Läsarberättelse sju

Det trillar fortfarande in läsarhistorier. Här kommer nummer sju:

Jag är en late bloomer. Har aldrig kunnat spara, visste inget om fonder och ännu mindre om aktier, trodde mina pengar räckte precis till mina utgifter. Första gången jag insåg jag kunde spara var när vi bokade en resa till usa och jag lyckades få ihop 30.000 i fickpengar, typ 25 år gammal. Efter det kände jag mig ekonomiskt oberoende och sa upp mig från det värsta jobbet jag varit med om (hade typ lika mycket pengar kvar när jag kom hem från usa). Jag skulle driva lite företag, plugga och jobba extra, bananskalskarriär, där jag hamnade var jag hamnade. Lämnade livet som industriarbetare och råkade bli ekonom med dubbel examen även i psykologi. Tyckte fort om det flexibla med att plugga och jobba lite här och där när jag ville, så när jag väl började jobba efter examen blev det på deltid, och har varit så sedan dess.

Att jobba deltid gjorde mig inte rik, men sen fick jag en ny inställning. Troligtvis lyssande jag på poddar likt framgångspodden och blev inspirerad till att se över mitt liv. Minns inte sen vad som kom först, troligtvis någon bok på storytel av Per H Börjesson om hur man blir miljonär, för att därifrån lyssna mig vidare till aktiepoddar och även leta mig ut bland bloggar där jag först hittade sparo och därifrån hit. 

Jag hade en skuld till min dåvarande sambo på ca 150.000, i övrigt liten skuld på huset och sen en studieskuld. Så ingen skuldfälla, men ville ändå bli av med skulden till sambon för att aldrig känna att jag måste vara ihop med honom av ekonomiska skäl. Varje podd och blogginlägg byggde på och jag vågade starta en isk. Satte in några hundralappar här och där. Betade av lite på samboskulden. Kollade grafer hur lång tid det skulle ta att få ihop en miljon, testade att sätta av flera tusen i månaden till depån och fortsatte bara. Slit och systematik.

Något år efter jag påbörjade sparresan satte jag av över 100.000 om året, trots min deltidstjänst. Skulden var betald och börsen har gått fint. Efter de 50 första känns det som det bara rasslat på. Jag känner inte att jag gjort några uppoffringar, jag har rest dit jag velat och haft de intressen som ger mig glädje. Uppvuxen rätt frugalt så har aldrig levt extravagant, har bara slarvat bort pengarna tidigare.

Jag sparar i aktier på månadsbasis, har ett tiotal som jag fyller på (min absolut bästa var när jag fick för mig att sätta in några tusenlappar på fortnox när jag var ute på promenad och kom tänka på vilket bra bolag jag tyckte de var och bara ville testa lite, innan de påbörjade sin resa uppåt). Följer gärna Marcus Hernhag och hans tankar, annars håller jag mig till stora stabila företag med bra utdelning. Panikar inte utan vill bara köpa sånt jag kan ha kvar även om jag inte skulle kunna logga in på något år.

Jag hade som livsmål att gå i passion innan jag blir 50, har en excelsnurra som visar hur mycket jag kan ta ut och ska ha kvar osv som är enorm. Dock så genomgick jag en separation i våras som både ändrade de ekonomiska förutsättningarna (vilket toppenår att behöva köpa ut ett ex och bo själv i ett hus!) en hel del men också gjorde att jag tappade motivationen. Jag strävar fortfarande efter ekonomisk frihet i högre grad än jag har idag, men målet och varför är lite luddigare än vad det varit. Jag ska dock påbörja coachning (givetvis gratis eftersom coachen är under utbildning) och har påbörjat mitt ömsande av skinn inför det. Där hoppas jag kunna hitta tillbaka till mitt driv och längtan för att återuppta drömmen och målet igen.

Mina bästa spartips:
- Om du behöver något, fråga din omgivning om någon har att låna ut eller ge bort. Funkar typ varje gång och det är något otroligt tillfredsställande att åka och låna en takbox av en kompis istället för att hyra eller i värsta fall köpa en. I helgen fick jag för mig att jag ville ha en ny sorts blomma, ställde frågan på Facebook och mer än en handfull erbjöd sig inom någon timma och senare kunde jag hämta skott hos grannen.

- Lär dig njuta av ull och använd det över hela kroppen om du bor i hus. Själv ligger jag nu i mina stickade ullbyxor och raggsockor. Mysigt och energisparande!

