Ninjapackning Nice

Till att börja med vill jag skicka en uppdatering om vassa palmen som enligt min bedömning fick kejsarens tumme upp i förra inlägget. I söndags kväll drog vi ut honom från väggen framför lysknappen och beskar honom enligt GPT:s alla regler. 

Nedan före/efterbild i hans nya hörn i MV:s övre hall. Nu ska bara skrivbordsstolen ut på Blocka så är jag nöjd. Den uppmärksamme kanske noterar att jag genom påverkansoperation även lyckats få Ikeakonsten från förra inlägget att den vägen vandra.

Vi baxade till och med in honom i badrummet där han fick en dusch vilket han verkade gilla för bladen slokade inte lika mycket nästföljande morgon. GPT tycker att vassa palmen nu ska stå soligt ett tag, för att rehabilitera sig. Så kom det sig att han äntligen fick dela fönster med fröken citronträd han haft span på i säkert ett decennium. Happy end.

Jag har ju redan slaktat månaden januari detta år och nu har turen kommit till mars. Mars är en riktig skitmånad. Inte bara utger den sig för att vara, om inte en regelrätt vårmånad, så åtminstone en månad i transit mot vår vilket är en stor lögn. Det är ju i mars man åker på de där riktiga snöblasksmockorna. Man slits mellan hopp och förtvivlan, förtvivlan och förtvivlan. 

Nu har årets mars i skrivande stund varit okej. Men det är vad jag skulle kalla en anomali. En normal mars bjuder på tjyv- och rackarspel och av den anledningen bokade jag och MV i höstas en marsweekend till Nice. 

När jag blev sjuk utgick jag från att allt i mitt liv behövde bokas av inom överskådlig framtid. Det var innan jag träffade min pragmatiska onkolog som tyckte att vi visst kunde åka till Nice. Att det rentav kunde vara bra för min behandling. [okej hon sa kanske inte det sista men det var så jag tolkade hennes tonfall] Genom att skjuta på tredje droppet ett par fem dar lyckades vi skapa en helg där jag mådde precis som vanligt. 

Jag tror att det skulle göra min cancer gott att förutom cellgift möta lite fransk fuckez-vous. Jag menar då att fransmännen, på samma sätt som att de oförstående rynkar på ögonbrynen åt min välmodulerade (?) sorbonnefranska, genom sin pregnanta arrogans kan locka mina cancerceller att självdö. Kanske är det mig ni ser i Blå hallen i december?

Dilemmat: Vi (jag...) hade bokat snålbiljetter med endast liten kabinväska åtta kilo. Vilket är ett problem då jag likt en deltagare i Gränsbevakarna gärna vill ta med mig hushållsvaror hem igen. Kanske inte torkade kohuvuden men mer de vanliga stapelvarorna tvättmedel (men lyssna, det är tvålflingor från Marseille!), saltet med valen på (för det är en så fin burk) och produkter ur världens bästa hudvårdsserie för vintertorr hud Mixa Bébé. Innan ni börjar ifrågasätta ekonomin i detta vill jag inflika att exempelvis valsaltet i butik kostar runt tjugan och på nätet ligger den för "reapris" 50 dollares.

Lösningen på dilemmat är enkel. Jag får helt enkelt packa oerhört lite kläder och maxa mina åtta kilo på torrvaror hem. Bara tvättmedlet är ju tre, you do the math. Av den anledningen började jag i mitten av mars att sondera nätet efter nya revolutionerande sätt att resa lätt och naturligtvis fanns det uppdateringar på den gamla weekendkapseln. Det man nu talar om är - tada - sudoku packing! 

Sudoku packing går ut på att man inför resa radar upp sina plagg efter genretyp i en sudokuformad matris enligt ett på förhand stipulerat mönster:

Tanken är att man ska kunna bygga smarta klädkombinationer enligt olika mönster i matrisen men om du frågar mig tycker jag att de gör det onödigt svårt för sig. Dessutom behöver jag inte 29 outfits till tre heldagar i ett vårigt klimat.

Jag lanserar därmed min unika weekendpackning. Minns var ni hörde det först: 

NINJAPACKNING

Ninjapackning har lika stor koppling till Asien som soduko. Men ordet låg bra i munnen, ungefär som fakirflyg eller gulaschbaron. Jag sammanfattar konceptet i nedan punkter:

- Ninjapackning utgår från att du i din bokning har en liten väska "att lägga under stolen" samt en kabinväska åtta kilo enligt standardmått. 

