Sedelärande

Så löd rubriken på ett mail jag fick för några veckor sedan. Så här skriver läsaren:

Hej!

Kollade på instagram igår och såg ditt inlägg om en krasch för 140 veckor sedan. Kul blev det när jag igen plottade OMXSPI och såg hur det utvecklats sedan dess. För det första går det knappt att se denna händelse orsakat denna braskande rubrik, fick leta i kurvan. För det andra, värre händelser har skett många gånger sedan dess. För det tredje, från botten av kraschen tills igår har det gått upp ca 8% per år. Hittade en sida där jag kunde jämföra OMXSPI med tex Investor och såg då hur bra den aktien presterat jämfört med OMXSPI.

Hälsningar
T


Hade jag inte varit så sommarslö hade jag länkat till något av de inlägg jag skrivit om att krascher och sättningar genererar löp men långsiktig seg börssträvan uppåt inte gör det. Men så är det. Eller som Moneyguy Podcast uttryckte det: "Börsen tar trapporna upp men hissen ner". Man skulle också kunna likna det vid turbulens vid flygningar (minus att planet till slut landar vilket gör det till en dålig liknelse).

Det var väl coronakraschen jag talade om för 140 veckor sedan? Som ett drygt halvår senare hade återhämtat sig. Nu gnäller vi över sur börs och 2022, men som läsaren skriver: Genomsnittlig avkastning har legat på åtta procent sen våren 2020, en siffra alla som ger sig in på börsen borde vara nöjd med. "It's a bumpy ride" etc.

För egen del ser utvecklingen från coronakraschen ut ungefär som för läsaren, en uppgång på 41 procent eller runt 10 procent per år.


Jag har ju i princip bara Spiltan Aktiefond Investmentbolag i min Avanzaportfölj och där ligger ju nämnda Investor som ett draglok.

Ja barn, se detta som en sedelärande historia. Strunta i ekonomimedia och fokusera på relationer, hobbies och ulliga djur som man kan klappa.

Mvh
FruEfficientBadass

Nice

Nu stänger jag semesterboken för det här året och man kan väl sammanfatta det som att det varit mycket vatten. Vatten och stränder och klippor, stilla vatten, glittrande vatten och vilt vatten som här nedan där jag efter ett besök i Nicenatten hälsar medelhavet med två Pastis i systemet. Det framgår inte av bilden men det var galna vågor och jag var tvungen att hänga kläderna på tork.


De jag bodde hos hade lägenhet i slutet av Promenade des Anglais, långt borta från turisttillhållen vilket var true bliss. 



Varje morgon kilade jag ner och hängde med gänget av gamlingar som kutryggiga stapplade sig ner mot stranden. Där la de varsamt sina gåhjälpmedel åt sidan för att dra på sig proffsiga simfenor, cykloper och färgglada badmössor och plums ner som sälar varefter de låg och guppade jag vet inte hur länge. 

Gamla fransmän är också roliga att prata med eftersom de talar så långsamt, tydligt och med begriplig vokabulär (inte slang och annat ungdomen rör sig med) varför jag hade en chans att damma av franskan. De är också rätt angelägna om att Saker Blir Rätt och räds inte att korrigera om man till äventyrs skulle böja ett adjektiv fel. 

Andra dagen tog jag, minstingen och hennes kompis bussen till Grasse och besökte parfymhuset Fragonard. Bussresan dit tog runt en och en halv timme och vi hade turen att köras av en helt obegripligt social och engagerad chaufför som berättade allt som fanns att veta om staden i fråga. Som att Piaf dog där eller att Berlusconi tillbringade några av sina sista veckor där ("Grasse - staden dit folk kommer för att dö"). När vi kom fram tog hon av sin rast för att guida oss runt och på frågan "Hur kommer det sig att du känner alla i hela stan" sa hon att hon även var kommunalråd ("Grasse - staden där busschauffören bestämmer").


Jag vet inte hur intresserade ni är av parfym men jag är rätt intresserad. Det var och är i viss mån fortfarande så att de flesta modehus vänder sig till de franska stamparfymerierna för att komponera sina dofter. Basnoter, mellannoter, toppnoter har siffror som identifikation och när Chanel var på besök någon gång på 20-talet fick hon hjälp av den erkända näsan Ernest Beaux att dofta sig igenom ett antal toppnoter varpå valet föll på nummer 5. I motsats till kotymen valde hon helt sonika att kalla doften så: Chanel nummer 5. Huvudsaklig ingrediens rosor från Grasse och hon köpte upp skörden för flera år framöver för att ha ensamrätt. Badass.

Jag kan inte lämna ämnet näsa. En näsa ("nez") är en person med ett väl utvecklat doftsinne. Och när jag säger väl utvecklat menar jag överjordiskt bra. En färdig näsa ska kunna identifiera ungefär 10 000 dofter, medan vi vanliga dödliga kanske kan känna, vad vet jag, några hundra? Många har den latenta förmågan, men denna skill måste tuktas och förfinas. Det gör man med näsorna som får studera i sammanlagt nio (9) år för att bli klara. Först två års matematik, kemi och fysik och sen sju års praktik på parfymhus. Väl klar tjänar en näsa runt 350 000 i månaden och det finns ungefär 200 i världen. Vår guide kände en näsa som fått sluta efter covid eftersom hans doftsinne tog stryk.

