Ett poetiskt inlägg från Gnetar-Greta

En kort presentation av mig, Gnetar Greta: 50+, sambo, mamma till tre vuxna barn och mormor till fem barnbarn. Jag bor i glesbygd med närhet till skog, fjäll, orörda älvar och magiskt norrsken under vintern.

Om jag börjar grubbla så blir jag såå sur över att jag är sen (sist) på bollen med att spara pengar på andra sätt än sparkonto och gammal kaffeburk. Jag ogillar att vara sur så därför grubblar jag inte utan fortsätter att leva som jag alltid gjort. På det sättet som är en del av mitt DNA. Sparsamt. Att jag satt in en slant och att det varje månad ska dras en summa från mitt konto till detta nya i mitt liv känns superspännande! Sen är det kanske mina barn som får njuta frukten av detta, vad vet jag. De är ju mina favoritpersoner så det kunde vara värre. Det kan det alltid.

Jag halkade in på detta när jag bestämde mig för att arbeta halvtid ett drygt år för att få mer tid till det jag tycker om att göra samt att tillbringa mer tid med familjen och även kunna hjälpa min mamma som börjar bli till åren. Innan jag gick ner på halvtid och kunde njuta (en lön är ändå bättre än ingen lön…) av att få drygt 13 000 kr före skatt i lön, så gick jag igenom mina fasta utgifter. Några samtal och mejl senare hade jag kapat utgifterna med ca 1500 kr/månad. Försäkringar, abonnemang, hjälporganisationer m.m, många bäckar små justerades och blev till en 1500 kronors å.

Läste böckerna ”Ut ur ekorrhjulet” (Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg) och ”Jag lämnar ekorrhjulet” (Åsa Axelsson). Man skulle nästan kunna tro att jag ville lämna ekorrhjulet, moahahaha! Mitt ekorrhjul snurrar dock inte så fort jämfört med många andras, inte minst de bloggare jag börjat läsa, men det hindrar inte att jag vill vara dirigent i mitt eget liv. Och för mig är livskvalitet till stor del det som är ett sparsamt och hållbart liv.

Att baka sitt eget bröd, plocka skogens och myrens alla bär, göra sylt, saft och frysa in för kommande behov. Att stycka, paketera och frysa in älgkött som min sambo kommer hem med under älgjakten, det är sann rikedom. Att äta röding som vi fiskat uppe i fjällen tillsammans med mandelpotatis från vårt eget potatisland, inte många restauranger slår den måltiden.

Det är väl egentligen det allt handlar om, att man har möjlighet att välja hur man vill leva sitt liv när man nått FIRE. Och om det skulle inträffa för mig så fortsätter jag nog precis som nu. Kanske jag ger mig på surdeg och lär mig att sticka också.

Det är onsdag när jag skriver detta och nu har jag lagt ärtor i blöt för imorgon är det ärtsoppa och pannkakor, det är sen gammalt.

Tack för all inspiration fru EB och alla andra som jag hittat via denna blogg!

Frugalt boende

Jag har ju haft mailkontakt med en del av er sedan flera år tillbaka. Ibland boomerangar det tillbaka ett mailsvar flera år efter det första och det är alltid kul (särskilt när mailskrivaren i fråga berömde min humor). Nedan en konversation som startade för tre år sedan på temat boende:

Hannibal Lecter skrev för några år sedan:

"I och med att du öppet berättat om att ni flyttar från hus till lägenhet, tänkte jag höra mig för om det då vi är på väg till hus från lägenhet. Jag är några år yngre än dig (medicinsk ålder alltså, mental ålder mycket äldre baserat på min bristande humor i jämförelse) med småbarn och vi har länge spanat på villa livet. I valet mellan boende får jag göra lite avkall på sparkvot (känns ok i sammanhanget då sparkvoten är på en bra nivå). Från din erfarenhet av att bo i både hus och lägenhet vad är det stora skillnaderna? Ekonomisk har du berättat en del om att det är dyrare, kan du utveckla det lite så jag förstår vilka delar som kan komma och kosta, samt andra aspekter än ekonomiska du vill lyfta fram som skillnad mellan hus och lägenhet?"

Jag svarade:
Det är så lätt att stå utanför och berätta för någon att gör si och gör så, men så funkar ju inte fölk. Det vore som att jag kunde säga till mina barn att bli inte fulla eller ligg inte med gycklare, de måste igenom skiten själva. Så självklart ska ni ha hus, få det ur systemet bara så att ni kan flytta tillbaka till den undersköna lägenhetstillvaron sedan utan den där gnagande FOMO-känslan sen.


