som går under paraplyet existentiella bryderier. Jag känner också större obehag än vanligt i interaktionen med mina suriga kunder. Så pass att jag börjar känna av min gamla Outlookfobi från när jag var försäljningschef.

Efter en snabb googling hittade jag ett namn på det: "Springtime lethargy". ChatGPT sammanfattar konceptet enligt nedan:

Springtime Lethargy – Sammanfattning (200 ord)

Springtime lethargy, eller vårtrötthet, är ett vanligt fenomen där många människor känner sig trötta, energilösa och nedstämda under övergången från vinter till vår. Trots att dagarna blir ljusare och längre, upplever många motsatsen till vad man förväntar sig – istället för ökad energi kommer en känsla av utmattning.

Orsakerna till vårtrötthet är flera. Under vintern utsätts kroppen för mindre dagsljus, vilket påverkar melatonin- och serotoninnivåerna. Melatonin reglerar sömn och ökar under mörka månader, medan serotonin, som påverkar humör och energi, ofta minskar. När ljuset återvänder på våren tar det tid för kroppens hormonbalans att justera sig, vilket kan ge upphov till trötthet.

Kroppens anpassning till nya temperaturer och rutiner kan också bidra till vårtrötthet. Dessutom påverkar förändringar i sömnmönster och ökade pollenhalter vissa individer negativt.

För att motverka vårtrötthet rekommenderas regelbunden motion, vistelse utomhus i dagsljus, en balanserad kost samt god sömnhygien. Att vara medveten om fenomenet och lyssna på kroppens signaler är också viktigt. I de flesta fall är vårtröttheten tillfällig och går över när kroppen vant sig vid den nya säsongen.

Jag och odågan är just nu som en tandemdisplay av ovan fenomen. I förrgår bröt jag tre veckors upphackade sömnnätter med en tolvtimmarsnatt från vilken jag knappt vaknade resten av dagen. Odågan gick och la sig halv nio igår kväll och vaknade vid sju. Just nu känner jag mig pigg och rastlös och känner ett stort behov av att dra igång nya projekt, medan jag igår knappt orkade dra mig ur sängen. Odågan är i sitt bästa tillstånd av energi och glädje och ska tillbringa sin lediga dag med vänner på diverse loppisar.

Detta tillstånd är som ni förstår jobbigt för folk i omgivningen. Minstingen är till synes helt oberörd av övergången till vår. Hon har för övrigt inga problem med vargavintrar eller mörker heller. Men för särbon blir det smått förbryllande när jag ena dagen klättrar på väggarna och inte kan sitta still en sekund, för att nästa dygn sova bort hälften. 

Min åtgärdsplan är att följa de goda råden ovan. Jag ska vara ute mer. Och jag ska försöka få upp dopaminnivåerna genom att varva promenad med lite spring. Bara lite, jag vill inte riskera att bli träningsnarkoman (sluta skratta anhöriga). 

Redan om en vecka kommer jag att ha fullt upp att göra med vårstäd i Hudik och senare i maj kommer flyttkartongerna till mig så att jag kan börja rensa och packa. Jag får se denna vecka som sista chansen att faktiskt ta det lite piano och komma i fas inför några riktigt jobbiga flyttveckor. 

Har du säsongsrubbningar?

Mvh
FruEfficientBadass

Rapport från Gävle

Jag hade planerat påsken så bra. Jag och barnen skulle upp till Hudik och leva gårdsliv, jaga möss och dra busk från en avverkning jag initierat under vintern. Men så damp det för tre veckor sedan ner ett brev med kallelse till operation på Akademiska sjukhuset i Uppsala för äldsta barnet, han som jag på bloggen kallar F. Han pluggar sedan två år på folkhögskola i Gävle och i skrivande stund bor jag i hans lägenhet och tar hand om hans katt. 

F har sedan barndomen plågats av korta anfall av svår huvudvärk och efter sex års rattande bland olika stafettförmågor var det till slut en vaken AT-läkare i Gävle som såg att något inte stämde med F:s skallröntgen. 

Tycker ni att det är bristande integritet att lägga ut bilder på sina barns hjärnor på en blogg? Själv tycker jag att den är rätt vacker, men det är klart jag är partisk. Fascinerande ändå, det ser ut som att det växer en ormbunke ovan lillhjärnan som jag ringat in i rött. 

På de allra flesta ligger inte lillhjärnan (hanterar balans and such) så nära skallbenet och benmärgsvätskan ska ha fri passage. På F täpper lillhjärnan till flödet och när han exempelvis böjer sig ner eller nyser, ansamlas vätska i huvudet och då får han en nästan ohanterlig värk under 20-30 sekunder. Värktabletter hjälper inte då de inte börjar verka omedelbart (och dessutom är han så paralyserad under attackerna att han inte kommer sig för någonting, allra minst att springa till badrumsskåpet efter värktabletter). Min stora skräck är att han ska få ett smärtanfall under en knepig omkörning på E4:an, eftersom han nästan förlorar medvetandet.

Så i två års tid har vi stått i kö för operation av det tillstånd som kallas Chiari malformation (eller missbildningssyndrom, men det låter mindre kul). Jag behövde under våren höra av mig till sjukhuset i fråga och åberopa vårdgarantin innan vi äntligen fick kallelse, möjligen en återbudstid givet det korta varslet. Jag kan inte med ord beskriva känslan av att lämna sitt barn på neurologen (ja ok han är 20 men fortfarande i mina ögon ett litet barn) med vetskapen om att människor kommer att såga upp en liten fyrkant i hans bakhuvud (efter att de tagit bort översta ryggkotan) för att sedan placera och sy fast en artificiell kudde i hans hjärnhinnor (i syfte att skapa ett glapp mot skallen).

