Bloggen fyller tre år

Mitt första inlägg den 30 september 2017 handlade om höstgarderob och misströsta ej, jag kommer att skriva om garderobsskifte i år å. Men jag ville stanna upp lite vid "jubiléet" och bjucka på lite bakom-kulisserna-skriverier eftersom jag för tre år sedan ju skrev dagbok parallellt med bloggen. Eller dagbok, terapibok snarare. Och i den nämner jag er.

"Juni 2017: Här sitter man vid sitt skrivbord på Arbetet klockan 06:38 och skriver. Hur jag ska kunna aktivera mig en dag som denna är ett mysterium*. Jag var här tidigt för att visa min goda vilja, särskilt med tanke på gårdagens chaos avoidance, men vad ska jag göe? Ingen mail, inget nätverk, oförmåga att skriva ut ordrar. Som tur är har jag mina lokala filer ex. sparplan och lite texter att leka med. Kanske ska jag tvätta bilen också? Må nu inte detta kontaminera semestern om två veckor - då blir jag galen. Hade reell jobbångest i morse runt 04:30 när jag vaknade första gången, men kom rätt snabbt på vad det handlade om [[uppräkning av olika händelser, bland annat "att behöva vara i kontakt med Djävulen" [en kund] "och hans anfang" [vår controller]]. I kombination med att [VD] blev irriterad på mig igår efter att jag missförstått kommunikationen som fördes ut via sociala medier. Alltså, inga allvarliga saker. Vad det troligtvis handlar om är att jag lever ett överlag rätt bekymmerslöst liv. Nackdelen är att jag stressar upp mig för småsaker. Hade jag haft [tidigare-jobb]-läge på jobbet hade det här varit en veritabel semesterdag. Den största mentala stöttningen i min strävan framåt är FIRE-bloggosfären, men det dillade jag om redan igår kväll så nog om det. Nu kör jag lite sparsnurra så ser vi vad som händer."

Jag hade glömt den här leda dagen. Och jag hade glömt att jag redan då såg denna community som en stöttepelare när jag hade alltför svårt att hålla geisten uppe. Men så var det ju! Jag hänger visserligen inte på så många andra fora, men vad jag förstår ska man passa sig särdeles noga för allt som handlar om barn och odling för där smäller det till illare än kvickt. Typiska kvinnobloggar är kontaminerade av blinkande smileys och snabbrörliga agitationsarenor av typen Twitter går fetbort av fler anledningar än jag orkar tänka ut. Nej, tacka vet jag pragmatisk FIRE-sfär med ögona på bollen. Vad vill du med ditt liv och hur ska du ta dig dit, parat med glada tillrop i bokstäver, ej symboler. Denna generositet i tanken, exempelvis när "Fredrik" drog ur pluggen och ni bara "Grattis, bra jobbat!". Inte ett endaste putter kring "vad-skulle-hända-om-alla...”

Så därför vill jag rikta ett stort tack till er som läser, er som bloggar och er som kommenterar. Jag tror faktiskt att FIRE-communityn, såväl utomlands som här, lyckats bygga upp något rätt speciellt. Det är smart, det är roligt och det är hållbart, ett jävla kinderägg är vad vi skapat och för det ska vi vara stolta. JAG hade i alla fall inte nått lika långt vare sig sparmässigt eller livskunskapsmässigt om jag varit utan er, verserade community.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Vi hade haft en cyberattack så att all datortrafik låg nere.

Min bucket list

Jag har genom åren lyckats samla på mig ett fint kartotek av vänner som inte riktigt faller inom ramen för det normativt normala. Tvärt om spretar de åt alla ledder och håll vad gäller förmåga att tänka "outside the box". Men av dem alla är det Stina Vini som, trots på ytan respektfullt chefsjobb inom HR, är sjukast i huvudet och det säger jag med beundran. Snygg är hon å, kolla bara när hon dabbar på Maln utanför Hudik.


När vi låg där och jäste i sanden, efter en tur till den lekplats ni skymtar i bakgrunden, började vi prata bucket list. Ni känner säkert till konceptet, ofta en omskrivning av "coola resmål jag vill se innan jag dör". Jag har ju själv formulerat en sådan, i vilken man finner ord som "luftballong över Atlasbergen" och "strävhårig tax". Men en bucket list kan även inbegripa betydligt mer jordnära ting. Det som Annie Rasier Rowland hade kallat "frugal hedonism" och Stina Vini är en guldgruva på området. Hon vet att njuta av livet och det på de mest sparsmakade vis, rent intuitivt. Hon är, skulle jag säga, en sant lycklig människa. Så vi började spåna fram en lista på saker vi skulle försöka checka av året som kom, i syfte att ytterligare boosta våra nivåer av välbefinnande och lebensspritz. En sorts bucket list light, om du så vill. Kanske finner du inspiration till ett eller annat och ingen blir gladare över det än upphovsmännen, slit den med hälsan:

  • Bada utomhus naken (Check! Hann vi med första morgonen under hennes vistelse, morgon två hade främlingar tagit sig till samma strand så det fick bli textilt).
  • Klättra i en klätterställning i en lekpark nära dig, även utan barn (Check*2).
  • Gå till jobbet utan underkläder (jag gör't imorgon).
  • Gå barfota en hel dag oavsett underlag. Gäller främst under sommarhalvåret. 
  • Flirta med någon på jobbet (Stina Vini kunde redan stryka den punkten, hon hade innan semestern sagt till en kollega att han doftade gott).
  • Om du har trädgård - tälta i den minst en natt (Stina Vini kryssade delvis av den under sin vistelse hos oss på grund av kattallergi och intygade att det var magiskt).
  • Drick vin i smyg på bio (När vi dryftade denna punkt utropade minstingen "Va? Är det inte tillåtet att dricka vin på bio?". Så van är hon vid att jag och Stina Vini tar med oss "kaffetermosar" in i biomörkret).
  • Stick ut huvudet från passagerarsätet på bilen och känn vinden i håret (men akta dig för stolpar).
  • Klättra ut genom ett fönster istället för att ta dörren (absolut känsla av tonårs-thrills).
  • Sitt i knät på någon, i minst fem minuter. Alternativt ha någon i knät under samma tid.
  • Ha picknick vintertid hemma på golvet. 
  • Köp två-tre paket Hubba Bubba och ägna en timme eller två åt att blåsa stora bubblor, gärna med en vän (går att Teams:a å).
  • Drick med sugrör. Vad som helst. Vi drack weissbier.
  • Gör en bläckpennetatuering på dig själv eller annan.
  • Spela Svarte Petter. Låter tråkigt men är genialt. Det är ett psykologiskt spel av rang.
  • Bada skumbad men med fem gånger den rekommenderade dosen badskum.
  • Ta sällskap med en vän eller partner till offentlig miljö av typen affären och ställ där till med en  på förhand överenskommen scen.
  • Bjud hem vänner på vin-och-Lego. 
  • Gå på restaurang och insistera på att få köpa barnportion fastän du är vuxen. Bli sur om de trilskas. 
  • Köp lördagsgodis till dig själv och vinnlägg dig om att max plocka tio bitar. Urvalsprocessen ska ta tid, minst 10 minuter. 
  • Vinterbada. 

I princip samtliga aktiviteter ovan kostar noll eller mycket lite. Och även om merparten av aktiviteterna vid första anblick verkar banala så törs jag lova att de slår såväl adrenalin- som oxytocinutsöndring jämfört med en reguljär kväll framför Netflix eller HBO.

Faktum är att hela listan kom till i kölvattnet av en diskussion vi hade kring Vinis man som värre än vanligt hade rejäl jobbångest inför HT-20. Han jobbar som IT-chef med personalansvar, företagspolitik and shit men det han helst vill göra är att spela musik med sina vänner, laga mat och vara med familjen. Eftersom känslan av glädjelöshet och ågren varit med honom en längre tid hade de börjat prata om att det ju vore festligt om de kunde ge fräcka fingret åt hela skiten. Säga upp sig, sälja lägenheten i Stockholm och ta över Stinas föräldrahem i Mellansverige och leva ett liv i sus och dus. Det var dessa ekivoka tankar som föranledde listan ovan, på temat "Livet ska vara kul att leva, inte tråkigt". Ja, jo lite självspäk ska ju till för att känna sig som en god samhällsmedborgare, men i ett land där produktiviteten fördubblats sedan 70-talet och där en snittmellanchef runt 50-sträcket börjar känna att en grå filt lagt sig over tillvaron, finns bara en väg att gå:

Downshifta, downsizea, köp Hubba Bubba, lev. 

Det är ju ren matematik. Du slipper ligga samhället till last i form av en potentiellt lång sjukskrivning och/eller rehabilitering. Du blir, med ett mindre kravfullt deltidsgigg en mer lågintensiv bidragare till samhällsmaskineriet och i det fall du väljer att spela ut geo arbitrage-kortet bidrar du till större spridning av dina fancy pancy storstadskompetenser även i glesbygd (arrogant skrivet, men du fattar, man har trots allt talat om dränaget av kompetens från landsbygd till storstäderna de senaste decennierna).

