tisdag 19 juni 2018

Triss å sånt

För många år sedan (åtminstone tre...) spenderade jag i runda slängar 200kr per månad på spel & dobbel. Jag vet, skämskudde skämskudde...det är ju i det här fallet inte pengarna i sig utan det faktum att man per definition måste vara en under snittet begåvad människa om man ska ägna sig åt dylikt, för som de säger i filmen Casino - "sick or no fucking sick you knew people were gonna get clipped".




Jag har å andra sidan aldrig hävdad mer än högst genomsnittlig IQ så jag kan utan större ångest berätta mer:

Postkodlotteriet
Det här var en rest från tiden då jag bodde i dussinförorten och jag drogs med i någon form av prematur "grannyra" (vi vann aldrig något i mitt kvarter, förutom den där återbäringen på någon enstaka hundralapp då och då). Jag kan emellertid tycka mindre illa om det här konceptet än andra lotterier eftersom de ger rätt mycket pengar till välgörenhet.

Triss
Varje månad den 25:e köpte jag en Trisslott som jag lät ligga oskrapad i plånboken fram till den 24:e påföljande månad. På så vis kunde jag fantisera en hel månd om att jag i teori skulle kunna vara ekonomiskt oberoende utan att veta om det - men verkligheten kom ikapp mig vid nästa löning då jag skrapade månadens lott och alltid konstaterade förlust. Hade jag vunnit hade jag ju inte skrivit den här bloggen, då hade jag suttit med en paraplydrink i hand på Bahamas tillsammans med Roger Akelius.

Men när jag mötte Jesus började läsa Mr Money Mustache i maj 2015 drog jag båda plåstrena samtidigt och slutade upp med skiten. För att köpa lotter och spela är dubbelt dåligt - du gör av med pengar på ouppnåerliga drömmar. Jag orkar inte djupdyka i det men bara det faktum att endast 50% av svenska spels omsättning delas ut - och då i småsummor som direkt kanaliseras in i nytt spelande - borde vara en hint om att det inte är en konstruktiv hobby. Etter värre är att du lägger din framtid i slumpens händer, vilket tenderar att förslöa dina egna, påverkansbara handlingar för ett bättre och friare liv. Det enda positiva jag kan se med Triss å sånt är att man, om man gillar pinsam TV, åtminstone får ut någonting av att ibland kolla TV4-morgon.



Mvh/
FruEfficientBadass

måndag 18 juni 2018

Helgens städprojekt - Pysselskåpen

När vi flyttade från stort hus till liten lägenhet var ett av gisslen hur vi skulle få plats med allt pyssel. Mina barn befann sig då i kulmen av pärlande, ritande, limmande och flirtkulande. Vi löste det hela med tre väggfasta köksskåp som var på utgående på IKEA - de har samma svala ljusblå nyans som väggarna i vardagsrummet så när skåpen är stängda stör de nästan inte alls rummets harmoni. När man däremot öppnar luckorna störs ens harmoni.


Det framgår inte riktigt på bilden, men särskilt skåpet i mitten är en röra. Det kastas bara in saker lager på lager - gammalt pyssel blandat med tejprullar, garnnystan, limstift, you name it. Två Panduroboxar från i julas står staplade ovanpå skåpet eftersom de inte får plats i skåpet. Pyssel som inte ryms i pysselskåpet - kan ju driva en neurotiker till vansinne alla dar i veckan. Något behövde göras.

Så jag rev ut skiten, till soundtracket av Pocahontas (var tvungen att hålla barnen fokuserade på annat, annars blir det en massa jidder kring slänget). Å det var ljuvligt, att bara hiva halvårsgamla kreationer, omgruppera, ompaketera, återföra förlorade föremål till deras rättmätiga platser (exempelvis ett flertal muggar och glas). Vi har en gordisk knut att lösa i vår familj och det är det faktum att vi alla ritar och skriver mycket i olika block, men ogärna börjar rita eller skriva i ett block som något redan är ritat eller skrivet i. Lösning: Riva ut de sidor där saker är ritade eller skrivna på och låtsas som att det regnar. Och det funkade! Bara någon kvart efter rensningen sprang mellanbarnet och plockade ett block och utbrast förtjust "Kolla det här är ju tomt! Får jag ta det?" Ibland är jag bara för genial för mitt eget bästa.*

Ett annat problem är att våra barn ofta får pennor och andra ritdon i present, men att de är för snåla/oföretagsamma för att börja använda dem.** Därför händer det att jag hittar pennor av prima kvalitet liggandes, på gränsen till uttorkning, som inte kommit till nytta. Istället sliter vi på lågkvalitativa pennor av IKEA-typ i vardagen. Den här gången lyckades jag få storingen - som har cirka fem kilo mangapennor i sitt rum - att skiljas från en uppsättning Stabilopennor som vi kunde pytsa in i allmänna potten, vilket var en uppgradering av pysselbordet.


