Jag läser dagbok och gör müsli

Igår sträckläste jag min dagbok för året och det var märklig läsning. Året inleds i sus-och-dus med förnumstiga noteringar om pilatesträning, halvhjärtade nyårslöften och jobbklagan. Jag citerar: 

7 december: "Vilket pris har själslig frid? Ungefär samma pris som ett liv, eller? För vad är nyttan med ett liv om ens hjärna är gisslantagen av en j***a [min f.d. arbetsgivares företagsbeteckning]? Det är ju absurt! Och jag som inte ens behöver vara tagen gisslan (jag har ju lösensumman) borde omedelbart avlägsna mig från den besvärande situationen!"

11 december: "Lagom arbetsdag: 08:20-10:35".

28 december: [Lång rant om uttagsstrategier och att jag skulle kunna dra ur pluggen här]. "Det jobbiga är egentligen velandet. Att hela tiden tampas med dessa bryderier."

4 januari: "Nu dags jaga upp mig för måndagsångest. Riv av det bara."

Jag besparar er 99 procent av mina dagboksanteckningar, men det handlar mycket om en inre rastlösthet och en känsla av otillfredsställelse med sakernas tillstånd. Jag skriver en del elakt om den dåvarande kunden från helvetet som verkar uppta lika stor del av min hjärnkapacitet som min MV. Jag refererar till arbetslivet som "denna dynga" och annat pejorativt. Men den 14 januari händer något:

14 jan: "I tisdags hittade jag ytterligare virke till min brasa. Jag tyckte mitt högra bröst kändes annorlunda, som om hade det ett stort parti småkulor i sig."

The rest is history. Men det intressanta är att från att min dagbok varit en klagoskrift mestadels i moll med ohemult mycket gnäll över ett jobb som verkar tagit fem veckotimmar i anspråk, byts i och med cancerdiagnosen till att bli energisk och livfull. Eftersom jag inte ägnar mig åt självcensur får jag väl tro på att det jag skriver är sant. Jag verkar - efter de första veckorna av diabolisk analyslimbo - som nyfrälst. Och min absoluta uppfattning - då som nu - är att det har med avsaknad av själadödande jobb att göra. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag redan på första domedagssittningen med läkaren bestämde mig för att aldrig återgå till mitt (eller liknande) jobb. Det har hållit i sig genom hela sjukskrivningen och blotta borttaget av den komponenten har genererat sådan livslust att inga cellgifter i världen hade kunnat ta död på den. Herregud! Vad säger inte detta om vissa tjänstemannajobb? 

Imorgon har jag min sista strålning och därefter är jag typ färdigbehandlad. Jag säger "typ" eftersom jag som jag tidigare nämnt har ett gediget efterbehandlingsprogram av piller, sprutor och dropp som ska förhindra återfall. Men själva grundbehandlingen är slut och jag leker med tanken på att ta på mig min 50-årsblåsa (som skulle burits på den fest som i år fick ställas in), bära högklackat, vaxa mitt Roks-korta vita hår ("män är djur") och formligen glida in på sista behandling, smått salongsberusad av ett glas Bollinger och liksom FIRA denna fantastiska sjukvård som tagit hand om mig på längden och tvären sedan i januari. 

För det är underbara mänscher jag träffat. Må de inte känna inför sina jobb så som jag gjort för mitt. Gör de det håller de minst svensk skådespelarstandard. Jag ser till och med fram emot att framöver återse onkologisk dagvård för mitt halvårsvisa benstärkardropp. För då får jag träffa söta sköterskan M som får cancer att kännas som en kosmetisk diagnos och istället talar vi om en massa roliga saker.  

