Sammanfattning av vecka fyra samt inför februari

Döm om min förvåning när jag nådde den 25:e med 1 200 plus på kontot. Jag vet inte hur det gick till. Visserligen levde jag på grund av stressjobb som en kyrkråtta förra veckan och matlådorna gjorde sitt till. Dessutom fick jag en mystisk swish på 300 spänn som jag inte orkar utreda var den kom ifrån. Kanske från ett barn som insett sin mors uppoffringar genom åren och velat betala tillbaka (as if). Men så är det alltså, jag slutade fattigmånad januari på plus 1 200 kronor.

Enligt boken (för dig som missat det följer jag tillsammans med vissa läsare alltså min bok Mitt Sparår - 52 veckor till ett friare liv) ska jag nu ta dessa 1 200 kronor och "leva loppan för", ni vet "unna sig", "YOLO" etc. Min pedagogiska poäng är att om du efter en periods självspäk tillåter dig en utsvävning eller två får du större motståndskraft även kallad resilience. 

Och hade det varit vilken annan månad som helst hade jag gått åstad och köpt en omgång helgparfym - Coco Mademoiselle - som enligt mitt estimat kommer att ta slut inom kort. 

880 kronor på Chanels hemsida - hemlevererat i presentpåse

Men nu råkar det vara så att jag är bjuden på två 50-årsfester i februari och behöver sätta undan en liten slant för det. Så jag går emot mina egna formkrav och hoardar vidare, väl medveten om att utesluten shopping bonanza i slutet av en månad mycket väl kan leda till slutet. 

Räkningarna för februari (det vill säga de räkningar som trillat in under januari men som påverkar min resursallokering i februari då de dras från lönen den 26:e januari) befarade jag skulle bli katastrof med tanke på de groteska elpriser som varit under hösten. Det blev visserligen ingen solskenshistoria, mitt "rörliga" elpris (ej nätkostnad) landade på 8 300 kronor men det var en bra bit under mina estimerade 15 000 kronor (pessimist - moi?).

Trots en del otrevliga ad hoc-utgifter av typen helårsförsäkring katt blev mitt sparutrymme efter betalda räkningar 4 823 kronor, d.v.s. 14 procent, nästan som i januari. Jag hade räknat med en minuspost januari på 34 procent och februari på minus 13 procent, så det här var ju goda nyheter. Jag plottade i mitt sparande i spargrafen på sidan 15 och kände stor kundnöjdhet. Kund till vad? Icke-konsumtionen så klart!

En bidragande orsak till glädjeyran är ju att februari blott 28 dagar har varför min månadspeng reduceras märkbart. Jag minns nu detta från sparåren, hur uppspelt jag var inför februari eftersom jag inte behövde avsätta lika mycket månadspeng. För er som inte fattar grejen med att vara frugal weirdo: Vilken annan befolkningsgrupp gläds åt att en månad har färre dagar än andra? Nej precis.

Veckans uppgifter då. Jag hade ju redan en vecka i förtid varit inne på systembolaget och hovrat. Något bjuda vän på picknick-lunch på stan blev det inte. Dels hade jag knappt tid att slänga i mig matlådan på jobbet. Dels har jag inga vänner att bjuda på lunch (buhu), åtminstone inte i Hudik. 

Vidare undrar jag hur jag tänkte när jag la denna aktivitet i januari. Om du likt IGMR bor i Skåne är det väl görbart men här, med 11 minusgrader? Nej tack. Jag uppmanar er emellertid att ta er an uppgiften framåt vårkanten. Inget är så härligt som att sätta sig på en parkbänk i fågelkvittret och dra fram en god lunchmacka flankerad av ett glas fläder och surra om allehanda skit med en vän. Och sen gå tillbaka till jobbet och låtsas som att man är nykter.

Parentes. Men hur kommer det sig att det är så haram att ta ett glas vin på lunchen någon gång i halvåret när det är fullt acceptabelt (jag går längre än så: Det förväntas av dig) att bli drängfull på firmafesten?

Sen blev det syntax error i mitt huvud igen. Torsdagens uppgift var att baka ett bröd att tugga på under helgen. Gjorde jag det? Icke! Jag hade fullt fokus på det här med att bjuda folk på mat så istället bjöd jag hem två par till oss i helgen och ignorerade fullständigt såväl torsdagens som fredagens uppgifter. Inte för att fredagens uppdrag - bio deluxe med kylt vin och hempoppade popcorn - hade gått att genomföra ändå givet att Filmstaden Hudiksvall gav A Man Called Otto och Håkan Bråkan. Men jag hoppas att någon av er gjorde det och då i en större stad med filmutbud. 

Så utan att kontrolläsa i boken anknöt jag irrationellt till de tankar jag kommer att formalisera i kapitel sex, nämligen att bjuda in och arrangera en middagsbjudning. Däri ingick att skaffa linneservetter på loppis och att duka fint med exempelvis blåbärsris på bordet. 

Jag försökte duka fint, med bordsplacering och allt, men iddes inte lägga fram linneservetter. Vi har så många servetter och handdukar i omlopp och det känns redan som att jag är gift med tvättmaskinen. Så jag tog de servetter vi hade till hands, små rutiga saker från Lidl. Helt regelvidrigt som ni förstår och jag hoppas att ingen följer mitt exempel när det blir dags. 

Vidare lyckades jag inte ta mig ut på baksidans skogsparti för att klippa blåbärsris (ladugårdsdörren hade snöat igen), så det fick bli lite grådassig lavendel från rabatten. Men som jag brukar säga: När ljusen är tända, belysningen dimmad och cavan åker fram är det ingen som bryr sig.

Dukar flott med kaffeservetter av papper

Glas på kylning i skafferiet

Så kom det sig att vi en lördagkväll i slutet av januari satt och surrade i en av stearinljus och brasa upplyst matsal, åt lax med en av min man tillredd fin citronsås (citronsås alltså, vilket grej) och pratade om andra saker än jobb.

Och det här är kanske min personliga take-away från den här veckan: Jobbet får inte kväva privatlivet. Jag ser återkommande exempel på människor som nästan aldrig bjuder hem folk, med motiveringen att de har mycket på jobbet.

Så länge du förvärvsarbetar på heltid kommer det alltid att vara mycket på jobbet och det fram till pensionen. Du har då två val: Lägga dig platt och erkänna dig besegrad. Ägna fritiden åt att kippa efter luft med någon utopisk tanke om det schlaraffenland av Gatsbyfester du kommer att arrangera efter 69.

Eller gå emot din instinkt och framhärda i att åtminstone någon gång ibland leka fest om än i liten skala. En middag varannan månad räcker och lägg ribban lågt. Hemlagad pizza på tortillabröd och en dunk rödtjut räcker. Dina vänner kommer inte för fine dining utan för att träffa dig och din spirituella person. 

Det senare alternativet är att föredra om du efter tidig eller ordinarie pension har för avsikt att ha ett socialt liv. Vänner är färskvara, inte något man lägger i frysen och plockar fram för skräddarsytt umgänge med tio års intervall. Jag menar då i överförd bemärkelse. Folk som de facto lägger sina vänner i frysen hamnar i fängelse. Där får man i och för sig nya vänner och slipper jobb som stör den sociala rutinen.

Nu stänger vi månad ett av sparåret och jag är nyfiken. Fick du kvar något att leva loppan för och om ja: Vad gjorde du?

Mvh

FruEfficientBadass

Kattungarna

I december skrev jag ett inlägg om vårt linneskåp där jag i en bisats nämnde att vår katt diat sina ungar i det varpå folkstorm utbröt: Var fanns bilderna på dessa ulliga djur? Är det inte rentav straffbart att avla fram katter utan att sprida deras bilder på Internet? Svaret på frågorna är: I min mobil respektive ja.

Orsaken till detta snedsprång är att ungarna kom i samma veva som min man blev sjuk och jag tog en bloggpaus. Kattracka har nämligen absolut gehör i att räva sig mot mig och efter att jag försökt planera föräldraskap med en annan raskatt (#klirr i kassan) obstruerade hon och gick istället ut på öppna marknaden och lät sig befruktas av en bondkatt. 

Inte nog med detta, hon planerade sin graviditet så att förlossningen nästan exakt sammanföll med det familjekaos som uppstod i kölvattnet av min mans inläggning. Som grädde på moset födde hon inte de för förstfödande kattor typiska två-tre ungarna utan åtta (8). Not till protokollet: En katt har åtta spenar. Hon maxade alltså. Därtill misstänker vi att hon lirat dubbelt eftersom halva kullen var väsensskilld från den andra halvan. Med tanke på hennes löpbeteende (exempelvis försökte hon göra barn med min mans fårskinnstofflor) får en anta att hon inte varit alltför petig vid val av hane.

Förlossningen var odramatisk. Hon låg och spann medan unge efter unge kom ut, inkapslad i en sorts transparent påse jag googlade mig till var fosterhinnan. Kattdjur är pragmatiska så Charlie (katta) tog hand om förlossningsavfallet omedelbart (jag tänker inte närmare gå in på hur för då kräks jag).

Hon födde i förberett hörn under en byrå. Vi hade läst att kattmamman måste få vara i fred, annars kan hon äta upp ungarna på grund av stress vilket jag kan relatera till, om än inte på BB men 15 år senare. Det var bara äldsta barnet och en kompis med för att kunna gripa in i det fall någon unge fått navelsträngen runt halsen eller annat. De hade på förhand utrustat sig med sterila latexhandskar och en desinficerad frisörsax.

