Ett livstecken

Hej kära ni som fortfarande kikar in på blögga ibland, lämnar snälla meddelanden och ber om livstecken. Det här är ett sådant. Jag börjar med de goda nyheterna: 80% av familjen mår bra. Särskilt barnen som samtliga verkar ha fått en bra start på höstterminen. Vidare är vi, med undantag av småttingarna, fullvaccinerade (vilket om jag tolkar löpen rätt även det snart kommer att åtgärdas), så vi slipper oroa oss för corona (Eller? Orkar inte riktigt engagera mig i snacket om mutationer). 

På minussidan ligger fortfarande min mans ohälsa. Status quo. Vi träffade ett par läkare i Stockholm för ett par veckor sedan och fick nya infallsvinklar gällande medicinering. Ännu inget resultat dock. Men det känns bra att vidga sina vyer från stafettläkeriet här uppe. Jag tycker så oerhört synd om min man som nu är så utled på denna ångest. Han har börjat jobba så smått men det är, som de av er som erfarit ångest vet, lättare sagt än gjort att sitta och försöka fokusera framför en skärm när omgivningen känns som zombieapokalyps. 

Jag försöker att hålla näsan över vattenytan genom hygienfaktorer: Dagliga promenader, mycket sömn, hålla hemmet inbjudande och extensivt dagboksskrivande. Det hjälper ju knappast min man att jag ballar ur och blir hysterisk (vilket, nota bene, bara hänt en gång under den här tiden och det var underbart befriande om än mycket opedagogiskt).

Med det sagt: Jag saknar bloggen och jag saknar er. Jag har all avsikt att fortsätta när det här lagt sig. Och jag lovar att ge livstecken ifrån mig löpande framöver. 

Kram

FruEfficientBadass

Statusuppdatering

Först och främst vill jag tacka alla er som bidragit med läsarmail under sommaren. Förutom att berika bloggen har det givit mig rejält med andrum. Jag hade hoppats att nu i augusti kunna återvända med tre inlägg i veckan och ett "happy ending"-inlägg om min mans sjukdom. Dessvärre har det inte blivit bättre. Inte sämre heller, det står bara och stampar. Efter en initial stafettläkarfadäs (nedtrappning existerande antidepp-medicin på tre dagar istället för rekommenderade sex veckor) blev min man kraftigt försämrad. Det är i mångt och mycket sviterna av relaterade utsättningsbiverkningar som läkarna nu försöker mota i grind med så kallad elbehandling (ECT).

ECT är ett fantastiskt verktyg då det ganska omgående lyfter en person med serotoninbrist ur det deprimerade tillståndet, eftersom själva behandlingen i sig boostar såväl serotonin som dopamin. Dessvärre är effekten inte permanent, utan behandlingen måste fortgå med så kallad underhålls-ECT tills dess att medicinerna sätter sig (vilket de inte alltid gör, exempelvis om patienten är i behov av medicinbyte). Under ECT:n blir man lite som en dement person, med svårt att skapa nya minnen. Det är alltså en pest-eller-kolera-situation för min man. Vidrig ångest i princip all vakentid eller temporär demens? Just nu väljer han det senare. 

Vi hoppas ju på att den elbehandling han nu genomgår (den andra omgången) köper oss tid nog för dosökningen av hans gamla medicin (den som felaktigt fasades ut) att jacka rätt mot receptorerna. Men det finns inga facit eller garantier. Det kan mycket väl vara så att min man blir fortsatt sjukskriven under flera månader framöver, med elbehandling varje vecka för att hålla honom flytande. Om det visar sig att hans gamla medicin inte är verksam ens i maxdos behöver en ny prövas ut och som nämnt tar det sex veckor att fasa ut hans nuvarande preparat och uppskattningsvis två månader att se full effekt av det nya. Om inte heller den medicinen funkar: Repeat. 

Det är med andra ord en rätt tröstlös situation vi befinner oss i. Främst för honom naturligtvis som inget hellre vill än att få tillbaka sitt gamla liv, börja jobba igen, övningsköra med barnen och träna dem i tennis. Men shit happens och nu får vi anpassa oss efter det. 

Tro det eller ej, men jag har en FIRE-koppling även på detta. Jag har redan ältat hur skönt det är att ha en rejäl buffert när skiten slår i fläkten. Detta faktum kvarstår. Som ni vet är varken jag eller min man 4 procentregelfria, utan vårt liv i sus och dus bygger på att vi då och då drar in lite deg. Jag vikarierade och jobbade ju deltid förra året och min man har jobbat mellan 50 och 65 procent sedan flytten upp hit. Det har funkat för oss fram tills nu. Men i ett scenario där min mans deltidsanställning inte längre är aktiv behöver jag steppa upp mitt game. Jag har visserligen kapital nog att bekosta mina räkningar (kostnaderna relaterade till landethuset och barnen) medan min man dragit en annan del av utgiftsposterna (lägenheten och mat). Det är emellertid av yttersta vikt att han inte känner sig jagad tillbaka i förtid till jobbet utan att han får tid att verkligen bli frisk. Om det betyder att jag under en period behöver gå tillbaka och jobba är det ett billigt pris att betala, varför jag nu börjar snegla mot arbetsmarknaden (snacka om att göra en Living A FI).

