Sommarhack: Nyhetsdetox

Att sluta ta till sig nyhetsprodukter är en av de bästa sakerna du kan göra för ditt välbefinnande. Det finns studier på det, jag orkar bara inte leta upp dem. Som du vet är jag stor fan av populariserad evolutionspsykologi och jag återkommer till det i min slutkläm. 

Nyheter är produkter likt yoghurt och tubsockor

Efter att själv ha läst journalistik och arbetat på redaktion kan jag anse mig att ha ett visst mandat att uttala mig i frågan. Så här:

- Även inom en konservativ nyhetsorganisation talar man om en nyhets tröskelvärde och den så kallade åfanismen (att mottagaren av nyheten ska utbrista, om så än i sitt hövve: "Å fan!"). En händelse som inte framkallar denna reaktion sållas bort i ett tidigt skede. 

- Fokus ligger på konflikt. Konflikt är i nyhetsproduktionssammanhang något positivt. Det kan handla om allt från krigskonflikter till jidder mellan två kändisar på Facebook. Konflikt säljer. Varför? Antagligen för att folk är dumma i huvudet, men det är min högst subjektiva åsikt.

- Det som händer idag är intressant. Det som hände igår är dött. Det som händer på lång sikt, det vill säga trender i samhället eller världsförbättring (eller för den delen världsförsämring) är dött. Det gäller att fånga här och nu. Det som levereras är alltså kortfattade brottstycken ur dagens händelseflöde. Ytterst sällan satta i ett större sammanhang. Gärna konflikter, katastrofer, olyckor, mord etc. Det vet du ju.

- Nyhetsmediernas främsta morot är att överleva. För att göra det måste man få in annonspengar och för att få in annonspengar måste man få in läsaren eller lyssnaren. Det gör man genom att servera nyheter som skrämmer, upprör och i undantagsfall lockar ("gå ner tio kilo på två dar").

- Även statligt finansierad media behöver ha folks uppmärksamhet eftersom ingen kommer att vilja bidra till public service om ingen kollar. M a o skulle det inte förvåna mig om public service försvinner, alternativt kraftigt reducerad, inom loppet av några decennier. Mina barn vet inte ens hur man tittar på tablå-tv. "Vadå, måste man vänta in ett visst klockslag?”. Med undantag av någon tweeniesåpa kollar de inte heller på programmen.

Nyhetsproducenterna vill överleva och du är nyckel

För att sammanfatta det handlar nyhetsproduktion om att attrahera och hålla kvar nyhetskonsumentens uppmärksamhet så ofta och så länge som möjligt. De budskap som förmedlas är dagsaktuella och i majoriteten av fallen, negativa.

Intensiteten ökar i takt med digitaliseringen. Ett mord du förr läste om i morgontidningen får du nu pushnotiser om. Sen läser du om det på olika nyhetssajter. Sen trattas det runt i sociala medier och på olika poddar och ledarsidor, i det fall man kan göra politisk vinkel på det. Och när dammet lagt sig är det dags för rättegång så på med maskineriet igen. Ett kaleidoskop av stimuli skapad av en och samma händelse som för bara en generation hade passerat på en dag. 

Är det inte bra då, att vältra sig i hur jävligt allting är? I viss mån ja, särskilt om nyhetsproducenten inte nöjer sig med att skrapa på ytan utan ägnar sig åt kvalitativ, grävande journalistik. Tumme upp på det. 

Men det inte är så bra för våra psyken att ständigt bombarderas med negativa nyhetshändelser i notisform, utan annat syfte än att dra dit målgruppen. Vi får lätt intryck av att "det var bättre förr" och andra vanföreställningar. Nyhetsmedierna vet att det inte var bättre förr. Av den anledningen kryssar man gärna förbi långsiktig data i sin nyhetsframställan. Det hade rent ut sagt blivit astråkig tidning om man grottat ner sig i positiva långkurvor av den sort som står att finna i exempelvis FN-data. De hade då sålt färre annonser och sen game over. Nej, skräck och underhållning är det vinnande konceptet för att hålla kvar nyhetskonsumentens uppmärksamhet och därmed annonsintäkterna.

