En intressant episod efter förlagshaveriet. Jag kommer hem efter mitt avsked, förtvivlad. Varför förtvivlad? För att jag fortfarande vid den här tidpunkten 2014 var ofrälse som ännu inte hittat Jesus i MMM och förstått att man måste ha frihetskapital. Estimerat belopp på sparkontot: Tre tusen. Löpande utgifter per månad: Runt trettio tusen.
Så vad gjorde jag? Det varje naiv människa gör, förlitar sig på sina sociala nätverk. Jag gjorde någon form av reach-out på LinkedIn, minns inte om jag bara skickade meddelanden till folk eller om jag la upp det som ett inlägg, men andemeningen var: "Jag har fått kicken, hjälp mig hitta nytt jobb". På den här tiden vårdade jag mitt LinkedIn och hade 500+ kontakter i smöret. Vad tror ni att jag fick för gensvar? Jag vill minnas att jag fick två reaktioner och de var av slaget "Oj, vad tråkigt att höra. Lycka till!"
Key learning: LinkedIn är en skrytkanal för floskelmästare, inte ett sätt att stötta varandra professionellt.
Jag fick börja kötta istället. Jag sökte nog en tjugo jobb i veckan i säkert en månad men sen rasslade det igång. Jag var på ett antal intervjuer och om jag minns rätt landade jag mitt nästa jobb redan innan jag jobbade sista dagen på förlaget.
Det här jobbet var mycket oglamoröst. Jämfört med den "fina" förlagsvärlden var det en smutsig, industriell bransch med kontor i förorten. Men äntligen nådde jag mitt dåvarande livsmål att bli försäljningschef (ignoranta fån).
Jobbet var inledningsvis bra. Jag fick i uppdrag att konvertera en grupp trötta innesäljare till alerta utesäljare. Det fanns ingen säljstruktur, inga KPI:er (om du inte vet vad det är: tacka din lyckliga stjärna och ignorera akronymen), inga mål. Med bakgrund i konsumentvarubranschen, en bransch som äter KPI till frukost, var det en relativt enkel match att med några enkla inspel framstå som en fixstjärna.
Min säljgrupp var lättarbetad (med ett undantag - men han rök ganska snart) och sa saker som att "Det har blivit så kul att jobba sen du kom, nu har vi något att göra!" (eller så var de bara goda manipulatörer som visste att stryka mig medhårs).
De första två åren här var faktiskt roliga. Jag hade en bra chef och mestadels vettiga kollegor i ledningsgruppen. Vår controller var lite av en mara men hon var också psykiskt sjuk (på riktigt) så det kan man inte hålla emot henne. Vi var ofta på tur med ledningsgruppen, exempelvis på vd:s lantställe i skärgården, där vi ägnade merparten av tiden åt att snacka skit och dricka rödtjut snarare än att avhandla affärskritiska frågor.
Det sjaviga stockholmskontoret till trots var detta del av en stor fransk industrikoncern och många möten var utomlands. På ett slott utanför Paris, ett châlet i Schweiz, en gård utanför Rom eller på ishotellet i Rovaniemi (det var 30 minus!). Det var en mäktig känsla att vara del av något så Stort (bolaget omsatte fyra gånger Ikea).
Men sen hände det tråkiga. Ironiskt nog precis samtidigt som jag fann Jesus, så det måste ha varit våren 2015. Jag var på en branschmässa och där fick jag svininfluensan. På samma branschmässa träffade jag den nye inköparen hos min största kund. Jag anade vid detta tillfälle inte att den flintskallige lille farbrorn var Kunden Från Helvetet (KFH). Jag har skrivit om honom förut men hittar inget av de gamla inläggen. Ni får bara tro mig på mitt ord att han var. Kunden. Från. Helvetet.
Samtidigt som jag låg hemma i tre månader med först svininfluensa, sen vanlig lunginflammation och sist mykoplasma och under denna tid trillade ner i kaninhålet MMM via Rikatillsammans, göttade KFH till sig på sin nya värdkropp, det vill säga min största kund, en kedja vars inköp motsvarade runt 40 procent av mitt företags omsättning. En nyckelkund vars smörjningsansvar låg på mitt bord.