Jag gjorde också en överslagsinventering av vad som behöver införskaffas och kom fram till att vi troligtvis aldrig kommer att behöva skaffa mer färgpennor av typen som ser ut som blyertspennor men är i färg. Inte heller kritor. Däremot penslar till akvarellfärg och lamineringsplast.


Efterbilden kanske inte ser så raffinerad ut, men det blev ändå två soppåsar med skräp ut. Jag fick också in båda pyssellådorna som tidigare stod på skåpet. Mellanskåpet är nu mer hanterbart och på mellanhyllan ser du alla tomma block - nu är det bara att gå och hämta ett om andan faller på.


Riktig harmoni når man emellertid inte förrän luckorna är stängda. Se så elegant de glasförsedda luckorna smälter in i vägga? Längst ner till höger skymtar bilder på respektive barn - för att indikera vems skåp som är vems. Det här är också min bloggskrivarplats. Jag gillar att få hörnet av skåpet i tinningen när jag reser mig upp. Och jo, ni ser den bruna lådan till höger? Det är en IKEA-skapelse som går under namnet "tekniklådan". Här lägger vi alla paddor, mobiler och laddare som är på vift i lägenheten. Om ett barn påkallar min uppmärksamhet med orden "Har du sett..." säger jag alltid "Tekniklådan" eftersom det i nio fall av tio är just teknik de letar efter och eftersom jag hatar teknik på vift hamnar sakerna i regel i tekniklådan illare än kvickt.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Sade jag och håller tummarna för att hon inte ska minnas timmarna hon lade ner på teckningarna jag precis hade rivit ut.
** En negativ bieffekt av att ha en snålfan som moderlig förebild.

söndag 17 juni 2018

Mitt automatiserade kök

Nu börjar våra barn bli större så det är inte lika hysteriskt i vardagen som det en gång var. Men det finns en trång sektor och det är vardagar mellan 16:30-18:00, d.v.s. när vi ska ha sinnesnärvaro att producera middag för fem så att folk kan komma iväg på sina eventuella aktiviteter i tid alternativt inte börja klösa varandra i ansiktet på grund av hungerirritation. Eftersom vi båda jobbar är vi sällan hemma förrän 17:00 och då är det rätt kort uppstartssträcka. Och man vill ju gärna få andas ett par andetag, hänga av sig kavajen och ställa in skorna i garderoben, tömma sin handväska på allt sitt innehåll och lägga varje item på sin rättmätiga plats samt tvätta händerna och meditera fem minuter innan man drar igång köksbalunsen.* Jag har några hjälpmedel här:

- En trettonåring
- En riskokare
- En långkokare
- Papper och penna

Långkokaren Croc Pot har jag ju redan talat om, den är genial. Bara att ösa i och så är det klart när du kommer hem. Inget mer att kommentera på den.

Riskokaren är även den genial. Jag fyller den på morgonen med en extra skopa vatten så får det stå och götta till sig (utan värme) under dagen. Med hjälp av papper och penna skriver jag en instruktion till min läskunniga trettonåring: "Vänligen sätt i kontakt och tryck till "cook" på riskokaren när du kommer hem puss." Funkar varje gång.

Kokar perfekt ris varje gång - pris runt 250kr

Om vi känner för klyftpotatis (en favorit hos barnen), klyftar jag kvällen innan en batch som jag oljar, saltar, pepprar och lägger i en skål i kylen. Återigen författar jag en lapp: "Sätt ugnen på 200 grader klockan 16:00. Häll potatisen på plåten klockan 16:15." (Jag har då preppat med en djup plåt med bakplåtspapper på). När vi kommer hem vid 17-snåret är det bara att snabbt slajsa upp och steka kycklingen jag tagit fram för tining på morgonen och vispa ihop en kall sås med crème fraîche och valfri krydda så är det klart. Maten klar 17:45 om man så vill. Plus att det är en underbar känsla att promenera hem från jobbet och känna att middagen redan är på gång.

Ja, det var det. Har du några effektiviseringsknep i köksvardagen att dela med dig av?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Satan, vad jag är avundsjuk på Marie Kondo ibland. 

lördag 16 juni 2018

Sparandets likhet med bantning

Jag vill som ni vet gärna sluta jobba på vanligt 9-5-vis i förtid. Med detta sagt kan jag inte låta bli att reflektera över hur väl min sparplan gifter sig med mina neuroser. Som de flesta kvinnor med en tonår infallande under 80- eller 90-talet ägnade jag alldeles för mycket tid och mentala resurser åt bantning. Det var kombon supermodellerna och de usla kostråden (undvik fet mat och ät aspartam!) som bidrog. Men det var inte för att beklaga mig som jag skriver det här inlägget, jag var trots allt bara måttligt störd och klarade mig ur det rätt geschwint, men jag ville redogöra för en tes jag knåpade ihop i tvättstugan häromsistens.


