Jag fixar skrivbordshörnan

Livet som arbetsbefriad fortsätter att leverera. Mina dagar ser ut ungefär så här, beroende på var i cellgiftscykeln jag befinner mig: De första dagarna är jag både speedad (av anti-illamåendemedicinen) och skör. Det ligger en aning sjösjuka i bakgrunden, jag har dålig kondition och har av någon anledning ont i skinnet. Dessa dagar ligger jag för ankar, minus korta promenader och ev. yogapass som mest är att likna vid tupplurar i ansträngning.

Runt dag fyra till sju har jag ont i kroppen och det har med den spruta jag ger mig själv dagen efter behandling vars syfte är att boosta bildandet av vita blodkroppar. Ni vet känslan när man har influensa och har ont i lederna. Precis så är det, minus feber. Inget som inte kan avhjälpas med ipren, så ungefär här börjar jag komma igång igen:

Jag vaknar av mig själv (oftast i okristlig tid). Jag går upp, gör te (har börjat bli likgiltig för kaffe) och myser runt lite i lägenheten (vädrar täcken bland annat, min nya lyx). Jag drar på mig pilateskläder (som yogakläder) och någon avlagd kashmirtröja och så fort det blir ljust går jag ut någon halvtimme. 

Väl hemma kör jag under starka dagar ett pilatespass och under svaga dagar ett yogapass. Sen duschar jag, vilket numera är lite av en cirkus då jag har en så kallad Piccline på insidan av vänster överarm (som en infart genom vilken jag får cellgift) och den ska helst inte bli blöt. 

Sen äter jag frukost och kollar datan. Alltid är det något skoj som händer. Ett tag försökte jag ha morgon-tv i bakgrunden men det var bara för outhärdligt så jag kör någon "Jazz in the background"-lista från Spotify. 

När jag har klätt på mig, sminkat mig och gjort mig så fin jag kan i mitt förfall brukar jag ta mig för något. Är det vecka ett i cykeln törs jag röra mig bland folk och då händer det att jag åker in till stan och promenerar runt. Om vädret tillåter har jag kapat en väns lunchrast för promenad på coronaavstånd.

Ibland går jag på museum. Jag var exempelvis på Liljevalchs vårsalong. Ibland går jag i kyrkan, det vill säga till Svenskt Tenn. Där kan jag bli sittande i en soffa och titta ut över Nybroviken och bara mysa. Jag köper inget, mitt hem är tillräckligt Svenskt Tennat för att kännas nervöst. 

Det händer att jag slinker ner i Hötorgshallen och köper en falafel med mig hem (ett ställe på nedre plan gör Stockholms i mitt tycke bästa sådan). Kanske svänger jag också förbi Fabrique på vägen till tunnelbanan och köper en halva levain.

Väl hemma blir det ofta en power nap på soffan, eller vissa dagar, en powerkoma på ett par timmar. Sen vidtar olika projekt. Jag har av rädsla för att bli sjuk inte haft barnen hos mig under mars månad så jag har haft fritt spelrum att ägna mig åt mina hobbies. Mina hobbies?

- Städa ställen i mitt hem vettiga människor aldrig skulle komma på att städa (som ovankanten på kaklet i badrummet där kaklet övergår i målad vägg).

- Städa kylskåpet och frosta av frysen.

- Putsa stövlar.

- Stryka servetter.

- Duscha blommor.

- Måla möbler.

Och det är vid den sistnämnda hobbyn jag stannar upp idag. Jag har ett svart skrivbord från Ikea som jag tycker rätt bra om. Ett Blocketköp till något av barnens rum för några år sedan. Barnet tröttnade och jag tog över. Bordet var fullt med repor och skåror, som att någon suttit och skurit med skalpell.

Jag hade två burkar färg hemma: En körsbärsröd väggfärg MV skaffat som färgprov när han skulle måla om en skänk. Han valde en annan färg så burken var full. Vidare hade jag en liten burk Gysinge linoljefärg i beige. Min tanke var att måla hela möbeln röd, för att signalera att detta skrivbord från och med nu ska gå i den kreativa lustens tecken, ej hemmajobb och Teams.

