Fem minuter om dan som renderar dig en mille

HOHO! Innan jag börjar, The Escape Artist publicerade (igår) ett inlägg som tangerar ämnet vi diskuterade igår. 

Alltså, ibland undrar jag om jag inte borde vigt mitt liv åt dagligmedia, inriktning löpsedels-copy. För erkänn att du började drägla [dregla? Magnus?!] när du såg dagens inläggsrubrik? Och det bästa av allt är - jag kommer att hålla vad jag lovar! Free of charge är det också, du behöver inte pynta 20 spänn eller vad en AB kostar nuförti'n. Temat är naturligtvis meditation och börsen i ljuvlig kombination. Efter att jag för ett par veckor så förnumstligt skrev: "Varje gång jag försökt mig på liknande saker har jag varit alldeles för ambitiös. Skaffat meditationsappar, meditationskläder, meditationskuddar..." gick jag och laddade ner en meditationsapp. Podden tipsade om två; Headspace och Calm. Jag valde den förra, för att jag är lat. Och den är toppen! Om du lytt mitt råd att avaktivera köp inuti app står du heller ingen finansiell risk, så länge du håller dig till det kvalitativa basutbudet vilket jag gör. Appen är superintuitiv och till och med jag som ändå måste etiketteras teknikfientlig, har noll problem att hantera dess inställningar och dess funktionalitet. Du väljer själv hur många minuter om dagen du vill meditera, huruvida du vill ha påminnelser eller ej och du kan dessutom koppla den till hälsoappen (den i form av ett hjärta som ligger som standard i din iPhone i det fall du har sådan) och följa dina Mindfulness-framsteg kvantitativt vecka för vecka.*

Jag talade ju tidigare om meditationens förmåga att stötta dig på resan mot en mer lågintensiv och mindre konsumtionskrävande livsstil. Men det var inte förrän dag tre in i mitt Headspace-program jag förstod hur man med framgång även kan bli en bättre investerare genom att meditera. Och det som fick mig att inse detta var nedan film (det brukar ligga en liten animation före några av meditationspassen, de finns fritt tillgängliga på YouTube och är sevärda allihop, sök på Headspace, gör det bara):

Det är du som sitter på stenen. Du har valt din investeringsstrategi och satt den på pränt i din finansiella plan. Allt är frid och fröjd. Tills...du ser ett löp på DI. Eller lyssnar på en braskande ekonomisändning på radio eller ser ekonominyheterna på TV. Eller ser en Tweet som säger att "Nu händer det, kraschen är runt hörnet, köp GUUUULD!" Du börjar snegla åt höger och vänster och känner oro. Inte är det väl möjligt att alla de här trovärdiga fancy medierna med alla de här välskräddade experterna kan ha fel? Jag är ju blott en svenne banan, jag kan ju egentligen ingenting om börs. Jag kanske borde dra öronen åt mig ändå...och omallokera en smula. Bara lite grand, typ 30% in i ränteobligationer. Jo, jag tror bestämt att det är så jag måste göra...

Åtminstone är det så tugget brukar gå i mitt huvud när liknande situationer uppstår och det börjar fladdra i affärsmedia. Och alla mina genomtänkta tankar av typen...

1. Börsen går alltid upp. Ja den gör det. Och skulle den en dag inte gå upp, har vi seriösa problem av typen jätte-jätte-jättestor komet och då är mina placeringar osäkra oavsett var jag har dem.
2. Buy & hold breda indexinvesteringar är det bästa alternativet för alla som spar på längre sikt.
3. Låter vi bara den naturliga börsrörelsen ha sin gilla gång kommer jag att bli mer långsiktigt framgångsrik än alla snubbar på Wall Street tillsammans. Och det är inte jag som säger det.
4. Jag ska alltid, alltid, alltid sitta still i båten (förutsatt att jag äger breda indexfonder).
5. Börsen har klarat sig igenom världskrig, Kubakriser och 11:e Septembrar. Inte ens ett nytt Pearl Harbour eller en ny, ännu värre, bolånekris eller Enron hade förmått ändra på följande faktum: Om man följer börsens naturliga rörelser blir man en vinnare.**

...är som borta med vinden.

Surret från affärsvärlden - du måste lära dig att hantera det. Du måste lära dig att kunna bortse från kaos och pladder utan att låta dig dras med. Annars kommer du med allra största sannolikhet att misslyckas.

Precis som den lilla blå killen i videon som, istället för att springa ut för att omdirigera trafiken, lutar sig tillbaka och bara beskådar spektaklet. För det är precis det det är: Börsen omgärdas av spektakel. De kommersiellt drivna  ekonomireportrarna fokuserar på vad som kan attrahera tittare, lyssnare eller läsare på kort sikt. För att inte tala om fondförvaltare hos exempelvis bankerna. De har inte samma agenda som du - långsiktig värdestegring. De målsätts på att dra in medel till sina fonder i syfte att kunna ta in avgiftsprocent på dessa och hösta in bonus redan i år, inte om tio år. Du har ingen kossa som behöver mjölkas, du kan ta det lugnt. Hör du det, ta det lugnt. De är intresserade av kortsiktigt, du är intresserad av långsiktigt. Det hör ju till och med ett barn - det är två motsatser. Som polerna på ett batteri.

Fig. 1: Illustration "De vs Du"

Så inbilla dig inte att du har något som helst att vinna på att blanda dig i deras business. Tvärt om ska du sträva efter att hålla dig så långt borta du bara kan. I detta är det faktiskt du själv, och enbart du, som är din absolut värsta fiende. Vi är människor, skapta för att vittra fara och förutspå katastrofer. Vår ryggradsreflex i en situation av finansiellt kaos är ett resultat av detta. Vi tänker inte klart. Vi tar dumma, kortsiktiga beslut SOM FÖRSTÖR DEN NATURLIGA BÖRSRÖRELSEN.

Ursäkta versalerna, det var inte mindfulnesskompatibelt. Jag försökte mest banna mig själv eftersom jag har vissa inneboende fladdertendenser. Även jag vill gå med flocken, även jag vill känna mig trygg. Därför passar mig ovan video som hand i handske. Jag behöver träna mig på att avskärma mig från bruset i syfte att hålla mig till min lagda strategi. Istället för att gå ut och omdirigera trafiken kommer jag framledes att försöka sätta mig bekvämt till rätta, med händerna i knät, och andas. In genom näsan. Ut genom munnen. In genom näsan. Och ut genom munnen. Och så..."Börsen Går Alltid Upp Igen. Börsen Går Alltid Upp Igen."  som mantra.