- Obs! Kör du på hardcore-snålvarianten gällande bagage, låt oss kalla den Harakiripackning (bara väska under sätet) är metoden INTE tillräcklig. Inte heller om resan kräver medhavda lakan. Ninjapackning syftar till att transportera största möjliga mängd luft nedåt kontinenten, men största möjliga mängd tvättpulver upp från densamme.

- Går att applicera om du ska vara borta max en [lång]helg i kontinentalt klimat. 

- Kan vara användbart vid såväl formella som informella resor (kostym är väldigt Ninja compliant).

- Tunga plagg bärs på kroppen vid avresa samt hemresa.

- Övriga plagg ska vara oerhört, och jag upprepar, oerhört nätta och skrynkelfria.

- Ninjapackning kräver omsorgsfull necessärplanering och reseförpackningar av denna typ.

Jag beslöt mig för att enbart ta med ett par byxor: Ett par jeans som jag också reste i. Detta är ett vågat drag för en skandiavisk kvinna i Frankrike. För går mina byxor sönder kommer jag att gå byxlös, då fransmännen gjort en poäng av att sluta tillverka kvinnonederdelar över storlek 36 (som de kallar 38). Detta för att psyka all världens kvinnor och det är också så de genom ett intrikat psykologiskt rävspel får oss att längta tillbaka till landet för mer förnedring. 

Ovan är min bas för alla fyra dagar. Blåjeans, ballerinas och en helt underbar långkofta jag fyndade på Stadsmissionen Hantverkargatan bara ett par dagar innan avresa. Jag hade ursprungligen tänkt ha en tunn beige trenchcoat men det var något med den som inte kändes rätt. Det låter som ett så perfekt basplagg och jag har ju testat mig igenom otaliga varianter genom åren, exempelvis originalets original Burberry som gamla läsare vet att jag efter åratal av oanvänd vånda till slut sålde vidare. 

Däremot den här historian, så varm (80 procent lammull, 20 procent polyester), är så mycket jag! Älskar konceptet långkofta. Och den har formen och känslan av en kappa. Ärmarnas muddar går dessutom att fälla ner så om det friskar på är jag varm däri. 

På resdagen lägger jag till ett svart underlinne, vit skjorta och en varm tröja i vinrött. Väl framme i Nice (redan klockan nio på morgonen) skalar jag bara av mig tröjan och kör skjortan under långkoftan eftersom det ska vara 15 grader. 

Scarfen är för övrigt också ett fynd från samma Stadsmission: En till synes äkta sidenscarf med handrullade kanter (det är så man ser kvalitén) för 119 kronor. Jag har den på hövve då jag saknar hår.

Dag två tänkte vi oss en tripp till Italien och då tyckte jag att puderrosa kunde passa.

Dag tre hänger vi antingen kvar i Nice för lite kultur eller så tar vi tåget åt andra hållet. Oavsett vilket, en grön skjorta i 100 procent polyester passar bra, då den inte skrynklar sig i resväskan. Hemresedagen har jag åter vita skjortan och den vinröda tröjan.

Sen skapade jag en gruppering av pyjamas, underkläder och mina favorittofflor, en trofé från boutiquehotellet Lilla Roberts i Helsingfors. De är nog närmare tio år gamla nu, still going strong. I kombination med den svarta Sellpyfyndade sidenpyjamasen, perfekt loungewear att dra runt i i vår lånade lägenhet med - host - terrass med utsikt mot Mare Nostrum. 

Några ord om sidenpyjamas. Det var min konstnärliga rådgivare som tipsade om detta koncept. Särskilt om man befinner sig i den ålder då man nattetid pendlar mellan kaminhett och frossa. Inte för att jag är där, jag är ju bara barnet och min onkolog säger att jag säkert har två-tre ägg av tvivelaktig kvalitet kvar att populera jorden med. Men oavsett ålder kan jag rekommendera det. Varför? 

Det är helt enkelt underbart att sova i siden, plus att du ser helt ok ut om någon skulle ertappa dig att gå med pyjamas mitt på dagen. Jag skulle drista mig till att säga att du ser glamourös ut, särskilt om du håller en dry martini. 