Döm om min förvåning när jag hittade detta, som jag trodde, "lönnfack" på bordet! Jag fick sen veta att alla omkring mig fattat att det är där kablarna ska gå och att det var på något vis självklart. Själv hade jag lindat kablarna runt benen för att de inte skulle hänga så fult. 

Jag tänkte att det kanske vore fint att måla insidan av lönnfacket (jag tänker ändå använda detta utrymme till mina juveler) i beige och resten rött. Men den röda väggfärgen fäste mycket dåligt på Ikeas plastfärgade bord. Däremot fäste linoljefärgen hur bra som helst. Det krävdes emellertid två strykningar för att det inte skulle skymta svarta streck under. Givet att linoljefärg tar några dagar på sig att torka tog projektet dryga veckan innan jag vågade ställa tillbaka grejerna. 

Jag lät emellertid lådorna vara röda, som en accent. Efter tre lager såg det okej ut. Jag hade köpt två överdimensionerade vita knoppar på loppis som jag tyckte kunde bli en "skojig" detalj till det röda, men de passade inte alls så de gamla fick bli kvar.

Jag passade på att måla om även min vita skrivbordsstol och klädde om sitsen med ett tyg jag köpte på loppis för 40 kronor. Tyget är av allmogestil med röda ränder, så det passade fint till. Jag vill passa på att tipsa om två loppisar jag tidigare inte kände till i Stockholmsområdet: Lindra i Bromma Blocks och Kyrkornas Second Hand på Ekerö. 

Jag tror att jag har skrivit om linoljefärg tidigare på bloggen och det apropå att den har en egenskap att patinera även nya möbler. En tråkig Ikeamöbel blir liksom mer genuin när linoljefärgen går på. Dessutom är det snudd på omöjligt att välja en ful färg. Minsta burken kostar 169 kronor och jag tror även att man kan få en mindre provburk för mindre. Jag målade om ett helt skåp med provburk en gång, färgen är vansinnigt dryg om man stryker ut den tunt, tunt som man ska (eller blandar med terpentin).

Nog om detta. Har du några potentiella hemmaprojekt på gång eller har du ett jobb i vägen?

Mvh
EB

Ninjapackning Nice

Till att börja med vill jag skicka en uppdatering om vassa palmen som enligt min bedömning fick kejsarens tumme upp i förra inlägget. I söndags kväll drog vi ut honom från väggen framför lysknappen och beskar honom enligt GPT:s alla regler. 

Nedan före/efterbild i hans nya hörn i MV:s övre hall. Nu ska bara skrivbordsstolen ut på Blocka så är jag nöjd. Den uppmärksamme kanske noterar att jag genom påverkansoperation även lyckats få Ikeakonsten från förra inlägget att den vägen vandra.

Vi baxade till och med in honom i badrummet där han fick en dusch vilket han verkade gilla för bladen slokade inte lika mycket nästföljande morgon. GPT tycker att vassa palmen nu ska stå soligt ett tag, för att rehabilitera sig. Så kom det sig att han äntligen fick dela fönster med fröken citronträd han haft span på i säkert ett decennium. Happy end.

Jag har ju redan slaktat månaden januari detta år och nu har turen kommit till mars. Mars är en riktig skitmånad. Inte bara utger den sig för att vara, om inte en regelrätt vårmånad, så åtminstone en månad i transit mot vår vilket är en stor lögn. Det är ju i mars man åker på de där riktiga snöblasksmockorna. Man slits mellan hopp och förtvivlan, förtvivlan och förtvivlan. 

Nu har årets mars i skrivande stund varit okej. Men det är vad jag skulle kalla en anomali. En normal mars bjuder på tjyv- och rackarspel och av den anledningen bokade jag och MV i höstas en marsweekend till Nice. 

När jag blev sjuk utgick jag från att allt i mitt liv behövde bokas av inom överskådlig framtid. Det var innan jag träffade min pragmatiska onkolog som tyckte att vi visst kunde åka till Nice. Att det rentav kunde vara bra för min behandling. [okej hon sa kanske inte det sista men det var så jag tolkade hennes tonfall] Genom att skjuta på tredje droppet ett par fem dar lyckades vi skapa en helg där jag mådde precis som vanligt. 

