Jag värvar till sekten

Jag har nyligen kommit i kontakt med ett flickeflarn från orten. Alltså, inte "orten" utan orten jag bor på, och här finns ingen ort (minus Håstahöjden vilket är en lam ursäkt för ort). Vi kan låtsas att hon är en kollega till mig. Vilket hon inte är. Eller kanske? Strunt samma, kontentan är densamma. 

Flarnet i fråga har låg lön och ingen teoretisk utbildning. Vad nu det har med saken att göra, det är ju inte så att akademiker generellt sett har bättre privatekonomi än icke-akademiker, möjligen högre burning rate. Men eftersom jag, liksom de flesta som är ärliga mot sig själva, dras med fördomar tänke jag något i stil med att hon nog inte investerade. 

Jag hade FEL. Jag minns inte hur vi kom in på samtalsämnet privatekonomi men det gjorde vi. Jag sa något i stil med att man i hennes ålder (hon är mycket ung) borde börja investera eftersom man då har så lång sparhoristont med göttig ränta-på-ränta att vänta. Hon sa då att hon "nog gjorde det". Helt underbart, hon var inte helt säker. Det var tydligen något sparande som en förälder satt upp en gång i tiden och nu förde hon per automatik över några hundringar varje månad som sedan investerades i en fond med hundra procent svenska aktier. 

Hon var generös/godtrogen nog att låta mig surfa omkring på hennes bankinloggning och jag kunde snabbt konstatera att det var en typisk Kuckelimuck-produkt: En indexfond med aktivt pris. Men eftersom fonden är så bred hade den ändå avkastat helt okej och hon hade nu en nätt liten summa på kontot. En summa jag själv inte hade kunnat drömma om i den åldern.

Jag blev ju naturligtvis väldigt uppspelt. Inte bara att hon var så ung och lovande och dessutom redan hade en liten pengamaskin. Det som exalterade mig allra mest var att hon var så mottaglig. "Kan du spara mer än 500 kronor per månad tror du? Kanske tusen?" varpå hon svarade: "Ja det tror jag, jag gillar att spara pengar". Alltså...ni förstår ju att jag började dregla en smula. Dessutom var hon enligt egen utsago väldigt ointresserad av börsen och hade dåligt samvete för att hon inte, likt några i hennes bekantskapskrets, "kollade Twitter om hur aktierna gått under dagen" vilket fick mig att på riktigt tro att hon gick en lysande privatekonomisk framtid till mötes. 

Eftersom den fond hon valt var helt okej (om än dyr - 1,25%) var mitt tips att behålla den men att styra om framtida köp till följande fonder per månad:

• 250 kr SPP Aktiefond USA (0,21%)
• 250 kr SEB Sverige Indexnära (0,27%)
• 250 kr Länsförsäkringar Global Indexnära (0,21%)
• 250 kr Spiltan Aktiefond Investmentbolag (0,26%)

Som ett Fru Fortunas tecken hade hon ett telefonmöte inbokat med K-muck redan nästa dag i ett annat ärende och jag uppmuntrade henne att då ta upp ovan samt att be dem hjälpa henne att automatisera det hela. Strypa tillförseln till dyrfonden och dubbla investeringarna i billiga fonder. Tio-femton år på det och hon kan titulera sig om inte miljonär, så på god väg ditåt. Dessutom tror jag att hon har en sådan potential att hon kommer att öka upp sitt månadssparande i takt med att hon får bättre lön. Två dagar senare fick jag ett sms: "Nu har jag lagt om fonderna och sparar dubbelt så mycket". Gott gry!

Jag blir så upplyft att sådana här möten. Har en liknande diskussion på gång med en granne. Att få bevittna det finansiella uppvaknandet och ett begynnande intresse för den egna frihetspotten. Och jag menar inte att flarnet i fråga nödvändigtvis ska bli fullfjädrad FIRE-anhängare. Men till skillnad från många av sina olyckssystrar kommer hon att ha stor rörelsefrihet i allt hon företar sig i livet framgent. 

Har du nått fram till någon på sistone? Och du lärare som mailade mig om ränta-på-räntasnurra förra veckan, hur gick det på FIRE-lektionen?

Mvh/
FruEfficientBadass

Somliga går i slitna strumpor

Jag exempelvis. Nedan syn mötte mig för ett tag sedan och den gjorde mig sorgsen. Vad är vitsen med att ha ett stash på ISK:en om man ser ut så här?