Nytt samtalsämne. Som ett led i mitt nya jobbfria jag återfinner jag glädjen i småsaker i vardagen. Jag har fått ett förnyat intresse för mitt hem och håller som bäst på att skapa en tavelvägg i vardagsrummet. Jag ska också sätta ett tungt draperi mellan hall och vardagsrum (ropades in för i skrivande stund en timme sedan på Tradera för dryga hundringen) dels för att minska ljusinsläppet från där barnen huserar kvällstid (kök/hall/badrum) och min sovkokong, men också för att få lägenheten att efterlikna en budoir ("en dams privata salong" enligt synonymer.se). Herregud vilken dam vill inte ha en privat salong?

Jag har börjat rensa igen, vilket är det ultimata tecknet på att jag är tillbaka i mitt rätta jag. Igår rensade jag skafferi och kryddhylla och kom på då på att jag måste börja göra egen müsli till barnen (vägrar använda termen "granola"). Det är det enda de vill ha i sin kvarg och det känns lat att köpa Start. Så jag bad min nya receptpartner ChatGPT om recept och den förslog då nedan "lyxiga" variant som jag kan rekommendera:

- 5 dl havregryn (jag tog 8)

- 1 dl mandel

- 1 dl hasselnötter

- 1 dl kokosflingor (flakes snarare än den smårivna)

- 5 msk kokosolja

- 5 msk honung

- 1 tsk kanel

- En halv tsk vaniljsocker

- 1 nypa flingsalt

- 1 dl torkade tranbär

- 1 dl russin

Därutöver gärna frön av typen pumpakärnor (köpte en frömix)

Ugnen på 175 grader. Blanda allt utom tranbär och russin (de går i efter ugnen), smält kokosoljan och tillsätt tillsammans med honungen och blanda. Sprid ut på bakplåtspapper och rosta i 15 minuter. Vänd och rosta 10 minuter till. Det blev nästan två glasburkar:

Nu kostar det säkert mer att göra egen müsli än att köpa alla ingredienser till ovan. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det var väldigt kul att göra research, handla, göra och sen få flarnens beröm när de provar den (för den blev väldigt god). 

Och det är precis det här som jag vill komma till. För första gången på väldigt länge känner jag lycka och tillfredsställelse över att pyssla hemmavid. Det är helt att jämställa med när jag i bloggens begynnelse höll på med Sparos havrebröd och diverse linsgrytor hemma, parallellt med att jag gjorde garderobsrensningar och outfitförslag till småttingarna (i syfte att stävja den obligatoriska köpbonanzan i samband med skolstart). Jag känner geist och livslust, till skillnad från de sista åren då det lökiga, välbetalda men själadödande tjänstemannajobbet gjorde att jag helst ville lägga mig under en filt och sova bort dagarna. 

Ska det vara så? Är det så? 

Något är fel med samtiden. Eller så kände även 50-talets tjänstemän livsleda och själadränage när de gick till Kontoret AB. Jag har sedan länge närt en konspirationsteori att det är just det moderna arbetslivet som likt Harry Potters dementorer sänker oss. Men jag börjar undra om det inte även förr fanns astråkiga tjänstemannajobb med kunder från helvetet och diverse admin. Och jag är inte dummare än att jag fattar att även klassiska arbetarkneg kan suga musten ur en. Men jag tror (rätta mig om jag har fel) att dessa jobb tär på en på ett annat sätt (primärt fysiskt). Löjligt exempel kanske, men jag såg MV - till vardags excelscrollande Teams-maratonist - formligen älska att slita hund med trädgården i Hudik. Romantisering eftersom det var under en vecka sommartid, men dock, ett kort i bevislådan.

Eller vad tror du? 

Mvh
EB

Jag har sagt upp mig

Känns som att jag redan använt mig av den rubriken tidigare? Men nu har jag alltså slagit till igen. Som jag skrev i förra inlägget gruvade jag mig för det. Men det gick bra. Valde efter rådgivning från MV att ringa. Efter förra veckans läkarbesök kom argumenten också helt naturligt givet den veritabla HÄXCOCKTAIL av återfallsförebyggande mediciner jag kommer att gå på till hösten och fem år framåt. 