Ovan t v "supermodeller", ovan t h vår svenska motsvarighet dricker "minimjölk" - en produkt som inte funkar idag


Tvättstugan har ingenting med saken att göra, jag råkade bara tänka därnere, en härlig upplevelse. När jag var 15-16 år höll jag stenkoll på mina kalorier. Varje dag en ny beräkning - hur många kalorier satte jag i mig idag? En bra dag åt jag lite, en dålig dag åt jag mycket. Men mitt i denna, utifrån sett dystra tillvaro, kunde jag ofta känna eufori. Den inföll när vågen pekade på ett kilo mindre eller när jag behövde gå ner en klädstorlek. Jag minns den absoluta höjdpunkten och det var när jag i skolgymnatikens omklädningsrum (som på pedagogiskt 90-talsmanér var utrustad med en våg) vägde mindre än klassens populäraste tjej som dessutom var HM-modell och mycket snyggare än jag. Men ibland kom det mörka dagar. Dagar då jag inte höll mig till planen eller när kläderna började skava. Eller när vågen oförtrutet tickade uppåt, trots alla åtgärder jag vidtog (nattliga löprundor och annat desperat).


Idag ägnar jag mig inte åt sådant trams. Nej, nuförtiden ägnar jag min tid åt att notera min spending per dag. En bra dag spenderar jag lite, en dålig dag spenderar jag mycket. Men mitt i denna, utifrån sett dystra tillvaro, kan jag ofta känna eufori. Det infaller när jag lyckas skyffla undan mer än 50% av min nettolön en månad eller när jag passerar ett nytt målstreck i portföljen. Den absoluta höjdpunkten inföll när jag gick om min tätaste kompis portföljvärde. Hon sitter dessutom i en av HM:s ledningsgrupper och tjänar mycket mer än jag. Men ibland kommer det mörka dagar. Dagar då jag inte alls håller mig till min plan utan har förslösat mig på krogen eller till och med tagit ett återfall av konsumerande*. Eller när min portfölj, trots att jag spar på som en MI30, bara minskar och minskar i värde trots de åtgärder jag vidtar (guld och annat desperat).


Följande parametrar är identiska hos FruEB 15 år och FruEB 42 år:
- Behovet av en plan och en målbild
- Behovet av att kvantifiera i siffror
- Behovet av regelbunden uppföljning
- Överdimensionerad glädje när jag rör mig åt rätt håll
- Överdimensionerad olycka när jag rör mig åt fel håll


Jag har kommit så långt att jag förstår att ovan är utslag av ett kontrollbehov. Min fråga till er är - tror ni att folk som ägnar sig åt "extremt" sparande är mer kontrollfreaks än befolkningen i stort? Vad blir då nästa projekt - train spotting?


Mvh/
FruEfficientBadass


*Händer extremt sällan måste jag ändå få påpeka.

fredag 15 juni 2018

Vi kan reda ut det

Innan jag börjar dagens inlägg vill jag bara nämna att jag, efter ett synnerligen briljant avsnitt av podden ChooseFI med idol J L Collins, valt att lägga till tre av Collins rekommenderade bloggar i min blogglista till höger. Det är Go Curry Cracker (länkar här till ett Mad Fientist-avsnitt med dem) som gick i pension vid 30-strecket och har ägnat sig åt resor i centralamerika sedan dess, Millenial Revolution (som älskar att "math the shit") och The Wealthy Accountant - lyss ny Newman - MMM:s revisor! Jag har inte hunnit ta tag i dessa än men eftersom de ligger på Collins best-of-blog-lista kan jag nästan gå i god för att de är bra (Go Curry Cracker känner jag till sedan innan men de andra är rätt nya vad jag förstår). Ett annat tips är att följa FruEB på...håll i er nu...INSTA! Jag har inte riktigt valt inriktning där än, men tror att jag kommer att bjucka på små sparknep från vardagen - knep som till och med är för små och potentiellt pinsamma ens för blögga. Och en till sak - imorgon drar vi till Italien - första utlandsresan hela familjen på sju år - så om jag är seg med att svara på kommentarerna är det för att jag är fullt upptagen med att inta vyer av typen nedan i kombination med vin en masse. Seeya!



Så, till dagens inlägg:
När jag lånade en väns hus i februari hittade jag nedan titel i bokhyllan. "Vi kan reda ut det! Hantera konflikter på fredliga och kraftfulla sätt" av Ph D Marshall B Rosenberg. I huset bor två chefer så jag antar att det bjuckats på litteratur i samband med någon utvecklande aktivitet av typen "ledarskapskurs" eller dylikt.




Alltså, bara bilden...jag blir helt matt. Som ett gäng anorektiska scouter som låtsas samarbeta. Well, vem är då denne Ph D Marshall B Rosenberg, undrar vän av ordning.