"Jag skulle säga att det stora slukhålet med hus är alla de där "projekten" som kan äta upp precis allt, allt, allt sparutrymme. Man drabbas av kvarterspsykos och ska bygga veranda precis som grannen, isolera förrådet eller skaffa markiser för 80 papp eller annan idioti som en annan höll på med. Kan man köpa ett hyfsat energisnålt hus med lite renoveringsbehov PLUS att man har psyket att avhålla sig från sådan skit, då har man absolut möjlighet att kombinera hus med hög sparkvot. Särskilt om man, till skillnad från 90% av svenne banans, också kan bo i huset under de fina månaderna istället för att imperativt dra på spaniencharter. Jag skulle nog fått panik i somras i vår lägenhet om vi inte haft lantstället eller annan vattennära asyl."


Hannibal svarade:

"Känner igen en del 'fenomen' du nämner. På allt för nära håll tyvärr. Mina föräldrar bor i ett lugnt sommarstugeområde, där det varit lugnt och stiltje under många år. Sen för något år sedan skulle någon bygga garage, och kort efter det börjar nästa granne (eller gubbe, för det är alltid gubbarna) bygga garage, och dennes granne skall ha ordentlig altan, en tredje bygga ut huset och till råga på allt skall mina föräldrar nu bygga attefalls. Why god why!? Fanns inte på kartan för några år sedan, men det vattnas väl i munnen på gubbarna när de ser maskiner och verktyg hos sina grannar. Njut istället av lugnet gamla päron, men näe, här skall byggas. Klart alla måste prova och lära sig själva, eller igenom skiten som du uttrycker. Alltid lär man sig något, hur det än går.


Den intressanta röda tråden igenom husdiskussionen tycker jag är att ju mer pengar du lägger ned, ju mindre tid får du över. Skall det byggas skall det hittas material och snickras, alternativt leja ut det, men det kräver oxå sin tid. Ju mindre pengar man lägger ned på allehanda projekt desto mer tid över för familj och annat man själv väljer. Och ju mer pengar du bränner på semester, desto mindre tid. Billig semester (eller hemester som det modernt heter) ger mer tid. Jag försöker prioritera en del på tid (hus är kanske rent ur den aspekten det sämre valet mot lägenhet, men det finns andra aspekter att bejaka oxå)hur som haver, jag vill inte blocka all tid genom att hålla mig sysselsatt med projekt 24/7 och inte ha tid till annat än jobb, sova, projektera. Men, kanske lätt att säga nu, svårare senare när man väl är där och drabbas av den allt för vanliga kvarterspsykosen."


Sen gjorde vi ett uppehåll i vår konversation i några år och för några veckor fick jag följande uppdatering:

"Update några år senare. Vi flyttade till hus. En granne frågade två veckor efter vi flyttat in: ”vad blir första projektet, bygga ut altan eller byta kök?” :)

Än så länge inget av det som frågades om gjort. Har målat några rum inomhus i samband med inflyttning. två rum kvar att måla, men de kommer kanske inom 2-3år. Förstår mycket väl de du nämnde om kvarterspsykos. Har ett par nyinflyttade på granngatan som redan (2 månader in i sitt ny hus) tagit in ritning på utbyggnad. Andra gör nytt golv i badrum, någon byter kök på löpande band. Får väl ha insikten att man behöver renovera någon gång, men som jag skrev tidigare så prioriterar jag tiden allt för högt för att sysselsätta mig med slentrian projekt, eller projekt för projekterandes skull, det äter så mycket tid. ”House renovate eats time for breakfast”, för att parafrasera på corp bullshit frasen ”execution eats strategy for breakfast”. Jag skall fortsätta prioritera tid så långt det går. Alla får energi från olika saker, vissa från att lägga ned energin i att fixa det som ej är trasigt, andra från att ha tid att välja vad man vill göra eller bara vara. Så tack för tipsen. Att få fallgroparna utpekade var toppen. Och igenkänningen i det du varnade för är ju ändå väldigt rolig."

Igenkänning någon?

Mvh/
FruEfficientBadass

Läsarmail: Vem tjänar på att vi jobbar heltid?

Jag vill tacka er alla som skickat gästinlägg. Förutom att det avlastar min hjärna ger det bloggen en mosaisk lyster och jag älskar vart och ett av inläggen, såväl de mer jordnära som de filosofiska. Nedan ett av de det senare slaget, från Anna Andersson på Storgatan 1 i Stadsköping:

"Både jag och min respektive har de senaste åren varit sjukskrivna på heltid. En av oss var utmattad, den andra fick en potentiellt livshotande sjukdom.

