Jag har sagt upp mig

Känns som att jag redan använt mig av den rubriken tidigare? Men nu har jag alltså slagit till igen. Som jag skrev i förra inlägget gruvade jag mig för det. Men det gick bra. Valde efter rådgivning från MV att ringa. Efter förra veckans läkarbesök kom argumenten också helt naturligt givet den veritabla HÄXCOCKTAIL av återfallsförebyggande mediciner jag kommer att gå på till hösten och fem år framåt. 

Jag kommer förhoppningsvis inte att må rävas i fem år, men de första 6-12 månaderna kan enligt onkologen bli krävande. Om så ens bara en bråkdel av biverkningarna slår till har jag goda skäl att dra ner på tempot. 

För att illustrera nivån: Efter att läkaren gått igenom tre preparat som gav fatigue, koncentrationssvårigheter, ledvärk, illamående, yrsel, hjärtklappning, vallningar from hell och diverse annat lockande såsom håravfall, viktuppgång etc kom hon till ett skelettstärkande dropp (cellgift går åt skelettet) och tänk DET preparatet hade INGA biverkningar. Både jag och MV andades ut.

Sen tillade hon: ”Förutom en då, att man vid större tandläkaringepp av typen borttag visdomstand riskerar sprucken käke”. Påminner om Jonatan Unges rutin om att han bara har tre problem. ”Tre problem, det är ju ingenting! Det finns folk som har fem problem! Jag har bara tre: Att jag är överviktig, alkoholiserad och gravt missköter min ekonomi”.  

Min chef, eller jag kanske ska säga före detta chef, förstod precis. Jag skulle tro att han även drog en lättnandets (lättnadens? lättnandens? Vars är du, min språkpolis?) suck. 

Men han var lite fin ändå måste jag säga för när jag sa att jag tänkte plugga till hösten föreslog han att jag istället skulle ta tjänstledigt för studier, för att hålla alla dörrar öppna. Vilket jag tackade nej till. Här ska dörrar stängas, reglas och förseglas med silvertejp. 

När han antydde oro över min ekonomi - på pappret är jag blott en frånskild trebarnsmorsa i förorten - sa jag att jag på grund av bostadsförsäljning och boende i hyresrätt inte hade så stora bekymmer där. Tyckte att jag kunde ge den hinten nu när han var så omtänksam.

Well well, nu är det gjort. Om tre veckor går jag in i uttagsfasen. Jag utesluter inte framtida jobb, men då ska det vara roliga gig, vilket i sig brukar betyda dåligt betalt. Hobbyjobb.

Men först ska jag landa dessa biverkningar, gråta i gruppterapi och hitta en lösning på mitt hår. Just nu ser jag ut som kärleksbarnet till en åldrad Judy Dench och Alfons Åberg. Kritvitt, glest och kort, de sorgliga stråna ligger platt mot huvudet med tydlig snedbena. Liite som en nazist i en åttiotalsfilm och han heter Heinz.  

Åter till uppsägningen: Jag brukar ju bli rätt upprymd vid dylika episoder. Men förutom lättnaden i att ha samtalet överstökat kände jag ingenting. Jag blev först lite förvånad över detta. Men jag drar helt enkelt slutsatsen att jag allt sedan februari redan levt i frihet och avsaknad av arbetsrelaterad oro. Därtill ett sedan länge taget beslut att inte komma tillbaka. Själva uppsägningen var ju bara en teknikalitet som inte förändrar något i mitt dagliga liv. 

Vid ett par tillfällen under min sjukskrivning har jag lekt med tanken på att ifrågasätta det beslut jag tog i början av året. Men det har räckt med att överhöra en väns jobbsamtal eller andras semesterpusslande (”jag tar vecka x och halva y så sparar jag en vecka till hösten”) för att jag ska avsluta den tankegången. 

Vid något tillfälle behövde jag bara sätta mig i lotusställning, blunda och för mitt inre måla upp bilden av en outlookinbjudan med ämne ”Genomgång prospects” för att jag skulle släppa den tråden och istället välja den Kay Pollackska glädjen.

Jag har skissat på en vardagsstruktur inför hösten och eftersom ni verkar lapa i er vad skit jag än skriver om får ni den här:

- Ett massivt missbruk av sovmornar. Jag ska göra det till en princip att inte gå upp förrän barnen lämnat hemmet. 

