Anekdoter från ett yrkeslifv Del 6

En intressant episod efter förlagshaveriet. Jag kommer hem efter mitt avsked, förtvivlad. Varför förtvivlad? För att jag fortfarande vid den här tidpunkten 2014 var ofrälse som ännu inte hittat Jesus i MMM och förstått att man måste ha frihetskapital. Estimerat belopp på sparkontot: Tre tusen. Löpande utgifter per månad: Runt trettio tusen. 

Så vad gjorde jag? Det varje naiv människa gör, förlitar sig på sina sociala nätverk. Jag gjorde någon form av reach-out på LinkedIn, minns inte om jag bara skickade meddelanden till folk eller om jag la upp det som ett inlägg, men andemeningen var: "Jag har fått kicken, hjälp mig hitta nytt jobb". På den här tiden vårdade jag mitt LinkedIn och hade 500+ kontakter i smöret. Vad tror ni att jag fick för gensvar? Jag vill minnas att jag fick två reaktioner och de var av slaget "Oj, vad tråkigt att höra. Lycka till!"

Key learning: LinkedIn är en skrytkanal för floskelmästare, inte ett sätt att stötta varandra professionellt. 

Jag fick börja kötta istället. Jag sökte nog en tjugo jobb i veckan i säkert en månad men sen rasslade det igång. Jag var på ett antal intervjuer och om jag minns rätt landade jag mitt nästa jobb redan innan jag jobbade sista dagen på förlaget. 

Det här jobbet var mycket oglamoröst. Jämfört med den "fina" förlagsvärlden var det en smutsig, industriell bransch med kontor i förorten. Men äntligen nådde jag mitt dåvarande livsmål att bli försäljningschef (ignoranta fån).

Jobbet var inledningsvis bra. Jag fick i uppdrag att konvertera en grupp trötta innesäljare till alerta utesäljare. Det fanns ingen säljstruktur, inga KPI:er (om du inte vet vad det är: tacka din lyckliga stjärna och ignorera akronymen), inga mål. Med bakgrund i konsumentvarubranschen, en bransch som äter KPI till frukost, var det en relativt enkel match att med några enkla inspel framstå som en fixstjärna. 

Min säljgrupp var lättarbetad (med ett undantag - men han rök ganska snart) och sa saker som att "Det har blivit så kul att jobba sen du kom, nu har vi något att göra!" (eller så var de bara goda manipulatörer som visste att stryka mig medhårs). 

De första två åren här var faktiskt roliga. Jag hade en bra chef och mestadels vettiga kollegor i ledningsgruppen. Vår controller var lite av en mara men hon var också psykiskt sjuk (på riktigt) så det kan man inte hålla emot henne. Vi var ofta på tur med ledningsgruppen, exempelvis på vd:s lantställe i skärgården, där vi ägnade merparten av tiden åt att snacka skit och dricka rödtjut snarare än att avhandla affärskritiska frågor.

Det sjaviga stockholmskontoret till trots var detta del av en stor fransk industrikoncern och många möten var utomlands. På ett slott utanför Paris, ett châlet i Schweiz, en gård utanför Rom eller på ishotellet i Rovaniemi (det var 30 minus!). Det var en mäktig känsla att vara del av något så Stort (bolaget omsatte fyra gånger Ikea). 

Men sen hände det tråkiga. Ironiskt nog precis samtidigt som jag fann Jesus, så det måste ha varit våren 2015. Jag var på en branschmässa och där fick jag svininfluensan. På samma branschmässa träffade jag den nye inköparen hos min största kund. Jag anade vid detta tillfälle inte att den flintskallige lille farbrorn var Kunden Från Helvetet (KFH). Jag har skrivit om honom förut men hittar inget av de gamla inläggen. Ni får bara tro mig på mitt ord att han var. Kunden. Från. Helvetet. 

Samtidigt som jag låg hemma i tre månader med först svininfluensa, sen vanlig lunginflammation och sist mykoplasma och under denna tid trillade ner i kaninhålet MMM via Rikatillsammans, göttade KFH till sig på sin nya värdkropp, det vill säga min största kund, en kedja vars inköp motsvarade runt 40 procent av mitt företags omsättning. En nyckelkund vars smörjningsansvar låg på mitt bord. 

Intet ont anandes kommer jag framåt senvåren tillbaka till jobbet och tänker att vi ska påbörja ett fungerande samarbete, jag och den nye inköparen. Ganska snart inser jag att den här mannen är av ett annat slag. Han är krävande, direktiv och hotfull. Redan efter några möten börjar han hinta att de ska ditcha oss som leverantör om vi inte sänker priserna. Det är ett evinnerligt tjat om dessa priser. Och jag fattar, det är en inköpares roll att dividera pris. Men det är också en inköpares roll att kvalitetssäkra relationen med huvudleverantörer, se till helhetsbilden med servicegrad och kvalitet, inte bara kronor och ören. Till detta var han oförmögen. 