Strumporna i fråga inhandlades i bulk för drygt två år sedan då ett barn samlade in till klasskassa via strumpkatalog. De har fyllt sin funktion och varit bra på alla sätt och vis, men dagligt nötande tar ut sin rätt. Och även om jag är en stor anhängare av att satsa på vardagslyx ("hellre en ny kashmirtröja än en ny festblåsa") har jag negligerat just strumpbiten. Detta trots att jag för inte alls länge sedan läxade upp er i frågan och jag i samband med detta förespråkade konceptet bambustrumpor (trots att jag aldrig själv testat dem fniss).

Men en torsdag i början av februari fick jag nog. Det var efter ännu en obehaglig promenad med hålad häl över dragiga vintergolv som jag insåg att något behövde göras. Jag var emellertid mycket osugen på att röra mig i butik eftersom det i stan knappt finns några butiker samt att jag ville ha just bambu. Efter en snabb sondering på nätet klickade jag hem ett åttapack och gick in i väntans tid. 

Jag vet att det här låter fånigt. Men ni är ju vana vid fånerier vid det här laget: Jag kände förväntan och pirr i magen i väntan på mina nya strumpor. Jag tog våghalsigt för vana att efter användning av ett par hålstrumpor skippa tvättkorgen och istället sortera ner dem direkt i kassen för textilåtervinning, vilket kändes extravagant på renässansfurstevis. 

Och så kom då äntligen dagen (runt tre dagar senare) då jag kunde hämta ut mitt kolli på utlämningsstället. Det var med yttersta ansträngning jag lyckades avhålla mig från att likt ett djur slita upp emballaget redan på Coops kundparkering. Väl hemma snittade jag upp den eleganta vita plasten och fick fysisk kontakt med de fotplagg som från och med nu skulle komma att bli en del av min vardag. 

Å, så mjuka och lena. Sådan perfekt passform. Den mjuka men ändå fasta resåren. Vetskapen om att det här köpet inte enbart skulle generera kortvarig lycka i köp- respektive utlämningsögonblicket, utan även förgylla min vardag under åtminstone ett och ett halvt år framöver. Satisfaction. Jag fick nu plötsligt lust att rensa i underklädeslådan. 

Jag har rätt få artiklar på den fronten, samma svarta trosa från Twilfit i ett tiotal exemplar. Ett par långkallingar. Mina mammalinnen från HM. Några aparta strumpor att ha i sommarskor. Ett par nylonstrumpbyxor och ett tjockare par varav ett med oerhört obehagliga hål i grenen (ni vet när det putar ut lårfett i ett hål med tre centimeters diameter, inte vackert). Så det blev till att sålla ut. 

I boken "Städa hållbart med ekotipset" lärde jag mig dessutom att man kan klippa till en avlagd nylonstrumpbyxa att bli gummisnoddar. Gud så fiffigt!

Bild från boken - jag har inte testat än

På Kondovis har jag smålådor i byrålådan så att sakerna håller sig hyfsat på plats. Nu la jag strumpor och linnen i en låda. Långkalsonger, säsongsstrumpor och strumpbyxor i en låda, och trosorna löst vid sidan om. Se så vackurt.

Som vid all rensning, även den mest banala (tänk: besticklådan) uppnås flera positiva effekter:

1. Du känner dig som en doer.

2. Du får koll på det du har vilket minskat felköp.

3. Du sorterar upp i användarvänlig ordning.

4. Du spar potentiellt pengar eftersom du med högre nivå av tillfredsställelse över sakernas tillstånd inte blir lika sugen på att ränna i butik.

5. Vardagen blir enklare då du alltid har tillgång till det du behöver.

Övningen ovan var viktig för mig även på ett annat plan. Med risk att låta pretentiös handlar det om egenvärde. Jag behandlar mig själv som en person som är värd bekväma och snygga strumpor. Möjligen har jag blivit lite inspirerad av en av mina kunder på nya jobbet, eftersom hon är väldigt noga med alla sina nyttjade material. Från porslin till skoputs och allt däremellan. Inte på ett snobbigt vis, att det måste vara märkesvaror eller fancy pancy. Men att det ska vara exakt rätt saker för henne. Åratal av utprövning ligger till grund för konsumtionsbeteendet. Lite som Bergman, med sina flanellskjortor från en specifik leverantör eller tyska strumpor i ullblandning. Jag gillar det. Ögona på bollen, istället för att randomiserat ströva runt i digitala shoppingmiljöer och klicka hem lite på känn. 