En pajas, visar det sig. På bilden ovan illustrerar han något viktigt med hjälp av handdockor. Det jag inser när jag kommer i kontakt med denna typ av skrift är att jag en gång i tiden tog till mig den här kunskapen med något som kan liknas vid kunskapstörst och entusiasm. Jag vill exempelvis minnas att jag läste en bok som hette "Fish" och tyckte den var bra. Om du inte läst "Fish" kan jag berätta att den handlar om fisk och att man ska ha kul på jobbet - voilà där sparade jag dig två timmars slöseri med livstid. "Myten om moroten" var också poppis i början av 2000-talet och om jag minns rätt handlade den om att man som chef inte kunde motivera sina anställda med deg vilket på ett praktiskt sätt korrelerade med ledningens agenda.  Men nu...visa mig ett stycke ledarskapslitteratur och det blir det sista du gör. Jag ser varje ansats i riktningen som ett hån mot mänskligheten: "Fattar ni inte att det är artvidrigt att bura in oss på kontor, det är därför vi blir knäppa och måste lösa knopar på svartvita omslag, handledda av idioter med handdockor trots att hen är närmare pensionsåldern!?!".

Min nästa ledarskapssatsning, efter öppningen av Hästberga Campus, är en liten tunn skrift som ska heta: "Du behöver inte lösa någonting - du är egenföretagare". Kontentan är enkel - du giggar lite här, du giggar lite där, konfliktfyllda arbetsplatser göre sig icke besvär. Varsågod, du behöver inte ens läsa boken, du har hela innehållet där. Jag ska bara skaffa rätt rekvisita så att jag kan turnera land och rike runt och föreläsa om min tes.


Mvh/
FruEfficientBadass

torsdag 14 juni 2018

Det är bäst nu

Ledsen att behöva berätta detta:

Vi har råkat in i onda tider
och världen har blivit mycket gammal och hemsk
Makthavarna är mycket ohederliga
Barnen visar inte längre respekt för sina föräldrar*


Ni som läst mig ett tag vet att jag är mer optimist än pessimist och har vid sidan av min dyrkan av MMM också en dyrkan av Johan Norberg. Jag skulle helst vilja citera hela boken Framsteg, men låt mig bara saxa en passage i slutet:

"Det är mer sannolikt att samma tioåriga flicka som lever idag kommer att nå pensionsåldern än vad det var för hennes föregångare att bli fem år gamla. Även om hon lever i ett av världens fattigaste länder har hon bättre tillgång till mat än en flicka i de rikaste länderna för 200 år sedan. Risken att hon ska få leva i extrem fattigdom har minskat från 90% till mindre än 10%. Hon går i skolan precis som nästan alla i sin generation, och analfabetismen kommer att vara utrotad under hennes livstid. Hennes föräldrar stöttar henne förmodligen så att hon inte behöver hoppa av skolan och börja jobba. Nu har hon också en bra chans att få leva i en demokrati, där kvinnor har fri- och rättigheter. Hon löper mindre risk att få uppleva krig än någon annan generation i mänsklighetens historia. Risken att dö i en naturkatastrof är 95% lägre än vad den skulle ha varit för hundra år sedan, och hon kommer inte ens att höra talas om någon större hungersnöd någonstans."



Så hur kommer det sig då att endast 5% av britterna i en undersökning från 2015 säger att världen som helhet håller på att bli bättre? 70% av svenskarna trodde fem år tidigare att den extrema fattigdomen och hungern ökat på global nivå och Trump talar om att göra "America great again" när USA i själva verket aldrig haft det bättre sett ur ett rikedoms- utbildnings och jämställdhetsperpsktiv.

Jag ska inte hålla er på halster längre, jag har svaret och jag är rörande överens med författaren: Det är medias fel, tralala tralala. Givetvis finns det ett privat vinstintresse eftersom dåliga och dramatiska nyheter som skrämmer folk säljer bättre än ljumma, goda, odramatiska nyheter. Men media är inte helt igenom beräknande, det finns också en alturistisk agenda när de "rapporterar om hålen i osten men sällan om själva osten". Bland annat citeras SR:s tidigare chef Mikael Österlund: "Det är vår plikt att prata om saker som är fel så att människor kan avgöra om det är på det viset de vill att världen ska se ut. Det är vårt jobb att berätta om avvikelser från det förväntade - vi förväntar oss att flygplan lyfter och landar tryggt, så vi rapporterar när planen kraschar."

Okaj. Så det är därför det inte blev några kvällstidningslöp i januari 2018 efter det första helt olycksbefriade flygplansåret 2017?

Och jag nekar inte till att det finns fördelar med att de avvikelser som sker idag rapporteras - vi får ju möjlighet att jobba för att förhindra även dessa. Men, som författaren skriver, detta måste balanseras med mer långtgående trender för att förhindra att vi inte blir ett gäng deppade dystopiker. För det är ett välkänt psykologiskt faktum att vi omedvetet låter det dåliga övertrumfa det som är bra. Vi minns heller inte att det var sämre förr - exempelvis vittnar journalisten Lasse Berg om det i boken: Han besöker en indisk by på 1970-talet och återkommer till en betydligt mer välmående by 30 år senare. Men ändå klagar en av intervjuobjekten över att det var bättre förr. Hon hade alls inget minne av att hon beklagade sig under intervjun på 70-talet...