Underhållning ja. Ni som läst journalistik vet ju att den går ut på att förmedla samhällsinformation, vara forum för debatt, granska makten och - vara underhållning. Det ska vara spännande att ta del av nyheter. Vad hände där bakom kulisserna på Paradise Hotel? Exakt hur gick styckmordet till? Dregel dregel.

Sen finns det ju i min mening mediahus som tar sitt uppdrag mer seriöst. Jag är själv en stor public service-anhängare (åtminstone radio- och poddelen) och jag tycker att Kvartal lyckas i sin ambition att föra en mer avancerad samhällsdiskussion där man bjuder in gäster från hela det politiska spektrat. 

Med det sagt. Utsätt dig inte för skiten. Om du inte redan gjort det, gör denna sommar nyhetsfri. Plocka bort pushnotiser och appar. Testa hur det går. Tro mig, under mina år som nyhetsdetoxad gick jag inte miste om en enda stor nyhet. Du lär bli varse. Men du slipper jiddret. Du friar upp hjärnan. Du kan läsa böcker. Du kan, om du verkligen vill förstå orsakssamband, utforska andra ej nyhetsproducerande källor för en större förståelse. Och att öka sin helhetsförståelse är en fantastisk hjärngymnastik. Jämför det med att ösa i dig sockerbitar (clic bait journalism) och äta en fräsch sallad (FN-data). I vanlig ordning rekommenderar jag också Framsteg (Johan Norberg), Upplysning nu (Steven Pinker) och Factfulness (Hans Rosling). 

Och om du är ute och går, lyssna på det här avsnittet i Joe Rogan podcast (#1309) där en av mina idoler, entreprenören Naval Ravikant, ger sin syn på bland annat nyhetsprodukter (76 minuter in cirka). Han säger bland annat:

"In our society, deceases are ones of abundance, not of scarcity. At times when we starved, if I got sugar that was a wonderful thing. If I got a piece of news or gossip that was interesting data, that would have helped my life and moved me forward. If I had a piece of entertainment, that would have been good. Now we are over exposed to everything. The way to survive in modern society is to retreat from it. There is too much society everywhere you go. In your phone, in your ears. Everybody is trying to program everybody. The only solution is to turn it off."

Så vad säger du, en nyhetsdetox under semestern? 

Mvh/
FruEfficientBadass

Från klarhet till klarhet med Kuckelimuck

I slutet av maj stod det klart. Jag var tvungen att göra en artvidrig manöver nämligen flytta över äldsta barnets ISK från Avanza till Kuckelimuck Bank. Varför? Det blev för bökigt – ja jag säger bökigt – på Avanza. Barnet är 16 och varje steg man kan skära ner för att förenkla sparandet i den här åldern är av godo. 

Ett problem i upplägget med att studiebidraget kommer in på Swedbank och investeringarna sker på Avanza: Det måste göras överföringar varje månad. Som ni kanske gissat gör inte Swedbank detta gratis. Herregud. Pengar till extern bank istället för att lägga dem på ett nollräntekonto hos Kuckelimuck, vad tänkte du? 

För det andra har barnet problem att som minderårig logga in med mobilt bank-id på Avanza. Vi fick istället logga in med en autentiseringsapp som bara gick att ladda ner på en apple-enhet vilket gjorde att barnet behövde tillgång till sin iPad inför varje transaktion. 

För det tredje har barnet inte så stora krav vad gäller funktioner. Det är Spiltan Aktiefond Investmentbolag för hela slanten och tro det eller ej: Denna fond HAR Swedbank faktiskt i sitt sortiment, så gentilt, det är ju inte ens deras egna fond.

Jag försöker kommunicera med Swedbank

Sagt och gjort. Jag mailade Kuckelimucks kundservice och bad dem göra ett flyttuppdrag. Jag fick ett raskt svar: ”På grund av corona har vi längre svarstider än vanligt. Vi besvarar ditt mail inom fem arbetsdagar.”

