Boendebryderier

Jag har boendebryderier. På det sätt som gör det omöjligt att reda ordning i tankarna. Så hvad göra? Höra av mig till er givetvis, mina kloka och ärliga läsare. Ni minns ju att jag efter separationen hade turen att få en etta i Vasastan genom Stockholms Kooperativa Bostadsförening. Efter 37 år i kö är det här ribban ligger, om man nu vill bo inom tull (vilket jag vill). En tvåa är bara att glömma, då behöver man ha stått i 58 år i kö (min uppskattning) vilket gör att de boende i rymliga lägenheter i SKB:s utbud snittar en 80 år. 

Jag har nu ett dilemma. Jag älskar min lägenhet. Jag älskar allt med den. Byggår 1917, högt i tak, gedigna material, VVS från 1987 (bruna kranar), vacker utsikt mot lummig innergård. Just nu blommar syrén utanför mitt "rum" och har jag fönstret öppet sipprar den förföriska syréndoften in. Jag älskar grannarna, en ekletisk mix av 68-vänster och kulturarbetare som skrivit för Unga Klara på 70-talet (samma sak?). 

Se bara bilden på min port. Det ser ut som ingången i en tomteverkstad. Nu är det här inte en helt uppdaterad bild då krukorna av SKB:s fastighetsskötare svidat om till sommarblomster. Jag betonar detta: SKB har en armada av trädgårdsmästare som kontinuerligt uppdaterar krukor invid portarna med säsongstypiska växter. Därtill sätter de upp gulliga lappar i trapphusen av typen "God Jul önskar SKB - glöm inte att släcka ljusen!". Man känner sig liksom omhändertagen. 


Utanför porten prunkar en innegård med tulpaner i alla dess färger, rhododendron, buskar och därtill pallkragar där de boende kan tjinga en för att odla vad man nu vill odla. Utanför mig finns fina utegrupper och vi talar inte vita formgjutna sittmöbler från Jysk, det är Grythyttan and such. 

Kort sagt - det är sagolikt. Jag njuter varje dag jag är i området i allmänhet och lägenheten i synnerhet. Enda aber: Den är liten. Det är inte ett problem för varesig mig eller minstingen. Oftast är det bara vi där, eftersom storingen tillbringar mycken ledig tid hos sin pojkvän i västerort. När storingen är väck har jag och minstingen varsitt rum (jag sover i köket) och vi ses emellanåt i rummet för att äta middag eller se på film. 

Jag har förresten möblerat om lite sedan uppstart, för er som minns det inlägget. I rummet har jag på anmodan flyttat storingens säng så långt bort från minstingen som möjligt (skäl: Minstingen låter när hon andas) och vridit bordet 90 grader för att få plats med storingens säng längst med innersta högerväggen.


Här är den gordiska knuten: 

1) Minstingen tycker att det är jobbigt med nuvarande uppdelning av veckan. Nuvarande uppdelning: De kommer till mig lördag förmiddag och åker tillbaka till sin pappa tisdag efter skolan. Det betyder en omgång packa lördag och en omgång packa tisdag. Minstingen hade velat ha ett packtillfälle per vecka, exempelvis söndag. Helst då transfer med bil mellan bostäderna. Min initiala förhoppning att de [för de pengar jag avsett för ändamålet] hade inhandlat någon form av bassortiment av kläder och kosmetik som minimerade packningsbehovet, gick omintet. De packar gigantiska väskor varje gång. 

2) Storingen vill inte bo hela veckor hos mig. Varför? Se punkt "Minstingen låter när hon andas". Storingen vill ha eget rum, punkt. "Vi är faktiskt tonåringar, vi kan inte dela rum". Jag köper det. Delvis. Jag kan inte låta bli att bli den där bakåtsträvande subban som tänker "Hur tror du att de bodde i den här lägenheten vid dess tillkomst 1917? De var två vuxna och fem barn! Och de GLADDES!". Men jag håller tand för tunga och nickar inkännande, med ett febrilt arbetande inre i jakt på en lösning. Jag ÄR lösningsorienterad. Och jag vill ha lösning omedelbums. Ovan parametrar betyder tre saker:

1) Jag måste skaffa en trea. Ett rum till vardera barn, ett till mig. Alternativt en tvåa med rymligt kök. Ett rum till vardera barn, köket till mig. 

