Pyssel hos MV

Det talas tyst om det, men det finns vissa fördelar med att få cancer. Man får exempelvis äta vad man vill. Så kom det sig att jag dagarna efter min första cellgiftbehandling fick möla i mig chicken nuggets, currysås från Willys och Fanta medan min gourmet till mansvän stillatigande fick se på. I vanliga fall hade detta beteende bemötts med vildsinta protester och föreläsningar om hur dessa nuggets blir till. 

Pastan är djurformad

Till protokollet vill jag föra att jag normalt sett inte går och trånar efter en femårings diet. Men behandlingen lockar fram min skuggsida.

Man har carte blanche till allt. Åtminstone såhär initialt, folk kommer att ledsna med tiden, varför jag smider medan järnet är varmt. 

Så kom det sig att jag fick min konstnärliga rådgivare att inleda obekväm social interaktion i Bad Gastein under sportlovet. Hon skickade en bild från en bar där jag tyckte mig se konturerna av den bartender som serverat dry martinis till mig och MV:n i somras. 

En något pinsam situation uppstod då vi vid detta tillfälle suttit och avhandlat en del privata angelägenheter i den klassiska förvissningen om att ingen i baren (vid denna tidpunkt: enbart bartendern) talade svenska. När MV var på herrarnas och jag beställde en runda till serverade nämnde bartender dem med ett servilt "Varsågod". 

Det visade sig att han var hälften portugis, hälften borlängebo! Vad är oddsen?! Nåväl, jag behövde få klarhet i om mannen i sms:et från min vän var samme dalportugis. Hon trilskades, men jag behövde bara putta till na:

Vidare har jag numera fria tyglar att ändra MV:s hem. Jag har naturligtvis redan släckt de mest akuta bränderna och det sedan länge. 

Redan vecka ett i vår relation såg jag till att befria hans köksbänk från smaksättare av typen fem sorters vinäger. Detta eftersom det ju finns skåp på bekvämt avstånd just för dessa. Det är därför man har köksskåp. 

Samtliga köksskåp (och några till) är sedan dess genomgångna, rensade, hyllplan justerade så att hen slipper lägga saker ner (det är därför det finns pluppar i skåpen) och ting har kategoriserats och fått sina dedikerade platser. Exempelvis finns nu alla tallrikar på ett ställe, alla skålar på ett ställe och färgburkar, trädgårdsgödsel och annat står där de ska och det är inte i köksskåpen.

Men i och med cancern kände jag att jag kunde levla. Han sa det rakt ut: "Du får göra vad du vill med mitt hem". Detta, i kombination med de kortisontabletter jag får inför behandling som, förutom att de på ett nästan kusligt sätt minimerar illamående, även har en viss centralstimulerande effekt. Jag har aldrig tagit det som kidsen kallar "tjack", men det är såhär jag föreställer mig det.

(Det här blir ett inlägg med många utvikningar inser jag). Jag var första gången helt oförberedd på detta.Tabletterna (16 st) skulle tas någon timme innan cellgift och jag passade då på att ta en kaffe på en kompis jobb i närheten. Jag kände mig anmärkningsvärt alert under mötet, jag liksom dröp av ord och fascinerades stort av varenda stavelse som kom ur min väns mun. 

När jag sen kom in på dagvården och mötte den förtjusande lilla sköterska som skulle exekvera droppet, var jag så vansinnigt intresserad av henne. Låt gå att jag även i vanliga fall är över snittet social och nyfiken på folk, men nu slog det i taket. Jag ville veta allt om henne och hennes hemstad, jag ville veta vad en påse cellgift kostade, jag ville berätta om mina studier i konstvetenskap och så vidare.

MV kom och hämtade mig efter behandlingen och trodde att han skulle behöva baxa en lealös spillra in i bilen. Istället möter han mig, eller som han kallade mig den dagen - turbotungan - älgandes ut ur sjukhuset, ivrig att berätta om allt jag varit med om. Och effekten höll i sig i säkert tre-fyra dagar. Glupande aptit, vaknade vid halv sex redo att ta mig an diverse projekt av det husliga slaget. 

Och det var så jag kom att äntligen rensa bland hans blommor. Detta var en lördag morgon och MV sov ytterligare några timmar vilket var tur, för han har grav separationsångest från menlösa växter. Jag kunde alltså begå mitt växtmord i fred och när han vaknade hade de redan legat i fem minus ute i soptunnan ett bra tag, inget att göra åt saken.