- Därefter uppgång, bäddning Lex Jordan Peterson, en kaffe och en promenad på minst 30 minuter helst mer. 

- Pilates, dusch och fix (kläder, smink).

- Lunch och ev. studier (kommer att läsa humaniora 50%), kanske en liten lur.

- Långsam matlagning.

- En gång i veckan lunchträff med vän. Jag ska verkligen steppa upp på vänfronten i höst, har legat på latsidan under våren.

- En gång i veckan (minst) en okynnestur in till människobyn för att se fölk, om inte annat så för att handla på min favoritbutik Hemköp City.

Nivå två, eller körsbäret på kakan, är att bli bättre på evenemang. Jag skaffade i veckan appen Abundo för fri tillgång till överblivna biljetter till bio (dag och kväll), teater (ink genrep), standup osv. 

Vidare tänker jag mig ett antal långhelger i Hudik innan vattnet fryser. Jag skaffade ett nytt batteri till elcykeln i somras så jag tar mig runt lätt. Hör hur optimistisk jag låter innan medicinerna satts in. Facit kanske blir att jag bara når till punkt ett ovan.

Hur skulle du skissa upp din vardag om den inte längre beboddes av ett heltidsjobb?

Mvh 

EB

Sommaruppdatering

Det har varit en både härlig och bökig juli. Operationen gick som tidigare nämnts geschwint men det hände grejer i kroppen efter. Låt oss säga som så att när det blir ett tomrum i kroppen vill den gärna fylla ut det. Så plötsligt hade jag ett högerbröst igen, utan att jag bett om det. Då behöver man vårdens hjälp att så att säga tömma bag in boxen så nu har jag sett insidan på Sahlgrenska sjukhuset för första (och förhoppningsvis sista) gången. 

Varför Sahlgrenska? Jomen jag och MV tillbringade en helt underbar sommarvecka på Sveriges framsida, kryssande mellan hans bröder som vardera har fina små ställen längs med kusten. MV var i sitt esse. Minus dagen på Sahlgrenska då, när han nästan satte sig på en blodig bänk. Dock inte på bilden nedan, här återhämtar vi oss ute vid kustbandet. 

Innan dess hade vi fixat hans kök. Ända sedan vi träffades har han pratat om att lämna in sina köksluckor på spraylackering, framför allt för att slipa ner och åtgärda de bubblor som uppstår när vatten rinner nerför skåpluckor (ofta när små barn "diskar"). Liggande offert låg någonstans mellan 20-27 000 kronor men jag sa att det där klarar du själv. 

Och det gjorde han. Under knappt en vecka sprang han som en tetting mellan kök och övre hall (där han inrättat måleriverkstad) och slipade och strök de fabriksmålade vita luckorna med en matt gråbeige kulör som jag tycker gav ett betydligt mer harmoniskt intryck. Uppskattad kostnad: Tre tusen (ink. ny matta). 

Kök före/efter och skillnaden ÄR subtil på bild dock ej i verkligheten

Lådor före/efter (zooma vänster för bubblor)

Vi gjorde en massa annat i hans hus också. Målade om ytterdörren i linoljefärg, målade om badrumskommoderna och sovrumsgarderoberna i samma färg som köksluckorna och satte dit träknoppar istället för de för husets byggår typiska metallbeslagen vilket mjukade upp intrycket. När jag säger att "vi" fixade ovan innebär det att ”han” gjorde det men jag var moraliskt stöd.

Sen kom turen till Hudik och där invigde vi (han) min födelsedagspresent elmotorsågen. Ovan ser ni den styckade kroppen av ett dött äppelträd. MV har visat sig vara en bra investering för på en vecka avverkade han inte oansenliga mängder sly, ansade samtliga äppelträd, sågade ner ett antal rönnar (som nu ligger i vedboden i väntan på klyvning, min favorithobby), målade om staketet, grävde upp delar av en hatad björkhäck så att man nu kan parkera bilen nära huset och diverse annat slitgöra. 

Det anmärkningsvärda är att han gör det med sådan glädje, han tycker att det är genuint kul. Det säger han åtminstone och han ser glad ut. Särskilt när han får tända grillen på kvällen för han fick dessutom sköta den biten. 