KFH hade flera verktyg i sin låda. Han gillade att sänka rösten riktigt lågt och tala lång-samt i telefon när han kände för att bitcha till sig. När kände han för att bitcha till sig? Åtminstone någon gång i veckan. Särskilt under industrisemestern, för att säkerställa att jag inte skulle få de av socialstyrelsen rekommenderade tre veckorna av återhämtning.

En liten man som kröp under skinnet på mig. Vid blotta åsynen av hans namn på mobildisplayen började jag att kallsvettas. När han skällde ut mig (vilket skedde ett antal gånger) fick jag en krypande känsla i fingertopparna och i bröstbenet.

Vid ett tillfälle hade vi ett telefonmöte (pre Teams) med honom och hans regionchefer samt våra interna kontaktytor då han genomförde ett nästan perfekt Hitler-i-bunkern-tal. Det började med namedropping av några leveransmissar från veckan för att sedan eskalera till hur sämst vi var i största allmänhet till att kulminera i någon form av spottande klimax om att han skulle sluta handla av oss (…om vi inte omgående sänkte alla våra priser).

Efter fyra år på den här firman sa jag upp mig. Jag gjorde ett försök redan ett år innan men då blev jag befordrad till marknads- och försäljningschef (ingen praktisk skillnad) och fick ett lönepåslag, så det drog ut på tiden. Det var underbart att säga upp sig. Bara tanken att slippa KFH var så ljuvlig att jag nästan kände mig berusad.

Rolig incident: Vi meddelar KFH att jag ska sluta under ett möte då våra respektive bolags vd:ar är med. Då vänder sig KFH mot min chef, vår vd, och säger något i stil med: "Men då får vi lära känna varandra lite bättre, du får ju vara kontakt tills det att ni rekryterat en ny försäljningschef" varpå jag ser hur min chef blir vit som ett lakan.

Min chef sa upp sig två veckor senare, utan att ha ett jobb att gå till. Han angav en massa andra orsaker, men jag är tämligen säker på att utsikterna att "lära känna KFH" var det som fick honom att få tummen ur. 

Vid den här tidpunkten hade jag jobbat upp ett rejält FU-kapital. Jag har faktiskt den här firman att tacka för mitt stash. Inte bara hade jag en marknadsmässig lön. Jag fick vid två tillfällen en rätt fet årsbonus som gödde ISK:en bra. 

Jag brukade tänka så om morgnarna, när jag gled in på det astrista kontoret. Om jag kom tidigt tog jag av mig skorna och slajdade ner för linoleumgolven på väg mot mitt kontor och utbrast (i mitt huvud): "TACK linoleumgolv för att du göder min ISK!". Lite som när MMM berättar hur han skuttade nerför trapporna på programmerarjobbet och tänkte något i stil med "Hepp, 200 dollar in i pengamaskinen!".

När man har ett stashmål kan den mest själadödande arbetsplats bli uthärdlig. Det gäller att skifta fokus från att tänka "Här går jag och tröskar i väntan på statlig pension må jag stå ut" till "Wow, det här stället göder min frihetsfond för varje dag som går!". Ögona på bollen.

Efter det att jag fann MMM/FIRE så tog jag jobbet på mindre allvar och började "leka" försäljningschef. Istället för att detaljförbereda ett säljmöte gick jag in och körde på volley. Jag slutade fylla i mallarna för utvecklingssamtal med motiveringen att...Ja, jag sa ingenting, utan min chef som vanligtvis var rätt stursk, blev rödflammig vid åsynen av mina blanka mallsidor och liksom fyllde i ursäkten åt mig: "Jaha, ok, du har inte fyllt i här men det gör inget, vi kan göra det tillsammans här nu under....mötet". Det var som att positionerna förskjutits när jag inte längre utstrålade undergivenhet. 

Jag har för övrigt fortfarande kontakt med min chef. Vi pratar ibland om KFH och hans fall (han brände inte helt otippat ut sig).

Har du haft en Kund Från Helvetet?

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 5

Tar det aldrig slut, tänker kanske du. Nej, jag har bara kommit halvvägs baby. Som du minns slutade senaste kapitlet med att jag gick på min tredje och sista mammaledighet. Tre månader in i den ringer en rekryterare och frågar om jag är intresserad av en KAM-tjänst. "Nej tack, jag är föräldraledig" säger jag och avslutar samtalet. 

