Ljuset är tillbaka ack och ve

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Kronans Apotek.

I min värld finns det två sorters människor. De som lever upp på hösten och de som lever upp på våren. Jag tillhör, som nog de flesta som läser bloggen vet, den förstnämnda kategorin. Krispiga höstdagar med klarblå himmel, vackert välskräddat mode och intellektuella ambitioner och projekt ("lilla nyår"). Solstrålar genom milt färgsatta trädkronor, skymning runt middagstid så att man kan tända ljus och brasa, grytor och rödtjut, dimma och doft av multna löv, the works I love it. Våren, eller snarare den tid som gränsar mellan vinter och vår, är hemsk. Mars har alltid varit min hatmånad och i år känner jag för att peta in februari av bara farten. Ljuset gör sin ankomst inte i försiktiga små trevanden utan att likt pulverblixt i en gammal lådkamera explodera rakt in i tillvaron, varvat med blygråa dagar med brundassigt snöslask eller som nu, bitande, obarmhärtig iskyla. Och solen är inte snäll, den lyser på mina fönster som jag nu ser har utsatts för monsterslem under hela vintern. Den lyser in i mitt, trodde jag, städade vardagsrum och exponerar varenda dammkorn, varenda liten fläck. Den lyser in i mitt psyke och blottar min lealöshet som jag så behändigt kunnat dölja i midvintertid genom att gå och lägga mig klockan 21:10. Varenda skavank ligger som på operationsbordet (eller borde göra det). I veckan var jag hemma med sjuka barn och råkade då få en skymt av mig själv i den onådigt upplysa badrumsspegeln.


Jag var precis på väg att dra ner rullgardinerna i TV-rummet för att, femton år för sent, se säsong ett av Sopranos, när jag insåg att jag var tvungen att vidta åtgärder. En frisk promenad i fem minusgrader? Uppbygglig litteratur? Spela schack med de sjuka barnen? Nay! Jag säger som amerikanarna i krigsfilmer från 80-talet: Nuke them! I samband med ett besök till ortens apotek för att köpa medel mot bandmask (kisse) skaffade jag förstärkning på kemifronten:


Permanent hårfärg - the bliss, den enskilt största anledningen till att folk idag upplevs som yngre än förr då en 50-åring såg ut som en 70-åring. Och till höger - enzympeeling från Emma S. Som ni vet gör jag stor sak av att lägga typ ingenting på hudvård och köper i princip bara två saker: Nivea Soft och Nivea Wash. Ljuvliga produkter som tillsammans går på mindre än en hundring. Men i mitt tidigare liv, det innan jag blev en frugal weirdo, konsumerade jag en del hudvård. Inte jättedyr sådan, men jag gjorde som de flesta kvinnor, tröstshoppade på Kicks och kom hem med än det ena, än det andra.

Under en period, tror det var när de började säljas på Åhléns, började jag använda Emma S:s produkter. Allra mest gillade jag enzympeelingen, som då såldes i vit tub. "Gives your skin that extra glow" är inte bara bullshit. Det jag gillar med den är att den är så snabb - en minut bara och sen skölja av. Redan några sekunder efter att du applicerat den börjar det pirra i huden och när du sköljt av den känns huden ungefär som när du varit ute lite för länge i solen: Det bränns och stramar lite. I love it! Och rosig blir den å, det är precis som att det bränts av en grå hinna. Om du vill testa den finns den även i Kronans Apoteks nätbutik och genom att använda denna länk ger du mig spons. Emma S. enzympeeling för 300 spänn, kanske inte helt frugalt. Men när jag konfronterades med mitt jag igår kändes det som att alternativet var en enkel biljett till Akademikliniken och där börjar prislappen på 15 000 och då får du bara ena bröstet lyft. Mitt estimat gör gällande att peelingtuben kommer att räcka till cirka 12 omgångar vilket ger en styckekostnad på runt 25 kr vilket är ungefär 1 175 kronor mindre än vad min tidigare ansiktsbehandling kostade, så allting är relativt.