Här ser ni första bilden. Som en ormgrop av blöta råttor. Öronen var liksom infällda och ögonen öppnar de ju inte på ett par veckor. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte med en tops fälla upp ett ögonlock för att se vilken färg de hade.

Allt var frid och fröjd. De låg där och bökade runt och åt och pep och vi tänkte att det skulle fortsätta så. Men katter är som bekant irrationella så bara tre dagar efter förlossningen kom jag på Charlie med att i rask takt snedda genom köket med en kattunge i munnen. Jag följde naturligtvis efter, rädd att hon i ett maniskt skov skulle äta upp den. Men hon hoppade upp på plan två i linneskåpet i matsalen med den. Tänk den som kunde vidta dylika bedrifter tre dagar efter födsel? Imponerande. Därefter flyttade hon dem en och en upp på hyllan. Varför? Oklart.

Vi lyfte tillbaka ungarna i hopp om att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, men hon återförde dem gång på gång. Så till slut föll vi till föga och lät ungarna vara där. Se så nöjd hon är över sitt rationella beslut.

Vi lyckades emellertid kompromissa genom att lyfta ner katt och ungar till hyllplan ett, rädda att de skulle falla ner och göra sig illa. Här låg de ett bra tag, åtminstone i tio dagar. Det var lite oklart var de gjorde sina behov, men jag antar att det inte blir så mycket när man bara diar. Charlie var, tvärt emot vad vi fruktat, en god mor. Hon lämnade sällan sin amningshörna och tog hand om alla ungarna. Även Finn, som var så liten och ynklig att vi länge trodde att han skulle kola vippen (det är även han som syns på den översta bilden).

Tre veckor senare hittade de en efter en på darrande ben ut ur skåpet. Först via ett par lådor placerade som en trappa, men snart hoppade de ner alldeles själva. Ni kan se hur vi avskärmat hyllplan två för att förhindra bosättning där.

I den vevan började vi av rädsla för kattungetramp skära av deras utrymme med små hamstergaller. Det höll i några dagar. Därefter började de studsa över. 

Föreställ er motsvarande scenario i människovärlden. Du föder ett lealöst litet människobarn. Det ligger på din barm och ammar i vad som tycks som en evighet. Ögonen öppnas och den plirar mot ljuset. Du fortsätter amma, den sover och sover. Du vaknar en morgon och din bebis är borta. Var är den? Den hoppar höjdhopp i trädgården. Så är det att vara kattmamma.

Vi fick konvertera underredet till en stor hamsterlåda till kattlåda för att hantera volymerna av kattskit. Peak shit nåddes i augusti och då hade vi två lådor och gjorde av med tre påsar kattsand i veckan. Jag satt posto mer eller mindre 24/7 med kattspaden i högsta hugg, för så fort jag plockat upp en av deras gulliga små lämningar kom nästa unge och gjorde sitt. Parentes men de var jätteenkla att göra rumsrena. Jag bara ställde fram sanden och sen gick de undantagslöst på lådan.

Jag tänker inte gå in på detaljer men det luktade inte provencalsk lavendel i rummet, trots min nitiska hantering av lådorna. En dag gjorde jag misstaget att öppna fönstret för att vädra och när jag kom hem två timmar senare hade vi femhundra flugor i rummet, disgusting. 

Vid det här laget började jag planera framåt. Det var inte tal om att behålla någon av ungarna utan vi behövde hitta hem åt dem alla. Jag tog dem till veterinären för en första vaccination, chippning och besiktning. Därefter filmade vi små snuttar och la upp dem till försäljning med leverans vid tre månaders ålder. Eftersom de var hälften ragdoll lyckades jag få iväg några till bra peng. Men på slutet fick jag mer eller mindre ge bort dem eftersom chansen till försäljning minskade i och med att de växte och blev mindre bedårande. 

I vanlig ordning hörde det av sig galningar. Ett märkligt fenomen var intressenter som hävdade att de ”bodde utomlands”. De hade alla samma skumma historia av typen "Min systerdotter i Sverige fyller år och jag vill ge henne en av dina kattungar. Min chaufför kommer till dig på fredag klockan 1 p.m. och hämtar den, kan du skicka koordinaterna?" När jag sedan ställde följdfrågor om varför de valt just den ungen, vilken typ av hem ungen skulle komma till, om det fanns djurvana etc. blev det tyst och de hörde aldrig av sig igen. Eller de och de, jag slutade svara efter den förstå propån. Jag har funderat en hel del på detta, vilken typ av scam det kunnat röra sig om. 

Det var som sagt inte helt lätt att bli av med dem. Jag vet inte om det är en stad/land-fråga men här uppe vill man inte betala för kattungar. Kattungar är sådant man kastar efter folk när laggårdskatta råkat i olycka. Det kostar en dryg tusing att vaccinera, chippa och besiktiga och jag ville åtminstone undvika att gå back. Men på slutet fick jag ge bort två gratis. Sot och Panter, de oskiljaktiga bröderna som omöjligt gick att sära på utan att få hjärtont. Till saken hör att jag började bli rejält fäst vid dem så jag behövde så att säga rycka plåstret innan det gått för långt.

Vet inte om det framgår av bilderna längre upp men de hade alldeles blå ögon när de var små. Men när de passerat två månader blev deras ögon grå. Jag var lite nojig över det där eftersom annonsen skröt över deras blå ögon så jag ringde upp köparna och informerade dem om ögonfärgsbytet men det var lyckligtvis inte någon som brydde sig. De hade blivit förälskade i idén om de tjingade kissarna och vem kan klandra dem? Här är den först sålda kattpojken och hans nya matte.

Och vilken päls! Som en kompakt matta av sammet. Vi har ju en del kontakt med Finn eftersom han bor hos äldsta barnets kompis och när vi var där på besök var jag nära att reklamera försäljningen. Jag har aldrig rört vid något så lent. Jag fick en bild på katten ovan så sent som förra veckan och så här ser han ut idag. Han väger nästan sex kilo.

Anledningen till att jag hade halsband på dem var att hålla reda på vem som var vem. Direkt efter könsbestämning och chippning hos veterinären satte jag på dem små tyghalsband av filt och skrev bandets färg på veterinärpappret för vardera kisse. Det funkade bra, tills det att katterna kom på att man kunde kränga av sig banden. Jag vet inte hur många tygband jag klippte till den sommaren. Men jag tror att jag lyckades matcha rätt katt med rätt protokoll vid avlämning.

Vi filmade alltså katterna inför försäljning. Inte för att jag är high-tech utan för att jag inte lyckades fånga dem på stillbild. Det var konstant rörelse, förutom när man höll fast dem eller de sov. De enda gruppfotona jag lyckades med var när jag stoppade dem i en tvättkorg...

...eller när de vält omkull sin mamma för amning. Som ni ser var det på slutet en rätt makaber historia. Det såg ut som att hon höll på att kvävas där under allt fluff och hennes mage var till slut helt pälslös och sönderriven efter deras ivriga klösande och trampande. Hon såg ut som en gris på magen, med sina slappa spenar och skära hud. Och i takt med att ungarna växte sig stora blev hon bara magrare och magrare. För trots att de börjat äta kattmat ville de fortfarande dia, om inte annat så för att befästa sin makt över den stackars modern.

Vi märkte på slutet att Charlie började tröttna på moderskapet. Hon satt ofta på matsalsbordet där ungarna inte kunde komma upp. Där satt hon och stirrade tomt ut i luften, allt medan ungarna rusade runt, brottades eller hoppade upp och ner. 

När de upptäckte taffeln blev det livat à la Aristocats (minus musikaliteten). Taffeln hade inget lock och var ostämd, så det lät som en skräckfilm när de trampade runt på tangenterna. Ibland hörde vi dova dunsar inifrån rummet och jag förstod senare att det var när de slirade runt på linoleumgolvet och inte fick broms innan väggen. 

En gång bevittnade jag hur en kattunge försökte fånga en fluga genom att kasta sig från taffeln mot fönstret. Jag fick ganska snart plocka ner gardinerna eftersom de insisterade på att kasta sig upp på dem med utspända klor med resultatet att Siri en gång blev hängande gud vet hur länge innan vi kunde lirka loss henne. 

Ibland drog Charlie ut på jakt eftersom amningen gjorde henne rasande hungrig och vi enligt råd från nätet begränsade matintaget till åtta påsar om dagen (normalt äter hon ½-1). Då kunde hon, som aldrig tidigare visat intresse för jakt, komma tillbaka med de mest skiftande fångster. Möss, råttor och en gång en skata. Och det var inte skådebröd, vi såg hur hon åt upp dem med ett ljudligt knaster, surt stirrande åt vårt håll. Tack och lov tog hon inte in dem till ungarna, vi hade fullt sjå med avmaskning som det var.

Värre var att hon började löpa direkt igen, trots amningen. Jag hade gärna velat ge rashanen i Uppsala en chans till och på så sätt dra in 10 papp per kattunge. Men nu visste jag att det i bygden fanns åtminstone en okastrerad hankatt som visste var Charlie bodde och vi kunde av praktiska skäl inte hålla henne inne. Så det blev p-piller och senare kastrering eftersom veterinären sa att katter kan få cancer om de äter p-piller för länge och vår livssituation var sådan att det inte rymdes några traffickingresor till Uppsala.

