Jag badar i min investering

I juni lämnade vår hyresgäst Stockholmslägenheten. Han var den Perfekta Hyresgästen. Inte bara betalade han under två år punktligt vår ockerhyra (trodde vi i alla fall, tills han flyttade till ett snarlikt objekt med nästan dubbelt så hög hyra), han visste också att hantera våra surmulna grannar. På slutet spelade han tennis med styrelsens allra knepigaste. 

Nåväl, det var en fröjd att få tillbaka lägenheten (trodde jag i alla fall, tills jag insåg att vi p.g.a. depression inte skulle få möjlighet att besöka den annat än under klandestinska blixtvisiter). En sådan hade jag och ett barn i början av november. Vi drog ner torsdag förmiddag, avverkade ett Stockholmsbaserat läkarbesök och drog hem direkt efter.

Det var en lyx utan dess like att lämna Hudiks grådis och glida in på Malmen som retsamt presenterade strålande sol från klarblå himmel, att dra på sig gympaskorna för en Djurgårdsrunda för att framåt kvällskvisten hala fram en burk medförd Lidl-pastasås och tillaga en enkel men härlig höstmiddag. Därefter hänge sig åt den ultimata lyxen nämligen ett bad i vatten som var:

a) jämnvarmt 
b) transparent
c) utan järnsmak

När jag sen låg och fläkte mig på sängen (fig 1) slog mig vansinnet i denna upplevelse. Jag/valda delar av familjen har snittat två dagar/månad i denna vattenlyx sedan juni. Lägenheten kostar runt tio papp i månaden. Är detta verkligen försvarbart ur ett frugal weirdo-perspektiv? För som ni säkert redan räknat ut era nördar, skulle detta belopp sparat i en indexfond med genomsnittlig börsavkastning generera mer än en miljon på sju år. 

Fig. 1

Varför just sju år? För att jag med historisk data vill bestrida påståendet ovan. När vi skaffade den här lägenheten 2014 (för sju år sedan), kostade den sju miljoner prick. Vi förstod redan då att vi gjort ett klipp, hur vansinnigt det än låter för er som bor norr om Uppsala. 

Som på en given signal pingade Booli in ett nytt uppskattat värde på stället i fråga bara någon minut efter att jag kommit innanför dörren denna novembertorsdag och indikerade att den nu var värd - trummelitrum - 13,3 miljoner. Jag är usel på huvudräkning men säg en ökning på runt 900 000 kronor per år sedan inflytt. Dra av 120 000 för omkostnader plus lite schablonskatt inför kommande reavinstbeskattning och säg att vi gått plus 600 000 kronor varje år vi ägt den.

Plötsligt känns det inte längre som kapitalförstöring. Låt gå att vi på intet vis kan räkna med denna ökningstakt framöver, det hade varit vansinne 2:0. Men det räcker med att lägenheten behåller sitt värde de kommande tio åren för att det ska kännas försvarbart att ha den. 

Jag älskar den, vilket är ett tungt vägande emotionellt skäl till att ha den kvar. Särskilt nu när den är plotterfri som en hotellsvit. Men jag uppskattar den också som investering. Möjligen har min hjärna genomgått ett mind shift. Från att se den som ett kostnadskrävande boende till att primärt se den som just en investering. Och då smärtar det inte att se tio lakan försvinna på bolån, el och föreningsavgift varje månad. Jag måste bara försöka lyfta blicken en smula, se de stora penseldragen. Då känns det till och med > ok. Som att jag likt svenne banan köpt in mig på en…vad heter det…lottorad? Andelsspel? Fast med betydligt bättre odds eftersom huset alltid vinner.  

Ett etiskt bryderi jag har är emellertid att vi de facto inte bor här. Jag ogillar själv tanken på en stadskärna med svarta fönster kvällstid. Bara i vår lilla förening om tiotalet hushåll är tre obebodda annat än under några veckor per år då deras ägare lämnar spanska solkusten för att fylla på restylane. 

Hur hade du gjort?

Mvh/
FruEfficientBadass

Asiatiska fish cakes

En riktigt fräsch fiskrätt, trots att den var gjord med enklaste sortens fiskblock av Alaska pollock. Två av tre barn gillade och vi kom fram till en kompromiss: Nästa gång rätten serverades skulle det skeptiska barnet få lite ugnsstekt kyckling istället. Det var en veritabel succé: Det skeptiska barnet hällde den asiatiska såsen över kycklingen och sa att det var "det godaste hon ätit".