Jag tror att det skulle göra min cancer gott att förutom cellgift möta lite fransk fuckez-vous. Jag menar då att fransmännen, på samma sätt som att de oförstående rynkar på ögonbrynen åt min välmodulerade (?) sorbonnefranska, genom sin pregnanta arrogans kan locka mina cancerceller att självdö. Kanske är det mig ni ser i Blå hallen i december?

Dilemmat: Vi (jag...) hade bokat snålbiljetter med endast liten kabinväska åtta kilo. Vilket är ett problem då jag likt en deltagare i Gränsbevakarna gärna vill ta med mig hushållsvaror hem igen. Kanske inte torkade kohuvuden men mer de vanliga stapelvarorna tvättmedel (men lyssna, det är tvålflingor från Marseille!), saltet med valen på (för det är en så fin burk) och produkter ur världens bästa hudvårdsserie för vintertorr hud Mixa Bébé. Innan ni börjar ifrågasätta ekonomin i detta vill jag inflika att exempelvis valsaltet i butik kostar runt tjugan och på nätet ligger den för "reapris" 50 dollares.

Lösningen på dilemmat är enkel. Jag får helt enkelt packa oerhört lite kläder och maxa mina åtta kilo på torrvaror hem. Bara tvättmedlet är ju tre, you do the math. Av den anledningen började jag i mitten av mars att sondera nätet efter nya revolutionerande sätt att resa lätt och naturligtvis fanns det uppdateringar på den gamla weekendkapseln. Det man nu talar om är - tada - sudoku packing! 

Sudoku packing går ut på att man inför resa radar upp sina plagg efter genretyp i en sudokuformad matris enligt ett på förhand stipulerat mönster:

Tanken är att man ska kunna bygga smarta klädkombinationer enligt olika mönster i matrisen men om du frågar mig tycker jag att de gör det onödigt svårt för sig. Dessutom behöver jag inte 29 outfits till tre heldagar i ett vårigt klimat.

Jag lanserar därmed min unika weekendpackning. Minns var ni hörde det först: 

NINJAPACKNING

Ninjapackning har lika stor koppling till Asien som soduko. Men ordet låg bra i munnen, ungefär som fakirflyg eller gulaschbaron. Jag sammanfattar konceptet i nedan punkter:

- Ninjapackning utgår från att du i din bokning har en liten väska "att lägga under stolen" samt en kabinväska åtta kilo enligt standardmått. 

- Obs! Kör du på hardcore-snålvarianten gällande bagage, låt oss kalla den Harakiripackning (bara väska under sätet) är metoden INTE tillräcklig. Inte heller om resan kräver medhavda lakan. Ninjapackning syftar till att transportera största möjliga mängd luft nedåt kontinenten, men största möjliga mängd tvättpulver upp från densamme.

- Går att applicera om du ska vara borta max en [lång]helg i kontinentalt klimat. 

- Kan vara användbart vid såväl formella som informella resor (kostym är väldigt Ninja compliant).

- Tunga plagg bärs på kroppen vid avresa samt hemresa.

- Övriga plagg ska vara oerhört, och jag upprepar, oerhört nätta och skrynkelfria.

- Ninjapackning kräver omsorgsfull necessärplanering och reseförpackningar av denna typ.

Jag beslöt mig för att enbart ta med ett par byxor: Ett par jeans som jag också reste i. Detta är ett vågat drag för en skandiavisk kvinna i Frankrike. För går mina byxor sönder kommer jag att gå byxlös, då fransmännen gjort en poäng av att sluta tillverka kvinnonederdelar över storlek 36 (som de kallar 38). Detta för att psyka all världens kvinnor och det är också så de genom ett intrikat psykologiskt rävspel får oss att längta tillbaka till landet för mer förnedring. 