Hela växtdiskussionen började redan veckor innan när vi stod och betraktade de två vackert röda blommorna i hans köksfönster. Dessa kallas enligt ChatGPT "krotoner" men jag vet inte, tycker chatten verkar höfta allt för ofta. Oavsett vilket har dessa växter högt sentimentalt värde hos MV, eftersom han fick dem av sin mamma som gick bort nyligen. 

Som ni ser står de i en alldeles för liten kruka och vi började diskutera en rokad mellan krukor. Just då kom vi inte längre, men det var innan jag svalt kortisonet. Så tre dagar efter första intag rafsade jag ihop en drös växter från hans hem, varav den så kallade basilikan (inringad i rött) måste vara lägstanivån. Den står i en självvattnande kruka men inte ens det klarade den.

I grönt syns en samling ickeblommande orkidéer. Med ett undantag (som hade knopp) som jag återkommer till. I blå ring skottet till en tålig paradisväxt som även den kommer att få ny kruka och placering. I fönstret skymtar krotonerna och i mellangrunden, utan ring, två garderobsblommor på svaj. 

Jag har inte ens bevärdigat dem med en ring, så mycket ogillar jag dem. Garderobsblomma andas uppgivenhet som inget annat. Det finns bara en ursäkt till garderobsblomma och det är fönsterlösa rum. Dessa växter tog upp A-läge på en byrå på plan två, ett utrymme med fönster. 

Så efter att ha gjort mig av med oönskat gick jag loss på växtnäringspinnarna jag hittade. Det fanns två sorter: Gröna pinnar för gröna växter och röda pinnar för blommande växter. Eftersom det fanns både gröna och blommande växter i beståndet mortlade jag en mix av båda och blandade ner i blomjorden. 

Blomjord jag behövde dryga ut med en del torr jord från existerande krukor för att den skulle räcka. HALLÅ jag har inte påstått att jag är botaniker, jag kör lite på känsla. De som överlever min behandling förtjänar att finnas (och för transparensens skull ska jag tillägga att två av de växter jag hade för avsikt att vårda faktiskt dog under denna process, imponerande snabbt redan samma dag).

Det var här de dog, i duschen (otäcka historiska konnotationer). Ni vet att jag är en varm förespråkare för att duscha krukväxter. De ska i fem minuter stå i duschmiljö, men inte med strålen riktad mot jorden. Strålen ska slå vid sidan av växterna och syftet är att växterna - efter det att du duschat av bladen med svalljummet vatten - bara ska ta åt sig av den göttiga fukten. Efter fem minuter stänger du av duschen och lämnar dem där (stängd badrumsdörr) i 15-20 minuter så blir de som nya efteråt.

Det jag inte hade med i kalkylen var att MV:s duschblandare på nedre plan slutat fungera, så de stod dessvärre i isande kallvattenfukt i närmare en halvtimme. Vilket merparten av dem klarade, men inte två. Nåväl, resultatet blev som följer:

Krotonerna fick gott om svängrum i ett par vackra italienska krukor i grå terrakotta (de ihjälfrusna växternas krukor, Lex Den enes död…). De blev därmed förflyttade till ett annat fönster, eftersom fönsterbrädet i köket inte räckte till de större krukorna. Men enligt chatten är detta ett läge som ska passa dem bättre.

Paradisskottet får växa till sig i den självvattnande kruka som tidigare härbärgerade den döda basilikan. Jag har gott hopp om denna, mycket tålig växt med vackra, om än kladdiga, blommor.

Av de fyra orkidékropparna återstod bara en som börjar få en vackert lila knopp. Jag valde att ställa den på den plats som tidigare rymt de anskrämliga garderobsblommorna. Jag plockade ihop ett stilleben av det som fanns i huset eftersom ytan var helt blank och vit. 

Nog för att jag har en förkärlek för minimalism, men något måste ändå hända på en helt vit möbel mot vit vägg. I det här fallet hände en plastapa som håller ett blockljus och en tavla med svart ram. Orkidén står i en transparent glaskruka på zinktallrik, ni skymtar knoppen till höger.

Nu återstår bara min vita val, den växt jag kallar vassa palmen. Den skymtar till höger i bild nedan och för tankarna till kontorslandskap på 90-talet, möjligen väntrum på Folktandvården. 

Vassa palmen är ond. MV tror inte på mig men jag vet. Hans son vet. Varje gång man passerar lite för nära eller till äventyrs försöker tända lampan vars knapp sitter snett bakom vassa palmen, snittar han. Ett snitt så nätt att det knappt syns, så man kan aldrig samla bevis. 