Går du i trasiga strumpor?

Mvh/
FruEfficientBadass

The Convenience Fallacy

Jag är för tillfället starkt influerad av Joshua Beckers bok The Minimalist Home som jag lånade på bibblan. Man kan tycka att det inte finns så mycket att tillägga på temat minimalism. Det är ju bara att rensa ut och dra ner. Men författaren har en förmåga att sätta så eleganta ord på allting och knyta handlingarna till en övergripande filosofi kring vad som utgör ett hem. Mer om det framöver, men en liten informationsskärva jag trillade över tidigt i boken och som jag inte kan släppa är begreppet Convenience Fallacy.

"There are certain places in our homes where we tend to leave items out because we think it is easier for us to grab them when we want them".

Tänk: Häftapparat och hålslagare uppe på skrivbordet, schampon, balsam och duschkrämer på badkarskanten och alla typer av skor uppradade i hallen. Men är det egentligen så bekvämt? Han skriver:

"Consider those old CD:s you’ve held on to for years in a CD tower in your family room. Sure, by leaving them out, you save a couple of seconds when you want to grab one of them. But for the other 99.9 percent of the time, they're sitting out where they create visual distraction. Since it would take very little time to pull a CD out of a storage cabinet and put it back when you're done, wouldn't it be better to keep it out of sight instead of where it's contributing to clutter and acting as nothing more than a visual distraction in your space?"

Jag kom osökt att tänka på ett urval av våra DVD-filmer som ligger bredvid tv:n, i en stor trälåda som samlar damm och fnul. 

Trots att vi har en massiv kollektion uppe i det så kallade "minnesrummet" på plan två; ett litet förråd med fotoalbum, barnens teckningar och pyssel samt också våra favorit-DVD-skivor. Varför denna dubblettplats? För att vi ser dessa ett par gånger per år (hallå, Cocktail) och då "orkar" vi inte gå upp en våning och hämta dem. Så slött. Vips var lådan borta och ett städmoment mindre (och en finare hörna).

Köksbänkar. Handen upp den som här förvarar en bytta för stekspadar, slevar och vispar. Eller en gruppering av olivolja, vinäger och andra smaksättare. Kanske en tre-fyra köksmaskiner för mycket. I min värld ska man kunna dra ner på sitt köksbestånd så pass mycket att det finns skåp- och lådutrymme att härbärgera ALLT du kan behöva i ett kök. Undantag för den mest använda köksmaskinen. 

Oljor, kryddor etc får plats i köksskåp, jag har sett det själv. Man måste emellertid planera en smula och omallokera. Kanske bara ha de mest frekvent använda tallrikarna, glasen och bunkarna på kökshyllornas A-lägen medan sällanprodukter flyttas upp i överskåpen.

Vispar, slevar et al har vi sedan länge förpassat till en av två kökslådor. Det krävdes naturligtvis en utsållning där saker som inte användes samt dubbletter rök. Men idag funkar det perfekt. Det tar inte jättelång tid att böja sig tre centimeter, dra ut en låda och ta fram det redskap man behöver. Belöningen kommer efter matlagningen. När disken är inplockad i maskinen och kastrullerna är diskade och tillbakaställda är det bara att spraya av arbetsytor och diskbänk och svepa av med en trasa. Ingenting i vägen. True bliss.

Som ni ser står fortfarande diskmedel och tvål framme. Fundamentalister skulle nog säga att diskmedlet ska stå under diskhon men där går gränsen för mig. Tvålen skulle kunna ligga på en vägghängd tvålkopp. Eller stå i skåpet precis ovanför diskhon. Får grunna på det. 

Här vill jag passa på att inflika ett tips från boken Städa hållbart med ekotipset. "Fönsterputs/mirakelmedel". Häll 2 dl ättiksprit, 3 dl vatten och fem droppar diskmedel i en blomspruta och använd till allt. 

Allt? Ja. Fönster, badrumsporslin, diskbänkar, trätrall, sneakers, rutschkanor, duschkabiner, stråhattar, pennskrin, mikroskop, båtar och växthus. Ellinor Sirén (författaren) tipsar om att ha "stråle" snarare än "moln" på sprutan så slipper man få ättiksdoften i näsan. Mig gör det inget, jag tycker det är fränt (fattar ni, fränt). Nedan fulfotat från boken om ni liksom jag älskar före/efter-bilder:

Andra ytor som gärna får vara rensade är nattduksbord. Min sida är förhållandevis ren medan min man ser ut att härbärgera ett landsortsbibliotek. 