Nu när vi kan arbeta igen, förefaller heltid vara slöseri med livstid. Nu ser vi tydligare vad vi förut valde bort utan att vi förstod det. Deltid, däremot, funkar utmärkt. För att överleva på sjukpenning är sparsamhet nästan nödvändigt. Nu bara fortsätter vi på samma spår.

För vem tjänar på att vi jobbar heltid? Det är faktiskt dyrare (ping ekorrhjuls-Åsa)! Nu, däremot, hinner vi äta bättre, alltid förhandla låneräntan varje år, och vi orkar ägna oss åt varsin hobby. Och hålla koll på pensionskapitalet. Det orkade jag inte förr!

Ja, vem tjänar? T ex jobbskatteavdraget har ett tak. Och det lönar sig dåligt att tjäna mer och mer eftersom skatten ökar. Staten, däremot, tjänar bra på heltidsnormen och all konsumtion. Gud förbjude att vi alla skulle klara oss på deltidsinkomster! Det är nästan alltid man inbillar sig att det är en skyldighet att jobba tills man stupar. Men gör inte det är du snäll, för om du blir sjuk så är det i första hand ditt eget problem. Att du inte pallade trycket.

Jag vet inte om vår modell är deltids-FI, ett tyst uppror mot systemet, eller om vi helt enkelt bara gör som folk gjorde förr i tiden, innan löpande bandet - jobbar så lite som vi behöver för att klara oss (Ping Adam Svanells bok).

Lite roligt är det också att folk blir provocerade. Mötte en ytligt bekant, nämnde att jag arbetar deltid. Reaktionen?

"Ojdå, har du blivit permitterad?"

Fniss, "har du blivit permitterad". Ja, av vilket annat skäl vill man egentligen avvara en stor del av sin vakna tid till att inte sitta med sin häck på en kontorsstol och se åren gå. Reflektioner på inlägget?

Mvh/

FruEfficientBadass

Frugal frukost

"Dunderklumpen" hörde av sig med några tankar om frukost. Tack för det! Säger jag som gjort det superfrugala att helt strunta i frukost. Men jag vet, jag vet, det är inte görbart för alla. Detta inlägg är för er som känner sig vimmelkantiga av intermittent fast:

Frukosten – mer en vana än en måltid

Frukost är något som de flesta häver i sig på morgonkvisten utan någon större reflektion. Men vad kostar den egentligen och finns det pengar att spara på detta?

Här nedan har delar jag med mig hur jag räknat på min frukost. Jag har listat mina tre olika vanor och vad det finns för utrymme att spara på att ändra dem. Äggvita med spenat var en dunderkur för att gå ner i vikt men en mardröm för plånboken. Lägg märke till kalorikostnaden!!

Å kaffet ska vi inte tala om! Här finns det stash att hämta hem i det långa perspektivet.

Tittar vi på totalen ser vi att det faktiskt går att göra en del pengar på frukosten varje månad.

 

Tack för det Dunderklumpen! Har ni andra några frukosttankar?

Mvh/
FruEfficientBadass

Tips från Sparpatrullen

Här kommer ett matigt inlägg från systerbloggen Sparpatrullen, tack för det!

Trött på prylar - tips för att sluta impulsköpa

Att sluta impulsköpa saker kan vara svårt - oavsett hur sparsam och försiktig man är mina sina pengar. Det är oerhört lätt att trycka på den där köp-knappen när man ser sänkta priser överallt! Själv upptäckte jag att sparande kan ge samma kick som att spendera pengar. Speciellt nu de senaste åren när vi inte kunnat resa utomlands i den uträckningen vi brukar göra pga den rådande coronapandemin.

I det här inlägget tänkte jag rada upp lite tips för hur du kan undvika onödiga inköp. Det kan vara för att man exempelvis lockas till erbjudanden eller tillfälliga kampanjer, vilket gör det svårt att motstå eftersom det låter som en riktigt bra deal. Andra ekonomiska ficktjuvar är godis, läsk eller kaffe – och det är ofta för att dessa småinköp blivit något av en vana som man kanske inte alltid tänker på.