Tricket här är att - så som ni frugala redan vet är framgångsfaktorn bakom i stort sett allt i livet - tänka utanför boxen. Svenne banan (det var länge sen jag använde det epitetet, ser fram emot ras i kommentatorsfältet) kanske skulle glida in på Interwebz och någon lämplig sajt av typen Intimissimi och filtera fram exempelvis nedan:

En helt underbar silkespyjamas med snyggt fall och de där vita kantlinjerna jag är så svag för. Jag vet för jag har en, dock inte direkt från Intimissimi, utan från Sellpy där jag la en fjärdedel av priset för helt ok skick (den kostar ny 2 380 kronor). 

Det finns emellertid ett sätt att ytterligare lura systemet, nämligen att köpa en separat överdel (i en given färg) med en annan underdel (i samma färg) på Sellpy. Av naturliga skäl kostar separata delar mindre än vad de skulle kostat om de hängde ihop med sin parhäst eftersom ett komplett set har större lyskraft än ett halvt.

Så kom det sig att jag fick den svarta sidenpyjamas som syns i packningen ovan för runt 200 kronor, eftersom överdelen låg i en annons (märke The Sophie) och underdelen i en annan (Intimissimi). Underdelen hade dessutom hål i en söm, vilket ytterligare drog ner priset. Inget inte en nål och en tråd kunde fixa på under fem minuter. 

För vem köper en defekt pyjamasunderdel? Eller en random överdel? En galning? Ett geni? Bedöm ni. I skrivande stund hittade jag nedan separerade exempel på Sellpy (var noga med att filtrera på silke):

Det syns dåligt på färgerna, men detta är underdelen och överdelen till exakt den pyjamas som kvinnan kråmar sig i ovan, förutom att hela paketet går på 370 kronor (båda storlek medium). 

Hade någon på Sellpy bemödat sig med att matcha ihop dessa båda plagg till en och samma annons, hade prisbilden nog legat på nästan det dubbla. Men nu har de inte en någon plus att det troligtvis inte funkar i deras betalningsmodell. Provisionen från ett plagg går till en specifik säljare vilket kräver separat annons.

Byxorna hade visserligen ett hål i grenen så du hade fått investera några minuter i klädvård. Men 15 procent av nypris kanske kompenserar för det mankemanget. 

Pyjamas och underkläder packas i den tvättpåse som skymtar under de prydligt vikta trosorna. Jag har aldrig vikt trosor, det är MV som skämt bort mig med detta hemma hos sig och nu ville jag bara visa att jag kan. 

Necessären är komprimerad. Som jag redan nämnt finns fördelar med cancer och en är att man slipper packa såväl schampo som balsam och kam. Vilket betyder: Plats för ytterligare en saltburk på vägen hem.

Eftersom jag fortfarande har ögonfransar behövde jag emellertid packa maskara, men i övrigt är mitt smink nedbantat till ett minimum av gamla trotjänare. Det som inte kom med på bild är att jag också packade två uppsättningar örhängen som på ett effektivt sätt förändrar en outfit och här kan jag slå ett slag för de glamourösa lättviktarna jag såg på min svägerska på nyår (nederst nedan). 

De ser ut som metall, men är av plast. Inte helt billiga men väl värda pengarna om du vill undvika extended ear hole syndrome (något jag av en väninna fick höra har öppnat upp för en ny genre plastikkirurgi: Örhålsminskning). Dessa örhängen skulle i teori kunna steppa upp vald outfit till att bli lite mer kvällslig glam. I övrigt har jag morfars gamla Jaeger le Coultre, mitt Hermèsarband och två par mindre örhängen. 

Sen återstår den kategori grejer som Mari Kondo skulle kalla "komono" det vill säga "diverse". Här ingår från övre vänster till höger: En tygkasse (till mina shoppingrundor på Carrefour), laddare, power bank+laddare, pass, kortlek, teckningsblock och två pennor (så att man kan spela luffarschack), solglasögon, högtalare (som laddas med samma laddare som power banken). Allt utom högtalaren packar jag i den lilla väska jag lägger under sätet. 

Nu återstår bara att stresstesta min tes. Imorgon torsdag går flyget. För er som bara inte står ut med ovissheten kring Ninjapackning kommer jag att försöka lägga upp uppdateringar i form av dagens outfit (och eventuellt lite annat) på Insta. Jag tänker skapa en ny hashtag nämligen Ninjapackning, får se om den flyger.

Är du bra på att packa?

