Det där definitiva ögonblicket - om utbrändhet

Jag har ett vagt minne av att jag någon gång sagt att jag kanske inte svarar på alla kommentarer men att jag läser och göttar mig åt dem alla. Det visade sig att jag farit med osanning. Det här stod klart då jag under en vit natt låg och kollade gamla inlägg på mobilen (snacka om grandiost, läsa om sina egna inlägg). Men det var faktiskt inte primärt inläggen jag läste utan kommentarerna och då särskilt de som trillat in på slutet. Förutom T. Williams, som brukar dyka upp i elfte timmen, låg där mängder och mängder av fina kommentarer och, vad ska vi kalla dem, berättelser. Berättelser jag inte läst eftersom jag utgått från att folk slutar kommentera ett inlägg efter uppskattningsvis två dagar och därför inte brytt mig om att gå in igen för att kolla.

Först ett par tack 

Först och främst vill jag tacka de som skriver snälla saker till mig för nu har jag läst även dessa kommentarer, åtminstone från året. Jag blir också väldigt glad och taggad varje gång någon av er hör av er med läsarmail, både vad gäller frågor till kommentatorsfältet och för att berätta om livsstilsförändringar som blivit resultatet av att följa denna och andra FIRE-bloggar. Men det som gör mig rörd på riktigt är de kommentarer där ni uttrycker tacksamhet till övriga kommentatorer. Ett av många exempel är Anonym 07:47 som i slutet av tråden kring inlägget Carpe Diem skrev:

"Vill bara tacka "Anonym 13:11" som sa att man inte behöver trasha andras val för att motivera sina egna. Detta upplever jag inte i någon hög grad just här, men på andra ställen. Tack för orden som fick mig att förstå varför jag ofta blir sorgsen, på andra ställen än här. Här finner jag generositet, humor, självinsikt och massa annat hos både topp-skribent och kommenterare. Tack allihop!"

En kommentar om utbrändhet 

Sen hittade jag, i slutspurten av mitt inlägg om tandläkarmetafor (att förändring ofta föds ur en obehaglig upplevelse), en historia från läsare 'Alice' som inte fick några kommentarer vilket jag tror beror på att den kom in så sent. Så jag lyfter den (hoppas ok för dig Alice):

"Jag har fondsparat under hela yrkeslivet men inte med särskilt hög sparkvot och hade ingen aning om att FIRE ens var möjligt. En första krasch i väggen ledde till att det blev två barn. Medan jag jobbade tänkte jag alltid att jag kanske skulle ha barn "sen", men det var liksom aldrig rätt tidpunkt. När jag ändå hade ramlat ut från arbetslivet var det liksom "nu eller aldrig" eftersom jag var över 35.

Efter fyra års föräldraledighet jobb igen, trivdes bättre och det rullade på. Några år. Men stressen var massiv, hög arbetsbelastning hela tiden. Barnen fick varsin diagnos. Mamma dog efter några års tilltagande demens (där jag som enda barnet skött allt administrativt på distans) och jag fick samtidigt en stor tumör i magen. Så småningom jobb igen, lära upp nyanställd som visade sig skriva dagbok på jobbdatorn om hur hemska vi var, en kollega råkade se det på skärmen och krisen var ett faktum. Ny krasch i väggen, 17 år efter den första. Då började jag googla "hur mycket pengar behöver man för att sluta jobba", hittade några bloggar och böcker och satsade stenhårt på att bygga utdelningsportfölj.

Jobbet blev så småningom värre, konflikt med chef m.fl, skulle lära upp nyanställda som fick högre lön utan erfarenhet. Nytt, sämre datorsystem tvingades på oss. Ständiga utvecklingsprojekt som alltid skulle prioriteras på bekostnad av det löpande arbetet som vi ändå hade lagkrav på att hinna med. Ett lönesamtal där chefen sa att hen höll igen på min lön eftersom jag var så negativ... Till slut stod jag med hjärtklappning i hallen en morgon och kände bara att - nej, jag dör om jag fortsätter. Slutade för ca ett år sedan och har inte ångrat det en sekund. Jag hade väl inte riktigt uppnått de sparbelopp jag egentligen hade som mål men det fick bära eller brista. Hellre fattig och vid liv än rik och död."

Det är vid rödmarkerat jag vill stanna upp en smula. För samtidigt som jag lider med Alice och hennes dåvarande livssituation kan jag inte låta bli att dra filmatiska växlar på detta definitiva ögonblick. Jag kan utan att anstränga mig se bilden för mitt inre. En person precis på språng ut genom dörren som plötsligt inser att det tagit stopp. Hit men inte längre. Jag har inte varit riktigt där själv utan mer smetat ut beslutet i form av låggradig ångest över flera års tid, men jag anar känslan. 

En film på temat

Nyligen såg jag en film via den fantastiska appen Draken Film (läsartips btw, samma plattform som Göteborgs filmfestival, jag betalar 44kr/månad för kvalitetsfilm deluxe). Filmen heter Bird People och är franskamerikansk, går under rubriken "Den nya franska vågen" (=den är konstig).

En vid första anblick rätt banal film om en amerikansk man på affärsresa i Paris, spelad av Josh Charles (kanske mest känd som en av eleverna i Döda poeters sällskap). Parallellt med hans rollkaraktär får man följa en ung städerska på hotellet som i en onödigt lång sekvens förvandlas till en fågel som flyger runt och tittar på folk, men strunt i den delen. 

Den delen av filmen som följer den manliga huvudkaraktären Gary skulle kunna vara en något tillspetsad dokumentär om mig (minus att han är man, amerikan, betydligt tätare etc). 

Gary landar i Paris och checkar in på ett flygplatshotell. Han avverkar ett möte i en förort där han i timmar sitter instängd i ett klaustrofobiskt mötesrum av exakt det slag som jag suttit i så många gånger runt om i Europa. Ni vet den sorten med cementplattor i lågt tak, fläckiga heltäckningsmattor på golven och plasthandtag i dörrarna. På bordet står torra kakor och skålar med olika sorters socker som man plöjer ner i de bruna plastmuggarna med jätte-äckligt automatkaffe som man fortfarande envisas med att erbjuda sina kontorsbesök på kontinenten. Stämningen i mötet är upprörd och han sätts att lösa ett problem man förstår är typ omöjligt att lösa. Men Gary kan inte sluta titta ut genom fönstret mot den disiga storstadshorisonten. Aaargh madeleinekaka till mitt yrkesliv!

Han åker tillbaka till hotellet och beställer väckning till nästa morgon då han ska vidare till Dubai. På natten vaknar han emellertid med hjärtklappning och går ut för att ta luft och lugna ner sig. När han kommer tillbaka till hotellrummet sätter han sig i en fåtölj och den franska berättarrösten säger:

"Senare skulle Gary Newman inte kunna säga exakt när han tog beslutet. Men var det bara ett beslut? Kunde man tala om 'ett val' när idén, när den väl tagit form verkade så självklar för honom? Under de följande timmarna funderade Gary på konsekvenserna av beslutet han tagit men inget kunde få honom att ändra sig. Tvärtom, allteftersom timmarna gick blev han alltmer övertygad om att det för honom var den enda lösningen."

Han har efter att i åratal känt sig fången i ett liv han inte riktigt valt och nu, på studs, bestämmer han sig för att lämna allt. Jobbet, familjen, USA. Vän av ordning kan kanske tycka att det är i överkant själviskt att inte komma hem till sina barn, men då hade det inte blivit fransk ny-vågfilm av det. 

När morgonen gryr ringer väckningen men han stannar kvar på rummet, skippar flyget till Dubai och efter några timmar slår skiten i fläkten när hans affärskompanjon hör av sig och undrar var han tagit vägen. Dagen ägnas åt telefonsamtal med personer som ställer sig frågande till hans beslut för att avslutas med ett Skypemöte med frun som kan vara en av de bästa göra-slut-scener jag sett. 

Det jag tycker att filmen gör så bra är att den skildrar en full blown drop-out från ett ekorrhjul utan att för den skull hemfalla åt överdramatik. Det är inget Michael Douglaeskt Falling Down Moment eller en man som är med om en flygkrasch och därefter omvärderar sitt liv. Det är en film som på ett hyfsat trovärdigt sätt skildrar en person som hamnat i en återvändsgränd och som får insikt om att enda vägen framåt är att avsluta allt som pågår runt omkring. "Att ständigt vara i krig" som karaktären uttrycker det. När det känns omöjligt att ta ens ett steg till, så som jag föreställer mig att man känner om man drabbas av arbetsrelaterad utbrändhet. 

Ett priviligierat klag?

Jag är medveten om att det låter fånigt att tala om modernt yrkesliv på det sättet och de av er som trivs på era jobb känner inte igen er. Men det var precis detta jag erfor när jag fortfarande tumlade runt i det corporata: Varje dag var en fight. Jag visste aldrig på förhand vem jag skulle gå upp i ringen med men med största sannolikhet innebar en dag på kontoret en runda med kunden från helvetet, en fladdrig chef och/eller en eller flera missnöjda direktrapporterande. 

Det kan snackas hur mycket det vills om "spännande utmaningar" i ett "kvalificerat" jobb men för mig handlade utmaningen snarare om att hålla psyket intakt än att gå igång på av extern part formulerade mål som i nio fall av tio handlade om att nå en orealistisk budget som satts i syfte att hålla chefens chefs chefer nöjda. 