Ser jag det som ett misslyckande? Både och. Tanken med vårt heltidsjobb-bryt var ju att kunna leva mer fritt. Ta vikariat, deltidsanställningar, plugga om andan faller på eller vara ledig i längre perioder för att exempelvis föda upp en ullig gullig kyckling eller klyva ved i lugn och ro. Så ja, det blev inte som vi hade tänkt oss. Samtidigt, den här situationen hade varit miserabel upphöjt till två om vi inte haft den ekonomiska slack vi nu har. 

Med det sagt kommer jag nu att göra en bloggpaus. Jag har fortfarande gästposter kvar i utkast-korgen och jag har för avsikt att publicera dem någon gång framöver. Bara inte just nu. För även om det inte kräver så vansinnigt mycket jobb att kopiera in ett mail i Blogger och trycka publicera, är det ett moment jag inte riktigt har sinnesnärvaro för. Jag vet att ni förstår och jag är grandios nog att tro att ni finns kvar den dagen dimman lättar. 

Om jag inte sagt det nog förr säger jag det igen: Ni är en fantastisk läsarskara. Ett särskilt tack vill jag rikta till de av er som nyligen gav tips om hur man får bort det förhatliga realist-filtret på en ny tv. Det är nu gjort med stor framgång. Min bild är nästan kornig när jag kollar på dvd, true bliss. 

Jag anar också att idag är dagen då många av er går tillbaka till jobbet efter semestern. På grund av effektivt vaccinationsprogram utgår jag också från att många av er lämnar hemmajobbet och går tillbaka till ett kontor. Jag önskar er lycka till med jobbstarten och en höst full av matlådor och lunchpromenader i icke-kommersiella miljöer.

Mvh/
FruEfficientBadass

Stressfri - ännu en punkt på din bucket list

När min man varit dålig har han bara kunnat ägna sig åt en sak och det är korsord. Därför har jag blivit en flitig besökare på tidningsavdelningen på vår Coop. Häromsistens fångade en titel min uppmärksamhet. Den hette "Stressfri" och på omslaget syntes en vältränad kvinna med ett blitt leende. Jag googlar efter den för att visa exakt hur provocerande den är, men hittar den inte på nätet. Ni får skapa er en inre bild.

Det slog mig hur detta att vara stressfri blivit ännu ett krav. "Chilla, stressa ner", det är som att din stress besvärar andra människor. Jag är i grunden mer stressad än ostressad och har fler gånger än jag vågar räkna tagit ut min, företrädesvis jobbrelaterade, stress på mina barn genom att höja rösten eller bli oproportionerligt arg för småsaker. 

Nu lever jag ett annat liv. Och även om det inte är stressfritt (tro det eller ej, men man kan vara stressad även utan ett jobb), så är det mycket, mycket bättre. De allra flesta dagar känner jag nästan bara lugn. Aldrig så att jag blir katatonisk eller att jag i brist på heltidssysselsättning vegeterar framför tv:n dagarna i ända. Men lugn. Lugn att laga mat i fred, gå långa promenader, fixa och dona. 

Jag sänder en kram till alla er som fortfarande måste rodda hela konkarongen. Heltidsjobb, hem, familj, aktiviteter, sociala engagemang etc. Du ska vara välutbildad, social och engagerad, tillåta barnen att göra allsköns aktiviteter till vilka de behöver skjuts, du ska ha tid för din partner eller i det fall du inte har en partner, svajpa fram en. Maten ska lagas från grunden och helst vara nyttig, laktosfri och utan animaliska produkter och du ska regelbundet besöka tandläkare och sjukgymnast och göra hälsotester och sköta om dig i största allmänhet. Därtill ska du vara snygg och presentabel och helst alltid glad. Och som grädde på moset ska du vara STRESSFRI.

Efter en snabb genombläddring i magasinet förstår jag att denna stressfrihet med fördel kan nås vis ett antal produkter (yogamattor, energibars, eteriska oljor) men också genom att investera tid. Tid för mindfulness, tid för meditation, EGENTID som ska bändas loss ut outlookkalendern. Jag försökte vid något tillfälle under min mans sjukdom att ta hjälp av digital psykolog och detta var hans råd till mig: Se till att du har egentid. No shit Sherlock, det hade jag kunnat lista ut utan att sitta och prata med dig i en timme.

Freaks, jag blir stressad bara jag skriver om det. Det här är min egenformulerade tes: Det finns inga genvägar till ett stressfritt liv. Du når det enligt mig enklast på ett sätt, nämligen att öka mängden fri tid och minska mängden bokad tid. 

Stressfri a la moi: Spar ihop ett rejält stash, minska din arbetade tid och din stress kommer per automatik att minska. Inte bara gällande vardagslogistiken, utan för att en rejäl buffert gör dig mindre sårbar vid sjukskrivning (på grund av stress?), arbetslöshet och föräldraledighet. Bufferten kan också köpa dig längre semestrar och tillåta dig att säga upp dig från en anställning som suger. 

Motbevisa mig! Kan man mota stress i grind även med en fulltecknad agenda?

Mvh/
FruEfficientBadass