Jag kommer förhoppningsvis inte att må rävas i fem år, men de första 6-12 månaderna kan enligt onkologen bli krävande. Om så ens bara en bråkdel av biverkningarna slår till har jag goda skäl att dra ner på tempot. 

För att illustrera nivån: Efter att läkaren gått igenom tre preparat som gav fatigue, koncentrationssvårigheter, ledvärk, illamående, yrsel, hjärtklappning, vallningar from hell och diverse annat lockande såsom håravfall, viktuppgång etc kom hon till ett skelettstärkande dropp (cellgift går åt skelettet) och tänk DET preparatet hade INGA biverkningar. Både jag och MV andades ut.

Sen tillade hon: ”Förutom en då, att man vid större tandläkaringepp av typen borttag visdomstand riskerar sprucken käke”. Påminner om Jonatan Unges rutin om att han bara har tre problem. ”Tre problem, det är ju ingenting! Det finns folk som har fem problem! Jag har bara tre: Att jag är överviktig, alkoholiserad och gravt missköter min ekonomi”.  

Min chef, eller jag kanske ska säga före detta chef, förstod precis. Jag skulle tro att han även drog en lättnandets (lättnadens? lättnandens? Vars är du, min språkpolis?) suck. 

Men han var lite fin ändå måste jag säga för när jag sa att jag tänkte plugga till hösten föreslog han att jag istället skulle ta tjänstledigt för studier, för att hålla alla dörrar öppna. Vilket jag tackade nej till. Här ska dörrar stängas, reglas och förseglas med silvertejp. 

När han antydde oro över min ekonomi - på pappret är jag blott en frånskild trebarnsmorsa i förorten - sa jag att jag på grund av bostadsförsäljning och boende i hyresrätt inte hade så stora bekymmer där. Tyckte att jag kunde ge den hinten nu när han var så omtänksam.

Well well, nu är det gjort. Om tre veckor går jag in i uttagsfasen. Jag utesluter inte framtida jobb, men då ska det vara roliga gig, vilket i sig brukar betyda dåligt betalt. Hobbyjobb.

Men först ska jag landa dessa biverkningar, gråta i gruppterapi och hitta en lösning på mitt hår. Just nu ser jag ut som kärleksbarnet till en åldrad Judy Dench och Alfons Åberg. Kritvitt, glest och kort, de sorgliga stråna ligger platt mot huvudet med tydlig snedbena. Liite som en nazist i en åttiotalsfilm och han heter Heinz.  

Åter till uppsägningen: Jag brukar ju bli rätt upprymd vid dylika episoder. Men förutom lättnaden i att ha samtalet överstökat kände jag ingenting. Jag blev först lite förvånad över detta. Men jag drar helt enkelt slutsatsen att jag allt sedan februari redan levt i frihet och avsaknad av arbetsrelaterad oro. Därtill ett sedan länge taget beslut att inte komma tillbaka. Själva uppsägningen var ju bara en teknikalitet som inte förändrar något i mitt dagliga liv. 

Vid ett par tillfällen under min sjukskrivning har jag lekt med tanken på att ifrågasätta det beslut jag tog i början av året. Men det har räckt med att överhöra en väns jobbsamtal eller andras semesterpusslande (”jag tar vecka x och halva y så sparar jag en vecka till hösten”) för att jag ska avsluta den tankegången. 

Vid något tillfälle behövde jag bara sätta mig i lotusställning, blunda och för mitt inre måla upp bilden av en outlookinbjudan med ämne ”Genomgång prospects” för att jag skulle släppa den tråden och istället välja den Kay Pollackska glädjen.

Jag har skissat på en vardagsstruktur inför hösten och eftersom ni verkar lapa i er vad skit jag än skriver om får ni den här:

- Ett massivt missbruk av sovmornar. Jag ska göra det till en princip att inte gå upp förrän barnen lämnat hemmet. 

- Därefter uppgång, bäddning Lex Jordan Peterson, en kaffe och en promenad på minst 30 minuter helst mer. 