Läs boken själv vettja, finns på ett bibliotek nära dig. Klart upplyftande läsning på alla fronter, utan att vara helleluja-sliskig.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Inskrift på en sten från Kaldéen, 3 800 år f Kr

onsdag 13 juni 2018

Sliding Doors

För ett tag sedan såg jag om 90-talsfilmen "Sliding Doors" med Gwyneth Paltrow. Du minns kanske - ena halvan av filmen skildrar när huvudkaraktären Helen hinner med ett tunnelbanetåg och den andra halvan av filmen visar samma persons liv om hon inte hunnit med samma tunnelbanetåg. Det var ju ett rafflande grepp vid tidpunkten för filmens tillblivelse och har blivit lite av ett begrepp. Åtminstone talar jag och mina vänner ibland om "sliding doors moments" för att beteckna ett inte alltid aktivt valt vägskäl i livet.


Jag funderar ofta på mina sliding doors-ögonblick. Vad hade hänt om jag inte börjat prata med den där Bålstatjejen i Notre Dame sommaren 1995? Jag hade inte haft mina små fröknar EB i det utförande de har idag, det är ganska säkert (och nej, det är inte Bålstatjejen som är far till barnen, men det finns en dominoeffekt mellan de två). Jag kan se ett antal sliding doors moments - både bra och mer ödesmättade (trafiksituationer eller om man råkat befinna sig nära en olycka av något slag). Till och med i sparvärlden har jag ett sliding doors moment och nu skaru få höra.

Jag jobbade ett tag i förlagsvärlden och i mitt jobb ingick att hålla mig uppdaterad med diverse litteratur. Jag bodde på den här tiden i en dussinförort och hade cirka 40 minuter resväg hem. En dag hade jag glömt min bok hemma och norpade något som råkade ligga i en random hög på kontoret. Det var "Vägen till din första miljon - alla kan bygga en egen pengamaskin". Jag har redan nämnt den här boken i ett inlägg jag kallar "En bok som förändrat mitt liv". Jag vidhåller att jag utan den här boken aldrig börjat intressera mig för privatekonomi eller sparande. Allt som kommit därefter - Rikatillsammans, MMM, Sparo, Snålcoachen, MI30, Frugalwoods, Jim Collins, de har kommit in i mitt liv för att jag senvåren 2011 råkade plocka på mig den här boken av Tobias Schildfat.

Ibland tänker jag på vad som hänt om jag istället för den boken valt något annat - senaste Viveca Sten eller gud förbjude - Denise Rudberg. Jag hade troligtvis levt samma ekonomiska liv idag 2018 som jag levde då 2011. Med andra ord - jag hade levt lön-till-lön, ständigt missnöjd över att aldrig nå i mål med konsumtionsprojektet. Jag hade troligtvis ägnat mer tid åt sociala medier och mindre tid åt verkliga relationer. Jag hade brytt mig om vad andra tyckte (det gör jag väl idag också men inte alls i samma utsträckning). Jag hade närt cirka 0 långsiktiga drömmar ("hönsfarm") och 127 kortsiktiga drömmar ("produkter på att-köpa-listan"). Jag vill inte bli tjatig eller sentimental här, men Tobias, I owe you bigtime. Om du kommer till Stockholm bjuder jag dig på krogen.



Läsarna - har ni några sliding doors moments?

Mvh/
FruEfficientBadass

tisdag 12 juni 2018

Sparandets pedagogik

Undertecknad gillar att spara men är rätt ointresserad av de tekniska detaljerna kring börsinvesterande varför ni ska undvika att ta kvalificerade börstips av mig. Det jag tycker mig se är att ekonomibloggosfären vidgats en smula på sistone, från att tala till redan frälsta (de som gillar att diskutera fundamentalanalys och P/E-tal*) till att på ett pedagogiskt sätt bjuda in nybörjare i investeringsvärlden. Minimalisterna, som har en stor följarskara av /antar jag/ företrädesvis kvinnor, hade för ett tag sedan ett par bra nybörjarinlägg. Korran skrev så kul om investeringar att bara en person med ett hjärta av sten kan motstå börsen efter det.

Exempelvis Riddar Cato

Några av de reaktioner/frågor jag får av vänner och bekanta när vi talar investeringar:

1. "Jag törs inte, det känns som om man plötsligt kan förlora allt, man hör ju om börser som faller."
2. "Jag törs inte, tänk om man har sparat ihop en massa pengar och så plötsligt ändras något regelverk och så får man inte använda pengarna för staten" (det sista sagt av min vän vänsterpartisten som uppenbarligen tror att en seger för V kommer att äga rum inom överskådlig framtid)
3. "Om jag skaffar ett ISK hos /random storbank/, omfattas då mina innehav av insättningsgarantin?"
4. "Måste jag manuellt fylla i min deklaration med aktievinsterna?"
5. "Vad är ens en ISK?"

