Rastgården

Stort inspirerad av IGMR och hans täckbarksodlingar skapade jag en sådan för någon månad sen i ett soligt hörn av trädgården. Jag la ut säkert fem wellpapp-sidor från flyttkartonger och fyllde på med täckbark och jord samt vattnade järnet. Se så fint det blev:

Här hade jag storslagna planer på att, även här inspirerad av IGMR, anlägga ett litet humleparadis med lavendel och andra blommor som de och bina gillar. Men det visade sig att hönsen hann först. De gillade inte alls idén på min humlerabatt utan gick i synkad attack mot densamma och grävde upp det som uppgrävas kunde. Så här såg det ut när de var klara med sitt värv:

Detta var droppen. Jag kan leva med att trampa i en blöt hönsbajs vartannat steg jag tar i trädgården. Jag kan leva med att de rumsterar om i mina vanliga rabatter och gräver upp mina omsorgsfullt planterade vårlökar och amaryllisar. Men när de gav sig på min humlevision fick jag nog. Nu var det hög tid att bygga en rastgård åt hönsen, med stängsel och allt, tänk amerikanskt fägelse, fast utan vakttorn. Dessutom har vi ju sedan hönsstart blivit av med tre hönor till rovfåglar och rävar, så det finns ju en viss uppsida även för dem.

Vi valde ut platsen gud glömde på baksidan av ladugården. Här var förr i tiden den plats där korna hade sina spiltor, men eftersom den delen av ladugårdsbyggnaden hotade att rasa och dra resten av byggnaderna med sig, amputerades en del av huskroppen och kvar blev ett intet. Ett gapande hålrum med sly, lerjord och stenbumlingar. Det vill säga perfekt terräng för ligisthöns.

Det hela var helt och hållet min händige mans verk. Han gjorde bra research och lämnade inget åt slumpen. Exempelvis införskaffade han en mansleksak i form av en stål-kap så att han kunde dela upp armeringsjärn som han sedan slog ner med jämna mellanrum i marken under stängslet så att eventuella rävar inte ska kunna gräva sig in. Vidare jobbade han intensivt med vattenpasset så att det som i min regi hade sett ut som ett plockepinn istället blev preussisk precision.

Som ni ser är det en höna utanför rastgården. Det hela är höljt i dunkel, men under de första dagarna lyckades ett par industrihönor alltid ta sig ut. Sen tillbringade de dagen med att längtansfullt stirra på matskålen som ju stod på insidan. Vi trodde först att de flög ut, för min man var vid ovan foto inte helt klar med nättaket. Men även efter fullbordat tak fann jag varje dag runt lunch två godmodigt skitande hönor på framsidan. Det var först när min man täppte till en två centimeter hög springa under nätdörren som flykterna upphörde. Hur de lyckats åla därunder är en gåta, troligtvis saknar de skelett.

Min man sågade upp ett hål i väggen som ledde rakt in i hönshuset. Eftersom den vägg som syns ovan är ett skal till den stympade huskroppen fanns en luftspalt på en dryg meter innan innerväggen till hönshuset tar vid, så han fick bygga en liten korridor till dem. Fördelen är att de har fri passage att gå in och ut som de vill, närhelst på dygnet. På så vis slipper de stå och kackla uppfordrande i fönstret så fort de ser någon av oss komma ut på gårdsplanen på morgnarna, de sköter själva sitt schema.

Nackdelen är att höns har ärthjärnor och de fattade inte att gången var något att ha. Bilden ovan beskriver hur en av industrihönorna ätit sig igenom det majsspår jag lagt ut i gången i syfte att få dem att upptäcka sitt shangri-la på utsidan, men hen verkade mest intresserad av själva majsen. Hon vände så småningom in igen och det var inte förrän min man monterat pedagogiska små ramper på såväl in- som utsida som de fattade att de skulle gå UT.