Hans & Hennes

Joshua Becker kör stringens: Han har INGET nattduksbord. Den bok han för tillfället läser lägger han under sängen. 

En fånig detalj från vårt hem är att jag gillar att ha soffbordet rent. Fjärrkontrollerna petar jag in lite vid tv:n. Vi tänder ibland ett värmeljus kvällstid. Men den ljuslyktan har jag stående på en sidobänk jämte en korg med värmeljus. På så vis blir det en trevlig liten ritual kvällstid att ta fram och tända ljuset. Dagtid är bordet en tom yta på vilken man kan lägga böcker, sina fötter eller en katt.

Kan du komma på några ytor som lider av The Convenience Fallacy i ditt hem (eller andras, här tjallar vi)?

Mvh/
FruEfficientBadass

Jag har fått jobb

Som trogna bloggläsare vet jobbade jag under 2020 deltid som reporter på en redaktion i regionen. Det var en lärorik och bitvis danande upplevelse men jag var rätt nöjd när mitt vikariat löpte ut. Det var dessutom rätt mycket stök i familjen då med ett barn som mådde dåligt och det passade utmärkt att få lite mer familjetid i början av 2021. Strax efter att barnet börjat må bättre kraschade min man så man kan säga att 2021 var anhörigvårdens år. I slutet av året, d.v.s. för runt ett kvartal sedan, började jag emellertid få klaustrofobiska skov då jag och min man bokstavligen gick på varandra hemma 24/7.

Jag behövde med andra ord lämna huset ibland och vad bättre skäl än en liten anställning, med betoning på liten (jag är inte så desperat). I början av december påbörjade jag så en timanställning på en detaljhandelskedja. Hudik är stort som en ärta så jag kan dessvärre inte ge mer detaljer än så. Men gissningsvis har du besökt denna rikstäckande kedja vid något tillfälle. Jobbet var precis som vilket jobb som helst inom detaljhandeln med upplock, kassatjänst, varuvård etc. 

Jag hann emellertid bara med fyra pass innan ryggen sa ifrån. Det var nog kombinationen av att stå och gå i 7-8-timmarspass i kombination med uppacket som, trots att det rörde sig om ganska lätta varor, ändå frestade på ryggslutet. Jag sjukskrev mig ett par veckor, men när ryggen fortfarande kändes ansträngd efter jul kastade jag in handduken. Vår familjelogistik pallar helt enkelt inte att jag får ryggskott. 

I ett anfall av optimism mailade jag därför en vårdorganisation och frågade om de hade behov av ledsagare. Det visade sig att de hade det. Så nu är jag igång! En ledsagare är som en hybrid mellan personlig assistent och sällskapsdam. Rollen inbegriper ingen omvårdnad, utan det handlar om att lotsa folk med funktionsnedsättningar (eller ålderdom) ut på stan för att uträtta ärenden eller gå promenader. Låt mig säga att min gamla chef från den tiden jag var försäljningschef lät lite förbryllad när jag hörde av mig till honom för att be honom vara referens. "Så du ska typ...fika på arbetstid?" (eeh ja, ungefär så som vi under våra ändlösa ledningsgruppsmöten du minns?)

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag gillar detta uppdrag. Cheferna är trevliga och tacksamma eftersom det är svårt att rekrytera till tjänster med så få timmar. Anställningsprocessen var föredömligt kort (de frågade om jag drogade på vilket jag svarade nej). Kollegorna (i den mån man alls stöter på dem) och kunderna är störtsköna. Upplägget är flexibelt, jag får ett sms i början av veckan med förslag på pass till vilka jag kan tacka ja eller nej. Jag går in och gör min grej, under ett pass som ligger på mellan två till fyra timmar och sen åker jag hem utan någon som helst möjlighet att hetsa upp mig över jobbet på fritiden. Vissa av passen är dessutom på kvällstid eller helg vilket ger lite OB-katching. Helt enkelt en toppenlösning. 

Har du planer på timvik vid eventuell FIRE? Var skulle du i så fall då vilja jobba?