Ovan är min bas för alla fyra dagar. Blåjeans, ballerinas och en helt underbar långkofta jag fyndade på Stadsmissionen Hantverkargatan bara ett par dagar innan avresa. Jag hade ursprungligen tänkt ha en tunn beige trenchcoat men det var något med den som inte kändes rätt. Det låter som ett så perfekt basplagg och jag har ju testat mig igenom otaliga varianter genom åren, exempelvis originalets original Burberry som gamla läsare vet att jag efter åratal av oanvänd vånda till slut sålde vidare. 

Däremot den här historian, så varm (80 procent lammull, 20 procent polyester), är så mycket jag! Älskar konceptet långkofta. Och den har formen och känslan av en kappa. Ärmarnas muddar går dessutom att fälla ner så om det friskar på är jag varm däri. 

På resdagen lägger jag till ett svart underlinne, vit skjorta och en varm tröja i vinrött. Väl framme i Nice (redan klockan nio på morgonen) skalar jag bara av mig tröjan och kör skjortan under långkoftan eftersom det ska vara 15 grader. 

Scarfen är för övrigt också ett fynd från samma Stadsmission: En till synes äkta sidenscarf med handrullade kanter (det är så man ser kvalitén) för 119 kronor. Jag har den på hövve då jag saknar hår.

Dag två tänkte vi oss en tripp till Italien och då tyckte jag att puderrosa kunde passa.

Dag tre hänger vi antingen kvar i Nice för lite kultur eller så tar vi tåget åt andra hållet. Oavsett vilket, en grön skjorta i 100 procent polyester passar bra, då den inte skrynklar sig i resväskan. Hemresedagen har jag åter vita skjortan och den vinröda tröjan.

Sen skapade jag en gruppering av pyjamas, underkläder och mina favorittofflor, en trofé från boutiquehotellet Lilla Roberts i Helsingfors. De är nog närmare tio år gamla nu, still going strong. I kombination med den svarta Sellpyfyndade sidenpyjamasen, perfekt loungewear att dra runt i i vår lånade lägenhet med - host - terrass med utsikt mot Mare Nostrum. 

Några ord om sidenpyjamas. Det var min konstnärliga rådgivare som tipsade om detta koncept. Särskilt om man befinner sig i den ålder då man nattetid pendlar mellan kaminhett och frossa. Inte för att jag är där, jag är ju bara barnet och min onkolog säger att jag säkert har två-tre ägg av tvivelaktig kvalitet kvar att populera jorden med. Men oavsett ålder kan jag rekommendera det. Varför? 

Det är helt enkelt underbart att sova i siden, plus att du ser helt ok ut om någon skulle ertappa dig att gå med pyjamas mitt på dagen. Jag skulle drista mig till att säga att du ser glamourös ut, särskilt om du håller en dry martini. 

Tricket här är att - så som ni frugala redan vet är framgångsfaktorn bakom i stort sett allt i livet - tänka utanför boxen. Svenne banan (det var länge sen jag använde det epitetet, ser fram emot ras i kommentatorsfältet) kanske skulle glida in på Interwebz och någon lämplig sajt av typen Intimissimi och filtera fram exempelvis nedan:

En helt underbar silkespyjamas med snyggt fall och de där vita kantlinjerna jag är så svag för. Jag vet för jag har en, dock inte direkt från Intimissimi, utan från Sellpy där jag la en fjärdedel av priset för helt ok skick (den kostar ny 2 380 kronor). 

Det finns emellertid ett sätt att ytterligare lura systemet, nämligen att köpa en separat överdel (i en given färg) med en annan underdel (i samma färg) på Sellpy. Av naturliga skäl kostar separata delar mindre än vad de skulle kostat om de hängde ihop med sin parhäst eftersom ett komplett set har större lyskraft än ett halvt.

Så kom det sig att jag fick den svarta sidenpyjamas som syns i packningen ovan för runt 200 kronor, eftersom överdelen låg i en annons (märke The Sophie) och underdelen i en annan (Intimissimi). Underdelen hade dessutom hål i en söm, vilket ytterligare drog ner priset. Inget inte en nål och en tråd kunde fixa på under fem minuter. 