Han ska bort. Men jag tordes inte släpa ut honom där i gryningen. MV tycker att vassa palmen gjort ett bra jobb genom åren i överlevnad och grönska. Jag säger att det är så maffian jobbar, de hämtar dina sopor, men till vilket pris? Vad säger ni, får vassa palmen vara kvar? Jag låter guds finger styra här, er vilja blir grund för beslut.

Mvh
EB

Tankar kring FIRE när liemannen knackar på

Tack för alla fina kommentarer till förra inlägget. Jag har läst dem alla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag har de vettigaste, raraste läsarna. 

Som jag nämnde i förra inlägget hann jag tänka många tankar innan jag fick lugnande besked av vårdapparaten. Den värsta tiden var dagarna efter den nämnda skiktröntgen och min övertygelse om att jag hade levercancer, något en avlägsen kvinnlig släkting dog av i relativt ung ålder (och hon var till skillnad från mig nykterist). 

Det var intressant att observera hur jag hanterade denna "insikt". Hade någon sagt till mig för ett par månader sedan att jag skulle befinna mig i dylik limbo, hade jag föreställt mig mig själv som ett sömnlöst vrak, liggandes i fosterställning med sugrör direkt från bag-in-boxen. Så blev det inte.

Istället drabbades jag av ett märkligt lugn (kanske för att jag i princip hade sugrör till bag-in-boxen). Kvällen efter att vi fick det oroväckande första beskedet om att jag kunde ha spridd cancer, efter det att jag åkt över till exet och berättat för barnen (som tog det som barn bör ta det, med tårar men också rätt snart en acceptans och förtröstan, kanske för att jag vid tillfället var så lugn), åkte jag och MV:n hem till honom och hade en otippat trevlig middag. 

Vi pratade om livet och döden och jag kunde konstatera att jag trots allt är rätt nöjd med mitt liv, även om det skulle sluta inom kort. 

Jag har rest, bott utomlands, erfarit det som allmänheten kallar "karriär", flyttat runt, testat olika sätt att leva (Lex Hudikåren med hönsen), jag har haft ett bra äktenskap med den bästa pappan till mina helt objektivt betraktat underbara barn. Barn som kan bära vidare mina defekta gener och populera släktgården sommartid. Jag såg så tydligt att jag bara var en länk i denna kedja. 

I andra halvlek har jag träffat en tvillingsjäl, en person som är som en förlängning av min sjuka hjärna och som skrattar åt mina skämt. Jag har fått upptäcka FIRE och erfarit den kittlande metamorfos det innebär att påbörja (till och med avsluta) resan mot frihet. Därtill har jag genom denna blogg och diverse publikationer lyckats frälsa några av er, vilket jag tycker kan få räknas på mitt pluskonto när jag står vid pärleporten. 

Jag kunde ganska snabbt konstatera att döden inte är det värsta (förutsatt att man får bra med morfin på slutet). Det värsta skulle vara om man hade känt att man missat saker i livet man redan levt. Och naturligtvis för dem som blir kvar. 

Barnen står på randen till vuxenlivet och kommer att klara sig bra, fullt med action och relationer som är viktigare än föräldrarna. Och de har ju kvar en stark förälder. Det som oroade mig mest var min MV som tidigt förkunnade att jag var hans sista relation. Han är därtill en envis typ och han fick denna kväll lova mig att ompröva det beslutet om skiten skulle slå i fläkten. Det gjorde han, vem nekar en cancersjuk hennes önskan (för övrigt en stor fördel med att ha cancer, ingen säger nej till någonting). 

Därtill förde vi mörkt galghumoristiska diskussioner som inte lämpar sig i skrift. Kanske var jag fortfarande i chock, oklart, men stämningen första dagarna var vibrerande dekadent på det sätt jag föreställer mig att man festade i nassarnas högkvarter dagarna innan andra världskrigets slut. Fast i vårt fall i form av smörrebröd i saluhallen, spontant teaterbesök, Mozarts Requiem (the irony) med vänner och efterföljande drinkbonanza på Stureplan. 

Sen vidtog aktivitet. Dels hade jag i princip varje dag ett möte på sjukhuset för någon obehaglig undersökning, men jag jobbade också på i det privata. Jag kollade upp alla mina tjänstepensioner och vad som händer med dem om jag dör. Lyckligtvis hade jag valt till återbetalningsskydd på samtliga (d.v.s. barnen får ett månatligt belopp i 10-20 år beroende på pensionsbolag). 