Okej. Låt mig bara bena i den här formuleringen en stund. Hur kan det ta fem (5) arbetsdagar att återkoppla? När jag under pandemin varit i kontakt med andra större etablissemang av typen transportörer och försäkringsbolag, har jag fått svar samma dag eller senast nästföljande. Det gäller exempelvis Apotek Hjärtat inför en TBE-vaccinering, ett företag som gissningsvis har en starkare koppling till pandemirelaterad rusch än en bank. 

Kanske är det ett sjukdomssymtom, att folk med covid gärna vill hänga med Kuckelimuck? En del säger ju att coronaviruset gör att man tänker irrationellt och destruktivt. 

Min gissning är emellertid att det snarare är färre som utför bankärenden i en pandemi, eftersom fokus snarare ligger på att fixa hem matvaror och hjälpa distansarbetande barn än att rodda med ej akuta bankärenden. Att påstå att en besvärande mängd fysiska bankbesök nu byts mot digitala är en något falskklingande förklaring eftersom:

1) Kuckelimuck i princip inte har några fysiska kontor längre så övertippningseffekten torde vara minimal.

2) I den mån de har dem är öppettiderna så begränsade att endast 90+-are ids ta sig dit i ren desperation. 

Min konspirationsteori är att de tar tillfället i akt att skära lite i kundservicebudgeten och då poppade pandemin upp som ett allmänt vedertaget svepskäl. ”Makes sense, pandemi, klart det blir tufft då för stackars storbank med staten i ryggen”, fram med röda spritpennan och organisationsschemat.

Jag blir mycket irriterad på Swedbank

Om ni nu tycker att jag verkar upprörd över ovan kan jag meddela att det bara är uppvärmningen till det som komma skall. För när jag efter de utlovade fem dagarna fortfarande inte fått ett livstecken från banken ringde jag deras kundservice. 

Jag ska för transparensens skull ge dem att de svarade snabbt, det var bara sex personer före mig i tonval #2 Spara, antar att de flesta tryckte #1 Låna, en avdelning hos deras kundservice de gissningsvis bemannar rikligt.

Men sen var det stopp. Med Kuckelimucks säkert på längden och tvären GDPR-certifierade betongbyråkrati kan man inte skaffa minderårig-ISK utan att besöka ett fysiskt bankkontor tillsammans med en eller flera vårdnadshavare. Vilket är mycket märkligt, av de skäl som jag kommer att lista nedan:

1) Som Kuckelimuck redan informerat om i sin mailservice, pågår just nu en pandemi. Det gör att man a) bör undvika onödiga resor och b) undvika att träffa andra människor. Långt ifrån alla orter i Sverige har idag ett Swedbankkontor varför deras lösning är att betrakta som pandemividrig i dubbel bemärkelse.

2) Kuckelimuck är betydligt större och mer resursstark än exempelvis Avanza. Ändå har de senare lyckats lösa problemet med minderårigs ISK på distans utan varken repressalier från FI eller smäll på fingrarna av...vad vet jag, EU. 

3) Kuckelimuck har systematiskt monterat ner merparten av sina bankkontor de senaste femton åren. Hur har man kunnat bedöma att detta är en framgångsrik strategi om man fortfarande vill tvinga in kunder på kontor? Vi har exempelvis inget Swedbank i Hudik. Vi har något som ser ut som ett Swedbank, samma logga und alles. Men när man går in där blir man utmotad med någon luddig motivering om att de visserligen delar art work, men är en annan bank, en ”Sparbankerna” vad nu det betyder. Lös er interna skit! Och byt logga om ni är en annan bank.

I valet och kvalet att ditcha Swedbank

För vår del är det inte någon stor sak. Vi tar tag i det någon gång i Stockholm framöver efter det att jag fått andra sprutan. Där vill jag minnas att de har åtminstone ett kontor som under mycket begränsade tider tar emot människor, ett stenkast från plattan. Ni kan ju tänka er klientelet. Palliativa farbröder och knarkare. Sist jag var där en sommar hade ac:n gått sönder och efter en timme ville även jag ta en sil.