Mvh/
FruEfficientBadass

Barnens konstnärsfond får jobba

När barnen var små och vi bodde i dussinförorten minns jag att vi brukade släppa ut dem i närområdet utrustade med en äggklocka. I början satte vi (jag, kontrollfreaket) klockan på 20 minuter för att se att de kom tillbaka som utlovat. Tiden utökades successivt och snart skippade vi klockan helt och hållet. Nu, en blinkning senare, har jag övergått till digital övervakning (Life 360, världens bästa app). Det största barnet, som blir myndigt i år, har på eget bevåg kapat möjligheterna till motherhood stalking så även denna snuttefilt sjunger på sista refrängen.

Det är som småbarnsförälder så oändligt svårt att föreställa sig att man en dag ska släppa dem fria. Eller rättare sagt: Att de en dag gör sig fria. Det är både härligt och lite vemodigt. Men när jag kommer på mig med ledsna tankar försöker jag föreställa mig motsatsen: Barn som aldrig vidgar sina cirklar och som vill bo hemma resten av livet hu. 

Vi är nu inne i en tydlig brytningsperiod. Ett snart myndigt barn som sagt och ett som trots sina 14 år är mer frihetslängtande än 17-åringen. Endast 12-åringen är sådär hemkär och trygghetstörstande än och det bara i korta stunder. Det är med andra ord dags att börja slakta konstnärsfond.

Konstnärsfonden

Jag har ju tidigare nämnt att vi har lite kosing i en ISK som ursprungligen bestod av runt åtta års sparande av barnbidrag. Vi slutade tillföra pengar när jag klev ur ekorrhjulet, men pengarna har fortsatt att växa och det rätt bra. Jag hade kunnat ge er den procentuella avkastningen om det inte varit för att jag sedan mitten av januari har Avanza-ban. 

Tanken med fonden var från början något diffust i stil med "kontantinsats till första lägenhet", men den ambitionen har vi strykt. På sin höjd räcker den till kontantinsats för ett av barnen om hen vill flytta till en etta i Iggesund.

Däremot tänker vi att den ska täcka tonårsomkostnader av typen språkresor och körkort. Jag inser nu en bit in i föräldraskapets andra halvlek att småbarnsåren, säg fram till och med mellanstadiet, är en finansiell promenad i parken. Visst, det är dyrt att skaffa barnvagn och bilbarnsstol. Men inte lika dyrt som att ett barn ska ha King Cab epa (iofs bara en issue om man likt oss bor på vischan). Eller som i vårt fall: Två barn som ska på språkresa samma sommar, parallellt med att vi strösslar iväg pengar på körlektioner som kostar i paritet med lösnaglar, fast en gång i veckan istället för en gång i månaden.

Så här tänker jag. Var sak har sin tid och plats. Visst hade vi kunnat låta pengarna ligga och jäsa några år till. Vi hade kunnat skjuta på äldsta barnets körkort till våren 2023, men då med risk att det dragit ut på det så att uppkörningen skulle ske på barnets eget initiativ efter hemifrånflytt, vilket inneburit en svag länk i processen. Nu kan vi (jag, kontrollfreaket) detaljövervaka att körskolandet har sin gilla gång och om lappen inte är ett faktum till jul har vi våren på oss till försök två och tre. 

Vi hade också kunnat skippa språkresor och istället stuckit till dem några tusenlappar till egen resa efter studenten. Men då hade de inte fått uppleva själva språkreseupplägget. Boende i värdfamilj, ihoptotade med jämnåriga från hela världen. Kanske skaffar de internationella vänner för livet, på ett sätt som är svårt om du stöter ihop som snabbast på ett hostel i Amsterdam. Språkresefönstret stänger nu, liksom körkortsfönstret (looking at you vän 46 år som helt nyligen tog automatkörkort efter 40 lektioner).

För mig är språkresa det utlimata sättet att ta ett första kliv ut i världen. Att under förhållandevis trygga former få testa sina vingar och upptäcka att man är kapabel att resa utan föräldrarna. Dessutom hoppas jag att mellanbarnet både jackar upp sitt betyg i franska och får blodad tand för Frankrike eftersom min ambition är att bära fram åtminstone en frankofil ur detta hem. Hon vet ännu inte om att jag bokat in henne på en intensivkurs och när hon väl upptäcker det ("Va? Ska jag plugga sju timmar om dan!?") tänker jag spela dum i huvudet vilket, bara som en parentes, jag är rätt bra på.