Vidare kollade jag upp de försäkringar jag har via jobbet och det visade sig att jag via kollektivavtalet hade såväl stärkt sjukpenning som efterlevandeskydd till barnen i form av en klumpsumma. 

Jag blev mycket tillfreds av att göra dessa kalkyler. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det har med mitt kontrollbehov att göra. Jag kunde på intet vis styra utfallet av de undersökningar som gjordes av min kropp, men jag kunde räkna på eftermatten. 

Mest glad var jag över den av mig tidigare bespottade privata pensionsförsäkring jag i mina sus-och-dus-dagar tecknat med SEB som då lockade med sju nummer av Sköna Hem om man började pensionsspara. Jag tror att jag pytsade in runt tjugo-trettio tusen i det sparandet innan jag stängde kranen. Det här var i början av 2000-talet och dessa pengar har vuxit till 150 000 kronor, numera överflyttade till Kuckelimuck bank. 

Swedbanksnubben sa att mina barn tar över fonden, men med samma villkor d.v.s. utbetalning först då de fyller 65. Jag excelsnurrade lite och kom fram till att de då skulle ha en nätt summa om cirka 1,4 mkr var att stärka sin pension med. Och nu närmar jag mig pudelns kärna, nämligen knäckfrågan: "Är det inte bättre att leva nu yo man kan bli överkörd av en buss imorgon!?"

Mitt svar på frågan är som följer: Jag ansåg vid denna tidpunkt (då jag såg tidig död som ett rätt troligt scenario) fortfarande inte att ett extensivt sparande behöver ske på bekostnad av sänkt livskvalitet. Det är inte de med flest prylar och restaurangbesök under västen som mår bäst. 

Min övertygelse var alltjämt att sparandet, åtminstone för mig och en stor del av er, är en intellektuellt stimulerande utmaning som ofta föder kreativitet. Det är mer tillfredsställande att vårda en noggrant utvald, mestadels vintagefyndad uppsättning kläder och skor än att glupa i sig fast fashion som slammar igen garderoben tills du måste bända ut dina plagg, etc och så vidare läs bakåt i bloggen för rants på detta tema in eternum. 

Sparandet har givit mig många lyckliga stunder sedan jag upptäckte Mr Money Mustache 2015 och jag skulle inte vilja vara utan varesig de erfarenheter och färdigheter jag tillskansat mig eller de relationer jag byggd inom ramen för FIRE. 

Och som Paula Pant säger: You can afford anything, but not everything. Jag har aldrig kompromissat på de saker som betyder något för mig på riktigt, bara skalat av bekvämlighetsfluffet. Att leva ett sparsamt liv är att leva ett resurssmart liv med avsikt. Där du dessutom kalibrerar om dina sinnen att uppskatta sådant som du tidigare slentriankonsumerade, som den där utelunchen på jobbet en gång i månaden om du övriga dagar har med dig matlåda. 

Vidare anser jag med bestämdhet, och gjorde så även dagarna mellan mitt första och andra läkarbesök, att det aldrig skadar att ha ett stash. Nu verkar jag ju ha goda chanser till överlevnad, och då kommer pengarna att köpa mig frihet. 

Det är nämligen helt uteslutet att jag går tillbaka till jobbet efter detta. Inte för att jag tror att jag bara har några år kvar och måste maxa livet, utan för att det obehagliga beskedet följdes av en klockren insikt: Jag vill aldrig mer jobba med det jag gör nu. 

Det vill säga storkundsförsäljning inom industrin (eller annan försäljning heller för den delen, det suger). Jag kan tänka mig en småputtrig karriär som museiguide eller liknande. Jag hade börjat gräva mig den flykttunneln redan innan det medicinska debaclet, i form av en distanskurs konstvetenskap på halvfart. Men dagarna som överflödig tjänsteman med appar som Teams och Outlook är förbi. 

Jag har ju som ni stackare fått höra ältas senaste året (åren?) kämpat med one more year syndrome och lyxproblematiken "Jobba ett-två år till och maxa ISKen på ett jobb som inte kräver särskilt mycket eller dra ur pluggen och leva ett mer harmoniskt liv". Den mentala kampen upphörde i samma ögonblick jag satt hos läkaren. 