Och för att svara på rubrikfrågan: Hur kan dessa tre-tio minuters meditation om dagen spara dig en mille? Ja, säg att du investerar 6 000 kr/månad på börsen i breda indexfonder. De senaste 20-30 åren har inflationsjusterad avkastning legat på 7-8%. Om du bara följer dessa börsrörelser i en ISK skulle du efter tio år ha 1,9 miljoner kronor på banken. Hade du istället fiddlat runt och sålt när löpmakarna på DI skriker vargen kommer (för att gå in igen när marknaden är på väg upp), är det inte helt orimligt att tro att du halkar ner till en genomsnittlig inflationsjusterad avkastning om cirka 6% per år. Nu är jag snäll - du kan lika gärna gå ännu lägre. Men säg 6% för övningens skull. Det motsvarar, efter tio år, en miljon kronor i förlorad avkastning. Räkna själv.

Känner du igen dig i fladdret? Eller har du lätt för att skärma av och hålla dig till planen?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag är en sådan total sucker för stapeldiagram. Kan inte motstå dem. Och när de rör sig uppåt...
** Om du missat min serie där jag utvecklar detta, gå tillbaka till detta eller detta inlägg.

P.s. TACK för 200 Instaprenumeranter! [insert emoji parade] D.s.

Hur klass påverkar konsumtion

Jag hade ju tänkt ägna veckan åt att ge tips på enskilda aktier att köpa nu, om du vill bli rik på rekordtid. Men så började ni tjafsa om klass här i lördags och nu har jag riktigt gått ner mig i träsket. För ironiskt nog samma dag (i lördags) fick jag en artikel vidarebefordrad från min psykologvän Carl (Shopping-Carl, han som diagnosticerade mig) med den braskande titeln: Social Class Determines Whether Buying Experiences or Things Makes You Happier från Association For Phychological Science.

Det har ju de senaste åren skrivits en del om att upplevelser genererar mer lycka än prylar och det är därför svenne banan nu hellre köper SPA-upplevelser och flygresor till fjärran länder än ny TV vartannat år. Artikeln ovan - som baseras på ett flertal studier - visar på ett socioekonomiskt orsakssamband.

" [The researchers] found that only individuals who were relatively higher in social class showed the well-known effect of greater happiness from purchasing experiences, such as going to a concert or the movies, compared with purchasing material goods, such as a pair of shoes or accessories. Lower class individuals, on the other hand, did not show the same pattern – in some cases, they reported the same degree of happiness from experiential and material purchases, whereas in others they actually reported that material purchases made them happier."

Detta, menar forskarna, har att göra med att de människor som har låg social klass i regel har lägre IQ och att de i ofta härstammar från en sämre DNA-pool än övre medelklass och överklass.* Forskarna pekar primärt på något som kallas experiential advantage. Folk i den övre delen av det socioekonomiska spannet tenderar att redan ha välfyllda lador. Barnen har mat på bordet och gadgets nog att möta efterfrågan i ett litet land i Afrika. Den undre halvan av skalan har inte lika mycket saker. Att "täppa till klyftan" genererar då ett visst värde. Och ju högre upp i den Maslowska pyramiden du befinner dig, desto mindre behov av att täppa till materiella hål har du och ju större behov har du av självförverkligande.**

"Because experiential purchases are more closely related to the self than material ones, higher-class individuals should derive more happiness from an investment in an experience."

Det som är spännande är att denna "experiential advantage" verkar vara flexibel. Det räckte med att deltagarna i en studie som avhandlas i artikeln föreställde sig att deras månatliga inkomst ökade/minskade med 50% för att deras syn på materiella vs. upplevelserika köp skulle omvärderas. Det är alltså tydligt förankrat till klass i monetär bemärkelse. Jag kan ju själv vittna om en liknande resa från "bygga-bo"-fasen när man flyttade hemifrån (och shoppade inredning och prylar så fort tillfälle gavs***) till min nedtrappning med minimalism som startade ungefär samtidigt som jag peakade inkomstmässigt. Hur ser det ut för dig? Får du ut mer av upplevelser eller av prylar?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag skojar. Jag ville bara ge Carl och hans flickvän (som var den som ursprungligen vidarebefordrade artikeln till Carl) en liten energihöjare.
** Vilket nästan uteslutande landar i någon form av altruism, tänk Bill & Melinda Gates, Warren B, familjen Benioff etc.

*** Min "bygga-bo-fas" varade för övrigt i 17 år.

Vad är klass?

Ciao sucker. Vi bara passa på att nämna att holländarna inte har hört av sig än - de har väl rökt på någonstans. Any Heuw, det blev ju en viss diskussion om det där med "klass" häromdagen och Plina skrev exempelvis: "Tycker detta med arbetarklass och vem som är det är intressant. Vad är det som avgör? Inkomst, utbildningsnivå, adressen man bor på eller något annat? Jag har ett akademiskt medelklassjobb men oftast tjänar min sjukaköterska syster och min bror som har gymnasieutbildning mer än mig som har alldeles för många universitetspoäng. Min pappa med industrijobb har ungefär lika mycket i pension som när han jobbade och han hade inte ett låglönejobb."

Jag blev lite nyfiken och googlade. Det finns en relativt ny (2017) Gallupundersökning avseende klass* och så här säger den i inledningen:

"A focus on objective social class entails a direct determination of a person's social class based on socioeconomic variables -- mainly income, wealth, education and occupation. A second approach to social class, the one that occupies us here, deals with how people put themselves into categories.This is subjective social class -- an approach that has its difficulties but helps explain class from the perspective of the people. This is important since the way people define a situation has real consequences on its outcome."

Gallup har i sina kvantitativa enkätundersökningar av förklarliga skäl inte kunnat gå in på djupet med bakgrundsanalyser hos varje respondent** utan att fått fokusera på några grundläggande socioekonomiska faktorer av typen utbildningsnivå, inkomst och viss demografisk data. De faktorer som påverkade hur folk klassade sig själva var [i fallande ordning]: inkomst, utbildning, ålder, region, ras, huruvida man är i arbete eller om man är arbetslös och om man bor i stadsmiljö, förortsmiljö eller lantlig miljö. Ju rikare, mer välutbildad, vit, urban och gammal du är, desto högre rankar du dig på skalan. Faktorer som däremot inte påverkade var politisk profil, ideologi [antar trosinriktning], äktenskapsstatus eller kön. Några take-aways från studien:

- Vid en inkomst på runt $40 000/år börjar folk i regel att klassa sig som medelklass snarare än som arbetarklass. Trillar man över $75 000 om året är det ovanligt att man klassar sig som arbetarklass. Så för att förenkla det: Någonstans med en månadsinkomst 55 000 kr blir det svårt att hävda att man är en simpel knegare.***

- Vid slutförd eftergymnasial utbildning på college eller universitet är det få som klassar sig som arbetarklass. Medelklassidentiteten sitter sedan i under alla studienivåer - du "läser dig" således inte till en överklassklassning av dig själv.