Vi hade på vårt första besök på Akademiska för två år sedan fått veta att risken för hjärnskador var närmast obefintlig men att den stora nedsidan var dagarna efter operation som för de flesta innebär stora smärtor, försämrad balans och illamående. Det var kanske detta jag gruvade mig mest för. Så förra måndagen tillbringade jag de åtta operationstimmarna med att bokstavligen klättra på väggarna i sonens lägenhet. Faktum är att jag målade om ett par av dem. Och storstädade, putsade fönster, frostade av frysen och allt vad varje neurotiskt lagd morsa hade gjort. 

Så framåt kvällningen ringde kirurgen och berättade att allt gått bra, även om det tagit längre tid än planerat. F orkade inte prata med mig då, men redan nästa dag vid lunchtid ringde han och döm om min förvåning när han sa att han mådde "bra". Han hade ont i huvudet men inte ohanterbart och han var stel i nacken. Gissningsvis pumpade de honom full med morfin men jag var bara så tacksam att uppvaknandet inte var traumatiskt. 

I skrivande stund onsdag har det gått en dag till och han mår fortfarande ok och kommer imorgon att förflyttas från Akademiska till sjukhuset i Gävle för eftervård. Och då får jag troligtvis träffa honom. 

Det som är bra med händelser av den här typen är att man får en omkalibrering kring vad som är viktigt i livet. Jag har en del störande kundinteraktioner för tillfället (problem: De existerar och författar med jämna mellanrum klagomail till mig). Tror ni att jag brytt mig under denna vecka? Icke! Bring them ON, jag känner mig, hög på adrenalin visserligen, oslagbar. Jag känner återigen så stor tacksamhet för vårt svenska sjukvårdssystem och att tekniken gått fram så till den grad att man klurat ut hur man ska göra en operation av det här slaget. 

Ändrat ämne: Nu ska jag prata F:s hösttermin. Det var någon dag innan inläggningen jag insåg att F suger på plan B:s. Plan A var ju att han skulle söka de stora konstskolorna till hösten vilket är gjort. Han har redan fått nej från de flesta. Plan B har varit att gå ett tredje år på folkhögskolan i Gävle, vilket jag trodde var en formaliagrej givet att han kom in på år två per automatik. F nämner då i en bisats att det är långt ifrån säkert att man kommer in på år tre, det måste man söka och då ha en tydlig idé vad man vill genomdriva för projekt under året.

Missförstå mig inte, jag är überstolt över min son och tycker att han är briljant. Men han har inte sin mors förmåga att bullshitta sig fram här i världen. Han kommer troligtvis skriva i sin ansökan om precis det han vill göra, vilket är att pyssla med sin hobby i lugn och ro, utan konceptuella tankar om Världen däri. (Parentes men de av hans vänner som kommit vidare i ansökningsprocesserna på de Stora Skolorna är betydligt bättre på Ide & Koncept, medan min F är bra på Material och Teknik). 

Ytterligare ett problem är det finansiella. Folkhögskolan klassas som gymnasienivå och för det berättigar CSN bara till två års studiemedel. Potten är m a o slut. Så för att överleva utan total stöttning hemifrån behövde vi kvällen innan operation ladda in en ansökan om Engelska på distans på ett par högskolor, så att han får en inkomst parallellt med fortsatta konststudier (han får köra dubbelt helt enkelt). 

Tidigare samma dag satt jag och slögooglade utbildningar i animationsfilm (som är hans stora hjärteämne, i kombination med miniatyrer, tänk "stop motion") och hittade en folkhögskoleutbildning i Stockholm på temat. Jag frågade honom om han kände till den och han svarade jakande, det var lite av en drömutbildning, men att han avstått från att söka eftersom "folk på skolan" hade sagt att utbildningen var "privat och kostade pengar".

Så inte bara är han svag i bullshitting, han är usel på källkritik. Det tog mig ett samtal och ett mail för att få veta att a) skolan kostade pengar men inga ohemula belopp, runt 20 000 kronor per termin (vilket vi skulle kunna ta från konstnärsfonden) och b) skolan klassas som eftergymnasiala studier vilket ger tillgång till de 240 veckorna med fullt studiestöd. Tydligen har hans två års gymnasiestudier på folkhögskola inte kannabaliserat på den potten.

Så fort han nu blir bättre ska han knåpa ihop sin ansökan till den skolan och har vi tur kommer han in där. Vilket för mig in på dagens egentliga ämne: Skaffa bostad åt barn i Stockholm. Jag är inte född igår och dessutom är jag född i Stockholm varför ämnet är mig väl bekant - fokus "det är omöjligt". Icke desto mindre fann jag mig själv googlandes och landade då på ett antal sajter med generiska namn som "hyrabostad.se", "bostadslistan.se" och se, där låg fullt med lågt prissatta lägenheter inklusive förstahandskontrakt. 

Men eftersom jag själv är bullshitter förstod jag att något var fel och efter en sökning på Trustpilot stod det klart att dessa sajter tar rätt bra betalt (via någon form av abonnemangslösning) för att presentera lediga lägenheter MEN dessa lägenheter finns hos diverse bostadsföretag/värdar som har egna kösystem i vilka man kan behöva stå i kö under ett antal år för att ha en chans. Med andra ord: Värdelöst. 

