Först och främst vill jag tacka alla er som bidragit med läsarmail under sommaren. Förutom att berika bloggen har det givit mig rejält med andrum. Jag hade hoppats att nu i augusti kunna återvända med tre inlägg i veckan och ett "happy ending"-inlägg om min mans sjukdom. Dessvärre har det inte blivit bättre. Inte sämre heller, det står bara och stampar. Efter en initial stafettläkarfadäs (nedtrappning existerande antidepp-medicin på tre dagar istället för rekommenderade sex veckor) blev min man kraftigt försämrad. Det är i mångt och mycket sviterna av relaterade utsättningsbiverkningar som läkarna nu försöker mota i grind med så kallad elbehandling (ECT).
ECT är ett fantastiskt verktyg då det ganska omgående lyfter en person med serotoninbrist ur det deprimerade tillståndet, eftersom själva behandlingen i sig boostar såväl serotonin som dopamin. Dessvärre är effekten inte permanent, utan behandlingen måste fortgå med så kallad underhålls-ECT tills dess att medicinerna sätter sig (vilket de inte alltid gör, exempelvis om patienten är i behov av medicinbyte). Under ECT:n blir man lite som en dement person, med svårt att skapa nya minnen. Det är alltså en pest-eller-kolera-situation för min man. Vidrig ångest i princip all vakentid eller temporär demens? Just nu väljer han det senare.
Vi hoppas ju på att den elbehandling han nu genomgår (den andra omgången) köper oss tid nog för dosökningen av hans gamla medicin (den som felaktigt fasades ut) att jacka rätt mot receptorerna. Men det finns inga facit eller garantier. Det kan mycket väl vara så att min man blir fortsatt sjukskriven under flera månader framöver, med elbehandling varje vecka för att hålla honom flytande. Om det visar sig att hans gamla medicin inte är verksam ens i maxdos behöver en ny prövas ut och som nämnt tar det sex veckor att fasa ut hans nuvarande preparat och uppskattningsvis två månader att se full effekt av det nya. Om inte heller den medicinen funkar: Repeat.
Det är med andra ord en rätt tröstlös situation vi befinner oss i. Främst för honom naturligtvis som inget hellre vill än att få tillbaka sitt gamla liv, börja jobba igen, övningsköra med barnen och träna dem i tennis. Men shit happens och nu får vi anpassa oss efter det.
Tro det eller ej, men jag har en FIRE-koppling även på detta. Jag har redan ältat hur skönt det är att ha en rejäl buffert när skiten slår i fläkten. Detta faktum kvarstår. Som ni vet är varken jag eller min man 4 procentregelfria, utan vårt liv i sus och dus bygger på att vi då och då drar in lite deg. Jag vikarierade och jobbade ju deltid förra året och min man har jobbat mellan 50 och 65 procent sedan flytten upp hit. Det har funkat för oss fram tills nu. Men i ett scenario där min mans deltidsanställning inte längre är aktiv behöver jag steppa upp mitt game. Jag har visserligen kapital nog att bekosta mina räkningar (kostnaderna relaterade till landethuset och barnen) medan min man dragit en annan del av utgiftsposterna (lägenheten och mat). Det är emellertid av yttersta vikt att han inte känner sig jagad tillbaka i förtid till jobbet utan att han får tid att verkligen bli frisk. Om det betyder att jag under en period behöver gå tillbaka och jobba är det ett billigt pris att betala, varför jag nu börjar snegla mot arbetsmarknaden (snacka om att göra en Living A FI).
Ser jag det som ett misslyckande? Både och. Tanken med vårt heltidsjobb-bryt var ju att kunna leva mer fritt. Ta vikariat, deltidsanställningar, plugga om andan faller på eller vara ledig i längre perioder för att exempelvis föda upp en ullig gullig kyckling eller klyva ved i lugn och ro. Så ja, det blev inte som vi hade tänkt oss. Samtidigt, den här situationen hade varit miserabel upphöjt till två om vi inte haft den ekonomiska slack vi nu har.
Med det sagt kommer jag nu att göra en bloggpaus. Jag har fortfarande gästposter kvar i utkast-korgen och jag har för avsikt att publicera dem någon gång framöver. Bara inte just nu. För även om det inte kräver så vansinnigt mycket jobb att kopiera in ett mail i Blogger och trycka publicera, är det ett moment jag inte riktigt har sinnesnärvaro för. Jag vet att ni förstår och jag är grandios nog att tro att ni finns kvar den dagen dimman lättar.
Om jag inte sagt det nog förr säger jag det igen: Ni är en fantastisk läsarskara. Ett särskilt tack vill jag rikta till de av er som nyligen gav tips om hur man får bort det förhatliga realist-filtret på en ny tv. Det är nu gjort med stor framgång. Min bild är nästan kornig när jag kollar på dvd, true bliss.
Jag anar också att idag är dagen då många av er går tillbaka till jobbet efter semestern. På grund av effektivt vaccinationsprogram utgår jag också från att många av er lämnar hemmajobbet och går tillbaka till ett kontor. Jag önskar er lycka till med jobbstarten och en höst full av matlådor och lunchpromenader i icke-kommersiella miljöer.
Mvh/
FruEfficientBadass
