Odlingen - the bitch

Först ett VMA (Viktigt Meddelande Till Allmänheten): Stina Vini sms:ade mig igår kväll om att vinimportörer p.g.a minskad restaurangförsäljning tvingas rea ut sina viner. Mycket beklagligt. Detta gäller exempelvis viner som importerats av Enjoy Wine & Spirits. Nu skyltar ju inte systemet med "rea" så man får filtrera. Jag sökte på Enjoy Wine Spirits, helflaska, 40-50 kronor och la en av varje i kundkorgen. Det är nämligen inte förrän man trycker "Beställ" som det framkommer vad som finns kvar i lager och av ett tjugotal återstod endast nedan två. Jag beställde fem av varje.

70059 - Ruida Domo - U.S.A - 49 kr (vitt)
70957 - Ruida Domo - U.S.A - 49 kr (rött)

Go, go, go! Nu till inlägget:

Med tanke på alla vårens inlägg om min grönsaksodling (eller förodling inomhus därav) kanske du undrar varför jag inte skrivit så mycket om resultatet. Det finns en ganska enkel förklaring till detta, nämligen att

ODLINGEN ÄR EN BITCH.

Jag har stundtals varit riden av mörka demoner när jag hatiskt spejat ner i djupbäddslådorna och väst okvädningsord mellan tänderna. "Varför växer ni inte era små äckel, vad är det för fel på den här jorden va, vavavavaVA?!"

Innan ni tror att jag helt tappat koncepten ska tilläggas att jag till slut fick lite avkastning ändå, mer om det nedan. Men först måste jag kontaminera er mer med min bitterhet. För i princip alla mina förodlade plantor av typen kål, zucchini, lök och morot gick åt skogen. Och jag kan för mitt liv inte begripa varför. Jamen kolla här:

Exhibit 1: Morotsplantor, små som bakterier, trots optimala väderförhållanden. Du ser något stort till vänster i bild. Det är inte morotsblast, tror det är ett ogräs som kom med jordpåsen.

Exhibit 2: Zucchiniplantor, till synes frodiga, se backstory under.

Låt mig stanna upp vid zucchinin en stund eftersom det är den som allra mest göder på mina konspirationsteorier. Båda plantorna är gåvor från våra odlingsbegåvade grannar. Men som ni ser är den vänstra plantan betdyligt större än den högra. Varför? undrar vän av ordning. Jo, för att den högra plantan fick vi några veckor innan vi fick den vänstra. Så den högra plantan adopterades in i våra lådor, med konstfärdigt varvat gödsel/jord/bokashi/maskar/växtnäring/besvärjelser, och stannade omedel-bart att växa. Medan den vänstra plantan stod kvar i våra grannars nonchalant ihopvispade jordbädd och bara "mmm jag ska växa och gosa till mig och bli dubbelt så stor på en vecka yes" för att senare ta plats bredvid sin olyckssyster och liksom slappa oss i ansiktet med sin storlek och prakt (är den inte också grönare?). Är det så här man säger fuck off till varandra på landet? Ger sina grannar zucchiniplantor i olika etapper? 

Jag har fått en mängd av tipz och rrråd under den här tiden. Benmjöl. Kaffesump. Urin. En speciell sorts kogödsel av ekologiskt slag som bara finns att köpa på Granngården. Jag har testat allt (jajemen, skölj eventuella grönsaker jag serverar dig). Men skörden står på intet vis i proportion till mina ansträngningar. Och naturligtvis har jag vattnat. Vattnat och vattnat. Kom nu inte och säg att jag vattnat för mycket för då får du min ondaste blick (även om jag tycker mig se ett tunt lager mögel i jorden...kan vara bokashin å). 

Men det är inte en helt dyster historia. Jag har upptäckt grödor som faktiskt funkar rätt bra och deras gemensamma nämnare är att de inte bär någon form av färgglad frukt i form av tomat, morot, rädisa, zucchini, gurka, pumpa eller lök. Nej, de grödor som funkar för mig är fyra:

1. Mangold (av någon anledning inte spenat)
2. Ruccola ("sprider sig som ogräs" som en vän sa och hon hade rätt)
3. Sallat (av alla sorter)
4. Mynta (men det är väl fusk att ange den, fanns dessutom sen tidigare)

När jag väl förstod detta styrde jag om våra lådor. Rädisorna, som antog formen av något obskyrt, åkte ut i komposten. De var liksom svampiga och äckliga. Några av de mer svulstiga plantorna rök också, för att ge plats åt räta rader ruccola, satta med ett par veckors mellanrum för att ge kontinuerlig skörd. 