Det verkar bara finnas ett legitimt sätt att som ung hitta hyresbostad och det är genom bostadsförmedlingen i Stockholm och där står han i kö sedan ett halvår vilket är långt ifrån tillräckligt för att ha samlat på sig kötid. På sidan slår man sig för bröstet med att man föregående år förmedlade 3 253 studentlägenheter. Hur många studenter bor i Stockholm? Gissningsvis fler. 

Nu är det ju inte säkert att han kommer in på ovan nämnda skola. Men skulle så vara fallet skulle jag vilja be om råd. Det måste finnas mängder med små luftfickor en ung person kan ta i anspråk mot hyra? Jag tänker attefallare, källarplan i villor e d. Han har ju katt som han gärna vill släppa ut så markplan är optimalt. Pensionärer som bor kvar i sina stora hus men med gillestuga, gästhus etc, hur hittar man dem? Finns det [hulk] Facebookgrupper för sådant? Eller ska man annonsera i PRO:s tidning Pensionären?

Det känns som ett glapp på marknaden där folk med höga bostadskostnader i kombination med överflödig yta inte riktigt lyckas matcha med unga och studenter. Jag har själv vänner med fina gästhus i närförort men de har haft svårt att hitta hyresgäster. Detta medan ett antal "entreprenörer" gör affär av att mot betalning flasha data kring lediga men omöjliga lägenheter. 

Ytterligare ett alternativ är helt sonika att köpa en lägenhet till honom men det känns halvbra att slakta ISK i dessa turbulenta tider och dessutom är ISK:en min mentala snuttefilt när bortskämda medelålders män trakasserar mig på Outlook (kunderna alltså). 

Kom gärna med era tips i kommentatorsfältet. Sajter, sociala medier, bostadsbolag. Behöver inte gälla bara Stockholm.

Mvh

FruEfficientBadass

Börsjävelen…

 …hette ett inlägg som jag draftade för ett par veckor sedan där jag hade planerat att klistra in skärmdumpar på att det faktiskt inte var så illa (sett på två år) för att sedan avrunda med något i stil med "börsen gör det den är satt att göra, volatilitet är priset vi får betala för avkastning" etc. Men sen tappade jag sugen, helt enkelt eftersom man nu inte ens genom att kisa på lång sikt kan tycka att det finns något positivt med situationen. 

Min senaste inlogg på Avanza och Lysa var 26 mars och så kommer det nog att vara under överskådlig och förhoppningsvis inte oöverskådlig tid framöver. IGMR messade mig för några dagar sedan: "Huvudet i sanden eller nagelbitare?" och jag svarade till min förvåning: "En märklig ny kombo: Jag följer nyheterna med ett getöga (tre Omniminuter om dagen) men är inte orolig. Däremot pysslar jag med buffertkontot och säkerställer att jag slipper sälja".

IGMR agerade då lustigkurre och skrev "Du ska inte belåna Hälsingland och fräsa in i ISK?" vilket jag tystade för jag (5% asperger) kunde inte utläsa om han var allvarlig eller inte. För att återgå till gulmarkerat ovan. Jag ÄR faktiskt inte orolig och det oroar mig (den mänskliga hjärnan är finurlig på så vis). Om jag gissar har mina innehav gått ner någonstans i storleksordningen dryga millen sedan ATH men det är som att det inte gäller mig. 

För det gör det ju inte, så länge jag sitter still i båten och inte säljer. Jag känner inte ens något behov av att söka upp mina snuttefiltssajter för tröst och förvissning om att börsfall historiskt alltid återhämtat sig. För jag känner i hela systemet att även detta kommer att ordna upp sig till slut. Och gör det inte det har jag/vi större problem än att vi varit placerade på börsen. Det är kanske min första punkt i detta inlägg:

Devis Nummer 1: Om börsen går ner permanent har vi större problem än börsen.

Apropå att sitta still i båten. Under mitt minutlånga Omni Encounter imorse (8 april) trillade jag på nedan "artikel":

"Börsen har rasat efter tullkaoset och många småsparare säljer i panik", skriver Expressen. "Beteendet är naturligt, men inte särskilt smart om man har ett långsiktigt sparmål", enligt Niklas Laninge, sparpsykolog på plattformen Opti. 

Jag kommer osökt att tänka på nedan skämtbild: 

I jakt på ovan hittade jag även denna som väl beskriver börshandlarcyklerna:

Min bedömning är att vi befinner oss ungefär här:

Vissa bedömare, som Herr Spitznagel (av Omni titulerad "permabjörn") menar att vi i skrivande stund 8 april bara ser förspelet till ett veritabelt blodbad framöver.

Jag var tvungen att fråga en nära vän (ChatGPT) om vad en permabjörn är och fick då svaret:

"En permabjörn (eller perma-björn, från engelskans perma bear) är ett slanguttryck för en person som ständigt har en pessimistisk syn på marknaden – särskilt aktiemarknaden – och tror att den kommer att falla eller krascha, oavsett det aktuella ekonomiska läget."