Mvh

EB

Pyssel hos MV

Det talas tyst om det, men det finns vissa fördelar med att få cancer. Man får exempelvis äta vad man vill. Så kom det sig att jag dagarna efter min första cellgiftbehandling fick möla i mig chicken nuggets, currysås från Willys och Fanta medan min gourmet till mansvän stillatigande fick se på. I vanliga fall hade detta beteende bemötts med vildsinta protester och föreläsningar om hur dessa nuggets blir till. 

Pastan är djurformad

Till protokollet vill jag föra att jag normalt sett inte går och trånar efter en femårings diet. Men behandlingen lockar fram min skuggsida.

Man har carte blanche till allt. Åtminstone såhär initialt, folk kommer att ledsna med tiden, varför jag smider medan järnet är varmt. 

Så kom det sig att jag fick min konstnärliga rådgivare att inleda obekväm social interaktion i Bad Gastein under sportlovet. Hon skickade en bild från en bar där jag tyckte mig se konturerna av den bartender som serverat dry martinis till mig och MV:n i somras. 

En något pinsam situation uppstod då vi vid detta tillfälle suttit och avhandlat en del privata angelägenheter i den klassiska förvissningen om att ingen i baren (vid denna tidpunkt: enbart bartendern) talade svenska. När MV var på herrarnas och jag beställde en runda till serverade nämnde bartender dem med ett servilt "Varsågod". 

Det visade sig att han var hälften portugis, hälften borlängebo! Vad är oddsen?! Nåväl, jag behövde få klarhet i om mannen i sms:et från min vän var samme dalportugis. Hon trilskades, men jag behövde bara putta till na:

Vidare har jag numera fria tyglar att ändra MV:s hem. Jag har naturligtvis redan släckt de mest akuta bränderna och det sedan länge. 

Redan vecka ett i vår relation såg jag till att befria hans köksbänk från smaksättare av typen fem sorters vinäger. Detta eftersom det ju finns skåp på bekvämt avstånd just för dessa. Det är därför man har köksskåp. 

Samtliga köksskåp (och några till) är sedan dess genomgångna, rensade, hyllplan justerade så att hen slipper lägga saker ner (det är därför det finns pluppar i skåpen) och ting har kategoriserats och fått sina dedikerade platser. Exempelvis finns nu alla tallrikar på ett ställe, alla skålar på ett ställe och färgburkar, trädgårdsgödsel och annat står där de ska och det är inte i köksskåpen.

Men i och med cancern kände jag att jag kunde levla. Han sa det rakt ut: "Du får göra vad du vill med mitt hem". Detta, i kombination med de kortisontabletter jag får inför behandling som, förutom att de på ett nästan kusligt sätt minimerar illamående, även har en viss centralstimulerande effekt. Jag har aldrig tagit det som kidsen kallar "tjack", men det är såhär jag föreställer mig det.

(Det här blir ett inlägg med många utvikningar inser jag). Jag var första gången helt oförberedd på detta.Tabletterna (16 st) skulle tas någon timme innan cellgift och jag passade då på att ta en kaffe på en kompis jobb i närheten. Jag kände mig anmärkningsvärt alert under mötet, jag liksom dröp av ord och fascinerades stort av varenda stavelse som kom ur min väns mun. 

När jag sen kom in på dagvården och mötte den förtjusande lilla sköterska som skulle exekvera droppet, var jag så vansinnigt intresserad av henne. Låt gå att jag även i vanliga fall är över snittet social och nyfiken på folk, men nu slog det i taket. Jag ville veta allt om henne och hennes hemstad, jag ville veta vad en påse cellgift kostade, jag ville berätta om mina studier i konstvetenskap och så vidare.

MV kom och hämtade mig efter behandlingen och trodde att han skulle behöva baxa en lealös spillra in i bilen. Istället möter han mig, eller som han kallade mig den dagen - turbotungan - älgandes ut ur sjukhuset, ivrig att berätta om allt jag varit med om. Och effekten höll i sig i säkert tre-fyra dagar. Glupande aptit, vaknade vid halv sex redo att ta mig an diverse projekt av det husliga slaget. 

Och det var så jag kom att äntligen rensa bland hans blommor. Detta var en lördag morgon och MV sov ytterligare några timmar vilket var tur, för han har grav separationsångest från menlösa växter. Jag kunde alltså begå mitt växtmord i fred och när han vaknade hade de redan legat i fem minus ute i soptunnan ett bra tag, inget att göra åt saken.