För vem köper en defekt pyjamasunderdel? Eller en random överdel? En galning? Ett geni? Bedöm ni. I skrivande stund hittade jag nedan separerade exempel på Sellpy (var noga med att filtrera på silke):

Det syns dåligt på färgerna, men detta är underdelen och överdelen till exakt den pyjamas som kvinnan kråmar sig i ovan, förutom att hela paketet går på 370 kronor (båda storlek medium). 

Hade någon på Sellpy bemödat sig med att matcha ihop dessa båda plagg till en och samma annons, hade prisbilden nog legat på nästan det dubbla. Men nu har de inte en någon plus att det troligtvis inte funkar i deras betalningsmodell. Provisionen från ett plagg går till en specifik säljare vilket kräver separat annons.

Byxorna hade visserligen ett hål i grenen så du hade fått investera några minuter i klädvård. Men 15 procent av nypris kanske kompenserar för det mankemanget. 

Pyjamas och underkläder packas i den tvättpåse som skymtar under de prydligt vikta trosorna. Jag har aldrig vikt trosor, det är MV som skämt bort mig med detta hemma hos sig och nu ville jag bara visa att jag kan. 

Necessären är komprimerad. Som jag redan nämnt finns fördelar med cancer och en är att man slipper packa såväl schampo som balsam och kam. Vilket betyder: Plats för ytterligare en saltburk på vägen hem.

Eftersom jag fortfarande har ögonfransar behövde jag emellertid packa maskara, men i övrigt är mitt smink nedbantat till ett minimum av gamla trotjänare. Det som inte kom med på bild är att jag också packade två uppsättningar örhängen som på ett effektivt sätt förändrar en outfit och här kan jag slå ett slag för de glamourösa lättviktarna jag såg på min svägerska på nyår (nederst nedan). 

De ser ut som metall, men är av plast. Inte helt billiga men väl värda pengarna om du vill undvika extended ear hole syndrome (något jag av en väninna fick höra har öppnat upp för en ny genre plastikkirurgi: Örhålsminskning). Dessa örhängen skulle i teori kunna steppa upp vald outfit till att bli lite mer kvällslig glam. I övrigt har jag morfars gamla Jaeger le Coultre, mitt Hermèsarband och två par mindre örhängen. 

Sen återstår den kategori grejer som Mari Kondo skulle kalla "komono" det vill säga "diverse". Här ingår från övre vänster till höger: En tygkasse (till mina shoppingrundor på Carrefour), laddare, power bank+laddare, pass, kortlek, teckningsblock och två pennor (så att man kan spela luffarschack), solglasögon, högtalare (som laddas med samma laddare som power banken). Allt utom högtalaren packar jag i den lilla väska jag lägger under sätet. 

Nu återstår bara att stresstesta min tes. Imorgon torsdag går flyget. För er som bara inte står ut med ovissheten kring Ninjapackning kommer jag att försöka lägga upp uppdateringar i form av dagens outfit (och eventuellt lite annat) på Insta. Jag tänker skapa en ny hashtag nämligen Ninjapackning, får se om den flyger.

Är du bra på att packa?

Mvh

EB

Pyssel hos MV

Det talas tyst om det, men det finns vissa fördelar med att få cancer. Man får exempelvis äta vad man vill. Så kom det sig att jag dagarna efter min första cellgiftbehandling fick möla i mig chicken nuggets, currysås från Willys och Fanta medan min gourmet till mansvän stillatigande fick se på. I vanliga fall hade detta beteende bemötts med vildsinta protester och föreläsningar om hur dessa nuggets blir till. 

Pastan är djurformad

Till protokollet vill jag föra att jag normalt sett inte går och trånar efter en femårings diet. Men behandlingen lockar fram min skuggsida.

Man har carte blanche till allt. Åtminstone såhär initialt, folk kommer att ledsna med tiden, varför jag smider medan järnet är varmt. 

Så kom det sig att jag fick min konstnärliga rådgivare att inleda obekväm social interaktion i Bad Gastein under sportlovet. Hon skickade en bild från en bar där jag tyckte mig se konturerna av den bartender som serverat dry martinis till mig och MV:n i somras. 

En något pinsam situation uppstod då vi vid detta tillfälle suttit och avhandlat en del privata angelägenheter i den klassiska förvissningen om att ingen i baren (vid denna tidpunkt: enbart bartendern) talade svenska. När MV var på herrarnas och jag beställde en runda till serverade nämnde bartender dem med ett servilt "Varsågod". 