På kvällarna satt vi framför kakelugnen i matsalen och fnissade åt gamla Vårt Hem som man i min släkt sparat sen 30-talet. Bland annat ett feelgood-reportage från 1940 om Magda Goebbels.

Själv rensade jag rabatter och gick runt och mös medan alla runt mig arbetade inklusive äldsta barnet som kittade de sista fönstren och minstingen som målade trappan på gammelhuset. Den att-göra-lista vi kryssade av sista dagen gick inte av för hackor och nu tillbaka i Stockholm känner jag stor tillfredsställelse över sakernas tillstånd. 

Minus det faktum att jag på torsdag påbörjar min femton dagar långa strålningsbehandling som till skillnad från all övrig behandling kommer att ges på nya Karolinska a.k.a. bygget från helvetet. Jag gruvar mig å det grövsta. Jag, van vid puttriga Sankt Görans sjukhus med orkidéer i väntrummet, vänliga receptionister som söker ögonkontakt samt kundenkäter efter i princip varje besök ("Betygsätt din cellgiftsbehandling 1-10") noterade storögt nya Karolinskas sterila flygplatsliknande väntrum och det stumma bemötandet från en förhoppningsvis sommarjobbande receptionist med aktiva air pods i öronen. 

Jag tänker inte bli politisk här men Sankt Göran drivs av Capio som 2018 köptes upp av Ramsay Santé/Health Care (australiensiskt vårdbolag) medan Karolinska sjukhuset bedrivs som en offentlig förvaltning direkt under region Stockholm. Det känns. 

Det skickades liksom inte ut någon enkät efter besöket på KI. Då hade jag skrivit att jag tyckte att deras backslick till receptionist skulle avstå poddlyssnande under arbetstid och istället registrera ankommande patienter vilket han fallerade att göra så att jag fick ett frågande samtal av min sköterska 20 minuter efter utsatt mötestid.

Så detta är veckans utmaningar:

- Start strålning på terminal fyra.

- Min uppsägning.

Varför grämer jag mig inför min uppsägning, undrar vän av ordning. Detta har jag ju väntat på sen jag senast började jobba? Jag borde, varandes den jag är, göra en ordentlig scen där jag sjungande och dansande ger min arbetsgivare fräcka fingret. 

Men sanningen är den att jag innerst inne är en mes. Jag tycker att uppsägning är lika jobbigt som det i ungdomen var att göra slut. Lyckligtvis jobbar min andliga vägledare inom HR och igår förtydligade hon för mig: "De bryr sig inte. De kommer bara att tycka att det är skönt att veta vad de ska göra det vill säga att du inte kommer tillbaka och att de kan anställa en ny". På min fråga "Men ska jag inte ringa min chef åtminstone, och ge någon form av motivering?". "Absolut inte. Skriv ett mail, bättre för alla parter. Och återigen, de bryr sig inte". 

Så igår förberedde jag ett mail. Det är sakligt, trevligt men också med hänvisning till att jag kanske inte är så tillgänglig närmaste tiden givet min behandling men att jag gärna kommer in och säger hej när jag "landat fysiskt och mentalt efter avslutad behandling". Vilket naturligtvis inte kommer att ske.

På tal om min andliga vägledare, hon vars ekonomi nämndes i förra inlägget, har hon blivit riktigt FIRE-biten. Hon sprider till och med ordet vidare till andra och vill spara mer och mer. "Tror du att jag kan spara 20 000 kronor i månaden?" Hon gör mig nostalgisk i det att hon får en kick av att hitta nya områden att kapa och DIY:a. Som att lyssna på min 18-årings eskapader i Stockholms uteliv: Jag är både lite avundsjuk men samtidigt glad att jag inte behöver göra om det. 

Hur fortlöper din sommar? Dags att börja jobba snart och känslor inför det?

Mvh

EB

Nyopererad ekonomicoach

Dagens två ämnen: Min operation samt mitt senaste ekonomicoachingprojekt avseende Objekt K (en god vän). Eftersom jag skriver på mobilen i bil på väg till Sveriges framsida blir det kanske inte så mycket bilder. Och lika bra är väl det då varken mastektomi eller Excelark gör sig så bra på bild.