Det äldsta barnet ska till England. Inte primärt för att engelskabetyget behöver bearbetas (de går i regel om mina av högskola frammejslade engelskakunskaper i åk 5) utan mer som en erfarenhet. Det här barnet har haft det tufft och tidvis haft social fobi, varför jag blev otroligt glad när jag förstod att det fanns intresse för att åka utomlands själv. Inte en dag för tidigt, ett år kvar till studenten och det fria livet.

Var sak har sin tid

Min poäng varandes att de saker vi nu häller iväg pengar på vinner på att genomföras nu och inte senare. Därför tycker jag att det är värt att offra avkastning. Jag får tvinga mig att minnas att det likaväl hade kunnat vara så att vi överhuvudtaget inte avsatt pengar i en barnfond (som för övrigt består mestadels av avkastning) och inget av ovan hade kunnat realiseras. 

Jag minns att jag någon gång gjorde en lista på saker jag tycker att barnen ska få med sig hemifrån. Typ bordsskick (semi-fail på den), kunna grundläggande hemmafix (fetcheck), åka skidor etc. Vad mer tycker du att ett barn ska ha med sig hemifrån? Jag är på riktigt intresserad, har bara 1½ år kvar nu med äldsta.

Mvh/
FruEfficientBadass

Flik "drömmen"

I samma bok som jag refererade till för ett tag sedan har jag skapat en flik kallad "drömmen". Här presenterar jag en punktlista på saker jag vill göra i en framtid utan tjänstemannajobb. 

• Inget fast jobb.
• Udda påhopp av typen hundvakt, uthyrning, gigg.
• Laga all mat från scratch.
• Bio minst en gång/månad och filmfestival varje år, antingen Stockholm eller Göteborg.
• Simma en km/vecka.
• Läsa massor.
• Perioder av vita nätter (d.v.s. dygna under kreativ process).
• Djurgården varje dag.
• Hudik så ofta jag känner för det.
• Ta tillvara allt, exempelvis äpplen och bär med hjälp av stor frys.
• Hjälpa barnen att flytta hemifrån.
• Börja förbereda för renovering lägenhet.

Jag läste upp listan för familjen under en middag och vi kunde enas att den i stort sett implementerats. På vissa punkter med råge. Exempelvis är jag ju i Hudik typ hela tiden. Kanske mer än jag vill på grund av mans depression. Det gör ju att jag varken kan gå på Djurgården eller fysiskt åka på filmfestival. 

Däremot har jag ända sedan jag slutade jobba rört mig ute i dagsljus minst en timme per dag oavsett ort samt åtminstone streamat filmfestival. Simningen har det väl gått sådär med, men efter att ha upptäckt ett förhållandevis fräscht badhus i en grannby tänker jag ta tag i det under året för det är en sak som verkligen boostar mitt välbefinnande. Oklart vad jag menade med den stora frysen. Skulle jag frysa in äpplen eller vad? 

Jag formulerade den här listan i oktober 2016, för drygt fem år sedan. Målet var satt till 2025, mitt ursprungliga exitår. Men redan i juni 2018, inte ens två år efter listans uppkomst, blev jag fri, om än inte 4%-regel-fri. Dessutom fick jag med mig hela familjen på en flytt upp hit, något som inte ens fanns på kartan när FIRE började slå rot. 

Poängen varandes: En konkret och tydlig dröm ger dig extra energipåslag att genomdriva förändringar. En förändring leder till en annan och eftersom du kanaliserar din energi på ett målinriktat och ändamålsenligt sätt, kommer du att avancera i en rasande takt. 

Men början på det hela består av två saker:

1. Att övertyga sig själv om att det är möjligt. Här kommer troligtvis Excel in i bilden.

2. Att ständigt ta små steg i rätt riktning. Det kan handla om att en dag byta utelunchen mot matlåda. För att nästa dag byta spa mot kommunala simhallen. Eller att köpa vinterns rock på Sellpy istället för i vanlig butik. En enstaka förändring inspirerar till ytterligare en som i sin tur inspirerar till ännu en stjärnstopp rakt ner i kaninhålet. Och plötsligt en dag, är du där. Snabbare än du hade kunnat föreställa dig. 

Där

Har du satt din dröm på pränt?

Mvh/
FruEfficientBadass

Preferensaktier bu eller bä?