2) För att få en större lägenhet via SKB i innerstaden behöver jag köa i minst 20 år till. Då har de [förhoppningsvis] flyttat hemifrån. 

3) För att få en lägenhet via SKB som är en trea behöver jag röra mig utanför mitt paradisiska habitat och, burr, överväga Förorten. 

Sagt och gjort. I veckan var jag på visning utanför tull. Det var på håret att jag ens kallades på visning, stora lägenheter oavsett område har långa kötider. Men jag kom med i urvalet av intressenterna med topp 50-kötid som får gå på visning. 

Jag tog bilen ut till stället i fråga. Hur ska jag beskriva detta på ett sätt som inte framstår som snobbigt. Det Var Hemskt. Tänk nu på min tomtedörr ovan och skifta till nedan:


Huset var byggt tidigt 90-tal eller något, en era känd för sina undermåliga material och sin strävan att till varje pris jobba med gult tegel. I det här fallet hade någon lustigkurre till arkitekt infogat blåa partier i fasaden, kanske för att de boende skulle få en känsla av privilegium ("Kolla här, någon har brutit av med babyblått mot det nikotingula, så festligt!"). 

Detta slår mig med skruffiga områden. Det är bara i dessa man ser flerfamiljshus där fasaderna exempelvis har olika kulörer (lex Flemmingsberg) eller där balkongernas plexiräcken går i regnbågens alla färger. Det är som att man leker med de boende, att de förväntas spela med i en uttråkad arkitekts infall och vision om en helhet som ska byggas på de boendes bekostnad (vem vill ha en röd plexiglasskiva som balkongstaket? Inte arkitekten, skulle jag tippa). Du ser aldrig innerstadshus (ens nybyggda sådana) där arkitekten gått bananas med konstiga färger?

Det visade sig att fasaden var en petitess jämfört med det som väntade inomhus. Innan jag börjar såga, låt mig lyfta lägenhetens fördelar: Den var stor. Jag minns inte exakta kvadratmeter, men säg 120 kvadrat, fördelat på fem rum och kök. 

Men lyss: Du kan ha femtio rum och kök, om takhöjden är 150 cm (som det kändes) med stora cementplattor i taket och golvet är ett sjavigt inlagt tarkett i mörkbrunt, i kombination med till stor del svartmålade väggar (sant), vill man bara fly. 

En annan grej med bostäder i 90-talstappning: Det sprider sig en sorts badrumsdoft i hela bostaden, som ett vattenlås som inte rengjorts på ett tag. Jag har själv ett kort tag bott i en 90-talslägenhet och vet att denna doft inte går att nöta bort, ens med rensning av vattenlås i kombination med generösa mängder Klorin. Det är som en byggarens sista lågkonjunkturiella fuckoff till framtida boende genom rävig VVS. 

Helhetsintrycket hjälps heller inte av att SKB:s visningar sköts av de boende själva. Dessa har noll intresse av att sälja sin bostad, eftersom det är en hyresrätt vars kontrakt de sagt upp. De behöver således inte göra sig till, som de med bostadsrätt eller villa. I det här fallet manifesterades det hela av en småbarnsfamilj som tajmade visningen med intag av middag. 

Det luktade alltså mat, fokus barnmat. Jag tyckte mig också förnimma doftstråk av den där blöjhinken många småbarnsföräldrar förleds tro "spar tid", när den i själva verket köper dem en däven doft av baby shit (till dig som står i begrepp att skaffa barn: Det finns inga genvägar, du måste gå ut med bajsblöjan DIREKT, allt annat är självskadebeteende).


Det var en underskön kväll jag var på visningen, men icke desto mindre, jag var tvungen att duscha och dricka ett glas Bollinger vid hemkomst. Jag grät inombords. Är det detta som är mitt öde? Bo i en avloppsdoftande lägenhet med vättehöjd i tak? 