Jag råkade också se att Kronans Apotek fram till och med den 3:e mars kör kampanj (25%) på alla La Roche Posay-produkter som är fantastiska för känslig hy som min som har anlag för såväl dermatit som atopiska eksem. Jag har ju vid ett antal tillfällen lyft linjen "Toleriane" och jag såg en för mig ny produkt - färgad dagkräm - för 160 kr (ord. butikspris 230 kr) i det fall du är nyfiken och vill testa konceptet.

Färgad dagkräm Toleriane 160 kr. till 3/3

En annan produkt som min konstnärliga ledare brukar köpa till mig i Berlin är Lipikar body lotion, som för övrigt var panelens favorit hos Testfakta. Enligt min vän är detta en erkänt poppis produkt bland Europas seniora diabetiker, vad nu det har med saken att göra.

Lipikar body lotion 129 kr (ord webbpris 160 kr)
Hur blev då resultatet? Jamen jag blev ju dösnygg:



Man ska i sanning inte underskatta placeboeffekten. Jag kände mig genast psykiskt mer stabil. Och med min nyligen inköpta ögonbrynspenna från HM för 50 spänn lyckades jag ge illusionen av att de (brynen) inte är helt söndernoppade redan vid 15 års ålder och så var jag på bana igen. Eller...inte helt. Jag gick ändå och la mig och sov i tre timmar, endast avbruten av barn som kom in och väste "mamaaaaaa" som att man skulle behärska konsten att kommunicera med dem utan att vakna. Men snart...då är jag tillbaka igen, trots det där förbannad ljuset.

Får du energi av den här tiden på året eller blir du som jag, katatonisk?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag pratar med min man

Passus: Apropå de diskussioner vi hade förra veckan med läsarfrågan "Rädsla för förlorad identitet vid FIRE" för att inte tala om IGMR:s pausinlägg från den 22/2: I helgen hörde jag ett Tim Ferriss-avsnitt som tangerade frågan. Det handlar mer specifikt om utmaningen hos högpresterande personer att känna sig nöjda och inte fylla på med en massa när man väl rensat schemat från tingeltangel. Kan rekommendera det om du har någon timme att slå ihjäl på väg till jobbet som du BEHÖVER FYLLA för att riktigt vara EFFEKTIV.

Nu i februari har min man haft vänligheten att skjutsa mig till stationen, särskilt de dagar jag bär strumpbyxor. Vi har då haft tillfälle att umgås på vuxenvis, vilket fordom hade betytt naket men i en trebarnsfamilj betyder att man kan prata med varandra i hela meningar. Som ni vet jobbar han deltid som ekonomitant på ett företag på orten, har noll personalansvar, i princip inga möten och stortrivs. Antal timmar är dessutom flexibelt och han bestämmer när och hur han vill jobba. Nackdel = han får ingen lön när han inte jobbar. Men det rör honom inte i ryggen givet att han har sitt stash om en månad skulle bli skral. Som januari exempelvis då han fick ut åtta tusen på grund av extensiv julledighet.

Men nu var det inte om min mans ekonomi vi skulle prata om utan hans allmänna hälsotillstånd. För jag frågade honom om han någonsin kände måndagsångest längre och svaret på frågan var nej. "Det var länge sen". Kan tyckas som en bagatell kanske, men alla som regelbundet drabbas av måndagsångest vet vilken surdeg det är - det lägger en blöt filt över den tid man har ledig (eftersom den ofta börjar redan under helgen) a.k.a. Lifvet och vad glädje har man av livet om man inte får glädjas åt det?

Min man signalerar inte stress på samma sätt som jag (med uselt humör) utan vänder den inåt. Enda signalen vi utomstående får är att han slår ner blicken i marken och tvångsmässigt börjar tvinna sin lugg. Rätt intressant ur ett antropologiskt perspektiv, det är som att se en fågel i sitt habitat och jag kunde nästan höra David Attenborough i bakgrunden när vi förr satt vid frukostbordet måndag morgon: "As you can see, the male is preparing for his week in the compound by twisting parts of his ornamental fur...".