- Lär dig förstå vad du tycker något är värt. Tycker det är lätt hänt att någon som är snål/ekonomisk tar bort allt, men om jag tycker att en café-fika är värt massor för mig ska jag ändå fortsätta med det. Är fikan värd så här många hundralappar i framtidens sparkonto? Ja, om jag avstår köttbiten ikväll och äter en lättare soppa kanske? Värdera det du gör istället för att bara på slentrian avstå.

Det här var min historia, hoppas det är något att ha. Skickar med bild på det som ger njutning och motiverar mig att inte jobba varje dag.

Sammanfattning av vecka fyra samt inför februari

Döm om min förvåning när jag nådde den 25:e med 1 200 plus på kontot. Jag vet inte hur det gick till. Visserligen levde jag på grund av stressjobb som en kyrkråtta förra veckan och matlådorna gjorde sitt till. Dessutom fick jag en mystisk swish på 300 spänn som jag inte orkar utreda var den kom ifrån. Kanske från ett barn som insett sin mors uppoffringar genom åren och velat betala tillbaka (as if). Men så är det alltså, jag slutade fattigmånad januari på plus 1 200 kronor.

Enligt boken (för dig som missat det följer jag tillsammans med vissa läsare alltså min bok Mitt Sparår - 52 veckor till ett friare liv) ska jag nu ta dessa 1 200 kronor och "leva loppan för", ni vet "unna sig", "YOLO" etc. Min pedagogiska poäng är att om du efter en periods självspäk tillåter dig en utsvävning eller två får du större motståndskraft även kallad resilience. 

Och hade det varit vilken annan månad som helst hade jag gått åstad och köpt en omgång helgparfym - Coco Mademoiselle - som enligt mitt estimat kommer att ta slut inom kort. 

880 kronor på Chanels hemsida - hemlevererat i presentpåse

Men nu råkar det vara så att jag är bjuden på två 50-årsfester i februari och behöver sätta undan en liten slant för det. Så jag går emot mina egna formkrav och hoardar vidare, väl medveten om att utesluten shopping bonanza i slutet av en månad mycket väl kan leda till slutet. 

Räkningarna för februari (det vill säga de räkningar som trillat in under januari men som påverkar min resursallokering i februari då de dras från lönen den 26:e januari) befarade jag skulle bli katastrof med tanke på de groteska elpriser som varit under hösten. Det blev visserligen ingen solskenshistoria, mitt "rörliga" elpris (ej nätkostnad) landade på 8 300 kronor men det var en bra bit under mina estimerade 15 000 kronor (pessimist - moi?).

Trots en del otrevliga ad hoc-utgifter av typen helårsförsäkring katt blev mitt sparutrymme efter betalda räkningar 4 823 kronor, d.v.s. 14 procent, nästan som i januari. Jag hade räknat med en minuspost januari på 34 procent och februari på minus 13 procent, så det här var ju goda nyheter. Jag plottade i mitt sparande i spargrafen på sidan 15 och kände stor kundnöjdhet. Kund till vad? Icke-konsumtionen så klart!

En bidragande orsak till glädjeyran är ju att februari blott 28 dagar har varför min månadspeng reduceras märkbart. Jag minns nu detta från sparåren, hur uppspelt jag var inför februari eftersom jag inte behövde avsätta lika mycket månadspeng. För er som inte fattar grejen med att vara frugal weirdo: Vilken annan befolkningsgrupp gläds åt att en månad har färre dagar än andra? Nej precis.

Veckans uppgifter då. Jag hade ju redan en vecka i förtid varit inne på systembolaget och hovrat. Något bjuda vän på picknick-lunch på stan blev det inte. Dels hade jag knappt tid att slänga i mig matlådan på jobbet. Dels har jag inga vänner att bjuda på lunch (buhu), åtminstone inte i Hudik. 

Vidare undrar jag hur jag tänkte när jag la denna aktivitet i januari. Om du likt IGMR bor i Skåne är det väl görbart men här, med 11 minusgrader? Nej tack. Jag uppmanar er emellertid att ta er an uppgiften framåt vårkanten. Inget är så härligt som att sätta sig på en parkbänk i fågelkvittret och dra fram en god lunchmacka flankerad av ett glas fläder och surra om allehanda skit med en vän. Och sen gå tillbaka till jobbet och låtsas som att man är nykter.

Parentes. Men hur kommer det sig att det är så haram att ta ett glas vin på lunchen någon gång i halvåret när det är fullt acceptabelt (jag går längre än så: Det förväntas av dig) att bli drängfull på firmafesten?