Nu slapp jag lyckligtvis (?) Alice akuta jobbavslut. Frågetecken eftersom det bara är en fråga om att dra plåstret snabbt eller långsamt. Jag har emellertid hört så många liknande historier att jag antar att det är så det sker för många som "går in i väggen". Man kör på, men en dag säger kroppen ifrån och man kan inte ta sig utanför dörren. IGMR har exempelvis en liknande historia i bagaget och jag tror att rätt många som intresserar sig för FIRE har samma erfarenheter. 

Vad jag vill säga är detta: TACK Alice för din berättelse. Och tack whatever filmbolag som gjorde Bird People och visualiserade den känsla som är så svår att förklara för folk som höjer på ögonbrynen och undrar varför man inte ville fortsätta sin fina tjänst med fina lön. INGEN lön, någonsin, är värd ett yrkesliv som känns som ett krig.

Hallå! Är det någon som sett filmen? Om inte kan jag varmt rekommendera att streama Draken Film, åtminstone ett par månader, och ta del av en helt makalös filmskatt.

Mvh/

FruEfficientBadass

Ryggskott & lycka

Dagen före boksläppet stod jag i sovrummet och påbörjade en lutande rörelse över sängen i syfte att rätta till några av min mans plagg som skulle fotas för att läggas ut på Tradera när jag plötsligt hörde ett knäck. Knäcket kom från min rygg och under någon sekund kände jag en ilande smärta i svanken. Sen gick det över, men jag tog det ändå försiktigt den dagen. Jag rörde mig bara lite och med små tomtesteg, vis av tidigare ryggepisoder att jag inte ska ta ut mig när det börjar krångla.

Jag lovar att inte tråka ut er med min rygghistorik men gör det likväl

Jag ska inte tråka ut er med mina ryggproblem. Men trogna läsare vet ju att jag får återkommande ont i ländryggen och att jag har gått hos såväl naprapater, kiropraktorer som sjukgymnaster för att få bukt med det hela. Det enda jag inte testat (vilket kanske är dumt) är vanlig läkare, vilket jag efter den episod jag kommer att redogöra för nedan, kommer att konsultera så snart tredje vågen börjat lägga sig. 

Den sammankokade bilden jag fått av de redan tidigare konsulterade yrkesmänniskorna är att det inte är något fel på min rygg av typen diskbråck etc, men att jag är mer rörlig än snittet vilket gör att kroppen ibland går utanför sin "comfort zone" och då drar svankmusklerna ihop sig för att skydda ryggraden på något vis. 

Osmarta aktiviteter

Veckan innan knäcket hade jag, som ni ser på bloggen, målat om tv-rummet, skakat mattor, lyft möbler och sprungit runt i huset med bland annat tunga blomkrukor som dessutom lyfts i och ur duschen på kanske inte helt ergonomiska vis. Hade jag lärt mig av historien hade jag försökt sansa mig en smula. Jobbat max ett par-tre timmar om dagen och gjort dagslånga uppehåll ibland. Men nu saknar jag tydligen förmågan att lära mig, så jag körde heldagar av kroppslig ansträngning och skulle prompt luta mig långt över sängen trots att jag kände att jag var trött i ryggen.

Bla bla bla så ointressant, jag ska komma till poängen. Men först ska jag redogöra för mitt lidande som inträffade morgonen efter knäcket. 

Mitt lidande

När jag vaknar morgonen efter knäcket böjer jag mig ner mot golvet för att nå laddaren och då händer något mye obehagligt. Tänk dig den där krampen du kan få i foten mitt i natten, du vaknar med skräck och innan du kommer på att du kan stretcha ut foten med den andra foten har du panik.

Överför den krampen till svanken och dra upp styrkan med runt hundra procent så har du det jag erfor, utan möjlighet till stretch (jag har liksom inte en till svank jag kan stretcha svanken med). Det gjorde så Djäfla Ont att jag skrek rakt ut, vilket bara händer vid förlossningar annars. Ja, faktum är att smärtan var mycket lik den svanksmärta man har vid runt åtta cm under en förlossning, minus att man då vet att det är "normalt" och att det snart ska komma ut en gullig bebis.

Jag fattade ingenting, vad var det som hände, var det game over nu, ryggen skulle slutgiltigt ge upp och gå av på mitten? Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till så det slutade med att jag kort och gott skrek "HJÄÄÄÄÄLP" tills min man kom springande.  

Efter en evighet (runt 10 sekunder) släppte krampen och jag lyckades vältra mig ner på sidan i sängen där jag förblev. Jag lyckades trots mitt tvärläge svälja en stark värktablett men den hjälpte ju nada mot kramperna, som på förlossningsvis kom ungefär var femte minut och höll i sig ungefär i tio sekunder åt gången. Tio sekunder då jag likt en galning stirrade ut i världsalltet och profylaxandades varvat med gutturala läten.

Jag får sovrumsbesök av två gröna män 

Min man blev skärrad och ringde 1177. Fanns det möjlighet att få hit en läkare som kunde ge muskelavslappnande? Nej, det fanns det inte, men jag kunde naturligtvis åka in på hälsocentralen. What a joke, jag kunde ju inte ens vända på mig i sängen. Det slutade helt enkelt med att min man, på 1177:s inrådan, ringde 112. Dramatiskt, jag vet, och jag opponerade mig högljutt under hans samtal med larmcentralen och försökte bevisa att det inte var så illa genom att försöka resa mig upp ur sängen. De läten jag då utstötte fick larmoperatören att skicka en ambulans. I efterhand har jag förstått att de liksom misstänkte hjärtattack eller annat, eftersom min man ombads känna på min hud och liknande. Well.

In i mitt gemak träder två änglar i grönt. Lugna som filbunkar, pratar om ditten och datten ("Jag har själv lite ryggproblem"), tar lite blodtryck. De håller med mig om att en tur in till akuten inte är någon bra idé, annat än om jag absolut vill ha morfin. Muskelavslappnande hade de inte och jag uppfattade genom dimman att det inte gick att få hux flux på akuten heller. Så de injicerar Voltaren i ryggen och råder mig att "komma upp på benen så snart det går" vilket just då kändes som ett för tidigt och opassande aprilskämt. 

Min väg tillbaka

Kramperna kommer och går under dagen, men framåt eftermiddagen lugnar det ner sig och under stor möda lyckas min man få ner mig på bottenvåningen där jag förskansar mig i någon sorts 45-gradig vinkel i en säng nära badrummet. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men det var lite meckigt att få till vissa vardagslogistiska lösningar under det första dygnet. 

Men dagen efter kunde jag med hjälp av en bastant stol gunga mig upp ur sängen själv. Två dagar senare kunde jag vagga runt lite i matsalen. På tredje dagen hade jag föreläsning och då ömsom stod ömsom satt jag upp i tre timmar, med kortare pauser i horisontalläge. Fortfarande inga kramper.

I skrivande stund, dag fyra, klarar jag nästan av att sköta mig själv. Minus allt som rör att sträcka mig uppåt eller nedåt, varför påklädningen involverar flera familjemedlemmar vilket får mig att känna mig lite som en kunglighet från förr. Jag ligger här i en kokong av kuddar och filtar, egenpåhittade ergonomiska hjälpmedel och all teknik på armlängds avstånd och mår faktiskt väldigt bra, min usla rörlighet till trots. Jag skulle tro att jag om en vecka kommer att röra mig hyfsat normalt och om två veckor kommer jag att ha glömt den här episoden och börja göra dumheter igen (med facit en månad senare: fullt rörlig, men blir snabbt trött i ryggen vid promenad e d).

Den ologiska kopplingen mellan misär och lycka

Poängen med detta inlägg (som du säkert börjar undra över nu om du inte redan slutat läsa) är: Vilken lycka det är att ibland vara med om sådant här. Att plötsligt bli fråntagen sådant man tidigare tagit för givet är initialt en chock och en besvikelse. Men att pö om pö sakta återerövra världen, även om det bara gäller att plötsligt få känna rinnande vatten mot sina händer för att man lyckats knixa sig ner till handfatsnivå, är freakin' magiskt. 

När jag igår upptäckte att jag utan problem kunde ta mig uppför trappan till plan två (om än att det tog tio minuter) var en sådan seger. Imorse tvättade jag mitt hår för första gången på en vecka och jag slipper nu se ut som en galen konstnärspensionär på Österlen med gråblont skatbo på huvudet.

Hedonistisk anpassning goes both ways. Ni känner ju redan till de lyckostudier som gör gällande att man ganska snart efter en omvälvande händelse av såväl god som dålig art återgår till de forna lyckonivåerna. Jag var mycket olycklig dag ett. Eller rädd, snarare, den oförutsägbara krampsmärtan skrämde mig. Men när den akuta fasen var över och jag började hitta tillbaka till någon form av normaltillstånd igen, om än mycket annorlunda från vad jag var van vid sedan tidigare, kändes det ungefär som vanligt eller till och med bättre. 

Ändrat fokus

Barnens hemkomst från skolan var dagens höjdpunkt. Då smsade jag in dem till mitt rum där de i tur och ordning fick sitta i besöksstolen och språka med mor sin. Hur ofta gör jag detta annars? Det är liksom "Okeeej, nu kom det hem ett barn, hoppas hen inte trampar på mitt nysvabbade golv med ytterskor".