Kattungar är ljuvligt, inte tu tal om annat. Jag hann dessvärre inte glädjas så mycket åt dem eftersom det var fullt upp med min man. Jag vill minnas att jag tog med mig en kattunge till mys framför tv:n ett par gånger, annars var det mest utfodring och lådrens. Jag tror att den här upplevelsen hade varit helt annan om hon fått ungarna vid ett annat tillfälle. 

Exempelvis utspelade det sig farsliknande scener när min man kom hem mellan sina ECT-behandlingar med tappat närminne och varje gång blev lika överraskad över kattungarna. Han hade också svårt för instruktionen "stäng dörren till matsalen" viket gjorde att jag cirka åtta gånger om dagen fick leta busiga kattungar över hela huset. De hade en fantastisk förmåga att gömma sig på kluriga ställen och den dagen de lärde sig ta trapporna till övervåningen blev det spring på ny nivå.

Vi var lite oroliga för att Charlie skulle reagera negativt på att kattungarna skulle flytta hemifrån. Hon gjorde också vissa ansatser att leta när en eller ett par ungar försvunnit en dag. Men sen verkade hon glömma det och när sista ungen försvunnit verkade hon nästan lättad. Hon återgick till sin tidigare vegeterande tillvaro inne i storbarnets rum, åt upp sig och slickade sin såriga mage som snabbt fick ny päls igen. 

Med det sagt: Det var en fantastisk upplevelse att få kattungar. Det var häftigt att se hur fort de gick från att vara småråttor till ulliga och gulliga varelser. Och att de hade personlighet. Lilla Finn som sagt var, som var hälften så stor som de andra men som ändå alltid var först fram när någon kom in i rummet. Hur han, trots att vi var hundra gånger större, busade med våra tår och liksom charmade brallan av oss medan den kraftigaste av dem var lugn och blyg. Bröderna Sot och Panter som bara ville leka med varandra på det mest våldsamma vis, för att sen somna mitt på golvet av ren utmattning. Gulliga lilla grå-Siri, som mest höll sig för sig själv medan de svartvita kattflickorna hängde i grupp inne i den mjuka kattkorgen.

Jag är glad att vi fick den här upplevelsen medan barnen bodde hemma så att det ändå blev ett glatt barndomsminne mitt i allt trök den här sommaren. Vi fick också många besök av grannar och köpare vilket bröt min sociala isolering. Så har du möjlighet att skaffa kattungar: Gör't. Men var medveten om att det inbegriper en del jobb. Jag är nu rätt mätt på upplevelsen men det var kul att få återbesöka det hela genom att skriva ett inlägg om det. 

Mvh/

FruEfficientBadass

Sammanfattning av vecka tre

Som ni kanske minns hade jag goda förhoppningar om att jag denna vecka skulle knappa in på mitt minus och hamna på plus. Redan på måndagen spelade mig emellertid Fru Fortuna ett spratt. När jag lite slentrianmässigt loggar in på Kuckelimuck har jag bara 188 kronor kvar. För resten av månaden. Och till skillnad från er andra har jag inte tre kronor i dagspeng varför jag kostade på mig ett höjt ögonbryn.

Döm om min förvåning när jag kollar historiken och ser att lymmeln ADOBE dragit 2 850 kronor från kontot! Detta trots att jag med vilje inte uppdaterat mina nya kortuppgifter eftersom jag är klar med önskad bokutgivning och inte önskar ytterligare ett år InDesign (dessutom har ett av barnen ett kostnadsfritt abonnemang från skolan). HUR detta har gått till är en gåta men jag hann gråta en fiktiv tår innan jag tog mod till mig och ringde Adobes support. 

Samtalet var som en Monty Pythonsketch. Ett call-center, av brytningen och den skräniga väntmusiken att döma, i Indien. En artig ung man svarar och jag framför mitt ärende: Min rebelliska handling att vägra uppdatera mina kortuppgifter var en tydlig anti-köpsignal (och hur fick ni mina nya kortuppgifter egentligen?) om att INTE förnya paketet ytterligare ett år varför jag ville ha pengarna tillbaka.

Han säger att han ska kolla upp det och ber mig vänta i två minuter. Därefter vrids volymen på den dysfunktionella väntmusiken upp till 115 db och jag tvingas rycka airpodsen ur öronen för att inte få tinnitus. 

Han återvänder och informerar mig om att det rör sig om en förskottsbetalning. Och att jag har rätt att nyttja Adobepaketet under hela 2023. Utan att betala mer. "Jag är medveten om det", säger jag (och blir lite förvirrad för hur kan det vara en USP att få det man betalat för?). ”Men jag vill inte HA Adobepaketet under 2023, jag vill avsluta min prenumeration och få pengarna tillbaka". 

Den unge mannen säger: "Okej. Vänta en minut så återkommer jag med ett annat svar". Say what? Behöver han en minut för att ändra sitt nej till ett ja? Och hur vet han redan innan minuten påbörjats att han kommer att återkomma med ett annat svar? Kan han då inte lika gärna ändra sitt svar direkt, utan att passera pausmusiken? Eller är pausmusiken en sorts filtreringsprocess där icke-motiverade reklamatorer sållas bort? Två minuter och de flesta försvinner. Ytterligare en minut och även de ståndaktiga dryper av. Men inte jag, tralala.

Det visade sig vara exakt så. En minuts skränmusik och inte en sekund mer eller mindre (jag klockade) och sen återkom han och sa att pengarna skulle komma in på mitt konto senast fem bankdagar senare. Dagen efter var de inne. Underbart. Fadäs undviken. Våga ta fighten folks! Det gjorde jag! Med ett indiskt call center! I säkert sju minuter (det blir förresten en besparing på 400 kronor/minut vilket motsvarar en timlön på 24 000 kronor vilket gör mig mest välbetald av er alla).

Dagspengen då. I snigelfart har jag kravlat mig upp ur den svacka Stockholms Trafikkontor medelst böter petade ner mig i dag tre på mitt sparår. För övrigt drömmer jag fortfarande mardrömmar på temat. Natten till i lördags drömde jag att jag parkerade mot trafikriktningen i en enkelriktad rondell i Paris (konstig detalj, alla rondeller är ju enkelriktade) och fick böter 360 Euro på varje sida: En lapp på framrutan och en på bakrutan. Se vad ni gjort med mig Trafikkontor, jag är ett nervvrak nu. Jag går i alla fall in på sista veckans första dag med 460 plus och det trots att jag swishat ett barn 450 kronor i helgen på grund av ensamresa till Stockholm men den posten trollade jag bort genom att ta från en slatt som blivit över på konto "Barnbidrag".

Veckans uppgifter då. Gick sisådär. För det första tog jag fel på vecka och gick direkt på vecka fyra. Ni som följer mig på Instagram måste undrat över måndagens bilder på vinbeställningar på Systembolaget: De ska ju ske först idag! Men artiga som ni är sa ni inget. För övrigt tänkte jag nu skriva och, vad är det kidsen säger, hata på Systembolaget för att mina beställningar ännu en vecka senare inte kommit till butik. Men när jag gjorde morgonronden in på systembolaget.se såg jag att de fortfarande låg kvar i varukorgen. Skit bakom spakarna i skribentens hufvud. Under helgen fick jag för övrigt ett MMS av en vän som tipsade om nedan fynd.

För er som förnekar ålderssyn står det: "Artikel 2792: Imponerande vin för den här pengen med tydliga mognadstoner i form av torkad frukt bla bla bla 71 kronor". Den går inte att beställa online till Hudik (hata på Systembolaget) men finns i 25 butiker företrädesvis i storstadsregionerna (ni ser vilka om ni går in på systembolagets hemsida och söker på vinet). 

Gällande veckoförvirringen var det först på torsdagen jag insåg mitt misstag och då hade jag missat att skaffa snackslåda, göra isvatten och göra nyttiga mellanmål att ha i kylen och då fick jag brått må ni tro. Inte för att jag agerade, men jag blev väldigt stressad för jag gillar inte att släpa med uppgifter av något slag, inte ens banaliteter sprungna ur min egen hjärna.

Torsdagens uppgift - att förenkla alternativt skippa frukost - klarade jag emellertid galant eftersom jag aldrig äter frukost. 

Fredagen var ledig från uppgifter så där hann jag ta igen en del. Exempelvis fyllde jag en [redan existerande] liten matlåda med Digestivekex som jag numera har i bilen. Jag skalade också halvhjärtat lite morötter som jag stavade och la i vatten i en glasslåda i kylen. Jag ser att barnen gnaskar i sig då och då. Själv glömde jag bort dem. Man borde kanske hitta en snygg glaslåda på loppis att förvara dylikt i så att man ser dem. Allt som döljs i vit plast försvinner från mitt medvetande.

På helgen var det dags att göra råbollar. Av en märklig slump kom dessa upp som ett samtalsämne tidigare under veckan. Barnen refererade nostalgiskt till dem som "mammas naturbollar" och jag gjorde dem flitigt när vi bodde i Stockholm. De låg i frysen och var man sugen på något sött fick man snällt vänta de fem minuter det tog att i rumstemperatur tina en boll till tuggbart skick. 

Men nu hade jag inte gjort dem på fyra år varför jag var lite orolig när jag gläntade på locket till den skafferilåda som innehåller ingredienser till råbollar. I vanlig ordning struntar jag rebelliskt i bäst-före-datum utan okulärbesiktigar, sniffar och i tveksamma fall, provsmakar. 