Ni kanske minns att jag har en bekant i Stockholm som blev med cash efter en bostadsförsäljning. Nu bor han med familj i hyresrätt och han har sedan förra vintern väntat på att "börsen ska dippa" för att gå in igen. Han har nu gjort bedömningen att vi befinner oss i den efterlängtade nedgången och har äntligen satt sina slantar i arbete. Jag avstår här från att påpeka att han trots rådande nedgång gått miste om nästan ett års avkastning och värdeutveckling (för börsen är ju trots allt högre värderad nu än i februari 2021) utan gläds åt att han äntligen tagit sitt förnuft till fånga och därmed flyttat pengarna från lönekontot. Det rör sig om runt en miljon och dessa har han investerat i två innehav:

- Corem Property Group Pref

- Fastpartner Pref

Jag vet ingenting om ovan bolag mer än att de är fastighetsbolag med betoning på kommersiella lokaler. I mina öron låter det inte så lite riskfyllt att ha alla sina innehav i samma bransch, även om bolagen vid nedgång säger sig dela ut som vanligt. Det som också förenar de två är att de är så kallade preferensaktier. Jag var tvungen att googla och så här skriver Avanza:

En preferensaktie beskrivs ofta som en hybrid mellan en obligation och en aktie. I grund och botten är det en aktie som ger ägaren rätt till utdelning före stamaktieägare.

Här är en snabbguide i vad som utmärker en preferensaktie:

• Ger en fast utdelning
• Företräde till utdelning före stamaktier
• Ej rätt till högre utdelning än den på förhand fastställda utdelningen
• Ökar ej skuldsättningen i företaget
• Ger företaget större flexibilitet vid betalning jämfört med vanliga lån
Jag har väl inget särskilt problem med utdelningsaktier per se och preferensaktier låter onekligen stabila. Jag har bara svårt att förstå poängen då du ju får utdelning även i en indexfond. Med skillnaden att du slipper mecket med att återinvestera avkastningen eftersom det sker per automatik. Det jag däremot har problem med är bolagsrisk, det vill säga att man helt förlorar sina pengar i det fall ett enskilt bolag går i konkurs. Om ett bolag i en indexfond kånkar trillar det ju bara ur fonden, ersätts av en rising star och du kan fortsätta sova gott om natten. 

Jag pratade lite med min vän om saken och han menade då att dessa bolag var så solida att den risken var obefintlig ("Det kommer aldrig att hända!"). Jag undrar vad aktieägarna till Facit, Agfa, Enron et al tänkte då det begav sig? "Jag investerar i dessa bolag för att de är instabila och jag gillar spänning"? Min poäng varandes att ingen vet hur framtiden kan komma att se ut. Så kallad marknadsdisruption, att tekniker och affärsmodeller ändras och ersätts av andra tekniker och affärsmodeller, sker i snabbare takt idag än någonsin tidigare i börsens historia. Inte ett enda av de bolag som fanns då Dow Jones slog upp portarna i början av 1900-talet ligger kvar i Dow Jones Index över de största bolagen idag. 

Istället har nya bolag poppat upp som svampar ur jorden och dessa har man som trogen aktieägare gått miste om, såvida man inte i ett upplysningens ögonblick förmått handplocka just Amazon, Netflix eller Facebook (som nu verkar inleda motsatt resa). Som indexinvesterare kan man bara luta sig tillbaka och se på när dessa stjärnskott tar plats i portföljen. Slappt? Absolut. Men med låg risk och helt okej avkastning. Fastighetsbranschen har varit en bra investering under ett antal år, men vem vet vad som väntar runt hörnet. Historiens värsta fastighetskris, fokus butikslokaler, med ett stort antal konkurser som konsekvens?

Min bekant menar att den stora förtjänsten är att han får en stabil avkastning i form av utdelning fyra gånger per år. Som en lön som trillar in på kontot. Och jag förstår det önskemålet, det måste kännas bra i det fall man vill ha förutsägbarhet och i det fall man ogillar känslan av att sälja av innehav. Men är det värt risken? Med lång sparhorisont, i det här fallet 30, kanske 40 år, kan man lita på att företag av den typ min vän valt att investera i finns kvar? 

Eftersom jag själv är dålig på enskilda aktier vänder jag mig till er. Vad anser ni om ovan allokering, d.v.s. 500 000 kr i Corem och 500 000 kr i Fastpartner?

