Vardagsvärden

Det finns Industrivärden och det finns Vardagsvärden. Den förra är ett investmentbolag man bland annat får om man köper Spiltan Aktiefond Investmentbolag, en fond som hjälper mig på vägen mot sant ekonomiskt oberoende (det ursprungliga måltalet hägrar än). Vardagsvärden handlar om sköna (och helst snygga) kläder. Men som den Coco Chanelska sägningen ”Lyx måste vara bekvämt, annars är det inte lyx” antyder så går ofta komfort och stil hand i hand. Möjligtvis med undantag för saggiga mjukisbrallor, foppas etc. Jag har aldrig tyckt att sådana plagg är särskilt bekväma eftersom jag känner mig bulkig och ful i dem. Men jag har noterat att alla barnen gått igenom (två ur det tack och lov) mjukisbrallefas med hänvisning till just bekvämlighet. 

Jag är frusen och därtill kinkig med hudnära material. Det får inte stickas, varför lammull och övriga ullar går bort. Syntetiska material (med undantag för fleece) likaså. Merinoull kan passera, men bara nästan. Jag tycker inte att det värmer sådär jättebra heller och när det väl värmer blir det för varmt. Återstår: Kashmir. Jag har i nuläget två tröjor för sommarbruk och tre för vinterbruk. Exakt samma modeller, bara olika färger. Jag skulle tro att de snittar sju bruksår i min ägo.

Varför bära kashmir på sommaren? För att vi bor i Sverige, där det lika gärna kan vara 12 grader och snålblåst i juni. Dessutom anpassar sig kashmiren på ett magiskt sätt efter rådande temperatur. Är det kallt värmer den och är det varmt svalkar den. Det ultimata materialet. Snyggt och hållbart. Enda nackdel är priset (och att de ska handtvättas i balja, vilket har kommit att bli en kär ritual). En kashmirtöja (100 procent, inte något uppblandat skit) kan gå loss på tusenlappar. På Uniqlo kostar de en knapp tusing. Men på Sellpy kan du få en förägd för knappt hälften. I november köpte jag en vinröd i perfekt skick för 399 kronor. Det var på intet vis ett spontanköp. Jag har letat efter en vinröd kashmirtröja i klassiskt snitt i runt tre år. Visst har jag hittat dessa tröjor. Men de har varit nya med tillhörande prislapp. Men nu är den min, burgundy cashmere, och jag njuter varje dag jag bär den. Inte bara varje dag utan även varje timme och minut. Det känns som att den omfamnar mig med sina små lena gethår.

T v: Sellpy 399 kr. T h: Zalando 1 545 kr.

En annan sak som omfamnar mig är den bruna dunkappa av obskyrt märke jag köpte på Sellpy i somras. Jag förstår inte varför jag inte tänkt på detta tidigare. Dunkappa är ju Plagget För Mig. Över snittet varmt, går ner på låret för maximal täckning och dunet är så värmeeffektivt att det inte behöver bulkas upp till tjocka lager. Tidigare envisades jag med att bära vanliga vinterkappor i ulligt tyg som i bästa fall skyddade mot vind för att under rysskyleangreppen byta till en jättestor täckjacka av något sportmärke. En jacka så otymplig att jag knappt kunde gå rakt. 

I dunkappan ("Aigle" från Sellpy 270 kr) är jag emellertid i mitt rätta element. Efter att ha rippat loss tingeltangel av typen pälsrandad luva och ett poänglöst skärp, var det bara att stiga i och erfara den underbart milda värme som enbart oetiskta fågeldun förmår leverera. Till den köpte jag en vit halsduk i kashmir för 130 kronor. Noll stick och ok färgkombination. Till detta bär jag en vit stickad mössa med fleecefoder (loppisfynd, tror ej på lusöverföring via mössor, har med tre barn lärt mig hur de väljer att göra transit) och ett par skinnvantar med pälsfoder. 

Varför denna omständliga utläggning om mina vinterkläder undrar vän av ordning, det vill säga du. Eftersom dessa second hand-fyndade klädval ger mig värde i vardagen, vardagsvärden. Jag gläds KONSTANT åt att slippa frysa. Detta eftersom bibehållen kroppstemperatur är ett så kallat riktig behov. Du kan hitta det längst ner på Maslows behovstrappa till på köpet. Jmfr: Reashopping två festblåsor som kommer att hånle åt dig från garderoben i åratal framöver med prislapparna fortfarande kvar. 

Pengar är kung och då särskilt om de används på ett målmedvetet och riktat sätt i syfte att skänka just dig glädje och välbefinnande i just din livssituation. Jag har noll dåligt samvete för ovan inköp (även om dun inte är helt kosher tänker jag att kappan i fråga nog hamnat på tippen om inte jag köpt den, Sellpy pratade ner varan med ord som "fläckig krage" och "saknad bygel", saker jag knappt noterade). Nu råkar jag ha hittat mina drömplagg på Sellpy, men jag hade heller inte haft dåligt samvete om jag lagt 1 545 kronor på tröjan från Zalando eftersom jag vet att Pris Per Användning om tio år varit nere och snuddat på kronan. Ögona på bollen konsument, köp det du verkligen behöver och älskar. Bli varm och snygg till på köpet.