1. Avregistrera dig från butikernas nyhetsbrev

Ett av de bästa sätten av att motstå impulsköp är att helt enkelt avregistrera dig från alla nyhetsbrev! Ofta slutar dessa som onödiga köp bara för att du ser hur mycket rabatt det är. De flesta förmånliga reorna brukar vara vid slutet av en säsong snarare innan eller under en
säsong. Exempelvis är det bättre att köpa en ny vinterjacka när vårsäsongen börjar då butikerna vill bli av med lagret.

2. Sov på saken innan du bestämmer dig

Innan du slår till för att köpa för att köpa något, ge dig själv tid att tänka på saken. Gärna en vecka eller längre innan du bestämmer. På så sätt undviker du onödiga impulsköp eller prylar som du faktiskt inte behöver. Det ger dig även tid att kanske hitta en bättre produkt eller
pryl som kanske inte är lika dyr, och då "sparar" du ju faktiskt lite pengar där ;-)

3. Spara stora köp till utförsäljningar eller slutreor

Om du bestämt dig för att verkligen köpa något, spara det på bevakningslista på exempelvis PriceRunner (https://www.pricerunner.se/) eller Prisjakt (https://www.prisjakt.nu/). Ställ sedan in vad du tycker
är ett rimligt att betala och vänta tills produkten går ned till det priset! Svårare än så är det inte. Alternativt kan du vänta till stora reor så som Black Friday eller Mellandagsrean för dessa köp.

4. Se över även de små utgifterna

En bit choklad, en energidryck, eller en kopp kaffe är vanliga småinköp man kanske inte tänker på. Alla dessa köp kan bli jättestora över tid och det är inte svårt att göra sig av med 500 kr i veckan på småutgifter. Säg att du exempelvis spenderar 120 kr på en kopp kaffe fem
dagar i veckan. Kostnaden för en månad blir då 480 kr. Kostnaden för ett år blir hela 5 760 kr. Det är jättemycket pengar som man slösat och hade
kunnat spara till något roligare!

Så här räknade jag ut kostnaden:
– en kopp kaffe = 24 kr
– 24 x 5 = 120 kr/vecka
– 120 x 4 = 480 kr/mån
– 480 x 12 = 5 760 kr/år

5. Handla på nätet när du kan

Personligen föredrar jag att shoppa online istället för i butik – även innan coronautbrottet började härja i världen. Varför? Det hjälper mig att fokusera på det jag faktiskt är ute efter och jag riskerar inte att lockas till att impulsköpa något annat. Jag kan även kolla upp
kundrecensioner på nätet och se vad andra tycker om samma produkt.

6. Undvik att handla när du är hungrig eller nedstämd

Många onödiga inköp görs när du vill snabbt vill bli på bättre humör – men genom att shoppa skjuter du bara på problemet och skapar mer stress. Det bästa är att göra något som kroppen mår bra av: ta en lång promenad, en cykeltur, gå och träna ute eller spendera tid med familj eller vänner. Och för all del handla inte när du är hungrig: det kommer sluta med att du köper en massa godis, chips och annat onyttigt som du inte
behöver!

7. Ha en budget för saker du vill unna dig

Sätt upp en separat budget för saker du spendera pengar på för att lyxa till vardagen. Använd den som en belöning lite då och då. Det kan vara allt från att beställa en takeway en kväll eller den där prylen du
längtat efter. På så sätt får du också bättre koll på vart pengarna går och gör det lättare att sluta slösa pengar på fel saker.

Har du några tips för att undvika impulsköp? Planerar du alla dina inköp i förväg eller sker det mer spontant?

//Sparpatrullen

FIRE när livet är upp och ner

En läsare hörde av sig till mig, apropå vår familjesituation:

"Ang dagens inlägg, tråkigt att höra att din man inte mår riktigt bra. Har ingen egen erfarenhet gällande psykisk ohälsa men har en kollega som är bipolär och har förstått att det påverkar den drabbade såväl som anhöriga. Bra ändå att Ni bäddat så väl för Er själva rent ekonomiskt. Att ha förmågan att leva på lite och att ha undanstoppat kapital kommer väl till pass i situationer som nu. Att i detta läge kunna fokusera på familjens väl och ve, inte behöva vara ytterligare belastad med att vara tvungen att jobba heltid."

Jag kunde inte hålla med mer. Mitt i all denna förvirring och plåga har jag och min man vid upprepade tillfällen ändå mantrat för varandra: "Hur lyckligt lottade är vi inte att detta skedde nu och inte när vi sprang ekorrhjul?". Vid något tillfälle, när min man uppbådade krafterna att vara ironisk, sa han "Det är verkligen ett perfekt tillfälle att ta sig en depression" (ja, det är depression vi talar om, med inslag av depressionstypisk oro och ångest).