Undersökningsföretaget konstaterar också att det bara är en minoritet som klassar sig som underklass eller överklass, de flesta är bekväma i medelklassklassificeringen. Eller möjligen arbetarklass och övre medelklass. Hos de allra rikaste, de amerikaner som tjänar mer än motsvarande fem miljoner kronor om året, var det ungefär hälften som ansåg att de var överklass. Det är rätt intressant tycker jag - att en person som tjänar runt 400 000 kronor per månad lika ofta anser sig vara medelklass som överklass****.

Min uppfattning om klass är nog rätt utbildningsfokuserad. Jag märker ju själv hur jag [dessvärre] kan ändra uppfattning om en person som jag initialt tyckt verkat lodig om det visar sig att hen har en högskoleutbildning eller jobbar med något akademiskt. Bara pengar gör inte så mycket för min uppfattning om en persons klass*****. Däremot blir jag, vid sidan av utbildning, imponerad av en persons "förhållningssätt" till saker och livet. Jag är ute på mycket hal is här och vet knappt själv vad jag vill ha sagt. Men jag ger det ett försök så får ni tomata mig i kommentatorsfältet:

En person som är allmänbildad, snudd på nördig vad gäller kunskap. En person som drivs av någon form av 'pursuit' annat en pengar och omedelbar behovstillfredsställelse. En person som kan föra sig i många olika sammanhang, allt från att vänskapligt slänga käft med flyttgubbarna till att konversera random bordsdam på en finare sittning. En person som inte bara sänder med eget prat utan ställer intresserade frågor till andra och på riktigt tar in svaret utan att omedelbart hoppa till sin egen agenda. En person som kan bära upp en vintagefyndad kavaj lika väl som en ny märkesdito. En person som kan föra en diskussion med någon som inte tycker likadant utan att tappa fattningen. En person som håller upp dörren för okända människor. En person som inte talar illa om folk bakom deras rygg. En person som kan se när något inte står rätt till hos någon annan och ingriper men inte skryter om det i fikarummet dagen efter. En person som inte fläker ut sitt privatliv i mobilen på bussen. Det här är egenskaper jag tycker är förknippade med - inte att vara en god människa nota bene även om det finns överlappningar - klass. En je ne sais quoi of gentleman's spirit. Vad jag letar efter är kanske att en person med bra självkänsla (parat med hög kunskapsnivå och några nypor integritet) har klass. Typ min svägerska eller min vän M.

M i kjol från HM - looks like a million dollars

Vad är klass för dig?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Man har under ett antal år bett amerikanska respondenter att klassa sig själva i en av följande klassfack: upper, upper-middle, middle, working and lower: ["...these five class labels are representative of the general approach used in popular language and by researchers"].

** Exempelvis uppväxt, föräldrars socioekonomiska status, bordsskick (jamen, det står ju så - "manners", vad är det mer än bordsskick? Förmågan att hålla upp en dörr?) gamla vs nya pengar, bostadsområdets status etc.

*** Och här måste jag braska å det våldsammaste eftersom jag inte vet vad som menas med pengaindikatorerna i studien - är det bruttolöner (antagligen) och i så fall - vilken skattesats använder man i USA? Det är ju dessutom olika i olika delstater?

**** Jmfr Dollar Street-syndrome; du tycker att du lever ett odrägligt liv för att du har ett tio år gammalt kök, i tron att alla i världen har ett mycket nyare och finare kök. Trots att du tillhör den promille i världen som har nyast och finast kök. 

***** Snarare kan jag riktigt götta mig i historier om brackig överkonsumtion hos folk som inte har - i mitt tycke - klass men som spenderar pengar på prylar av typen mintgröna bildar med egen nummerplåt och en komplett samling Elvistallrikar (en dokumentär om en Bingolottovinnare för många år sedan). 

Good News Are No-News

Innan jag börjar dagens inlägg vill jag bara tipsa om en aktuell podcastepisod från Paula Pant (Afford Anything), nämligen #153: "Why I Hate The FIRE Movement, says Suze Orman", USA:s "Dr Phil for Money". Avsnittet har haft ungefär samma effekt på den amerikanska FIRE-communityn som ett glödande spett har i en myrstack och det är lite kul att lyssna på Djävulens Advokat (om än med en viss lyteskomisk touch, bland annat tweetade MMM: "OMG, listen to this prominent financial guru, hating on the idea of financial independence like a Disney villain!"). Lås oss säga att Hans, vars blogginlägg jag saxade från i gårdagens inlägg, framstår som rätt modest i sin kritik av rörelsen i jämförelse.

Goda nyheter är icke-nyheter, men eftersom jag inte lyder under samma kommersiella regelverk som dagligmedia* kan jag bjussa på en sådan. Detta är en present till Dig Läsare som gillar att tänka "Det var bättre förr" alternativt "Allt går och helvete we're all gonna die".

Förra hösten skrev jag om en ny sorts cancerbehandling med T-celler, där man på labbväg markerar vilka celler som spelar för det onda laget parallellt med att man i labbmiljö odlar upp en kickass immuncocktail (baserad på patientens råmaterial) som sedan injiceras och tar hand om cancern (för att därefter, åtminstone i fallen med blodcancer, dessutom vaccinera kroppen mot aktuell cancer vilket ju är positivt för alla inblandade). Denna metod funkar paradoxalt nog bäst mot cancerformer med många mutationer, exempelvis blod- lung och hudcancer. De senaste fem åren har amerikanska Food & Drug Administration godkänt ett dussintal nya preparat inom immunsystemrelaterad cancerbehandling.

"All cancer patients will likey receive [immunotherapy] in five years, so it's going to be curative for a lot of them.**"

De vanligaste cancerformerna; tarm, prostata- och bröst karaktäriserar emellertid inte av höga nivåer av mutationer och fram till nyligen har T-cellsbehandlingen därför inte varit applicerbar här. Om jag förstår saken rätt är dessa former också bra på att gömma sig bakom immunsystemsväggen på någe vänster, vilket gör det svårt för ett vanligt kroppseget immunsystem (trots att det dopats utanför kroppen innan injektion) att ta sig igenom. Den nya upptäckten*** är emellertid att man, paradoxalt nog genom att använda old-school-varianter på cancerbehandling såsom strålning och cellgifter, kan "rugga upp ytan" på cancercellerna så att de förstärkta immuncellerna kan ta sig in och jaga ut dem.**** 

Denna cancerbehandling är på experimentstadiet idag och metoden har klara nackdelar - den är dyr och tidskrävande eftersom man måste skräddarsy varje behandling. Däremot har man gott hopp om att kunna jobba preventivt med någon sorts "vaccin". Vissa särskilt aggressiva cancerformer tröttar ut immunsystemet. Vaccinet skulle få immunsystemet att inte bli uttröttat utan fortsätta att bekämpa cancern tills den är borta. Så som vår kropp gör dagligen med cellförändringar.  