Mvh/

FruEfficientBadass

Vi är Ankeborg

En vän till mig berättade att hon köpt en bunt inredningstidningar för en krona styck på bibblan. De var två år gamla, men redan kändes bilderna obsoleta. ”Minns du när allting skulle vara grått, grått, grått?”. Njae, jag läser ju inte dylika reklamprodukter men jag har ett vagt minne av att ha sett café- och restauranginteriörer i den skalan. Perioden följde på den med marmor/mässing och följdes upp av ”minimalismtrenden” på företrädesvis youtube där amerikanska flickeflarn visade upp sina uniformt omstylade rum som nästan alltid innebar:

- Nätt skrivbord i ljust trä

- Vit kortluggad matta med svart mönster

- Ljusa trähyllor med krukväxter och aroma diffuser

Trender kommer och går, ISK:en består. Nej, ISK:en bulkar på är kanske mer korrekt, trots den för TILLFÄLLET låga börsen.

Jag rekommenderar i ”Sparboken” att man ska göra en ”frihetsgraf” där man plottar in sitt börsplacerade kapital ett par gånger per år. Trots att jag inte pytsat in en spänn sedan juni 2018 taktar jag över estimerad tillväxt. Detta trots att grafen bygger på ett kontant månadstillskott på runt 15 000 kr. Det är börsutvecklingen, ränta-på-räntan, som fixat biffen. Om jag idag plockat ut 2021 års avkastning att leva på under 2022 hade jag kunnat leva high-life på Rivieran på heltid.

Hur blev det så här lyxigt? Svar: Under fyra års tid ströp jag all onödig konsumtion, renoveringar och dussincharter. Jag satte varje överskjutande spänn i arbete på börsen. Inredningsmagasinen fortsatte att pumpa ut plocksidor med ”höstens måsten” men jag slog dövörat till. Resultatet är:

1. Slack och rörelsefrihet

2. Omoderna kök. Det på landet är så omodernt att det faller utanför alla tillgängliga jämförelsemått. Det i stan är svenne banan-skämmigt på riktigt, eftersom alla kan relatera till det hopplöst omoderna med mörkgrå glansig granit, svart glas bakom spisen och blanka vita IKEA-luckor (som börjar bli lite fuktbubbliga i kanterna).

Ändå upplever jag att ISK:en skänker mig mer tillfredsställelse än vad köken ger mig otillfredsställelse. Jag misstänker att många av er som läser skulle känna likadant. Ett nytt kök är bara nytt ett tag. ISK:en fortsätter till nya höjder (med gupp på vägen, idel action).

För merparten av oss är drivkraften att pimpa sitt hem emellertid så stark. Så stark så stark att även om vi någonstans VET att vi kanske vore betjänta av att göra saker i omvänd ordning (spara först, försiktig renovering sen) klarar vi inte av att stå emot. Köket måste ut, badrummet måste uppgraderas, golvet läggas om och helst igår.

Jag har sett så många potentiella frihetsfonder tillintetgöras på detta vis. Högavlönade människor med fet bonus som löpande plöjer ner allt överskott i hemmet. ”Det var ett måste att flytta köket till andra sidan huset” eller ”Vi behövde verkligen få upp tvättstugan ett plan för att klara vardagslogistiken”. 

Bland forna kollegor och existerande bekanta är det uppskattningsvis bara jag som tänkt: ”Jag måste så snabbt jag kan få ihop ett rejält stash på banken så att jag kan få leva mitt liv med större frihet.”

Varför är det så, relativt sett, oattraktivt med frihet? Varför anses det finare och mer legio att bränna sparutrymmet på snart otrendiga renoveringar (eller resor)? 

Retorisk fråga. Jag har själv varit på andra sidan och jag minns själv hur jag såg på sparnördarna. Trista, ej livsbejakande egoister. Ja faktiskt, jag associerade sparande med Joakim von Anka. Självcentrerade personer som gillade att roffa ihop en hög pengar de kunde rulla runt i medan deras fellow citizens i Ankeborg levde livet så som det skulle levas (vilket i nio fall av tio betydde resor till Ankapulco vilket får mig att tro att Kalle Anka är en socialantropologisk studie av mänskligheten).

Poängen med detta inlägg? Ingen, förutom min vanliga uppmaning till dig, frugal weirdo, att fortsätta på inslagen bana. Anstå onödig konsumtion, renovering och resor ett tag till. Låt ränta-på-räntan få något att arbeta med. Därefter kan du återgå till en något mer spendersam livsstil. Men gör det i rätt ordning: Spara först, konsumera sen. 

Mvh/
FruEfficientBadass