Så från och med juli månads ingång har jag gått all in bladgrönt och dessutom köpt på mig några som ska funka framåt höst och tidig vinter. Se så vackurt:



Jag talade med min mamma om denna min misslyckade odling. Min mamma är bra på det mesta och jag minns hur jag från rätt späd ålder var avundsjuk på hennes perfekta teckningar när mina bara blev kludd, eller hennes enastående förmåga att bonda med djur som bara fräste mig eller baka fluffiga sockerkakor när mina blev degiga. Så jag utgick från att hennes odlingsprojekt några mil bort (de har coronaflyttat till sitt lantställe) skulle briljera över mitt. Men ej! "Nej, det går inte. Det kommer inte upp något. Jag vet inte vad jag gör för fel." Ytterligare en pusselbit. Kanske är det DNA-relaterat? Vi må vara bondesläkt, men inte var det grönsaker man odlade direkt. Kanske odlade man potatis, eller pärer som det heter här. Ja just det ja, jag har ju en djupbädd för potatis på baksidan och det tycktes mig ett tag gå framåt för dessa plantor. Jag köpte plomberad sättpotatis, förgrodde, la termomenter i jorden för att invänta 10 graders morgontemperatur, jag pysslade, kupade, vattnade. Sen släppte jag en eftermiddag ut hönsen. Hönsen såg djupbädden och anade att där kunde finns mask. End of story. Jag adderar: Hönsen är en bitch. 

I vilket fall landade jag i detta: Plantorna var en terapeutisk hobby när pandemiångesten slog i taket. Det skänkte mig viss glädje att varje vårvintermorgon se över dem, vattna dem, pyssla med dem. Det var något konkret och jordnära i en stökig tid. Jag lärde mig något ("bara odla sallad") och min man fick snickra odlingslådor, något han åtminstone delvis tyckte var kul. Så summerat: Det var värt det. Och nästa år vet jag hur jag ska agera. 

Hur har din odlingssäsong varit (om alls)?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Sedan inläggets tillkomst har jag haft Stina Vini på besök. Jag slaktade mina då mycket yviga gurk/pumpa/zucchini-plantor och behöll enbart palmkål och mangold. Sen åkte vi till Granngården och jag bad henne göra sin grej: Köpa rätt jord (i det här fallet kogödsel) och gräva en höstbädd. Hon trixade runt i gott och väl en timme. Begravde bokashin lååångt ner, sen jord/gödsel/jord, betydligt högre upp mot lådans kant än jag tidigare haft för bättre ljus. Nu står bladgröna frön på grodd inne i svalt skafferi i väntan på utsådd inför höstodling (Sara Bäckmos "Odla-året-runt"-fröserie). D.s.

Mitt ISK sommaren 2020

Något märkligt inträffar ju när man klipper navelsträngen med båset och det är att man inte längre bryr sig om sina innehav i samma utsträckning som tidigare. Det är inte bara jag som säger det, jag hör liknande tongångar från Mad Fientist, MMM, Palma On Fire m fl. Varför det blir på detta sätt är oklart. Det är ju när kranen stängs av som man borde sitta klistrad vid börsskärmen för att säkerställa sitt väl och ve. Jag har inget bra svar men skulle tippa på att man i en sus-och-dus-tillvaro inte behöver snuttefilten längre. Dessutom har man fått sin skärmtid tillgodosedd under båsåren.

MEN de flesta ekonomibloggar har ju trots allt någon form av uppföljning av innehav så därför känner jag mig nödd och tvungen att bryta av min ändlösa serie om...vad skriver jag om nuförtiden...olika former av rensning va? med ett renodlat börsinlägg. Eftersom jag skriver med visst eftersläp får ni min status per 1 augusti. För på landet kan ingen höra dig rabbla datum så håll tillgodo:



Som synes ligger jag något över OMX30, om man nu tycker det är en relevant benchmark. Är det för att jag är en klippare av rang? Nay! Det är för att jag valt att glida med den naturliga börsrörelsen och ta del av den, boostat av mina rätt rejäla innehav i Spiltan Aktiefond Investmentbolag. För som ni vet har investmentbolag en tendens att överträffa index. Det sägs också att investmentbolag riskerar att gå betydligt sämre än index dåliga år, men av detta har jag märkt intet. Jag hjärta Spiltan. Substansrabatt får man å. 