1. Min operation

Sedan dryga veckan tillbaka är jag - tada - cancerfri. Tumören, vars uppskattade storlek av vården beskrivits som allt från ”obefintlig” (primärvården), ”möjlig existens” (mammografin) till ”absolut existens men oklar utbredning” och olika heppade måttangivelser, visade sig efter operation och preparatanalys (fun fact: Det kallas ”bröst” så länge det sitter på den tilltalades kropp men ”preparat” när det lämnat kroppen) ha mätt hela fyra centimeter (dubbelt mot vad läkarna trodde). Men eftersom jag insisterade på borttag av hela bröstet togs tumören bort med god marginal. 

Man tog även bort lymfkörtlarna på sidan av bröstet eftersom man trodde att en eller flera var cancerogena. Sanningen visade sig ligga någonstans mitt emellan: Analysen visade att två av sju körtlar varit sjuka, men att de botats av cellgifterna. Well well, några lymfkörtlar mer eller mindre. Nu återstår tre veckors strålning med start i augusti och två år av milda cellgifter i tablettform samt tio år hormonhämmande. Hängslen, livrem och silvertejp.

Jag är oerhört lättad av att ha blivit av med tumören och så evinnerligt tacksam över den vård jag fått och får. Vilka människor. Inget daltande eller huven på sned, bara sympatiskt och sakligt bemötande. Jag gillar särskilt den smått aspiga läkaren jag allra först kom i kontakt med och som jag hade uppföljningsmöte med igår. Hon skräder inte orden så jag vet att när hon säger att det ser bra ut, ser det verkligen bra ut.

Några ord om operationen. Jag kan fortfarande inte förstå hur smidigt det var. MV lämnade av mig sju på morgonen. Jag fick lite piller och sen fick jag byta om till operationskläder och lägga mina saker i ett typ gymskåp.

Sen kom min kirurg och ritade lite på mitt bröst och sen var det dags att lägga sig på operationsbritsen och sövas (älskar’t, tror att narkos är min drog). Kirurgen tittade förbi på uppvaket och sa att jag ”skött mig föredömligt på operationsbordet” (humor) och att hon redan hunnit skicka bröstet, förlåt preparatet, på mammografi och att det såg bra ut.

Sen tog jag en kaffe, klädde på mig och var hemma till lunch. Eftermiddagen tillbringade jag tjattrande (jag fick trots allt morfin till frukost) på en väns kolonilott och mådde toppen. Och det har jag egentligen gjort sen dess. Jag tog någon Alvedon under de första dagarna när det stramade i ärret, men det är allt. 

Den psykiska bördan av att bara ha ett bröst har ännu inte drabbat mig, vilket kanske beror på att jag aldrig identifierat mig som en bystdrottning. Jag fick en tillfällig protes att stoppa in i bh:n efter operation (funkar även som tryckförband) och trots att de rotade fram minsta i regionsortimentet ser det ut som en bröstförstoring av inte helt blygsamt slag.

2. Ekonomicoaching av Objekt K

Objekt K kom över på middag operationsdagen och det var under den efterföljande fotmassagen (en talang hon har) vi kom att tala om K:s ekonomi. Hon nämnde att hon hade flerdubbelt sexsiffrigt på ett vanligt lönekonto och var skuldfri minus CSN som hon betalade drygt 3 000 i månaden. K visste inte hur mycket studielån hon hade (”men troligtvis massor”) så för att röka ut skiten tvingade jag henne att logga in. Det visade sig att skulden låg på 42 000 kronor så redan samma kväll betalade hon av den och kan nu sålededes avsätta dessa 3 000 kronor till indexfonder varje månad utan att passera CSN-ränta.

K fick ett sådant dopaminpåslag efter denna manöver att jag och MV (som blivit en riktig FIRE-räv och dessutom gör betydligt bättre sparsnurror än jag) fick förtroendet att göra en ekonomisk plan åt henne. Planen är nu tio dagar senare i princip implementerad och kan sammanfattas i nedan punkter:

- ISK:en på Avanza (för sådan fanns redan, om än sällanbesökt) är städad till att innehålla två istället för sex fonder. En global (LF Global Indexfond) respektive en svensk indexfond-isch (Spiltan Aktiefond Investmentbolag). 

- ISK:en är rebalanserad så att det ligger ungefär lika mycket i båda fonderna.

