För ett tag sedan fick jag [låna] en bok av min vän Ankan som handlade om hur man hjälper fångar att återanpassa sig in i samhället. Ni känner säkert till termen "institutionalisering". Bland annat var det ju en rörande sekvens på temat i en av världens bästa filmer Nyckeln till frihet med Brooks som levt nästan hela sitt vuxna liv i fängelset och vid frigivning tog livet av sig.
"Institutionalized" may mean having the institutional syndrome, the psychological and mental health effects of living for a long time in an institution or similar.
Boken, skriven av Mart Jürisoo och Georg Uggleberg, är en samproduktion mellan Ekelids Förlag och Stockholms Läns Landsting och i inledningen kan man läsa:
"Efter en lång tid i förvar, med inrutade rutiner och höga krav ska fången plötsligt bestämma allting själv. Man ska bli sin egen arbetsgivare och motor samt den som själv skapar strukturerna i tillvaron. Det innebär att man bestämmer när man ska vara ledig men också själv vara den som finner nya aktiviteter. Frågetecknen och ställningstagandena är alltså många. Som blivande frigiven är det därför nödvändigt att orientera sig i den flora av möjligheter som finns. [...] Boken har flera syften; ett av syftena är att göra blivande frigivna bättre förberedda på och kunniga i att planera för frigivningsdagen - ekonomiskt, psykologiskt, socialt och fysiskt. Boken ska bistå med råd och exempel både inför och efter frigivningen och bidra till livskvalitet och mening under denna tid."
Fint alltså. Jag kan verkligen förstå att det är en omställning att gå från att vara frihetsberövad under lång tid för att sedan gå ut i absolut frihet, utan några som helst regelverk kring när man ska gå upp på morgonen eller vad man ska göra på dagarna. Gudarna ska veta att jag verkligen gjort mitt yttersta för att slippa kriminalvårdsförvaring i mina dagar. Fula kläder har de också. Jag tycker att det är ett fint initiativ av Stockholms Läns Landsting att beställa fram en sådan skrift. De beskriver sin målbild i inledningen:
"Stockholms Läns Landsting vill att varje fånge som blir frigiven ska känna sig rustad och väl förberedd inför det nya livet. Landstinget har därför i ett tiotal år (boken är från 2006) satsat på kurser för de blivande frigivna och också medverkat till att föreliggande bok kommit till. Förhoppningen är att den ska bli ett verktyg och redskap för den blivande frigivne att möta en av livets stora förändringar - att gå i pension..."
....eeh va? Pension? Ja ta mig tusan, jag har läst fel hela tiden, måste vara den där ögonmigränen som spökar. Läs om ovan två stycken men byt ut ordet "förvar"/"fängelse" mot "arbetslivet", "fånge" mot "anställd" och "frigiven" mot "pensionär". Så ska det ju vara, så dumt av mig. Boken heter för övrigt "Planera för pensionen" och ser ut som nedan:
Förutom att den har mer att önska rent formgivningsmässigt har jag lust att rulla den i lera av flera skäl, företrädesvis för den dystopiska, yet förnumstiga tonen. Hur är det möjligt att formulera det absolut vackraste som finns för en människa vid sidan av kärlek nämligen frihet, som om det handlade om ett "åtta brödskivor om dagen"- budskap. Jag må vara färgad av min sekt, men vad jag hör ovan är:
"Nu, goda men trötta samhällsmedborgare, har du stövlat runt länge nog på ditt skifte och det är dags för oss att ersätta dig med en mer produktiv enhet. Men lyss, vi lämnar dig ej i sticket! För att du ska känna något som - naturligtvis inte kommer i närheten av den arbetsrelaterade livstillfredsställelse du kände i produktiv tjänst men ändock - kan liknas vid "livskvalitet" har vi här låtit en blind formgivare paketera en skrift med tips och råd kring hur du kan strukturera din tid så att du i möjligaste mån inte blir en belastning för den friska och fungerande apparaten genom att gå och dra på dig en depressionsrelaterad stroke e d."
Okej, okej, jag fattar, alla är inte som FI-nördar som föredrar frisk luft, gig och lavar framför konferensrum med HDMI-kablar och tjänstebil. Vissa, företrädes 40-talistmän, tycker att livet blir tomt och meningslöst när de avtackats och gått hem. Jag förstår och accepterar detta. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på när Living a FI i ett klassiskt inlägg beskrev hur han, en tid in i sin tidiga pension "kände stor tomhet och saknad" och därför försökte återskapa såväl kontorsbås i grått tyg (han köpte "avlagda joggingbyxor på Goodwill") som chef (se bild, han heter Bruce och är en tubsocka på en herrbetjänt). Jag & Newman skattar nog detta inlägg som ett av hans bättre non?
Här kommer mitt råd till dig mitt barn, till mina riktiga barn och till alla som orkar lyssna: Lev ditt liv utanför fängelset så slipper du traumat som tydligen riskerar att uppstå när fängelsegrindarna öppnas.
Mvh/
FruEfficientBadass