En månad senare ringer han igen och nu bönar han och ber (nåväl...). "Vi hittar bara dig!". Jag blir lite nyfiken och frågar vad det är för företag. Det var ett förlag. What? En sak att dagligvarubranschen byter KAM:ar som om vore de smutsiga kallingar (en KAM stannar i snitt ett år och tio månader på en arbetsplats, sen byter hen i förhoppning om att nästa ställe inte ska vara ett getingbo vilket sällan infrias), men att den här arbetsplatsen, kanske en av de mest prestigefulla i landet, skulle hitta "bara mig" lät som lögn.

Det visade sig att jag hade en inte helt vanlig kombination av säljerfarenhet och "författarskap" som rekryteraren uttryckte sig. Jag blev lite full i skratt och det skulle även ni bli om ni förstod vilken typ av böcker jag givit ut. Det var inte stor litteratur om man säger så, mer i genren "odla pelargoner". På förlaget ville man sälja mer böcker, men man ville liksom inte ha en "säljare" eftersom det var fult. Däremot en "författare" som förstod den "levande materian" (jag citerar direkt nu) och således kunde sälja med lite finess, det var vad de ville ha. Och eftersom det inte vimlade av storkundssäljare med författeri i bagaget i Stockholmsområdet landade sökljuset på mig. 

Jag insåg vilket förhandlingsläge jag hade och tackade ja till intervju, trots liten bebis på arm. Processen visade sig bli rätt segdragen, vilket ju var märkligt då de påstod att de bara "hade mig". Det var först när minstingen var nio månader som jag stegade in på förlaget för första gången (med en 50-procentig löneökning från föregående arbetsplats).

Jag hade en bild i mitt huvud av hur det skulle vara. Jag såg framför mig kulturelit, idel intellektuella superproffs vid skrivbord med intarsia som visste precis hur slipstenen skulle dras. Istället tilldelas jag dag ett ett helt vanligt höj- och sänkbart skrivbord i något som kändes som en källarlokal med utsikt mot en sunkig bakgård (kanske för att det VAR en källarlokal med utsikt mot en sunkig bakgård). 

Här huserade en brokig skara människor som ungefär hälften titulerade sig "försäljningschefer" (utan att egentligen jobba med försäljning). Det var gamla lärare, någon hade jobbat i butik, en tredje hade någon form av vårdutbildning tror jag. Skolad i konsumentvarubranschen, där de flesta inom sälj och marknad har någon form av ekonomutbildning, var detta lite av en chocker. 


Bland marknadsfolket var det ännu mer spretigt. Och till min besvikelse inte en svart polo så långt ögat kunde nå. Ingen diskuterade litteratur, konst eller musik men däremot LCHF och träning. Det var både förvånande och lite snopet. Det faktum att man på daglig basis sprang på kända författare vid kaffe- och kopieringsmaskiner var en viss tröst. Men överlag måste jag säga att förlagsbranschen var rätt banal.

Med undantag av vissa av förläggarna. Vilka personligheter! Jag brukade ofta pipa bort till deras del av byggnaden för att ta en kaffe och höra anekdoter från författarvärlden. Vår HR-direktör påpekade vid något tillfälle att hon aldrig sett någon kaffemingla så mycket som jag, oklart om det var en komplimang. 

Ett år efter säljuppdraget blev jag upplockad på ett dotterbolag som marknadschef. I samma veva drog man igång någon sorts vd-grooming-program med fem utvalda kvinnor inom organisationen (se - ett feministiskt initiativ) och vi fick själva skrädda våra program. Jag gick en ekonomiutbildning för vd:ar, som i mångt och mycket handlade om att kunna läsa en årsredovisning. 

Sen slog skiten i fläkten. Mitt bolag gjorde av olika skäl jag förträngt katastrofresultat och jag fick det tveksamma nöjet att avskeda ett antal medarbetare för att sen slutgiltligen få kicken tillsammans med resten av ledningsgruppen. Det var omtänktsamt av vd tycker jag, att han lät mig avskeda min personal innan jag fick gå. Han kunde sen tralla vidare inom organisationen utan blod på sina händer. 

Det här var fyra händelsrika och på många sätt fantastiska år. Jag fick träffa folk jag annars aldrig hade träffat. Jag har minglat med kulturfölk (på bokmässan och andra förlagssammanhang av typen Augustpriset) och jag har fått inblick i bokbranschen. 