Sen blev det syntax error i mitt huvud igen. Torsdagens uppgift var att baka ett bröd att tugga på under helgen. Gjorde jag det? Icke! Jag hade fullt fokus på det här med att bjuda folk på mat så istället bjöd jag hem två par till oss i helgen och ignorerade fullständigt såväl torsdagens som fredagens uppgifter. Inte för att fredagens uppdrag - bio deluxe med kylt vin och hempoppade popcorn - hade gått att genomföra ändå givet att Filmstaden Hudiksvall gav A Man Called Otto och Håkan Bråkan. Men jag hoppas att någon av er gjorde det och då i en större stad med filmutbud. 

Så utan att kontrolläsa i boken anknöt jag irrationellt till de tankar jag kommer att formalisera i kapitel sex, nämligen att bjuda in och arrangera en middagsbjudning. Däri ingick att skaffa linneservetter på loppis och att duka fint med exempelvis blåbärsris på bordet. 

Jag försökte duka fint, med bordsplacering och allt, men iddes inte lägga fram linneservetter. Vi har så många servetter och handdukar i omlopp och det känns redan som att jag är gift med tvättmaskinen. Så jag tog de servetter vi hade till hands, små rutiga saker från Lidl. Helt regelvidrigt som ni förstår och jag hoppas att ingen följer mitt exempel när det blir dags. 

Vidare lyckades jag inte ta mig ut på baksidans skogsparti för att klippa blåbärsris (ladugårdsdörren hade snöat igen), så det fick bli lite grådassig lavendel från rabatten. Men som jag brukar säga: När ljusen är tända, belysningen dimmad och cavan åker fram är det ingen som bryr sig.

Dukar flott med kaffeservetter av papper

Glas på kylning i skafferiet

Så kom det sig att vi en lördagkväll i slutet av januari satt och surrade i en av stearinljus och brasa upplyst matsal, åt lax med en av min man tillredd fin citronsås (citronsås alltså, vilket grej) och pratade om andra saker än jobb.

Och det här är kanske min personliga take-away från den här veckan: Jobbet får inte kväva privatlivet. Jag ser återkommande exempel på människor som nästan aldrig bjuder hem folk, med motiveringen att de har mycket på jobbet.

Så länge du förvärvsarbetar på heltid kommer det alltid att vara mycket på jobbet och det fram till pensionen. Du har då två val: Lägga dig platt och erkänna dig besegrad. Ägna fritiden åt att kippa efter luft med någon utopisk tanke om det schlaraffenland av Gatsbyfester du kommer att arrangera efter 69.

Eller gå emot din instinkt och framhärda i att åtminstone någon gång ibland leka fest om än i liten skala. En middag varannan månad räcker och lägg ribban lågt. Hemlagad pizza på tortillabröd och en dunk rödtjut räcker. Dina vänner kommer inte för fine dining utan för att träffa dig och din spirituella person. 

Det senare alternativet är att föredra om du efter tidig eller ordinarie pension har för avsikt att ha ett socialt liv. Vänner är färskvara, inte något man lägger i frysen och plockar fram för skräddarsytt umgänge med tio års intervall. Jag menar då i överförd bemärkelse. Folk som de facto lägger sina vänner i frysen hamnar i fängelse. Där får man i och för sig nya vänner och slipper jobb som stör den sociala rutinen.

Nu stänger vi månad ett av sparåret och jag är nyfiken. Fick du kvar något att leva loppan för och om ja: Vad gjorde du?

Mvh

FruEfficientBadass

Kattungarna

I december skrev jag ett inlägg om vårt linneskåp där jag i en bisats nämnde att vår katt diat sina ungar i det varpå folkstorm utbröt: Var fanns bilderna på dessa ulliga djur? Är det inte rentav straffbart att avla fram katter utan att sprida deras bilder på Internet? Svaret på frågorna är: I min mobil respektive ja.

Orsaken till detta snedsprång är att ungarna kom i samma veva som min man blev sjuk och jag tog en bloggpaus. Kattracka har nämligen absolut gehör i att räva sig mot mig och efter att jag försökt planera föräldraskap med en annan raskatt (#klirr i kassan) obstruerade hon och gick istället ut på öppna marknaden och lät sig befruktas av en bondkatt. 