Det visade sig att han var hälften portugis, hälften borlängebo! Vad är oddsen?! Nåväl, jag behövde få klarhet i om mannen i sms:et från min vän var samme dalportugis. Hon trilskades, men jag behövde bara putta till na:

Vidare har jag numera fria tyglar att ändra MV:s hem. Jag har naturligtvis redan släckt de mest akuta bränderna och det sedan länge. 

Redan vecka ett i vår relation såg jag till att befria hans köksbänk från smaksättare av typen fem sorters vinäger. Detta eftersom det ju finns skåp på bekvämt avstånd just för dessa. Det är därför man har köksskåp. 

Samtliga köksskåp (och några till) är sedan dess genomgångna, rensade, hyllplan justerade så att hen slipper lägga saker ner (det är därför det finns pluppar i skåpen) och ting har kategoriserats och fått sina dedikerade platser. Exempelvis finns nu alla tallrikar på ett ställe, alla skålar på ett ställe och färgburkar, trädgårdsgödsel och annat står där de ska och det är inte i köksskåpen.

Men i och med cancern kände jag att jag kunde levla. Han sa det rakt ut: "Du får göra vad du vill med mitt hem". Detta, i kombination med de kortisontabletter jag får inför behandling som, förutom att de på ett nästan kusligt sätt minimerar illamående, även har en viss centralstimulerande effekt. Jag har aldrig tagit det som kidsen kallar "tjack", men det är såhär jag föreställer mig det.

(Det här blir ett inlägg med många utvikningar inser jag). Jag var första gången helt oförberedd på detta.Tabletterna (16 st) skulle tas någon timme innan cellgift och jag passade då på att ta en kaffe på en kompis jobb i närheten. Jag kände mig anmärkningsvärt alert under mötet, jag liksom dröp av ord och fascinerades stort av varenda stavelse som kom ur min väns mun. 

När jag sen kom in på dagvården och mötte den förtjusande lilla sköterska som skulle exekvera droppet, var jag så vansinnigt intresserad av henne. Låt gå att jag även i vanliga fall är över snittet social och nyfiken på folk, men nu slog det i taket. Jag ville veta allt om henne och hennes hemstad, jag ville veta vad en påse cellgift kostade, jag ville berätta om mina studier i konstvetenskap och så vidare.

MV kom och hämtade mig efter behandlingen och trodde att han skulle behöva baxa en lealös spillra in i bilen. Istället möter han mig, eller som han kallade mig den dagen - turbotungan - älgandes ut ur sjukhuset, ivrig att berätta om allt jag varit med om. Och effekten höll i sig i säkert tre-fyra dagar. Glupande aptit, vaknade vid halv sex redo att ta mig an diverse projekt av det husliga slaget. 

Och det var så jag kom att äntligen rensa bland hans blommor. Detta var en lördag morgon och MV sov ytterligare några timmar vilket var tur, för han har grav separationsångest från menlösa växter. Jag kunde alltså begå mitt växtmord i fred och när han vaknade hade de redan legat i fem minus ute i soptunnan ett bra tag, inget att göra åt saken.

Hela växtdiskussionen började redan veckor innan när vi stod och betraktade de två vackert röda blommorna i hans köksfönster. Dessa kallas enligt ChatGPT "krotoner" men jag vet inte, tycker chatten verkar höfta allt för ofta. Oavsett vilket har dessa växter högt sentimentalt värde hos MV, eftersom han fick dem av sin mamma som gick bort nyligen. 

Som ni ser står de i en alldeles för liten kruka och vi började diskutera en rokad mellan krukor. Just då kom vi inte längre, men det var innan jag svalt kortisonet. Så tre dagar efter första intag rafsade jag ihop en drös växter från hans hem, varav den så kallade basilikan (inringad i rött) måste vara lägstanivån. Den står i en självvattnande kruka men inte ens det klarade den.