Längtar jag tillbaka dit? Nej. Det är en bransch i nedförsbacke och som med alla utmanade branscher blir det svårt att få arbetsro (d.v.s. möjligheterna till slack minskar). Dessutom är det en bransch starkt präglad av nepotism och inbördes relationer. 

I princip alla höga chefer är män som rekryterar sina manliga vänner eller släktingar. Kvinnorna befinner sig längst ner i hiearkin med "skitgöra" som att vara redaktörer, formgivare eller sättare. En kvinna berättade för mig hur hon, efter att våghalsigt ha bett om löneförhöjning, fått veta att "det står 20 i kö för ditt jobb". De manliga cheferna tjänade multum och jag tror inte att de vid löneförhandling fick höra samma visa från sina chefer tillika svågrar. 

Å om jag hade kunnat få skriva om några av de episoder jag bevittnade på Hotel Park under de fyra bokmässor jag bevistade. Om hur kända författare rumlat in i hissar med kända politiker, om hur folk som marknadsför sig som godheten själv beter sig som svin och om hur kända programledare kan bete sig som grandiosa divor när kamerorna är av. 

Men det får vi ta på nästa Camp FI.

Mvh
FruEfficientBadass

Anekdoter från ett yrkeslifv del 4

Efter min andra föräldraledighet började jag som sagt att jobba för en distributör till min förra arbetsgivare. Det var ett säljbolag, även det verksamt i dagligvarubranschen. Affärsidén var att bära fram de varumärken som var för små för att ha egen säljkår och KAM-organisation. Eller varumärken som var nylanserade på den svenska marknaden och inte hunnit växa till sig. Det var exempelvis under energidrycks-starten så några sådana hade vi. 

Jag jobbade i segmentet "non-food" med hudvård, babyprodukter och vissa rengöringsmedel. Mitt jobb var att ha kontakt med uppdragsgivare (kunderna som ägde varumärkena) och därefter paketera deras produkter internt gentemot storkundssäljare och säljkår så att de såldes på det sätt uppdragsgivaren önskade. Att man tryckte på rätt USP:ar (säljargument), att rätt hyllpratare kom upp vid rätt tillfälle och allt praktiskt kring införsäljningen (som att ta fram butiksställ, rodda med säljtävlingar och låta fota produkterna till kataloger och säljblad).

Jag hade fyra uppdragsgivare varav tre var amerikanska bolag. Samtliga skrek som små spädbarn för att få mest uppmärksamhet av såväl mig, KAM:ar som säljkår. Jag hade kanske agerat likadant: Det var ju en kamp om resurserna (vår säljkår skulle presentera uppåt 50 varumärken vid ett tio minuter långt butiksbesök). Som resultat satt jag i telefon och svarade på mail non-stop 08:00-17:00 varje dag. Det var som ett maraton. Och det var aldrig trevliga samtal från kunder som ville ringa och tacka för att vi gjorde ett bra jobb. Enbart strul, klagomål och orimliga förväntningar på vad vi skulle lyckas åstadkomma.

Ett moment jag avskydde var att fylla i produktinfo i Validoo, det system dagligvarhandeln använder för att få teknisk data om en produkt. Mått och vikt i de olika materialen kan tyckas som en enkel match. Men tänk dig att du ska finfördela en tandkrämstub för att utröna hur mycket som är plast, kräm respektive metallfolie. Då fick man använda vaktmästeriets kokainvåg. Mätning och vägning av konsumentförpackning (den på butikshyllan), detsamma för distributörsförpackningen (paketet som levereras till butik) och sen pallmåtten och om jag minns rätt pallvikt och mått. Gäsp vad tråkigt.

Det var på det här jobbet jag brukade psyka mig i hisspegeln varje morgon. Kontoret låg på tionde våningen och jag hade runt 20 sekunder på mig att samla anletsdragen, le ett dollargrin in i spegeln och göra tummen upp innan dörrarna gick upp och jag tvingade mig själv till stuns i stegen i korridoren ner mot mitt rum. På den här tiden barn hade man FASTA telefoner som man LOGGADE IN på och jag minns att i samma sekund jag gjorde det började det ringa. Och det slutade inte förrän jag loggade ut vid fem. 

Vissa dagar var så stressiga att jag knappt hann äta lunch. Jag är en ganska effektiv person, men det här jobbet var på gränsen måste jag säga. Jag vaknade ofta på nätterna för att i ett block notera saker jag glömt göra, borde göra eller lösningar på problem. 