Här nedan syns den så kallade doftorgeln där näsan sitter och skapar (tyvärr var han på semester. Eller hon, vad vet jag?). Längst ner basnoterna, sen mellannoterna och överst toppnoterna. En parfym kan innehålla upp emot 20 olika dofter, alla med olika tonläge. Vissa, som mysk, ligger kvar hela dagen medan andra, som blomdofter, försvinner inom loppet av en timme. Om vi talar eau de parfum alltså, en eau de toilette försvinner i sin helhet redan efter 3-4 timmar och en eau de cologne redan efter någon timme. Beroende på vad du har för hud och om du är man eller kvinna (den sitter längre på en man varför du som kvinna alltid ska köpa eau de parfum).



En detalj från Grasse är att de från de rosa paraplyer som hängde mellan husen med jämna mellanrum sprayade ut ånga med rosdoft. Varför gör vi inte sådant här hemma? Så himla bra idé ju.


Dagen efter tog jag minstingen till min favoritstad Menton. Det var här jag som 16-åring trevande började lära mig franska efter ett års gymnasiestudier av nämnda språk. Till min hjälp hade jag och min rumskompis en tysk-fransk parlör från 30-talet som så att säga inte hjälpte så mycket. Jag vill bland annat minnas att vi hos värdfamiljen efter middagens avslutande fråga "Vill ni ha mer mat?" febrilt letade i lexikonet efter frasen "Jag är mätt" men sa något i stil med "Vi är dräktiga". 



Hur som helst blev jag helt kär i konceptet Frankrike och på höstterminen i tvåan la jag runt 80 procent av mitt skolfokus på detta ämne vilket gjorde mig såväl vass som till lärarens gullegris. "Visst ska du bli franskalärare precis som jaaag?" sa hon efter att ha levererat den sista starka femman.

Det blev jag inte, men jag klarar mig efter ett par universitetsår franska och diverse utlandsjobb rätt okej. Mitt stoltaste ögonblick i livet var när en fransk kursare på den sydfranska handelshögskola jag läste vid en termin frågade om jag kom från norra Frankrike, han kunde inte placera min dialekt. Där är jag inte idag, man hör med lätthet att jag är utomsocknes. 

På tal om utomsocknes stannade vi till i Monaco/Monte Carlo på vägen hem. Här kommer mitt frugala tips: Ta utgången mot hamnen och sikta på Stade Nautique Rainier III. Det är en vanlig kommunal swimmingpool, mitt i hamnen. Så för några euro kan man ligga och guppa i ljummet saltvatten och titta på såväl skyhöga hus (en tvåa kostar runt 50 miljoner) som bastardstora lyxjakter. Ett bisarrt land, bisarr stad, full med rikingar och kändisar (sist jag var vid nämnda pool såg jag Pillan). Sen köper man en baguette på närliggande butik Casino och sätter sig i skuggan och tittar på ryssar.



Dag fyra vinkade vi adjö till vårt förtjusande värdpar och så kom resten av familjen på besök. Vi rasslade igenom det som sig genomrasslas bör, bland annat en dagstur till Italien och den lilla staden Ventimiglia som på fredagar har marknad...



...något jag hade uppskattat för tio år sen men nu satt jag och surade på en uteservering medan barnen gick och shoppade. En intressant notering vilket eskalerade till ett gräl: Småttingarna kom till vårt cafébord och klagade på att pengarna var slut. "Okej", sa jag. "Varför delger ni mig denna information?". Ni som har tonårsdöttrar kan ju gissa er till tugget. "Men asså..!" "Du är så himla..!" "Vi är ju i Itaaalien liksom...". Jag var tvungen att ta tjuren vid hornen, trots att vi var på en så vacker plats. Men det var värt det. När annars ska de lära sig om inte här? När pengarna är slut är pengarna slut och då får man tiga still i väntan på nästa löning.


Och på tal om nästa lön, vid hemkomst fick 15-åringen sin första lön evva och på frågan "Vad ska du bränna iväg den på då?" (jag = cynisk) fick jag det bedårande svaret: "Jag ska investera 30 procent". Och det gjorde hon, undrens tid är inte förbi. Åter till ursprungsberättelsen: Väl tillbaka i Nice fick de rulla i vågorna som de små blötdjur de är och blev på gott humör igen, jag fick till och med en ursäkt för dagens tidigare utskällning av MIG för att DE gjort av med hela reskassan.

Några ord om Nice i sin helhet. Det är en perfekt stad, jag hade aldrig varit där innan annat än vid flygplatsen. Den har allt! En levande stadskärna, folkmyller, en gammal stad (bild) och ett vibrerande strandliv. Just den här kvällen var det någon form av DJ-race och folk stod och dansade, andra spelade beach volley, många hade picknick. Vid vår ände av stranden firades på midsommar dessutom fransk dito (se mitt Insta) vilket var som en sorts medeltida version av vår med rätt fåniga dräkter (tänk ”Frost”). Dräpo (dräktpolisen) i Hälsingland hade rynkat på näsan åt töckera. 


Och ni som följer mitt rafflade liv på Insta såg också att jag avverkade ett par konstmuséer. Städer som Villefranche, Antibes, Cannes och Eze ligger på runt en halvtimmes tågavstånd. Gillar man lyx - och det gör man - sätter man sig på terrassen på Hotel Negresco och tar ett glas. På kvällarna rekommenderas gayklubb, dit jag inte kom på den här rundan. Det får bli nästa gång.