Inte nog med detta, hon planerade sin graviditet så att förlossningen nästan exakt sammanföll med det familjekaos som uppstod i kölvattnet av min mans inläggning. Som grädde på moset födde hon inte de för förstfödande kattor typiska två-tre ungarna utan åtta (8). Not till protokollet: En katt har åtta spenar. Hon maxade alltså. Därtill misstänker vi att hon lirat dubbelt eftersom halva kullen var väsensskilld från den andra halvan. Med tanke på hennes löpbeteende (exempelvis försökte hon göra barn med min mans fårskinnstofflor) får en anta att hon inte varit alltför petig vid val av hane.

Förlossningen var odramatisk. Hon låg och spann medan unge efter unge kom ut, inkapslad i en sorts transparent påse jag googlade mig till var fosterhinnan. Kattdjur är pragmatiska så Charlie (katta) tog hand om förlossningsavfallet omedelbart (jag tänker inte närmare gå in på hur för då kräks jag).

Hon födde i förberett hörn under en byrå. Vi hade läst att kattmamman måste få vara i fred, annars kan hon äta upp ungarna på grund av stress vilket jag kan relatera till, om än inte på BB men 15 år senare. Det var bara äldsta barnet och en kompis med för att kunna gripa in i det fall någon unge fått navelsträngen runt halsen eller annat. De hade på förhand utrustat sig med sterila latexhandskar och en desinficerad frisörsax.

Här ser ni första bilden. Som en ormgrop av blöta råttor. Öronen var liksom infällda och ögonen öppnar de ju inte på ett par veckor. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte med en tops fälla upp ett ögonlock för att se vilken färg de hade.

Allt var frid och fröjd. De låg där och bökade runt och åt och pep och vi tänkte att det skulle fortsätta så. Men katter är som bekant irrationella så bara tre dagar efter förlossningen kom jag på Charlie med att i rask takt snedda genom köket med en kattunge i munnen. Jag följde naturligtvis efter, rädd att hon i ett maniskt skov skulle äta upp den. Men hon hoppade upp på plan två i linneskåpet i matsalen med den. Tänk den som kunde vidta dylika bedrifter tre dagar efter födsel? Imponerande. Därefter flyttade hon dem en och en upp på hyllan. Varför? Oklart.

Vi lyfte tillbaka ungarna i hopp om att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, men hon återförde dem gång på gång. Så till slut föll vi till föga och lät ungarna vara där. Se så nöjd hon är över sitt rationella beslut.

Vi lyckades emellertid kompromissa genom att lyfta ner katt och ungar till hyllplan ett, rädda att de skulle falla ner och göra sig illa. Här låg de ett bra tag, åtminstone i tio dagar. Det var lite oklart var de gjorde sina behov, men jag antar att det inte blir så mycket när man bara diar. Charlie var, tvärt emot vad vi fruktat, en god mor. Hon lämnade sällan sin amningshörna och tog hand om alla ungarna. Även Finn, som var så liten och ynklig att vi länge trodde att han skulle kola vippen (det är även han som syns på den översta bilden).

Tre veckor senare hittade de en efter en på darrande ben ut ur skåpet. Först via ett par lådor placerade som en trappa, men snart hoppade de ner alldeles själva. Ni kan se hur vi avskärmat hyllplan två för att förhindra bosättning där.

I den vevan började vi av rädsla för kattungetramp skära av deras utrymme med små hamstergaller. Det höll i några dagar. Därefter började de studsa över. 

Föreställ er motsvarande scenario i människovärlden. Du föder ett lealöst litet människobarn. Det ligger på din barm och ammar i vad som tycks som en evighet. Ögonen öppnas och den plirar mot ljuset. Du fortsätter amma, den sover och sover. Du vaknar en morgon och din bebis är borta. Var är den? Den hoppar höjdhopp i trädgården. Så är det att vara kattmamma.

Vi fick konvertera underredet till en stor hamsterlåda till kattlåda för att hantera volymerna av kattskit. Peak shit nåddes i augusti och då hade vi två lådor och gjorde av med tre påsar kattsand i veckan. Jag satt posto mer eller mindre 24/7 med kattspaden i högsta hugg, för så fort jag plockat upp en av deras gulliga små lämningar kom nästa unge och gjorde sitt. Parentes men de var jätteenkla att göra rumsrena. Jag bara ställde fram sanden och sen gick de undantagslöst på lådan.

Jag tänker inte gå in på detaljer men det luktade inte provencalsk lavendel i rummet, trots min nitiska hantering av lådorna. En dag gjorde jag misstaget att öppna fönstret för att vädra och när jag kom hem två timmar senare hade vi femhundra flugor i rummet, disgusting. 