Det ringer en klocka, gör det ej? J.L. Collins inleder The Simple Path to Wealth med att såga en Mr Cheng (e d) jäms med fotknölarna för hans ständiga varningar om finansiell apokalyps. Jag vill minnas att jag för några år sedan satte söksensor på en liknande filur som köpt ymnigt med reklamutrymme på Google för att basunera ut sitt budskap om att börsen skulle rasa efter ett visst årsskifte. När årsskiftet kom och raset uteblev försvann annonserna. 

Gemensamt för merparten av permabjörnar (älskar't!) är att de har en produkt att sälja. Exempelvis driftar Hr Spitznagel ovan en hedgefond som heter Universa som han startade 2008 i ett altruistiskt försök att rädda mänskligheten från nedgång på aktiemarknaden. Om ni tror att det här är mumbo jumbo ber jag er att tänka om. Mannen jobbar med Videnskaben. VIDENSKABEN! 

Som ni ser har han engagerat Carl von Linné som Fund Manager och jag vill gärna ur Carls näsa peka på essensen av Spitznagels strategi. Han korsar alltså skala y med skala x och når därmed en uppåtgående kurva. Hur lång den positiva kurvan är är svårt att utläsa i ovan bild eftersom den förgyllda ramen tar slut, men gissningsvis är den oändlig. Om ni vill veta mer kan ni köpa hans bok, som finns att köpa på hans hemsida. 

Jag ska inte klanka ner på det AI-genererade omslaget eller den testosteronstinna formgivningen i övrigt. Jag nöjer mig med att konstatera att han på sin hemsida visserligen ger ett Nietzschecitat och en kontaktadress (Florida), men inte antydan till redogörelse för sina fonders utfall mot index sedan starten 2008. 

Med det vill jag tacka dagligmediaproducenten Omni för att pusha notis på Spitznagel, rakt in i det oroliga svenska morgonpsyket en dag som idag som är den 8 april. Precis vad vi behövde för att spinna vidare till panikfasen i vårt småsparande.

Devis Nummer 2: Köp ingenting som aktivt säljs på dig.

Devis Nummer 3: Hantera dagligmedia som dina barns Instagram. Ögna igenom då och då men hantera informationen med varsamhet.

Och apropå att inte köpa sådant som aktivt säljs på dig. Köp istället sådant som inte aktivt säljs på dig. Som balsam för själen var Rika Tillsammans avsnitt 403 med finansielle rådgivaren Per Palmström. Idel lugn och balanserad klokskap med ett underhållande "hiss eller diss"-segment på slutet. Executive summary: Sitt still i båten, förutsatt att du har en bra båt (breda index, Lysa, Opti). 

Börja inte mecka med guld, bitcoin eller årgångsviner. Köpte du aktier i Tesla för ett par år sen är det bara att beklaga (eller några enskilda aktier alls för den delen då de medför hög risk och kräver en fingerspitzgefühl som i princip ingen besitter nog av för att slå index), men ångratåget har redan gått. Därav vikten av en investeringsstrategi, en strategi man tänker ut i lugn och ro när börsen är stabil. Den laminerar man och sätter upp på insidan av garderobsdörren inför nästa holmgång.

Eller låna om Simple Path to Wealth på bibblan. Läs om gamla MMM-inlägg och skruva åt de delar av ditt liv som du de facto kan påverka.

This too shall pass. Och förhoppningsvis har vi när denna mandatperiod är över stresstestat frihandels- vs. tullmodellen tillräckligt väl för att kunna landa i en final slutsats att jobba efter några decennier post-apelsin. 

Mvh

FruEfficientBadass

P.s. Och sist jag kollade OMX30 (i fredags) låg vi på samma nivåer som slutet av 2023. Då var det glatt i stugorna p.g.a. ATH. D.s.

Skandalösa matpriser...

 ...är tidens credo. Buä buä det är så dyrt med romanticatomater. Jag kan inte äta avokadotoast som mitt snack varje dag längre osv.

Jag vet inte vad det är som gör mig så irriterad. Jo, jag vet vad. För att vi - med undantag för särskilt utsatta personer - är bortskämda glin som saknar förmågan till historisk hågkomst. Fakta:

"I början av 1900-talet uppgick livsmedelsutgifterna för ett svenskt genomsnittshushåll till 44 procent av de totala inkomsterna. Samma siffra år 1952 var 33 procent. Idag utgör den bara cirka 13 procent av hushållens totala utgifter. Internationellt syns liknande tendenser som i Sverige. De flesta jämförbara europeiska länder har precis som Sverige upplevt långsiktig ekonomisk tillväxt och därmed större disponibla inkomster, medan en allt lägre andel läggs på livsmedel."

Om man bortser från historielösheten är det en annan sak som stör mig. Inställningen att det är dagligvaruhandeln som står bakom ökningarna. Att kedjorna likt Krösus Sork sitter på sina HK:s och gnuggar tassarna i en gemensam konspiration mot konsumenten (i maskopi med övriga länders matkedjor vad det verkar). Det är bara så dumt. Jag har själv jobbat i dagligvarubranschen och är det något jag vet så är det att man som producent gör allt för att dra ner brallan för de stora kedjorna i syfte att "listas" d.v.s. få ett dedikerat hyllutrymme. Kedjorna i sin tur gör allt för att attrahera konsumenten och det gör man i den absoluta merparten av fallen med pris.

Om man betänker att de största ökningarna skett på choklad, olja, kaffe och mejeri behöver man inte vara överdrivet begåvad för att förstå att det inte har med kedjornas ovilja att göra utan med ändrade råvaruprisförhållanden som beror på allt från dåliga skördar till mjölkbrist (och inflation på det). Jag tycker att det är som kidsen säger "cringe" när politiker ska bjuda in vd:s från livsmedelsbranschen för uppläxning.