Mitt finala rivierantips är Roquebrune-Cap-Martin, mellan Monte Carlo och Menton. Boka i god tid innan visning på Villa E-1027 och gå längs den vackra kusten. Vi misslyckades, nästa tid låg två veckor framåt. Men då återstår den överjordiskt vackra lagunen nedanför, nästan helt obefolkad. Nedan återskapar vi en bild vi tog för sex år sen när jag var på ensamresa hit med de två äldsta barnen och den då nioåriga Odågan inte kunde sluta vispa runt i det turkosa vattnet. 


Det vi gjorde den här gången var att missa tåget hem så vi fick ytterligare en timme i nämnda lagun. Vi märkte då att ortens ungdom simmade ut och runt hörnet och när jag och Odågan gjorde detsamma upptäckte vi en badgrotta. Helt fantastiskt, precis som i Cast Away fast med vatten i och utan ångest. Låg man i grottan översköljdes man av salta vågor och ovan kunde man klättra upp på höga klippor från vilka vi slängde oss ut, utan att tveka en sekund (eller?). Bara ett tips. 

Nog om Frankrike. Jag hade tänkt skriva om västkustveckan i samma inlägg men inser att jag redan överskridit längdgränsen för känsliga läsare. Har ni haft en bra sommar eller pågår den för fullt?

Mvh
FruEfficientBadass

Budgetbröllop

Gästinlägg från en läsare! Bjussigt också att skicka bild, som dessutom inte kom med ett maskningskrav (en ny trend - frugal weirdos som till skillnad från merparten av oss inte skäms för att vi...köper fonder och sånt). Skicka gärna mer input, jag är fortfarande i semestermodus. Chanserna till publicering ökar om ni likt nedan skribent smörar för mig i versaler.

-----------------------------
Hej FEB!

För ett par veckor sedan gifte jag och min man oss hemma i trädgården à là budgetbröllop - även om det definitivt går att göra mer budget än vårt. Kanske kan det vara kul inspo till ett blogginlägg för dig?

Jag har en tiomånaders, så har bara haffsat ihop lite info. Use it or loose it. TACK för övrigt för en FANTASTISK blogg!!

Budgetbröllop

- Inbjudan via telefon, personligare än kort (?) 0 kr.

- Ringar; ingen av oss gillar ringar, varför vi använde ringar rent symboliskt under vigseln; min man tog sin morfars vigselring och jag tog ringen han friade till mig med; en egenbunden syrenkvist 0 kr.

- Borgerlig vigsel 500 kr.

- Frimärken för hindersprövning och byte av efternamn 22 kr (FruEB:s anmärkning: Hysteriskt roligt med granulär redovisning. Men vad kostade kuvertet? Användes ett redan använt kuvert på vilket det blivande brudparet klistrade en pappersetikett?)

- Klänning 90 kr, kostym: linnebyxor och skjorta, lånade skor; något de flesta, andra normala herrar säkert redan har i garderoben. Å andra sidan kanske de flesta kvinnor kan tänka sig att lägga lite mer än 90 kronor på sin klänning (inklusive jag själv, men nu blev det inte så), varför summan ändå är rimlig 700 kr.

- Frisyr, smink - fick hjälp eller gjorde själv 0 kr.

- Mat, dryck och övrigt 4 000 + 2600kr.

- Hyra av bord stolar för 30 pers 500 kr.

- Lokal; hemma i trädgården 0 kr.

- Blombukett, inhandlades på storbutiken 400 kr.

- Alternativt plocka själv i trädgården, i parken, eller be någon som har fina blommor att plocka. Otur är dock att binda buketten själv.

- Foton; vi bad folk skicka sina bilder och videos i efterhand 0 kr.

- Lövad portal 0 kr.

- Musik; egen, bärbar högtalare och en av gästerna fick agera DJ 0 kr.

- Systerdotter sjöng under vigseln 0 kr.

- Bröllopsnatt i egen sänghalm 0 kr.

- Tackkort + porto; 400 + 300 kr (kan göras handgjorda till betydligt lägre kostnad).

- Smekmånad; vi åker till vårt standardsemestertillhåll stugan när semestern kommer, alltså ingen extra kostnad 0 kr.

Total kostnad 10' kr.



FruEB:s kommentar: Mycket imponerande. Bröllop har jag förstått är lite av ett rött skynke inom den amerikanska FIRE-bloggosfären där det pågår en sorts kapplöpning i att komma ner i därtill relaterade kostnader. Det är lite frugal weirdos motsvarighet till vanliga dödligas tävlan om att ha fetaste huset, fast tvärt om - billigast vinner. Ovan skulle jag säga har en ärlig chans. 

Ska man vara lite rosévinsfilosofisk handlar ju bröllop till syvende och sist om kärlek and such och jag har än så länge inte sett någon korrelation mellan dyrt bröllop och långt äktenskap vice versa. Tvärt om var det äktenskap som inleddes med frackbröllop i Göteborgs finare kvarter ett av de mest kortlivade jag bevittnat. Kanske råder det motsatta förhållandet? Jag tar gärna statistik om någon har.