Allt höll måttet. Det enda som saknades var kokosfett och lite krossade nötter till att rulla dem i vilket kostade 70kr på Lidl. Då uppenbarade sig min mamma i kassalinjen och erbjöd sig betala för kalaset vilket för övrigt är ett klassiskt sparknep.

Det vackra med råbollar är att man kan ha i lite vad som helst. Ett basrecept för ängsliga finnes här. Så länge man har en bra bas såsom havregryn, kokosfett och kakao, kan man hiva i allt mellan himmel och jord. Russin, dadlar, kallt kaffe, kokosflingor, torkade tranbär, mandelmjöl, nötter, solrosfrön, pumpafrön, vaniljsocker, you name it. Jag gjorde lite urstarkt pulverkaffe fredag kväll så att det skulle hinna kallna till lördag förmiddag då jag tillverkade dem.

Steg ett var att köra hasselnötterna i matberedare med knivblads-grejen. Det låter hemskt men går fort. Sen la jag dem åt sidan och hivade i resten. Idag blev det ovan, d.v.s. en påse med blandfrön, hasselnötsmjöl, torkade tranbär, kaffe, kakao, vaniljsocker och honung. Fråga mig inte om volymer, jag bara höstade i.

Efter en tio sekunder med knivtillägget så var det bara att börja rulla i hasselnötskrosset och sen la jag dem i en fin låda (med bakplåtspapper emellan) och dumpade dem i frysen. Jag skulle tro att de klarar sig ett bra tag i kylskåp också men jag gillar att de fryser till så att de inte klibbar ihop.

Den bokförda kostnaden för ovan var ju noll eftersom ingredienserna fanns hemma utom ett par som mamma betalade. Den potentiella vinsten är dock medelhög. Jag tänker nog ha ett litet förråd i bilen att ta av när andan faller på om jag är på resande fot framåt eftermiddagen. Istället för att svänga in på Cörcle Käj och köpa kexchoklad och cola light trycker jag i mig ett par bollar och dricker av mitt fjällbäckskalla isvatten och känner mig nyttig till på köpet. 

Jag har ju tidigare om åren talat om Reitansvinn, det vill säga hur förödande det är att bli tagen på sängen av plötslig hunger alternativt sug på stan (eller vägen). Reitan = Pressbyrån och Seven Eleven. Det luriga med Reitansvinn är att det känns så oskyldigt i stunden. En tjuga här, en femtiolapp där. Men jag har vistats tillräckligt länge i Stockholms lokaltrafik för att se hur folk (ibland jag) regelmässigt svänger förbi Pressbyrån på eftermiddagen för att köpa deras otroligt fantastiska chokladcroissanter och en kaffe, eller på morgonen köpa en Läkerol (för tre gånger Willyspriset) och en energidryck. Det blir pengar det med.

Nu hittar jag inga dagsaktuella priser på deras hemsida, men säg att kaffe och croissant kostar 25 kronor. Detta unnar du dig två gånger i veckan enligt Pressbyråns egna devis "Unna dig något gott" (btw mitt hatord i svenskan vid sidan av börs (som i plånbok), riklig och vårtgård). Lägg till två Ramlösa Citrus vid två ytterligare tillfällen (eftersom du glömt frysa vatten hemma och ta med) och du bränner fyra hundra kronor i månaden på att inte använda din hjärna. Lite råbollar och vatten i väskan och du är hemma. Och sparar på tio års sikt 68 000 kronor.

Än viktigare är att du signalerar för eventuella barn i hushållet att detta är görbart. Är det någon demografisk grupp som frekventerar butiker av serviceslag så är det lata tonåringar vilket tragiskt nog korrelerar med låg inkomst. De har heller ingen benchmark mot Willys och Lidl som vi andra och tycker att det är rimligt att betala 25 kronor för en flaska kolsyrat vatten. Eller 38 kronor för energidryck. Energidryck är värdelöst, men ska du promt köpa så köp den för under en tia på Lidl. 

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarberättelse sex: En downsifting-historia

I det inlägg där jag sågade rekryteringsbranschen med fotknölarna dök det upp en kommentar från en Max som av kommentatorsfältet uppmanades att skicka in sin historia. Inte bara fick vi rull på kvinnor är si män är så-debatten, jag fick med rätta mothugg kring rubrik och ingress. Jag har nu ersatt ”FIRE” med ”downshifting”.

En downshifting-historia

Jag föddes i mitten av 1960-talet. Växte upp i en av Stockholms mer välbärgade förorter, men trots den ”fina” adressen hade mina föräldrar (båda kulturarbetare) det ganska knapert. Började sitta barnvakt som trettonåring. Möjligheten att tjäna pengar samtidigt som jag gjorde mina läxor var oemotståndlig. Under gymnasietiden jobbade jag extra på helger och sommarlov. En del av pengarna gick till skivor och konserter, jag har alltid haft ett stort musikintresse, men det mesta sparades. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen, sedan började jag studera. 24 år gammal köpte jag min första bostad, en minitvåa på 35 kvm på Östermalm, min sämsta investering någonsin. 18 månader senare drabbades Sverige av den stora bostadskraschen, på ett år halverades priserna.

Under studietiden hade jag träffat en kvinna, vi kom ut i arbetslivet i samband med 90-talskrisen. Jag hade tur och hittade snabbt ett statligt jobb (tryggt och ganska välbetalt), för henne tog det längre tid. Men med en månadsavgift på 375:- kunde vi spara mycket. Vi förlovade oss, gifte oss, köpte en trea i samma område (90 kvm för under miljonen, min bästa investering någonsin – lånade hälften, betalade hälften kontant) och fick två barn. När minsta barnet var ett blev vi skuldfria. Ungefär samtidigt fick min fru för sig att hon inte ville vara mamma längre, så hon checkade ut. Plötsligt var jag ensamstående pappa med två barn och en ny skuld på lägenheten (jag bodde kvar och löste ut mitt ex, ett lyckokast då den idag är värd mer än tio gånger så mycket som då). 

(Här kommer en liten parentes till de manliga läsarna. Enligt amerikansk statistik initieras 75% av alla skilsmässor av kvinnan. Det kan vara värt att ha med i beräkningarna när ni gör upp era livsplaner.) 

Sedan följde ett par riktiga hundår när jag jobbade nästan dygnet runt, men efter fyra år var jag skuldfri igen. Värsta året jobbade jag heltid (och slog i taket med 300 timmar övertid) samtidigt som jag hade barnen på heltid och pluggade på halvtid. Samtidigt började jag fundera på om det här verkligen var meningen med livet. Svaret blev nej. Frågan var bara hur jag skulle komma bort från ekorrhjulet. (Det här var långt före Jacob Lund Fisker och Pete Adeney.)

På jobbet hade jag vid det laget sett till att göra mig oumbärlig. Jag förklarade för min arbetsgivare att jag ville tillbringa mer tid med mina barn och föreslog att jag skulle fortsätta som konsult. Det fick jag göra så år 2003 sade jag upp mig, gick i ”pension” och började jobba hemifrån. Därefter uppskattar jag att jag arbetade ungefär tre månader om året under återstoden av barnens uppväxt, resten av tiden var jag pappa. Trots det behövde jag inte gå ner särskilt mycket i lön.

Jag hade alltid varit bra på att spara. Nu såg jag till att bli bra på att investera, till en början i fonder men med tiden i aktier. Efter några år upptäckte jag Lundaluppen och kopierade hans koncept (ett stort tack till dig om du läser det här!). En klok person har sagt: Det är inte de stora intäkterna som gör dig rik, utan de små utgifterna. I mitt fall visade sig det stämma. Mitt ISK ger mig nu 250 000 i årliga utdelningar, dubbelt så mycket som jag behöver för att gå runt, så jag måste inte jobba längre, men ibland rycker jag in och tjänar lite extra. Barnen är numera vuxna och utflugna.

Min mamma ärvde ett hus vid havet i Bohuslän (hennes barndomshem). Där tillbringade vi sommarloven under min och mina barns uppväxt. Hon och pappa är numera för gamla och skröpliga för att åka dit så jag tar hand om det, väl medveten om att jag en dag kommer att ärva det. Där är jag mellan mars och oktober, övriga tiden i Stockholm. Jag fotvandrar, läser mycket och odlar min köksträdgård. Om våren, när jag sitter på en klippa vid havet med fåglarna sjungande i skogen bakom mig, brukar jag säga till mina vänner: ”Tänk. I det här ögonblicket finns det människor som sitter på ett kontor.” Med ett par år kvar till 60-årsdagen kan jag konstatera att livet visserligen inte blev som jag hade planerat (exet och jag hade långt gångna planer på att köpa en liten vingård i Frankrike) men det har varit, och är, ett bra liv.

Mitt bästa råd till alla som längtar efter att hoppa av arbetslivet är att det inte behöver vara antingen eller utan kan lika gärna vara både och. Jag tror inte att jag skulle ha mått bra av att gå från att ha jobbat så mycket som jag gjorde till en sysslolös tillvaro. Var flexibla, men se framför allt till att njuta – er tid är utmätt, och på dödsbädden lär ni inte ångra att ni inte tillbringade mer tid på jobbet. 