Ingredienser:

  • Jasminris
  • 600 g fryst vit fisk
  • Stekmargarin
  • 1 msk citronjuice
  • 2 kryddmått chiliflakes
  • ½ dl fryst koriander
  • 2 ägg
  • 3 msk mjöl
  • 2 msk sweet chilisås
  • 1 msk vatten
  • 1 lime
  • Ett halvt huvud isbergssallad
  • 2 morötter
  • Japansk soja
  • Sesamolja
  • Salt & peppar

Tillagning:

1. Koka riset.

2. Finhacka fisken (eller kör i matberedare i ett par sekunder) och tillsätt chili, citronjuice, lite rivet skal från limen, koriander, ägg, mjöl, en skvätt soja, en mindre skvätt sesamolja och peppar. 

3. Hetta upp en stekpanna och när margarinet slutat fräsa klickar du upp fisksmeten i form av små biffar. Efter tre minuter vänder du (de ska bli gyllene) och steker lika länge på andra sidan.

4. Blanda en kall sås bestående av 2 msk sweet chili-sås, 1 msk japansk soja, 1 msk vatten, 1 tsk sesamolja och lite peppar. Denna ska hällas över fisken innan servering.

5. Strimla isbergssalladen. Skala morötterna och hyvla remsor med skalaren. Blanda till en sallad. 

6. Klyfta limen och servera till (den ska pressas över fisken).

Rättens ekonomi:

Ingredienserna kostade i lågprisbutik 90 kronor och det blev över till en matlåda. 


Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: FIRE är krockkudden

Här kommer ett matigt gästinlägg från en läsare:

"När jag läste ditt blogginlägg om familjesituationen slog det mig att flera av dina tankar slagit mig och min man sedan drygt 1,5 år tillbaka. Vi är 3 år in på vår resa och har under tiden köpt ett hus. Vi har lyckats spara ihop ett tillräckligt bra kapital för att känna oss lugna(re) när det blåser i livet, även om vi är många år från FI ännu. Jag skriver det här till dig för att jag också tycker att det är så oerhört viktigt att alla har en ekonomisk krockkudde som kan fånga upp oss när allt runt omkring plötsligt verkar vilja dra ned en i skiten. Något samhällsskydd är dessvärre inte alltid en självklarhet, precis som du också beskriver. Jag vill dela med mig av vad som hänt oss och vilken oerhörd betydelse en ekonomisk kudde haft. Med det vill jag från botten av mitt hjärta tacka dig och alla ni andra bloggare/författare som sprider så viktiga budskap.

Några av dessa saker har vi kunnat börja skratta åt idag (alltså eländesskratta i form av "hände det där verkligen? Vem kan ens ha den maximala oturen?") Det finns inget lustigt med det som hänt men du förstår säkert hur jag menar. Ibland kunde det för oss kännas befriande att skratta åt eländet för att överleva och ta sig ut på andra sidan. Hur konstigt det än låter så gjorde det oss starkare tillsammans. Kanske är vi rätt konstiga... Det måste vara så :). 

Efter ca 4 år som par bestämde vi att gifta oss. Pga pandemin valde vi en borgerlig vigsel och att skjuta upp bröllopsfesten till när det lugnat sig i världen. När jag svänger in till min mans jobb för att åka till vigseln har han med sig ett papper. På vår bröllopsdag blir han och 80% av företagets anställda avskedade. "Tager du ... I nöd och lust?"

Han får gå tillbaka på kortare deltidsvik som följs åt sammanhållande men månaderna följs åt av allt dystrare telefonsamtal som avlöser varandra. Under vår och sommar 2020 förlorar vi 4 närstående i pandemin. Som tur är lyckas svärfar med nöd och näppe klara sig och vaknar upp efter 10 dagar i respirator med en längre rehabilitering framför sig.

Under samma sommar, efter 2,5 års väntan, kommer beskedet i brevlådan om Migrationsverkets avslag om medborgarskap. Sverige har förnekat konflikten i min mans hemland bl.a. för att kunna bygga IKEA i diktaturgrannlandet, detta enligt diktaturens krav inför IKEA-etableringen. Alla förhoppningar Migrationsverket och advokater gett oss har gått upp i rök. Vi ombeds ansöka igen om ytterligare 2 år. Som tur är innehar min man permanent uppehållstillstånd sedan många år och får stanna i Sverige. 