Faktum: Du kan inte vara borta från din arbetsplats under mer än några enstaka dagar om din partner blir sjuk. Jag saxar:

"Enligt lagen (1998:2019) om rätten till ledighet av trängande familjeskäl har du rätt till obetald tjänstledighet från din anställning för frånvaro under ett mindre antal arbetsdagar i samband med sjukdom eller olycksfall som kräver din omedelbara närvaro."

Vad betyder det, "mindre antal arbetsdagar"? Två dagar? Tio dagar? Med största sannolikhet inte 40 arbetsdagar som jag i skrivande stund lagt på att vara med min man i stort sett dygnet runt. Och notera detta: Jag har inte bett en käft om lov (minus min handledare när jag avvek från ett seminarium i slutet av terminen och han var mycket tillmötesgående).

Och vad menas med "omedelbar närvaro"? Det är inte så att min man behöver min hjälp för att ta sig till toaletten. Eller äta mat, vilket i och för sig är en ickefråga eftersom han nästan inte äter något. Men när ångesten kommer och han transporteras till ett landskap som verkar se ut något i stil med 11:e september  * valfri dystopisk mardrömsscenografi * evigheten * döden * universum, känns tanken på att jag ska lämna hans sida för att istället placera min bak på en ergonomisk stol i ett svalt konferensrum obscen. 

Jag har o-er-hört svårt att se framför mig att jag skulle gjort så även under mina mest hjärntvättade år i corporate Sweden. Det hade helt enkelt inte gått. Jag hade fått sluta dyka upp på jobbet, mottagit ett antal varningar och därefter fått kicken. Och det hade varit knöligt och fullt av konflikt. Kunden från helvetet hade på hajvis fått blodvittring och snarare eskalerat sin jävlighet. Bara jag skriver dessa rader nu börjar det susa i öronen. Dubbelmacka från Hades.

Lägga in honom på sjukhus medan jag pliktade jobb? Faktum två: Svensk öppenpsykiatrisk vård lägger inte in personer som inte är en fara för sig själva eller andra. Att han ändock lyckades komma in några veckor i maj/juni var en lycklig slump, troligtvis på grund av att det var låg beläggning. Det är inte på något vis så att en åkomma så "banal" som depression och ångest, även om den för den drabbade känns som på liv och död, ger dig en entry ticket till sjukhusvård.

Systemet kräver att den anhörige snabbast möjligt återgår i tjänst (helst ska hen inte tagit någon ledighet alls) medan den part som lider av sjukdom ska vårda sig själv i hemmet medelst mindfulnessövningar från youtube och lite utskrivna recept från stafettläkaren på jour. Detta medan den sjukes HR-avdelning i samråd med försäkringskassan skräddar ihop en rehabplan som innehåller alldeles för många siffror för någon under isen att ta in (”Jo vi tänkte att vecka 25 är du tillbaka på 10%, vecka 26 på 20% och därefter på 50%”). 

Ångest hånskrattar troligtvis åt arbetsträning. Så länge du är i det svarta hålet, övertygad om att du aldrig kommer att bli bra (för så talar sjukdomen), kan du inte planera ens för en timme framåt. All energi och tankekraft går åt till att hantera ditt tillstånd. De flesta blir på sikt återställda, men det är knappast på grund av att arbetsgivaren varit bra på att bolla procent. Det tar den tid det tar. 

Nu slipper vi ta ställning i frågan. Min termin tog slut i början av juni och jag har sedan start kunnat finnas där vid hans sida, dag som natt (då ångesten gillar att slå till). Att säga att det känns "bra" är väl en överdrift eftersom inte ens jag (!) kan fixa ångest, ens med den mest feng-shuiade sovrumsinteriör. Det är dessutom både plågsamt och utmattande att vara närstående. Men det känns rätt att finnas till hands. Lika rätt som det skulle ha känts fel att inte vara det.

Och är det inte detta FIRE handlar om? Att när som helst kunna allokera sina resurser hur som helst. Det kan handla om sköna ting, som att hux flux bestämma sig för att bo i Portugal ett halvår. Eller att flytta upp till en stuga i Jokkmokk och skriva en deckare. ELLER - att finnas till hands när en nära anhörig behöver dig. Inte bara kunde jag snudd på sömlöst gå över till att bli hans fyrbåk i natten. Han själv kunde med lätthet checka ut från de uppdrag han vid insjuknandet hade. Att jämföra med det scenario som hade uppstått om samma sak hade hänt i det corporata smöret.