Min man tittade förbi med en liten räktoast och ett glas vin och jag var på väg att fria till han när jag insåg att vi redan var gifta. Trots att så många saker som jag uppskattar med livet var tillfälligt pausade (promenader, hemmafix, cykelturer till stan) levde livet. Och jag uppskattade så många små små saker som jag normalt sett inte ens ser. 

Det här är ju trots allt en sparblogg...

...så ekonomisk take på det? Att få ryggskott för då kan du inte göra av med några pengar. Nej, naturligtvis inte, jag önskar inte min värsta fiende (med ett undantag) den tisdagsförmiddagen. Men så här då: Du vänjer dig vid allt. Du vänjer dig vid fancy pancy Desperate Housewife Jackie O Splendid Saint Tropez Yacht Life inom loppet av ett par månader (veckor?). Sen är det samma vad lyckonivåerna anbelangar. 

På samma sätt kommer du relativt snabbt på benen (metaforiskt talat i mitt fall) även efter olycka och plötsligt sprakar det till av ett litet lycko-tomtebloss där du minst anar det ("Å, ett helt nytt paket näsdukar som jag dessutom når, fest!"). Jag såg att Enkelboning också råkat i ohälsa (fast snäppet värre då, han fick faktiskt åka in på sjukhus) och kommit till samma slutsats: OMG vad det normala lifvet är underbart! Knäckemackor!

Slutlig poäng: Sluta sträva efter blinget, det gör dig inte lycklig i längden. Lagom är bäst. En hyfsat sparsam livsstil som ger pengar över till en frihetsfond är av godo eftersom forskning däremot visar att självbestämmande och förmåga att påverka sitt liv leder till en ökad nivå av välbefinnande och nöjdhet med sakernas tillstånd (d.v.s. var ingens bitch). Och när skiten slår i fläkten, exempelvis om du blir dålig, var uppmärksam på de saker som gör dig glad. Maskineriet är omkalibrerat och inställt på en helt annan belöningsskala. 

Kan du relatera till det jag skriver?

Mvh/
FruEfficientBadass

Year of FI

Gott nytt år bitchas! Som ni vet brukar jag beställa kalendrar via personligalmanacka.se and I love it. Förra året döpte jag min kalender, la till en tag line: Year of FI. Varför? För att jag är en tönt och att det var mitt första år som [semi/soft] FI, vilket jag kände för att fira gm denna benämning.

Hade jag suttit med facit i hand hade jag kanske övervägt denna undertitel: "Year of Health". Varför? Jag har aldrig varit så frisk som under föregående år (minus en liten svacka på slutet). Ni som varit med ett tag vet att jag i direkt anslutning till själva heltidsjobbsslutet i juni 2018 inte mådde helt hundra då jag drabbades av post-laborativ stress med en massa märkliga symptom bland annat ont i en arm, helt utan orsak.

Under samma höst repade jag mig och var inte sjuk eller sjuklig en enda gång. Detta härledde jag emellertid främst till det faktum att jag inte satt instängd i mötesrum med småbarnföräldrar och att jag rörde mig ute under flera timmar varje dag. Men även under den höst som nu gått - där jag suttit instängd med 50-talet snoriga journaliststudenter i föreläsningssalar - har jag varit frisk. Jag har inte ens känt av den där molande, halvfebriga känslan av immunsystem på högvarv.

Förutom att slippa vanliga förkylningar och influensor har jag erfarit en mängd andra hälsofördelar. Eksem, magsmärtor, huvudvärk, yrsel och annat jag tidigare trott varit en del av livet, är puts väck. Jag sover löjligt bra (och kanske i överkant mycket, som en sju månaders baby ungefär). Efter fem månader med Intermittent Fast har jag inte längre mina komatiska efter-lunch-svackor och jag har gått ner ett par kilo på kuppen. Nu är ju inte IF något som endast är förbehållet folk som inte heltidsarbetar. Tvärt om, du hinner ju med en TPS-report extra om du skippar frukost och kommer in en kvart tidigare. Men jag märker ett tydligt orsakssamband mellan minskad förekomst jobb och bättre hälsa. Jag tror att Scott, Taylor & Jones gjorde en graf på detta:

Jag kommer att tänka på mötet med en före detta kollega vid en busshållplats i dussinförorten där vi bodde för cirka sju år sedan. Hon hade ett par år tidigare bytt arbetsgivare som var känd för att bränna ut medarbetare på löpande band och hon hade tilldelats den förhatliga mellanchefspositionen på logistiksidan. Liksom "trolla, trolla då för helvete!" utan budget. Jag lärde känna henne när hon var en sprudlande, positiv och utåtriktad person. Nu var hon en spillra av sitt forna jag. Inte bara såg hon ledsen ut. Hon var överviktig, hade ont i lederna och hade börjat kedjeröka igen (hon slutade under tiden jag jobbade med henne). Hon beskrev sin tillvaro som ett ekorrhjul där hon inte hade tid för någonting annat än att jobba. Träna, laga mat, sova, umgås med familjen, allt fick stå åt sidan. Det enda hon hade tid med var att röka, men det var nog framför allt för att hon kunde kombinera det med Outlook på mobilen.

Ett år senare hörde jag via barnen (som gick i samma skola som hennes barn) att hon sagt upp sig, sålt huset i dussinförorten och startat eget på landet så slutet gott.* Så långt som för min gamla kollega behöver det på intet vis gå. Det var otur att just hon hamnade just där - snäll och servil person på buffligt bolag. Men jag tror att de allra flesta blir bättre på att ta hand om sin hälsa när man har gott om tid i sitt liv. Ytterst få (åtminstone inte av de präktiga A-personligheter som befolkar FIRE-communityn) kommer efter en tids initial vila inte att låta sig nöjas med drönartillvaro utan man kommer att:

- Ta sig ut i naturen (varje dag?)
- Laga sin egen mat (från grunden?)
- Prioritera umgänge med verkliga människor (framför de platta på Netflix?)
- Sova mer (på nätterna?)
- Kanske till och med vuxenmysas mer (när man inte har huvudet fullt med TPS-reports?)

Det är vad jag tror tralala. Och med det önskar jag ditt ett synnerligen gott 2020, må din ISK öka och din hälsa stärkas.

Mvh/
FruEfficientBadass

*Ibland känns det som att arbetslivet är som maffian. Man måste klippa alla band (och gärna skaffa skyddad identitet, jag får fortfarande mail av Michael Page och jag svär att jag avprenumererat flera gånger) för att klara sig undan.

Intermittent Fast - ett frugalt hälsohack

Jag har sedan ett par månader varit lite nyfiken på intermittent fasting. Eller det har jag inte alls, det hela slog rot i mig efter att jag i slutet av juli hört en podd om att socker är djävulen (igen) och att intermittent fasting minskar risken för diabetes. Jag hörde mig för lite hos min kostrådgivare (IGMR) och fick veta att han känner sig både piggare och allmänt mer skärpt när han kör intermittent fasting. Vill också minnas att Sudenten A kör på detta sedan en längre tid tillbaka och det är ju en alert ung man. Ett lyxproblem jag haft sen jag slutade jobba är att jag kan sova siesta flera timmar varje dag. Som Gary Taubes i podden ovan citerade: "I don't take naps, they take me." Det är väl trevligt att kunna nassa mitt på dagen, men när jag likt ett spädbarn kraschar nästan mitt i sista lunchtuggan och under stort mankemang återvänder till de levande först tidig eftermiddag, då är det stöld. Så jag beslutade mig för att testa. Hela augusti månad har jag kört 16:8, d.v.s. jag äter första gången kring 12:00 varje dag och äter inget efter 19:00-20:00. Jag dricker bara svart kaffe på morgonen.

Resultatet: IGMR hade rätt. Jag blir för det första mycket mer intellektuellt produktiv på förmiddagarna. Jag plöjer kurslitteratur, jag skriver, jag läser, jag citerar romerska kejsare. Efter lunch: Ingen siesta! Alltså, om jag ansträngde mig skulle jag ju kunna ta en, men det är inte alls samma galna blackout som tidigare utan jag kan ta en cowboysträckare på 20 minuter och sen är det bra. Och likt IGMR blir jag inte alls lika "hangry" som tidigare då jag kunde få väldiga humörsvängningar om jag inte fick mat på regelbundna tider. Nu känner jag mig som Spartacus när jag, även efter 12:00, är on top of things och kan fortsätta flera timmar utan mat utan gråt, jag har testat. Att däremot äta frukost nu - jag har testat - gör mig dåsig och slö i flera timmar framöver.*

De hälsomässiga aspekterna vågar jag inte gå i god för eftersom jag saknar medicinsk skolning. Men det är lätt att dras med i hallelujastämningarna på the Interwebz. Om du vill lära dig mer och bara har lite tid rekommenderar jag nedan TED (12 minuter):

Om du däremot har en timme över skulle jag lyssna på nedan:

Tills vidare nöjer jag mig med att:

1) Jag inte drabbas av koma efter lunch
2) Jag slipper göra frukost varje dag

Jag har ju tidigare talat om hur man kan strömlinjeforma sin frukost och därigenom spara in deg motsvarande en Parisresa varje år. Genom att skippa även den enklaste av havregrynsfrukostar kommer du till ända till Toulon (vad du nu ska där att göra, ville de merde). Framför allt kommer jag att behöva slänga mig på cykeln runt 06:15 de morgnar jag har förmiddagsföreläsning i höst och denna manöver ger mig ytterligare en kvart i sängen. Det är också av tidsbesparande skäl läkaren i klipp två gör det, han är så rolig, liksom "I have kids, I have patients, some days I just skip breakfast and lunch and gain so much extra time!". Så hade al-drig en fransman resonerat.