Jag har för övrigt en bröllopsanekdot från mitt eget. Det var inget budgetbröllop och jag tackar min lyckliga stjärna att jag året innan var utlandsstationerad med traktamente vilket gjorde att jag åtminstone inte tog lån för att bekosta debaclet. 

Jag och min dåvarande pojkvän numera man var hos restauratören för att gå igenom detaljerna inför bröllopsmiddagen och för att de skulle ha mina kontaktuppgifter gav jag dem mitt visitkort. Bröllopet kom och gick, men caterinbolaget skickade ingen räkning. Sommaren övergick i höst och jag tänkte väl i mitt stilla sinne att de bara var sega på sedvanligt Hudikvis. Om jag ska vara ärlig hoppades en ful sida av mig att de helt enkelt glömt bort detta uppdrag.

Men så en dag, på det amerikanska storbolaget jag då jobbade på (ett företag marinerat i red tape, compliance, adherence, purchase order procedures et al) kom vår chefscontroller in med en bekymrad rynka mellan ögonen och bad att få tala med mig. "Är det du som har reppat för hundra tusen?". Då hade de alltså skickat fakturan till jobbet, vägledda av det visitkort jag stuckit till dem strax före bröllopet.

Det roliga var att jag upplevde det som att controllern inte helt uteslöt att detta var gängse säljbeteende och jag kan ibland ligga sömnlös och fundera på vad som hänt om jag hållit god min och sagt: "Japp. Lite golf och middag på Statt, frågor på det?". Jag hade kanske fått en uppsträckning för att jag inte gjort en competetive bidding hos tre leverantörer och infogat PO-nummer som fakturareferens, men fakturan hade kanske passerat. 

Egna erfarenheter av bröllopsekonomi?

Mvh
FruEfficientBadass




Lär barn om börsen del 5

Nu kommer så den avslutande delen i serien "Lär barn om börsen". Här tar vi avstamp i begreppet TID.


Först kommer ett case:


Renskrivet:
Mårten Gås investerar 5 000 kronor i månaden mellan det att han är 20 och 25. Därefter sparar han ingenting utan låter investeringen ligga kvar på ISK:en utan att göra några fler insättningar.

Häxan Surtant månadssparar 850 kronor i månaden mellan det att hon är 20 och 50.

Båda kommer att investera lika mycket (runt 300 000 kronor). Vem är rikast vid 50?

Och svaret kommer här:

Mårten har dubbelt så mycket som häxan Surtant och det enbart för att han satte sina pengar i arbete tidigare vilket aktiverade den magiska ränta-på-räntaeffekten. Jag lägger här till den så kallade "Max-tabellen", det vill säga den tabell ur Rich Dad Poor Dad som kommentator Max med jämna mellanrum länkar till:


Det kan vara lite svårt att se, men gå till källan och zooma in. Efter en stunds klurande blir den självförklarande. Investerare A (vänster) respektive investerare B (höger) landar på samma slutsumma vid 65. Investerare A pytsar totalt in 78 000 dollar och investerare B pytsar in 14 000 dollar. Skillnaden är att investerare B lägger in kapitalet mellan ålder 19 till 25 medan investerare A börjar först vid 26. Så mäktig är den, ränta-på-räntan. Och det är därför det är så viktigt att du har investeringskurs med ditt barn nu och inte när hen är 35 och börjar tänka pension. 


Ditt barn ska avstå från att mesrulla en liten boll år ut och år in. Hen ska smacka ihop en rejäl snöboll Pippi Style så tidigt det är möjligt, för att sen låta den ligga och rulla varv på varv, häftigt ackumulerande snöflingor på dess gigantiska kropp. Översatt till konkret åtgärd: "När ni får era första jobb, se till att ta fem slaktår då ni lägger in så mycket ni bara kan i ISK:en. Därefter kan ni återgå till en mindre sparsam livsstil, men ni låter slaktårets pengar ligga kvar på ISK:en och skapa ränta-på-ränta."

Min publik älskade Max-grafen. Min vän juristen, högskoleutbildad och egenföretagare, älskade Max-grafen. Man måste älska den, för den är magisk. 


Så avslutar vi denna kurs, med ett möjligen påhittat Einstein-citat:

"Ränta-på-ränta effekten är världens åttonde underverk. Den som förstår den förtjänar den".

Mvh
FruEfficientBadass

Semester på bloggen

Tro det eller ej men jag har tömt förråden på inlägg. Inte heller har jag geist nog att koka soppa på boken, så det blir semesterstängt för ett tag framöver. Ok jag har något inlägg om att lära barn om börsen i pipeline men därutöver, stiltje. Ha en härlig sommar!





Lär barn om börsen del 4

Nu kommer den fjärde delen av Lär barn om börsen. Det blev ett litet glapp mellan del tre och fyra vilket några av er mailat om och för det ber jag om ursäkt. Jag blev lat helt enkelt och orkade inte klippa isär min powerpoint (eller "kraftpekare" som mitt mellanbarn raljant kallar programmet).

Vi slutade del tre med att säga att indexfonder is da shit och nu ska vi gå in på vilka indexfonder det finns. Ni får naturligtvis vaska fram egna indexfonder åt era barn, det är lite samma samma med dessa som ni vet. Jag gjorde mitt axplock från tidigare inlägg när jag jämfört indexfonder. Till vänster har ni de svenska och till höger de globala (vilket i princip betyder amerikanska):


För att curla åhörarna säger jag att de ska välja grönmarkerat nedan och lägga sina besparingar i dem enligt en 50/50-split. As simple as that. 