TIME är torr som fnöske, men det hindrade mig ingalunda från att klämma fram en tår på kammar'n när jag läste om Judy Perkins - en cancerpatient med en bröstcancer i stadie fyra som deltagit i kliniska experiment kring den ovan beskrivna metoden.

"Having exhausted all of her treatment options, Perkins had said her goodbyes to loved ones and was “waiting for the end,” she says. But within a month of receiving the onetime infusion of cells, she felt the tumor in her chest get “softer and smaller.” Within two months, the tennis-ball-size growth in her liver had disappeared and the tumor in her chest had also shriveled to nothing. Nearly three years later, doctors say she is in a durable regression. “I am totally thrilled. It’s awesome,” she says."

Judy tillhör visserligen en minoritet i forskningsunderlaget - bara 14% blir helt friska i dagsläget. Vilket också kan ha att göra med att man utför dessa studier på terminalpatienter som är i dåligt fysiskt skick. Men ett framtida scenario, där man lyckas finkalibrera immunbehandling av cancer, sätta in den på ett betydligt tidigare stadium och kanske till och med skapa ett vaccin, är inte helt orealistiskt. 

Jag rekommenderar läsning av ursprungsartikeln här. Eller, om du föredrar dagligmedia kan du läsa artiklarna här, här eller här*****.

Mvh/

FruEfficientBadass

* Freaks, jag konsumerar den ju inte ens. Jag vet fortfarande inte vem som är statsminister! 

** Det säger James Allison, förra årets Nobelpristagare i medicin som tillsammans med sin med vinnare Tasuku Honjo ursprungligen upptäckte på vilket sätt immunsystemet av kroppen kan hindras att ta hand om cancer på egen hand.

*** Av företrädesvis cancerläkaren Steve Rosenberg

**** Alltså, bokstavligt talat. Mannen i förra årets reportage gick ner i vikt efter cancerbehandlingen, på grund av mängden cancerceller som lämnade hans kropp (oklart hur - kissade han ut dem?). 

***** Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att goda nyheter - av typen forskningsframstegen i TIME - inte genererar klick på samma sätt som AB:s rubrik. Jag vill bara påminna er om att inte drivas med av den akuta domedagsstämningen som dagligmedia gör allt för att bibehålla. Rädsla säljer, optimism gör det inte. 

High on FIRE?

När Katarina igår beskrev ett samtal med en vän och hör sig själv säga "Men jag lever ganska enkelt, jag är en enkel person och kostar inte så mycket i drift" kom jag att tänka på ett inlägg av NEK-professorn Hans Byström som jag läste i augusti. Temat var FIRE och Hans, likt andra nyckelfigurer inom det ekonomiska (jag pratar om Hängsel-Claes) uttrycker en viss skepsis gentemot fenomenet FIRE. Han nämner bland annat ett norskt par som [oansvarigt eftersom de har barn!*] går i pension med tre miljoner norska placerade:

"För att kalla sig ekonomiskt oberoende måste väl ändå minimikravet vara att man kan utan att arbeta kan leva som en typisk svensk resten av livet på sitt kapital. En del kanske t.o.m. hävdar att man ska kunna leva på god fot, kanske som en 1-procentare, men oavsett vilket tycker jag dessa bloggar verkar se alltför optimistiskt på hur långt låt säga en eller två miljoner kommer att räcka framöver. Ett, av många, exempel från bloggosfären är ett norskt par som med tre miljoner kronor pensionerat sig i 30-årsåldern! Med ett barn dessutom!! Dvs 1 ½ miljon kr per person ska räcka att försörja 1 ½ person i 30 år. Sorry, jag tror inte att matematiken funkar! Börsen skulle vara tvungen att gå upp med kanske 15% varje år i 30 år för att detta ska fungera. I reala termer. Vad är sannolikheten för det? Nära noll om du frågar mig! Visst, den första FIREern som gör detta kanske kan leva några år på intäkter från sin FIRE-blogg, likt ett pyramidspel, men hur ska det gå för alla de andra som sparar ihop 1 ½ miljon? Det skulle ju kunna vara hundratusentals individer/familjer det rör sig om. [och om man planerar att jobba parallellt av och till i gig-ekonomin i 3 decennier som råkar sammanfalla med aldrig tidigt skådad potentiell robotisering och jobbslakt är man FÖRSTÅS inte ekonomiskt fri så det argumentet håller inte]. Vad jag istället tror är att denna uppsjö av småsparare som tror sig vara ekonomiskt oberoende egentligen bara råkar ha börjat intressera sig för aktiemarknaden (det är mest fokus på aktier i FIRE-världen) just när den råkat gå som tåget i nära nog ett decennium. Och vill man vara pessimistiskt lagd kan man kanske misstänka att det stora antalet FIRE-bloggar helt enkelt är ett tecken på en bubbla på aktiemarknaden, mer exakt då på den svenska dito. Jag kan inte hjälpa det men jag kommer osökt att tänka på Metallica mästerverk FIGHT FIRE WITH FIRE från 80-talet. Hoppas inte det blir som i musikens värld….. :) 

”Fight FIRE with FIRE
Ending is near
Fight FIRE with FIRE
Bursting with fear
We shall die……”"

Om vi bortser från att Hans - som han själv också påpekar i originalinlägget - inte är så påläst kring FIRE-rörelsen (men tillräckligt påläst för att hitta det norska paret) så kan det ändå vara på sin plats att varsamt korrigera åtminstone ett felaktigt antagande i det ovan citerade inlägget. En FIRE-anhängare är i regel ingen "typisk svensk***" (rad två i ovan citat). En typisk svensk åker utomlands minst en gång per år, äter ute som aldrig förr och konsumerar brallan av sig i en utsträckning som saknar historisk jämförelse. Dessa beteenden är associerade med vad vi inom FIRE kallar consumer suckers [eller möjligen sucker consumers, vs. the savvy consumer]. En FIRE-person gör det motsatta; reser i närområdet, äter billigt och gärna vegetariskt hemma, gör sig av med bilen och lagar sina prylar hellre än att köpa nytt. Varför? För att en FIRE-person har förstått William P Bengens 90-talsartikel “Determining Withdrawal Rate Using Historical Data” som senare utmynnade i Trinity Universitys Trinity Study****. Denna studie visar att du genom att ta dina levnadsomkostnader gånger 25 får ditt frihetsbelopp, det vill säga det belopp du behöver ha placerat på börsen för att kunna sluta arbeta utan att få ekonomiska problem. Planerar du tillskott i form av en bostadsförsäljning, framtida pensionsutbetalningar, arv från släktingar eller pengar från en extrainkomst behöver detta belopp av naturliga skäl inte vara lika stort. Inte heller behöver det vara lika stort i det fall du inte önskar dö med ursprungsbeloppet intakt i din ISK. Då kan man drista sig att gå från en - i Trinitystudien stipulerad 4% withdrawal rate -  till kanske 7% eller till och med 10%. Jag har skrivit om detta i en serie kallad "Tidig pension" som Hans kan läsa om han är nyfiken på att få veta mer. Ingenstans i FIRE-bloggosfären har jag emellertid mött ett antagande om att börsen ska avkasta 15% framgent eller att någon tror att man kan gå i tidig pension vid 30 på 1½ mille utan att dra in ytterligare en krona; det tycks mig som mycket olyckligt om någon fått den uppfattningen. Jag hade velat se mer i detalj hur norrmännen resonerade men hittar ingen källhänvisning i Hans inlägg.