I fallet familjen Vini kommer inte omställningen från Stockholm till mindre ort ske över natt. Idén har just landat och de har för första gången börjat diskutera den. Det faktum att Fru Vinis päron börjar bli till åren och a) kan tänka sig lämna huset vidare till enda barnet och b) hon tycker det kunde vara trevligt att finnas i krokarna givet punkt a, parat med c) Herr Vinis stress och leda på jobbet som gör att han är villig att på allvar överväga detta alternativ, bådar för att det faktiskt finns en chans att de gör slag i saken. Inte i år, troligtvis inte nästa, men kanske om tre-fyra år? Oss tog det i runda slängar fem år från idé till handling. Men det är en annan fråga, nu handlade det om att addera det reklammakarna kallar "guldkant på tillvaron" som den ser ut för dig just nu och jag är nyfiken:

Har du någon bucket list av mer banal karaktär att ta itu med framöver?

Mvh/
FruEfficientBadass

Äldsta barnets pengamaskin - ett tillägg

Jag berättade för ett tag sedan att jag satt av en pott pengar till äldsta barnet då hen nalkar sig studiemedelsdags/gymnasieålder och ju mer jag tänker på det, desto mer genialt är det. För min primära ambition med att låta barnet få en rejäl slant in i egen förvaltning är inte att hen ska lära sig bli en fena på att utvärdera innehav och sälja/köpa som en day trader (det hade tvärt om varit ett underbetyg till min undervisning). Ribban ligger på ett helt annat plan. Min målsättning är att barnen, under åren mellan 16-18, ska lära sig saker som att:

- Logga in på Avanza.
- Lära sig hur man ska se utveckling av egna innehav.
- Lära sig att sätta in pengar på sitt ISK.
- Lära sig att ta ut pengar från sitt ISK.
- Få en en vana av att månadsspara, om än bara en 50-lapp.

Ovan kan tyckas rudimentärt, men enligt min erfarenhet är det ungefär på den nivån de av mina sparande vänner utanför FIRE-communityn ligger på. Och jag slogs av en insikt som var så banal att jag nästan inte tänkte skriva om den men jag gör den ändå:

Lön är nästan helt irrelevant när det kommer till att skapa frihetspott. Vad hjälper det att du tjänar 100 000 kr/månad om du aldrig låter dessa komma i kontakt med ett ISK och istället plöjer in sparutrymmet i renoveringar, resor och krogbesök? En alldeles modest lön, kanske med ett startkapital i botten (barnet får 50 000kr som egentligen bara är barnbidrag vi ackumulerade under de feta åren) med ett modest månadsspar samt ett antal år för ränta-på-ränta att götta till sig, klår höglönaren, precis som fabeln om haren och sköldpaddan.

Och jag tror att den stora vattendelaren är att vissa aldrig fått ISK avdramatiserat av extern part. Om man bara tar del av investerar-info från dagligmedia eller affärspress (eller hör av grannen på bussen) får man ju lätt intryck över att det är a) Farligt b) Krångligt c) Krångligt. De av mina vänner som hör av sig och vill ha hjälp att starta ISK är många gånger tekniskt bevandrade i den mening att de obehindrat kan skapa egna webbsidor, fixelidona med sociala medie-upplägg och redigera filmer till YouTube e d. Men så fort det handlar om banktjänster verkar det som att det slår till ett relä - GÅR inte att följa stegen i "Bli Kund" på Avanza utan att hålla hand.

Och jag tror jag vet varför. Det blir läskigt för att det är bank. Jag ser ju samma beteende hos snart 16-åringen: Oro för att trycka på fel knappar, "ha sönder något", råka sälja av eller på något vis trampa i klaveret. Vad jag vill komma till är att min ut-push av barnen i investeringsvärlden handlar mycket lite om att lära dem bli savvy investors. Det handlar om att gnugga av dem kontaktskräcken med ISK:t. När de flyttar hemifrån ska Avanza-appen ligga som en lika självklar ikon på mobilen som Instagram eller YouTube. De ska med lätthet kunna kolla av sin värdeutveckling och de ska med ett knapptryck kunna justera sina månadsöverföringar (för månadsöverföringar ska de ha om så än bara några tior, annars tar jag tillbaka pengamaskinen). Och jag inser att den här KBT:t vis-a-vis ISK inte på något vis är löjlig. Jag vet att den är helt avgörande, eftersom jag ser på vuxna omkring mig hur skrämmande dessa verktyg är.

Jag kompletterade också min hand-over av ISK:en med ett dokument i vilket jag presenterade några uträkningar från Jan Bolmesons eminenta ränta-på-ränta-kalkylator. Ett A4-ark, som jag gick igenom med barnet i fråga. Fritt ur minnet:

- Låta de 50' föröka sig med enda tillskott 100 kr/mån: X kronor vid 26 (tyckte en tioårsperiod kändes hyfsat motiverande utan att gå miste om ränta-på-ränta). Räknade f ö med 8% årlig avkastning som är standard i snurran. Med tanke på att jag hjälpt barnet till valet för de 50 pappen och lagt dem i min all time favourite Spiltan Aktiefond Investmentbolag, ser jag detta som konservativt.
- Låta de 50' föröka sig med tillskott 150 kr/mån. Från barnets studiebidrag då såklart, som hen får tillgång till från och med hösten i år. Diff 9 000 kr om tio år, jämfört med första scenariot.
- Låta de 50' föröka sig på egen hand + 150 kr/månaden + födelsedags+julpeng om 1000/tillfälle (omallokeringar från redan existerande barn-ISK:en, men för motivationens skull): Annan summa.
- Allt enligt sista punkten+sommarjobb/sparande från studiemedel mellan 19-23 på runt 2 000kr/månad: Heeeelt annan summa vid 26.
- Allt enligt sista punkten+efter 23 ett månatlig tillskott på 3 000kr/månad, amazing.

Om den sista punkten skulle implementeras eller om Spiltan skulle leverera som vanligt betyder det att barnet vid 40 (ok, jag utmanar ödet med lång, avskräckande tidshorisont här) har drygt 2 millar på kontot vilket skulle innebära en genomsnittlig månatlig avkastning på runt 12 000 kronor vilket för det här frugala barnets del skulle betyda rörelsefrihet att leva i sus och dus, åtminstone jobba deltid de sista 30 åren. Utan särskilt mycket späk dessförinnan. Nu räknar jag inte 4%-regel utan 8%, vilket kanske är lite dumdristigt. Men i krig och investeringspedagogik är allt tillåtet.

Inser ett gäng fallgropar här. Jag har inte räknat med standardproceduren inflation 2%, korrekt. Å andra sidan har Spiltan presterat bra mycket bättre än 6+2% like 4 ever. Vidare är det bara en tankelek, ett sätt att få barnet att förstå kraften i att börja tidigt. Och att sparande inte behöver vara blod, svett och tårar. Jag avslutade mitt dokument med några punkter som var i stil med:

1. Investera när börsen är hög och när börsen är låg, månadsvis. Ett månadsspar på 50 kronor är bättre än inget månadsspar alls.
2. Slakta aldrig någonsin din pengamaskin. Möjligen kan du någon gång plocka ut avkastningen från, säg ett enskilt år, för att göra något du behöver göra. Men sälj inte av grundplåten.
3. Undvik ekonomimedia och affärspress, de har ingenting med dig att göra.

Min förhoppning är att äldstingen under gymnasiet ska börja engagera sig, om ens lite grand, i sitt sparande. Det MÅSTE ju vara lite ball för ett barn som tidigare haft hundralappar, möjligen tusenlappar, att röra sig med på kontot, att plötsligt ha 50 000 kronor. Det måste skapa någon form av finansiellt självförtroende? Att då och då gå in och kika och se WTF jag har tjänat 2 000 kronor sen sist!

Vi har ju pratat mycket om barnspar här på blögga. Tror ni att jag valt en framkomlig väg? Eller har jag, som det gamla ordstävet lyder, skitit i det blå skåpet?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett par sidor i dagboken

Jag har på sistone roat mig med att läsa den dagbok jag skrev mellan april 2017 och december 2018, d.v.s. precis under det sista yrkesverksamma året och några månader efter. Efter det kände jag tydligen inget terapibehov men boy, älskade jag den där dagboken. Den var med mig in på möten, på ledarskapskurser i Skåne, på flygplan, närhelst jag kände att DET HÄR SUGER FÖR MYCKET JAG MÅSTE FÅ PRATA AV MIG MED NÅGON VETTIG vilket i mitt liv då var en inbunden bok från Paper Style med blanka blad i vilken jag med oskyldig min kunde anteckna utan att det väckte misstankar. En räddningsplanka i vansinnet. Jag tycker att det är intressant att läsa eftersom jag redan glömt så mycket av det obehag jag stundtals kände inför min tillvaro på Kontoret. Jag har glömt allt, förresten. Vad jag gjorde, med vem jag gjorde det och varför vi gjorde det. Låt mig bjuda på ett axplock, skrivna från mitten av augusti 2017 och några veckor framåt, min sista höst i jobbcirkusen:

"13/8 2017: Ångest. Dagens notering handlar om ångest. Naturligtvis inte vanlig ångest av typen medicinerbar sådan, utan obehaget som uppstår dagen innan jobb efter en lång ledighet. Det känns som en flackande klump i trakterna kring bröstet, ett litet övergrepp mot min Persona, att från och med imorgon, med avbrott för helger, ägs min tid av Firman. Nu gäller det att tänka smart och konstruktivt, practise optimism. 

