Shoutout! Ni har väl inte missat att IGMR har återuppstått? Jättekul att få följa deras väg framåt igen, vi är nog många i bloggosfären som saknat dem.
Det var ett tag sen jag skrev och det beror att jag haft så fullt upp i mitt lediga liv. Efter ett läkarbesök förra måndagen drog jag upp till Hudik med tåg och blev hämtad och utfodrad av min fina granne. Sen fylldes veckan av ljuvliga aktiviteter som fyllde mig med sådan småputtrig glädje, tillfredsställelse och tacksamhet att jag vid upprepade tillfällen tänkte att jag måste göra ett inlägg om det. Sen glömdes det av men nu kommer det.
Jag insåg redan på tågstationen att något ändrats. Allt sedan flytten tillbaka till Stockholm har Hudik varit ett ställe förknippat med oro, dåligt samvete och en aning stress. Dels hänger det i väggarna kvar en del dåliga vibbar efter all psykisk ohälsa som drabbat min familj under åren vi huserade där. Dels har jag ju under dryga året veckopendlat upp och jobbat vilket gjort att stället känts mer som en övernattningslya än det lantliga paradis jag förr om åren såg det som. Sedan jag blev sjuk har stället mest varit ett konstant dåligt samvete eftersom jag knappt besökt det.
Men när jag nu kom upp och såg min granne stå och vifta glatt på perrongen fick jag en nästan pirrande känsla i magen. Kalla det nystart, men precis så känns det. Som att jag och stället trevande börjar hitta tillbaka till varandra i Lifvet efter Skiten.
Första anhalt dag två var Lidl. Jag har skaffat nytt batteri till elcykeln så det är en fröjd att utföra ärenden. Lycka är: Att utan stress en tisdagsmorgon sitta och plita ner en inköpslista och sen åka till en nästan folktom butik och handla.
MV skulle komma några dagar senare så en ytterligare dimension var att jag fick snålhandla utan finsmakarens krav på specifika varumärken eller deliköp. Jag skyndande mig dessutom att laga till storkok på grytor och bolognäs (också för att fylla frysen inför kommande hösthelger) så att han inte skulle se varornas ursprung. Nu läser han ju dessvärre bloggen så han lär bli varse men för sent, han har redan sagt att det var och jag citerar "den bästa köttfärssås han ätit". (eller som jag gjort, minns inte och spelar det någon ROLL). Jag var så nöjd med besöket på Lidl att jag tryckte på gröna knappen.
Så här har vi det: Lyckotillfälle 1. Vi går vidare till lyckotillfälle 2. Eftersom min son bott på stället under sommaren i väntan på sin nya utbildning i Sundsvall hade jag ställt in mig på en städvecka. Jag utgick, fördomsfullt nog, från att det skulle stå ett antal flyttlådor kvar på A-läge och att "flyttstädning" absolut inte förekommit.
Men jag bedrog mig. Stället var, minus en missad golvbrunn, i mint condition! Jag blev nästan tårögd när jag gick in i verkstaden och såg att han efter sommarens snickeribonanza inte bara återställt utrymmet utan städat det (svårt att se för era otränade ögon kanske men ni får tro mig på mitt ord. Ingen har exempelvis någonsin ställt upp stolarna på det vis som syns på bilden).
Boostad av denna lycka och kanske även av tåren i ögat, kommer jag till lyckotillfälle 3. Det var samma dag jag kom upp och efter det att jag kommit hem från middag hos grannen. Jag tände en brasa och satt och glodde i den, lugn och lycklig och vad händer? Jag börjar gråta! OBS! Ni som inte känner mig kanske inte vet, men jag gråter aldrig. Förutom när jag kollar romcoms och det är inte riktig gråt, det är mer som att jag får en klump i halsen.
Jag grät inte ens när barnen föddes. Men nu formligen trillade tårarna längs mina kinder och för er som likt jag inte gråter så ofta är det märkliga att jag inte alls var ledsen eller olycklig. Jag har svårt att förstå varför jag just nu blev så gråtig, men jag tror att det är en kombination av faktorer såsom lättnad (över att behandlingen verkar ha lyckats), glädje (över att slippa jobbet och kunden från helvetet) och tacksamhet (över allt - livet såklart, men att barnen börjar bli stora och mår bra, att exet mår bra, att jag har träffat MV).