Any heuw, inom loppet av en vecka lyckades de förvandla allt med växtkraft till död materia och det såg rätt trist ut. Så jag gick ut på vår skogstomt och ryckte lite småträd av typen meterhöga tallar, rönn och syrén, som jag planterade. Vidare hängde jag upp två gamla störar dimensionerade efter deras gigantiska fötter. Höns är ju träd-djur och känner sig lugna när de sitter en bit upp. I teorin i alla fall, ännu har ingen höna suttit på pinnarna. Tänker att de får upptäcka dem i eget tempo, d.v.s. inom ett år eller två.

När rymningarna väl upphörde återstod en städdag på framsidan där alla pluttar och uppgrävda lökar och plantor krattades upp. Jag gav också upp tankarna på humlerabatten och lämpade över jord och täckbark i de vanliga rabatterna. Förr eller senare kommer vi ju att ha hönsen på framsidan för lite samkväm på sommarkvällarna och jag tycker inte att en trädgård ska vara källa till stress och bannor. Som final åkte jag till vår lokala handelsträdgård och köpte ett par nya perenner och mårbackapelargoner att ha i mina utekrukor. Nu är var sak på sin plats och jag är redo för sommar.

Är din eventuella trädgård redo för sommar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Ekonomiskt oberoende - inget för de rika

I kölvattnet av corona varslas folk i parti och minut. En del välkomnar det som en kick därbak i att ta tag i en ej realiserad dröm av något slag. Andra får en gentle reminder om att de inte var fullt så oersättliga som de trodde och får ett incitament att bygga upp en egen trygghet istället för att förlita sig på den så kallade anställningstryggheten som plan A, B och C. För merparten är det emellertid bara obehagligt. Jag pratade med en kompis vars svåger fått kicken efter nästan tio år på samma stora bolag. Trots att bolaget, förutom coronakris, redan innan stod i begrepp att genomföra en större omstrukturering var mannen chockad över beskedet. Till saken hör att min kompis svåger har det rätt gott ställt. Han och hans fru har alltid tjänat bra, de bor fint, har lantställe, båt och reser flera gånger om året på fancy pancy resor etc. varför vän av ordning skulle utgå från att uppsägningen inte drabbar någon fattig, i bokstavlig mening.

Men nej. Svågern var förtvivlad, på gränsen till desperat. O-möj-lig-en skulle familjen klara sig på  en knapp miljoninkomst (fruns) per år framgent. Det krävdes två! Och även om han av avgångsvederlagsskäl har ett år på sig att klura ut nästa steg är det inte helt otänkbart att corona kommer att försämra möjligheterna även för akademisk medelklass att hitta lämplig maka åren som kommer eftersom så många dyra högutbildade får gå under så kort tid. Samtidigt som det matas ut ny billig arbetskraft, dessutom med fräscha kunskaper, från universitet och högskolor i samma takt som tidigare.

Återigen blev det tydligt. Ekonomiskt oberoende har rätt lite med storleken på tillgångarna att göra. Om jag hade fått byta liv med killen i fråga hade jag efter en veckas inventering av tillgångar, fem timmar med Excel och en och annan grogg, kommit fram till att jag varit as-oberoende. Varför? Jag hade antagligen sålt av ett hus, en båt och jag hade om-gå-en-de skurit ner resebudget och konsumtion till en femtedel (i post-corona-mått mätt). Vidare hade jag inte haft medlemskap i en av Stockholms mer exklusiva golfklubbar och jag hade heller ej ätit ute för fyra tusen i månaden och så vidare tills jag var nere i den konsumtionsnivå jag har idag.

Därefter hade jag loggat in på Internetbanken och inventerat det som legat där och skrotat, merparten troligtvis i någon dyrfond från Kuckelimuck Bank parat med en eller två testosteronaktier. Jag hade omgående sålt rubbet och investerat 80% i billiga indexfonder och behållit resten som kontantbuffert. Sen hade jag glidit in på Qasa och lagt upp bilder på gästhuset som står tomt och outnyttjat på tomten, eftersom hans fru värnar om deras personliga integritet (kan bara tolka det som att de under veckans två fria timmar har swingersfester på tomten). Sådärja, ordningen återställd, ekonomiskt oberoende comin' right up. Trots att jag och han jobbar med exakt samma förutsättningar. Ställ nedan två mot varandra:

"Vi kan omöjligen klara oss" & "Det går utmärkt att klara sig". 