Så ja, jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever som vi gör. Inte för att jag tror att hans sjukdom, från insidan av hans hufvud, är särskilt mycket trevligare med ett liv i slack. Men för oss omkring är det så mycket lättare. Och jag tror att han har en enklare väg tillbaka när det inte hänger ett sjok HR-representanter över honom som manar honom till snabb och förutsägbar förbättring.

Det här var på intet vis orsaken till att vi började skissa på FIRE år 2015. Men det är ett exempel på hur FIRE (eller semi-FI i mitt fall) ger det andrum som gör att allsköns bakslag blir lättare att hantera. Har du någon erfarenhet av att stå bredvid när det krisar? Jobbade du heltid och om ja, hur löste det sig med din arbetsgivare?

Mvh/
FruEfficientBadass

Kris i den frugala världen

Idag, ett läsarmail från Jannike Björling:

KRIS I FRUGALA VÄRLDEN

"Ja, det känns lite så. Coronaåret har varit tufft och bra, visst är det märkligt. När man känner att man klarar sig med så lite, skalat ner garderoben och känner sig tillfreds, så vaknar man upp ett och ett halvt år senare och inser att man bara har lumpor i garderoben. Känns inte alls bra. Det eviga letandet efter erbjudanden och second hand (och främst att inte köpa något alls) har helt enkelt sugit glädjen ur mig. Är det här jag? Vi har ju pengar så vi klarar oss, hängsel och livrem dubbelt upp.

Då slår den till. Attraktionslagen. Från flera olika håll. Jag läser på. Inser att det är mycket sanningar där. Att det man tänker, drömmer om och önskar är det man får. Därför går jag klädd i gamla kläder och känner mig billig. Och då attraherar jag.... cheap. Hela mitt fokus har varit på att hålla nere kostnader medan jag totalt missat att hade jag fokat på inkomsterna hade det säkert kommit mer av det. Jag har alltså valt "scarcity" istället för "abundance". Och då har jag fått... väldigt lite.

Väldigt mycket bottnar också i att inte känna mig värd det bästa, utan att nöja sig med mindre. Och då får jag mindre. Trots att den delvis frugala resan har inneburit stor glädje i att slippa den ständiga jakten på prylar etc, så hade jag gärna sett att mindre energi skulle gå åt att försöka täppa igen pluggen så att så lite pengar som möjligt läcker ut. What if jag ändrar fokus och drömmer större? Om jag uppgraderar mitt liv och höjer nivån, utan att för dess skull sälja min själ. Är det möjligt?

Något att fundera på :)"

Känner ni igen er?

Mvh/

FruEfficientBadass

Tips inför semestern

De läsarmail jag fått in handlar på min uppmaning om såväl stort som smått. Här kommer en fråga om Hjo (det vill säga stort).

"Hej och tack för en fantastisk blogg. Jag har en icke ekonomifråga, utan istället vill jag åka snålskjuts på att du har läsare på din blogg från hela Sverige (världen). Jag resa runt i Sverige på semestern och kommer då bland annat att vara i Skövde och Hjo. Jag har inga vänner i dessa städer, så jag undrar helt enkelt var man äter en god (men absolut inte fancy) middag där. Antingen kan det bli två middagar i Skövde eller en i vardera stad, planen är inte riktigt klar än. Så, jag tar tacksamt emot tips från läsare.”

Signatur Milla ber er alltså att vaska fram guldkornen ur den västgötska myllan. Det är väl inte helt osannolikt att Milla inte är den enda i läsarskaran som ska resa inrikes i sommar varför jag tänkte mig följande upplägg idag (för dig som inte snöar in på Hjo i kommentatorsfältet alltså):

- Om du själv ska resa, passa på att fråga om tips på berörd ort. Förutsatt att du vill ha tips, annars låter du bli. 

- Om du INTE ska ut och resa, var lite bussig och tipsa om saker på DIN ort. 

Jag tänker restaurangtips, sevärdheter, naturupplevelser, boenden, aktiviteter, allt som kan etiketteras underbart. Så har vi ett kartotek av förhoppningsvis härliga och kanske frugala inrikestips att tillgå vid behov. 

Mitt bidrag: Om du passerar Hudik på E4:an kring lunchtid och du är hungrig, sväng av vid Max. Du ska under inga omständigheter äta på Max eller något annat av de etablissemang som ligger bredvid (Burger King, Biltema). Istället fortsätter du på riksväg 84 mot Ljusdal i cirka 10 minuter. Ta av mot Ystegårn (skyltat). 