Jag är nu sjukskriven på heltid i ett halvår (förstärkt sjukpenning från arbetsgivaren, förutsatt att F-kassan anser att cancer är giltigt skäl till frånvaro) och dagen efter beskedet kontaktade jag min arbetsgivare, förklarade läget, gjorde en halvdassig handover till vd och satte på mitt out of office på obestämd tid. 

Sedan i skrivande stund fem veckor är jag frånkopplad skiten. Jag är helt övertygad om att denna frånvaro av tjänstemannadebacle bidrar till att jag, trots att jag har en tung diagnos, känner mig mer levande och tillfreds än på länge. Det är precis som förra gången jag drog ur pluggen (fick sparken) 2018, livet har gått från sepiafärgat till technicolor! 

Det är då stashet kommer in. Den lön jag fick i slutet av februari var stympad på grund av sjukskrivningen. Vem vet när F-kassan orkar ta tag i mitt ärende, än så länge ser jag bara att de mottagit mitt sjukintyg och det finns inga planerade utbetalningar. 

Om jag ens kommer att få ersättning, det finns gott om exempel på att detta inte är självklart. Behöver jag bry mig om det? Icke, i skrivande stund har jag ett års omkostnader på ett fasträntekonto. Trillar det in sjukpenning framöver ser jag det som en bonus. 

Skulle det värsta inträffa, att min behandling av någon anledning inte biter och jag lämnar jordelivet, är det med vetskap om att a) Jag kommer att kunna skapa en Hudikfond till barnen så att släktgården kan förpassas till nästa generation utan att barnen behöver gräla om vem som ska bekosta vilken renovering b) Barnen kommer att ha pengar nog att skaffa sig såväl första boende som annat uppbyggligt (jag hoppas verkligen att jag drillat dem nog i hur de ska hantera sin ekonomi).

Hade jag som snittsvensken haft 330 000 kronor i sparande hade jag kunnat glömma att skapa en buffert för släktgården. Kanske hade den behövt säljas. Då hade alla pengar, det vill säga de som inte behövts för att bekosta begravning och röjning lägenhet, gått direkt till barnen och de hade inte skrattat hela vägen till banken. Såklart hade de föredragit en levande mamma, men om alternativen står mellan en död fattig mamma och en död rik mamma, hade åtminstone jag valt det senare. 

Så på ett sätt var mitt cancerbesked en förklädd välsignelse. Jag fick äntligen tummen ur. Och jag menar det gott folk. Jag har redan köpt och börjat använda en privat dator på vilken detta inlägg är skrivet. Tjänstebilen har jag redan ditchat. Jag använde den minimalt och den ska fortfarande förmånsbeskattas, sjukskriven eller ej. Det enda som återstår att göra är att efter semestern slå firman en pling för att därefter baxa dit dator, mobil och den omotiverat stora skrivare jag av någon anledning tilldelats och på vilken enbart privata dokument skrivits ut.

Jag blev också stort inspirerad av senaste Mad FIentist som numera lär ut hur man ska börja använda sina pengar efter ett liv av sparande. Andemeningen är att pengar är till för att spenderas, och det gör du bäst under åren 50-60 när du fortfarande har lust att göra saker. 

Han förespråkar också att försöka släppa den granulära kontrollen många inom FIRE-rörelsen är vana att ha, budgetar per kategori etc. "Titta bara på de stora dragen, d.v.s. nettovärdet, när du är i uttagsfasen."

Så detta är mitt liv från och med nu. Jag kommer inte att börja spendera som en tok bara för att jag fått ett cancerbesked. Helt enkelt för att jag inte ser någon vits med det. Jag gillar att laga mat hemma och ägna mig åt billiga nöjen som att hänga med familj och vänner. Jag är helt nöjd med min basgarderob av Sellpyköp (och enstaka nyköp av kashmir). 

Sort: Rouge Allure Velvet. Färg 63: Essentielle.

Låt gå att det kanske blir mer frekventa vinluncher efter behandlingen, kanske fler resor med barnen medan de fortfarande vill. Och jag köpte ett Chanelläppstift för 640 kronor helgen efter det initiala katastrofbeskedet, en helt underbar investering i mitt välbefinnande då det sitter hela dagen utan att kladda. Kommer väl till pass när jag ska tappa allt ansiktshår och behöver något som livar upp. Men i övrigt kommer jag att lägga mina pengar på det som betyder allra mest för mig, nämligen frihet. 