Hela växtdiskussionen började redan veckor innan när vi stod och betraktade de två vackert röda blommorna i hans köksfönster. Dessa kallas enligt ChatGPT "krotoner" men jag vet inte, tycker chatten verkar höfta allt för ofta. Oavsett vilket har dessa växter högt sentimentalt värde hos MV, eftersom han fick dem av sin mamma som gick bort nyligen. 

Som ni ser står de i en alldeles för liten kruka och vi började diskutera en rokad mellan krukor. Just då kom vi inte längre, men det var innan jag svalt kortisonet. Så tre dagar efter första intag rafsade jag ihop en drös växter från hans hem, varav den så kallade basilikan (inringad i rött) måste vara lägstanivån. Den står i en självvattnande kruka men inte ens det klarade den.

I grönt syns en samling ickeblommande orkidéer. Med ett undantag (som hade knopp) som jag återkommer till. I blå ring skottet till en tålig paradisväxt som även den kommer att få ny kruka och placering. I fönstret skymtar krotonerna och i mellangrunden, utan ring, två garderobsblommor på svaj. 

Jag har inte ens bevärdigat dem med en ring, så mycket ogillar jag dem. Garderobsblomma andas uppgivenhet som inget annat. Det finns bara en ursäkt till garderobsblomma och det är fönsterlösa rum. Dessa växter tog upp A-läge på en byrå på plan två, ett utrymme med fönster. 

Så efter att ha gjort mig av med oönskat gick jag loss på växtnäringspinnarna jag hittade. Det fanns två sorter: Gröna pinnar för gröna växter och röda pinnar för blommande växter. Eftersom det fanns både gröna och blommande växter i beståndet mortlade jag en mix av båda och blandade ner i blomjorden. 

Blomjord jag behövde dryga ut med en del torr jord från existerande krukor för att den skulle räcka. HALLÅ jag har inte påstått att jag är botaniker, jag kör lite på känsla. De som överlever min behandling förtjänar att finnas (och för transparensens skull ska jag tillägga att två av de växter jag hade för avsikt att vårda faktiskt dog under denna process, imponerande snabbt redan samma dag).

Det var här de dog, i duschen (otäcka historiska konnotationer). Ni vet att jag är en varm förespråkare för att duscha krukväxter. De ska i fem minuter stå i duschmiljö, men inte med strålen riktad mot jorden. Strålen ska slå vid sidan av växterna och syftet är att växterna - efter det att du duschat av bladen med svalljummet vatten - bara ska ta åt sig av den göttiga fukten. Efter fem minuter stänger du av duschen och lämnar dem där (stängd badrumsdörr) i 15-20 minuter så blir de som nya efteråt.

Det jag inte hade med i kalkylen var att MV:s duschblandare på nedre plan slutat fungera, så de stod dessvärre i isande kallvattenfukt i närmare en halvtimme. Vilket merparten av dem klarade, men inte två. Nåväl, resultatet blev som följer:

Krotonerna fick gott om svängrum i ett par vackra italienska krukor i grå terrakotta (de ihjälfrusna växternas krukor, Lex Den enes död…). De blev därmed förflyttade till ett annat fönster, eftersom fönsterbrädet i köket inte räckte till de större krukorna. Men enligt chatten är detta ett läge som ska passa dem bättre.

Paradisskottet får växa till sig i den självvattnande kruka som tidigare härbärgerade den döda basilikan. Jag har gott hopp om denna, mycket tålig växt med vackra, om än kladdiga, blommor.

Av de fyra orkidékropparna återstod bara en som börjar få en vackert lila knopp. Jag valde att ställa den på den plats som tidigare rymt de anskrämliga garderobsblommorna. Jag plockade ihop ett stilleben av det som fanns i huset eftersom ytan var helt blank och vit. 

Nog för att jag har en förkärlek för minimalism, men något måste ändå hända på en helt vit möbel mot vit vägg. I det här fallet hände en plastapa som håller ett blockljus och en tavla med svart ram. Orkidén står i en transparent glaskruka på zinktallrik, ni skymtar knoppen till höger.

Nu återstår bara min vita val, den växt jag kallar vassa palmen. Den skymtar till höger i bild nedan och för tankarna till kontorslandskap på 90-talet, möjligen väntrum på Folktandvården. 

Vassa palmen är ond. MV tror inte på mig men jag vet. Hans son vet. Varje gång man passerar lite för nära eller till äventyrs försöker tända lampan vars knapp sitter snett bakom vassa palmen, snittar han. Ett snitt så nätt att det knappt syns, så man kan aldrig samla bevis. 