Men om man ska tro läkaren ovan finns det alltså möjlighet att reversera diabetes genom fasta. Tänker på en kompis som har diabetes och som berättade att hennes värden aldrig hade varit så bra som när hon på grund av psykotisk granne slutat äta regelbundet under närmare ett år. Hon trodde att läkaren skulle ge henne skäll för det hon lärt sig om sin vuxendiabetes (kan aldrig lära mig vilken som är typ 1 respektive 2) var att hon skulle äta på regelbundna tider. Nu gick det hela dagar utan att hon åt och läkaren liksom "chapeau kära vän, nu har du varit duktig". Vad säger du, anekdotisk kunskap när den är som bäst? Eller är intermittent fasting-rörelsen något på spåren?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Och jag gör inte detta primärt av viktreducerande skäl, men jag kan inte låta bli att notera att de shorts som innan sommaren satt som korvskinn nu inte sitter som korvskinn. D.s.

* Undrar hur mycket som är placebo? Men som läkarvetenskapen säger: Placebo är även det en behandlingsmetod.

Frugal pedikyr

I veckan har jag upptäckt att Kvartal har ett antal poddar. Nu har de visserligen haft lite av sändningsuppehåll på sommaren men verkar dra igång ordentligt med såväl paneldiskussioner, fredagsintervjuer och kvartalsamtal. Finns där du laddar ner poddar. Kvalitetsjournalistik helt gratis.

Det absolut svåraste att skära bort i min lökskalningsprocess var ju professionell fotvård. Jag har egentligen inte eliminerat den helt, men det blir svårt att gå hos sin fotvårdsdam när man är 30 mil ifrån. Och att byta leverantör finns inte på kartan, det hade varit liktydligt med att byta terapeut efter 14 års samarbete. Nej, det är hon eller ingen. Så därför har jag tvingats tillbaka i egen regi och idag går jag igenom hur du gör. Det fantastiska är att det enda du behöver skaffa, förutsatt att du inte redan har en, är en fotfil. Den hittar du i regel på ICA för ett par tior. "Men fotsalt då? Fotkräm?" Screw that! Allt du behöver finns redan hemma.

1. Häll upp drygt kroppsvarmt vatten i en balja. Jag använder min skurhink eftersom den är avlång, inte rund, till formen. I värsta fall får man ta sin runda hink men då får du sitta med fötterna på snedden. I vattnet häller du ett par matskedar såpa. Gulsåpa eller grönsåpa spelar ingen roll. Är jag galen? Nejdå, det är en etablerad produkt för ändamålet.

2. Brygg starkt, hett té i en kanna. Jag brukar göra mintte men det funkar med vanligt svart té. Fyll på i baljan med det varma téet allt eftersom fotbadet kallnar. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker att téet har en uppiggande effekt på mina fötter. Sitt minst tio minuter, helst en kvart.

3. När du tar upp den första foten, var noga med att torka mellan tårna, annars finns svamprisk. Fila medan huden är fuktig och mjuk. Om du har sprickor e d, fila längs med inte snett över.

4. Klipp naglarna med nagelklippare (har aldrig fattat konceptet nagelsax). Vissa menar att man ska fila tånaglarna men herregud, hur mycket tid har folk? Däremot brukar jag dra några drag med nagelfil eller den grova delen av en nagelpolerare (kostar runt 30 kronor på ex. Hjärtat) på ovansidan av nageln så att lacket får bättre fäste.

5. När du målat en omgång (jag tycker ofta att det räcker, minskar också behovet av aceton när jag ska ta av lacket nästa gång) och lacket torkat smörjer du med kokosfett. På med strumpor. Gå och lägg dig. Nästa morgon: Baby feet.

Estimerad kostnad: 4 kr. Att jämföra medicinsk fotvård (som förvisso är grym): 550 kr. Frugal win för egen del är cirka 2 184 kr/år vilket i en indexfondger mig en rätt fet jordenruntresa för dryga 100 000 den dagen jag närmar mig av staten stipulerad pensionsålder. För att inte tala om all tid jag sparar på att inte behöva ta mig till min fotvårdsdam. Minus är ju uppenbart - det blir inte lika bra och du går miste om den där överjordiskt underbara fotmassagen. Kanske kan du muta en anhörig?

Gör du egen pedikyr?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag gör en Tough Viking

Våren och försommaren är motionsloppens tid och jag som har Djurgården som vardagsrum ogillar att ha flåsande föreställningar med dunkadunka-musik i mina promenadstråk.* Så det kanske förvånar en och annan bland er att jag för ett par veckor sedan gjorde en Tough Viking. Tough Viking är, för er som inte vet det, en sorts modern version av tapperhetsprov där man vid sidan av själva löpningen ska hoppa genom eld, kräla i gyttja och döda spädgrisar med sina bara händer. Nej okej man ska inte döda spädgrisar men jag skulle tro att det diskuterades inför lanseringen.

Loppet kostar 895 kronor och arrangeras av företaget "Tough Viking", ett bolag som gjort runt en till fyra millar i vinst per år sedan starten vilket ändå är beundransvärt med tanke på att aktiviteterna är säsongsbetonade. Min aversion mot spektaklet till trots tycker jag väl att den här typen av affärsidéer är behjärtansvärda eftersom de får folk att röra på fläsket. Därmed inte sagt att jag själv har lust att bidra till den vinstmarginalen, inte för all gyttja i Ryssland. Så jag och mitt side hustle gjorde det frugal style nämligen tre dagar före själva loppet. Var inte det smart!? Vi var ute på en av våra sedvanliga promenader mot Stora Skuggan till och hamnade, efter en irrvandring i skogen, plötsligt i en snitslad bana. Tough Viking! Det var bara att köra på så vi gick och gick och följde tråden, med diverse pauser för att titta på änder...

...och hästar och kor.

Det vi däremot inte fick i vår frugala version var att bära bensindunkar och stockar eller gästa "Crazy Monkey Bar" som höll på att monteras när vi passerade.

Jag tyckte det kändes besvärande varför jag och hunden gjorde en tur upp i skogen för att se om vi hittade några av vinterstormarna omkullfallna träd vi kunde lyfta tillsammans men gick bet. Vi fick nöja oss med att lyfta en granruska som hunden sen tuggade sönder. Tough Viking på Djurgården är 15 kilometer långt. Vi gick bara 12 kilometer. Hade vi betalat 895 kronor hade någon tvingat oss till penalty laps för att komma upp i en dräglig total, det gjorde ingen nu, en klar nedsida. Men summerat tycker jag ändå att vi hade ett bra race. Vi slapp också trängas med tusentals andra, tror att vi träffade cirka 20 personer på vår promenad varav merparten jobbade för Tough Viking. För övrigt, vore inte det ett bra side hustle? Dessa säsongsjobb måste ju kräva tidsmässigt korta insatser för att sedan gå helt i träda under resten av året. Någon som har erfarenhet? Jag menar då inte att vara volontär. Utan att jobba för dem, sätta upp kilometervis med loppremsor, montera tält och barer?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Och med detta blottade jag den 80-åring jag är på insidan.

Att leva i det lilla

Rubriken är en stöld från Karin Björkegren-Jones bok Ett stressfritt liv. Jag fortsätter ogenerat att saxa:

"Många av oss svenskar lever i överflöd, men har det gjort oss lyckligare? Nej, snarare mer stressade och mer utbrända, och så fort vi uppnått det vi eftersökte, det där målet, ja, då har vi snart ett nytt mål. Vi verkar aldrig bli riktigt nöjda. Man brukar ju säga att prylarna äger en och att ju mindre man äger desto bättre mår man. Så kanske är det bästa man kan göra för sin hälsa att faktiskt skala bort, ta bort, ge bort en del av överflödet för att förenkla livet." Karin Björkegren-Jones

Ibland när jag besöker ett burget villaområde i väns närhet brukar jag gå runt och insupa det materiella. Jag tittar på de välskötta fasaderna (som behöver målas om vart tionde år för bibehållet marknadsvärde), de imponerande takpartierna (som tycks avge ett löfte om att hålla sina ägare fast i ekorrhjulet for evva'n'evva), de stora gräsmattorna (som suger upp timmar, timmar, timmar under semesterhalvåret om du inkluderar maskrosorna), de uppallade båtarna (som kräver dito insatser inför och efter säsong), de två bilarna på uppfarten (don't get me started), barnens studsmatta (som jag har egen erfarenhet av behöver nytt nät/skydd etc. med jämna mellanrum och att då hitta ett i rätt storlek är ett litet meck), barnens övriga leksaker, cyklar, de vuxnas cyklar, kanske ett djur eller två, en flaggstång vars flagga ska hissas på vissa stipulerade dagar och mellan vissa tidsintervall men inte däremellan. Kommer du norröver får du addera minst en skoter och kanske en liten skördetröska vad vet jag. Lägg till det som finns inuti fastigheten (renoveringar, reparationer, inredningsshopping, inredningsreklamation, klädshopping, klädvård- reparation- reklamation- organisation- frustration, skönhetsvård dito osv. etc.) och du har en gift that keeps on taking for the rest of your life.