Jag gissar att det som blir överväldigande för Hans är det faktum att FIRE inte primärt handlar om att sluta jobba för att kunna se Netflix eller spela golf på resort i Alicante. Många med FIRE-gnistan väljer att fortsätta jobba, med det som Hans benämner som "gig" ovan*****. Vaffö? För att vi gillar att ha något att göra (gissningsvis något mer stimulerande än det en regelrätt tjänstemannakarriär kan erbjuda), utan att för den skull vara båsförslavade mellan 9 till 5 varje dag med sex veckors grönbete om året. Och jag tror att det är här det låser sig. De Riktiga Ekonomerna hakar upp sig på talen. Att man ska nå en safe withdrawal rate som är så hög att man likt Roger Akelius kan ligga i en hängmatta på Bahamas och sippa mohitos för all framtid, när en random FIRE-person helst av allt bara vill ha mer slack, mer tid att se sina barn växa upp och kanske kunna spela Svarte Petter med sin respektive utan att jagas av tankar på Forecast 2 på sin fritid. Jag illustrerar detta synsätt med en passage från Slowly Sipping Coffee som passande nog likt Hans bjuder på en strof:

"In short, our current lifestyle sucks in regards to family time and free time. It’s great in that it allows us to save for the upcoming FFLC [typ: FIRE, min kommentar], however, there is SO much more we would both rather be doing with our lives than grinding away, day in – day out, for a corporation that will not notice one bit when we leave. Having 11-12 hour days from leaving the house until getting home 5 days a week just isn’t what I bargained for, or envisioned as “success”.

The Talking Head’s song Once in a Lifetime really sums it up for us:

'And you may find yourself behind the wheel of a large automobile
And you may find yourself in a beautiful house, with a beautiful wife,
And you may ask yourself
Well… How did I get here?'

To us, the song represents what your dreams and vision of success were when you were younger, compared to the reality of the sacrifices you make to have them be what they actually are today. As music critic Steve Huey better describes it, the main theme is “the drudgery of living life according to social expectations, and pursuing commonly accepted trophies (a large automobile, beautiful house, beautiful wife).” a Although the singer has these trophies, he begins to question whether they are real and how he got them. This leads him to question further the reality of life itself. b This is Success?
This is exactly how Mrs. SSC and I came to investigate early retirement, pre-tirement, FIRE, and all the trappings associated with pulling the ripcord on what is a fairly “successful” life. Sure, it’s nice and comfortable and we’re the “model of success” but to whom? It sure as hell doesn’t feel like that to us. To us, it feels like we’re just grinding it out for the man until we can hit that retirement point. We end up so tired from the long days, that it makes it hard to have energy to put towards the kids. The weekends arrive, and we are catching up on all the errands that need to get done, find something fun to do with the kids, and restock the pantry for the next week. Next thing you know, it’s time to crawl in bed Sunday night, set the alarm, and repeat… endlessly… We don’t want this lifestyle, because this is no way to live. How did we get tricked into this situation? Better question, how the hell do we get out of it?

Well, we’re figuring that out as we go. Instead of living according to social expectations, we choose to live how we see fit to get the most out of life and make the happiest most satisfying life we can. For ourselves and our family. For us, this is bailing out on our work and careers and making a major lifestyle change to fit this new dreams and expectations. Until then, we’ll keep planning, saving, and discovering what it is we truly want to do once we walk away from this lifestyle. I don’t know about you, but viewing it as a “Fully-Funded Lifestyle Change” instead of “early retirement” has me excited more than ever to see what the future holds."

Så även om FIRE i Hans habitat är liktydigt med att taxichaffisen tipsar om att köpa Fingerprint, är det en bit från den verklighet jag, och en del av er lever i. Hans inlägg är också en påminnelse om att - trots att man kan lockas att tro annorlunda när man lever mitt i den här optimistiska och starka communityn - FIRE  inte är för alla. Hans har säkert inkomst nog att bli ekonomiskt oberoende enligt FIRE-modellen. Men han kommer aldrig att ha tillräckliga incitament. Varför ska han ha mer tid? Han håller troligtvis av sin professur på nationalekonomiska fakulteten i Lund (må den vara i hundrade år). Den ger honom kanske precis det han behöver för att leva ett lyckligt och tillfredsställande liv. Jag har förstås inget emot detta. Good on ya mate! Ett tips till Hans om han vid nästa bloggtillfälle skulle vilja fördjupa sig i ämnet FIRE lite mer vore att först se detta klipp så att han får lite mer kött på benen (tack för påminnelsen JS):

Mvh/

FruEfficientBadass, a.k.a Pyramidspelaren******

*Men ni förstår inte, vi talar här om ett par - säkert ekonomiskt utsatt ty de är norrmän - som faktiskt prioriterar att ge sina barn tid istället för Kinaplast och resor med TUI där de får möjlighet att  umgås med bakfulla maskotar istället för att hänga med tråkiga moer å faer?**