- Det icke-förvaltade kapitalet som legat och skvalpat räntefritt på Kuckelimuck är satt i arbete i ovan nämnda fonder. En buffert motsvarande två månadslöner ligger kvar på K-muck.

- En automatisk överföring på 10’ går från lönekontot till ISK varje månad och fördelas 50/50 på ovan nämnda fonder. K tjänar bra så hon kommer troligtvis att kunna spara mer, men det får hon göra ad hoc när buffertkontot börjar svälla över igen.

Den kanske viktigaste delen i vår coaching handlade emellertid om något helt annat än ovan. Det handlade - så som ofta är fallet när man interagerar med Folket - om att bevisa för vederbörande att hen inte kommer att hamna på fattighuset som pensionär.

Vi loggade därför in på minpension.se och simulerade ett par-tre scenarios. Pension vid riktålder respektive pension vid 60 med uttag tjänstepension vid 60 respektive vid 65. Samtliga scenarios kom som positiva överraskningar och vi kunde konstatera att 53-åriga K utan problem skulle kunna gå i pension redan vid 60, förutsatt att hon de kommande sju åren investerar 10’/månad.

Jag kommer osökt att tänka på den gamla elefanten-och-pinnen-historien. Elefantungen kopplas med ett rep till en pinne och orkar inte dra sig loss. Elefanten växer och blir stor, pinnens storlek förändras inte. Men eftersom elefanten redan som liten lärt sig att pinnen håller den fast, gör den heller som fullvuxen inga försök att slå sig loss, trots att den nu med lätthet hade klarat av att rycka upp pinnen.

Vi lär oss genom klickbeten på kattmatsätande pensionärer, kollektiva stånkanden i orangea-kuvertet-perioden (orangea kuvertet, som enbart visar allmän pension, ej den betydande tjänstepension som alla kollektivavtalade har, tål att upprepas i oändlighet) och den kontinuerligt ökande riktåldern (som för övrigt inte innebär att man MÅSTE vänta till nämnda ålder, man blir bara ekonomiskt straffad om man börjar ta ut pensionen några år tidigare än vad staten anser är tillbörligt, år som av spänstskäl är ovärdeliga att använda som fri) att vi a) alla sitter i skiten och b) som pensionärer kommer vi att sitta ännu mer i skiten samt c) lika bra att ställa sig in på ett ekorrhjul fram till 75 och hoppas att man lever så länge.

När sanningen för många kollektivanställda med snittinkomst (eller över) snarare ser ut så här:

- Vid 50+ är barnen troligtvis på väg hemifrån vilket öppnar upp för mer sparutrymme.

- Din pension har hunnit bulka på sig.

- Vid regelbundet sparande under, säg sju år (särskilt om du redan har ett befintligt sparande alt. har möjlighet att sälja ett hus/stor lägenhet för mindre boende eller i idealfallet en hyrd bostad), är chansen överhängande att du lyckas skrapa ihop så mycket att du kan brygga över från ditt 60-åriga jag till ditt pensionsuttagande jag.

Och de alerta 60+åren är inte att förakta. Chanserna är större att du orkar och kan realisera drömmar av olika slag. Visst, du kanske får ut några tusen netto mer i månaden om du biter ihop fram till riktåldern eller senare. 

Men vad ska du med dem till om du inte har den fysiska eller mentala kapaciteten att sätta sprätt på dem? För även om du inte drabbas av cancer eller Alzheimer är det mångas erfarenhet (löst baserat på sådant jag läst i FIRE-bloggosfären så tas med en nypa salt) att man med ökad ålder gör av med mindre pengar. 

Dels på grund av skröplighet (man undviker kanske längre resor) men också för att hela ens värld, på gott och på ont, krymper. Man är nöjd med sitt korsord i pensionärskuvösen (den inglasade balkongen) och sin kvartalsvisa medicinska fotvård, inget behov av det där guldtandstillägget som kommer av att förvärvsarbeta ända in i kaklet.

Och det var med denna insikt vi lämnade Objekt K efter veckans övningar. Jag såg hur det nästan började lysa i blicken hennes. ”Det är ju bara sju jular kvar!”. Det fina är att hon inte behöver bestämma här och nu hur hon ska ta ut sina olika pensioner. Hon behöver de närmsta åren bara vinnlägga sig om att lassa in 10 papp i månaden på ISK:a. 

Mvh

EB