Glappet är alltså rätt stort mellan mina vänners frågor och de diskussioner som förs på en random ekonomiblogg av lite mer traditionellt snitt. Och mina vänner är i regel högskoleutbildade tjänstemän. Inte, så som kan uttolkas ur meningarna ovan, inavlade hillbilliees med grässtrå i mungipan.*** Överlag diskuteras sparande och investerande med en grundton av ångest och frustration. Det är otäckt och besvärligt. Enklare då att sitta still i båten och lägga på hög på lönekontot. Då vet man i alla fall vad man har. Men som Korran säger på sin hemsida, det är ren kapitalförstöring och därtill astrist och ett absolut nono.

När folk kommer till mig och ber om investeringstips slussar jag dem numera till mitt inlägg som heter "Allt jag vet om börsen i en bloggpost". Det är nämligen i stort sett den kunskap jag har att förmedla. Och läser man J L Collins börsserie och Frugalwoods recension av J L Collins The Simple Path to Wealth, har man större förståelse för börs och investerande än cirka 98% av Sveriges befolkning. Särskilt större förståelse än de som någon gång suttit med mössan i hand hos sin nasare till bankman i samband med bolåneärende och samtidigt passat på att starta upp ett sparande hos samma bank. "Jaså jaha, det är Swedbanks fonder som gäller för hela slanten alltså? Vilken tur ni har som har lyckats attrahera de absolut skarpaste fondförvaltarna på marknaden precis hit!".

En gammal klasskompis till mig jobbade länge som säljare handläggare på en av storbankerna och vid en klassåterträff frågade jag hur snacket gick bakom kulisserna. "Fick ni spö om ni sålde för få egna fonder?". Njae, menade han, det var väl inte uttalad primäruppgift. Men visst hände det att de fick frågor uppifrån om deras egna fonder sålde för dåligt (vad nu det innebär).

Jag minns nu inte riktigt vart jag var på väg i det här inlägget. Jag tror att det var något i stil med att "gemene mans börsmognad är i regel mycket lägre än vad gemene man tror", "det är behjärtansvärt att folk blir pedagogiska i sammanhanget", "det finns inga dumma frågor etc" och "nu ska jag ge svar på de dumma frågorna" i luddig kombination. Så apropå reflektionerna ovan:

1. Att gå in på börsen är lite som att köpa sin egen bostad. Det är ett risktagande, men historiskt sett ett risktagande som lönat sig. Därav inte sagt att vi vet att det vid varje givet tillfälle kommer att vara en bra affär att köpa en bostad. Köper du en bostad precis innan ett prisras och måste sälja bostaden kort därefter, är det en dålig affär. Detsamma gäller börs. Jag tror vi är hjärntvättade av filmer av typen Wall Street i det att vi tror att börs är något som kräver att vi är på tå och agerar med ljusets hastighet. I själva verket är det precis tvärt om - det är de långsamma och trögrörliga som vinner. Därför är det bra att tänka långsiktigt. Buy and forget. För att fortsätta parallellen med bostad: Att lägga sina sparslantar på vanligt sparkonto hos banken är ungefär samma beteende som att skaffa hyresrätt. Det är tryggt och riskfritt, men du kommer heller inte att tjäna något på det. Är du extremt rädd för att ta risk föreslår jag att du, som ett led i din KBT, ändå investerar runt 20% av dina madrasslantar i exempelvis Avanza Zero. Om du efter ett par år med pengarna på Avanza fortfarande har svårt att sova på nätterna, sälj och stoppa in i madrassen igen. Men då har du i alla fall försökt. Hur du gör? Gå till www.avanza.se och klicka på "Bli kund" längst upp till höger. Det är helt gratis att bli kund och Avanza Zero har, som namnet antyder, inga avgifter. Det är därför jag rekommenderar den, inte för att jag tycker att det är den bästa fonden eller för att jag står på Avanzas lönelista.

2. Ja, eller så förintas vi alla i en kometkrasch.

3. Nej, börsplacerade pengar omfattas inte av insättningsgarantin. Insättningsgarantin gäller för madrasspengar, d.v.s. cash på storbankens konto, av typen lönekonto. Dina aktier och fonder ligger på en värdepappersdepå och är tekniskt sett små andelar i andra företag (ex. HM om du nu varit dare devil nog att köpa HM-aktier eller en fond, ex. Avanza Zero, som har HM-innehav). Det är dessa företags väl och ve du ska ligga sömnlös över på nätterna, inte din banks välmående ty den har ingen bäring på dina börsinnehav. Det är därför bra med indexfonder, eftersom det vill till att det går åt skogen för hundratals företag samtidigt för att dina fonder ska gå åt skogen. Det som är så bra med indexfonder är att det sker en kontinuerlig förnyelse av bolag - om ett av femtio bolag i fonden skulle gå i putten, ersätts det med ett nytt, du märker'et knappt. Till skillnad från om du lagt dina samlade besparingar i ett och samma bolag som går i putten - lång näsa.  Insättningsgarantin kan jag prata länge om, den är inte så ball som den låter, men det får bli ett annat inlägg.