Han ska bort. Men jag tordes inte släpa ut honom där i gryningen. MV tycker att vassa palmen gjort ett bra jobb genom åren i överlevnad och grönska. Jag säger att det är så maffian jobbar, de hämtar dina sopor, men till vilket pris? Vad säger ni, får vassa palmen vara kvar? Jag låter guds finger styra här, er vilja blir grund för beslut.

Mvh
EB

Tankar kring FIRE när liemannen knackar på

Tack för alla fina kommentarer till förra inlägget. Jag har läst dem alla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag har de vettigaste, raraste läsarna. 

Som jag nämnde i förra inlägget hann jag tänka många tankar innan jag fick lugnande besked av vårdapparaten. Den värsta tiden var dagarna efter den nämnda skiktröntgen och min övertygelse om att jag hade levercancer, något en avlägsen kvinnlig släkting dog av i relativt ung ålder (och hon var till skillnad från mig nykterist). 

Det var intressant att observera hur jag hanterade denna "insikt". Hade någon sagt till mig för ett par månader sedan att jag skulle befinna mig i dylik limbo, hade jag föreställt mig mig själv som ett sömnlöst vrak, liggandes i fosterställning med sugrör direkt från bag-in-boxen. Så blev det inte.

Istället drabbades jag av ett märkligt lugn (kanske för att jag i princip hade sugrör till bag-in-boxen). Kvällen efter att vi fick det oroväckande första beskedet om att jag kunde ha spridd cancer, efter det att jag åkt över till exet och berättat för barnen (som tog det som barn bör ta det, med tårar men också rätt snart en acceptans och förtröstan, kanske för att jag vid tillfället var så lugn), åkte jag och MV:n hem till honom och hade en otippat trevlig middag. 

Vi pratade om livet och döden och jag kunde konstatera att jag trots allt är rätt nöjd med mitt liv, även om det skulle sluta inom kort. 

Jag har rest, bott utomlands, erfarit det som allmänheten kallar "karriär", flyttat runt, testat olika sätt att leva (Lex Hudikåren med hönsen), jag har haft ett bra äktenskap med den bästa pappan till mina helt objektivt betraktat underbara barn. Barn som kan bära vidare mina defekta gener och populera släktgården sommartid. Jag såg så tydligt att jag bara var en länk i denna kedja. 

I andra halvlek har jag träffat en tvillingsjäl, en person som är som en förlängning av min sjuka hjärna och som skrattar åt mina skämt. Jag har fått upptäcka FIRE och erfarit den kittlande metamorfos det innebär att påbörja (till och med avsluta) resan mot frihet. Därtill har jag genom denna blogg och diverse publikationer lyckats frälsa några av er, vilket jag tycker kan få räknas på mitt pluskonto när jag står vid pärleporten. 

Jag kunde ganska snabbt konstatera att döden inte är det värsta (förutsatt att man får bra med morfin på slutet). Det värsta skulle vara om man hade känt att man missat saker i livet man redan levt. Och naturligtvis för dem som blir kvar. 

Barnen står på randen till vuxenlivet och kommer att klara sig bra, fullt med action och relationer som är viktigare än föräldrarna. Och de har ju kvar en stark förälder. Det som oroade mig mest var min MV som tidigt förkunnade att jag var hans sista relation. Han är därtill en envis typ och han fick denna kväll lova mig att ompröva det beslutet om skiten skulle slå i fläkten. Det gjorde han, vem nekar en cancersjuk hennes önskan (för övrigt en stor fördel med att ha cancer, ingen säger nej till någonting). 

Därtill förde vi mörkt galghumoristiska diskussioner som inte lämpar sig i skrift. Kanske var jag fortfarande i chock, oklart, men stämningen första dagarna var vibrerande dekadent på det sätt jag föreställer mig att man festade i nassarnas högkvarter dagarna innan andra världskrigets slut. Fast i vårt fall i form av smörrebröd i saluhallen, spontant teaterbesök, Mozarts Requiem (the irony) med vänner och efterföljande drinkbonanza på Stureplan. 

Sen vidtog aktivitet. Dels hade jag i princip varje dag ett möte på sjukhuset för någon obehaglig undersökning, men jag jobbade också på i det privata. Jag kollade upp alla mina tjänstepensioner och vad som händer med dem om jag dör. Lyckligtvis hade jag valt till återbetalningsskydd på samtliga (d.v.s. barnen får ett månatligt belopp i 10-20 år beroende på pensionsbolag). 