1. Tänk på det som ett konsultgig som, utan större motprestation, ger X kr/dag, ink. helger. 
2. Tänk på att det endast återstår tre efter-sommar-ångestar, för resten av mitt liv. Ju snabbare jag får dem överstökade, desto bättre.
3. Jag får tid att skriva bloggen.

Plus om jag lägger större fokus på kundbesök kommer jag inte att behöva vara på kontoret så mycket, kanske tre dagar i veckan. Som vanligt blir det Måndagsmöte med den vanliga dosen panik och fladder i blick. Därefter försvinner folk till land X, veckan går och plötsligt är det helg, sen höstlov och sen jul. Våren närmar sig och man planerar för sommaren. Samma ångest i augusti 2018 men då: Bara två gånger kvar! Det som är härligt är ju att börsen är på väg ner, har jag tur kan jag rida på vågen.

Trixet är att hålla styrfart åtminstone fram till januari 2018, därefter är jag halvdant home safe. Vi talar september, oktober, november och december. Tid jag ändå har uppbokade på barnlogistik. Håll god min i skådespelet på väg dit. Ha kul på vägen.

- Umgås med vänner.
- Ha kul med familjen.
- Njut av Djurgården.
- Läs böcker jag inte kan slita mig ifrån.
- Låna DVD:s på bibblan och skapa känslan av filmfestival hemma.
- Ät god mat från hela världen, lär mig nytt hela tiden.
- Fortsätt sträva mot minimalism och life hacks. 
- Försök hålla kroppen och psyket intakta.

Tänk på att jag åter får tillbaka fredagskänslan igen, det är något man inte har som ledig (om än en klen tröst särskilt som fredagskänslan mest innebär att jag slipper bli trakasserad av kunden från helvetet och jobbiga kollegor). En tröst är också att jobbstarten måste kännas ännu värre för övriga populassen eftersom de till skillnad från jag inte har någon plan B."

"14/8 2017: Angående måndag kväll. Och facit är: Inte så farligt. Som med all ångest lossnar den när man konfronteras med den. Faktum är att jag känt mig riktigt uppåt idag. Kul att klä upp sig, sminka sig, sitta i möte och låtsas bry sig, ringa jobbsamtal och dona. Strategisk är jag också som gav [kollegan-från-helvetet] pratutrymme i en halvtimme samt låtsades glad att se alla. Bingo för mig att det inte verkar vara någon storbrand på gång samt att min chef och hans vapendragare är fullt upptagna med Land X. Det kan bli en riktigt trevlig höst. förutsatt att [kunden från helvetet] kan hålla sig på behörigt avstånd. Och då: Untangle, untangle!"

"27/8 2017: Söndag kväll. Se här resultatet av "arbetet": Ingen tid för reflektion. Visserligen hade jag inte så många arbetstimmar i veckan men det är en känsla av att inte äga sin egen tid eller sitt eget liv. Har varit lyckligt förskonad från [kunden från helvetet] men ej från [annan kund] även om besöket i Land Y innehöll såväl god mat som extravaganta hotell. Lönen kom in enligt plan och jag snittar 10'/månad i juli-augusti vilket är bra då jag släpar med reseräkning samt köper Romresa till nästa år. Jag har räknat en del i helgen och känner stor tillfredsställelse med det hela med gud, vad jag längtar till friheten. Bara tre månader kvar till home safe scenario...i det fall man får kicken."

28/8 2017: En fantastisk måndag i träsket! Inte en käft inne. Medhavd lunch. Meningslösa möten som engagerar noll. Jag kunde formligen känna hur degen trillade in. Efter budgetbokning Italien blev det mer än 22' sparade denna månad och kapitalet snuddar vid X. Blev upplyft av Mad Fientist-intervjun där de talar om besläktade själar inom FIRE. 'Enjoy the ride'. Och det gör jag verkligen! Vips är det jul och bara tre år kvar och dessa skall avnjutas!"

HA! Nu blev det ju bara ett halvår till av den varan, men jag ser nu att min uppsägning skedde efter mitt beräknade "home safe scenario". Jag kan också konstatera att mitt kapital vuxit med en halv mille sen dess så med det måttet mätt har det verkligen inte gått någon nöd på mig trots att det inte blev tre år till som jag trodde då. Det som verkligen, verkligen slår mig när jag läser dessa mina dagboksanteckningar är att tre år hade inte funkat. Jag kanske stundtals intalade mig att det skulle gå vägen, men lyssna på skiten: Menlösa möten, kunder och kollegor från helvetet. En bra dag var en dag då ingen var inne på kontoret. WTF? Och inte blev det bättre i min rescue plan start-upen, snarare tvärt om. Nej, det var verkligen dags för mig att lämna. 

Skriver du dagbok på resans gång? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Frugalt hack ballonger

Detta är ett gästinlägg från läsare X. Jag har själv genomlevt ballonghelvetet under gott och väl 15 år men nu verkar det vara över. Jag avskyr dem. Jag avskyr att köpa dem, att blåsa upp dem (ont i kinderna) och framför allt avskyr jag de oberäkneliga smällarna. Men för er som fortfarande har barn i ballongåldern kommer här ett frugalt hack som dessutom minimerar kindontet:



"Jag måste - MÅSTE - dela med mig av ett frugal hack jag kom på i veckan. Det är så enkelt och genialt att jag inte kan förstå att det inte är standard redan. Istället för att knyta ballonger, tar man en liten gummisnodd, a la en sån man använder till hästmanar/tandställningar. Blås upp ballongen, använd gummibandet. När kalaset är färdigt tar man av gummibandet och ballongen är redo att användas EN GÅNG TILL. Men hur fantastiskt!? Ballongen är till och med bättre andra gången, för då är den redan lite uttöjd och lättare att blåsa upp. Gummi torkar förstås efter en viss tid, så ballongen har ett bäst före datum. Att hålla i ett år eller två är inte fy skam ändå. En bonus med det här är att man slipper panga ballongerna efter kalaset. Man bara tar av gummisnodd så väser den sig långsamt tom. Jag ska inte ta åt mig hela äran dock. Kom på detta när jag köpte ballonger med konfetti i, och de hade gummisnodd runt sig för att konfettin inte skulle trilla ut."



PS, pro tip är att gummisnodden inte ska sitta "jämnt", för då pyser luften lätt ut. Vrid ballonghalsen ett varv och sätt snodden så det korvar sig lite, för ekstra lufttäthet."

Fantastiskt! Tack för det tipset X! Du som läser får gärna maila mig just dina små sparhacks. Ett litet hack för dig blir tusenfalt större om det delas i nördosfären.

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag trillar nästan dit

Första helgen i september åkte jag, min man och minstingen till ett spa. Inget överdrivet flärdfullt utan Hölick Havsresort, 40 minuters bilresa hemifrån. En enkel liten anläggning med tre pooler och två sorters bastu.


Inträde vuxen knappt 300 kronor, men eftersom den stora poolen som skymtar ovan av oklara skäl var avstängd, drog de av en hundring per person och vi kom in alla tre för drygt fyrahundra vilket väl får anses vara rimligt.

Det var en sådan där vacker sensommardag, himlen var oskyldigt blå och när vi låg i den grunda varmvattenbassängen och blickade upp mot tallarna kändes det nästan som att vi var på yasuragi. Stort plus i kanten för Ritualsprodukter i duscharna å. Servicen var på hudikvis lite famlande och om jag hade fått gå en skyddsrond innan säsongsstart hade jag beordrat upp skyltar på flera ställen där de uppenbart saknades. Exempelvis en skylt vid receptionen i entrén med texten: "Här jobbar ingen. Gå vidare in i baren och betala där". Eller en enkel piktogramskylt som indikerar att utrymmena för omklädning och dusch var unisex (med låsbara kabiner) så att man sluppit stå och filifjonka sig med ängsliga "hallååå?" i dörren för att inte begå övergrepp.

Och vad är det med avsaknaden av krokar? Är det så svååårt att montera en handfull krokar i ett duschutrymme, så att man kan hänga upp sin handduk och väska istället för att behöva knöla in sina pinaler på ett fönsterbräde, tillsammans med alla andras pinaler? Små förvaringsskåp är jättebra. Ännu bättre hade varit att exempelvis numrera skåp och nycklar, istället för att lita på besökarnas förmåga att minnas vilket av de identiska vita skåpen som var deras och att därutöver minnas vilken av de anonyma nycklarna som hörde till vilket skåp, pyttesmå nycklar som i ett typiskt sällskap hamnar i ett litet fack i just mammans väska. Det blev tydligt att jag ännu inte är klar med min resa från neurotisk stockholmare till avslappnad hudikbo för ingen annan verkade bry sig.