I grönt syns en samling ickeblommande orkidéer. Med ett undantag (som hade knopp) som jag återkommer till. I blå ring skottet till en tålig paradisväxt som även den kommer att få ny kruka och placering. I fönstret skymtar krotonerna och i mellangrunden, utan ring, två garderobsblommor på svaj. 

Jag har inte ens bevärdigat dem med en ring, så mycket ogillar jag dem. Garderobsblomma andas uppgivenhet som inget annat. Det finns bara en ursäkt till garderobsblomma och det är fönsterlösa rum. Dessa växter tog upp A-läge på en byrå på plan två, ett utrymme med fönster. 

Så efter att ha gjort mig av med oönskat gick jag loss på växtnäringspinnarna jag hittade. Det fanns två sorter: Gröna pinnar för gröna växter och röda pinnar för blommande växter. Eftersom det fanns både gröna och blommande växter i beståndet mortlade jag en mix av båda och blandade ner i blomjorden. 

Blomjord jag behövde dryga ut med en del torr jord från existerande krukor för att den skulle räcka. HALLÅ jag har inte påstått att jag är botaniker, jag kör lite på känsla. De som överlever min behandling förtjänar att finnas (och för transparensens skull ska jag tillägga att två av de växter jag hade för avsikt att vårda faktiskt dog under denna process, imponerande snabbt redan samma dag).

Det var här de dog, i duschen (otäcka historiska konnotationer). Ni vet att jag är en varm förespråkare för att duscha krukväxter. De ska i fem minuter stå i duschmiljö, men inte med strålen riktad mot jorden. Strålen ska slå vid sidan av växterna och syftet är att växterna - efter det att du duschat av bladen med svalljummet vatten - bara ska ta åt sig av den göttiga fukten. Efter fem minuter stänger du av duschen och lämnar dem där (stängd badrumsdörr) i 15-20 minuter så blir de som nya efteråt.

Det jag inte hade med i kalkylen var att MV:s duschblandare på nedre plan slutat fungera, så de stod dessvärre i isande kallvattenfukt i närmare en halvtimme. Vilket merparten av dem klarade, men inte två. Nåväl, resultatet blev som följer:

Krotonerna fick gott om svängrum i ett par vackra italienska krukor i grå terrakotta (de ihjälfrusna växternas krukor, Lex Den enes död…). De blev därmed förflyttade till ett annat fönster, eftersom fönsterbrädet i köket inte räckte till de större krukorna. Men enligt chatten är detta ett läge som ska passa dem bättre.

Paradisskottet får växa till sig i den självvattnande kruka som tidigare härbärgerade den döda basilikan. Jag har gott hopp om denna, mycket tålig växt med vackra, om än kladdiga, blommor.

Av de fyra orkidékropparna återstod bara en som börjar få en vackert lila knopp. Jag valde att ställa den på den plats som tidigare rymt de anskrämliga garderobsblommorna. Jag plockade ihop ett stilleben av det som fanns i huset eftersom ytan var helt blank och vit. 

Nog för att jag har en förkärlek för minimalism, men något måste ändå hända på en helt vit möbel mot vit vägg. I det här fallet hände en plastapa som håller ett blockljus och en tavla med svart ram. Orkidén står i en transparent glaskruka på zinktallrik, ni skymtar knoppen till höger.

Nu återstår bara min vita val, den växt jag kallar vassa palmen. Den skymtar till höger i bild nedan och för tankarna till kontorslandskap på 90-talet, möjligen väntrum på Folktandvården. 

Vassa palmen är ond. MV tror inte på mig men jag vet. Hans son vet. Varje gång man passerar lite för nära eller till äventyrs försöker tända lampan vars knapp sitter snett bakom vassa palmen, snittar han. Ett snitt så nätt att det knappt syns, så man kan aldrig samla bevis. 

Han ska bort. Men jag tordes inte släpa ut honom där i gryningen. MV tycker att vassa palmen gjort ett bra jobb genom åren i överlevnad och grönska. Jag säger att det är så maffian jobbar, de hämtar dina sopor, men till vilket pris? Vad säger ni, får vassa palmen vara kvar? Jag låter guds finger styra här, er vilja blir grund för beslut.

Mvh
EB