Har du lyckats med några Maslowkompatibla köp på sistone?

Mvh/
FruEfficientBadass

Näste man till rakning

Fjortisen har visat visst intresse (läs: stort intresse) för att tidigt få tillgång till sitt barnbidrag. Det handlar naturligtvis om villfarelsen att man för 1 200 kronor per månad kan leva som en kung och köpa allt skit på Plick och Shein och vad de nu heter, och ändå ha tusen kronor kvar. Jag var själv av den åsikten i den åldern, att jag skulle kunna förvalta studiemedlet mycket bättre än morsan. När jag sen stod där med egen budget var det inte lika kul. Liksom "Vinterkängor 800 spänn?????". Men living by trying, så jag uppmuntrar hennes initiativ. Med ett aber: Två hundra ska investeras i aktier varje månad.

Fjortisen får ISK

Därför påbörjade jag excercisen med att starta fjortis-ISK i november. Det var ganska enkelt fixat. Svårare att hitta hur man gör månadsöverföringen från Kuckelimuck och att skaffa mobilt bank-id (ej att förväxla med snarlika "säkerhets-id") vilket i vanlig ordning resulterade i en en timmes lång telefonkö med nämnda institut #hatakuckelimuck. Kan de inte på ett pedagogiskt vis förklara förfarandet? Jag menar, jag är inte mer boomer än någon annan, men att förstå att man a) först måste ge barnet "tillstånd" till ett säkerhets-id för att sedan få dem att b) själva logga in med nämnda säkerhets-id och begära eget bank-id, var en inte helt intuitiv kundupplevelse. "Ja, vi får en del samtal" som den stackars kundservicemedarbetaren uppgivet sa. 

Anyhow, ISK nu öppnad. Som vissa av er kanske minns fick äldsta barnet 50 000 kr på egen ISK på 16-årsdagen. I syfte att uppnå någon form av rättvisa förde jag till 14-åringen nu över värdepapper (Spiltan) till ett värde av 40 000 kronor. Väl medveten om att hon kanske landar över 50 000 på 16-årsdagen. Men hell, allt kan inte bli 100 procent rätt och riktigt hela tiden. Jag har också lagt in en månatlig överföring på 200 kronor från barnbidragskontot i Kuckelimuck till hennes ISK på Avanza. Eftersom hon nu har mobilt bank-id kan hon löpande gå in och götta sig i marknadens up and downs. 

Köpa själv eller auto?

En vän till mig har ett barn i samma ålder som min 14-åring, d.v.s 14 år smartass. Han är oerhört intresserad och vaken, trejdar i princip varje vecka. Hans börsavkastning har varit mycket god de senaste åren, även om morsan fortfarande leder med sina indexfonder. Poängen är emellertid att få honom varm i kläderna och intresserad. Min fjortonåring kommer enligt min initiala bedömning inte att uppvisa samma intresse för innehaven per se. Hon snackade lite löst om "Apple" men vi enades till slut om ett månadsuppdrag på Länsförsäkringar Global Indexnära (och i det fall hon får lite extrapengar i form av sommarjobb/presentpengar kan hon pinpointa specifika aktier). 

Däremot verkar hon uppspelt över att ha en så hisnande summa som 40 000 i eget namn. Min förhoppning är att hon då och då gluttar in på ISK:en och ser vad som händer. Går börsen ner får vi prata om det. Går den upp får hon känna på den. Hon frågade vid uppstart om hon fick använda pengarna och jag sa väl något i stil med att "pengarna är dina, men tanken är att de ska bygga framtida frihet så att du slipper bli någons bitch" MEN skulle situationen uppstå (ex. ett år med grym avkastning) så är det ju inte förbjudet att skumma ölen en smula och plocka ut en tusing eller två för conspicuous consumption. Varpå hon drog fram en bild på en svindyr dunjacka vilket helt förstörde stämningen i vårt finansiella samtal (särskilt eftersom hon för två månader sedan fick en i mitt tycke svindyr dunjacka) vilket hon försökte rädda med att det var "ett skämt" vilket jag tror så mycket jag vill på. 

I vilket fall. Barn nummer två sjösatt. Vad hon gör av det och vad som kommer att ske framgent är oklart. Men en sak är säker: Hon kommer vid flytt hemifrån ha mindre kontaktskräck med börsen än snitt-svenne-banan-utflyttaren. Bara att med några fingeravtryck kunna komma åt och se sina innehav, vilken grej. 