/Max

Lärdomar från helgens matlagning

När jag satt och skrev gårdagens inlägg i lördags började snålvattnet rinna när jag läste om den vegetariska bourguignonen. Döm om min förvåning när jag insåg att i princip alla ingredienser redan fanns hemma och eftersom jag hade runt fem timmar att slå ihjäl innan resten av familjen vaknade bestämde jag mig för att köra medan jag hade andan uppe. Här kommer pedagogisk poäng ett.

Pedagogisk poäng ett: Det mesta finns redan hemma

Nedan behövs enligt detta recept för att göra en vegetarisk bourguignon för fyra personer:

- 300 gram svamp
- 1 stor rödlök

- Rapsolja

- 1½ dl torkade belugalinser

- Grönsaksbuljong

- Timjan, svartpeppar, salt, strösocker, lagerblad

- 2 morötter

- 1 vitlöksklyfta

- 4 dl rödvin

- 1 dl färsk timjan

- Svampbuljong

Nu kanske vän av ordning undrar om jag verkligen har torkade belugalinser hemma, med tanke på att jag i gårdagens inlägg sa att de enda baljväxterna som går åt hos oss är ärter och svaret är nej, jag har inte dylika delikatesser (kostar 40 spänn paketet och har för mig att IGMR kallar dessa linser för linsernas ryska kaviar). 

Men ni känner mig, jag är ju vildhjärna så jag skövlade friskt i listan. Jag saknade dessutom svampbuljong, rödlök och färsk timjan men det struntade jag i och överkompenserade istället med mer morötter, en överbliven zuccini, mer vitlök, vanlig grönsaksbuljong och torkad timjan. #sparadkrona och #bli av med rester.

Dessutom petade jag i lite egna favoriter, baserat på vad som fanns till hands. Lite oxfond, dijonsenap version rôtisseur (den med grova korn i) och lite rödvinsvinäger. Jag kokade lite potatis till och använde då överbliven klyftpotatis som - nota bene - gick utmärkt att koka. Jag är inte ens säker på att potatisen själv vet om att den var klyft, den såg helt clueless ut när jag tippade i den i kastrullen. 

Notis gällande rödvinet. Låt gå för att vi inte köper finvin i glasflaska med etikett från Umbrien men öfver min döda kropp att jag plöjer ner 4 dl rödvin i en gryta som ska bli Findus-ersättning i lunchrummet. Det blev max en deciliter och det gav smak det med.

Pedagogisk poäng två: Rensning och inventering är nyckel

Eftersom jag för dryga veckan sedan städat ur och organiserat mitt skafferi hade jag örnkoll på vad jag hade. Exempelvis en burk torkade trattkantareller från mamma. Vi hade redan använt halva burken men ni känner ju trattisarna, de sväller till fyrdubbel storlek så det fanns mer än tillräckligt för att genomföra denna rätt. 

Och linserna! Jag hittade en tetra svarta linser vid skafferirensningen som jag en stund övervägde att slänga eftersom datumet gått ut och vi aldrig äter svarta linser. Tills jag nöjde mig med en kompromiss nämligen att lägga tetran i mitt prepperförråd, enligt Lex Nöden har ingen lag. 

Nu plockade jag fram tetran igen och de svarta linserna gifte sig perfekt med grytan. Att den med råge passerat ”bäst före” var inget som märktes (f ö vet ni ju redan att man ska förhålla sig skeptisk till såna riktlinjer, till syvende och sist är det dina sinnen som tillsammans gör en bedömning).

När jag sen började följa receptet bedömde jag det som lite i överkant jobbigt. Exempelvis skulle svampen ugnsrostas med sojamarinaden och orka, så jag lät den ligga och småputtra i sojan i en liten kastrull i 20 minuter istället, parallellt med att jag stekte grönsakerna. Vilket leder mig till pedagogisk poäng tre:

Pedagogisk poäng tre: Det är du som bestämmer i ditt kök

Se recept som riktlinjer. Det slutgiltiga utförandet har du fullständigt mandat att styra över. Jag lärde mig någonstans att man ska vara väldigt noggrann vid bakning när det kommer till mått och temperaturer. Det är som kemi, man måste nå en precis effekt där ingredienserna samverkar i sin stipulerade mängd till slutresultatet. Med matlagning däremot kan man bete sig nästan hur som helst. Är inte det en befriande tanke? Särskilt om man gör grytor av det här slaget. 

När jag var liten, runt 43, var jag väldigt förtjust i den gamla amsagan Koka soppa på en spik. Jag tänker inte berätta den här för det är inte läggdags, men du kan själv läsa på länken. Kontentan är att man höstar i lite vad som helst, kryddar och sen äter man. Jag kände mig som luffaren i berättelsen när jag stod där i köket i lördags förmiddag, men en Anne Holt-deckare [från kostnadsbefriade Biblio] i öronen och hackade och fräste på saker som annars hade gått i komposten. Lite oxfond och rödvin på det, i med ett lagerblad och voilà: En rätt! Kanske inte enligt receptförfattarens standards, men enligt min måttstock.

Ett bra sätt är ju att kylskåpsgoogla. Okulärbesiktiga innehållet i kylen och mata in två-tre ingredienser på datan och se vad som poppar ut. Det resulterar alltid i något. Kanske behöver du kompletteringshandla lite, men det rör sig i regel inte om några belopp att tala om.

Grytan ovan bokförs till kostnad noll eftersom alla ingredienser redan fanns hemma, inte var ämnade för något specifikt ändamål och vissa av dem var på väg att avskrivas. Det var dessutom väldigt trevligt och kul att laborera med en egen version av grytan vilket för mig fram mot min slutgiltiga pedagogiska poäng.

Pedagogisk poäng fyra: Det är tillfredsställande och spareffektivt att laga mat

Nu kanske ni tror att jag ska älta sparsnurran kring utelunch igen men det ska jag inte. Jag tänker tala om hur mat som hobby skär i din utgiftsmassa på ett helt annat plan. En återkommande sägning i Mitt sparår är att "en nöjd konsument är en dålig konsument". Det vill säga: Upplever du att ditt liv är meningsfullt och kanske rentutav småputtrigt gemytligt, känner du inte samma behov av att driva runt i köpcentra eller på köpsajter för att få förströelse och dopaminkickar.

Tvärt om tror jag att långsam matlagning triggar utsöndring av det lugnande hormonet oxytocin. I skrivande stund sitter jag och insuper doften av sakta puttrande gryta i croc poten som jag av utrymmesskäl har ställt i matsalen. När barnen vaknar kommer det att lukta viltgryta i hela huset och de kommer att minnas sin barndom som en veritabel Astrid Lindgren-novell (och då inte de traumatiserande som Östergök eller Gull-Pian).

En annan dag i ett annat liv hade jag kanske rastlöst vankat av och an här hemma och funderat på att ta en sväng till Medskog (Hudiks bleka motsvarighet till Euforia eller vad det nu heter) för att köpa tvättmedel vilket genererat andra inköp som inte stått på listan vilket urgröpt veckopengen även för denna vecka vilket potentiellt hade kunnat leda till motivatoriskt haveri. 

Att laga mat är roligt, snudd på en hobby för vissa. Om det inte är det för dig föreslår jag att du genast gör det till en hobby eftersom ringarna-på-vattnet-effekten är så många och av så benign art. Det är kreativt, miljövänligt, lugnande, nyttigt och lönsamt. Som ett...jag kan inte låta bli att säga det och då klippa in det otäcka barnet...KINDERÄGG!

Har du lagat mat i helgen?

Mvh
FruEfficientBadass

P.s. Tack ni som börjat posta på #fruebsparår. Det är sååå kuuul att se läsarbilder! 

Sammanfattning av vecka två

Finansiellt rätade veckan upp sig något. Jag avslutade vecka två på minus 584 kronor vilket kändes helt okej. Jag räknar med att hämta hem tappet innan helgen för att då vara i fas och helst på plus. Det känns som att jag börjar bli varm i kläderna igen och det frugala muskelflexet har börjat aktiveras så till den grad att jag nästan har träningsvärk.

MÅNDAG - FIXA BALJBURKAR

• Ta fram de urdiskade glasburkarna från vecka ett.
• Vid behov, skaffa fler på loppis eller i affären.
• Fyll burkarna med torkade linser, kikärter, gula ärtor, kidneybönor etc.

Baljväxter är inte en stor stapelvara hemma hos oss. Jag har ju efter mycket om och men utformat en receptbok med vegetariska/pescatariska recept för sex veckor som rullar på och grundkriteriet var att alla i familjen skulle gilla alla rätterna. Då rök tyvärr röd linsgryta och dahl med gröna linser. Hade jag levt själv = helt annan femma. De enda baljväxter som går ner idag är gula ärter till ärtsoppa och kikärter till hummus.

Icke desto mindre var det kul att fixa med burkarna. Det här stället har ju gamla syltburkar med löst sittande lock en masse och jag begriper inte varför jag inte tagit helhetsgrepp om det här innan. Varför ha ärter och kikärter i vanliga butiksförpackningar när man kan ha dem så här? Vackert vintage med dymoetiketterna. Gjorde samma sak för vårt glutenfria ströbröd som fram tills nyligen stått i en ful plastcontainer med äcklig frysetikett på. Burt! Skafferiestetik är en hel subkultur på nätet, dyk in.

TISDAG - RECEPT

• Skaffa ett A5 kollegieblock (olinjerat är snyggast).
• Gör olika flikar i det med hjälp av post-it-lappar.
• Namnge flikarna efter eget tycke, exempelvis ”Pasta” eller ”Soppor”.
• Leta upp ett till två recept per baljväxt och skriv ner dem i blocket.