Any Heuw, inget skänker mig så stor tillfredsställelse som att efter en sådan utflykt komma hem till lägenheten och stänga dörren om mig, i trygg förvissning om att den enda "tomt" jag har att ta hand om är två balkonglådor som ska bytas på två gånger per år. Den enda "maskinpark" jag har att rodda med är våra cyklar, som vi kostar på service en gång om året i en närbelägen cykelbutik. End of story morning glory.*

Morning Glory [convolvulus]

Jo just det, jag har ju några plagg hängande i en garderob också, precis lagom många för att skyla min kropp inför de andra gångtrafikanterna på gatan och skulle jag bli bjuden på fancy party har jag min lilla svarta som default åker på och än så länge har ingen klagat öppet. Badrumsskåpet är mitt minimalistaltare med blott tio artiklar i bruk ink. tandkräm. Jag lägger kort sagt mycket lite tid på mina prylar.

"De människor som lever längst tror jag är människor som värdesatt en enklare livsstil. De vet varför de vill stiga upp ur sängen på morgonen och de fyller sina liv med kärlek och engagemang, med nyfikenhet, påhittighet och idogt arbete. De har hittat livets formel, och den fungerar. [...] Allt fler människor här i västvärlden har börjat ifrågasätta vår materialistiska livsstil. Kanske är det av oro för stundande sämre tider som vi vill bo mindre eller flytta ut på landet, men framför allt tror jag att vi inte vill känna oss ägda av saker. Vi vill leva smartare och mer miljövänligt. Vi värderar upplevelser framför prylar." Karin Björkegren-Jones

Att även svenne banan suktar efter upplevelser snarare än prylar är förvisso ingenting nytt, men då inbegriper det snarare resor, SPA-helger och krogshower. Jag menar på fullt allvar att min upplevelse av att äga en förmiddag i frihet är fullt lycklighetskompatibel med när jag fordom drog på dussincharter till random Kanarieö. Eller rättare sagt - mer sinnesfrid till den förstnämnda aktiviteten då chartern allt som oftast inbegrep ohemula mängder stress (flugit med tre barn varav två i blöjor någon gång?) i kombination med ett svidande antiklimax vid ankomst**. Att inte känna sig ägd av saker. Jag säger som Brad i ChooseFI podcast; kunde jag som enda ägodelar ha en resväska med kläder*** och en laptop och bo resten av mitt liv på hotell = bingo. 

"Att materialism har en negativ effekt på vår hälsa vet vi, men en studie från 2013 har visat att materialism har ännu en effekt på oss - nämligen att svåra händelser tenderar att bli ännu svårare om du är en materialistisk person. Om livet tar en oväntad vändning så kommer du att ha det svårare att ta igen dig från den motgången än vad en icke materialistisk person skulle ha." Karin Björkegren-Jones

Jag är lite nyfiken på vad ni tror om det sista textstycket. Kan det verkligen stämma och hur skulle det hänga ihop?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Lite smålögn faktiskt; jag har ju ett lantställe också men av någon anledning är det mycket mindre jobb med det än med vårt f.d. hus. Kanske för att jag lägger ribban på en lägre nivå samt att mina omtänksamma föräldrar lämnade över det i toppskick ink. omläggning tak, fasadreparation etc. 

**Antiklimax: Regn och kladdiga hamburgermenyer från 90-talet, ett dyrt och heligt löfte om att aldrig göra om liknande resor för att ett halvår senare boka en identisk resa.

*** En perfekt underhållen capsule förstås.

Tips på D-vitamin

Frihetsmamman skrev ett inlägg där hon uppmanar oss alla att inspirera folk i sin närhet att ta större ekonomiskt ansvar i sina liv och därmed nå större frihet, slack och lycka (men det fattar ju i regel inte folk att det handlar om förrän de själva kommit en bit på vägen mot det ljuva FI). Jag kanske bör tillägga att det finns en viss risk att åka på stryk om man sitter i lunchrummet med sina Finncrisp och predikar återhållsamhet som vägen till frälsning. TEA har också berört ämnet i sitt inlägg Pay It Forward. Vardagsaltruism/präktighet i ljuv kombination. Och om ni känner att ni har en feting på kroken skulle jag vilja passa på att rekommendera 100-podden av ChooseFI podcast titulerat "Welcome to the FI community". Det är ett briljant avsnitt att skicka till någon som ligger i startgroparna för FI(RE). 

Att prata kosttillskott är verkligen inte min huvudsakliga agenda med den här bloggen men FIRE handlar om life optimization strategies och dessutom vill jag ha er input. Ta det för vad det är - en svenne banan som försöker navigera i FLODEN av information och rekommendationer. Temat är vitamin D, ni vet det där vitaminet man får väldigt lite av i luftkonditionerade sammanträdesrum. Så här skriver livsmedelsverket:

Det saknas breda, representativa studier om D-vitaminnivåer i blodet hos svenskar, men de studier som finns pekar på att nivån för vissa grupper är otillfredsställande, till exempel hos vissa invandrargrupper och äldre som tillbringar lite tid utomhus. I samband med Livsmedelsverkets nationella undersökning av vuxna svenskars matvanor som publicerades i september 2012 har även nivåerna av D-vitamin i blodet hos vuxna kartlagts. Livsmedelsverket har nu gjort en översyn reglerna för berikning av D-vitamin i olika livsmedelsgrupper. De nya reglerna träder i kraft den 16 maj 2018 med en övergångstid på två år.

Jag, som är hypokondriker hälsomedveten, tar varje år ett screenande blodprov via en privat aktör. Där får jag allt som oftast nedslag på just D-vitamin. Huruvida detta är dödligt eller ej råder det delade meningar om, se ex. nedan från WebMD:

Vitamin D deficiency has now been linked to breast cancer, colon cancer, prostate cancer, heart disease, depression, weight gain, and other maladies. These studies show that people with higher levels of vitamin D have a lower risk of disease, although they do not definitively prove that lack of vitamin D causes disease -- or that vitamin D supplements would lower risk.

Det saknas alltså kliniska studier för att backa upp påståendet kring att vitamin D motverkar cancer. Jag kan heller inte påstå att jag känner någon skillnad om jag tar D-vitamin eller inte. Eller ta förresten, du kan ju stoppa i dig mat också såsom ägg, fet fisk och D-vitaminberikade fetter. Any Heuw, jag har för tillfället beslutat att häva i mig D-vitamin som kosttillskott under vinterhalvåret. Tidigare år har jag, trots intag av kosttillskott, scorat lågt i mina D-vitaminmätningar framåt vårkanten. Det var inte förrän denna vinter, efter att ha fått ett kosttillskott av min mamma som i sin tur fått det av en bekant (?), jag lyckades få - och det här är läkarens ord - "exemplariska" D-vitaminnivåer. Därför kommer jag helt sonika att tipsa om det ganska starka D-vitaminpreparat jag ätit förra vintern

Solgar Vitamin D3 4000 IU

Och återigen, jag är inte medicinskt skolad och jag är i viss mån skeptisk till att en person med min hudtyp ska ta kosttillskott av D-vitamin över huvud taget. Men om du ändå är såld på konceptet kan du ju ta ett preparat som ger resultat. Varning för överdos dock:

Unionens medlemstidning tema farmaci oktober 2018

Jag själv hävde i mig för mycket för några år sedan (efter en kvalificerad rekommendation i fikarummet) och fick på riktigt en sån där bultande ven i tinningen, du vet en sån där man bara ser i tecknade serier. Så fort jag slutade överdosera försvann den.

Mvh/
FruEfficientBadass

Fem minuter om dan som renderar dig en mille

HOHO! Innan jag börjar, The Escape Artist publicerade (igår) ett inlägg som tangerar ämnet vi diskuterade igår. 