Intressant att notera är att dagligmedia inte har några problem att tugga i sig att exempelvis kebabrestaurangsägare behöver höja priserna. Där är det plötsligt matematisk acceptans på åtminstone lågstadienivå och man kan till och med drista sig till att förstå att de ökade inköpspriserna kan bli en affärsrisk om man inte justerar priset ut mot kund.

Om vi återgår till tankegodset kring Circle of Control skulle man kunna säga så här: Du som konsument kan inte påverka världsmarknadspriserna på exempelvis kaffe eller kakao. Ej heller kan du påverka inflationen. Däremot kan du påverka din konsumtion.

Det kanske är så att du framöver får minska ditt intag av choklad, körsbärstomater och skräddarsydda flingor till förmån för billigare mat. Sådan mat vi ansåg som standard under 70-, 80- och 90-talen. Potatis, ris, gryn, enklare fisk (sist jag kollade var det fortfarande rätt billigt med så kallade "fiskblock"), ägg, rotfrukter, mejeriprodukter modell bas och säsongens frukt. Jag vill minnas att jag i mitt föräldrahem åt blodpudding typ en gång i veckan. Samt fiskpinnar med kokt potatis. Och då är det ändå rålyx jämfört med den diet vi hade på 1860-talet (d.v.s: ingen varvat med uppkokta skosnören). 

Här ligger skillnaden mellan den stora massan och FIRE-klientelet: Ekonomisk motståndskraft, det som i friskolvärlden kommit att hyllas under benämningen resiliens:

”Resiliens är ett begrepp som kan användas i många olika sammanhang för att beskriva den långsiktiga förmågan att stå emot och återhämta sig från motgångar och kriser. Det kan gälla människor och samhällen, men också ekonomier och ekosystem.”

Så förutom att störa mig på klagomuren från romanticatomatätarna hyser jag en viss oro för det svenska folket. Om vi inte kan hantera att vi behöver lägga lika stor andel av vårt ständigt ökande konsumtionsutrymme på mat, hur ska vi då kunna hantera en riktig kris?

Mvh
FruEfficientBadass

Gratistips Stockholm

Jag har på sistone känt en viss rastlöshet. Jag vet inte om det har med våren att göra, att jag får ökat energipåslag när ljuset kommer. Möjligen det i kombination med min work/life balance. Det vill säga att jag, efter mina oxveckor i mars, har alldeles för mycket fritid men ingen klar uppfattning av vad jag ska göra med den. 

När jag drog ur pluggen 2018 och levde ett år i sus och dus hade jag inga som helst problem att göra av med tiden. Dels bodde alla tre barnen hemma och skulle utfodras i tid och otid. Dels tog jag hand om en hund som ville gå milslånga promenader varje dag. Sen var jag i mitt bloggesse och postade om inte varje dag så nästan. Jag höll också på med en ytskiktsrenovering av lägenheten inför kommande uthyrning och planerade flytten till Hudik.

De dagar jag har nu präglas av inget av ovanstående. Dessutom känner jag ett inneboende tvång att hålla mig på armlängds avstånd från jobbdatorn. Varför? Jag får max fem till mig adresserade mail om dagen och dessa kan jag med fördel samla ihop och svara på två gånger per dag. Det är någon noja jag har, att jag vill kunna ta ett samtal och direkt knappa fram svaret på datorn. Det är dumt. För vem i dagens yrkesliv svarar ens i telefon? Åtminstone inte på första försöket eller som jag: På första signalen. 

Jag är som den där elefantmyten. Man binder en elefantunge med rep fäst i en liten pinne i marken. Sen växer elefanten och blir stor och kan med egen kraft dra sig loss från pinnen. Men den har lärt sig att pinnen håller den fast så den låter bli. Sådan är jag med jobbet. Jag har det inympat i mitt system att jag bör sitta posto 08:00-16:30 no matter what, trots att jag i det fall jag skulle samla ihop dagens arbete till 15:30-16:30 troligtvis ligger helt i fas med mina kollegor. Av utvecklingssamtalet att döma anses jag vara en presterare så jag har en bra grund att stå på för framtida lökning. 

Därför har jag börjat skissa på en plan. Planen går ut på att jag ska leva mer och sitta och trycka i lägenheten mindre. Men planen får inte vara för dyr. Dels för att jag i nuläget inte vill sälja fondandelar och dels för att jag vill kunna vidareförmedla den till er, era snåla jon. Dessvärre blir här ett stockholmsfokus, jag ber om ursäkt för det. Ni som har privilegiet att bo utanför 08-regionen får gärna lägga till era tips i kommentatorsfältet. 

Vi kan väl börja med att konstatera att natur och umgänge med vänner är gratis och bästa kvalitén. Så, nu kan vi gå vidare till det som verkligen intresserar mig nämligen kultur. Jag hittade i natt en sajt som presenterar kulturupplevelser i Stockholm, vissa av dem gratis (om man väljer relät för "Endast gratistips").

En trist dag som denna - en torsdag i mars - fick jag bland annat fram nedan:

Gratis inträde Nationalmuseum torsdagkvällar, en utställning där man utforskar fotbollens struktur på Riksidrottmuseet, en utställning där vetenskap och konst fusioneras på ett galleri i Gamla Stan...