** Visste ni förresten att norrmännen reser mest på charter i Skandinavien? Mer än 60% drar utomlands på sommaren. Detta gör troligtvis inte detta par utan de tvingas stanna hemma i sin fattigdom och åse de norska skräckfilmsvyerna. 
*** Eller typisk britt, eller typisk amerikan eller typisk [insert nationality].
****Vidare bör påpekas att FIRE-rörelsen har sina rötter ända tillbaka till 50-talets aktieklubbar i USA och om inte annat borde 90-talets bästsäljande Your Money Or Your Life vara allmänt tankegods om man intresserar sig för ekonomi. Jag vill med detta bestrida Hans antagande att FIRE-rörelsen är en konsekvens av den positiva börsrörelse som ägt rum sedan 2009. MMM (se klipp ovan) gick i pension just det året, efter tio års strävan mot just FIRE. Han i sin tur uppmuntrad av Jacob Lund Fisker - Early Retirement Extreme - som gick i pension ännu tidigare på ännu mindre stålars. Still going strong BTW.
*****Lite brydd blir jag emellertid av Hans oro kring robotiseringen ["jobbslakt!"]. Som nationalekonom borde nog den rapport som McKinsey Global Institute publicerade förra hösten ha passerat hans universum i någon form, om inte annat som en enkel tweet från en kollega. Vid behov se min rekapitulering. Rapporten i en mening: Jobb försvinner, nya kommer till, men människans fantasi räcker inte till att föreställa sig vilka dessa är. Exakt den rädsla som Hans ger uttryck för gällande robotiseringen hystes på 70- och 80-talet inför datoriseringen och facit idag: IT-sektorn har genererat uppskattningsvis 15-19 miljoner jobb netto. Vi kunde då bara inte föreställa oss att det skulle finnas företag som jobbade med sökordsoptimering eller fingeravtrycksscanning.
****** För ni har väl noterat mängden annonser på min blogg? 

Från medelklass till kickass

År 2012 lunchade MMM med några av sina gamla ingenjörskollegor från förr och kunde konstatera att de samtliga fortfarande var fast i ekorrhjulet av amerikansk medelklasstillvaro.

"Invariably, when you talk about early retirement with a person who gets by on a high middle-class income, they become baffled by how small things like riding a bike or understanding electricity consumption can make such a big difference. To a standard office worker, early retirement is what happens if you win a lottery, get a huge inheritance, or have ground-floor stock options in a company that makes it big."

Han fortsätter inlägget med en överslagsräkning på hur mycket deg han och hans fru hade tjänat om de båda fortsatt att jobba efter 2005 och landade på ett löjligt högt nettovärde.

"But yet many of these coworkers, most of whom are older than me and were already working before my career, continued throughout my career, and are still doing it seven years and counting after my career, still somehow need to work, according to their own accounting. Some people in this situation are even living from paycheck to paycheck."

Den retoriska frågan MMM ställer i inlägget är - hur kan det diffa så mycket i utkomst, givet att han och hans kollegor, åtminstone vid en flyktig blick, verkade leva i princip identiska liv under de år de jobbade tillsammans? Svaret är spending rate och klicka här för att se tabellen där han jämför hur average Joe spenderar vs. kickass MMM. Det handlar om till synes triviala skillnader som ett något billigare hus, att cykla istället för att bila till jobbet, insoucing av diverse hushållsnära tjänster, kabel-TV, semesterval, matpreferenser och konsumtion av tidningar/böcker. Var för sig är dessa skillnader små, men sammantaget gör de en avgörande skillnad (i just denna jämförelse behöver medelklassnubben jobba i 43 år innan ekonomiskt oberoende medan kickasspersonen kunde bli fri på knappt åtta år.)

Jag vill med detta egentligen bara rekommendera ett av MMM:s bästa inlägg som på ett handgripligt sätt illustrerar hur det är summan av lökskalningarna som avgör om du ska sitta fast i ekorrhjulet för all framtid eller ej. Läs det eller fortsätt springa. Eftersom du är lat har jag saxat ut slutklämmen åt dig:

"So now I can turn the question around: what do YOU think is more effective: optimizing your spending, or simply working overtime or asking your boss for a $10,000-before-tax raise? And is the effort of learning how to do it, worth the reward of slicing 35.5 years from your mandatory working career as shown in the table?"

Mvh/
FruEfficientBadass

Skriv din egen dödsruna - innan någon annan gör det

Igår skrev jag om den unge Dominick Q med det pretentiösa bildspråket. Han har en coachingövning jag inledningsvis tyckte var fjösig och det var: "Skriv din egen dödsruna". Tanken är inte att du ska deppa ihop över det faktum att du ska dö utan detta skulle då vara en tankeövning kring hur man vill att ens liv ska gestalta sig. På typiskt amerrrikannskt manér brötade han på med överord om sin egen gärning, så till den grad att jag blev provocerad på det där jantiga sättet och tänkte att jag tillsammans med er skulle kicka some coaching ass. Och jag måste ju ge honom rätt: "Some of your greatest days have not yet happened". Så laddad med ett glas ljummen sauvignon blanc doppade jag pennan i bläcket och här har du den, free of charge, min dödsruna:

FRU EB:S DÖDSRUNA 

"Vi har den smärtsamma plikten att meddela att FruEfficientBadass, till följd av en dansgolvsolycka i O-baren, avled sent i onsdags kväll. FruEB blev 102 år och efterlämnar tre barn, nio barnbarn och fyra barnsbarnsbarn. 

FruEB föddes i Stockholm 1976. Efter avslutade högskolestudier gjorde FruEB som alla andra - hon hoppade frivilligt in i hamsterhjulet och sprang för allt vad tygen höll. Det hela fick ett abrupt slut samma dag hon fyllde 42. Start-up-företaget gav henne foten och med det inleddes en ny era. 

Eftersom FruEB efter den dagen aldrig mer tog fast anställning, blev hon med tiden geografiskt flexibel. Hon var en stor förespråkare av geo-arbitrage och hon hyrde regelbundet ut sitt svenska boende och drog på långa tågresor runt om i Europa. Där fick hon möjlighet att lära känna många i FIRE-communityn och flera av dessa förblev livslånga vänner. För det var FIRE som var hennes främsta drivkraft åren efter 40 - att få människor som tröttnat på hamsterhjulet att inse att det finns alternativ. Vidare föreläste hon inför skolungdomar om vikten av att börja investera i tid för att ha pengar nog att dra när det inte passar. 

Resorna i all ära, men det var på gården i Hälsingland FruEB kände sig som mest hemma. Det var här hon hade hönsen och hon var som allra lyckligast när hon fick trampa sig igenom årets alla skiftningar i sina Tretornstövlar. Vid sin sida hade hon alltid den strävhåriga taxen Malin.

Det är med delade känslor hennes barn - samtliga inspirerade av sin mors livsfilosofi och därför egenföretagare med få arbetstimmar per vecka  -  välkomnar FruEB att finna sin sista vila i vitsippsbacken på gården uppe i Hälsingland bredvid sina tre strävhåriga taxar Malin, Malin och Malin (FruEB hade alltid svårt för namn)* samt 48 hönor. Döttrarna kommer å ena sidan sakna sin mors grandiosa personlighet, men de kommer å andra sidan nu att få tillgång till den snöboll av indexfonder som legat ostörd och göttat till sig under alla år FruEB haft fullt upp att leva livet och därför inte haft tid att störa börsens naturliga utveckling. RIP FruEB, må det finnas sauvignon blanc i sparhimlen."