Mvh
EB

Jag får cancer

Mitt senaste inlägg var från drygt en månad sedan där jag ondgjorde mig över skitmånaden januari. Vad jag inte visste då var att januari inte ens hade börjat sparka mig i skrevet. Jag nämner att min olust eldat på min hypokondri och att jag fått remiss till en röntgen. Så skedde också och det som röntgades var mitt högra bröst. Varandes hypokondriker och van vid att detta är min ångestventil, väntade jag mig den vanliga klappen på axeln och lugnande besked. Så icke denna gång.

Efter mammografiröntgen fick jag komma in och lägga mig på en brits för en ("rutinmässig") ultraljudsundersökning. Det var under denna undersökning mitt liv tog en ny vändning och det med läkarens ord: "Jag ser att det är något här, men jag vet inte vad det är". Det togs vävnadsprover och jag fick remiss till magnetröntgen. Den 29 januari hade jag återbesök för att få mina provsvar. 

Jag förstod redan när läkaren tog emot att det var dåliga besked. Dels såg hon ut som sju svåra år och dels hade hon med sig en sjuksyrra. De var båda också rätt angelägna att veta vilken roll min mansvän hade i mitt liv (han var med). Jag vet int', men i min värld blinkade alla varningslampor och jag gick som i trans in i mottagningsrummet, fullt införstådd med att jag hade bröstcancer. 

Läkaren öppnar med: "Vi har inga positiva besked till dig idag". Problemet med mitt psyke är att jag då redan fattat och accepterat bröstcancerdiagnosen, så när läkaren sa att det var dåliga besked, eskalerade jag det i mitt huvud till att jag hade spridd cancer i hela kroppen och två månader kvar att leva. 

Vilket i och för sig inte var helt orimligt att anta efter den information som sen följde. Läkaren sa att de kunnat konstatera cancer i höger bröst och två lymfkörtlar. Därtill hade de på magnetröntgen sett något som skulle kunna vara cancer även i vänster bröst och lymfkörtlar SAMT och det här var helt klart det mest störande med hela informationspaketet: De hade gjort ett FYND som det så skenbart gemytligt heter i min rygg. Nu behövde jag utredas ytterligare, för att se om detta fynd hade med min bröstcancer att göra eller om det hade ett moderskepp någon annanstans i kroppen. 

Mötet förflöt som i en dimma. Jag minns att de erbjöd mig näsdukar men jag var så långt ifrån gråt man kunde komma. Jag var som i koncentrerad chock. Det enda jag sa under mötet var "Okej" och "Jag förstår". Jag undrade när de skulle dra fram broschyren med olika hospice i stockholmsområdet eftersom jag var helt övertygad om att det nu var game over. 

Men eftersom de verkade surra om olika behandlingar tog jag till slut mod till mig och frågade "Har jag förstått det rätt som att ni avser att behandla det jag har?". Då nästan (nästan) skrockade läkaren och sa att givetvis skulle det jag har behandlas. Jag, tillika min mansvän, minns också att hon sa att "Är det bara det här" (svepande rörelser över bröstet) kan vi bota det. Är det något annat, kan vi behandla". Sjuksyrran, eller kontaktsjuksköterskan som jag senare förstod att hon kallades, sa också "Man kan leva många år med cancer".

Ni minns kanske att jag är stort fan av Nobelpriset i det att det till skillnad från dagligmedia lyfter mänskliga framsteg över tid (jag tror till och med att jag skrev om immunterapi här på bloggen i samband med det priset) och jag har därtill ett över snittet stort medicinskt allmänintresse (jag är som sagt hypokondriker och till skillnad från många tänker jag inte "det händer inte mig" utan "det kommer att hända mig frågan är när och hur"). 

Jag vet både från egna efterforskningar och vänners bekanta att det hänt otroligt mycket på cancerfronten bara de senaste 3-5 åren. Cancrar som tidigare släpptes vidare till palliativ vård går idag att bota, eller åtminstone hålla i schack ett antal år. Det var tanken på denna innovativa vård som höll mig upprätt dagarna efter detta möte och nästa, som skulle infalla tolv dagar senare. Tolv rätt intressanta dagar, som jag har skäl att återkomma till i senare inlägg. Tro det eller ej, faktiskt kopplade till den mest grundläggande FIRE-frågan: Varför spara på hög om du kan bli metaforiskt överkörd av en buss imorgon? 

Jag skrev 22 sidor i min dagbok under dessa dagar, åt ingenting men hade inget problem att sippa vitt vilket min konstnärliga rådgivare kommenterade med "Det är ju kalorier det med" vilket gav mig periodens enda garv. Jag slussades mellan blodprov, ytterligare ultraljud, fler vävnadsprov, ytterligare en magnetröntgen av rygg och nacke och värst av allt: En skiktröntgen av bålen så obehaglig att jag bröt ihop och var tvungen att skrapas ihop av en gudasänd sjuksyrra efteråt.  