Vid det här laget började jag planera framåt. Det var inte tal om att behålla någon av ungarna utan vi behövde hitta hem åt dem alla. Jag tog dem till veterinären för en första vaccination, chippning och besiktning. Därefter filmade vi små snuttar och la upp dem till försäljning med leverans vid tre månaders ålder. Eftersom de var hälften ragdoll lyckades jag få iväg några till bra peng. Men på slutet fick jag mer eller mindre ge bort dem eftersom chansen till försäljning minskade i och med att de växte och blev mindre bedårande. 

I vanlig ordning hörde det av sig galningar. Ett märkligt fenomen var intressenter som hävdade att de ”bodde utomlands”. De hade alla samma skumma historia av typen "Min systerdotter i Sverige fyller år och jag vill ge henne en av dina kattungar. Min chaufför kommer till dig på fredag klockan 1 p.m. och hämtar den, kan du skicka koordinaterna?" När jag sedan ställde följdfrågor om varför de valt just den ungen, vilken typ av hem ungen skulle komma till, om det fanns djurvana etc. blev det tyst och de hörde aldrig av sig igen. Eller de och de, jag slutade svara efter den förstå propån. Jag har funderat en hel del på detta, vilken typ av scam det kunnat röra sig om. 

Det var som sagt inte helt lätt att bli av med dem. Jag vet inte om det är en stad/land-fråga men här uppe vill man inte betala för kattungar. Kattungar är sådant man kastar efter folk när laggårdskatta råkat i olycka. Det kostar en dryg tusing att vaccinera, chippa och besiktiga och jag ville åtminstone undvika att gå back. Men på slutet fick jag ge bort två gratis. Sot och Panter, de oskiljaktiga bröderna som omöjligt gick att sära på utan att få hjärtont. Till saken hör att jag började bli rejält fäst vid dem så jag behövde så att säga rycka plåstret innan det gått för långt.

Vet inte om det framgår av bilderna längre upp men de hade alldeles blå ögon när de var små. Men när de passerat två månader blev deras ögon grå. Jag var lite nojig över det där eftersom annonsen skröt över deras blå ögon så jag ringde upp köparna och informerade dem om ögonfärgsbytet men det var lyckligtvis inte någon som brydde sig. De hade blivit förälskade i idén om de tjingade kissarna och vem kan klandra dem? Här är den först sålda kattpojken och hans nya matte.

Och vilken päls! Som en kompakt matta av sammet. Vi har ju en del kontakt med Finn eftersom han bor hos äldsta barnets kompis och när vi var där på besök var jag nära att reklamera försäljningen. Jag har aldrig rört vid något så lent. Jag fick en bild på katten ovan så sent som förra veckan och så här ser han ut idag. Han väger nästan sex kilo.

Anledningen till att jag hade halsband på dem var att hålla reda på vem som var vem. Direkt efter könsbestämning och chippning hos veterinären satte jag på dem små tyghalsband av filt och skrev bandets färg på veterinärpappret för vardera kisse. Det funkade bra, tills det att katterna kom på att man kunde kränga av sig banden. Jag vet inte hur många tygband jag klippte till den sommaren. Men jag tror att jag lyckades matcha rätt katt med rätt protokoll vid avlämning.

Vi filmade alltså katterna inför försäljning. Inte för att jag är high-tech utan för att jag inte lyckades fånga dem på stillbild. Det var konstant rörelse, förutom när man höll fast dem eller de sov. De enda gruppfotona jag lyckades med var när jag stoppade dem i en tvättkorg...

...eller när de vält omkull sin mamma för amning. Som ni ser var det på slutet en rätt makaber historia. Det såg ut som att hon höll på att kvävas där under allt fluff och hennes mage var till slut helt pälslös och sönderriven efter deras ivriga klösande och trampande. Hon såg ut som en gris på magen, med sina slappa spenar och skära hud. Och i takt med att ungarna växte sig stora blev hon bara magrare och magrare. För trots att de börjat äta kattmat ville de fortfarande dia, om inte annat så för att befästa sin makt över den stackars modern.

Vi märkte på slutet att Charlie började tröttna på moderskapet. Hon satt ofta på matsalsbordet där ungarna inte kunde komma upp. Där satt hon och stirrade tomt ut i luften, allt medan ungarna rusade runt, brottades eller hoppade upp och ner. 