Intet ont anandes kommer jag framåt senvåren tillbaka till jobbet och tänker att vi ska påbörja ett fungerande samarbete, jag och den nye inköparen. Ganska snart inser jag att den här mannen är av ett annat slag. Han är krävande, direktiv och hotfull. Redan efter några möten börjar han hinta att de ska ditcha oss som leverantör om vi inte sänker priserna. Det är ett evinnerligt tjat om dessa priser. Och jag fattar, det är en inköpares roll att dividera pris. Men det är också en inköpares roll att kvalitetssäkra relationen med huvudleverantörer, se till helhetsbilden med servicegrad och kvalitet, inte bara kronor och ören. Till detta var han oförmögen.
KFH hade flera verktyg i sin låda. Han gillade att sänka rösten riktigt lågt och tala lång-samt i telefon när han kände för att bitcha till sig. När kände han för att bitcha till sig? Åtminstone någon gång i veckan. Särskilt under industrisemestern, för att säkerställa att jag inte skulle få de av socialstyrelsen rekommenderade tre veckorna av återhämtning.
En liten man som kröp under skinnet på mig. Vid blotta åsynen av hans namn på mobildisplayen började jag att kallsvettas. När han skällde ut mig (vilket skedde ett antal gånger) fick jag en krypande känsla i fingertopparna och i bröstbenet.
Vid ett tillfälle hade vi ett telefonmöte (pre Teams) med honom och hans regionchefer samt våra interna kontaktytor då han genomförde ett nästan perfekt Hitler-i-bunkern-tal. Det började med namedropping av några leveransmissar från veckan för att sedan eskalera till hur sämst vi var i största allmänhet till att kulminera i någon form av spottande klimax om att han skulle sluta handla av oss (…om vi inte omgående sänkte alla våra priser).
Efter fyra år på den här firman sa jag upp mig. Jag gjorde ett försök redan ett år innan men då blev jag befordrad till marknads- och försäljningschef (ingen praktisk skillnad) och fick ett lönepåslag, så det drog ut på tiden. Det var underbart att säga upp sig. Bara tanken att slippa KFH var så ljuvlig att jag nästan kände mig berusad.
Rolig incident: Vi meddelar KFH att jag ska sluta under ett möte då våra respektive bolags vd:ar är med. Då vänder sig KFH mot min chef, vår vd, och säger något i stil med: "Men då får vi lära känna varandra lite bättre, du får ju vara kontakt tills det att ni rekryterat en ny försäljningschef" varpå jag ser hur min chef blir vit som ett lakan.
Min chef sa upp sig två veckor senare, utan att ha ett jobb att gå till. Han angav en massa andra orsaker, men jag är tämligen säker på att utsikterna att "lära känna KFH" var det som fick honom att få tummen ur.
Vid den här tidpunkten hade jag jobbat upp ett rejält FU-kapital. Jag har faktiskt den här firman att tacka för mitt stash. Inte bara hade jag en marknadsmässig lön. Jag fick vid två tillfällen en rätt fet årsbonus som gödde ISK:en bra.
Jag brukade tänka så om morgnarna, när jag gled in på det astrista kontoret. Om jag kom tidigt tog jag av mig skorna och slajdade ner för linoleumgolven på väg mot mitt kontor och utbrast (i mitt huvud): "TACK linoleumgolv för att du göder min ISK!". Lite som när MMM berättar hur han skuttade nerför trapporna på programmerarjobbet och tänkte något i stil med "Hepp, 200 dollar in i pengamaskinen!".
När man har ett stashmål kan den mest själadödande arbetsplats bli uthärdlig. Det gäller att skifta fokus från att tänka "Här går jag och tröskar i väntan på statlig pension må jag stå ut" till "Wow, det här stället göder min frihetsfond för varje dag som går!". Ögona på bollen.
Efter det att jag fann MMM/FIRE så tog jag jobbet på mindre allvar och började "leka" försäljningschef. Istället för att detaljförbereda ett säljmöte gick jag in och körde på volley. Jag slutade fylla i mallarna för utvecklingssamtal med motiveringen att...Ja, jag sa ingenting, utan min chef som vanligtvis var rätt stursk, blev rödflammig vid åsynen av mina blanka mallsidor och liksom fyllde i ursäkten åt mig: "Jaha, ok, du har inte fyllt i här men det gör inget, vi kan göra det tillsammans här nu under....mötet". Det var som att positionerna förskjutits när jag inte längre utstrålade undergivenhet.
Jag har för övrigt fortfarande kontakt med min chef. Vi pratar ibland om KFH och hans fall (han brände inte helt otippat ut sig).
Har du haft en Kund Från Helvetet?
MvhFruEfficientBadass