ONSDAG - BULKA RÅVAROR

Fyll skafferiet med stapelvaror av typen pasta, nudlar, krossad tomat, färdiga pastasåser, buljong och kryddor. Handla i lågprisbutik eller håll dig längs med golvet i en vanlig butik (där står i regel de billigaste varorna).

TORSDAG - RESEARCH

Ägna kvällen åt att leta upp recept som har de billiga råvarorna som bas. Tomatsoppa, pasta med tomatsås, ramen eller andra rätter som varken behöver så mycket färska grönsaker eller kött. Skriv ner recepten under respektive flik i ditt block. Gör en specifik flik för saker som går att frysa ner, det vill säga mat som passar som storkok/matlåda. Och varför inte en panikflik, där du har rätter av typen pulversoppa?

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag i skrivande stund (lördag) inte kommit igång med att fylla i recepten. Men jag vet vad jag ska fylla i (se längre ner). Och jag räknar kallt med att det löpande kommer att trilla in idéer under året. Särskilt intresserad är jag av att fylla i panikfliken. Idag är min Go To spagetti och Lidls pastasås på burk. De kostar runt 15 kronor och är jättegoda. Med lite riven ost från frysen tuggar barnen i sig det som om vore det festmat. 

Pulversoppa skrev jag ju i boken. Och igen - om jag hade varit själv hade det funkat. Jag åt ofta varma koppen med smörgås på kvällen när jag var singel. Men så fort man blir del i ett hushåll jackas kraven upp. Varför är det så egentligen? Varför kan man som familj inte äta te och mackor till middag en gång i veckan? Eller fil och flingor? Va? Ingen har väl dött av näringsbrist av detta skäl vad jag vet.

FREDAG - SHOPPING

Kompletteringshandla sådant du behöver för att göra en stor batch av en nedfrysningsbar matlåderätt. Vegetarisk chili med ris är en bra start.

HELG - STORKOK

Någon gång under helgen gör du ett storkok av valfritt slag. Fyll ett antal matlådor med rätten och frys in. Sikta på att ta med matlåda två gånger under veckan som kommer.

Uppgift: Mina storkok

Laxen ovan var en spontangrej eftersom vi åt lax i tisdags och hade några bitar över längst ner i frysboxen (upptäcktes vid avfrostningen vecka ett så man kan säga att den manövern sparade oss närmare fem hundra spänn i utebliven lunchkostnad). Jag gjorde också en batch korv stroganoff inför kommande vecka samt en laddning vegetarisk bourguignon så att vi inte behöver äta samma mat två dagar i rad (yes, sån fru är jag).

1. Korv stroganoff

- 1 ring falukorv: 33 kr

- 1 gigantisk gul lök: 6 kr

- 1 burk crème fraîche: 15 kr

- 3 dl matlagningsgrädde: 12 kr

- 2 pressade vitlöksklyftor, dijonsenap, tomatpuré, timjan: 4 kr

- Ris: 7 kr

TOT: 77 kr/6=13 kr/st

2. Chili poco carne (vanlig chili con carne men typ hälften av köttet).

3. Vegetarisk bourguignon med svamp. Separat inlägg kommer imorgon eftersom jag fick ett antal förnumstiga aha-upplevelser under processen att laga den.

En utelunch häruppe ligger på runt 115 kronor. Om jag och min man byter sammanlagt sex uteluncher under veckan som kommer mot ovan korv stroganoffer blir det en besparing på 613 kronor eller 306 kronor per person. När vi framöver har lunchlådor till alla veckans dagar, förutsatt att ingredienserna kostar ungefär samma som ovan, kommer veckobesparingen per person att bli runt 535 kronor eller 2 140 kronor per månad (eller 25 680 kronor per år). För EN person. 

Under min Instapost från torsdagen (tror jag?) hittar ni en massa bra läsartips på matlådor. Och nu när jag tänker på det tror jag att jag ska skaffa ett par smaksättare av typen srirachamajonnäs och japansk soja att ha i jobbköket. Fler tips på att liva upp matlådelivet?

Som sagt, extrainsatt inlägg imorgon.

Mvh

FruEfficientBadass

Läsarfråga: Hur är det att bo på gård?

När jag för en tid sedan efterlyste läsarberättelser fick jag ett par önskemål riktade mot mig i kommentatorsfältet. En löd så här:

"Jag skulle önska ett rejält inlägg om hur det är att överta och bo på en gård. Står själv i valet och kvalet runt framtiden för vår släktgård och det är inte lätt. Älskar platsen, men att klippa gräs och skotta snö, måla uthus, gräva diken och låsa upp pengar är inte lika kul. Ett resonemang om hur ni tänkt vore kul!"

Hur det är att överta och bo på en gård

Jag börjar med din punkt där om pengar. För det låter som att ni i ert fall behöver lösa ut någon/några och därmed belåna er. Det framgår emellertid inte om ni också har planer att vid gårdsövertagande sälja ett boende någon annanstans, exempelvis i en stad med höga bostadspriser. 

För oss var det enkelt eftersom min mamma, som tidigare ägde gården, är ensambarn och även jag är det. Jag fick således huset (husen) som gåva. Men visst, det tillkommer kostnader i form av skatter, avgifter till väg- och vattenföreningar, el, slamtömning, sophämtning, sotning (ständigt denna sotning) och en massa kostnader kring, vill ogärna kalla det renovering, men säg underhåll. Elektriker när man vill ha mer än ett uttag i varje rum, installationskostnad för ny frånluftsvärmepump så att man ska slippa värma upp med portabla element etc. Det som är okej levnadsstandard några veckor under sommarhalvåret är inte nödvändigtvis okej om man bor där året runt. Särskilt inte om man har barn som vägrar klä på sig långkallingar för att snålmamma ska få ha värmen på 17 grader. 

Sen har vi ju faktiskt fräschat upp ytskikten i samtliga rum på nedre plan, det vill säga det våningsplan där vi bor under höst-vår. Men det rör sig inte om några monstruösa belopp. Jag köper färg och spackel på Byggmax och om jag minns rätt kostade ommålningen av vårt tv-rum typ 500 spänn. De andra rummet, med undantag av matsalen (där vi fick ta in hantverkare för att montera gipsskivor) och köket (där vi behövde hyra en golvslip), något liknande.

Huset förr (ignorera den röda ringen)

Hus nu (från andra hållet)

Vad gäller klippa gräs så är det inte någon jättefråga. Inte för mig i alla fall eftersom det sällan är jag som klipper (jag skyller på svag rygg). Gården är stor men tomten rätt liten och inte allt är gräsmatta. Vad kan det ta, 45 minuter med vanlig motordriven gräsklippare? Eftersom vi inte eftersträvar golfbanelook väntar vi gärna tills gräset vuxit en bit vilket innebär klippning ungefär var tionde dag juni-augusti. Dessutom är vi välsignade med världens snällaste granne som sedan decennier går över tomtangränsande gångar med sin åkgräsklippare.

Snöskottning är lite jobbigt. För min man alltså (jag skyller på svag rygg). Här uppe är det rätt standard att man har egen traktor på vilken man monterar en plog. Det har inte vi. Inte heller upplever jag att vi har ytorna att försvara en sådan investering med. Vi behöver kunna åka in med bilen i garaget (logen) och bilen gör ju dessa spår själv. Därutöver behöver vi skotta en gång från logens entré till köksdörr och huvudentré. En sträcka på totalt runt sju meter. Min man skottar smala gångar och har det snöat kraftigt kan det kanske krävas uppåt en halvtimme men sällan mer (per gång) (vilket kan bli många gånger). För övrigt sa grävarna (som fixade det kommunala vattnet) att vi skulle undvika att skotta hela gårdsytan eftersom snön isolerar vattenledningarna. 

När vi flyttade upp köpte jag en liten snöslunga på Tradera men den var ett skämt. Den grävde mest en grop i jorden, så jag skänkte iväg den till en annan sucker. Men visst, har man stora ytor norröver bör man överväga antingen rejäl snöslunga eller en traktor med plog. Eller så gör man som min granne - hyr in plogtjänsten av en lokal allt-i-allo-person. En sådan finns i var och varannan by norr om Knivsta och vår är en riktig renässansman. Han plogar vägföreningens gemensamma väg (byavägen), han kör slambil, han klyver ved och distribuerar en masse och han gör säkert även en massa annat. Hur skulle annars gamlingar kunna bo kvar på landet, om här inte funnes män (alltid män) som han? Jag försöker hålla mig mycket väl med honom eftersom han i en krissituation (solstorm/jättevulkan/ryss) troligtvis kommer att vara den man går till för diesel, utsäde och insulin.

Måla utomhus

Mina föräldrar lät bräda om huvudbyggnaden för runt femton år sedan och de nya, fräscha plankorna hade ny, fräsch färg. Så vi har inte behövt tänka på det. Däremot målade vi fasaden på "gammelhuset" för kanske fem år sedan och det var jättejobbigt. Jätte Jobbigt. En stor del av problemet, som jag trots idogt tankearbete inte lyckats lösa, är att vi inte har några bra saker att stå på när vi ska måla, bara en gammal stege. Jag har funderat på att skaffa en egen byggnadsställning och kom så långt som till K-Rautas byggnadsställningsavdelning, men där blev jag helt matt. Alltså 1) Köpa den (dyrt). 2) Frakta den (på vad?). 3) Montera den (hur?). 4) Montera ner den (jobbigt). 5) Förvara den (var?). Jag vet inte hur folk gör? Man ser ju dessa ställningar lite här och var sommartid och jag liksom ba HUUUUR gör ni? 