Jag markerar också att Länsförsäkringar USA Index innehåller Tesla, eftersom min 15-åring uttryckt intresse för detta bolag. Det finurliga är att om/när Teslas aktie droppar behöver hon inte ligga sömnlös över det utan då ersätts bolaget med något annat. Jag betonade också att de i de globala indexfonderna har bolag som Facebook, Google och Apple, så att de känner sig lite balla. Spiltan Aktiefond Investmentbolag är jag stenhård med. Den ska de bara ha. 

Nästa punkt handlar om avgifter. Jag menar med nedan bild att en indexfond är passiv och det betyder att man "surfar på börsvågen". Man betalar då någonstans i storleksordningen 0,20 procent i avgift.


Jag förklarar också att det finns aktivt förvaltade fonder, vars avgifter inte sällan överskrider 1,3 procent. Det man betalar för är att en kille med troligtvis ful slips ska tafsa på ens innehav och fucka upp avkastningen. Det här är ett ämne som jag brinner för så jag tänker inte lämna det bara hipp som happ utan här ska grottas. Jag börjar med en quiz:



Med svaret:


Färre än tio procent av aktiva fonder lyckas alltså slå index på 20 år. "Jamen då har man ju en chans" kanske ungdomen säger. Ja, fast då återstår ett stort problem. Du måste på förhand veta vilka av dessa sub tio procent fonder som kommer att överträffa index på 20 år. Du kommer med aktiv förvaltning alltid att jobba i uppförsbacke. Ta den bekväma och trygga vägen via indexförvaltning istället.

Nu kommer ett case. Jag skriver ut texten under bilden.


         - Stefan Löfvén och Bianca Ingrosso investerar vardera 100 000 kronor på varsin ISK.

         - De månadssparar därefter 1 000 kronor i 20 år.

         - De får båda samma börsavkastning = 8 procent per år

         - Stefan väljer indexfonder med 0,2 procent i avgift

         - Bianca väljer aktivt förvaltade fonder med 1,5 procent i avgift

         - Stefan har efter 20 år drygt en miljon på ISK:en

         - Hur mycket har Bianca? Peka på stjärnan du tror på.


Rätta svaret är:


Vad hände med diffen mellan Biancas och Stefans slutsumma?


160 000 kronor gick till slipskillen för att delfinansiera hans sportbil, Bianca sitter och gråter i soffan och tänker på den resa till Maldiverna hon skulle ha kunnat göra för pengarna. "Mäh! Hon har råd att åka till Maldiverna ändå." påpekade 15-åringen och det har hon ju rätt i. "Men du, kära barn, är inte Bianca Ingrosso" svarade jag och på det hade hon inget svar. Slutkläm:



Nog om detta. 

Mvh
FruEfficientBadass

Sånger från tredje statsmakten

Jag skippar sammanfattning av förra veckan, eftersom jag inte haft tid att sammanfatta den. Låt oss tala nyheter och uppsidan av att hålla sig på armlängds avstånd från desamma, ett inlägg som legat i utkast sedan i november.

Av någon anledning är det många inom (och omkring) FIRE-rörelsen som uppmuntrar till avhållsamhet från nyhetskonsumtion. Åtminstone overseas. De som först började tala om det var Mr Money Mustache, Tim Ferris och Cal Newport. Our Next Life sammanfattar Low Information Diet så här:

The low-information diet is the straightforward idea that you choose not to consume most news, social media and the like, in the interest of being more productive, living a simpler life or just not taking on the stress of negative news.

Hon tillägger också att ursprungsdiskussionen som den presenterats av ovan nämnda personer genom åren tweakats att bli allt mer extrem. För att efterleva The Low Information Diet ska man i princip helt utesluta all form av nyhetskonsumtion och alla sociala medier, vilket hon anser vara dåligt för såväl välmående (alienation vs omvärlden) och sparande (bristande koll på ändrat regelverk börs/sparande). Jag vet inte jag, skit rinner nedåt och jag upplever att jag hänger med rätt bra ändå bara av att vistas i världen men visst, jag kan tänka mig att det här är en oro många har. 

MMM:s take på det hela är:

  • Nyheter är produkter som behöver dra till sig människors uppmärksamhet i syfte att sälja annonser för att generera vinst till sina ägare.
  • Dåliga nyheter drar till sig mer uppmärksamhet än goda nyheter och sådant som händer exakt nu har större nyhetsvärde än det som hände igår. 
  • Om vi verkligen hade velat adressera "dåliga" nyheter skulle förstanyheten mer sällan handla om dramatiska incidenter som drabbar ett fåtal människor och oftare om breda övergripande saker som hur många som dör i trafiken varje dag (250 i USA, orsakat av det han kallar "Car Clown Behaviour").

Ser ni någon parallell med börsen där? Coronafallet (när Trump i mars 2020 stängde amerikanska gränsen och börsen gick ner drygt 11 procent på en dag) fick enorm uppmärksamhet. När börsen sedan knegade sig upp mot en ATH bara dryga halvåret senare var det tyst som i graven trots att det borde ha varit minst lika sensationellt. 