Och på tal om MV så kom han ju upp på torsdagen och drog genast igång den elektriska motorsågen, duracellkanin som han är. Jag fick nästan med våld bända loss hans tjänstemannafingrar från den vid dagens slut. Som det har sågats! Stubbar, häck och trän. Träden har han sen kapat i för kakelugnen kompatibla bitar som jag sedan - hurra - fått klyva i min älskade vedklyv. Ett flera år dåligt samvete stillades också genom att byta hydrauloljan i den.
Lyckotillfälle 4 var när jag såg en så fin nässelfjäril inne i soprummet när jag packade bilen inför ett besök på tippen. Att ha sinnesro nog att uppmärksamma den lille gynnaren, rädda den ut i gräset och sedan fylla en bil full med ackumulerat skräp för att sen bli av med det på återvinningscentralen - det är ren kattmynta för mig. Konstig lyckokombo men så kan det vara.
Lyckotillfälle 5 inföll innan MV kom upp med bil. Ursäkta bristen på kronologi i detta inlägg men all frihet gör mig slapp i tanken. Jag hyrde en Volvo XC40 och hälsade på min son i nya studentlägenheten. Alltså...jag är verkligen inte motorintresserad, men om jag någon gång ska skaffa bil igen så blir det denna.
Det var en sådan här bil jag hade när jag jobbade i Hudik så jag kan den som min egen bakficka. Ly-ckan, jag säger LYCKAN att sätta sig i en bil man förstår, som gör som man säger och där automatiseringen är så utvecklad att man bara behöver trycka in några knappar så tar den dig säkert dit du ska. Fartkontroll, lane assist, automatiskt avstånd till framförvarande bil...love it!
Vilket för mig in på lyckotillfället 6: En heldag med sonen uppe i Sundsvall. Jag minns att jag för många år sen, troligtvis när jag precis upptäckt FIRE, tänkte att ett delmål med friheten var att kunna finnas till för barnen när de flyttar hemifrån och sätter bo. Det stämmer rätt bra med tidsmarkeringen på mitt FIRE-Excel-dokument som ju hetat "Fri 2025".
Och nu hände det alltså. Visserligen var det barnets far som dragit det tunga lasset genom att hyra flyttbil och ordna med själva flytten. Men jag fick nu vara med på ett hörn och åka till Birsta för att köpa smågrejer av typen air fryer (han saknar ugn), brandvarnare och hyllplan på Clas O som vi sen hjälptes åt att sätta upp i hans fina lilla lya om 21 välplanerade kvadrat.
Se vilket ljus! Endast en förälder till ett tidigare bekymrat barn kan förstå vidden av själslig ro det är att se att hen klarar sig själv och trivs med livet. En parentes men den kvinna som i föregående inlägg agerade värd för min cancerfest (eller ickecancerfest) har moderplantan till fiolfikusen ovan i sitt pampiga hus. När jag fyllde år fick jag en stickling av ovan planta av min son, i en kruka han snidat sig på keramisk kurs, så det är som ett kretslopp av vänskapsblomman. Ni minns väl vänskapsblomman? Om du inte redan ägnar dig åt detta, börja omedelbart.
Summerat: Jag lever mitt bästa liv just nu. Jag är tillbaka i Stockholm, men har planer på att snart ta mig uppåt igen. Och nyckeln är inte dyra bilar (men gärna en dags Volvohyra snart igen), märkeskök eller avelsston utan blott en enda faktor (eller två då eftersom hälsan är en förutsättning): TID.
Tid, vår enda ändliga resurs. Tid, som kan köpas för pengar. Pengar, som du ska sätta i arbete så snart du bara kan så att de i sin tur kan börja tjäna pengar åt dig.
Nästa inlägg kommer att handla om höstgarderob så om du har tillfälle, börja rensa i garderoben redan till helgen. Tvätta sommarkläderna, skaffa en säsongslåda för nästa gång kör vi!
MvhEB