Man kan ju också hyra periskoplift från exempelvis Cramo. Det är inte billigt, men om man är ett gäng som under ett visst tidsspann ger sig den på att måla överdelen av huset, så är det nog ett prisvärt och smidigt alternativ. Problemet för oss är att den antagligen levereras med någon form av lastbil och vi har två stenbumlingar till grindstolpar vid tomtens smala ingång och jag vet helt enkelt inte hur man ska få in liften på tomten. Sen ska den gärna stå på slätt och fast underlag och vår tomt sluttar på sina ställen och består till stora dela av mjuk mossmark. Jag väljer helt enkelt att göra en struts här och låtsas som att husen aldrig ska behöva målas om. Åtminstone inte under min livstid.

Tak. Min mamma har sagt att så länge ett hus har bra tak och fönster kan det stå hur länge som helst. Det är en liten tröst. Att ha djupt faluröda väggar är kanske mer att betrakta som kosmetika, även om färgen i viss mån skyddar träet. Vi har däremot varit rätt duktiga som låtit byta ut taket på boningshuset mot ett som kommer att stå pall i hundra år. 

Taket på den sammanbyggda ladugården och på gammelhuset är en annan historia. Där ligger fortfarande tegel från mitten av förra seklet, även om det gjordes viss upprustning på 90-talet. Jag hade faktiskt hit takläggaren efter sommaren och han bytte ut sådant som var trasigt samt täppte till ett par hål där pannorna blåst bort. Hans estimat är att vi bör byta taket inom tio år. Jag sätter här min tillit till börsen och att vi ska klara av det med ett års avkastning.

Min man är också bra på fönster och har gjort om ett antal i gammal stil. Däremot behöver de snart kittas om vilket också är ett projekt att ligga och fundera på under vargtimmen. Jag tror vi har 27 normalstora fönster och runt tio rektangulära småfönster i "nya" huset (sent 1800-tal) och sju normalstora samt åtta småfönster i gammelhuset (tidigt 1800-tal). Sen diverse småfönster på ekonomibyggnader och i härbren (tidigt 1400-tal typ). Så runt 60 fönster för någon att ta tag i vid tillfälle. I vissa fall har träet dessutom murknat varför det inte bara räcker att kitta om utan man kan behöva tillverka nya ramar vilket är lättare sagt än gjort med dessa handsnickrade, ej standardmåttade 1800-talshistorier. Varför började vi ens prata om detta, nu blev jag skitstressad.

Kommentatorn nämnde gräva diken och där får jag säga pass. Vi sålde av åkermarken som hörde till huset för ett antal år sedan och innan dess var det den bonde som arrenderade som dikade och höll på. Så vi har inte grävt någonting. Andra har visserligen grävt på tomten, i samband med installation av slamtank och nytt vatten, men det har ju varit inhyrda firmor med skiftande kvalitet (exempelvis lämnade den första grävaren halvvägs på grund av fägelsestraff). 

En sak som sysselsatt oss under alla år är staket och grindar. I början försökte vi bättra på det som redan var, ett rangligt staket med mossbeläggning. Byta ut de värsta spjälorna, skrapa bort mossan och måla (fast jag fuskade och målade ibland på mossan orka). Min man byggde helt nya grindar som var perfekta replikor av de tidigare. Men de ruttnade! Min man skyllde på att jag slarvat med färgen men det kan bara inte stämma...Så han gjorde nya och målade enligt konstens alla regler. Ironiskt nog står huvudgrinden inne i ett förråd sedan vi flyttat upp, eftersom det är svårt att komma in med bilen mellan grindstolparna om grindarna sitter på. Grindstolparna monterades pre bilsamhället och våra vänners feta suvar har inte en chans.

Sen är det ju diverse som dyker upp hela tiden. Jag lät förra sommaren gräva ner en åskledare i marken, eftersom jag fick en tvångstanke om att blixten skulle slå ner när vi inte var hemma och bränna ner stället. De gamla campingspisarna la av och behövde bytas ut (jag vägrar montera bort den gamla vedeldade spisen och ersätta den med elspis, därav behovet av campingspisar). Inköp av musavskräckande manicker man pluggar in i eluttagen eftersom jag ogillar råttfällor och när dessa inte funkade, inköp av "humana råttfällor". Olja furstukvistar och fixa med rabatter (även om vi lagt ribban lågt och bara underhåller det som finns), klyva ved och stapla den (vilket är en hobby). Byta proppar när man överbelastat elnätet, såna saker. 

Och på tal om el utspelade sig ett typiskt scenario bara dagar efter att jag skrev inlägget. Jag och minstingen hade en söndagskväll rett oss ett bo i soffan för att kolla skräckfilm och plötsligt går strömmen i hela huset. I början brukade jag ringa grannen för att höra om även de drabbats av strömavbrott men jag har nu lärt mig: Det är bara vi som drabbas, varje gång. Barnen är rutinerade så trots beckmörker noll reaktion (mobiler har i regel batteritid kvar). Jag snör vant på mig kängorna för felsökningsrunda. Säkringsskåpet i hallen: Ingen säkring har slagit av förutom jordfelsbrytaren. Proppskåpet utomhus: Ingen propp har gått. Inte bra nyheter. 

Jag byter ändå alla proppar. Jordfelsbrytaren slår genast av när jag försöker slå på strömmen. Efter trial and error (slå av alla säkringar och testa att dra upp en i taget) lokaliseras felet till södra delen av huset, det vill säga småttingarnas rum. Eftersom minstingen varit med mig vid strömavbrottet faller mina misstankar på 15-åringen som på sistone laborerat med ny elektronik av typen saltstenslampa, julbelysning från Rusta etc. Det räcker med en felande enhet för att strömmen ska brytas. Som när de förbannade dvärgpapegojorna gnagde av sladdarna till taklampan i TV-rummet och orsakade elektriskt haveri för ett par år sedan. 

Men trots att vi dragit ur alla kontakter i området vägrar strömmen komma tillbaka. Femtonåringen går från galen till lycklig när vi förklarar att strömmen inte kommer tillbaka och att hon därför får sova hos pojkvännen, trots skoldag dagen efter. På måndagen räddas vi av trojkan elektriker, rörmokare och brunnsgrävare som genom konferering och felsökning på plats (underbara mänschor) lyckas lokalisera felet. En eldriven pump till gråvattnet har en elförbindelse som felat, en förbindelse som jag fram tills den lugubra söndagskvällen varit lyckligt ovetande om. Behövs ens en pump för att duschvattnet ska gå ut i filtreringsbädden? Tydligen.

Elektrikern kopplar ur förbindelsen (som går in i södra delen av huset, därav kopplingen till just den säkringen) på måndag förmiddag och elen går att slå på. Vi uppmanas att förlängningssladda förbindelsen tills det att elektrikern får tid att dra om elen vilket skedde dagen efter. Så kom det sig att jag en kall måndagskväll i december stod och skarvade ihop fem förlängningssladdar (för inomhusbruk) ut till ett brunnslock. Jag var tvungen att slå in skarvarna i soppåsar för att inte orsaka ytterligare haveri. För att över huvudtaget se något hade jag med min lampa med skärm från Svenskt Tenn, alltid något. Meckigt och vackurt, som livet på landet i stort.

I skrivande stund januari misstänker jag att vi inte sett slutet på den här pumphistorien. Under nyårshelgen ringde 15-åringen till oss i Stockholm och hävdade att det var "stopp i duschen". Eftersom jag nyligen rensat golvbrunnen kan det mycket väl röra sig om ett pumprelaterat problem. Vattnet sjönk så småningom undan och det mest akuta problemet - att låta 15-åringen få ta sin dagliga timslånga dusch för optimal brun-utan-sol-applikation, var avvärjt. Men när jag imorse stod och pysslade i badrummet hörde jag mystiska maskinella ljud från, tycktes det mig, utsidan av huset. Som en sorts väsande pumpljud av den sort som hörs när en kran sätts på och stängs av. Så det blir väl ett omtag där också framöver men för tillfället låtsas jag som det regnar och fortsätter med mitt. 

Vad gäller odling har jag ju dokumenterat mina ryck här på bloggen. Det var värst i början, då skulle jag bli självförsörjande och höll på med djupbäddar och odlingslådor och gud vet vad. Nu har jag accepterat faktum: Jag har det inte i mig. Visst kan jag driva upp några potatisplantor, nog för en sommarlunch eller två. Men därutöver går jag bet. Plocksallad funkar i odlingslådorna, men i höstas kunde jag notera hur katten verkade uträtta sina behov däri vilket gav mig akut illamående. Så vi får se om det blir någon sallad nästa sommar. Och du som kommer på besök: Undvik vår sallad.

När jag skriver det här inser jag att det är rätt mycket jobb, även om man som vi gjort lägger ribban rimligt lågt. Det handlar mer om underhåll och enstaka investeringar i infrastruktur snarare än grandiosa renoveringar (för protokollet ska sägas att vi inte ens dragit in fiber). Samtidigt är det ju helt underbart att ha tillgång till ett sådant här ställe: En riktig bondgård, som gått i släkten i generationer. Jag ser min morfars syskons initialer inristade på olika ställen i ladugården. Verktyg från förra århundradet. Det känns mer som ett kall än som ett boende. Och det är väl i slutänden det det får handla om även för kommentatorns del. Hur viktigt är stället för er? Inte bara er, kanske även för eventuella barn? Eller snarare, er fantasi om vad barnen kommer att tycka när de blir äldre? 