...och har man tagit sig till Riksidrottmuseum för fotbollens struktur kan man även se en utställning om maratonjapanen som försvann under OS 1912, Väsby Konsthall ger en utställning på temat väder, Forum för levande historia (Gamla Stan) har utställningen "Att minnas framtiden"...

...den promenadsugne kan gå gratis guidad tur runt slottet. Peter Linde-utställning på Dieselverkstaden i Sickla, prova-på-kroki på Nationalmuseum...

...och sen ännu mer utställningar i allt från Accelerator (T-bana Universitetet), ArkDes (på Moderna), Tumba Bruksmuseum (gissar Tumba), och det här är bara en del av det jag hittade, dessutom filtrerat på konst/kultur. Sen kan du välja allt från improvisations-stand up (Fy tusan vad kul! Som att det inte är ångest nog att se en kompetent ståuppare!) till kalligrafi på Etnografiska. 

Kort sagt: Den som söker finner. Min målsättning framöver är att börja smått: Två events per månad. Jobbtelefonen tar jag med, men på ljudlös. Att ringa tillbaka missade samtal från stökig lokal kring lunchtid kan ingen reagera på.

Fler tips, gärna från andra håll i landet?

Mvh

FruEfficientBadass

Jag flyttar igen

Ja herregud vad ska ni tro, tredje flytten på ett drygt år. Men så är det att vara bohem. Ni minns kanske att jag klagade lite (mycket?) över hyresnivån i nuvarande lägenhet. Sexton lakan per månad för en trea. Efter en pest-eller-koleraövning (billig 20-talslya men avsaknad av nöjda barn vs. dyr 20-talslya fast fel sekel ink. nöjda barn) beslutade jag mig ändå för kolera. Jag har läst någonstans att barn ska gå först. 

Med brasklappen att även fortsatt hålla ett getöga på utbudet inom SKB för att se om inget bättre (billigare) kunde dyka upp. Plötsligt händer det! En fullt jämförbar trea (minus fyra kvadrat) läggs upp på intranätet, två hundra meter bort från nuvarande lägenhet, hyra elva tusen i månaden. 

Nu kan en tycka att elva tusen är rätt mycket det med, men det är fem tusen mindre än vad jag har idag. Och fem tusen netto per månad är ungefär vad jag lägger på mat så man kan säga att jag från och med juni äter gratis. Eller får drygt åtta tusen i löneförhöjning. Eller har en fungerande ISK-avkastning vilket är ett skämt just nu.

Å vad jag hade önskat att jag kunnat lägga upp bilder på hur nya lägenheten ser ut i dagsläget. Men det känns för integritetslöst givet att nuvarande boendes bohag och barn syns på bilderna. Och vilket bohag! Jag, med fäbless för hoarders, gick igång på alla cylindrar. Det fanns inte en kvadratcentimeter som inte var täckt av prylar. Spel, elektronik, böcker, tidningar, hygienartiklar, kläder. Missförstå mig inte, han är nog inte hoarder i den kliniska bemärkelsen. Han är bara en slarvig snubbe. Men jag fick med våld betvinga reflexen att erbjuda mina tjänster på plats, likt Aurikaatarina gratis: "Snälla, låt mig få städa ditt hem innan du flyttar!". Men jag höll mig i schack, till och med min småaspiga hjärna insåg i hur många dimensioner sjukt det hade varit.

Till hans försvar ska sägas att även tidigare boende verkar ha misshandlat lägenheten estetiskt. Det finns inte ett rum som har en enhetlig tapet eller väggfärg. Det blandas friskt: Randigt på en vägg, blommigt på den andra. Fågeltapet på en vägg och målat kornblått på de andra. Så är det i alla rum utom köket. Köket å sin sida har en intagande fuktskada på golvet. Sen diverse småfix: Dörrhandtag som hänger löst (jag menar löst som en femårings mjölktand på tråd, man ser hålet i vilket handtaget var tänkt att sitta), saker på svaj, revor i tapeter, trasiga persienner. 

Blir ni sugna? Det bisarra är att det blir jag. Jag inser att orsaken till att jag aldrig riktigt till fullo älskat den nuvarande lägenheten är att den är för perfekt. Endast fem år gammal. De tidigare hyresgästerna hade behandlat den med bomullshandskar så det fanns inte en skråma på de greiga nyproduktionsmålade väggarna. Allt är rakt, korrekt och kvalitativt. Jag har, med undantag för åren i dussinförorten, aldrig bott på det sättet. Jag har bott i antika, sneda, vinda och dysfunktionella hem. Hem som är projekt. Hem med potential.

I denna nya lya ser jag potential. Den är visserligen inte supergammal, men åtminstone tio år äldre än den nuvarande. Det är också det som förklarar såväl den väsentligt lägre hyran som den lägre insatsen (antar att det har med tomtpriser och beställarens lånebild att göra). Det finurliga är att nuvarande hyresgäst lämnar lägenheten en månad innan jag flyttar in, vilket ger mig ett fönster att ställa till rätta det som blivit fel. 

SKB är en bra hyresvärd och på varje hyra avsätts en liten del till en så kallad renoveringsfond. Fonden ackumuleras så att den vart femtonde år ska räcka till att göra en total ytskiktsrenovering av ett objekt. Givet att huset byggdes för exakt femton år sedan och fonden inte nyttjats en enda gång har jag en rejäl liten pengapåse att offerera avtalade målerier för att gå in och bränna skiten ur galenskapen på väggarna. 