Jag erkände ju tidigare i somras att jag gjort det okristliga: Sålt av i en dipp (okej uppgång). Därav en inte helt oansenlig del cash i ISK:en nu. Jag väntar inte in en till dipp för köp. Cashen stannar. Jag har insett att jag var för högt placerad för att kunna sova min skönhetssömn och där jag är nu känns bra. Jag kanske kommer att köpa igen i framtiden, om jag får en inkomst som tillåter det, men jag låter nuvarande cash ligga kvar som en Valium i värdepappersform. Ja det är ologiskt, jag skulle ju lika gärna kunna köpa för pengarna som ligger där NU och sen spara ihop en ny buffert för framtida lön. Men börs är som bekant psykologi och den som hittat den för sig passande formulan är den som går vinnande ur det i längden och för mig passar nedan upplägg perfekt. (Eller? Nästa kris får ge facit)


Syns dåligt: Gul = Cash. Blå = Avanza Global. Orange = Länsförsäkringar Global Indexnära. Grå = Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Jag tänker inte bry mig om att säga vilken av dem som gått bäst under året - host Spiltan - för saker ändras, särskilt på en månad. Det är också ointressant. Jag får bita mig lite i kinden varje gång någon frågar mig "Vilka fonder går bra just nu då, vilka ska jag köpa?" Svaret är: "Massor av fonder går bra just nu, men det säger ingenting om deras långsiktiga prestation. Och massor av fonder går mindre bra just nu, men inte heller det säger någonting om deras långsiktiga prestation. Så köp vad som helst, så länge du a ) köper, och b) fonden har ordet "index" i sitt produktnamn och en avgift som ej överstiger 0,20%."

Nu var det ett tag sedan jag sjöng indexfondens lov så jag gör det igen. 
1. Den är billig. Mången forskning menar att det absolut mest välgörande du kan göra när du investerar är att hitta placeringar med låga avgifter. Varför? För att även en liten fjuttig procent på årlig basis kommer att gröpa ur ditt kapital. Gör denna snurra om du inte tror mig. 
2. Den ger, liksom utdelningsaktier, även den utdelning. Med skillnaden är att du inte ser den som separata kronor, intrillandes på ditt ISK, utan pengarna återinvesteras automatiskt. Se denna film om du inte tror mig. 
3. Den är självrengörande. Du behöver inte ligga sömnlös och fundera på om de vackra, stabila bolag du valt till din portfölj ska drabbas av nästa virus eller teknologiska jättekliv som gör just detta fina bolag obsolet. För indexfonden spottar ur sig kånkade bolag och ersätter dem med up-and-comins. Hade ens de vassaste börskännarna vid seklets början dissat sina Nokia mot Apple? Tveksamt. Och detta sammanfattar skönheten med indexfonder:

DU BEHÖVER INTE BRY DIG.

Rensa i röran, plocka smultron, gå långa promenader vid vatten, måla tånaglarna, baka banankaka på bruna bananer, lära barnen fula ord, snickra en liten möbel, skapa outfits i garderoben, se härlig film, skriva haiku, ligga på soffan och stirra i taket och fundera på vad du ska bli när du bli stor och så vidare. En stor bonus är att du helt kan klippa med ryande affärsmedia och dubiösa Twitterkonton där experter tipsar om vilka enskilda aktier som är heta för tillfället. 

Enda nackdel: Den har i regel en avgift, om än låg. Såvida du inte köper Avanza Zero. Men det kostar att köpa aktier å och då får du tampas med punkt 3 ovan.

Hur har det gått för dina innehav under coronaåret anno domine 2020?

Mvh/
FruEfficientBadass

Vad skulle Freud ha gjort?

Så heter en titel jag fick av en vän i förlagsbranschen och som jag haft mycket roligt med i sommar. Bland annat ett helt kapitel om hur man hindrar sina barn att skaffa tatueringar i en ålder då, jag citerar: "...ombyggnaden av prefrontala cortex - där vi balanserar emotioner och planerar för framtiden - i bästa fall är bräckliga och i sämsta fall tillfälligt satta ur funktion".

Men det kapitel som tilldrog sig min absoluta uppmärksamhet var ändå detta: "Ska jag arbeta för uppskattning eller pengar?" med det inledande citatet: "Att förstå den mänskliga motivationen måste vara en bra sak. Det kan hjälpa oss att förstå vad vi verkligen vill så att vi kan undvika att jaga efter regnbågar som inte är ämnade för oss."

Kapitlet inleds med lite Maslowska referenser och landar i att nästan alla studier av hur folk trivs på arbetsplatsen pekar på att autonomi (självbestämmande) är det viktiga. "När detta står i fokus blir jämförelserna med andra människor (ex. lön) på sin höjd distraktioner. [...] Arbetsvillkoren kan göra en arbetsplats till ett ställe där vi trivs eller rentav har kul, men aldrig till ett som är på djupet tillfredsställande. För att uppnå det måste vi leta någon annanstans."

MEN VAR DÅ, GE OSS SVARET! ropar ni nu i kör. Lugn! Jag fortsätter plagiera här...