En till konspirationsteori: Swedbanks intresse för sparande kunder är svalt. Man vill ha kunder som lånar. Helst bolån. Det är där pengarna ligger och det är inte jag som säger det

Jag har nu ett dilemma. Förenkla för barnets börshantering och med kräksmak i munnen flytta över ISK:en från Avanza till Swedbank. Eller helt enkelt avstå från det steget och förlita mig på att barnet vid 18 kan logga in problemfritt på Avanza och genomföra sina investeringar i en professionell miljö. Risken med det senare alternativet är att det inte blir några överföringar på grund av ung hjärna. Och överföringsavgiften från Swedbank kommer att bestå 4life.

Frågor till er:

1: Vad skulle du gjort? 

2: När tror ni (om alls) att vi kommer att kunna ha lönekonto etc hos en annan bank än Kuckelimuck så att man kan göra slut för gott?

Mvh/
FruEfficientBadass

Är det farligt att jobba?

Som ett led i min självterapi skrev jag för ett tag sedan ett inlägg om tjänstemannatillvaron och dess charader. Det var kul att läsa era kommentarer och favorit-akronymer från Corporate Sweden. Sen har jag fått en del kommentarer på mailen också. 

Läsarmail om inlägget

"Jag ligger i sängen och skrattar högt, med en klump i magen, åt senaste inlägget, på arbetstid... Ska klura ut hur jag ska rättfärdiga för familjen att mamma säger upp sig från hög lön med stor grad frihet och meningslösa arbetsuppgifter för att jobba i hemtjänsten med i bästa fall halva lönen, mindre ledighet och förslitningsskador på andra ställen än musarm och sittsår men där hjärta och hjärna gör high-five..."

En annan läsare skriver:

"Kort tanke som slog mig då jag läste dagen bloggpost. Det känns ordentligt artvidrigt att leva i den verklighet på arbetsplatsen som du berättar om i inlägget. Lägger man till allt stillasittande som är vanligt bland oss i västvärlden idag är blir man inte direkt förvånad över resultatet stress, nedsatt psykiskt mående.

Min reflektion är att när jag åkt ut på uppdrag till lite oroligare delar av världen är människor inte sena med att påpeka hur farligt det är. Visst, det vore naivt att tro att tjänstgöring i 'Land i Mellanöstern' eller 'Land i Afrika' är riskfritt, men frågan är om ett liv i konstorsbåset där du under 45 veckor per år inte kan påverka din dag, år efter år är mindre farligt? Ja ja, bara en tanke."

Utbrändhet bland tjänstemän

Jag jobbade ett tag i en global livsmedelsorganisation och av någon anledning var Skandinavien grupperat med ett antal länder öster om Polen av typen Ukraina och Kazakhstan. En medioker mellanchef i Danmark eller Sverige kunde göra raketkarriär genom att byta sin tjänst mot en betydligt mer imponerande sådan (insert akronym som börjar på C) genom att byta en tre-fem år  mot ett liv i dessa länder. Varje gång en sådan rockad var på gång minns jag att tugget gick för fullt i fikarummet. "Obehagligt, jag skulle aldrig vilja bo där", "Får man livvakt?".

Jag hörde emellertid aldrig talas om någon expat på vårt bolag (eller annat bolag) som dött vid utlandspostering. Inte heller blev de skottskadade i sina gated communities. Däremot kan jag på rak arm erinra mig ett tjugotal personer som sjukskrevs för psykisk ohälsa under mina fem år på företaget, och det uteslutande hemma i Sverige. Vissa var snabbt åter (av någon anledning gick det snabbare för de som drabbades i lite högre ålder). Men andra kom aldrig tillbaka, åtminstone inte till vår arbetsplats. 

Jag minns särskilt en ung kollega som verkligen la in högsta växeln på jobbet. Han klagade ofta på yrsel och försökte få läkarhjälp med att lokalisera problemet. Men man hittade inget fel på honom. En dag, mitt mellan två kvartalsrapporter som hans överordnade givit honom som "utmaning" trots att de egentligen var chefens jobb, slutade han att dyka upp på jobbet. Ett par månader senare kommunicerades det att han slutat på egen begäran. Jag vet faktiskt inte vad som hände med honom.