Därtill tar SKB, efter att själva ha gjort en inspektion, kostnaden för ev. golvslipning. Så mitt fokus de gångna veckorna har varit att jaga förvaltaren för att få till lägenhetsbesiktning så fort som möjligt. I den bästa av världar tar han omgående ett beslut om golvslipning och bokar in firman dag efter att nuvarande hyresgäst flyttar. Med på besiktningen har jag bjudit in en av SKB:s ramavtalade målare som får ta mått och komma med offert. Om allt vill sig bäst kommer såväl golvslipning som tapetsering att bli klart innan jag flyttar in. 

Om man vill att tapeterna ska kunna ingå i den av ramavtalade målaren givna offerten får jag bara sätta standardtapeter av typen Borosan Bas och Hem. Eftersom jag varken vill ha ränder, fåglar eller silverglänsande blommor på väggarna passar det mig utmärkt. Ovan är serien Vega i en linneimiterande textur och efter att ha beställt hem tapetprover har jag valt varmbeige till vardagsrummet (som även blir mitt rum då jag tröttnat på att sova till kylskåpssurr), odågan har valt ljust grått till sitt rum och minstingen gick lite otippat för grönt. 

Odågan har alltid varit säker på vad hon gillar. Ett tag var det influencer-rosa på väggarna men sedan ett par år är det grått, med inslag av rosa och beige i textilier. Det kanske låter trist men det blir rätt snyggt, särskilt om hennes mamma fortsätter att vittja hennes rum varje morgon efter att hon gått för att enlevera disk, bädda och hänga upp kläderna i garderoben. Ja jag vet, epic fail motherhood men jag har bara ett drygt år kvar av detta och passar på.

Minstingen däremot har varit minst sagt valhänt, vilket historiskt resulterat i ommålning en vecka efter ommålning ("Det blev för blått" etc) och i slutänden ett genomgående beige tema av det slag man ofta ser i amerikanska hem. Det är inget fel på beige, men det behövs något annat för att gjuta liv i skapelsen. Just nu sover hon i vår gamla dubbelsäng med beige sänggavel i ett greige rum med beige gardiner och gräddvit matta. Den lyxiga fuskpälspläden på sängen förmår inte lyfta intrycket nämnvärt med sin bruna kulör. 

Men när vi satt i soffan och trätte om detta i veckan trillade vi in på Ikea i jakt på lakan och hon föll som en fura för nedan bild. 

Det spartekniskt geniala i ovan är att vi i princip har alla beståndsdelar. De gröna väggarna bekostas av renoveringsfonden. Sängbord av ovan stil finnes och skulle hon vilja ha mer vintagekänsla i rummet kan hon få mitt gamla pelarbord med avskavd färg. Vit sänglampa fast bordsvariant finns, liksom beige filt. Ryggkuddar likaså. Det enda som behöver införskaffas för att slutföra looken är sängkläder. Jag har i ett svagt ögonblick också lovat henne ett dubbeltäcke för att mota bort intrycket av "vuxensäng" då jag vägrar göra mig av med dubbelsängen till förmån för det hon egentligen vill ha - en 140-säng. Den får hon att ta med sig när hon flyttar hemifrån (och då tar jag över dubbelsängen).

När jag korrläste ovan stycke insåg jag hur obegripligt det var. Såhär: När man bäddar en 180-säng med två enkeltäcken är det plågsamt tydligt att sängen är för två. Om man istället bäddar med ett stort dubbeltäcke som täcker hela sängen är tvåfaktorn inte lika flagrant. Med lite kisande och dåligt måttsinne kan man nästan inbilla sig att det är queen size. På så vis girar jag för frågan om sängbyte.

Odågan nöjer sig med en sängkappa och ett dubbeltäcke som uppgradering i det nya. I övrigt finns allt, förutom en uppsättning gardinstångshållare. Min plan är att efter att prylarna hamnat på rätt plats rensa hårt och skoningslöst så att inte en pinal förutom julpynt och resväskor ska stå i det minimala källarförrådet. 

Jag måste bara säga en till sak om SKB. De var så snälla när jag sa upp lägenheten i samband med att jag skrev det nya kontraktet. Normalt sett räknas uppsägningstiden tre månader från nästkommande månadsskifte. Jag sa upp lägenheten i början av mars vilket enligt regelverket skulle ge mig sista boendedag 30 juni. Men de lät mig släppa dyrhärket redan 31 maj. Därmed slipper jag en månads dubbel hyra. Enligt min tveksamma logik betyder det att jag nu "tjänat" sexton tusen för vilka jag kan skämma bort mig med den livsnödvändiga lyxen flytthjälp och flyttstäd (eventuellt på båda adresserna då jag misstänker att hoardermannen inte är bäst i stan på denna gren).

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns mig veterligen ingen mer prisvärd tjänst att tillgå idag än flyttfirma. Eftersom jag inte vill använda förra flyttfirman till detta (se inlägg) tog jag via Offerta in en handfull nya. De var snarlika i prisbild. Att låna flyttkartonger (det vill säga: att få dem utställda två veckor innan flytt och hämtade tre dagar efter flytt), få tre man och bil som gör detta erbarmliga lyftande inklusive - lyss - en tvättmaskin, en torktumlare samt en diskmaskin - flyttstäd av en trea med fönsterputs inklusive puts inglasad balkong: Runt åtta tusen efter RUT. Det är inte klokt!