Det som fångade mitt intresse särskilt på denna anläggning var ångbastun. Den var så otroligt liten, som en garderob i rektangulär form. Man kunde sitta max två personer däri och värmen var effektiv. Efter bara några minuter svettades jag som ett djur. Minstingen klarade runt tio sekunder innan "det kändes som makaroner i halsen" (Antar att hon menade ångan från makaronkokning. Eller inte. Man vet inte med henne). I vilket fall, "aggregatet" eller vad man nu kallar det när det handlar om ånga, var pyttelitet, som ett el-element i ett vanligt badrum, men uppenbarligen mycket kraftfullt för där var tjockt med ånga. Tillverkare var en av de stora, minns inte namnet, Ora? Men jag började drömma. Nu ska du få ta del av den, drömmen:

Jag har en ångbastu.
Jag har alltid älskat ångbastu, vet inte varför. Eller jag tror att jag vet. Det är kombinationen fukt och värme. Jag älskar ju vatten. Och jag hatar att frysa. Dessutom droppar det så härligt i en ångbastu, som om sutte man i en droppstensgrotta vid Medelhafvet. Redan som tonåring fixade jag min egen ångbastu i badrummet genom att, på miljövidrigt sätt, dra igång varmvattnet fem minuter (okej tio minuter innan) innan jag gick in i duschen. OMG underbart. Så fort jag fick möjlighet slank jag in i ångbastuarna på Central- eller Medborgarbadet. För länge sedan läste jag i ett skönlitterärt verk om en finsk man (såklart) som skräddarsytt en egen liten ångbastu i sin lägenhet och jag tyckte att det lät som en dröm. Att ha en egen ångbastu! Men blott en dröm. Tills...Hölick Havsresort.

På vägen hem, så snart vi fått täckning vill säga (Hölick ligger halvvägs in i den finska arkipelagen), började jag googla på "ångbastu för hemmabruk" och wow. Det finns alltså duschkabiner med ångfunktion (jag är som sagt inte särskilt ofta ute i gadgetsvängen). Som den här:

Knappt tretton tusen köstar töckera exklusive montering men inklusive frakt. Inga jättesummor alltså, ungefär vad IGMR la på sin ofrivilliga bilreparation i somras. Eftersom den också används som dusch behöver man inte fundera på var den ska stå - vi har redan ett rymligt duschhörn. Tänk att varje kall vintermorgon/dag/kväll kunna hetta upp ånga och bli sådär varm så att man nästan längtar efter att gå ut och rulla sig i snön. Jag, som får blå fingrar inomhus vid 20 grader, trots flera lager tröjor och sockor, blir yr av lycka vid blotta tanken.

Jag sålde in idén till min man. Sen började jag grubbla. Är detta verkligen vettigt? Att på rent infall kasta sig in i en rätt extravagant konsumtion som, förutom att den säkert tärt på jordens resurser i både ett och två led, frakt exkluderat, även lovade en del meck. För du har väl hört? 97% av all konsumtion leder till oväntade problem. Vem ska installera den? En VVS-resurs på orten? Ta en kölapp och vänta i 3-13 månader. Kommer den ens in genom badrumsdörren? Kommer ångrören slamma igen av vårt järnrika vatten? Finns risk för läckage? Att kabinen är ful som stryk stör mig inte så mycket (vi har redan en golvmatta med sten-imitation, hantverkarens eget val), men är den funktionell? En kund skrev att "det går inte att hänga upp duschhantaget på sin plats" vilket inte bådar gott. En ganska grundläggande detalj som fallerar, vad mer kan gå fel? Vad händer med de gamla rördragningarna och de glasdörrar som just nu, gängade från väggen, utgör vårt duschutrymme, kan man bara dra om rören, montera ner dörrarna och spackla igen hålen med våtrumsspackel? Och värst av allt: Kommer jag att använda ångfunktionen i den i den utsträckning jag just nu tror mig vilja använda den? Min erfarenhet av folk med bastu, bubbelpool, pool, badtunna är att man initialt kör järnet, men sen rinner det ut i sanden. Nyhetens behag avtar och man nöjer sig med sin vanliga dusch eftersom inget annat hinns med. Hinner jag med? Kräver anläggningen underhåll av något slag? Behöver rören rensas? Bluetoothen kalibreras? (ja, den har bluetoothhögtalare och jag kan inte bestämma mig för om jag avskyr det eller älskar det).

Jag insåg att det fanns lite för många frågor för att det skulle bli ett rungande ja på ångduschfronten. Dessutom kändes det inte riktigt FIRE-compliant. Inte för pengarna gubevars, vi är väl i dessa fora hyfsat överens om att en frugal weirdo lifestyle snarare handlar om att kanalisera pengarna på sådant som ökar ens livskvalitet, än att (som svenne banan väljer att uttolka det) beröva sig allt i livet utom knäckebröd och storpack toalettpapper. Nej, det jag vill åt är känslan av badassity. Att sidsteppa systemet. Att inte falla till föga för enklaste sortens lösning (= ösa pengar över problemet). Så jag började fundera på alternativa sätt att komma runt min vinterfrusenhet. På vilket sätt kan jag öka min kroppstemperatur under vinterhalvåret utan att för den skull ge mig in på ångduschspåret. Och ja, jag rör mig redan mycket utomhus, eldar brasa och sen förra vintern har vi ytterligare en luftvärmepump, så jag menar RIKTIG ökning av kroppstemperatur, vi talar kräftfärg.

Hudik har ett badhus, det är visst och sant. Det ligger centralt och är gammalt, byggt 1954 och har både bastu och bubbelpool. Av någon anledning har jag aldrig besökt det. Kanske för att vi oftast varit här på somrarna då det varit stängt, men förra vintern föll det på min pendling i kombination med rätt knepiga öppettider. Men det är fullt görbart, om det inte varit för corona som gjort att kommunen stängt alla badhus med ovisst öppningsdatum.

Men då kom min man med ett lysande inspel: Tennishallen! Hans andra hem. Han spelar ju, om inte varje dag, så varannan och där finns tydligen en helt okej bastu. Hallen är rätt glest trafikerad och bastun är inte alltid på, men han skulle kunna dra igång den inför en dubbel och så dyker jag upp när han är klar, lagom tills det att den är varm. Om jag är riktigt ambitiös kan jag dit för att verkligen få igång värmen för att sedan samåka hem. Kostnad noll, eftersom min man är en ideell kraft i klubben och därför kan få lov att värma upp sin fru trots att hon inte är betalande medlem. Detta skulle jag i teori kunna göra minst två gånger i veckan.

En annan tanke slog mig när jag satt och planerade köldmånaderna och det är värdet av exklusivitet. Jag minns förra december när jag en kall vintermorgon tog ett tidigare tåg för att hinna in på Himlabadets relax i Sundsvall innan föreläsningen. O.M.G. vilken lyx. Nu är ju Himlabadet en upplevelse utöver det vanliga med sin aufguss etc, men det var också en känsla av WOW, avvikelse i vardagen, något lite speciellt. Med en ångbastu i duschen blir upplevelsen ingenting av detta. Det blir bara rutin. Eller? Har jag rätt eller har jag fel? Någon som har egna erfarenheter av att installera dylika ting och kan rapportera om nyttjandegrad?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag kickar igång äldsta barnets pengamaskin

Under ett antal yrkesverksamma år (7? 8?) sparade vi barnbidragen i fonder. Eftersom vi i begynnelsen blott var ekonomiska analfabeter (vi hade ju bara sammanlagt 470 poäng ekonomi) lät vi oss rådges av en Quinna på Kuckelimuck Bank som sålde på oss av den egna banken aktivt förvaltade fonder*. Men i takt med att min man passerade testet för auktoriserad revisor, men kanske främst för att jag upptäckte MMM i maj 2015, insåg vi det befängda i upplägget och bytte till indexfonder. En del Asien, en del USA, en del Sverige. För runt tre år sedan lade jag om allt i Spiltan Aktiefond Investmentbolag och nu ligger där en nätt summa och puttrar på. Det rör sig om kanske 300 000 insatta kronor som idag är värda lite mer än det dubbla.

Vi har inte delat upp det per barn utan har en klump jag i mitt huvud kallar "barnens konstnärsfond". Vi har inte riktigt bestämt hur den ska portioneras ut, men den utgör ett behagligt lager av trygghet kring de frågor som kan komma upp inom de närmsta åren i form av språkresor, körkort, eventuella utlandsår och annat som man av naturliga skäl måste pynta när de befinner sig i en viss ålder. Att tro att den här summan skulle räcka till tre gånger kontantinsatsen till varsin stockholmsetta är bara fåfängt och i samma ögonblick jag la ner de drömmarna lättade min ångest avsevärt. Men med den summa vi nu har att tillgå har vi alla möjligheter i världen att bjuda dem på tonårs/ung-vuxen-treats. Saker som kommer att ske i Det Verkliga Livet, det som inträffar efter, säg 24, får de fixa på egen hand. Precis som en ann'. Kanske får de arv någon gång i 35-årsåldern och då kommer det att med exakthet korrelera med en läsarkommentar för ett tag sedan som läst ett tips från någon rik amerrrikan som hävdade att "inga stora pengagåvor skola ges ett barn före 35."