Alltså, ibland undrar jag om jag inte borde vigt mitt liv åt dagligmedia, inriktning löpsedels-copy. För erkänn att du började drägla [dregla? Magnus?!] när du såg dagens inläggsrubrik? Och det bästa av allt är - jag kommer att hålla vad jag lovar! Free of charge är det också, du behöver inte pynta 20 spänn eller vad en AB kostar nuförti'n. Temat är naturligtvis meditation och börsen i ljuvlig kombination. Efter att jag för ett par veckor så förnumstligt skrev: "Varje gång jag försökt mig på liknande saker har jag varit alldeles för ambitiös. Skaffat meditationsappar, meditationskläder, meditationskuddar..." gick jag och laddade ner en meditationsapp. Podden tipsade om två; Headspace och Calm. Jag valde den förra, för att jag är lat. Och den är toppen! Om du lytt mitt råd att avaktivera köp inuti app står du heller ingen finansiell risk, så länge du håller dig till det kvalitativa basutbudet vilket jag gör. Appen är superintuitiv och till och med jag som ändå måste etiketteras teknikfientlig, har noll problem att hantera dess inställningar och dess funktionalitet. Du väljer själv hur många minuter om dagen du vill meditera, huruvida du vill ha påminnelser eller ej och du kan dessutom koppla den till hälsoappen (den i form av ett hjärta som ligger som standard i din iPhone i det fall du har sådan) och följa dina Mindfulness-framsteg kvantitativt vecka för vecka.*

Jag talade ju tidigare om meditationens förmåga att stötta dig på resan mot en mer lågintensiv och mindre konsumtionskrävande livsstil. Men det var inte förrän dag tre in i mitt Headspace-program jag förstod hur man med framgång även kan bli en bättre investerare genom att meditera. Och det som fick mig att inse detta var nedan film (det brukar ligga en liten animation före några av meditationspassen, de finns fritt tillgängliga på YouTube och är sevärda allihop, sök på Headspace, gör det bara):

Det är du som sitter på stenen. Du har valt din investeringsstrategi och satt den på pränt i din finansiella plan. Allt är frid och fröjd. Tills...du ser ett löp på DI. Eller lyssnar på en braskande ekonomisändning på radio eller ser ekonominyheterna på TV. Eller ser en Tweet som säger att "Nu händer det, kraschen är runt hörnet, köp GUUUULD!" Du börjar snegla åt höger och vänster och känner oro. Inte är det väl möjligt att alla de här trovärdiga fancy medierna med alla de här välskräddade experterna kan ha fel? Jag är ju blott en svenne banan, jag kan ju egentligen ingenting om börs. Jag kanske borde dra öronen åt mig ändå...och omallokera en smula. Bara lite grand, typ 30% in i ränteobligationer. Jo, jag tror bestämt att det är så jag måste göra...

Åtminstone är det så tugget brukar gå i mitt huvud när liknande situationer uppstår och det börjar fladdra i affärsmedia. Och alla mina genomtänkta tankar av typen...

1. Börsen går alltid upp. Ja den gör det. Och skulle den en dag inte gå upp, har vi seriösa problem av typen jätte-jätte-jättestor komet och då är mina placeringar osäkra oavsett var jag har dem.
2. Buy & hold breda indexinvesteringar är det bästa alternativet för alla som spar på längre sikt.
3. Låter vi bara den naturliga börsrörelsen ha sin gilla gång kommer jag att bli mer långsiktigt framgångsrik än alla snubbar på Wall Street tillsammans. Och det är inte jag som säger det.
4. Jag ska alltid, alltid, alltid sitta still i båten (förutsatt att jag äger breda indexfonder).
5. Börsen har klarat sig igenom världskrig, Kubakriser och 11:e Septembrar. Inte ens ett nytt Pearl Harbour eller en ny, ännu värre, bolånekris eller Enron hade förmått ändra på följande faktum: Om man följer börsens naturliga rörelser blir man en vinnare.**

...är som borta med vinden.

Surret från affärsvärlden - du måste lära dig att hantera det. Du måste lära dig att kunna bortse från kaos och pladder utan att låta dig dras med. Annars kommer du med allra största sannolikhet att misslyckas.

Precis som den lilla blå killen i videon som, istället för att springa ut för att omdirigera trafiken, lutar sig tillbaka och bara beskådar spektaklet. För det är precis det det är: Börsen omgärdas av spektakel. De kommersiellt drivna  ekonomireportrarna fokuserar på vad som kan attrahera tittare, lyssnare eller läsare på kort sikt. För att inte tala om fondförvaltare hos exempelvis bankerna. De har inte samma agenda som du - långsiktig värdestegring. De målsätts på att dra in medel till sina fonder i syfte att kunna ta in avgiftsprocent på dessa och hösta in bonus redan i år, inte om tio år. Du har ingen kossa som behöver mjölkas, du kan ta det lugnt. Hör du det, ta det lugnt. De är intresserade av kortsiktigt, du är intresserad av långsiktigt. Det hör ju till och med ett barn - det är två motsatser. Som polerna på ett batteri.

Fig. 1: Illustration "De vs Du"

Så inbilla dig inte att du har något som helst att vinna på att blanda dig i deras business. Tvärt om ska du sträva efter att hålla dig så långt borta du bara kan. I detta är det faktiskt du själv, och enbart du, som är din absolut värsta fiende. Vi är människor, skapta för att vittra fara och förutspå katastrofer. Vår ryggradsreflex i en situation av finansiellt kaos är ett resultat av detta. Vi tänker inte klart. Vi tar dumma, kortsiktiga beslut SOM FÖRSTÖR DEN NATURLIGA BÖRSRÖRELSEN.

Ursäkta versalerna, det var inte mindfulnesskompatibelt. Jag försökte mest banna mig själv eftersom jag har vissa inneboende fladdertendenser. Även jag vill gå med flocken, även jag vill känna mig trygg. Därför passar mig ovan video som hand i handske. Jag behöver träna mig på att avskärma mig från bruset i syfte att hålla mig till min lagda strategi. Istället för att gå ut och omdirigera trafiken kommer jag framledes att försöka sätta mig bekvämt till rätta, med händerna i knät, och andas. In genom näsan. Ut genom munnen. In genom näsan. Och ut genom munnen. Och så..."Börsen Går Alltid Upp Igen. Börsen Går Alltid Upp Igen."  som mantra.

Och för att svara på rubrikfrågan: Hur kan dessa tre-tio minuters meditation om dagen spara dig en mille? Ja, säg att du investerar 6 000 kr/månad på börsen i breda indexfonder. De senaste 20-30 åren har inflationsjusterad avkastning legat på 7-8%. Om du bara följer dessa börsrörelser i en ISK skulle du efter tio år ha 1,9 miljoner kronor på banken. Hade du istället fiddlat runt och sålt när löpmakarna på DI skriker vargen kommer (för att gå in igen när marknaden är på väg upp), är det inte helt orimligt att tro att du halkar ner till en genomsnittlig inflationsjusterad avkastning om cirka 6% per år. Nu är jag snäll - du kan lika gärna gå ännu lägre. Men säg 6% för övningens skull. Det motsvarar, efter tio år, en miljon kronor i förlorad avkastning. Räkna själv.

Känner du igen dig i fladdret? Eller har du lätt för att skärma av och hålla dig till planen?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag är en sådan total sucker för stapeldiagram. Kan inte motstå dem. Och när de rör sig uppåt...
** Om du missat min serie där jag utvecklar detta, gå tillbaka till detta eller detta inlägg.

P.s. TACK för 200 Instaprenumeranter! [insert emoji parade] D.s.

FIRE & meditation en lämplig kombination

Kommentatorer kommer och går, enbart världens leda består, men ibland blir jag så full av saknad. Jeanette? Corran? Lana vet jag ju, du har Säpo på dig, men det är ett antal kommentatorer som bara försvunnit? Om ni ser denna min flaskpost, ge mig bara ett livstecken så ska jag inte tjöta mer. Back to topic:

Jag tänkte ägna oktober åt mitt själsliga liv och som en följd därav kommer även du att göra det. Ehmen vaffö? För att jag, med foten precis nedtrampad i ny mark, känner ett behov av att förkovra mig i dessa frågor och eftersom du läser min blogg kommer kanske även du att inspireras att ta tag i ditt själsliv. Min historik på området mindfulness, yoga och meditation är usel (bara det faktum att jag klumpar ihop dessa tre kommer att generera i finskt stryk nästa gång jag träffar min andlige vägledare M). Jag somnar när jag ska "tugga russinet", jag får irreparabla sträckningar vid yoga och meditation har jag aldrig klarat av eftersom jag imperativt får en massa idéer när jag sitter still som jag "bara måste få ur mig" och sen var det meditationspasset bortglömt.

Flera av er har i kommentatorsfältet sjungit meditationens lov och jag vet ju att det är bra för en, det är bara så oerhört svårt att komma till. Så jag valde den inkörsport som kändes mest naturlig för mig nämligen en FIRE-pod. Episod 61 av ChooseFI podcast talar om - tada - mindfulness med Cory Muscara. Hej hallå, vem är denna Cory Muscara undrar då vän av ordning. Jo det ska jag berätta, han är en ung corporate finance-utbildad amerikan som rätt tidigt i karriären fattade att han över sin döda kropp ville hålla på med corporate finance och istället "finna sig själv" vilket han som 22-åring försökte göra i ett buddistmunkkloster i Burma med 14 timmars meditation per dag.

Nej, nej tack herr Muscara, jag är lyckligt gift förstår du

Ungefär här har man ju lust att ge honom en smäll på grund av hans beskäftighet. Men det gör man inte, för han kan generöst bjuda på sina tankar om att han under de sex månader (6) han tillbringade i klostret allt som oftast tänkte på cheeseburgare och "varför gör jag detta?". Den längsta tid han lyckades hålla några tankar borta var en sammanhängande tidsrymd på 48 sekunder [uppskattningsvis, han hade ju inga klockor i klostret].