Barnen hade fått varsitt lika stort rum. De hade haft ett eget badrum däremellan. Jag hade haft ett riktigt sovrum och därutöver ett överdimensionerat rum för...jag vet inte vad. Gråtrum? En walk in closet var omvandlad till "gamingrum" (i svart givetvis) och jag hade haft ett eget badrum med den typen av ickekvalitativa låga badkar som man endast hittar i 90-talsbostäder. 

Dessutom hade jag ökat min månadskostnad med 7 500 kronor. Pengar som hade kunnat gå till minskad alternativt nollad arbetstid. Så, här är mitt dilemma:

Är det så värt det att få barnen att vilja bo hela veckor hos en att man ska begå våld mot sin själ? Är det det en god mor gör? Till saken hör att vi talar de närmsta två åren. Efter studenten kommer äldstingen med största sannolikhet plugga på annan ort, och då är vi åter i harmoni jag och minstingen, bekväma med att dela vår woman cave i tomtebyn. 

Men det är två år som aldrig kommer åter. Jag är ganska säker på att äldstingen kommer att vara bekväm med att bo hos mig åtminstone något mer än idag om hon haft sitt eget rum. Jag hade inte sett röken av henne (hon hade vegeterat i sitt eget rum), men hon hade varit där. 

Min moraliska kompass är satt ur spel. Det finns lite som säger att jag haft en chans på den här lägenheten, det hade räckt med att en av de 49 som hade bättre kötid än jag hade tackat ja. Men jag anmälde inte ens intresse. Hade du anmält intresse?

Mvh
FruEfficientBadass

Läsartips: Sticka!

Det kom ett inspirerande läsarmail. När jag först förstod vad det handlade om blev jag lite skeptisk då jag hade svag trea i syslöjd. Men ju mer jag läste, desto mer uppeldad blev jag. En egenstickad halsduk i finaste varmaste alpackagarn får bli sommarens projekt! För att vara tydlig, nedan är skrivet av läsaren:

Hej!

Har följt dig i flera år. Så till mitt bidrag till bloggen: Lär dig sticka! Jag tillbringar dagarna mest framför datorn = hjärntrött. Men när händerna jobbar får hjärnan vila.

Börja enkelt. Sticka en disktrasa. (Bomull eller lingarn.) Gör inget om den blir ojämn, det är ju bara en disktrasa. Bra första projekt, man övar på upplägg av maskor, tränar på räta och aviga maskor och avmaskning. När du stickat en disktrasa sticka en till, den kommer att bli finare.

Steg 2, sticka en halsduk. Använd mjukt alpackagarn som inte kliar. Du får en halsduk i din favoritfärg!
 

Så fortsätter det. Man utvecklas och stickar bara det man tycker är roligt och det projekt man är sugen på för stunden. Känslan att ta på sig en egengjord tröja i mjukaste alpackagarn i en färg man älskar…

Jag har stickat mycket men aldrig sockor, haft skräck för hälen. Min mamma har alltid försett mig med sockor men hon dog 2017 och nu är lagret slut. Så jag fick ta tag i saken. Vilket resulterat i att nu använder jag bara ullsockor av tunt garn direkt i ytterskorna/innetofflorna. Bomullsstrumporna helt oanvända denna vinter.

Tekniska förutsättningar: (man måste ha bra grejer för att lyckas och att det ska bli roligt)
Använd ALLTID rundstickor oavsett projekt. Långa stickor som krockar med armstöd är irriterande. Strumpstickor är ett djävulens påfund.
 
Köp rundstickor av märket ChiaoGoo. Värt varje krona. Strumpor, ärmar etc stickas med tekniken Magic loop. Inte alls svårt.
 
Vad gäller strumpor, använd tekniken magic loop, använd en virknål för att plocka upp maskor vid hälen så blir det inte så pilligt. Favoritgarner till strumpor är Fabel och Arwetta, hållbara sockgarner som kan tvättas i maskin (med ulltvättmedel!). Stickstorlek 2,5 för tunna strumpor.
Jag stickar också på raster på jobbet. Får ofta höra ”det där skulle jag aldrig klara”, men det är inte svårt. Börja enkelt. Att sticka är meditativt, det är något mycket rogivande med upprepningarna och att det växer fram långsamt.