Tisdagen den 10 februari kom så domedagen. Då skulle jag och min mansvän få allt svart på vitt efter att hela min kropp genomlysts på längden och tvären, analyserats av såväl AI som läkare och diskuterats på läkarkonferensen. Hade jag "bara" bröstcancer, eller var cancern spridd i andra delar av kroppen? 

Min MV frågade mig på väg in i sjukhuset hur det kändes och jag svarade sanningsenligt: "Som ett djur på väg till slakt". Det som oroade mig mest var incidenten på skiktröntgen, en röntgen som skulle ta 15 minuter men som tog 40, där läkaren smög upp jämte mig och cirkulerade sin hand över nedre högra sidan av min bål med de upplyftande orden: "Vi behöver ta om bilderna här runt levern, det är lite suddigt" vilket jag simultantolkade som "Du har levercancer och vi måste se hur långt metastaserna sträcker sig".

Ytterligare ett orosmoln var att min kontaktsjuksköterska ringde mig dagen innan slutmötet för att meddela att hon inte skulle närvara, utan det skulle vara en annan sköterska där. "Det var tänkt att jag skulle vara med, men det blev inte så". Jag översatte internt till "Hade du varit en vanlig bröstcancerpatient hade jag varit med, men givet din extraordinärt komplicerade spridda cancer kommer en specialistsjuksköterska vara med som kommer att slussa dig mellan alla onkologiska avdelningar som kommer att behöva behandla dig". 

Min mansvän, som inför första mötet haft en positiv grundinställning där hans nojiga kvinnovän eldat upp sig för ingenting, hade nu tvärvänt till att tänka worst case scenario (i hans värld: hjärntumör). Detta sa han naturligtvis inte till mig, men han erkände det efteråt.

Eftersom jag är så fenomenalt duktig på att läsa läkare visste jag redan när hon mötte upp oss i väntrummet att jag inte stod med ena foten i graven. Hon såg kanske inte glad ut, men hon hade inte alls den dystra uppsyn hon haft första gången. När vi kom in på rummet och satt oss sa hon direkt: "Det är inget fel någonstans i din kropp, förutom att du har cancer i högra bröstet och i två lymfkörtlar på samma sida". 

Det kanske är svårt att förstå, eller så är det enkelt, att det här var som att vinna högsta vinsten i livets lotteri. Jag kastade mig om halsen på min mansvän och nu grät jag. Men det var lyckotårar. Jag var bara en vanlig bröstcancerpatient! Det fynd i ryggen som omtalats under första besöket var någon ofarlig ansamling nervtrådar som bundit kontrastvätska, inget att bry sig om. 

Jag bad sedan läkaren att återupprepa det hon hade sagt och begärde läskvitto från min mansvän att vi båda hört samma sak och resten, kära läsare, har varit en dans på rosor. Det är sinnessjukt att säga att bröstcancer är en dans på rosor för jag vet i ärlighetens namn inte hur jag kommer att må under processen, men nu talar jag mentalt i skrivande stund. 

Mitt absolut värsta tillstånd är ovisshet. Jag har hela mitt vuxenliv gått och oroat mig för svåra sjukdomar och sökt läkarvård för saker som egentligen inte borde belasta vården. Som när jag i somras besökte min lokala hälsocentral på grund av ökat håravfall och den stackars stafettläkaren låtsades göra en undersökning av min hårbotten med den där "titta-i-öronen-pipen". 

Att nu, för första gången i livet, ha blivit slajsad och dajsad av top technology röntgen för att rentvå samtliga mina organ (minus höger bröst och två lymfkörtlar då) är inget annat än en hypokondrikers våta dröm. Jag var nästan salig när vi åkte från sjukhuset. Jag ringde mitt ex, mina föräldrar och mina närmaste vänner. Dagen efter anordnades en stor middag i min lägenhet med mansvän, hans barn, exet, mina barn och vi firade tillsammans att jag var en dussinpatient. 

Vården låg inte på latsidan. Redan dagen efter fick jag tatuera bröstet med kolrör (ni som vet, ni vet), dagen efter det träffade jag min läkare på onkologen som gick igenom min vårdplan. Veckan efter träffade jag en sjuksköterska på onkologen som upprepade allt läkaren sagt (oklart varför) och gav mig rekvisition på peruk (onödigt att säga att peruken införskaffades redan dagen efter, jag är trots allt efficient badass). 