När de upptäckte taffeln blev det livat à la Aristocats (minus musikaliteten). Taffeln hade inget lock och var ostämd, så det lät som en skräckfilm när de trampade runt på tangenterna. Ibland hörde vi dova dunsar inifrån rummet och jag förstod senare att det var när de slirade runt på linoleumgolvet och inte fick broms innan väggen. 

En gång bevittnade jag hur en kattunge försökte fånga en fluga genom att kasta sig från taffeln mot fönstret. Jag fick ganska snart plocka ner gardinerna eftersom de insisterade på att kasta sig upp på dem med utspända klor med resultatet att Siri en gång blev hängande gud vet hur länge innan vi kunde lirka loss henne. 

Ibland drog Charlie ut på jakt eftersom amningen gjorde henne rasande hungrig och vi enligt råd från nätet begränsade matintaget till åtta påsar om dagen (normalt äter hon ½-1). Då kunde hon, som aldrig tidigare visat intresse för jakt, komma tillbaka med de mest skiftande fångster. Möss, råttor och en gång en skata. Och det var inte skådebröd, vi såg hur hon åt upp dem med ett ljudligt knaster, surt stirrande åt vårt håll. Tack och lov tog hon inte in dem till ungarna, vi hade fullt sjå med avmaskning som det var.

Värre var att hon började löpa direkt igen, trots amningen. Jag hade gärna velat ge rashanen i Uppsala en chans till och på så sätt dra in 10 papp per kattunge. Men nu visste jag att det i bygden fanns åtminstone en okastrerad hankatt som visste var Charlie bodde och vi kunde av praktiska skäl inte hålla henne inne. Så det blev p-piller och senare kastrering eftersom veterinären sa att katter kan få cancer om de äter p-piller för länge och vår livssituation var sådan att det inte rymdes några traffickingresor till Uppsala.

Kattungar är ljuvligt, inte tu tal om annat. Jag hann dessvärre inte glädjas så mycket åt dem eftersom det var fullt upp med min man. Jag vill minnas att jag tog med mig en kattunge till mys framför tv:n ett par gånger, annars var det mest utfodring och lådrens. Jag tror att den här upplevelsen hade varit helt annan om hon fått ungarna vid ett annat tillfälle. 

Exempelvis utspelade det sig farsliknande scener när min man kom hem mellan sina ECT-behandlingar med tappat närminne och varje gång blev lika överraskad över kattungarna. Han hade också svårt för instruktionen "stäng dörren till matsalen" viket gjorde att jag cirka åtta gånger om dagen fick leta busiga kattungar över hela huset. De hade en fantastisk förmåga att gömma sig på kluriga ställen och den dagen de lärde sig ta trapporna till övervåningen blev det spring på ny nivå.

Vi var lite oroliga för att Charlie skulle reagera negativt på att kattungarna skulle flytta hemifrån. Hon gjorde också vissa ansatser att leta när en eller ett par ungar försvunnit en dag. Men sen verkade hon glömma det och när sista ungen försvunnit verkade hon nästan lättad. Hon återgick till sin tidigare vegeterande tillvaro inne i storbarnets rum, åt upp sig och slickade sin såriga mage som snabbt fick ny päls igen. 

Med det sagt: Det var en fantastisk upplevelse att få kattungar. Det var häftigt att se hur fort de gick från att vara småråttor till ulliga och gulliga varelser. Och att de hade personlighet. Lilla Finn som sagt var, som var hälften så stor som de andra men som ändå alltid var först fram när någon kom in i rummet. Hur han, trots att vi var hundra gånger större, busade med våra tår och liksom charmade brallan av oss medan den kraftigaste av dem var lugn och blyg. Bröderna Sot och Panter som bara ville leka med varandra på det mest våldsamma vis, för att sen somna mitt på golvet av ren utmattning. Gulliga lilla grå-Siri, som mest höll sig för sig själv medan de svartvita kattflickorna hängde i grupp inne i den mjuka kattkorgen.

Jag är glad att vi fick den här upplevelsen medan barnen bodde hemma så att det ändå blev ett glatt barndomsminne mitt i allt trök den här sommaren. Vi fick också många besök av grannar och köpare vilket bröt min sociala isolering. Så har du möjlighet att skaffa kattungar: Gör't. Men var medveten om att det inbegriper en del jobb. Jag är nu rätt mätt på upplevelsen men det var kul att få återbesöka det hela genom att skriva ett inlägg om det. 

Mvh/

FruEfficientBadass