Under senhösten brusar hemlandskonflikten upp mer aggressivt och ytterligare bekanta får sätta sina liv. Det förnekande landet Sverige visslar och låtsas som att inget har hänt... 

I december får vi en kort andningspaus och ett fantastiskt ljus uppenbarar sig kring jul. Jag är gravid! Vi ska ha vårt första barn. Vi gråter av lycka och kan knappt vänta. Släkten hemma och runt om i världen firar för oss och en oövervinnerlig glädje sprider sig inombords. 

Graviditeten visar sig bli riktigt tuffa 8 (snart 9) månader. Jag drabbas av en diagnos kallad HG som kort innebär konstant illamående och kräkningar. Mitt liv kretsar kring att tvinga i mig vätska och näring och jag befinner mig hemma mellan sängen, toaletten och jobbdatorn. Min man gör ALLT hemma och allt för att ta hand om mig medan jag får ordinerat mediciner avsedda för cancerpatienters illamående efter cellgiftsbehandling. Medicinerna hjälper inte och jag slutar. Det enda som hjälper att få näsan ovanför vattenytan är vila och återhämtning. Vad tror ni chefen säger när jag kommer med ett läkarintyg om 50% sjukskrivning? Månader av försök att ge mig dåligt samvete, pusha mig att jobba ännu hårdare och en vägran att försöka lösa situationen. När jag berättar till HR blir det äntligen ändring och från det blå ändrar chefen plötsligt riktning. 2 månader tillbaka har livet blivit något mer stabilt tack och lov. (Plötsligt känns FI om möjligt än mer lockande, kan du tänka dig? :) )

Men varför nöja sig med stabilt? En del av min mans nära familj är bosatta i delar av Latinamerika där naturkatastrofer inträffar i perioder. De har varit förskonade själva fram tills för några veckor sedan då deras hus totalförstörts. Hans syster, moster och två små barn riskerar hemlöshet, våld och (värsta tänkbara scenario) trafficking. Min mans andra syster gör en insamling tillsammans med släktingar runt om i världen. De vill inte involvera oss eller berätta något efter det som hänt under gångna året men kan till sist inte undanhålla det som hänt. Det framkommer vad som hänt och att de behöver ytterligare ett femsiffrigt belopp för att kunna bygga upp huset. Direkt vi får vetskap skickar vi över summan och extra därtill. Familjen har hittat boende hos grannar kort efter händelsen. Barnen är säkra och de har idag påbörjat rivning och byggnation då de fått tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp huset igen.

Varför tjötar jag på om allt mellan himmel och jord? För att jag är så oerhört tacksam trots allt som hänt oss *nu kommer tårarna*. Delar av detta har kunnat lösas eller förmildras just med hjälp av den ekonomiska buffert vi haft. Med det pengar kunnat lösa har vi fått andrum att bearbeta det vi inte kunnat påverka. Vi har inte förmågan att stoppa krig, påverka stora politiska beslut genom att knäppa med fingrarna eller återuppliva de som lämnat oss men tack vare vår buffert och trygghet har vi kunnat bidra till annat. Som att bygga upp familjens hus till en mer stabil konstruktion så att de kan vara de hjälpande grannarna om det händer någon annan familj. Tack vare vår buffert och vårt minimalistiska förhållningssätt till livet har vi klarat en sjukdomsperiod och avsked som för en typisk Svenssonbudget (eller avsaknad av budget) skulle orsaka panik. Om några år kan jag kanske till och med välja arbetsplats (eller inte ha någon fast arbetsplats alls) om jag får en oförstående chef som misstror läkarintyg trots Försäkringskassans godkännande. Vilken livslyx!

Det jag vill säga med all den här utdragna texten är TACK! Tack för att du med flera inspirerar oss och andra till detta. Jag vill påstå att resan mot FI räddade oss och våra nära och kära det gångna 1,5 året. Vi är starkare och mer tacksamma än någonsin trots allt jobbigt som hänt. 

Åter igen stort krya på er till familjen och till din man!! Jag skickar krya-på-er-tankar i massor."

Tack för detta fina mail. Någon av läsarna som har liknande erfarenheter?

Mvh/
FruEfficientBadass