Jag hoppas att ni kommer fram till bästa beslut och att min redogörelse ovan inte avskräcker er. 

Mvh

FruEfficientBadass

Mitt fucking sparår

Ni kanske tror att jag, givet att jag skrivit den bok som många av er följer, skulle excellera vecka ett av sparåret. Så är inte fallet. Det kajkade ur redan den andra januari. Den första januari var okej, jag köpte Burger King-takeaway vilket, för protokollet, inte hör till mitt normala beteende men vi var på resande fot efter ett sagolikt nyår som helt enkelt tärvade flottiga pommes påföljande dag. Inte för att första januari har något med saken att göra, sparåret började som bekant först måndagen den andra januari. Jag kände bara ett behov av bikt. 

Sparårets första dag - den andra januari - låg jag lågt ända fram till femsnåret på kvällen då jag beställde en fotobok som sammanfattade 2022 i 500 familjebilder. Det gör jag varje år sedan 2007 och det är något av en familjeritual. Boken sammanställs löpande under året av undertecknad och så snart nyårsbilderna är klara skickas den för framkallning. När boken kommer på posten klappar barnen sina små händer och ropar ”Mor, mor, snälla får vi se på bilderna!” (1-0 mig vs. Insta).  Den kostade 479 kronor ink. frakt. Vän av ordning menar då att någon messerschmitt i sparbloggosfären sagt saker som att man inte får låna dagspeng av morgondagen. Under inga omständigheter. Till mitt försvar kan sägas att jag visat mig vara en hycklare. Jag lånade av morgondagen. Fotoboken och vidlyftig gatuparkering gjorde att jag tisdagen den tredje januari startade dagen på minus 273 kronor.

Inga problem, tänkte jag, om ett par dagar är jag på plus igen. Trodde jag tralala, när jag intet ont anande gick ut till min noggrant parkeringsavgiftsbelagda bil utanför lägenheten i Stockholm för att packa ihop inför hemresan. Vad skådar mitt nordvästra? Ett gult litet fladder vid vindrutetorkarna. Jag lät undslippa ett invektiv innan jag slet lappjäveln från rutan. HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT!?

Jag om någon vet att ej avgiftsbelagd parkering i våra kvarter straffar sig inom loppet av några timmar. P-vakterna hovrar som gamar i förhoppning om att någon lantis ska misstolka reglerna eller på grund av korta ben stega sig blott 9,3 istället för 10 meter från korsning och därmed piskas med 1 200 kronor som en påminnelse om att trafikkontoret i Stockholms stad inte önskar ha dem där. Därför är jag alltid extremt noggrann när jag erlägger avgift i Betala P-appen och jag VET att jag rattade in med god marginal till 13:00 samma dag, trots att vi planerade avfärd redan vid 11:00. 

Men när jag gick in på appen fanns inga pågående parkeringar. Jag kunde se att avgiften gått igenom tidigare dagar men inte denna. Jag ska hålla mina konspirationsteorier för mig själv, men vore det inte bekvämt om, säg en av tio parkeringar försvann lite mystiskt i denna av trafikkontoret utformade app? Vad har du för bevis? Skärmdump från tillfället du tryckte "Parkera"? Håller nog inte i rätten, eftersom du som bilist ju kan gå in och avsluta parkeringen strax därefter. Du är med andra ord trafikkontorets bitch och det enda du kan göra är att bita ihop och betala. Vilket jag gjorde, pronto, eftersom min princip är att låta en bot infektera så kort tid av mitt liv som möjligt. 

Därmed låg jag redan kring lunchtid den tredje januari på minus 1 373 kronor. Inte särskilt upplyftande. Jag skulle behöva ha nollkonsumtion under en hel vecka för att hämta tillbaka detta. "Det börjar inte så bra ditt sparår" sa min man lakoniskt och jag var tvungen att skicka fräcka fingret i ryggen på honom.

Bättre gick det med de praktiska uppgifterna. Vi var ju i Stockholm så vi hade inte så mycket i kylen. Men när jag tömt den visade det sig ändå att det var lite äckel i kanterna på glasskivorna och jag lyckades frigöra tre burkar till övningen vecka två.

Före

Efter

Jag passade också på att frosta av frysen vilket visade sig vara ett genidrag. Inte bara var det rejält isigt vilket ju påverkar energiåtgången, jag hittade också en pasta puttanesca vi kunde äta till middag vilket sparade lite deg givet att vår närmaste mataffär nog kvalar in på Topp 5 dyraste butiker i Stockholm. 

På tisdagen var det dags för skafferirensning. Då befann vi oss på resande fot och kom hem till Hudik rätt sent vilket gjorde att jag helt enkelt sköt på den uppgiften till helgen. Det får man göra, det har jag sagt in inledningen sådeså.

Onsdag var kryddhyllans dag. Jag äl-skar att fixa i kryddhyllan, känns som att leka affär. Jag använde de magiska babyservetterna till att torka av alla burkar och flaskor. När torkade du av din balsamvinäger sist? Svenne banan i ett nötskal, sprita händerna så fort man ser en flaska handsprit men aldrig svepa av sin av olika fingrar kladdiga balsamvinäger. 

Före

Efter

Som jag skrev på Instagram tog jag tag i en del störande moment, som exempelvis den på första bilden inringade kanelen i ful Lidl-burk. Barnen använder kanel löpande, medan curryburken i neutralt utförande (tidigare inlägg om att pimpa sin kryddhylla) stod orörd. Nu hällde jag upp båda kryddorna i varsin tekopp, diskade ur kryddburkarna, torkade noga och hällde kanelen i curryburken vice versa. Sen printade jag nya Dymoetiketter och ställde curryn där den hörde hemma: I Helvetet.

Jag fick också skriva upp ett antal basvaror på inköpslistan, däribland salt, peppar och socker. Som ni ser har jag en liten listighet för mig på nedersta hyllan (grön ring). Jag har två (2) saltkar. Salt går åt en masse i vårt hushåll och om hade vi bara ett saltkar hade detta behövt fyllas på en gång varannan vecka. Med detta upplägg behöver man bara fylla på en gång i månaden. Dessutom kan man behöva salt på flera ställen samtidigt. Ett barn äter ägg framför tv:n medan du lagar mat etc. Du kan visserligen ha vanligt salt i en jättestor burk direkt från affären, men då kommer varumärken att kontaminera din köksyta. Efter mina år i dagligvarubranschen sätter jag en ära i att minimera gratisreklam i mitt hem. 

Nu kanske räkningarna för nästa månad börjar trilla in. Själv fick jag en inverterad nyårsgåva av Ellevio förra veckan. Den la jag omgående in för betalning med dragning 26 januari, kryssade i som hanterad i Kivra och skrev in i boken på sidan 37. Det vill säga samma översikt som du gjorde för januari på sidan 19. 

Jag vet inte varför, men det är något med att sätta siffrorna på pränt i boken som är djupt tillfredsställande. Har du lyckats kartlägga hela räkningsstocken ink. fluff som smådras på autogiro (i mitt fall: YouTube Premium för ett barn, Patreon-bidrag till en YouTuber etc) blir man liksom aldrig överraskad när man loggar in på bankappen. Det är så najs att dag för löning veta att "imorgon smäller det, då dras allt" och se att det belopp som då ligger kvar på lönekontot är exakt den dagspeng du bestämt för månaden samt det sparutrymme du omgående för över till ISK:en. Renande på någe vis. 

Under trettonhelgen rensade vi bort julgran och julpynt. Juldukarna tvättades och ströks lades i malpåse bland julsakerna på vinden. Tre flyttkartonger inalles men då är en kartong bara julbelysning och adventsstjärnor.

Skafferirensning och kylskåp Hudik ligger på Instagram. För övrigt uppmanar jag er att använda #fruebsparår när ni lägger upp. Än så länge har jag bara ett läsarbidrag där så guldstjärna till frugala hedonisten.

Mvh

FruEfficientBadass

P.s. från söndag kväll. Facit för veckans fickpengar blev att jag går in på på måndagen med ett minussaldo på 1 000 kronor efter det att ny dagspeng tillförts. Om jag skärper mig kan jag således vara på grön kvist redan i slutet av denna vecka, förutsatt att jag i princip inte drar kortet en enda gång. Jag känner att min gamla grävlingsinstinkt väckts ur sin slummer. Innan jag återupplivade veckopengen hade jag bara ryckt på axlarna och tänkt "det blev som det blev", men nu känns det väldigt viktigt att komma ikapp. Efter veckans initiala kallduschar har jag observerat flera sparfrämjande beteenden. Förutom en fuling (att låta min man veckohandla) har jag sagt upp Disney+. Och trots att jag hittade flera helt perfekta bikinitoppar på Sellpy för bara 30 kronor styck avstod jag från att handla. Trots att det är nu man ska passa på att köpa bikinitoppar. Inte heller klickade jag hem de tre iPhoneladdare jag uppskattar att vår familj kommer att ha behov av det närmsta kvartalet. Vi får dela laddare helt enkelt. Power of the månadspeng! D.s.