Tiden förbannat viktigt och andra truismer

En tanke som slog mig var också: Hur mycket mer värd är denna excercis jämfört med merparten av de ämnen hon för tillfället tillgodogör sig i skolan? Kämpa för betygen i all ära, men de största entreprenörerna jag varit i kontakt med under yrkeslivet har inte varit några skoless. Däremot har de tidigt förstått värdet av att bygga just värden, antingen i företag eller i investeringar. Det känns helt enkelt livsnödvändigt, såvida man inte planerar ett liv ur hand i mun. Med tanke på att fjortisen i nuläget överväger "nagelskulptris" som valid occupation känns övningen extra viktig. Inget ont om entreprenörer på nagelområdet, det finns säkert god intjäningspotential givet nutidskvinnans osunda fixering vid gelnaglar, men det är inte Boston Consulting Group-lön vi snackar om. Men som vi alla vet: Time in market is king och att börja vid 14 är inte kattskit. 

Har du en fjortis och hur nära är hen börsa?


Mvh/
FruEfficientBadass

Jag badar i min investering

I juni lämnade vår hyresgäst Stockholmslägenheten. Han var den Perfekta Hyresgästen. Inte bara betalade han under två år punktligt vår ockerhyra (trodde vi i alla fall, tills han flyttade till ett snarlikt objekt med nästan dubbelt så hög hyra), han visste också att hantera våra surmulna grannar. På slutet spelade han tennis med styrelsens allra knepigaste. 

Nåväl, det var en fröjd att få tillbaka lägenheten (trodde jag i alla fall, tills jag insåg att vi p.g.a. depression inte skulle få möjlighet att besöka den annat än under klandestinska blixtvisiter). En sådan hade jag och ett barn i början av november. Vi drog ner torsdag förmiddag, avverkade ett Stockholmsbaserat läkarbesök och drog hem direkt efter.

Det var en lyx utan dess like att lämna Hudiks grådis och glida in på Malmen som retsamt presenterade strålande sol från klarblå himmel, att dra på sig gympaskorna för en Djurgårdsrunda för att framåt kvällskvisten hala fram en burk medförd Lidl-pastasås och tillaga en enkel men härlig höstmiddag. Därefter hänge sig åt den ultimata lyxen nämligen ett bad i vatten som var:

a) jämnvarmt 
b) transparent
c) utan järnsmak

När jag sen låg och fläkte mig på sängen (fig 1) slog mig vansinnet i denna upplevelse. Jag/valda delar av familjen har snittat två dagar/månad i denna vattenlyx sedan juni. Lägenheten kostar runt tio papp i månaden. Är detta verkligen försvarbart ur ett frugal weirdo-perspektiv? För som ni säkert redan räknat ut era nördar, skulle detta belopp sparat i en indexfond med genomsnittlig börsavkastning generera mer än en miljon på sju år. 

Fig. 1

Varför just sju år? För att jag med historisk data vill bestrida påståendet ovan. När vi skaffade den här lägenheten 2014 (för sju år sedan), kostade den sju miljoner prick. Vi förstod redan då att vi gjort ett klipp, hur vansinnigt det än låter för er som bor norr om Uppsala. 

Som på en given signal pingade Booli in ett nytt uppskattat värde på stället i fråga bara någon minut efter att jag kommit innanför dörren denna novembertorsdag och indikerade att den nu var värd - trummelitrum - 13,3 miljoner. Jag är usel på huvudräkning men säg en ökning på runt 900 000 kronor per år sedan inflytt. Dra av 120 000 för omkostnader plus lite schablonskatt inför kommande reavinstbeskattning och säg att vi gått plus 600 000 kronor varje år vi ägt den.

Plötsligt känns det inte längre som kapitalförstöring. Låt gå att vi på intet vis kan räkna med denna ökningstakt framöver, det hade varit vansinne 2:0. Men det räcker med att lägenheten behåller sitt värde de kommande tio åren för att det ska kännas försvarbart att ha den. 

Jag älskar den, vilket är ett tungt vägande emotionellt skäl till att ha den kvar. Särskilt nu när den är plotterfri som en hotellsvit. Men jag uppskattar den också som investering. Möjligen har min hjärna genomgått ett mind shift. Från att se den som ett kostnadskrävande boende till att primärt se den som just en investering. Och då smärtar det inte att se tio lakan försvinna på bolån, el och föreningsavgift varje månad. Jag måste bara försöka lyfta blicken en smula, se de stora penseldragen. Då känns det till och med > ok. Som att jag likt svenne banan köpt in mig på en…vad heter det…lottorad? Andelsspel? Fast med betydligt bättre odds eftersom huset alltid vinner.  

Ett etiskt bryderi jag har är emellertid att vi de facto inte bor här. Jag ogillar själv tanken på en stadskärna med svarta fönster kvällstid. Bara i vår lilla förening om tiotalet hushåll är tre obebodda annat än under några veckor per år då deras ägare lämnar spanska solkusten för att fylla på restylane. 

Hur hade du gjort?

Mvh/
FruEfficientBadass