I vilket fall, han erfar inte måndagsångest och trivs rätt bra med sakernas tillstånd. Vid sidan av sina gigtimmar ägnar han mycket tid åt tennis, piano och att rodda hela vardagsmaskineriet, så jobbet är mer att se som en liten del av ett annars rätt omväxlande liv. Dessutom har han ganska mycket kontakt med gamla jobbet på grund av ett konsultuppdrag samt ett pro bono styrelseuppdrag som gör att han får komma till stan ibland och klä sig i fina kläder. Kort sagt - en ganska soft yet tillfredsställande tillvaro för han.

Vi kom då in på ämnet framtid. Eller JAG kom in på det, eftersom min man i regel inte planerar mer än en vecka i taget, medan jag gör sovjetiska femårsplaner. Jag frågade då hur han såg sitt yrkesliv om vi skulle flytta tillbaka till Stockholm om ett par år (vilket ju var arbetsplanen). Skulle han kunna tänka sig att ha ett dito jobb även där? Eller känns kundreskontragigget i Hudik okej just för att det är Hudik, lite i skymundan?

Jag ska inte påstå att han hade ett klockrent svar på den frågan (se punkt: Planerar en vecka i taget), men det verkade faktiskt som att han skulle känna sig fine med det. De aspekter som gör att min man i dagsläget inte sluter sig inom sig själv och snurrar lugg är, enligt mina observationer, dessa:

1) Avsaknad möten
2) Avsaknad personal
3) Total flexibilitet i schemat

Vilket korrelerar ganska exakt med vad en av er nämnde i kommentatorsfältet för något år sedan: Var inte chef. Ha ingen chef. Gå 6 km om dagen. Nu har i och för sig min man en chef (viktig distinktion: denne bryr sig inte om var eller när han jobbar eller ens hur mycket han jobbar, så länge lönerna betalas ut och fakturorna går iväg), men min man är ändå chef över sin tid vilket ju är en viktig aspekt. Om du idag har ett fancy pancy jobb, skulle du kunna tänka dig att i framtiden ha ett opretentiöst jobb med dålig lön om det innebar att du åtnjöte punkt 1-3 ovan? Trots att dina gamla kollegor och annat löst folk antagligen skulle himla med ögona bakom ryggen på dig och undra vad du höll på med egentligen?

Mvh/
FruEfficientBadass

Spartips mat

Det slår inte fel - varje eftermiddag jag är på väg till tåget slår suget till och jag måst' in på den stationsnära ICA:n för att köpa naturgodis eller andra artvidrigheter. Det finns så många saker som stör mig med detta beteende: Min bristande karaktär, det faktum att naturgodis kostar 160kr/kilot (och mestadels består av jordnötter som borde kosta en tiondel), att jag göder ICA-maskineriet OCH att det alltid är knökfullt med folk på ICA vilket gör att jag riskerar att missa mitt tåg. Men så en dag upptäckte jag en annan butik på vägen till stationen och i brist på etablerad term säger jag "orientalisk butik". Eller möjligen "arabisk butik", för de säljer stora mängder halal-korv (men även hårprodukter för afrohår). Men det som runt femsnåret fångar mitt intresse är varken korv eller hårgelé utan snacks av typen croissanter, stora pretzelkringlor och sesampinnar (googla). Och här finns de, en masse. Billiga är de också! För samma pris jag får tio bitar naturgodis får jag närmare ett halvkilo sesampinnar, Premier Quality and shit.


Min vän Stina Vini, det koreanska kökets okrönta drottning, brukar köpa ris i typ 50-kilosförpackningar på Luntmakargatan i Stockholm (ni vet den där koreanska lilla butiken mycket snett emot Arirang) och till och med i Hudik kan man handla mat i den här typen av butik - i somras köpte jag ett armfång färsk spenat för runt en tjuga. Andra stapelvaror man hittar i den här typen av butiker är ju olika mjölsorter, alla sorters nötter och smaksättare av typen soja, sesamolja, sjögräsblad jumjum, de kan jag sätta i mig rakt ur paketet på bio. Brukar du handla i exoootiska butiker och om ja - giv tips.

Mvh/
FruEfficientBadass