Där har du det: Hälsingegård med djur, gårdsbutik (det är här jag köper min linoljefärg) och en fin restaurang med uteplatser i pastoralidyll. Lunchen kommer att vara dubbelt så dyr som på Max och ta dubbelt så lång tid att få in. Men har du inte bråttom (vi talar trots allt om semestertips) får du helt enkelt en liten bit av Hälsingland med dig. Du ser meny här: 

https://www.ystegarncafe.se

Mvh/

FruEfficientBadass

Att sumpa sin chans

Hallå! Idag är månaden juni officiellt över och den på självklart vis framförda spådomen från en profet i min närhet slog alltså inte in. Tvärt om ökade åtminstone mina innhav med 1,8 procent. Det i sig är väl inget att hänga i julgran, även om det verkar råda konsensus om att en årlig genomsnittsavkastning på runt åtta procent är helt ok (förutom när så sker, då tycker alla att det varit ett dåligt börsår, att "börsen gått kräftgång" etc). Närmare två procent på en månad är således bättre än ett förväntat snitt, som torde ligga på 8/12 = 0,67 procent. 

YTD, vilket motsvarar den period då min vän legat med cash i väntan på kraschen, har mina innehav ökat med närmare 26 procent. Hade han själv valt att pytsa in sin mille vid årsskiftet hade han, förutsatt att han valt Spiltan Aktiefond Investmentbolag som jag, haft 260 000 kronor att spela med i sina framtida börsäventyr. Mig veteligen sitter han fortfarande att väntar. 

TIME IN MARKET > TIMING THE MARKET

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag, utan om ett minne från förr som av oklar anledning pockade på min uppmärksamhet när jag häromdagen stod och rörde runt i den häxkittel som är min bokashikompost. Det handlar om val i livet, fokus ekonomi. Ni ska nu få höra berättelsen om min forna kollega, låt oss kalla henne Malin. Ber om ursäkt för ett endimensionellt porträtt, jag kände henne inte särskilt bra.

Berättelsen om Malin

Malin föddes någonstans i Sverige och växte upp i en typisk medelklassmiljö. Föräldrarna var akademiker av typen lärare och i 20-årsåldern flyttade hon till Stockholm i jakt på det som folk är när de flyttar till Stockholm (karriär, action). Det gick väl sissådär med karriären och efter en sväng in i vården landade hon på ett industriföretag i förorten och blev kollega med moi.

Det var uppenbart att Malin, trots att hon inte jobbade med sälj som jag, avskydde sitt jobb. Kanske var det de konstanta gäspningarna? Eller den slokande kroppshållningen? För den som var dålig på kroppsspråk kunde man få en hint av det som kom ut ur Malins mun, saker som "Aaaargh äntligen fredag fy fan..." eller "Måndag! Skjut mig!" samt diverse skitsnack om den egna chefen och arbetsplatsen inför den som orkade höra på. 

Jag var, tro det eller ej, vid den här tidpunkten rätt bra på att fejka arbetsmotivation. Jag hade precis snöat in på FIRE och insett att jag bara var där på genomresa vilket gjorde mig på oproportionerligt gott humör måndag-fredag. Det var alltså med FIRE-linser jag bevittnade nedan skeende. 

En tragisk vändpunkt

Efter en tids sjukdom dör Malins pappa, den enda kvarvarande föräldern där Malin var ensambarn. Efter lämnar han ett lågt belånat hus på en hyfsat attraktiv ort samt diverse prylar (tänk: bilar, elektro-gadgets). 

Malin sörjde sin far, men rätt snart var hon på banan igen. Prylar avyttrades i rask takt, vilket gjorde mig imponerad. Jag tänkte att hon nu skulle ta tillfället i akt och sälja huset och därefter investera i en frihetsfond så att hon på sikt (genast?) skulle slippa det jobb som hon så uppenbart vantrivdes med.

Icke! Malin skulle behålla huset, på bekvämt avstånd 40 mil bort. Hon tar således över de lån som fadern haft, som i kombination med innerstadslägenhetens lån blir rätt saftiga. Pappans hus genomgår viss renovering, vilket jag tyckte var märkligt eftersom hon aldrig hann vara där. 