Steven Pinker förespråkar annan form av informationsintag, exempelvis genom att läsa historia då den som bekant har en tendens att upprepa sig. Eller att på Cal Newportskt vis grotta ner sig i ett ämne på djupet, för att utifrån detta kunna dra paralleller även till andra områden. Så skulle man väl kunna sammanfatta det: Syftet med Low Information Diet är att försöka lyfta blicken genom selektiv input. 

Jag erfar emelletid att det nästan är omöjligt att undslippa dagligmedia. Trots aktivt avståndstagande märker jag ofta att jag är à jour med de saker som diskuteras bland vänner eller i fikarum. Det måste vara en kombination av saker jag överhör i mataffären, braskande löp och en snutt ekot innan jag hinner stänga av bilradion. Dessutom brukar min man sticka till mig en nyhet eller två i förbifarten, innan jag hinner plugga in mina airpods för att återgå till ljudbok.

Till saken ska sägas att jag har ett par utvalda leverantörer av nyheter. Kvartals veckopanel sammanfattar veckan tillsammans med en panel bestående av människor av olika politisk hemvist. Inte bara får jag en sammanfattning av veckans nyheter. Jag får en efterföljande diskussion tangerande analys av människor som inte delar ekokammare. 

Jag gillar också Medierna i P1 eftersom de, förutom att förmedla ett litet hopkok av veckans nyheter, lägger till ett lager av granskning av hur själva nyheten rapporterats (oftast inkorrekt för annars hade det inte hamnat på Medierna). Till skillnad från mina lärare på journalistutbildningen uppmuntrade jag mina 20-åriga kursare att ta del av denna podd. Ingen hade hört talas om den. Borde vara obligatorisk lyssning om du ska bli journalist.

Eftersom det gått några år sedan mitt journalistiska påbyggnadsår och mitt deltidsjobb på en svensk nyhetsredaktion tänkte jag bjuda på lite slutshaming reflektioner kring nyhetsindustrin. Då får vi börja från källan, nämligen i själva plantskolan för journalister

Den utbildning jag gick var kanske inte den mest prestigefulla, men väl en gängse journalistutbildning efter vilken studenterna kunde söka jobb på vilken nyhetsredaktion som helst. Jag tror inte att innehållet skiljer sig nämnvärt från olika institutioner, det handlar väl mer om respektive lärosätes anor och föreläsarnas star quality.

Bland det första vi fick lära oss var den journalistiska triangeln där ena hörnet är samhällsinformation, det andra granskning av makten och det tredje underhållning. Inget rafflande i sig, även om jag uppmanar er att notera att underhållning presenteras för blivande journalister som en framgångsfaktor (och då åsyftas inte specifikt feature/nöjesjournalistik utan journalistiken i allmänhet: Det ska vara KUL och SPÄNNANDE att läsa nyheter). Jag skulle eventuellt lägga till en linje och därmed skapa en fyrkant där fjärde hörnet heter "klickvänlighet" eftersom ingen mediaprodukt blir långvarig utan publik.

Redan under föreläsning två kom vi till "åfanismen". När en nyhetskonsument tar del av en nyhetsprodukt ska hen tänka eller (helst) utropa: "Å fan". Som journalist ska du ha detta i åtanke närhelst du letar efter potentiella nyheter och de nyhetsuppslag som inte antas följas av minst ett höjt ögonbryn blir inte en nyhet såvida du som journalist inte lyckas "vässa vinkeln" det vill säga mata på med något göttigt.

Som kriminalreporter scannar du därför inte tingsrättens domslut på jakt efter övergripande samhällstendenser (ex: "Ökad förekomst av domar avseende våld mot islänningar") i syfte att söka svar på varför. Du letar istället efter roliga ord. Du hörde rätt - roliga ord, som blir bra klickbeten. 

Om två män råkat i bråk och den ene misshandlat den andre är det inte en nyhet. Men om två män råkat i bråk och den ene mannen misshandlat den andre med en klase bananer, blir det en nyhet. "Å fan! En klase bananer?" 

Min man har reflekterat över en återkommande medial formulering: ”[Händelse X] har mött starka reaktioner”. Eftersom han själv varit i mediablåsväder som företrädare för en organisation som en gång trampade snett och då av media ansågs vara föremål för ”starka reaktioner” antar han ett skeptiskt förhållningssätt gentemot termen eftersom organisationen i fråga knappt märkte av några reaktioner alls. Det var media som reagerade starkt, möjligen drivet av klickbetesvänliga kändisars inblandning.

Jag har själv suttit i redaktionsmöten där man fastnat med en nyhet och i jakt på vässad vinkel surfat in på händelsen på Facebook för att med förstoringsglas leta fram de åtminstone två tumme ner och ett ”jag känner mig kränkt” [röd smiley] som man ansett vara tillräckligt för att braska ”starka reaktioner" i ingress. Något hårdraget, men inte jättelångt från verkligheten. "Starka reaktioner" är lillebror till "rasa", vilket inträffar när många människor (>20) uttrycker ogillande tummar (alternativt om en känd person uttryker skepsis mot annan känd person i sitt sociala medieflöde). 

Snacka om att urlaka språket. Vad ska vi kalla det om folk reagerade starkt på riktigt, som under 70-talets demonstrationer då man faktiskt tågade ut på gator och torg? Eller hungerstrejkade? Fast de frågor som blir föremål för demonstrationer är väl för trista för att nå den journalistiska triangelns underhållningskrav så det är kanske en icke-fråga.