Dagen efter det, 18 februari, fick jag min första cellgiftbehandling. Så summa summarum: Från det att jag en morgon stod i duschen, tvålade in lökarna och kände att något inte stämde, tills det att giftnålen sattes i min ven: 35 dagar. Och då var jag ett utredningsfall, vilket adderade 14 dagar till ett standardfall bröstcancer. Svensk vård när den är som bäst. 

Vän av ordning undrar kanske varför det var jag själv som hittade cancern och inte mammografiscreeningen? Särskilt som jag fick veta att cancern troligtvis funnits i två-tre år, och min senaste mammografi var för exakt ett år sen. 

Tydligen är det runt en femtedel av cancrar som inte syns på mammografin. Not till er kvinnor. Och den var verkligen inte uppenbar ens för handen. Det är inte som att jag har en knöl i bröstet. Det kändes mer som en texturförändring. Om vänster bröst hade konsistensen av en manet, hade höger bröst formen av en manet som svalt en påse indianpärlor (har maneter munnar?). 

Inte ens läkaren på vårdcentralen kände något avvikande. Det var först vid ultraljudsundersökningen läkaren reagerade på att hon såg något, men det var inte ens då uppenbart att det var cancer. 

Jag har givit mig själv googlingsförbud kring detta. Jag lyssnar enbart på information som kommer direkt ur läkarnas munnar och infinner mig på de platser jag anvisas samt tar de piller de skriver ut. 

Det jag snappat upp är att min cancer är hyfsat vanlig, att den liksom de flesta bröstcancrar är hormonkänslig och att den inte är spridningsbenägen. Jag har emellertid inte frågat om "prognos" e d, jag tänker att det är vanskligt för läkarna att svara på och givet min dystopiska tolkning av alla budskap kommandes från vården tror jag att det är bäst för mig att låta bli. 

Att den spritt sig till två lymfkörtlar tog läkaren synbart med ro. "Lymfkörtlarna gör bara det de ska, försöker hålla cancern stången". Men just av den anledningen, att det kan ha slunkit ut någon cancercell i övriga kroppen, inleds min behandling med cytostatika a.k.a. cellgift. 

Som sagt, första behandlingen var förra onsdagen, nästa kommande vecka. Sen varannan vecka, åtta omgångar. Med perfekt precision kommer jag att må som sämst när mitt mellanbarn tar studenten. Därefter en paus på några veckor och sen operation, därefter strålning. I mitt huvud tänker jag att jag har facit på utkomsten någon gång kring september-oktober. 

Med det sagt: Jag mår bra. Bättre än på länge? Det är märkliga mekanismer som kickar igång när man får besked av detta slag. Det mänskliga psyket har inga solklara logiska kopplingar. 

Jag har ju länge intresserat mig för det fält som kallas "positiv psykologi" som handlar om vad det är som får människor att känna välbefinnande och på så vis öka möjligheten att då och då drabbas av lyckokänslor. Där har man kunnat konstatera att den grundläggande sinnesläggning man hade innan ett positivt respektive negativt besked efter en tids turbulens återgår till tidigare nivåer. 

Det betyder att surkartet som vinner på lotto efter den initiala dopaminkicken återgår till att vara ett surkart. Den positivt lagde som fått stroke och förlamats i halva kroppen, kommer relativt snart att återgå till sin grundläggande tillfredsställelsenivå (jag har ett exempel på detta i min närhet och det är rätt fascinerande).

Och jag vill hävda att jag är snarare en "glaset-är-halvfullt"-person än motsatsen. Så i detta nu lever jag ett faktiskt rätt underbart liv. Min kropp är genomlyst, min cancer ska gå att bota (inga garantier men hey, det har väl aldrig funnits en bättre tid att få cancer i än nu historiskt sett?), jag slipper jobbet, jag har haft underbara möten och samtal med min familj och mina vänner och fått så mycket kärlek och ömhetsbetygelser. 

Framför allt har jag fått den stora insikten och det på riktigt: Man lever bara en gång, livet är inget genrep och du kan inte ta någonting för givet. Det visste jag ju redan innan, men nu känner jag det. Och den insikten skapar tydlighet och absolut klarhet. Mer om det i kommande inlägg. 

Ta hand om er och kvinnor: Be om ultraljudsundersökning nästa gång ni gör mammografi!

Mvh
EB