När det gäller tröjor och koftor stickar jag nästan alltid efter mönster som börjar uppifrån vid kragen och stickas nedåt. Fördelen är att man kan anpassa längden på plagget och längden på ärmarna. Sedan inget tråkigt arbete att sy ihop utan när det är färdigstickat är det bara att fästa trådarna.

Massor av gratis mönster finns på Drops design/Garnstudio. https://www.garnstudio.com/home.php?cid=12.

En aptitretare, mitt nästa projekt:
https://www.garnstudio.com/pattern.php?id=11411&cid=12
Med garnet Arwetta i färgen 977
https://glittra.se/product/filcolana-arwetta-classic-50g/

Så tänk inte ”om jag bara kunde” utan bara gör, man lär sig under vägen.

Hälsningar
E

Vardagens luftfickor

Jag fick ett läsarmail med en massa bra uppslag till inlägg. En del jag inte är redo att svara på än, men en som jag gick igång på var denna:

”How to…” jag har alltid gillat dina kreativa lösningar på vardagliga bekymmer. Som din kryddburkshylla, dina sällskapskort, ditt ”salongsberusningstrick” med att svepa ett glas skumpa och sedan gå och bära på det andra. Hur gör du för att lösa vardagens ”tråkigheter” och gör dem till roliga eller njutbara företeelser".

Jag ska idag tala om det jag kallar mina "luftbubblor" och de är särskilt tillämpbara i yrkeslivet. Ni som följt mig länge, från tiden i de svala konferensrummen pre corona när man förväntades sätta av face time på kontor åtminstone fyra dagar i veckan, minns att jag ofta plockade upp min sparplan i Excel under eonlånga möten. Det såg ut som att jag antecknade alternativt studerade något jobbrelaterat problem, men det jag de facto gjorde var att göra ränte-på-ränte-projektioner alternativt googla hönsfoder. Jag tror inte att jag var själv om detta beteende, men mina kollegors dito var att kolla in Blocket och Tradera.

Idag handlar mina luftbubblor om att hitta egentid i ett yrkesliv. Jag är något av en av/på-person. När jag är på jobbet kör jag stenhårt. Jag kan mata av en 70-mailsfull inkorg på två timmar. Jag kan trolla med knäna åt höger och vänster, sätta bollar i rullning och mitt magiska trick är att jag lyfter på luren alternativt går till personen i fråga, förutsatt att hun är på samma kontor, för att få bollen i rullning. Jag är stundtals också rätt skicklig i det sociala spelet, så att människor upplever att de vill hjälpa mig vilket underlättar min produktion av luftfickor eftersom jag liksom alla är beroende av andra för att lyckas med det jag gör.

Ett par andra nycklar till skapandet av luftfickor är att jag:

- Jag betar av ett mail i taget, undantagslös. Jag lämnar inte ett mail utan åtgärd. Jag antecknar alltid saker som "hänger" i ett block, där jag också anger status, typ "Mailat X datum Y" så att jag slipper lagra sådan skitinfo i mitt huvud.

- Jag för två parallella block. Fysiska block, ja, jag är oldschool. I det ena kladdar jag bara anteckningar från telefonsamtal och annat som råkar passera min väg. Detta block är som min förlängda minnesbalk, eftersom jag a) har guldfiskminne b) har så mycket annat kul i huvudet att trök inte ryms. Förvånansvärt ofta får jag användning av dessa kludderier. De är liksom en sammanfattning av det som passerat min hjärna. Som en extern hårddisk. Jag har säkert åtta block i min låda på jobbet som sträcker sig från jobbstart och framåt. 

Det andra blocket är lite prydligare. Där skriver jag ner konkreta ibland långsiktiga to do:s och deras åtgärdsstatus, se punkt "Betar av ett mail i taget". Här skriver jag även upp prospects, kommande affärer och annat jag inte får tappa bort. 

Blocken i kombination med min princip att beta av samtliga mail i kronologisk ordning, aldrig senare återkoppling än en arbetsdag, gör att jag fått rykte om mig att vara effektiv. Jag har aldrig förstått folk som prokrastrinerar, oavsett område. Varför?

1) Du vinner ingen tid. En uppgift tar inte kortare tid att göra för att du ligger nära deadline.
2) Under tiden du skjuter upp uppgiften belastar den din hjärna, om än undermedvetet.
3) Du dras med dåligt samvete och en molande känsla av att något ligger och trycker i vassen.
4) Du får otrevliga påminnelsemail.