Anyheuw. Äldsta barnet, det Kloka Barnet, fyller 16 till hösten och jag fick för ett par månader sedan hem ett brev från...CSN? som påpekade att barnet nu övergick till "studiebidrag" på samma summa som barnbidraget. Det föranledde en vistelse i hängmattan i gott och väl en timme för att tänka. Vad vill moder CSN med detta brev? Varför ska jag bry mig om att cashen ändrar namn? Är det ett tecken från ovan (staten) att jag bör hantera dessa pengar på ett annat sätt än idag? (Idag = in i mammas kassa för att sedan stötvis lappa hål i budgetpost "barn").

Jag beslöt mig för att agera Förälder och pratade med mitt barn. "Vill du ha studiebidraget och disponera det fritt? Förutsatt att du själv ombesörjer saker som kläder?". Barnet, som är ett klokt och eftertänksamt barn, svarade efter viss tvekan ja. Och det var då jag bestämde mig för att det var dags att öppna ISK. 

Det var en tolvåring i min bekantskapskrets som i somras gjorde mig uppmärksam på att man redan i omyndig ålder kan öppna ett investeringssparkonto i eget namn. Barnet i fråga hade ett sådant i vilket han investerade som en bourse savant. Under coronavåren hade han en tillväxtökning på drygt 40%, helt otroligt. Värdepappersdepån (som kommer på köpet när man öppnar ISK, åtminstone på Avanza) och ISK:en kommer att ligga under vårdnadshavaren och om jag förstått det rätt kan hen inte ta ut pengar, men det går utmärkt att föra över pengar och köpa. Bästa tänkbara skolan med andra ord. OMG om detta alternativ funnits när jag var ung! Nu fick jag som 15-åring istället följa med pappa när han hämtade ut mina Premieobligations-papper (såg ut som stora sedlar) för att sätta in dem på bank med fast ränta typ 2% i väntan på Dagen D då det var dags att lägga handpenning på första lägenheten. Ingen action, minus chansen att vinna 500 kronor en gång om året. Tänk att själv, från ålder 15-16, kunna följa sin utveckling (åtminstone delvis baserad på egna val) från dag till dag ---> Hurra! (?)

Sagt och gjort, kontaktade Avanza. Allt sömlöst digitalt, en kod hem i posten och sen var kontot igång (typ, hade lite strul som jag återkommer till). Jag förde över femtio tusen och i samråd med barnet gjorde vi en fördelning som var misstänkt likt den som låg i barnens samlade barnbidrags-ISK så i realiteten är det bara en fråga om pedagogisk charad. Min förhoppning, jag säger förhoppning, är att barnet i fråga nu kommer att pytsa in kanske en hundring per månad. Helt enligt eget huvud, det är ju så små summor att en felsatsning inte spelar så stor roll. Poängen är att vänja sig vid att se ISK:en som en normalitet, något man kommer i kontakt med på månadsbasis. Man vet hur man ska ta sig in, hur man ska köpa värdepapper och hur man följer dess utveckling. Man har inte KONTAKTSKRÄCK med skiten som verkar vara fallet för en del. Resten - det frugala vansinnet - får komma om det vill och när cashen börjar flöda in det vill säga i gängse yrkesliv. 

Du som har barn i tonåren, kanske ett barn som liksom mitt börjar gymnasiet i höst - har du funderat på att starta ett ISK i barnets namn? Man gör det alltså på exempelvis Avanzas hemsida, "bli kund"?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Fonder som sedan visade sig vara passivt förvaltade men med en aktiv avgift

The Sweet Spot

Bagarn sms:ade mig länk till ett MMM-inlägg från augusti som handlar om "The Sweet Spot". Eller: Lagom är bäst. Lagom kan ju som bekant appliceras på vad som helst. Lagom med vin är bra för hälsan. Inte för mycket, ingen absolutism. Lagom motion likaså, att röra sig i vardagen varvat med lite pulshöj, snarare än elitträning. Lagom barnuppfostran är även det bra, det vill säga tydliga gränser men inte för mycket curling. Och naturligtvis är även lagom med pengar/tillgångar bäst:

"Money certainly helps us meet our basic needs, but there is a certain point at which Mo Money can become Mo Problems. The first bit of monetary surplus can be fun as you can afford a nice house and good food. Then the next chunk seems fun but also causes distractions as you rack up second and third houses and ever-more elaborate possessions and vacations that take a lot of energy to keep track of. And from there it goes downhill as tabloids start keeping track of your wealth and scrutinizing your choices, hundreds of people mail in pleas for your generosity, and you end up with a full-time job just making sure that the surplus goes to good use. This life arrangement can still be enjoyable for some people, but I would definitely not wish it upon myself."

Den forskning som finns tillgänglig på området "lagom med pengar" handlar företrädesvis om lönenivåer, så som Kjell A. Nordström behandlade ämnet i sitt småtramsiga sommarprat. Men det går naturligtvis att översätta i inkomst av kapital och därmed transponeras till en rund och fin siffra, ditt FI-tal, enligt grundboken dina årliga livsomkostnader * 25 (jag skulle i och för sig säga *20, max, eftersom jag inte har för avsikt att lämna en intakt pengamaskin efter mig).

Det som kan upplevas som lite trist är när folk bränner förbi sin sweet spot utan att vara medvetna om att så är fallet. I MMM:s inlägg visualiseras detta av "Diana", en 50+ IT-entreprenör som haft sitt på det torra i decennier men ändå fortsätter framåt, utan att egentligen veta varför:
"This is Diana’s third smashing success. She was already set for life after the second company was acquired, and even before that, her first decade as a rising star at a large company had already left her with over $2 million of investments and a paid-off house in hella expensive Cupertino, California. She had more than enough to retire, twenty years ago! To many people who are less fortunate, the present situation would still sound like great fortune, and in some ways, it is. Becoming a Director of Engineering is (usually) far better than a punch in the face.

But Diana is now 52 years old, with a collection of increasingly severe back and neck problems and a few medical prescriptions piling up. She has two grown children in their twenties, but wishes she had been able to spend more time with them as they grew up. She has all the money in the world, but still almost no free time, and this next five years is starting to look like an eternity.

Diana is in good company, because many of our hardest-working people fall into this same trap. They have the talent and the great work habits figured out, but they are still missing one last concept – the idea of the sweet spot."
Jag ser det här beteenden lite varstans. Inte så väldigt mycket i min egen närhet, men i media. Lyckade entreprenörer och företagsledare som med största sannolikhet skulle kunna leva ett helt fantastiskt finansiellt liv på det de redan har men som aldrig blir mätta på framgång: Nya ventures ska startas och säljas av så fort de börsintroducerats. Kanske är det bara jag som inte kan förstå drivet, eftersom jag inte har den ådran. Och man ska vara tacksam över att folk har förmågan att få affärer att växa vilket ger såväl arbetstillfällen som tillväxt (tillväxt som inte nödvändigtvis behöver ha med kinaplast att göra utan exempelvis kan handla om olika tjänster eller miljövänlig teknik). Men inte sällan hör man om folk som, trots alla tecken på yttre framgång, ändå erfar tomhet och brist på känsla av tillfredsställelse. Exempelvis Klarnas medgrundare vars beskrivning av tröstshoppingen i Vegas fick mig att vilja krypa ihop i fosterställning en smula. 

Även i FIRE-miljö florerar varianter på Missing The Concept of Sweet Spot, vilket då ofta översätts i "One More Year Syndrome". OMY Syndrome behöver inte vara av ondo, resonerar Physician on FIRE. Vissa behöver känna att de har rejält med finansiellt slack för att våga ta klivet ut i det okända och så länge man mår bra/ok på sitt jobb finns det ju absolut inga skäl att klanka ner på det beteendet. Om du skulle närma dig vägs ände med absurt mycket pengar på kontot kan du alltid roa dig med generösa arv och/eller altruistiska bidrag till mänskligheten. Men om du fortsätter och tvingar dig framåt ännu ett och sen ytterligare ett år bortom 4%-regeln och sen för säkerhets skull adderar ett sista år på det, kanske du bör fundera kring din perceptionsförmåga kring din Sweet Spot. För lagom är, som bekant, bäst.

Vet du din Sweet Spot?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tankar kring pension - IGEN

Jag har ju tidigare skrivit ett inlägg om detta med arv och FIRE. Att det är så tabu att ens andas att man i regel någon gång i livet får ett arv av en nära släkting, eller i det fall man lyckats med sin golddigging, en random rik man i ens närhet. Men faktum kvarstår: Rätt många av oss ärver och det runt den tid den regelrätta pensionen - idag runt 66 år, i framtiden 87-95 år - tar vid. Man kanske inte ärver cash eller guldtackor, men allra högst troligt någon form av fastighet. Eftersom den generation som om 20-30 år söker sig till de sälla jaktmarkerna med rätt stor sannolikhet varit med i den så kallade bostadsboomen finns skäl att tro att några hundra lakan kan komma den till godo som ärver, även med syskon inblandade. Ibland kan det röra sig om helt andra värden.