Numera är det dessutom nästan alltid journalisten själv som sätter rubriken (ev. tillspetsad av webbredaktören på jour) så det är ren självbevarelsedrift att hitta input till en braskande rubrik då personlig prestation kan mätas i klick och journalistbranschen har lika stor anställningstrygghet som...hittar ingen lämplig liknelse men dålig.

För en reporter, särskilt på en lokalblaska, kommer nyheterna sällan (aldrig) flygande likt stekta sparvar eftersom det inte händer så mycket (Har du noterat det? Att det sällan händer särskilt mycket i din omgivning annat än i dina mobila nyhetsappar?). Nyheterna måste likt nässelfjärilar jagas med håv, dag ut och dag in, 365 dagar om året oavsett nivå av faktisk action i samhället. Det finns en lösning på detta och den heter Siren

Siren (ägs av Panoptes AB) trålar dagligen flödena av inkomna och utgående dokument (som därigenom blir allmänna handlingar) hos mer än 200 statliga myndigheter, domstolar, regioner och kommuner efter sådant som kan vara av åfaniskt intresse. Det låter vettigt (avslöja bus i maktens korridorer) men blir oftast mest rutinrapportering då maktmissbruk i regel kräver den sorts grävande journalistik få redaktioner har råd med. 

Enklare då att plocka lågt hängande frukter såsom kommuners eller statens egna granskningar. För att inte tala om dokument av typen förundersökningsprotokoll och domar. Jag ska inte sticka under stol med att det var spännande att i realtid ta del av omaskade förundersökningar kring medialt heta ärenden timmar innan de anonymiserade flashades på Omni.

Siren paketerar alltså berört dokument med kort beskrivande text och mailar de redaktioner som betalar för tjänsten (d.v.s. alla). Det du behöver göra som reporter är att scrolla din inkorg och se vad skit som fastnat. 

På stora redaktioner blir Sirenmaterial sällan mer än notiser. Men för en anorektisk lokalredaktion kan rätt mycket skrivas om till artiklar, parat med lite mer exklusivt inköpt TT-material (illustrerat med inköpta bilder). Vad de anställda lokaljournalisterna gör, åtminstone om jag utvärderar min lokala förmåga, är företrädesvis att skriva "underhållande" krönikor folk kan relatera till. Som att det är jobbigt när strumpor försvinner i tvätten eller att det är meckigt att fira jul i en bonusfamilj.

Problemet med Siren är emellertid att alla andra redaktioner som prenumererar på tjänsten får samma information vid samma tidpunkt och såvida du inte täcker ett snävt geografiskt område kan det bli huggsexa. Då gäller det att mata på med extramaterial och det är här journalisten kan tvingas till obehagligheter som att lyfta på luren för att prata med verkliga människor eller hua behöva gå utanför redaktionen för att knacka dörr.  

En parentes om dörrknackandet. Vi fick lära oss att inte sky några medel om nyheten var riktigt smaskig av stort allmänintresse. Ponera att en publik person av typen kommunstyrelsens ordförande tagit sina polare på jaktresa och låtit kommunen bekosta kalaset (ett inte helt fiktivt exempel). Då hade det varit carte blanche. Namn- och bildpublicering, jaga KSO natt som dag, jaga hans fru, hans gamla morsa, dissikera hans sociala medier och kontakta hans vänner, hans kollegor, hans massör. Frågan är om man ens hade tagit hänsyn till den informella regeln "undvik minderåriga barn".

Så på sätt och vis ser jag rätt stora likheter mellan sälj och journalistik. Man har tydliga produktionsmål, man skapar leads, man ligger på och hoppas göra sin chef nöjd samt firmans ägare lönsam. Jag har själv av nyhetschef pressats att om och om igen ringa en skärrad (möjligen misstänkt) vårdpersonal för kommentar kring en påstådd misshandel på ett omsorgsboende, trots att kommunens utredning inte ens hade börjat. För mig var det en överträdelse av den på utbildningen omhuldade ”anständighetströskeln” och jag hade nästan lust att Pretty Womana min chef med “I never had anyone make me feel as cheap as you made me feel today.” Värre än telemarketing.

Den stora skillnaden mellan att jobba med försäljning och journalistik är lönen. Särskilt om du är vikarie. Vilket gäller runt 90 procent av journalistkåren vilket är en historia för sig som jag inte tänker tråka ut er med. Men låt oss säga så mycket som att Journalistförbundet gjorde en mindre lyckad förhandling på 90-talet som skapat ett journalistlandskap där en liten andel - anställda pre 90s - vilar tryggt i sittfläsket medan övriga får jaga halvt ihjäl sig i förhoppning om att få komma tillbaka till redaktionen efter de obligatoriska månaderna i kylan som måste följa på ett vikariat. Jag har med egna ögon bevittnat hur kompetenta resurser tvingats bort redan efter tio månader (rädslan för inlasning brukar i regel börja där) medan loja seniorer kunnat vegetera vidare i trygg förvissning om sin avtalsenliga rätt till arbete. 