Vidare kollade jag upp de försäkringar jag har via jobbet och det visade sig att jag via kollektivavtalet hade såväl stärkt sjukpenning som efterlevandeskydd till barnen i form av en klumpsumma. 

Jag blev mycket tillfreds av att göra dessa kalkyler. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det har med mitt kontrollbehov att göra. Jag kunde på intet vis styra utfallet av de undersökningar som gjordes av min kropp, men jag kunde räkna på eftermatten. 

Mest glad var jag över den av mig tidigare bespottade privata pensionsförsäkring jag i mina sus-och-dus-dagar tecknat med SEB som då lockade med sju nummer av Sköna Hem om man började pensionsspara. Jag tror att jag pytsade in runt tjugo-trettio tusen i det sparandet innan jag stängde kranen. Det här var i början av 2000-talet och dessa pengar har vuxit till 150 000 kronor, numera överflyttade till Kuckelimuck bank. 

Swedbanksnubben sa att mina barn tar över fonden, men med samma villkor d.v.s. utbetalning först då de fyller 65. Jag excelsnurrade lite och kom fram till att de då skulle ha en nätt summa om cirka 1,4 mkr var att stärka sin pension med. Och nu närmar jag mig pudelns kärna, nämligen knäckfrågan: "Är det inte bättre att leva nu yo man kan bli överkörd av en buss imorgon!?"

Mitt svar på frågan är som följer: Jag ansåg vid denna tidpunkt (då jag såg tidig död som ett rätt troligt scenario) fortfarande inte att ett extensivt sparande behöver ske på bekostnad av sänkt livskvalitet. Det är inte de med flest prylar och restaurangbesök under västen som mår bäst. 

Min övertygelse var alltjämt att sparandet, åtminstone för mig och en stor del av er, är en intellektuellt stimulerande utmaning som ofta föder kreativitet. Det är mer tillfredsställande att vårda en noggrant utvald, mestadels vintagefyndad uppsättning kläder och skor än att glupa i sig fast fashion som slammar igen garderoben tills du måste bända ut dina plagg, etc och så vidare läs bakåt i bloggen för rants på detta tema in eternum. 

Sparandet har givit mig många lyckliga stunder sedan jag upptäckte Mr Money Mustache 2015 och jag skulle inte vilja vara utan varesig de erfarenheter och färdigheter jag tillskansat mig eller de relationer jag byggd inom ramen för FIRE. 

Och som Paula Pant säger: You can afford anything, but not everything. Jag har aldrig kompromissat på de saker som betyder något för mig på riktigt, bara skalat av bekvämlighetsfluffet. Att leva ett sparsamt liv är att leva ett resurssmart liv med avsikt. Där du dessutom kalibrerar om dina sinnen att uppskatta sådant som du tidigare slentriankonsumerade, som den där utelunchen på jobbet en gång i månaden om du övriga dagar har med dig matlåda. 

Vidare anser jag med bestämdhet, och gjorde så även dagarna mellan mitt första och andra läkarbesök, att det aldrig skadar att ha ett stash. Nu verkar jag ju ha goda chanser till överlevnad, och då kommer pengarna att köpa mig frihet. 

Det är nämligen helt uteslutet att jag går tillbaka till jobbet efter detta. Inte för att jag tror att jag bara har några år kvar och måste maxa livet, utan för att det obehagliga beskedet följdes av en klockren insikt: Jag vill aldrig mer jobba med det jag gör nu. 

Det vill säga storkundsförsäljning inom industrin (eller annan försäljning heller för den delen, det suger). Jag kan tänka mig en småputtrig karriär som museiguide eller liknande. Jag hade börjat gräva mig den flykttunneln redan innan det medicinska debaclet, i form av en distanskurs konstvetenskap på halvfart. Men dagarna som överflödig tjänsteman med appar som Teams och Outlook är förbi. 

Jag har ju som ni stackare fått höra ältas senaste året (åren?) kämpat med one more year syndrome och lyxproblematiken "Jobba ett-två år till och maxa ISKen på ett jobb som inte kräver särskilt mycket eller dra ur pluggen och leva ett mer harmoniskt liv". Den mentala kampen upphörde i samma ögonblick jag satt hos läkaren. 