Det är ett bra avsnitt, som tangerar mycket det vi diskuterat i anslutning till inlägget om att omkalibrera sina sinnen för att uppskatta enklare saker. Att försöka att leva exempelvis lite mer mobil-anorektiskt och att uppleva livet i all dess triviala enkelhet. Två hållpunkter i avsnittet:

30 minuter in:
Dessa impulser att göra något annat - otålighet även kallad - FruEB:s paradgren btw - kan du komma åt genom att meditera, om än aldrig en så liten stund per dag. Allt det som du klyschéartat förknippar med meditation - se tanken komma, acceptera den, låta den gå, andas - in me't bara. Det tillstånd du eftersträvar är det där du finner förnöjsamhet - om än så bara i korta stunder - med att bara vara. De två motpolerna är de heltidsmediterande munkarna (som kanske inte hade klarat ett vardagsliv ink. hämtning/lämning, leverans av TPS-reports och tankar kring middagsmat) och de jäktade karriäristerna som "...are just constantly climbing the ladder getting to the next thing. Once they get there they will be happy. Wait, no once i get there, or once i get THERE I will be happy. And there is never satiation." 

Vad i hela friden har detta med FI att göra? Men det har ALLT med FI att göra! Låt mig jämföra två personer. En som lever en lågintensiv (och därmed sparsam) livsstil och en som lever en högintensiv (och därmed inte sparsam) livsstil:

Person 1 - min morfar. Han hade tre riktiga nöjen i livet. Spela fiol, röka pipa och lösa korsord.* Fick han bara ägna sig åt de här sakerna var han nöjd, punkt slut. Han blev aldrig rik, men där hade han ju ekvationen emot sig givet att de på 50-talsmanér var två som delade på en inkomst. Men ponera att han blivit rik genom att skrapa Triss e d. Jag kan sätta min heder på att han inte hade ändrat ett dyft.**

Person 2 - en random kollega ur mitt yrkesliv, låt oss kalla honom Sture. Sture har två kullar barn som samtliga kräver dyra gadgets. Som om inte det vore nog vill även Sture löpande ha nya gadgets. En leksak är ju bara rolig under de första tre veckorna av ägande, så strömmen av nya prylar in är konstant. Därtill har Sture i kull två gängat sig med en high maintenance wife som gillar bekräftelser i form av märkesväskor och parfym på bemärkelsedagar av typen "parfymens dag". Det är inte bara prylar som flödar in, det måste resas utav bara h-e också. Minst två skidresor per säsong, företrädesvis med den nya kullen, men ibland även med den tidigare. Andel i Åre, alpresor till Schweiz där pistrestaurangerna säljer mikrotinad pizza à 15 Euro/slice, ny skidutrustning till någon i DNA-poolen varje år. Icke att förglömma den obligatoriska chartern på sommaren***. Därtill ska grabbgänget underhållas, minst en resa per år; whisky i Skottland, öl i Prag etc. För att inte tala om sisyfosarbetet renoveringar hemmavid och som om det inte vore nog renoveringar även på landet, minst ett större projekt varje år. Det finns baltiska byar som kunnat bygga nya skolor tack vare Sture och hans Sköna Hem-läsande fru. Sen måste man ju hålla sig framme när det vankas ny tjänstebilspolicy. Tillbehören ska maxas. Att det i slutänden hamnar i form av en subtraktion på lönen är irrelevant i nuläget - det ska in mycket skit i bilen, hör ni det eller?****

Vilken av ovan personer skulle du helst vilja vara? Jag säger inte att du måste börja röka pipa och lösa korsord, men du fattar principen - vill du vara den lågintensiva eller den högintensiva? Om du säger det sistnämnda kan du sluta läsa nu för nu kommer de konkreta verktygen till att MED VÅLD tvinga din kropp och själ till en mer lågintensiv tillvaro. Spola till minut 45 och lyssna fram till minut 50. Resonemanget går att sammanfattas i följande mening:

TA EN MINUT PER DAG DÅ DU - ENSAM - LÄGGER HANDEN PÅ DIN MAGE OCH FOKUSERAR PÅ DIN ANDNING. INGEN SÄRSKILD ANDNING, BARA ANDAS. OBSERVERA DINA TANKAR, MEN ÅTERGÅ HELA TIDEN TILL ANDNINGEN.

That's it. Och det är detta jag tänker börja göra under oktober månad.***** En mycket attraktiv sak med att börja med denna låga tröskel är att risken/chansen finns att jag självmant kommer att utöka tiden efter ett tag, om jag upplever meditationen som behaglig och välgörande. "It's better to argue yourself into the meditation rather than argue yourself out of it". Jag gillar detta så väldigt mycket. Varje gång jag försökt mig på liknande saker har jag varit alldeles för ambitiös. Skaffat meditationsappar, meditationskläder, meditationskuddar. Då blir det ytterligare ett dåligt samvete. En minut om dagen klarar jag genom att ligga kvar i sängen en stund efter att klockan ringt på morgonen eller genom att dröja mig kvar i badrummet en stund efter kvällsduschen. Och för dig som har huset fullt av skrikande människor, ta en minut när du sitter på bussen eller då du precis parkerat bilen vid jobbet. Istället för att skynda dig ut för att kasta dig över dagens alla låtsaskriser; ta en minut, hitta din andning och låt tanken vandra fritt. Embrace. Det är bra för din hjärna och det är bra för din sparplan, för när du dagligen, medelst inkrementella förändringar, drar dig mot en lågintensiv livsstil, kommer du per definition att kräva färre gadgets i ditt liv och därmed snabbare nå nivå slack och frihet, amen.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag vet, en riktig klyscha.
** Utom att möjligen skilja sig från min mormor men det är ett ämne som hör mer hemma i en relationsblogg.
*** "För man kan ju inte lite på den svenska sommaren hehe". Nej kanske inte, och när väl den svenska sommaren levererar turkiskt klimat vill vi ändå inte ha det så det är ju lose-lose svenskt klimat redan från början.
**** Ni tror att jag överdriver nu men det här är ett mycket reellt exempel.
***** Cory menar emellertid att ska du nå "strukturella förändringar i hjärnan" behöver du cirka 8 minuters meditation per dag. Men en minut är bättre än 0 minut.

Konsten att leva länge

Howdy losas! Jag ska berätta en märklig sak. Innan jag började spara pengar som en dåre var jag inte särskilt intresserad av min hälsa. När jag började spara och intressera mig för saker som ränta-på-räntaeffekten, började jag bli mer mån om att hantera min kropp på ett mer respektfullt sätt. Är det inte knäppt? Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag vill "få valuta för pengarna". Om jag nu är duktig och lägger under 50% av min nettoinkomst varje månad, vill jag damn it bli gammal nog för att skörda det jag sått. Jag tror att ni läsare av denna blogg faktiskt fattar. Däremot tror jag att jag hade fått stryk på allmän lokal om jag framfört liknande resonemang.*

Any How, jag refererade för ett antal inlägg sedan till en bok vid namn "Detox- 14 kurer för energi och harmoni" som inte längre finns. Jag blir alltid lite full i skratt när jag bläddrar i denna massmarknadsprodukt, för jämte detoxkurer av slaget: "Detox inför festen", "Kur mot celluliter" finns som sista - och notera även kortast beskrivna - kur: "Kur för ett längre liv". Jag ser det framför mig, en välmående hemmafru i en burgen Texasförort: "What shall I go for...living long...better skin...lose them cellulites or...get awesome for the garden party...I go for the garden party detox". Och jag skäms för att erkänna det, men när jag fick boken i min hand 2010 var det inte "Kur för ett längre liv" jag kastade mig över. Men det gör jag nu, för nu vill jag ha ett långt liv. Vill ni ha knepen? Jag kan ge knepen, för de är oerhört kortfattade i boken:

• Ät färre kalorier men med högre näringsvärde (mycket grönt & fullkorn).
• Ät mindre fett (jag tar inte den här LCHF-fighten, men boken menar att runt 30% bör komma från fett vilket väl låter vettigt oavsett vilken ståndpunkt man har vi dietfrågan i stort).
• Ät mindre socker.
• Bli vegetarian (lever enligt denna bok 7 år längre än carnivorer).
• Drick te (alla sorter ink. svart - förbättrar hjärthälsan).
• Ät vitlök (motverkar ex. att artärerna runt hjärtat stelnar).
• Öka de renande enzymerna (scrolla till botten i mitt tidigare inlägg i frågan för dessa).
• Ät frukost (med fokus på flingor som enligt boken innehåller folsyra som är good shit).
• Ät choklad (den dåliga nyheten är att de ska vara >70% kakao).
• Rör dig dagligen - räcker med lågintensiv träning som promenader, trädgårdsarbete, städning (yay!).
• Håll igång hjärnan (ex. genom att spela candy crush eller andra kognitivt utmanande spel)**
• Få socialt stöd (min kommentar: se detta TED-talk!)
• Använd medicinsk teknik (tacka ja till alla screeningar du erbjuds, beställ dina egna blodprov för att ha koll på dina värden så att du i god tid ser om saker ballar ur etc.) 