- Pilates, dusch och fix (kläder, smink).

- Lunch och ev. studier (kommer att läsa humaniora 50%), kanske en liten lur.

- Långsam matlagning.

- En gång i veckan lunchträff med vän. Jag ska verkligen steppa upp på vänfronten i höst, har legat på latsidan under våren.

- En gång i veckan (minst) en okynnestur in till människobyn för att se fölk, om inte annat så för att handla på min favoritbutik Hemköp City.

Nivå två, eller körsbäret på kakan, är att bli bättre på evenemang. Jag skaffade i veckan appen Abundo för fri tillgång till överblivna biljetter till bio (dag och kväll), teater (ink genrep), standup osv. 

Vidare tänker jag mig ett antal långhelger i Hudik innan vattnet fryser. Jag skaffade ett nytt batteri till elcykeln i somras så jag tar mig runt lätt. Hör hur optimistisk jag låter innan medicinerna satts in. Facit kanske blir att jag bara når till punkt ett ovan.

Hur skulle du skissa upp din vardag om den inte längre beboddes av ett heltidsjobb?

Mvh 

EB

Sommaruppdatering

Det har varit en både härlig och bökig juli. Operationen gick som tidigare nämnts geschwint men det hände grejer i kroppen efter. Låt oss säga som så att när det blir ett tomrum i kroppen vill den gärna fylla ut det. Så plötsligt hade jag ett högerbröst igen, utan att jag bett om det. Då behöver man vårdens hjälp att så att säga tömma bag in boxen så nu har jag sett insidan på Sahlgrenska sjukhuset för första (och förhoppningsvis sista) gången. 

Varför Sahlgrenska? Jomen jag och MV tillbringade en helt underbar sommarvecka på Sveriges framsida, kryssande mellan hans bröder som vardera har fina små ställen längs med kusten. MV var i sitt esse. Minus dagen på Sahlgrenska då, när han nästan satte sig på en blodig bänk. Dock inte på bilden nedan, här återhämtar vi oss ute vid kustbandet. 

Innan dess hade vi fixat hans kök. Ända sedan vi träffades har han pratat om att lämna in sina köksluckor på spraylackering, framför allt för att slipa ner och åtgärda de bubblor som uppstår när vatten rinner nerför skåpluckor (ofta när små barn "diskar"). Liggande offert låg någonstans mellan 20-27 000 kronor men jag sa att det där klarar du själv. 

Och det gjorde han. Under knappt en vecka sprang han som en tetting mellan kök och övre hall (där han inrättat måleriverkstad) och slipade och strök de fabriksmålade vita luckorna med en matt gråbeige kulör som jag tycker gav ett betydligt mer harmoniskt intryck. Uppskattad kostnad: Tre tusen (ink. ny matta). 

Kök före/efter och skillnaden ÄR subtil på bild dock ej i verkligheten

Lådor före/efter (zooma vänster för bubblor)

Vi gjorde en massa annat i hans hus också. Målade om ytterdörren i linoljefärg, målade om badrumskommoderna och sovrumsgarderoberna i samma färg som köksluckorna och satte dit träknoppar istället för de för husets byggår typiska metallbeslagen vilket mjukade upp intrycket. När jag säger att "vi" fixade ovan innebär det att ”han” gjorde det men jag var moraliskt stöd.

Sen kom turen till Hudik och där invigde vi (han) min födelsedagspresent elmotorsågen. Ovan ser ni den styckade kroppen av ett dött äppelträd. MV har visat sig vara en bra investering för på en vecka avverkade han inte oansenliga mängder sly, ansade samtliga äppelträd, sågade ner ett antal rönnar (som nu ligger i vedboden i väntan på klyvning, min favorithobby), målade om staketet, grävde upp delar av en hatad björkhäck så att man nu kan parkera bilen nära huset och diverse annat slitgöra. 