Inte heller hade hon några planer på att flytta dit. Det var mer ett "nice to have" och om jag inte minns fel semestrade hon och sambon där max ett par veckor om året. Då brukade hon vara på dåligt humör efteråt, eftersom veckorna mest gått åt till gräsklippning och annat hemmansröj. Efter några år hittade hon en firma som kunde trimma trädgården åt henne när hon inte var där. Jag hoppas att hon riktigt njöt i tanken åt att ha en välvårdad tomt 40 mil bort. Kanske skickade firman bilder? 

Parallellt med detta påbörjas renovering av Stockholmslägenheten. Malin passade också på att skaffa en helt ny garderob, ny hemelektronik, ny hund, extentions (män: googla) och gick på olika kroppsbehandlingar med en imponerande regelbundenhet. Jag kanske inte ens behöver nämna att hon och sambon reste rätt mycket utomlands också under dessa första feta år. 

Efter ett par år hintar Malin (för som ni redan förstått var hon inte talträngd) att det inte längre fanns några pengar kvar från arvet. Pappans besparingar och pengarna från prylförsäljningarna var slut. Dessutom hade hon ökat på lånet av pappans hus, för att kunna göra X eller Y (minns inte vad) med huset. Hon var med andra ord lika fast som tidigare.

Malin blir på smällen

Så sker miraklet (enligt Malin). Hon blir på smällen och går på föräldraledighet. Miraklet utgörs enligt henne av att hon nu slipper jobba. "Jag ska vara på smällen resten av mitt yrkesliv" anförtrodde hon mig (och övriga kollegor) vid kaffeautomaten. Mannen fick inte ta en dag, "han gillar ju sitt jobb". 

När jag slutade var hon inne på barn två och hon och mannen hade uppgraderat sitt boende till villa i förorten, med vidhörande fetlån. Ny bil skaffade de givetvis. Det måste vara säääkert för baaarnen (för som ni vet är bara SUVar säkra för barn).

Malins alternativ

Om man likt en fé hade fått gå in och peta i Malins beslutsmaskineri någon gång där kring faderns död hade man kunnat tänka sig några olika scenarios:

1) Malin behåller pappans hus och hyr ut det. Hon använder hyresintäkten till att kunna gå ner på deltid eller ännu hellre - skola om sig så att hon hade kunnat skaffa ett jobb hon inte avskydde (hon kändes inte riktigt som FIRE-material, men att byta yrke hade nog inte suttit fel).

2) Hon hade kunnat sälja huset med dess innehåll och lagt pengarna på börsen. Med den börsavkastning vi haft sedan dess hade hon med stor sannolikhet varit FI nu.

3) Hon hade kunnat göra en 180-gradare: Sålt lägenheten i Stockholm, flyttat till pappans hus och leva ett för henne bra liv. Exempelvis envisades hon att ha hund i centrala Stockholm. Ni som har eller har haft hund i centrala Stockholm vet hur dyrt och obekvämt det är. Det är lättare att få en hundkompatibel tillvaro utanför storstaden. 

I huset hade hon sedan kunnat klämma fram en hel kull med ungar på sin gamla SGI och därefter sedan i lugn och ro försökt hitta en livsinriktning som känts ok. Med tanke på den värdestegring deras innerstadslägenhet hade genomgått sedan inflytt hade avkastningen på vinsten, i kombination med penga-arv och prylförsäljningen, troligtvis kunnat hålla henne flytande. Förutsatt att hon nöjt sig med en enklare livsstil.

Men Malin valde att lägga in nästa växel i status quo. Inte så märkligt kanske. Människan är ett samlande djur och vi gör oss ogärna av med saker. Att skala ner, förenkla och avyttra är inte helt naturligt för oss. Se på alla de Lyxfällandeltagare som samlar på motordrivna fordon. Går icke att göra sig av med. Än mindre hästar, men här känner jag att jag kommer att få mothugg av Fri2032 så jag lämnar det spåret.

Hade Malin haft en antydan till minimalist eller essentialist i sig hade hon varit snudd på fri alternativt helt fri idag. Jag vet i ärlighetens namn inte vad hon gör nu, kanske är hon kvar på min gamla arbetsplats. Kanske sitter hon där och suckar och begrundar sin livslott - att för evigt tillbringa 8-16 på ett jobb hon avskyr, allt medan tallbarren ansamlas i takrännorna på faderns gamla hus och hundvakten ånyo sjukanmält sig så att hon måste åka hem till förorten på lunchen.

Har du någon Malin i din närhet? Det vill säga en person som haft möjligheten att arrangera sitt liv på ett mer, hur ska vi säga, optimalt sätt men som valt att inte göra det? 

Mvh/

FruEfficientBadass