Genom att varje dag lämna din fucking Outlook clean slate (eller semi-clean i det fall du skickat en returmail för att komma vidare i en fråga, en retur du noterat i ditt block så att du kan hålla bevakning på svaret i syfte att komma vidare asap) lämnar du jobbet med lätta steg. Du kan ta helg med rent samvete, låt gå en timme eller två innan stipulerad arbetsvecka är slut. 

Du känner dig oftast On Top Of Things och du kan sova gott om natten. Plus att du skapar en bild av dig själv som en doer vilket köper dig lite slack och, just det, luftbubbla. 

Faktum är att ovan metodik förespråkades av Dale Carnegie i den gamla bästsäljaren "How to Win Friends and Influence People" där han inledningsvis berättar en anekdot. En snudd på utbränd, i princip suicidal företagsledare besöker en läkare för rådgivning. Under deras samtal inträffar ett antal arbetsrelaterade avbrott där läkaren får besök, telefonsamtal etc. Läkaren tar tag i skiten direkt. Han för ett kort samtal med besökaren med någon form av lösning involverad, han tar samtalet med dito utkomst. När läkaren är klar vänder han sitt fokus mot patienten och ber om ursäkt för avbrotten varpå patienten svarar: "Inte alls. Jag tror att jag nu vet hur jag ska ta mig ur det hela". Mannen går tillbaka till sitt kontor och sitt överfulla skrivbord (det här skrevs innan Computer World och das Interwebz) och börjar beta av. Dokument efter dokument, han tar tag i rubbet. Någon vecka senare har han rent skrivbord och därefter lever han efter devisen att ta tag i varje enskilt ärende så fort det dyker upp på hans bord, inget ligger och drar. Jag vill minnas att han inte hade ett papper alls på skrivbordet, men det kanske är en efterhandskonstruktion.

Detta är fritt ur mitt minne så ni som läst boken mer nyligen får gärna rätta mig. Men ovan ansåg Carnegie var nyckeln till inte bara framgång på jobbet utan även framgång i mentalt välmående. Jag dryftade saken med min mamma för något år sen. Hon har varit musiklärare (instrument) hela sitt liv och hon sken genast upp och sa: "Jag hade en sådan chef en gång! Så fort jag hade ett önskemål, exempelvis att vi skulle köpa in fler stråkar till skola Y, lyfte hon genast på luren och såg till att det blev gjort. Det var den bästa chef jag någonsin haft!" Underskatta inte kraften av att agera på saker direkt. Både för din stamina men för hur folk upplever dig. Bonusbonus: Du förlorar ingen tid på det, tvärt om.

Med det sagt finns det vissa knep som är motsatta ovan. Jag är stor anhängare av att inte leva efter mailkorgen i det att ha pop-up varje gång det trillar in ett mail. Onödig distraktion. Det går att plocka bort dessa aviseringar:

  1. Välj Arkiv > Alternativ > E-post.

  2. Under Mottagna meddelanden markerar eller avmarkerar du kryssrutan Visa en skrivbordsavisering och väljer sedan OK.

Du väljer själv när du väljer att ta ett beta-av-mailen-pass och jag brukar göra det runt tre gånger per dag. Det ger mig timslånga slots att jobba med mer djuplodande arbetsuppgifter, alternativt att göra marknadsanalys eller ringa prospects. 

Jag är också bra att sätta mobilen på ljudlös om jag sitter med något som kräver mitt fokus. Vad kan vara så viktigt att det kräver mitt svar omedelbums? Däremot ringer jag alltid alltid upp ett missat samtal. Vilket är betydligt bättre än uppskattningsvis 85% av mänskligheten som a) aldrig svarar b) aldrig ringer upp. Eller värst av allt, skickar ett av dessa generiska meddelanden "Får jag ringa upp om en stund?" för att därefter inte ringa upp efter en stund eller alls för den delen. Det finns en särskild plats i helvetet för människor som skickar dessa sms.