Ser ni, de är motsatser, på samma sätt som:

"Jag är någons bitch" & "Jag är inte någons bitch".

Reservation för att jag baserar mina antaganden på mycket lösa boliner, jag känner knappt karln och kan bara gå på skvallerfakta. Men principen tror jag går att applicera på både en och ann'. Det vill säga: Folk med stor kostnadskostym som tror sig vara fångna vid sitt höj- och sänkbara skrivbord trots att de egentligen inte är det. Lite som den där elefanten som redan som unge blev bunden med rep fäst vid en liten pinne i marken så att den även i vuxen ålder tror att den inte kan rycka sig loss. Det är både ironiskt och sorgligt. Den som på pappret är ordentligt rik är den som inte kan luta sig tillbaka och njuta av sina tillgångar genom att byta en del av dessa mot tid.

Känner du någon som drabbats av varsel nyligen men som egentligen inte borde få panik? Kanske du själv?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag samlar skräp

Att röra sig utomhus och samtidigt plocka skräp är inget nytt: "Plogging" har flera år på nacken. Det nya nu är att jag gör det medan jag går. Under hela våren har jag förargats över att min morgonpromenad, fram och tillbaka på vår del av landsvägen, runt 4 km sammanlagd dikesren ToR, är nedsolkad av diverse lantismög. Inte som på Kungl. Djurgården - skumpaflarror och en och annan klacksko - utan snusdosor, foderpåsar och mellanölsburkar (en klassiker). En dag i maj fick jag en helt otroligt bra idé: Jag kunde själv med mina händer i omgångar plocka upp skiten medan jag tog mina morgonrundor. Resultatet ser ni nedan:

Inte nog med att jag befriat mitt närområde från ovan, vilken motion! Jag har hoppat upp och ner ur diken, hukat mig under elstängsel, sträckt mig i konstiga positioner för att nå. Jag formligen dryper av svett när jag kommer hem efter mina skräpplockarrundor, nästan så till den grad att jag överväger en dusch. Sen kommer jag på att jag bor på landet och ingen bryr sig, så då tar jag en kaffe på bit och fortsätter med min dag istället. När jag vid sista rundan kom släpande på ett demolerat däck, stånkande och stönande, slog det mig [och här kommer min frugala punch line] att det finns folk, företrädesvis tjänstemän i storstadsregionerna, som betalar dyra pengar för att göra exakt detta.

Inte nog med att jag får allsidig träning och ett lättare sinne, jag får kontakt med ortens befolkning. En man brukar veva ner rutan när han passerar mig på morgonen och berätta egna skräpplockarhistorier samt bjuda på skräprelaterade skämt. Dessutom, och jag kan inte betona detta nog, är denna typ av åthävor centrala inom FIRE. Tror det var MMM som sa att en bra dag bör innehålla ett visst mått av slit, ett visst mått av att bidra till sitt närområde och därtill en dos kreativt skapande. Skräpplockandet uppfyller två av målen och om jag skulle besluta mig för att göra en installation av soporna uppfyller jag det tredje. Vidare anknyter det till tankarna kring circle of control. Jag kan inte påverka hur snabbt Indien ställer om till förnybar energi, ens om jag lajkar Facebook tills tummen blir blå. Men jag kan påverka hur nedskräpat mitt närområde är. Min förhoppning (fåfäng möjligtvis) är att den motorburna ungdom i triangelmärkta bilar som passerar mig på morgonen ska få dåligt samvete över alla de folkölsburkar och fimpar de slungar ut genom fönstren och sluta.

Visste ni förresten vad som händer med en aluminiumburk om den hamnar på ett fält avsett för fodergrödor? Den hamnar i skördetröskan och strimlas till små tunna, vassa remsor och hamnar i kossornas foder vilket på kinesiskt tortyr-vis repar sönder deras tarmsystem inifrån och de blöder ihjäl och får nödslaktas. Suboptimering.

Brukar du plocka skräp?

Mvh/
FruEfficientBadass