Eller på min mans jobb på den tiden han var kanonmat inom revision. Vid tre (3) tillfällen tillkallades ambulans till hans flådiga kontor i centrala Stockholm för att hämta upp kollapsade ungtuppar. Folk som alltså fallit ihop vid sina höj- och sänkbara skrivbord. Uteslutande män, som jobbat dygnets alla vakna timmar veckor i sträck i syfte att få uppdragets partner att kunna glänsa inför kund på utsatt datum. I sin strävan att själva en dag få nå molnfri höjd med partnerstatus och tillhörande fetlön. Men bara ett fåtal nådde dit, resten gav upp på vägen eller tvingades ur cirkusen av hälsoskäl.

Var försiktig

Psykisk ohälsa är ett skit. Jag har sett det på nära håll och jag kan inte tänka mig mycket värre. Jag minns att jag i min tjänstemannadagbok från sista året i ekorrhjulet skrev något i stil med följande:

"Nu är det bara att hålla styrfarten i ett par år till så är jag hyfsat i hamn. Fokus på psykisk balans. Om jag ens misstänker att jag är på väg mot burnout (boreout?) är det avbryt som gäller och det omedelbart. Inga pengar i världen kan kompensera för förlorat psykiskt välmående."


Det är nog inte så märkligt att vi underskattar riskerna med själadödande/stressande arbete. De flesta företag med självaktning jobbar med förebyggande arbete och arbetsmiljöfrågor som en del av sitt operativa arbete. Vilket, ironiskt nog, skapar ännu mer administration och det vet jag eftersom jag varit med i en sådan arbetsmiljögrupp. Behöver jag ens nämna att vi skulle fylla i flödesscheman och processbeskrivningar för att följa upp vårt så kallade EHS-arbete?

Underskatta inte risken med lågintensiv vantrivsel

Jag tror att detta välmenande arbete leder till dubbel stress för somliga. För vad har du att klaga på? En skolad ergonom har pysslat om din arbetsyta och din chef har skickat dig på ledarskapsutbildning hos en KBT-certifierad coach. Och så säger du att du mår dåligt och vantrivs? Mycket märkligt. Så du kniper käft och fortsätter med din compliance-rapport och planerar inför Q4:s forecasts som är ungefär lika tillförlitliga som om din femåring gjort dem vilket alla vet men ingen ids låtsas om. Tomheten inombords och vissheten om att livet pågår därute allt medan du blir en dag äldre även idag.

Stillasittande och meningslösa sysslor tär

Det ligger i människans natur att underskatta risken med odramatiska saker och överskatta risken med dramatiska saker. Det klassiska exemplet är veckan efter elfte september då alla och envar i USA valde bilen istället för flyget med ökad dödlighet som följd. Eftersom fler dör i trafikolyckor än i flygolyckor. Det känns ofarligt att sitta still 10 timmar per dag, men det är det inte. Det känns ofarligt att ta bilen till jobbet istället för att gå eller cykla. Det är det inte. Det känns ofarligt att varje dag känna en tomhet inför de uppgifter man satts att uträtta av sin arbetsgivare. Det är det inte. Stillasittande och meningslösa sysslor tär på kropp och psyke. 

I förlängningen kan det leda till såväl fysiska som psykiska åkommor. Och nej, det hjälper inte att du tränar järnet tre gånger efter jobbet varje vecka, du ska vara i rörelse regelbundet över dagen. Och nej, det hjälper inte att tömma huvudet hos psykologen en gång i månaden för att stå ut. Du ska inte STÅ UT. Du ska konstruera en tillvaro så najs och meningsfull att du inte vill ta semester från den

Men för att göra det behöver du bli rik först. Buhu moment 22. Get rich first. Sen, när du inte längre har den monetära knifven mot strupen, är du fri att skrädda fram ditt fantastiska liv. Semi-FI, Flamingo-FI om du så önskar. Så gjorde jag och det tog mig fyra år att nå dit.

Ta ditt liv på allvar. Underskatta inte riskerna med ett själadödande yrkesliv. Börja spara och investera för att inom en inte alltför avlägsen framtid ha byggt in manöverutrymme i ditt liv. Och minns att även själva resan är som balsam för själen. I samma sekund jag förstod att det var möjligt att gräva sig ut började jag kunna andas igen. Varje månadsöverföring till ISK:en var en vitamininjektion. 

Mvh/
FruEfficientBadass