4. Helt ärligt - här har jag dålig koll, har inte haft enskilda aktier på jättelänge. Men jag antar att det ligger förprintat som allting annat i deklarationen. Någon som kan fylla i kommentar?

5. Ett investeringssparkonto är som en samlingsplats för alla dina innehav - aktier, fonder, till och med vanliga sparkonton om du skulle vilja det. Så länge du håller pengarna inom ISK:en kan du flytta runt dem hur du vill utan att det blir deklarations-topics av det. Du skattar en låg schablonskatt hela tiden på en ISK, inte vid köp/sälj. Egentligen behöver du inte veta så mycket mer än att det för en vanlig svenne banan-sparare är överlägset att ha ISK. Ring till din banks kundservice så hjälper de dig. Jag har Avanza och tvekar inte en sekund att ringa deras KS med dumma frågor - de är snabba, trevliga och låtsas som att mina frågor är relevanta hur dumma de än är.

Mvh/
FruEfficientBadass

* P/E-tal: Potential delat med Egenskap för dig som inte är så haj**
**Har jag inte varnat dig för att ta börstips av mig?
*** Från och med nu kanske jag ska utgå från att jag har cirka 0 vänner

måndag 11 juni 2018

En helg utan bil

Hej hej. Ni kanske minns att ett av mina orosmoment i samband med bilens avskaffande var hur vi skulle klara oss ut till stranden i sommartider. Ni minns kanske också hur jag gick åstad och skaffade en shoppingvagn med hjul för inte alltför länge sedan. Nu ska jag för er visa hur dessa två element kan vävas ihop på ett nästan överjordiskt vackert sätt. Beskåda vår strandpackning:


Allt du ser på bilden, minus skogen och sanden, rymdes i rullväskan som lite malligt står och jäser i bakgrunden. Vi lassade in rubbet däri och tog den med oss på bussen ut till stranden. Det tog en timme. Med bil hade samma sträcka tagit runt 40 minuter. Så vi pratar inte stor tragik till följd av bil-lösheten, vi snackar 20 minuter några gånger per säsong. Kanske sammanlagt två timmars förspilld människotid om året.

En annan helgreflektion gällande sommar och att inte ha bil. Igår skulle jag ut i förorten och hälsa på en vän som köpt hus. "Cyklar du?" frågade hon. Först blev jag perplex - cykla, dit ut? Mon Dieu! Men sen tänkte jag om - varför inte? Enligt kartappen skulle det ta runt 40 minuter. Det tog en timme, men jag skyller på motvind*. Och lite nybörjarfel som att åka vilse. Men det var inte det jag ville prata om utan hur härligt det var att göra en cykeltur på det viset, utanför de normala spåren. Jag upptäckte att Lidingö hade två broar. Se så gulligt, den lilla spårvagns-cykel-gåbron:


Väl över bron åkte jag en helt bedårande sträcka med steniga stränder, bryggor och vacker utsikt (ehum...mot Värtahamnens gasklockor):


Jag tog en oavsiktlig omväg in i ett skogsparti med de lummigaste små stigar någon någonsin har sett:


Att jämföra med bilupplevelsen: Kliva i bil. Bränna över bro. Stiga ur bil. Inga måsskrin, inga salta stänk, ingen sol mot hud och inget humlesurr i skog. Vad jag försöker säga är att det jag ytterst fruktade med bilens icke-existens istället visat sig vara en källa till äventyr och glädje. Med detta stänger jag mina bilbryderier och konstaterar att för oss var bilen till mer besvär än nytta. Det slår mig också symboliken i detta och strävan mot FI - att köra på i ekorrhjulet med fast anställning, hög lön, dito omkostnader, sex veckors frihet per år, fancy gadgets av typen bil/ar och ett antal andra dyra saker och vanor, är lite så: Kliv in i bilen, bränn till motorvägens slut där den statliga pensionen väntar (med små rastplatsstopp på vägen). Medan ett liv i sus och dus Financial Independence-trocklande mer måste te sig som den här spartanska, om än livsbejakande cykelturen ut på ön.

Har du liknande erfarenheter av att avyttra bil?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Hur kan man ha motvind både dit och hem? Är vind verkligen så ombytlig?

söndag 10 juni 2018

Spar pengar på gå-bort-blomman


För någon vecka sedan skickade min vän Stina (i kommentatorsfältet känd som ”Stina Vini”) en bild på nedan blomprakt. Det är en mutation av två gåvor – en suckulentstickling hon fått av mig och en murgröna hon fått av någon annan. Så här skrev hon: ”Att få en blomma av en vän. Du tar bättre hand om den för att du vet att blomman är. Just från en vän. D.v.s. du vattnar när du behöver. Så den inte dör. Vilket de i vanliga fall gör hos oss. Du kan ha några på tillväxt att ta med när du går bort. Som du gjorde till oss.”