Vilket ger mig en budget på att köpa såväl ny bäddtextil som ett antal flaskor bubbel till inflyttningsfesten. 

Mvh
FruEfficientBadass

FIRE-träff 10 maj i Skellefteå

Lägger här upp inbjudan med länk till vårens stora event - FIRE-träff i Skellefteå. Så här skriver arrangören:

-----------------------------------

Hej!

Vi två familjer som fick kontakt på FruEfficientBadass träff i Hälsningland 2023. Det var jättetrevligt och vi har fortsatt träffas sedan dess. Nu skulle vi vilja ordna en träff i Skellefteå för att få möta fler människor som tänker annorlunda :)

Vi tänker oss att börja med dropp-in-fika på eftermiddagen för att sedan äta middag och prata långt in på kvällen (natten?). Det finns möjlighet att stanna på en madrass och sova för den som vill.

Formuläret nedan är för att kunna fortsätta hålla kontakt med varandra. Lite baserat på uppslutning så får vi styra upplägget.

Alla är välkomna! (Även om vi gissar att ni har någon tanke om att inte lönearbeta 8-17 till 67 år.)

Anmäl dig här.


Mvh
Arrangören

Circle of Control

Som ni märker sätter mig The Man i arbete. De senaste veckorna har jag varvat ett flängande över Sverige med den värsta förkylningen (influensan?) jag varit med om. Men nu börjar dimman lätta, åtminstone på den horisonten. 

IGMR messade mig i veckan och frågade hur jag hanterade nyhetsflödet och om jag uppdaterat flyktplanen. På a säger jag "sådär" (har efter grupptryck tvingat mig själv till en daglig scrollning på Omni) och på b säger jag nej. Jag minns faktiskt inte exakt hur flyktplanen såg ut när ryssen gick in i Ukraina, men jag minns att jag köpte en takbox och kollade Air BnB:s i Norge. Så det var nog det som var planen, men nu är ock vi med i Nato. 

Dessutom säger min särbo (yes korrekt, jag har blivit med SÄRBO, svenskans fulaste ord, men vad säger man då i min ålder: Kille?) att man inte ska fly när kriget kommer utan stanna och ta hand om civilsamhället. Jag svarar då att jag 1) Är skitdålig på att ta hand om civilsamhället, särskilt om man  räknar med min - om man får tro FIRE-kritiker - samhällsomstörtande tematik på bloggen som hotar att demontera hela välfärden ("Tänk om alla"-gate) och 2) Min första, andra och tredje prio i livet är att inte få halvryska barnbarn med fader okänd. 

Men jag har laddat ner appen "Seloger", d.v.s. franska Hemnet, som jag spenderar betydligt mer tid på än Omni. Det är svårt att sluta för fransmännen är så fruktansvärt dåliga på homestyling. De gör det motsatta. Homeshabbing. Men så se då på detta:

Så om skiten verkligen skulle slå i fläkten får jag slakta ISK:en och bosätta mig i ett hem med dusch i köket. Om det nu blir kvar något av ISK:en. Jag loggar inte ens in längre, sist var bara för deppigt. MEN minns att en genomsnittlig börsnedgång varar i nio månader och medan du väntar kan du lyssna på J.L. Collins börsmeditation. 

Nej, tacka vet jag MMM:s tankar om Circle of Control. För dig som är lat kan de sammanfattas enligt nedan:

You will have a much better life, if you focus your mental and physical energy ONLY on the things you can personally influence.

Everything else is a distraction that pulls you away from running your life properly.

But quite counter-intuitively, this smaller focus does not shrink your influence and your ability to do good. It causes these things to increase.

Så mitt fokus just nu är att vara snäll mot mina barn och att läsa. Till min stora förtjusning har jag efter åratal av skönlitt-blockering (kanske inspirerad av 17-åringen) hittat tillbaka till läsandets magi. Idag köpte jag två pocket för 20 kronor (kampanj på Stadsmissionen) (alltså: Tjugo kronor för två böcker).

Jag är troligtvis sist i landet att läsa Frihet, men jag tror inte att bra litteratur har något bäst-före-datum. Man får titta och lukta på boken först bara. 

Nu till något viktigt som jag har negligerat på grund av att jag knappt längre vittjar min bloggmail (sorry A!). Det kommer att bli en FIRE-träff i maj. Jag är inte inblandad, men har lovat att lägga upp inbjudan här på bloggen. Eftersom jag vill säkerställa att den inte missas lägger jag in ett separat inlägg nästa vecka med titeln "FIRE-träff i maj". Så här lyder den:

"Hej!

Vi två familjer som fick kontakt på FruEfficientBadass träff i Hälsningland 2023. Det var jättetrevligt och vi har fortsatt träffas sedan dess. Nu skulle vi vilja ordna en träff i Skellefteå för att få möta fler människor som tänker annorlunda :)

Vi tänker oss att börja med dropp-in-fika på eftermiddagen för att sedan äta middag och prata långt in på kvällen (natten?). Det finns möjlighet att stanna på en madrass och sova för den som vill.

Formuläret nedan är för att kunna fortsätta hålla kontakt med varandra. Lite baserat på uppslutning så får vi styra upplägget.

Alla är välkomna! (Även om vi gissar att ni har någon tanke om att inte lönearbeta 8-17 till 67 år.)

Klicka på denna länk för att anmäla dig!"


Mvh
FruEfficientBadass