Det anmärkningsvärda är att han gör det med sådan glädje, han tycker att det är genuint kul. Det säger han åtminstone och han ser glad ut. Särskilt när han får tända grillen på kvällen för han fick dessutom sköta den biten. 

På kvällarna satt vi framför kakelugnen i matsalen och fnissade åt gamla Vårt Hem som man i min släkt sparat sen 30-talet. Bland annat ett feelgood-reportage från 1940 om Magda Goebbels.

Själv rensade jag rabatter och gick runt och mös medan alla runt mig arbetade inklusive äldsta barnet som kittade de sista fönstren och minstingen som målade trappan på gammelhuset. Den att-göra-lista vi kryssade av sista dagen gick inte av för hackor och nu tillbaka i Stockholm känner jag stor tillfredsställelse över sakernas tillstånd. 

Minus det faktum att jag på torsdag påbörjar min femton dagar långa strålningsbehandling som till skillnad från all övrig behandling kommer att ges på nya Karolinska a.k.a. bygget från helvetet. Jag gruvar mig å det grövsta. Jag, van vid puttriga Sankt Görans sjukhus med orkidéer i väntrummet, vänliga receptionister som söker ögonkontakt samt kundenkäter efter i princip varje besök ("Betygsätt din cellgiftsbehandling 1-10") noterade storögt nya Karolinskas sterila flygplatsliknande väntrum och det stumma bemötandet från en förhoppningsvis sommarjobbande receptionist med aktiva air pods i öronen. 

Jag tänker inte bli politisk här men Sankt Göran drivs av Capio som 2018 köptes upp av Ramsay Santé/Health Care (australiensiskt vårdbolag) medan Karolinska sjukhuset bedrivs som en offentlig förvaltning direkt under region Stockholm. Det känns. 

Det skickades liksom inte ut någon enkät efter besöket på KI. Då hade jag skrivit att jag tyckte att deras backslick till receptionist skulle avstå poddlyssnande under arbetstid och istället registrera ankommande patienter vilket han fallerade att göra så att jag fick ett frågande samtal av min sköterska 20 minuter efter utsatt mötestid.

Så detta är veckans utmaningar:

- Start strålning på terminal fyra.

- Min uppsägning.

Varför grämer jag mig inför min uppsägning, undrar vän av ordning. Detta har jag ju väntat på sen jag senast började jobba? Jag borde, varandes den jag är, göra en ordentlig scen där jag sjungande och dansande ger min arbetsgivare fräcka fingret. 

Men sanningen är den att jag innerst inne är en mes. Jag tycker att uppsägning är lika jobbigt som det i ungdomen var att göra slut. Lyckligtvis jobbar min andliga vägledare inom HR och igår förtydligade hon för mig: "De bryr sig inte. De kommer bara att tycka att det är skönt att veta vad de ska göra det vill säga att du inte kommer tillbaka och att de kan anställa en ny". På min fråga "Men ska jag inte ringa min chef åtminstone, och ge någon form av motivering?". "Absolut inte. Skriv ett mail, bättre för alla parter. Och återigen, de bryr sig inte". 

Så igår förberedde jag ett mail. Det är sakligt, trevligt men också med hänvisning till att jag kanske inte är så tillgänglig närmaste tiden givet min behandling men att jag gärna kommer in och säger hej när jag "landat fysiskt och mentalt efter avslutad behandling". Vilket naturligtvis inte kommer att ske.

På tal om min andliga vägledare, hon vars ekonomi nämndes i förra inlägget, har hon blivit riktigt FIRE-biten. Hon sprider till och med ordet vidare till andra och vill spara mer och mer. "Tror du att jag kan spara 20 000 kronor i månaden?" Hon gör mig nostalgisk i det att hon får en kick av att hitta nya områden att kapa och DIY:a. Som att lyssna på min 18-årings eskapader i Stockholms uteliv: Jag är både lite avundsjuk men samtidigt glad att jag inte behöver göra om det. 

Hur fortlöper din sommar? Dags att börja jobba snart och känslor inför det?

Mvh

EB