Okej jag raljerar bitvis men i stort sett är jag allvarlig. Framför allt var det en sjukt nyttig exercis. Jag kom underfund med flera viktiga saker under övningen, bland annat:

1/ Jag kommer inte att minnas någonting av mina CV-aktiviteter före 42 - allt är redan en röra.

2/ Jag kommer att vilja bli ihågkommen av mina närmsta och jag vill bli ihågkommen för att jag inspirerade en och ann att ta ett omtag om sin livsplan**. 

3/ Jag vill drivas av lust i det jag gör. Livet är för kort för att drivas av någonting annat. Jag har så oändligt mycket redan - både materiellt och relationsmässigt och den trånga sektorn är tiden, där jag nu lyckats yxa loss 23-25 år av som inte funnits där om jag fortsatt in i kaklet med tjänstebil och svala konferensrum.

4/ Jag längtar verkligen, verkligen efter en strävhårig tax som heter Malin.

Skulle du våga skriva din egen dödsruna? Om ja, vad vill du peta in där som inte ligger planlagt redan idag? Är du riktigt modig delar du med dig i kommentatorsfältet.

Mvh/

FruEfficientBadass

* Och ansikten
** Livsplan = Jobba, konsumera, sova, jobba, konsumera, sova. Charter! Jobba, konsumera, sova.

Drifting

Jag lyssnade på avsnitt 33 i podden Chose FI som gästades av Dominick Quartuccio. Här talar de om boken "Think and go rich" av Napoleon Hill, en av de största bästsäljarna evva efter typ Harry Potter. Om du inte orkar läsa den kan du avsätta en halvtimme och se filmen med ynglingen med det oerhörda namnet Clark Danger. Key learning är att Napoleon på 30-talet intervjuade ohemult många amerikaner som inte ansåg att de levde ett särskilt lyckligt eller lyckat liv (tror det var 25 000). Hans slutsats var att känslan av att driva runt som en båt på öppet hav, utan mål, riktning eller mening, var den i särklass största anledningen till att folk kände sig som förlorare.

"Drifting - Det tillstånd i livet då vi tror att vi tar medvetna beslut, trots att vi i själva verket mest driver runt i ett sorts hypnotiskt tillstånd."

Dominick menar att det ofta är i samband med betydande (ofta negativa) händelser (avsked, skilsmässa, sjukdom o.s.v.) som vi vaknar upp ur vår dvala och börjar ta kontroll över våra liv. Detta eftersom vår normala tillvaro då får sig en törn - det uppstår en glipa - då vår autopilot inte längre tar besluten åt oss utan vi tvingas till att själva ta kommandot över våra liv. Dominick menar att det är relativt sällsynt att människor (amerikaner i synnerhet) tar aktiva beslut som leder till spänning, utveckling och pirr i magen*. Betydligt vanligare är att man knegar, konsumerar och försöker hålla jämn takt med the Joneses.

Jag kom att tala om det här med en väninna innan sommaren ("Stina Vini" i kommentatorsfältet, ni minns familjen som gjort en minimalistisk resa i inlägg 11 augusti) och hon berättade en historia hon tidigare delat med sig av men som jag glömt. Stina blev sjukskriven för utmattningsdepression rätt tidigt i karriären (hon var väl runt 25) och var då under isen i gott och väl ett år. Därefter återhämtade hon sig sakta och mår idag bra. Jag har alltid slagits av hur lugn och harmonisk hon verkar - hon höjer aldrig rösten** och hon har nära till sina känslor och då särskilt skratt. Jag har sällan träffat en person som skrattar så mycket och så hjärtligt. Det skulle vara hennes man då. Helt underbart, man vill bara hänga med dem och sitta och skratta.

Any How, hon berättade att efter den mardrömsresan det innebär att vara nere på botten, är hon inte rädd för någonting. Att förlora jobbet för att sedan behöva sitta på en dåligt avlönat kneg stör henne inte det minsta - så länge hon får må bra. Medan jag ser folk som säkert tjänar det dubbla eller tredubbla mot vad hon gör, som stressar upp sig multum vid minsta motgång privat eller i yrkeslivet.**** Då tänkte jag på det där med drifting - Stina driver inte som en båt på öppet hav. Hon tog tillfället i "glipan" och valde att omkalibrera sin kompass till ett liv i ett annat tempo och med färre krav. Vad tror ni - kan det ligga något i drifting-tesen eller är det bara amerikansk självhjälpsmumbo?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. "Försök att fånga dagen, om framtiden vet vi ingenting" (Okänd) D.s.
P.s. 2. Vad var det för floskelcitat ovan? Ibland blir jag rädd för mig själv. Any How, när jag stod och målade innerdörrar igår tisdag så såg jag att ChooseFI släppt ytterligare ett avsnitt med "Dom" (som verkat blivit lite av en husgud för dem), nämligen avsnitt 96: "Drift". Det handlar mycket om våra hjärnor och tekniken, vilket drifting-slukhål våra mobiler blivit (visste du att apputvecklare går till spelindustrin och då särskilt enarmade banditer för att lära sig hur man får människor fast? Och att FB medvetet gjort så att antalet likes i den röda bubblan inte visas direkt när du öppnar appen utan väntar några sekunder, för att du först ska tänka "vilken loser jag är" för att sedan översköljas av dopamin när den röda brickan äntligen fylls med siffror) (Och visste du att inte ens Steve Jobs lät sina barn hålla på med iPad i någon större utsträckning eftersom han förstod hur beoendeframkallande tekniken var?). Tänkvärt och konspirationstangerande i ljuv kombination - gå lyss! D.s. 2

* Nej, jag talar inte snusk, jag menar högst alldagliga aktiviteter som att starta en YouTube-kanal, hoppa av ekorrhjulet och starta eget, sälja alla sina ägodelar och flytta till Peru.
** Inte mot mig i alla fall (det hör iofs kanske inte till vanligheterna att man gör det i det vuxna sällskapslivet annat än i hårda kvarter, efter ett glas lägenhetsbråk för mycket) ***
*** Explorer och Loranga
**** Av typen "sidsteppade vid befordran" eller "snålt tilltagen tjänstebilspolicy".

Vad jag lärt mig av min döda undulat

För ett tag sedan postade jag en bild på INSTA* på vår döda engelska transundulat Coco**. Han blev bara tre år trots att en engelsk undulat, under förutsättning att den sköts rätt, ska kunna bli 12 eller till och med 14 år. Det var alltså a) ett potentiellt underbetyg till oss som ägare och/eller b) lite av en chock när jag vaknade denna tisdagsmorgon och fann honom liggande på sidan, stel som en pinne på vardagsrumsgolvet.