Om jag någon gång mot förmodan skulle jobba ett par timmar under en helg (vilket btw inte stör mig eftersom jag a) får mer gjort när jag får jobba ostört b) köper mig luftfickor i veckan som kommer c) får mig att känna agens, att jag äger mitt liv paradoxalt nog), är jag noga med att fördröja svaren för att inte framstå som en jobbskrytare som sätter en ära i att jobba på helgen. Det gör du i Outlook under "Alternativ" i övre listen och "Fördröj leverans". 

Andra utmaningar i yrkeslivet är konceptet konferenser. Då är man under ett eller flera dygn ägd av sin arbetsgivare i princip dygnets alla vakna timmar. Det är en mardröm för en av/på-människa som behöver egentid för att samla energi. 

Därför var det under våren lite av en utmaning att åka på säljkonferens. Jag har ju varit med förut och vet vad det innebär. Stillasittande två dagar i rad, obligatorisk närvaro på allt och massivt intag av mat. Vad är det frågan om? Efter en mastig hotellfrukost ska man 1,5 timmar senare sätta i sig en stor fralla och sen stor lunch, mer fralla eller FIKAAAA och sen trerätters middag. Har någon någonsin dött av undernäring under en konferens någonstans, eller varför detta fokus på att man ska äta hela tiden?

Jag höll på att somna första dagen. Jag klarar helt enkelt inte att sitta still. Jo klart, jag kan sitta på en kontorsstol en halvdag när jag betar igenom en inkorg och fipplar runt med diverse. Men att sitta inaktiv och lyssna på företagsfloskler tre timmar i sträck är snudd på tortyr. 

Då kommer jag till luftbubblan. Frallorna förväntas intas under runt 30 minuter. Det är ganska lång tid, förutsatt att konferensen äger rum på det hotell du bor. Jag hade en gångtid till mitt hotellrum på tre minuter, vilket gav en sammanlagd egentid på 24 minuter två gånger om dagen. Då la jag mig raklång på sängen, djupandades, läste lite och en gång lyckades jag till och med ta en power nap. 

Jag talade med min tvillingsjäl om detta. Hon är högt uppsatt i en nordisk koncern och i princip all hennes face time består av olika möten och konferenser. Hon förstod precis vad jag menade. Hon berättade om sin senaste konferens där hon lyckats få det hotellrum som låg närmast själva konferenslokalen. "Hu fucking rra" som hon uttryckte sig. "Jag säger något diffust om att jag ska gå och ringa ett samtal och sen går jag in och lägger mig i sängen och stirrar i taket". 

Jag vill minnas att jag hade ett öppenhjärtigt samtal med en före detta chef om detta. Luftfickor alltså. Vi talade om stressnivå och vi enades om att det var viktigt att hitta sina andningshål. Sen funderade vi på hur arbetarna på företaget hittade sina andningshål. Inte lika lätt att lägga sig och stirra i taket om du jobbar på ett lager eller kör varubil. Eller? Man hör ju om historier där lagerfölk bygger hemliga kojor i lagerhyllor där de ligger och sover under arbetstid. Och med varubil kan du ju köra in i något obskyrt industriområde och ta en cowboysträckare om arbetsläget så tillåter. 

Vilket påminner mig om ännu en av mina luftfickor. När jag åker upp från Stockholm till Hudik tisdag morgnar vaknar jag ofta tidigt, runt fem. Då sätter jag mig och kör eftersom vägarna är så föredömligt tomma och härliga. I höjd med Tierp tar emellertid energin slut och jag börjar klippa med ögonen. Där har jag hittat en fin parkering jag brukar köra in på. Jag sätter på "förkonditionering" d.v.s. värme när bilen är av och lägger mig i baksätet med en jacka som kudde. Förkonditioneringen håller i sig runt 45 minuter och när den slutar susa vaknar jag, antingen av tystnaden eller av kylan. Då är jag så gott som ny och kan fortsätta köra, både bilen och resten av arbetsuppgifterna den dagen. Ofta jobbar jag över för att ligga i framkant. Ju längre veckan går, desto mer lägger jag av tempot och när fredag når lunch är jag i princip i vegeterande tillstånd vilket förlänger helgen. 

Vad har du för luftfickor i vardagen?

Mvh
FruEfficientBadass