Nej, inte är det lönen eller anställningstryggheten som lockar. Många drivs istället av ideologiska skäl. Man vill belysa orättvisor och förändra världen vilket ju kan tyckas ädelt. Om man till äventyrs skulle våga sig på en grov generalisering/fördom och anta ett samband mellan politisk hemvist vänster och altruism är det därför inte ologiskt att journalistkåren lutar åt det hållet vilket ju är oproblematiskt i politisk press men inte så lite knepigt om man avser public service som enligt statens uppdrag ska verka opartiskt. Vissa journalister är bra på att ha vattentäta skott mellan privat tyckande och arbete. Andra inte. 

Jag såg ett par exempel på världsförbättrare under journalistutbildningen. Bland annat hade vi en sittning då vi i grupper tilldelades varsitt fall som avgjorts av pressens opinionsnämnd. Syftet med övningen var att bedöma om klander givits, d.v.s. huruvida publiceringen stridit mot någon av de 17 pressetiska regler som branschen själv formulerade på 50-talet i ett ryck av självsanering mot alltför slapphänt hantering av namnpubliceringar, osaklig (osann) rapportering, fejkade pressbilder mm.

Murvel

Detta var ett par år efter MeToo och min grupps fall handlade om en publicering där en B-kändis pekats ut som sexualförbrytare och där uppgifter om ålder, yrke och arbetsgivare gjorde att man, åtminstone om man verkade inom samma bransch, hade hyfsade chanser att identifiera honom. Eftersom mannen inte var dömd i lagens mening stred publiceringen mot de pressetiska reglerna och borde därför klandras. Klander innebär en symbolisk avgift för utgivaren men förnedring för journalisten eftersom branschen är rörande överens om att en bra journalist inte ska jiddra med dessa rättesnören. 

Alla i gruppen röstade klander med undantag av en med mig jämnårig feminist som menade att det inte var så noga. "Män har svinat i alla tider", thus: Payback time. Alltså, jag är själv givetvis feminist, men hon var väldigt upptagen av sin Feminism och verkade resonera som så att i krig får man acceptera lite svinn så länge det är för ett gott syfte. Vår lärare höll på att få en mindre stroke i sina fruktlösa försök att få henne förstå skillnaden mellan aktivism och journalistik. Vi andra fick rätt, fallet hade klandrats. Men jag såg i blicken på min kursare att hon ansåg att det var fel. 

Den politiska kontamineringen förekom även i yrkeslivet. Vi hade något av ett debacle på mitt jobb under en folkrörelse då ett gäng unga, ambitiösa journalister formulerade en redaktionell produkt med politiska undertoner som fick det att brinna till i huvudet på stora mängder nyhetskonsumenter. I vanlig ordning kastade sig populas över journalisternas privatliv i jakt på dold agenda och olyckligtvis hade journalisterna inte läst public service-handboken som noga stipulerar att man som anställd ska vara opartisk och hålla eventuella politiska åsikter för sig själv. Inte, som i det här fallet, lufta dem på sociala medier (särskilt inte om man faller off charts kring vald ideologi). Men efterspelet från redaktionsledningen var inte "skärp er och utför ert arbete opartiskt i enlighet med regeringsdirektivet" utan snarare "snela, kan ni låsa era Instagrams så att vi slipper folkstormar av det här slaget i fortsättningen?".  

Jag menar att mediala produkter dras med företrädesvis två problem. Det ena rör den enskilde journalistens eller mediahusets politisk/ideologiska inställning vilket påverkar urvalet av vad som blir nyheter samt vinkeln av desamma. 

Det andra är att nyheter inte nödvändigtvis är "nyheter" utan aktivt framvaskade händelser som troligtvis passerat helt obemärkt om de inte råkat ha en eller annan pikant detalj. Om gängse journalist (och hens chefer) verkligen intresserat sig för samtidens problem hade man publicerat fler långsamma nyheter. Det vill säga presenterat utveckling över tid, likt Rosling hängivit sig åt jämförelsetal, problematiseringar och fördjupningar. Och visst finns det idag objektiv, grävande, nödvändig journalistik. Problemet är att den utgör en försvinnande liten del av flödet. Läser du lokalpress måste du ha mikroskop.

Således kan du med gott samvete anamma en Low Information Diet. Om du är rädd för att missa viktiga världsnyheter behöver du inte oroa dig: Du kommer att få ta del av dem ändå bara genom att existera. Lägg istället din fria tid på att lyssna på musik, se bra film, elda brasor och läsa böcker. 

Ur ett sparperspektiv är Low Information Diet mumma. Om du slutar lyssna på domedagsprofetior i Di och kvällspress kan du chilla på din kammare och putsa dina mynt i fred med minimal risk att dras med i köp/säljhysteri. Begrunda också Circle of Control och det faktum är att det är ditt levnadssätt - din relation till andra människor, ditt sätt att uppfostra dina barn, dina val kring livsstil och din röst i riksdagsvalet - som förmår göra skillnad, inte din närvaro i nyhetsflödet där saker de facto redan inträffat, helt utan din inblandning.

Genom att sluta konsumera nyhetsprodukter frigör du också eoner av tid som du kan använda till att göra matlådor, laga trasiga kläder och själv städa ditt hem. Eftersom din själ är i harmoni kommer du heller inte behöva betala lika mycket KBT-terapi och naprapati för dina spända axlar. Winwin!

Mvh/
FruEfficientBadass