Med syftningsförtydligandet att jag tror att Stina menar ”gå bort på middag”, inte ”till de sälla jaktmarkerna” – visst är det vackert? 

När jag var i tonåren minns jag att min mormor brukade norpa skott när vi gjorde gemensamma utlandsresor. Dessa virade hon varsamt in i blött toalettpapper och la i en plastpåse för att sedan plantera dessa i kruka vid hemkomst. På så sätt hade hon mynta från Marocko och bougainvillea från Madeira hemma i köksfönstret. Oklart om man får göra på det häringa viset idag med alla EU-direktiv och GDPR. Any How, jag tyckte DÅ att det var ett mycket märkligt beteende.* Idag fattar jag precis. 

Andra blomsterexempel: Minns någon förutom jag Teskedsgumman-avsnittet då Birgitta Andersson får besök av en lömsk grannkvinna som i smyg kniper skott av hennes (Teskedsgummans) pelargoner? Stigmat, mina vänner, stigmat i att stjäla pelargonskott. Eller fröjden hos ett litet barn som kommer hem från dagis med ett rangligt solrosskott i en äggkartong. Den oproportioneliga stoltheten hos en mor**. Vidare fick jag för ett tag sedan ett par tomatsticklingar av Marknadsförar-L i den här fina burken. Så enkelt, så vackert, så ekonomiskt, så ekologiskt.


Bortsett från det vackra i gesten att ge bort en egen blomma i gå-bort-present, är detta vad jag vet bättre för miljön än att gå och tjacka asientillverkad inredning i närmaste galleria (eller finns det nya rön gällande växter och växthusgaser?). Det enda som behöver införskaffas är ett kärl att ha skottet/blomman i. Nedan kommer ett quiz:

1. Du ska gå bort på middag och ska ge bort en stickling du varsamt drivit upp. Rangordna nedan kärl från "bäst ur miljöperspektiv" till "sämst miljöperspektiv" (facit längst ner).

a Du tar en kruka du redan har hemma (efter att ha rengjort den noga så att du framstår som normal)
b Du åker till random galleria och köper en ny på någon av de fräna inredningsbutikerna
c Du köper en på loppis
d Du använder en burk du har hemma, exempelvis en gammal krossad-tomat-burk
e Du tar flyget till London för att köpa en kruka på Harrods
f Du går inte bort på middag, du tar ditt eget liv för att minska ditt klimatavtryck för all framtid***

I regel har man ett gäng krukor hemma redan och jag har under fyra års tid bantat ner krukbeståndet från husåren genom att ge bort köpeblommor i dem. Nu har jag kommit ner på skelettet och har bara de krukor jag använder operativt hemma. Så när det ska gås bort måste jag införskaffa krukor. Jag kör mest på loppisalternativet ovan. Om jag inte har vägarna förbi en loppis köper jag enklaste möjliga terrakottakruka på typ Plantagen eller Coop. Kostar runt en tjuga för kruka+fat. Passar särskilt bra om du ger bort kryddor. Om du har trädgård skulle jag låta krukorna stå ute en vinter bakom ett skjul e d där de inte stör ditt känsliga estetiska sinne – har du tur börjar det växa mossa och andra organiska beläggningar på och det är ju så Cumberbatchskt.


Vid ett annat tillfälle ska jag visa er hur jag gjorde en mini-kryddträdgård i en plastkruka och pimpade den till en komplett 65-års-present.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Särskilt då min primära agenda från dessa utlandsresor var att få med mig så många småflaskor sprit som möjligt. Jag gillar fortfarande små flaskor, men har därtill lagt detta med blomster på min repertoar. 
** När hen försöker sig på samma solrosodling och lyckas, om än inte lika bra som barnet som fuskat genom att få hjälp av förskolepedagoger..
***Nej vet du vad, var det där verkligen så lämpligt? Det finns GRÄNSER för vad man får "skämta" om. Tänk på att det finns folk som står på randen till självmord och detta kan vara den lilla puff de behöver för att verkligen ta beslutet?****
**** Men faktum ÄR ju att det är väldigt miljövänligt att ta livet av sig, förutsatt att man inte gasar ihjäl sig i garaget. Ett annat alternativ är ju att inte avla barn på löpande band. Är det någon som tackar de frivilligt barnlösa? Nehejdå, då ska det ifrågasättas och divideras. De ska ha medalj av kungen! 


a+d (enad förstaplats), c, b, e

Triss å sånt

För många år sedan (åtminstone tre...) spenderade jag i runda slängar 200kr per månad på spel & dobbel. Jag vet, skämskudde skämskudde.....