Men om detta talas icke, vilket jag kan förstå. Det är, minst sagt, minerad mark. Vad som bekymrar mig mer är att det heller inte verkar tänkas på det när man planerar sitt liv. Jag hör om folk som oroligt vrider sina händer varje gång orangea kuvertet dimper ner eller som accepterar en chefsposition med 15% lönepåslag och 65% ökad arbetsbörda för "pensionens skull". Man är så orolig att hamna där på AB-löpet som fattigpensionär som tvingas avstå såväl värdig mat som Thailandsresorts att allt, ja allt är värt de där extra pensionspengarna. Till och med risken att bränna ut sig (59% ökning mellan 2010 och 2015 enbart). 

Varje gång jag hör någon - i verkliga livet eller i media - sucka och oja sig över sina potentiellt förlorade pensionsinsättningar på grund av "låg lön" hör jag en tvångsmässig röst i mitt inre som går på repeat: "Du kan inte spara lite själv? Du kan inte tänka dig steppa ner i levnadsstandard till en som kanske var mer vanlig under din uppväxt? Du kan inte tänka dig att dina päron kanske lämnar efter sig ett kapital eller bostad som går att omvandla till din egen lilla pensionsfond? Du kan inte tänka dig något av detta, men du är beredd att missa stora delar av ditt familjeliv medan det pågår (av egen erfarenhet vet jag att en mellanchefsposition, särskilt om den involverar ledningsgruppsarbete, kan läcka in i varenda timme av ditt liv) och potentiellt må sunk stora delar av din vakna tid i rädsla att om 10-40 år ha lägre pensionsersättning än dina medsystrar?"

I min värld är detta dålig research. Man går på magkänsla snarare än fakta. Och alla andra oroar sig ju för pensionen, så jag fattar att det är lätt att trilla dit. Men faktum kvarstår: Du behöver inte vara pensionssystemets bitch. Du har, särskilt i de fall du har en genomsnittlig lön eller högre, troligtvis möjlighet att öka ditt sparutrymme under åtminstone ett par tre år, kanske fler, så att du på egen hand skapar den där extra pensionsförsäkringen som för evigt skapar god nattsömn och större svängrum när du erbjuds att ta den där utmanande yrkesrollen du redan på förhand vet kommer med trubbel.

En genomsnittlig boomervilla är belånad till max 2% (MIN magkänsla) och även efter vinstskatt, mäklararvode et al har du kapital nog att tävla med ditt orange kuvert, även med syskon. Javisst, bostadsmarknaden kan krascha och världsbörsen likaså. Men det kan även du min vän, och din förmåga att dra in pensionspengar i systemet. Själv har jag idag, efter fem år av aggressivt sparande (och, ska tilläggas, ett liiitet förskottsarv i form av en skogsförsäljning) en egen pensionsapparat lika stor som den jag yxat fram under 18 år i gängse yrkesliv. Fast med bättre avkastning, eftersom jag själv väljer mina placeringar. Och som enda barnet räknar jag med någon form av arv i 80-årsåldern (mina föräldrar äter väldigt mycket frukt & grönt) vilket gör att jag inte behöver bry mig om att själv skapa ett arv till mina barn - de får ärva morföräldrarna. 

Vad jag vill ha sagt är detta: Jag tycker att folk i gemen är rätt enkelspåriga när det gäller att spå sin ekonomiska framtid. Det är som att pensionsavsättningar av lön är den enda framkomliga vägen när det gäller att leva gott efter av staten stipulerad pensionsålder. Jag tror att många skulle erfara mindre stress om de istället lade hela pusslet, inklusive eget sparande och framtida arv (och räkna konservativt om det får dig att må bättre, bara du räknar). Förslagsvis använder man den snurra jag jämt tjatar om och som, till skillnad från den på pension.se, tar hänsyn till en mängd faktorer så som engångsinsättningar, estimerad avkastning (som inte behöver vara pensionsmyndighetens 2,1%), inkomster av gigg även efter avslutat förvärvsarbete etc. Ett tu tre så kan du sluta gräva dig din ångestgrop som stavas reguljär pension och anamma en mer fri och livsbejakande syn på livet - en syn som tillåter dig att ta beslut rörande exempelvis jobb grundat på lust och iver snarare än ågren. 

Tycker jag tycker jag, tra la la. Vad tycker du?

Mvh/
FruEfficientBadass

En blåbärsmetafor

En söndag i augusti tvingade vi ut barnen på bärplockning i en närbelägen skog. Jag har själv traumatiska bärplockningsminnen från uppväxten då jag tvingades ut av bärbesatt släkt bland mygg, broms och knott och enligt sägnen ska jag efter avslutat värv en gång sagt att "Jag ska aldrig mer plocka bär." Men när man runt tolvsnåret en sommarlovssöndag ser sina barn ligga under täckena med fördragna gardiner fipplande med sina mobiler är jag beredd att se min ångest i vitögat och ta mig ut.

Missförstå mig inte, jag gillar att röra mig i naturen, helst genom att gå på välkurerade motionsspår, allra helst på grusväger på Kungliga Djurgården som är föredömligt fri från mygg, broms och knott, men väl desto rikare på sociala encounters och vid behov, pauser i konstnärligt utformade oaser av typen Thielska eller Rosendahl. Det är just det här knäandet i blåbärsris jag inte gillar. Det kryper in myror i sandalerna och när jag reser mig upp svartnar det för ögonen och det tar sådan evinnerlig tiiid att fylla ens en liten crème fraîche-burk. Och det är här min blåbärsmetafor kommer in för upplevelsen av att skrapa ihop bär i en burk liknar rätt mycket sparresan mot ett friare liv. 

1. Ett massivt initialt motstånd. Jag stångas med mina lättsinniga tankar om att istället dröja kvar hemmavid och peta in en DVD i spelaren alternativt sätta mig och skriva ett blogginlägg. Jag VILL inte ut. Det känns jobbigt, stickigt och allmänt motigt. ÖVERSATT: Under X antal år gick jag och tänkte att "Jag borde börja spara. Jag borde verkligen göra det. Nu är det dags. Snart så. Jag ska bara göra x, y, z först. Shit vad tråkigt. Jag borde verkligen börja spara."

2. Väl ute med burken i skogen tar det först en stund att se bären. De gömmer sig under bladen i blåbärsrisen och först ser jag bara små, sura kart och jag känner mig pessimistisk. Det kommer inte att bli några bär, än mindre blåbärspaj. Men väl en bit in i skogen öppnar andra ris upp sig med mogna, runda, mörkt lilablå bär. Jag börjar plocka några stycken och lägger i burken. Burken är tom och botten skiner vit, endast ett fåtal bär skramlar dystert. ÖVERSATT: Jag har fått tummen ur. Jag har hittat en fond eller två och har klurat ut hur jag ska starta en ISK och göra ett köp. Men köpet ser så ledsamt och fjuttigt ut där på kontot. Några tusen. Vad ska jag med några tusen till? Det köper inte ens en weekend i Borås, hur ska jag kunna leva på avkastning av kapital? Omöjligt. 

3. Jag fortsätter ändå att plocka, för nu är jag över den initiala tröskeln. Jag kommer in i något som kan liknas vid flow. Jag hittar hela tiden nya ris, dignande av blåbär och jag får upp tempot. Den vita burkbottnen syns inte längre. Jag börjar dessutom trivas i skogen. Luften är syremättad, vinden får löven att rassla behagligt, barnens kiv dämpas av mossor och lav. ÖVERSATT: Jag har fått in en sparrutin, pengar dras varje månad från lönekontot och rasslar in på ISK:en utan att jag ägnar det så stor tanke. 

4. Efter en stund börjar burken kännas behagligt tung. Jag har dessutom hittat en teknik som gör att det går snabbare och snabbare att fylla den: Jag lokaliserar ett mastigt ris, ställer ner burken på marken och plockar med båda händerna. Hand efter hand med blåbär trillar ner. Plötsligt är burken full. ÖVERSATT: Jag har lärt mig lite om börsen men kanske ännu viktigare: Jag hittar fler områden jag kan slakta för att frigöra sparutrymme. Det som förut tog tre månader att spara fixar jag nu på en. Att kika in på ISK:en känns nu sporrande och kul, inte deppigt och hopplöst. Jag nås av insikten att jag själv kan påverka tempot på min sparresa. 

5. Burken är full och jag går in på nästa. Nu kan inte ett gäng hungriga björnar hålla mig borta från skogen. Jag vill plocka mer och mer, fylla burk efter burk. Jag och barnen har börjat småsurra där i skogen. Vi pratar om social kompetens, höstens outfits och frikyrklighet. Jag glömmer nästan att jag plockar bär, det har blivit som en mekanisk process. Istället ligger fokus på oss, på huk där i skogen. När fingrarna jobbar släpps tanken fri och vi har trevligt, vi lever livet. ÖVERSATT: När den initiala ovanheten vid sparande passerat slutar jag att tänka på det. Det går på rutin, med enda avbrott om jag någon månad lyckas jacka upp sparkvoten så att jag måste köpa mer fonder. Livet tar över, inte tankarna på sparande.