En annan sak jag gillar är det nya snacket om tarmbakterier. Jag läste nyligen nedan bok till vänster och hade långtgående planer på att läsa boken till höger tills jag insåg att Marknadsförar-L hade läst den så jag lät henne summera den för mig i en privat sittning.***

Kortfattat kan sägas att de flesta, såväl populärvetenskapliga faktaboksförfattare som etablerade läkare, är överens om en sak - vi måste gödsla våra tarmar med skit. Jag saxar ur Läkartidningen:

Den huvudsakliga etableringen av floran har under historisk tid skett genom att födan torkades eller fermenterades, dvs maten grävdes ner och den påföljande jäsningen med pH-sänkning medförde ökad hållbarhet. Man kan således på mycket goda grunder anta att maten då innehöll betydligt större mängd bakterier, både till totalt antal och till antalet arter, än den mat vi i dag äter. När bakterier i modern tid väl kunde identifieras och dessutom kopplas till sjukdom började en mer eller mindre urskillningslös jakt på mikroorganismerna. De främsta vapnen kom att bli antibiotika men också desinfektionsmedel och and­ra bakteriedödande medel, såsom E-nummer i mat och dryck, disktrasor, munsköljvätskor, tandkräm etc. Den grundläggande idén om att den »mikrobfria« människan skulle bli fri från sjukdom visade sig dock helt felaktig.

Tim Spector, läkaren som skrev boken Matmyten ovan, är inne på samma linje: Mycket fermenterat (inlagt av typen surkål), mögelostar och riktigt bra olivolja är exempel på mat som är bra för vår tarmflora. Han menar också att det inte är helt fel att servera grönsaker av typen morot lite otvättade. Därtill lovsjunger han den äkta grekiska yoghurten (minns inte exakt vad det var med det grekiska råmaterialet, men helst ska den vara gjord på Kreta - en av världens blå zoner). Om jag minns hans slutkläm var det ungefär så här: Se din mage som en trädgård som behöver många olika sorters gödsel för att funka som den ska.

Efter det har jag regelmässigt börjat äta mer levande mat: Franska ostar, gärna mögliga på gränsen till att de själva kryper fram, grekisk yoghurt från Kreta, högkvalitativ olivolja från Kreta, surkål, kimchi och otvättade morötter. Det kanske bara är placebo, men lika viktig är ju den effekten. Dessutom gillar jag ju alla dessa saker - möjligen med undantag av att äta oskalade och otvättade morötter. Jag har också rekommenderat en mig närstående person med IBS att under ett kvartal testa ett probiotikapreparat med många (>10) bakteriestammar för att se om det kan hjälpa, vilket "Matmyten" ger vissa belägg för. Vad har du för knep för att till fullo få möjlighet att se ränta-på-ränta-effekten in action?****

Med vänlig hälsning/
FruEfficientBadass

* Tur man undviker såna ställen
** Jag var fet-ironisk. Boken föreslår att man ska ägna sig åt "neurobics", ex. byta hand när man borstar tänderna och liknande.
*** Summerat: Gurkmeja, pekannötter, kål av alla slag, gröna bladgrönsaker, gröna (ej gula) bananer, honung istället för socker, havregryn, kall potatis istället för varm.
****Marknadsförar-L menade också att en nyckel enligt en annan bok i ämnet var att byta mer bakterier med varandra. Vi vet ju att det är bra för bebisar att få lite skit på sig under förlossningen, men att vi har blivit för kliniska i vårt dagliga umgänge med varandra. Vi bör helt enkelt hångla mer och med fler personer. Fransmännen, som är kända för att kindpussas dagarna i ända, har högre medellvislängd än både tyskar och engelsmän. Finns här ett samband eller är jag blott en fallen kvinna?

Hur jag blev vältränad genom att säga upp all träning

Howdy cowboys! För några år sedan brände jag rätt mycket stålars på olika träningsformer. Jag har aldrig varit gymtypen, men jag gjorde annat – dansklasser och pilates med mera. Problemet var att jag inte alltid gick på de där klasserna. Träningslokalerna låg på bilavstånd från mitt hem. Det kom saker i vägen. Jag hade ingen lust. Vid ett tillfälle fick jag lite för mycket feeling på en street dance-lektion och skadade höften och hypokondriker som jag är trodde jag att jag fått höftcancer. Ja, det var inte ett helt optimalt upplägg. Så jag sade upp alla klasser och började se mig omkring i min närmiljö istället. På vilket sätt skulle jag kunna klämma in någon form av fysisk aktivitet utan att behöva hindras av faktorerna ovan? Och nu, några år senare, har jag hittat formulan. Jag promenerar två-tre gånger i veckan, runt 8 km till 1 mil åt gången. Med risk att låta som en bimbo: Naturen är sjukt underskattad! Den har verkligen en lugnande effekt och jag känner mig både fysiskt och psykiskt avslappnad när jag kommer tillbaka efter en promenad. Dessutom kan man klä sig lite preppy och ha stora solbrillor på sig, det kan man sällan på gymmet.

Mannen på bilden vet inte att han är med på min blogg.

Som komplement gör jag ett mikropass pilates varje vardagsmorgon, på max fem minuter. Dessa korta pass hindrar mitt ryggonda från att komma tillbaka, och det räcker för mig. Jag vill inte påstå att jag har ett sexpack på magen eller att min kondis är i maratonklass. Men jag har ett tvåpack och jag orkar gå betydligt längre än jag gjorde när jag fortfarande ”tränade”. Nyckeln är att jag hittat aktiviteter som ligger nära mig rent geografiskt och att de saknar uppstartssträcka. Det är bara att trilla utanför porten (och jag bor på bottenplan så verkligen, bokstavligt talat trilla ut) alternativt dråsa ner på pilatesmattan, som förvaras cirka 35 cm från den golvyta där jag utför själva pilatesen.

Till vänster pilatesmatta. Till höger golvet.

Ibland kombinerar jag ett lite längre pilatespass med att kolla på film och det är en riktig höjdare, även om jag ibland kommer på mig själv med att inte träna utan bara titta på filmen. Men hey, på det stora hela funkar det.


De stora vinsterna med ovan omläggning är alltså:


Fysiologiska: Tvåpacket, kondisen och avsaknad av ryggont.
Mentala: Dels genom det meditativa i promenaderna men också för att jag mår bra över det faktum att jag lyckats ändra ett beteende i positiv riktning.
Ekonomiska: Uppskattad besparing: 2 000-4 000kr/år.
Tidsmässiga: Noll omställningstid ger mer tid till annat. Dricka Sancerre med sin granne t ex.
Ytterligare en positiv bieffekt är också att jag nu kan kanalisera friskvårdsbidraget till där det verkligen gör nytta, d.v.s. till mina fötter. Kolla här för att se allt tokigt du kan ta dig för med denna subvention.

Du skriver väl "medicinsk" fotvård på kvittot Birgitta?

Mvh/
FruEfficientBadass

Luftfuktarens lov

Jag växte upp i ett hem med luftfuktare. Min mamma månade mycket om vårt piano och det påstods att pianot kunde spricka och bli ostämt om inomhusluften var väldigt torr, som den tenderar att bli på vinterhalvåret. Jag minns denna luftfuktare som oerhört oestetisk. Föga anade jag att jag, av kosmetiska skäl, skulle anamma samma doning 30 år senare. Ja, du läste rätt, av kosmetiska skäl.

Kvinnan på bilden är inte jag.

Jag har en kinkig hud, lite blandad med torra partier. Inom auyrvedan skulle man kalla den Vata-Kapha, vilket låter coolare än blandhud. Poängen är att jag kan smörja och smörja hur mycket som helst under vinterhalvåret, det hjälper inte. Min hud blir torr som fnöske och sen kommer eksemen som ett brev på posten. Jag har även lyckats överföra denna hudtyp till ett par av barnen. De blir framför allt torra om läpparna. Det räcker med att vi närmar oss 10 plus så spricker läppar till höger och vänster och då är det för sent att börja med Lypsyl. Ett av barnen utvecklade en vinter elefanthud på ovansidan av händerna. Det såg så läskigt ut att vi sökte akut, vi trodde att hon fått någon exotisk hudsjukdom som krävde behandling i kuvös. Men det var kombinationen förskolepedagogik (tvätta händerna fem minuter med landstingstvål och sprita sen ordentligt barn!) och vinterkyla. Visste du förresten att virus sprids lättare i torr luft? Det är delvis därför influensan slår till under vinterhalvåret och inte sommartid.


Lösningen på problemen - en luftfuktare. Jag skaffade vår första för ungefär fem år sedan. Idag är jag inne på vår tredje av samma fabrikat och eftersom den lagt av innan garantitiden varje gång har den bara kostat mig en. Men tipset är - spar kvittot för det är inga livstidsmaskiner detta. Eftersom jag är snål sparsam har vi bara en, men det passar utmärkt. Dagtid låter jag den stå och mata på fukt i vårt sovrum. På kvällen ställer jag in den i de små torra barnens rum. På så vis får vi alla i familjen uppjackad luftfuktighet. Och det gör verkligen skillnad. Framför allt på barnens läppar - inte alls samma sprickor. Själv har jag märkbart mindre eksem och framför allt gör ju placebo sitt - jag känner mig liksom...snyggare och mindre torr. Och skulle jag någon gång börja tvivla på luftfuktarens förträfflighet tänker jag på Mariah Carey som enligt uppgift sover omgiven av 30 luftfuktare. Och hon är snygg, non?

Genomfuktad.

Om du undrar vad jag kör för variant kan jag meddela att den har utgått ur Clas Ohlsons sortiment (kanske på grund av att snittkunden var tvungen att reklamera den tre gånger), men att det finns en mängd andra att välja på, allt mellan pris 849-3 289kr på samma adress. Tycka 849kr dyrt? Ja kanske. Men hudkrämer kostar de också, och de tenderar att ta slut.


Mvh/
FruEfficientBadass