Jag är nu sjukskriven på heltid i ett halvår (förstärkt sjukpenning från arbetsgivaren, förutsatt att F-kassan anser att cancer är giltigt skäl till frånvaro) och dagen efter beskedet kontaktade jag min arbetsgivare, förklarade läget, gjorde en halvdassig handover till vd och satte på mitt out of office på obestämd tid. 

Sedan i skrivande stund fem veckor är jag frånkopplad skiten. Jag är helt övertygad om att denna frånvaro av tjänstemannadebacle bidrar till att jag, trots att jag har en tung diagnos, känner mig mer levande och tillfreds än på länge. Det är precis som förra gången jag drog ur pluggen (fick sparken) 2018, livet har gått från sepiafärgat till technicolor! 

Det är då stashet kommer in. Den lön jag fick i slutet av februari var stympad på grund av sjukskrivningen. Vem vet när F-kassan orkar ta tag i mitt ärende, än så länge ser jag bara att de mottagit mitt sjukintyg och det finns inga planerade utbetalningar. 

Om jag ens kommer att få ersättning, det finns gott om exempel på att detta inte är självklart. Behöver jag bry mig om det? Icke, i skrivande stund har jag ett års omkostnader på ett fasträntekonto. Trillar det in sjukpenning framöver ser jag det som en bonus. 

Skulle det värsta inträffa, att min behandling av någon anledning inte biter och jag lämnar jordelivet, är det med vetskap om att a) Jag kommer att kunna skapa en Hudikfond till barnen så att släktgården kan förpassas till nästa generation utan att barnen behöver gräla om vem som ska bekosta vilken renovering b) Barnen kommer att ha pengar nog att skaffa sig såväl första boende som annat uppbyggligt (jag hoppas verkligen att jag drillat dem nog i hur de ska hantera sin ekonomi).

Hade jag som snittsvensken haft 330 000 kronor i sparande hade jag kunnat glömma att skapa en buffert för släktgården. Kanske hade den behövt säljas. Då hade alla pengar, det vill säga de som inte behövts för att bekosta begravning och röjning lägenhet, gått direkt till barnen och de hade inte skrattat hela vägen till banken. Såklart hade de föredragit en levande mamma, men om alternativen står mellan en död fattig mamma och en död rik mamma, hade åtminstone jag valt det senare. 

Så på ett sätt var mitt cancerbesked en förklädd välsignelse. Jag fick äntligen tummen ur. Och jag menar det gott folk. Jag har redan köpt och börjat använda en privat dator på vilken detta inlägg är skrivet. Tjänstebilen har jag redan ditchat. Jag använde den minimalt och den ska fortfarande förmånsbeskattas, sjukskriven eller ej. Det enda som återstår att göra är att efter semestern slå firman en pling för att därefter baxa dit dator, mobil och den omotiverat stora skrivare jag av någon anledning tilldelats och på vilken enbart privata dokument skrivits ut.

Jag blev också stort inspirerad av senaste Mad FIentist som numera lär ut hur man ska börja använda sina pengar efter ett liv av sparande. Andemeningen är att pengar är till för att spenderas, och det gör du bäst under åren 50-60 när du fortfarande har lust att göra saker. 

Han förespråkar också att försöka släppa den granulära kontrollen många inom FIRE-rörelsen är vana att ha, budgetar per kategori etc. "Titta bara på de stora dragen, d.v.s. nettovärdet, när du är i uttagsfasen."

Så detta är mitt liv från och med nu. Jag kommer inte att börja spendera som en tok bara för att jag fått ett cancerbesked. Helt enkelt för att jag inte ser någon vits med det. Jag gillar att laga mat hemma och ägna mig åt billiga nöjen som att hänga med familj och vänner. Jag är helt nöjd med min basgarderob av Sellpyköp (och enstaka nyköp av kashmir). 

Sort: Rouge Allure Velvet. Färg 63: Essentielle.

Låt gå att det kanske blir mer frekventa vinluncher efter behandlingen, kanske fler resor med barnen medan de fortfarande vill. Och jag köpte ett Chanelläppstift för 640 kronor helgen efter det initiala katastrofbeskedet, en helt underbar investering i mitt välbefinnande då det sitter hela dagen utan att kladda. Kommer väl till pass när jag ska tappa allt ansiktshår och behöver något som livar upp. Men i övrigt kommer jag att lägga mina pengar på det som betyder allra mest för mig, nämligen frihet. 

Mvh
EB