Och VIPS var bären plockade och vi åker hem för att frysa in burk på burk med nyplockade bär. Kanske bakar vi en paj ikväll? Kort sagt och översatt: Målet uppfyllt, kapitalet på plats för att leva ett liv i sus och dus. Det var ju inte så svårt, tänker jag. Det gick ju LÄTT, vad gnällde jag ens för tidigare? Det var ju till och med tillfredsställande och KUL. 

Så med min blåbärsmetafor vänder jag mig till dig som antingen inte startat din sparresa eller till dig som precis tagit de första stapplande stegen: Håll huvudet kallt och fortsätt. Även om det känns segt som kola kommer du inom kort inte skymta botten på burken. Och vips börjar burken bli kvartsfull, halvfull, trekvarts. Du får kramp i handleden av att bära den. Och någonstans där börjar du glömma att du ens är ute och plockar blåbär. Och då är det inte långt kvar innan du kan titulera dig miljonär. Och på internetbanken finns varken knott, mygg eller broms.

Mvh/
FruEfficientBadass

En annan nivå av hamsterhjul

Så här i början av september brukade ruljansen vara i full gång igen. I förlagsbranschen förberedde man sig för årets stora hångelfest i Göteborg och i industrivärlden var det dags att stänga Q3 och flåset blev extra påtagligt. Inom snabbrörliga konsumentvaror var det ett ständigt jagande men där förlängdes barmhärtigt nog sommarens säljcykel till 8-10 veckor istället för den ordinarie 6-veckorscykeln varför man kunde slappna av en smula. Och de flesta branscher rullar enligt min erfarenhet på enligt på förhand bestämda årliga hållpunkter. Men jag har haft tur, inser jag efter ett besök vi hade i somras. Jag har i regel kunnat ta tre, fyra och ibland till och med fem veckors sammanhållen semester utan att bli överdrivet stressad eller avbruten av oönskade interventioner. Med undantag då från kunden från helvetet som brukade langa iväg ett - säkert förprogrammerat - mail med något framkrystat klagomål runt de sista dagarna i juli då absolut ingen tjänsteman i landet jobbar. Men vid sidan av det, hyfsat lugnt.

Den gäst som fick mig att förstå vidden av lyx i mitt forna semesterupplägg jobbar med koncernredovisning i ett börsnoterat bolag. De har månadsbokslut som tar drygt två veckor. Per månad. Tolv månader per år. Det betyder, och jag citerar: "Normalt sett bör jag inte ta mer än två veckor i stöten." Jaja, tänker vän av ordning. Hen kan ju ta semester sen då, efter månadsbokslutet. Ja, ytterligare två veckor. Men aldrig mer än två veckor. Någonsin. 

Jag vet inte varför jag fick sådan panik av det här. Jag har väl egentligen ingenting mot att flyta lite fram och tillbaka, särskilt om jag får bo i mitt shangri-la här uppe i Hälsingland och jobba fritt. Jag har ju exempelvis jobbat hela sommaren, med två dagars avbrott för Åre-resan. Men det har inte stört mig alls. Och det är det här jag inte får ihop. Varför störs jag inte av mitt upplägg, men får panik om jag hör om hennes? 

Jag tror att det handlar om tidshorisonter och valmöjligheter. Jag visste på förhand att mitt sommarjobb skulle ta slut. Visserligen avlöst av en halvtidsanställning som, ironiskt nog, går två veckor i stöten. Men mitt kontrakt sträcker sig bara till årsskiftet och därefter är det blankt i kalendern. OM lusten skulle infinna sig där, parat med corona under kontroll, finns möjligheter till både ett och annat. Slow travel ner mot Gibraltar med enbart ett skissblock och en sån där praktisk kylväska som går på el i bagaget (jag tänkte nämligen bo inneboende hos någon kuf). Det här kommer iofs inte bli aktuellt nu i vår givet alla barn som fortfarande bor hemma, men säg om sex år och tio månader? 

Eller en ny kurs på högskolan i ett ämne jag absolut inte har någon nytta av på cv:t. Eller kanske bara en vinter av extremt lökande: Se om Riket? Lära mig väva? Ta långa promenader under dygnets ljusa timmar? Jag vet ej! Och det är ju precis det som är motsatsen till den tillvaro hon beskriver. Hon vet på dagen exakt när saker ska ske framöver, ekonomimånad in och ekonomimånad ut. Och till de vidhörande hållpunkterna i form av...vad kallas det för..."bokstängning", är hon fången på ungefär samma sätt som ett litet djur på zoo med tidsprogrammerad lucköppning till rastgården.  Och både hon och djuret vet att så här kommer det att förbli, månad efter månad, år efter år. Såvida hon inte byter jobb. Till något som inte har ordet "koncernredovisning" i titeln. 

Är du slav under ditt arbetes cykler?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ett läsarmail

Det trillade in ett läsarmail under sommaren, en kvinna i min ålder-ish. Det var väl egentligen ingen ”plea 4 advice”, men ni känner mig, får jag ett gratis inlägg så är inte jag den som är den. Så med hennes välsignelse publicerar jag delar av vår konversation med uppmaningen att reflektera över hennes situation. Vad skulle ni göra i hennes kläder?

”Bor i närheten av Stor Stad i Europeiskt Land med min sambo och två tonåriga döttrar. Började gå in för det här med FIRE för några år sen när vi köpt semesterhus (och vårt framtida boende) i den lilla staden/stora byn X i södra Y, och vi insåg att de nya skulderna ville vi bli av med så fort som möjligt. Och jobbet börjar kännas mer och mer som något jag helst skulle slippa. Jobbet som var anledningen till flytten hit för 14 år sedan och som betalar så bra så jag nästan skäms. När min dåvarande man och jag bestämde oss för att jag skulle tacka ja, då när det begav sig, satt vi och räknade på vad vår nya inkomst skulle bli, och kom fram till att vi skulle kunna lägga så mycket mer på... Shopping!! Ryser när jag tänker på det. Tänk om vi sparat de där pengarna. Men, men, ingen idé att gräma sig. Som min kloka syster säger, jag behövde kanske de där åren i sus och dus.

Nu är det lite som att sitta i den gyllene buren, för den Stora Internationella Organisationen betalar döttrarnas Fancy School och den yngsta har 2 år kvar. Men 2 år, vad är det. Sen har jag fortfarande 2 år kvar tills jag kan gå i betald pension, det kan vi nämligen göra fr 50 års ålder. Förmodligen skulle det funka att sluta tidigare också. Min sambo är 12 år äldre och ska sluta om senast 2 år och säkert kan vi båda leva på hans pension, även utan att ta av sparpengar. Vi skulle ju kunna hyra ut huset i Y också. Så egentligen vet jag inte vad som hindrar mig. Det där med skolan skulle också kunna lösas även om jag säger upp mig, om sambon och jag gifter oss, för han jobbar också på Stora Internationella Organisationen och då skulle skolan betalas via honom, även om han går i pension.

Det är bara det att skillnaden i inkomst per månad skulle bli så extremt stor så det känns galet. Och det har hela mitt liv (fram till för några år sen då) varit så självskrivet att man jobbar till 65. Men som jag tror jag läste på MMM (som säger mycket bra men är han inte lite självgod?) så är det viktigt att kunna bestämma när enough is enough. Just nu lever vi på 25% av inkomsterna, har två hus nästan helt betalda och sparkontot inte heller oansenligt. Och vad skulle jag göra? Fast det vet jag nog, jag skulle inte ha tråkigt en sekund. Det finns målarfärger som behöver användas för att inte torka ut, och mitt durspel får inte samla damm. Redan innan corona jobbade jag mycket hemifrån och lyckas jag bara vara riktigt effektiv några timmar per dag så räcker det oftast. Eller det räcker inte till att göra ”karriär” men om jag får välja mellan:

A) Att göra mina arbetsuppgifter i lugn o ro (de kan vara rätt intressanta ibland) och göra tillräckligt mycket per månad för att hålla lillchefen på avstånd, och stanna kvar på min grad och lön jag har idag

B) Jobba som en tok och producera massor, och samtidigt involvera mig i projekt vid sidan av, ordna föreläsningar för kollegor osv, och därmed stiga några grader och få några hundra mer per månad, eller för att, ve och fasa, BLI lillchef

så... ja jag tror du fattar att det blir A.

Jag tycker det är fascinerande att inte fler i bekantskapskretsen satsar på FIRE. Har många kollegor som verkar direkt olyckliga med jobbet men på frågan om de inte eventuellt funderar på att sluta så blir reaktionerna bara oförstående blickar. Istället för att bygga upp säkerhet har de unnat sig dyra resor och nya BMWs.”

Vad tror ni om Fröken Fräken? Bita ihop och köra vidare i gamla hjulspår eller dags att kasta loss? Hon är alltså typ i min ålder, lite äldre.