Coco var stilbildande i asocialt beteende, så långt ifrån skojiga YouTubeklipp man kan komma. Han höll sig på sin kant och kom man i närheten av buren drog han ihop sig till ett streck i förhoppningen om att att bli osynlig. När han var mindre traumatiserad sjöng han och kuttrade, allra helst när vi spelade Mozart eller satte på vattenkokaren. Han brukade också samäta med oss, d.v.s. sprätta frön omkring sig när vi åt middag. Han älskade också ljudet av högtalarsamtal på mobilen.*** Det märkliga var att trots att han minst sagt var lite distanserad, blev jag så ledsen när han dog och stora krokodiltårar föll nedför min kind den morgonen och jag har inte riktigt hämtat mig än. Eller jo det har jag, men det tog några timmar dagar.

Tom bur

Min första impuls var att fylla buren igen. Med risk att låta ytlig - vilket är korrekt - jag gillade den estetiska aspekten av undulat. Rent inredningstekniskt är han svår att bräcka med sina feng shui-iga energier och kuttrande läten (de där höga, irriterande skriken har jag redan glömt). Efter en rejäl långpromenad lyckades jag emellertid rensa tankarna och detta var vad jag kom fram till:

- Även om en undulat är trevlig att ha, är det mer "nice to have" än en livsnödvändighet.
- En undulat är svår att transportera mellan bostad A och B utan bil. Faktum är att jag ännu inte hunnit knäcka just den nöten. Hamstern är ju jättelätt - vi har en bur i Stockholm och en i Hälsingland, och däremellan petar vi in honom i en resebur i storleken av en beauty box. Men försök att fånga en vild undulat och få in hen i en rese-voljär? Särskilt under tidspress innan ett tåg ska gå burr.
- Jag inser, några månader in i mitt sidoprojekt hundvalp (som jag periodvis har hand om) att det här med djur har stort side hustle-potential, i princip oavsett geografi eller konjunktur. Att ha en undulat förminskar såväl mina chanser att vakta katt som hund (jag såg allt hur det vattnades i munnen på hundvalpen när Coco gjorde en långflygning i vardagsrummet).

Any Heuw, vad jag vill ha sagt är att Coco kommer inte att bli ersatt. Och insikten slog mig med full kraft. Man behöver inte äga ett djur för att ha nöje av djur. Och detta går att översätta i en mängd andra scenarios också. Genom att gå från en "Jag-måste-dra-hem-prylen-till-min-grotta"-instinkt i ägande (som förutsätter ett "vi" och ett "dom") till ett "Jag-kan-få-ut något-av-att-låna/hyra/bevittna-även-andras-saker"-instinkt i ägande (som snarare tänker "vi" i en inkluderande betydelse) vidgar man sin värld. Det är vad min andliga vägledare M skulle kalla ett "yogiskt förhållningssätt till livet". Ni minns kanske att Fumio Sasaki, författare till "Hejdå saker", hade en liknande inställning till bostaden. Att han såg det svårmotiverat att snärja in sig i bostadslån för att ha "entertainment areas" för vänner när parkerna, caféerna och restaurangerna var hans (delade med resten av stan).

Se här en bild på Lars. Lars [Wallin-skapelsen] sitter vid tillfället för fotot på min konstnärliga ledare H. Men rent juridiskt hör han till min andliga ledare M (ja, det är förvirrande). Lars har fnaskat runt i i stort sett hela vänskapskretsen (åtminstone hos de som har ortorexi) och hans resa är ännu inte slut. Kan du av bilden ovan ana att min vän går i lånetyg? Tänk om vi alla kunde approchera världen lite mer på detta sätt - som att vi, likt de efemära atomkonstellationer vi för tillfället råkar vara, bara gillar läget och lånar till höger och vänster, njuter av parkförvaltningens blomprakt istället för att skjorta upp oss på Plantagen, intar fågelprakten på Fjärilshuset eller för den delen - ute i den vanliga naturen istället för att hålla en fågel hemma, helhjärtat tar in en reseskildring berättad av en vän över ett glas vin eller två, istället för att själv envist behöva göra samma resa. Att aväga är ett sätt att äga allt. Tja, det var väl ungefär det jag lärde mig av min döda undulat.

Eller för att citera Your Money Or Your Life-Robin:

"Another lesson we can derive from the dictionary definition of 'frugal' is the recognition that we don't need to possess a thing to enjoy it - we merely need to use it. If we're enjoying an item, whether or not we own it, we're being frugal."

Mvh/
FruEfficientBadass

*Jag har fortfarande svårt att skriva Instagram utan att det låter ironiskt i mitt huvud, ett "morsor-kan-också-hänga-på-sociala-medier"-klämmeri.
**För visst är det det Instagram är till för - visa bilder på djurlik?
*** Vilket var problematiskt de gånger jag "jobbade hemma" i smyg och nte nödvändigtvis ville outa min geografiska position. Men sen hittade jag den fantastiska mute-knappen and the rest is history (då gjorde jag som Plina - dammsög under pågående möten).

När investering blir trist

För ett tag sedan fick jag nedan sms av Marknadsförar-L apropå att hon ville köpa Amazon men upptäckt att den kostade 20 000kr/st.

Jag har inget problem med denna lack of thrill. Tvärtom. Jag skulle gärna vilja ha en astråkig fond med superjämn avkastning - jag hade till och med varit beredd att ta en lägre avkastning för att få den tryggheten.* Men jag inser när jag talar med exempelvis Marknadsförar-L eller min kompis A som jag har aktietävling med (där jag får spela trygghetsnarkomanen genom hela potten buy & hold global indexfond och hon snajdar runt bland Frontier och skumma FoodTech-bolag), inser jag att många som investerar vill ha lite Las Vegas-känsla och får man inte utlopp för den kan det få förödande effekter för sparkvoten.

Jag vet att vissa bloggar/poddar på området rekommenderar en lekpott på runt 5-10% för att hålla livsnerven nöjd. Jag kan inte svara på hur stor andel av dina investeringar du ska "spela" med. Jag är trist, gammeldags och feg, jag älskar index och avskyr fenomen som bitcoin och strukturella produkter (d.v.s. alla termer som inte börjar med ett "i" och slutar med ett "ndexfond"). Jag skriver mest det här inlägget för att få lite tips av er hur jag ska tämja mina vänner. Vad tycker ni är rimlig lekpott? Och ska man köpa en Amazon för den?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Men vänta! Det finns ju sådana investeringslag - obligationer, Akeliuskonton, guldfiskar. Men där går även min tråkighetsgräns.