"Ekonomen Robert H. Frank föreslår att vi börjar med att tänka på det vi älskar. Vilken aktivitet uppslukar oss fullständigt? Vilken sorts uppgifter får oss att helt förlora tidsuppfattningen? Det här är upplevelsen av flow. Om du hittar svaret på den här frågan behöver du inte oroa dig för pengarna som erbjuds, eftersom du till slut kommer att få mer pengar än du kunnat drömma om. Franks resonemang lyder ungefär så här: 'Om du hittar en aktivitet där du upplever att du hamnar i det här flödet, det vill säga där du hittar ditt flow, kommer du med naturlig lätthet att bli expert på just den sortens aktivitet. [...] Du kommer helt naturligt att börja ägna alla timmar du kan avvara åt att arbeta med den, och därmed snart att bli expert på det du gör. Förekomsten av internet gör att det inte längre spelar någon roll hur din expertis värderas lokalt, eftersom människor kommer att hitta experten de letar efter.' Vilket också innebär att du, i alla fall när det gäller jobbsökande, måste vända uppochned på Maslows behovstrappa. Om du börjar med att eftersträva självförverkligande så kommer allt annat följa i dess släptåg."

Det här är väl inget nytt. Men jag blev extra glad (och självgod) av att läsa ovan referenser givet den tipsbok jag ägnat sommaren åt att sammanställa åt barnen (och prata om här på bloggen, se inlägg "svåra ord"). Så här skrev jag till dem och N.B. detta var innan Freud-boken kom i mina händer:

"Tips # 28: Skaffa flera inkomster

Att ägna sig åt det man älskar är en grundregel. För er tre gäller någon form av kreativt skapande. Ibland kan det vara svårt att leva enbart på konsten. Det kan då vara bra att se yrkeslivet som en tårta: Ett lager sockerkaka (det som kallas ”bread’n-butter-jobb”) exempelvis ”bildlärare” och ett lager sylt, exempelvis serietecknare. Det förstnämnda ger pålitlig inkomst så att man kan spara ihop sitt FU-kapital, det sistnämnda gör man bara för att det är kul. Om det sistnämnda blir väldigt framgångsrikt kan man fasa ut sitt bread-n-butter-jobb. Men det är alltid bra att ha flera inkomstströmmar, det gör att man blir ekonomiskt stark. Och stark ekonomi = frihet.

Tips # 29: Gör din grej

Men med # 28 sagd är huvudregeln ändå att ägna sig åt något man har fallenhet för och tycker är genuint roligt. Bry dig inte om att folk säger att det är svårt att lyckas inom ett visst område. Det finns plats även för dig, särskilt om du lär dig tips # 30.*"

Ganska likt va? Hade jag börjat om mitt liv hade jag nog gått på känsla. Jag har alltid älskat att skriva. Det är verkligen som beskrivet ovan: När jag håller på med något skrivprojekt (aldrig skönlitt dock, helt inkapabel) tappar jag helt tidskoncepten. Jag satt, som ni minns, ett helt år och skrev på bloggen utan någon inkomst. På samma sätt som när Bill Gates som 13-åring fick betala för att använda skolans dator och när han fick slut på pengar hackade han sig in för att få fortsätta**. Samma känsla erfar jag med ljudklipp, som jag fick lära mig på journalistutbildningen. Att sammanställa information till någon form av produkt. Min svenskalärare sa till mig vid grundskolans slut att jag skulle jobba med ett skrivande yrke. Men vad gör jag? Blir ekonom. Jag, med ett års matte (med svag trea vilket för yngre läsare är typ E), dessutom (kanske på grund av) dyskalkyli med total oförmåga att minnas siffror. Det tog mig drygt två år att lära mig PIN-koden till min mobil. Och sen glömde jag den igen.***

Hade jag valt en annan inriktning från början, exempelvis journalistik, hade jag inte behövt sitta här med mina litanior över mitt arbetsliv och ledan i de svala konferensrummen. OMG, så dumt. Inte blev jag gladare av lönen som kom med heller. Ja ok, den köpte mig frihet nog att slippa göra något som jag från början inte var ämnad att göra. Men hade jag sidsteppat hela ekonomgrejen hade jag inte behövt köpa mig frihet. Tror jag. 

I det fall du tillhör de av läsarna som tjänar röva på en arbetsplats som suger liv och lust ur dig, vad hade du gjort om du från början valt din passion som yrke?


Mvh/
FruEfficientBadass

* Nu undrar du kanske vad tips #30 handlar om. Du kommer att gå i graven utan att veta, det är mina superhemliga karriärtips och om de läcker ut kan jag inte ta ansvar för hur näringslivet kommer att utvecklas framöver.
** Grandios jämförelse, men ni fattar.
*** Inte för att jag var sifferekonom, men även marknadsförare måste ibland räkna marginaler och göra kalkyler av olika slag. Mest hela tiden, faktiskt.