Min chef var en skör kvinna som mest satt inne på sitt rum. Hon darrade så vansinnigt på händerna så länge trodde jag att hon hade parkinson. Jag fick noll intro eller stöttning i det jag gjorde utan allt var "learning by doing". Typ fjärde dagen där kom en säljassistent in till mig och bad om "art worket till säljkatalogen" som skulle gå i tryck dagen efter. Vilken säljkatalog? Jag visste inte vad hon snackade om och tydligen var det enligt min chef inte så viktigt att ens ge mig den pusselbiten som intro. Sopa. 

Det chefen däremot gillade att göra var att stå och snacka goja i korridoren. Oändligt mycket snack om sina fantaaastiska tonårsdöttrar (som hon hovrade över som en hök - jag minns bland annat att hon följde med till Hultsfred när döttrarna skulle på festival för att bo på hotell i närheten), sin fantaaaastiska man och om deras fantaaaastiska semestrar. Det var också hon som varje höst skaffade nytt köksporslin. "Här kommer jag med höstporslinet!" kunde hon ropa när hon kom tillbaka från lunchen, med Cerverakassar i sina darrande händer (Det var kanske därför de darrade? För mycket höstporslin?) 

Att jag gjorde ett bra jobb fick jag bekräftat när en av våra största kunder, ett amerikanskt bolag, valde att låta oss skapa en dedikerad säljkår bara för dem med 20 nya headcounts. De villkorade affären med att jag skulle bygga upp den. Och visst fick jag vara med under projektstadiet, men när det skulle tillsättas en försäljningschef valde mitt företag att externrekrytera en olidligt självgod alfahane. Jag antar att det berodde på att jag vid den här tidpunkten var på smällen (igen). Frågan man ställer sig: Hade man agerat på samma sätt om det varit en man som skulle bli pappa?

Några ögonblicksbilder från det här jobbet: Jag var på säljmöte på en av de där konferensladorna i Bålsta. En av mina uppdragsgivare, vd:n för ett amerikanskt finkemsbolag (hudvård) stod och presenterade för våra säljare. Han var en riktig superman, jobbade konstant och var extremt krävande. Tydligen också mot sig själv för mitt under dragningen segnade han ner och svimmade, rakt framför våra ögon. Lyckligtvis hade vi fruktsocker i sortimentet och kunde peta in i munnen hans så att han vaknade till liv. Han vägrade sätta sig ner eller åka till sjukhus utan fortsatte dragningen som att ingenting hänt och senare på kvällen festade han med resten. Normalt?

En annan smått trivial episod fastnade i mitt minne. Vi produktchefer jobbade ju häcken av oss för att tillfredsställa alla våra uppdragsgivare. Säljassistenterna likaså. KAM:arna jobbade i perioder mycket, vid de så kallade "revideringsfönstren" tre-fyra gånger per år, de tillfällen man som leverantör får chans att med mössan i hand komma på audiens till ICA, Coop och Axfood för att presentera produktnyheter och prisändringar. Men sen hade vi några snubbar (bara snubbar) som ingen visste vad de gjorde riktigt. De var chefer, så mycket var säkert. Men de hette typ alla "försäljningschef" med något diffust tillägg och man såg aldrig att de var i några möten eller hastade i korridorerna som vi andra.

En av männen höll särskilt låg profil. Jag minns honom väl eftersom han hade ett sådant inställsamt leende och alltid var så välklädd. Oftast hade han dörren till sitt kontor stängd men ibland rasslade det till i skrivaren i korridoren utanför och då kilade han ut och hämtade sin utskrift, kvick som en vessla. 

En dag stod jag på pass vid skrivaren i väntan på utskrift och då såg jag hur det matades ut en bunt papper. Jag tog upp dem i tron att de var mina men såg att det var de ju inte alls - de här utskrifterna handlade om något juniort fotbollslag och deras stundande träningsläger. Raskt öppnades "försäljningschefens" dörr och han nappade åt sig utskriften. Missförstå mig ej - givetvis nyttjar man arbetsgivarens skrivare till privata angelägenheter - men det här var bara ett led i bevisföringen kring att den här snubben troligtvis knappt la två strån i kors en vanlig arbetsdag. Trots det tjänade han gissningsvis dubbelt mot vad jag gjorde, för han var chef, klädd i kostym och, dare I be feminist: Hade en pilles***p. 

Sådant här kan reta gallfeber på mig i efterhand. Han printar fotbollspapper, jag sprang livet ur mig och tvingades (?) ägna mig åt förnedrande självpepp i hiss för att orka med ytterligare en dag. 

[Brasklapp för att ovan redogörelse kan bära spår av subjektivitet]

Har du någon gång jobbat på ett företag där vissa människor lyckats gå under radar likt kopieringsmannen ovan?

Mvh
FruEfficientBadass