Mvh/
FruEfficientBadass

Åre för 400 kr skallen

I juli tog jag ett par dagar ledigt från sommarjobbet för att åka med familjen till Åre. Vi åkte söndag morgon och kom hem tisdag kväll. Det kändes som att vi varit borta en vecka på grund av alla äfventyr av slaget bestiga Åreskutan, bevittna fjälläddning av fallande stockholmare, bergbanor, fjällbäckar, svindlande höjder från öppen lift och inte minst ett av Sveriges största vattenfall med en fallhöjd på närmare 40 meter:


Så hur kunde denna magnifika resa gå på inalles 2 000 kronor undrar kanske du? Det ska jag för dig berätta:

1. Man måste ha en vän på insidan. En vän med hus. Det hade vi och det var hos hennes familj vi huserade dessa dagar. Vi åt i princip alla måltider hemma hos dem. Och än viktigare: Allt vin kom från systemet, inte från Restaurang Timmerstugan eller Werséns. 
2. Man åker dit med bil. Bensinen gick på runt 800 kr, vet inte så noga. Men det hade blivit bra mycket dyrare med tåg eller privatjet.
3. Man har en vän med aktier i Skistar. Då är liftbiljetterna 15% billigare.
4. Ens vän är frugal weirdo och gör pastasallad att ta med i backen.

Det var en helt igenom fantastisk upplevelse. Bäst av allt naturligtvis att få hänga med en vän man inte träffat pre corona och lite till, men att få vara med hela hennes familj under frukost, lunch och middag i två hela dagar. Det kändes som att vi tog igen fem år av borttappat umgänge. Dessutom hade vän bastu och medan min man på föredömligt vis tog hand om matlagningen dag två kluckade vi i oss en flaska iskallt österrikiskt riesling och pratade smink i säkert två timmar. Har nog aldrig hänt, med tanke på att vi sedan vi lärt känna varandra ständigt varit omgivna av barn i koltåldern. Men nu är de i TikTok-ålder och håller sig på behörigt avstånd. 

Men bäst av allt var Åreskutan. Först tog vi öppen lift upp till första platån (eller mellanstationen eller vad det nu heter på alpinspråk) och sen tog vi kabinlift så långt upp vi kunde komma. Sista biten gick vi längs en led och det tog runt 40 minuter. Jag, som på min höjd åker gröna backar, fick för första gången erfara den kippande känslan av att nå upp på syrefattig höjd. Det regnade ett stilla blomduschregn och låg som moln över toppen, så det var en nästintill surrealistisk upplevelse, särskilt med tanke på att det var i slutet av juli. Efter målfoto på toppen vände vi ner igen och det var då det hände: En Stöckhölmare gick off pist och föll och bröt något. Ingen i vårt sällskap dock, men det var ändå otäckt att se honom ligga där, hjälplös i väntan på räddningstjänst. 


Bilden ovan, tagen från liften på väg ner, gör inte scenen rättvisa. Det fanns en bråddjup i de här illgröna bergen som gjorde att minstingen tjöt och skrattade hela vägen ner. Och så tittade solen fram och det hela blev till en införsäljningsfolder från pingströrelsen. Barnen, till och med tweenien, var helt begeistrade. Efter en kaffe på Åre Torg, denna legendariska plats jag bara hört talas om, tog vi bergbanan från tidigt 1900-tal, upp och ner och insöp mer natur. 

Det här var, vid sidan av några enklare dagsutflykter i närområdet, vår sommars egentliga resa och det var hög ROI. Vi kom iväg hemifrån, vi fick trevligt umgänge och vi fick uppleva en del av landet vi aldrig varit i. Även vägen dit, i inlandet via skogsbrandland, var en ny upplevelse, om än inte en så naturskön sådan. 


Att hemestra har ju varit allas melodi denna sommar och det var enligt vårt värdpar betydligt fler folk i såväl backar som på torg än en vanlig juli. Grejen är att vi nog gjort den här typen av tur även en vanlig Mallis-komptibel sommar. Helt enkelt för att vi har omkalibrerat våra sinnen till att tycka att en resa av det här slaget är helt perfekt. Den hade allt. För 400kr per skalle. 

Har du gjort några frugala resor i sommar du vill dela med resten av klassen?

Mvh/
FruEfficientBadass


Vinnare!

Tack för alla fina bidrag i rensningstävlingen! Det blev tydligt att det fanns ett säsongsbundet tema, nämligen arbetsplats, alternativt yta där man ägnar sig åt arbete/studier. Med hjälp av en beroende jury (mina barn) korar jag här tre vinnare:

PLATS # 1 Tonårsrummet

Tonårsrum före 1

Tonårsrum före 2

Tonårsrum efter


Fixaren i fråga fixade i ordning detta rum till sin son som fyllde 16 och det hela var något av en födelsedagspresent. Det finns många saker jag gillar med den här rensningen. För inte bara får hon bort prylar och kläder (samt får upp skärmarna som av någon tonåringsanledning står på golvet), hon möblerar om på ett proffsigt sätt. Enligt feng shui ska ju inte sängen stå under ett lutande tak. Det gör den förvisso även på efter-bilden, men inte lika inklämd som i utgångsläget. Man kan resa sig upp från båda sidor av sängen, vilket ger en större känsla av frihet och låter energi och luft cirkulera. Vidare har hon lagt mattan delvis under sängen, på ett sätt som gör att möblemanget i rummet "binds samman" för att anknyta till den kommentator som refererade till The Big Lebowski. Dessutom är det en livsbejakande och skön känsla att vakna och sätta ner fötterna på fluffig matta snarare än kalt golv så bravo. Jag misstänker att mattan är ny, kanske som en del av presenten, och det är snudd på magiskt vilken skillnad det gör i ett rum. Bra placering av skrivbordet under snedtaket, eftersom man sällan behöver särskilt mycket ståutrymme i ett utrymme man sitter i och nu gissar jag att väggen där det tidigare stod är fritt för passage. Från kaos till hotellrumskänsla! Dessutom får rummet en annan struktur när man frångår det basala möblerandet längs med väggarna vilket ger en inbjudande känsla. Och allt som krävdes var var sak på sin plats, en ommöblering och en matta. Personen i fråga har inte angivit bok så jag bestämmer att hon får "Att lyckas med aktiesparande" av Hernhag/Sterner. Kanske kan bli en present till sonen? Maila adress tack.

PLATS # 2: Garderoben som blev ett kontor

Garderob före

Garderob efter
Så här skriver fixaren i fråga:

"Bifogar, med skämskudde, en före-bild där det gått överstyr i en klädgarderob. Tror det började med några lakan som skulle lagts i plastlådan på hyllan men som hamnade på golvet. Sen gick det fort....Clutter attracts clutter heter det ju. Efter-bilden är mitt nya hemmakontor. Blev så inspirerad av IGMR:s hemmakontor som de inredde i källaren att jag helt plötsligt såg möjligheterna i min skrubb. Bästa av allt. 0:- i investering. Endast 4 timmar i arbetsinsats. Så nöjd! Nu är ju luften inte optimal där inne. Men så skönt att slippa flytta runt på böcker och papper. Och sen är ju planen att jag inte ska sitta där så länge till :)"

Urfint! Och härligt att få bort dator och papper från hemmets vitala delar. Fyra timmar och inga pengar, det är vad jag kallar en frugal make-over. Inte heller denna deltagare angav bokpreferens så jag skickar norrmannen (och maila adress tack).

Plats # 3: X-treme bureau declutter


Skrivbord före

Skrivbord efter

Hylla före

Hylla efter

"Här kommer bilderna på mitt kontorsrum före och efter storstädning, Nu går det det till och med att göra annat vid skrivbordet än att knappa på tangentbordet." Den här fixaren får Ludvigs bok så skicka gärna adress. Man blir lite nyfiken på växterna i terrariet...


Läsarbonus: Skrivhörnan född ur intet 

Vardagsrum före

Vardagsrum efter

Den här läsaren önskar sig ingen bok men bjussar ändå på sitt rens vilket var generöst för jag tycker att det blev jättefint och borde inspirera många, särskilt om man behöver få in flera funktioner på liten yta. Här är hennes kommentarer:

"Bilderna föreställer min skrivarhörna före och efter jag städat. Anledningen till att skrivbordet står helt snett är att jag har en danshörna på andra sidan och behöver mer plats än jag hade när skrivbordet stod rakt ut. Nu har jag istället ställt det längs med motsatt vägg så det finns gott om plats att dansa. Känns bra att ha det ordnat, för i övermorgon börjar min distanskurs i skrivande och jag behöver en liten studievrå. Jag är också väldigt nöjd med att ha skärmat av skrivarvrån lite från resten av vardagsrummet." 

Älskar't! Detta var projektet som mina barn gick mest igång på, de tyckte det blev så otroligt mysigt med lamporna, den avskärmande bokhyllan och soffan bara en armlängd bort. Bra jobbat och lycka till med dina kreativa projekt.

Tack också alla ni andra som skickat bilder, även om de inte kom med denna gång. Och till er som ännu inte rensat in hösten: bara gör't, det är värt hundra dollar eftersom du slipper åka till IKEA och skaffa förvaring eller till random inredningsbutik för att köpa tingeltangel för att komma tillrätta med det där skavande behovet av höstförnyelse. För minns: det finns ingen dålig förvaring, bara för många prylar.

Mvh/
FruEfficientBadass