Läsarberättelse från M

Först och främst vill jag tacka för alla bra poddtips från förra veckan. En del var bekanta, en del helt nya och jag har börjat prenumerera på merparten för att ta ett litet smakprov på alla. Den som hittills underhållit mig mest, under en manisk städhelg i Hudik, är P3 Serie som jag har plöjt i sin helhet men jag kan liksom kommentatorn rekommendera instegsserien "Hotellet" (har för mig att hin skrev "Sviten" men det finns ingen sådan serie så jag antar att det var "Hotellet" som avsågs, den bästa serien i P3 Serie enligt min mening). Lite som Creepypodden möter Radioteatern, högkvalitativa skådisar och regi. Här kommer en läsarberättelse från kommentatorsfältets "M":

________________________________________

Jag minns tiggaren som vädjande sträckte fram handen mot mig, då det plötsligt slog mig. Den här tiggaren är mycket rikare än jag! Jag var nämligen totalt utblottad och rejält skuldsatt. Alla pengar jag sparat ihop genom jobben före studierna var bortblåsta med råge. Det här var verkligen inte en bra start på vägen mot FIRE!

Det var inte ens en start. Den satsningen hade börjat flera år tidigare men som ni förstår hade det nu gått totalt åt skogen! Jag startade några år före millenieskiftet och det hade verkligen börjat bra. Jag hade spanat på kursgrafer och hittat ett sätt att tjäna pengar på trading. Första månaden steg portföljen 30% i värde. Jag var fast!

Med en ung människas tvärsäkra självförtroende slängde jag in alla besparingar i potten. Jag räknade med 20% årlig avkastning och med ränta på ränta skulle det ta 20 år att bli ”rentier” som det kallades innan termen FIRE myntades. Det här skulle inte bli någon frugal självspäkelse utan en behaglig resa kantad av lätta tradingvinster! Ni som läst första stycket fattar att det blev ett hårt uppvaknande!

I slutet av 2001 när George Bush tjatade om Iraks ”Weapons of mass destruction”, hade jag upptäckt min egna finansiella motsvarighet till det, nämligen utställda nakna optioner. Genom att ställa ut nakna säljoptioner när börsen går upp kunde jag ju tjäna lätta pengar! Det var bara ett problem. Börsen gick inte upp. Den tokrasade! Hårda samtal från Avanza. Köpstoppa optionerna eller sätta in mer pengar! Jag maxade banklånen och stoppade in men det fortsatte rasa. Dagens Industri jämförde med Krügerkraschen och jag var konkursmässig! Lämna börsen och ta några år att komma ur skulderna eller hitta en ”lender of last resort”? Det fick bli det senare: Mamma!

Man får svälja en hel del vuxenstolthet när man berättar för mamma att man spelat bort rubbet och behöver låna allt hon har! Märkligt nog gick hon med på det. Dagen efter att OMX bottnat på 413 köpte jag så mycket OMX-terminer jag kunde med de nya pengarna. All min cred som sansad investerare var i alla fall utplånad. Det blev en brutal hävstång men turen var för en gångs skull på min sida och börsen fortsatte upp. På det följde några goda år. Jag hoppade på Peak-oil-tåget och tjänade fina pengar på Vostok Nafta.

Men så under våren 2007 vände allt. Jag upplevde ett slags omvänd kung Midas-effekt och precis allt jag investerade i blev skit! Börsen tuffade på uppåt men alla aktier jag investerat stenhårt i rasade och jag förlorade flera hundra tusen i ett investeringsbedrägeri där bolagsledningen blåst upp värdet med lögnaktiga pressmeddelanden. Bittert! Jag kände mig som en värdelös investerare och bestämde mig för att ta en time-out från allt vad aktier hette och sålde rubbet i juni 2007. Rena bonnflytet skulle det visa sig eftersom börsen började falla i det som långt senare skulle bli finanskrisen 2008.

Jag som i ett år sömnigt hade bläddrat förbi börssidorna började nu vakna till när krisrubrikerna dök upp och den 25 augusti 2008 gick jag in i börsen igen. En aning tidigt men köpen i SSAB och Swedbank vände upp till kursraketer när glädjen återkom på börsen och även den här gången hade jag kryddat med OMX-terminer för att få hävstång. Det blev ett helt galet decennium där jag uppfyllde mitt eget sparmål för FIRE några år innan de 20 åren som jag självsäkert förutspått när jag började spara.

Så var jag då framme vid att säga upp mig och börja livet som ekonomiskt fri, men jag tvekade. Dels hade jag underbara kollegor och jag trivdes och dels var jag som singel undrande för hur kvinnor tänker når de möter någon som lever utan att jobba. Kanske ses man som en helt ”odejtbar latmask” och ”kapitalistisk parasit” som lever på andras arbete. Jag bestämde mig för att jobba vidare på deltid så länge jag trivdes och la om mitt sparande till att minska risken och helt fokusera på utdelningar.

Nu lever jag som deltidsarbetande fat FI som njuter av delledigheten och tryggheten att kunna sluta jobba helt om jag skulle känna för det.

Så till det där med tiggaren. Det är ju faktiskt jag som är den stora tiggaren i den här historien. Jag som hade spelat bort allt men har en mamma som ställer upp i vått och torrt och utan hennes hjälp hade jag varit en stor förlorare i allt detta. Det får mig att tänka på både ödmjukhet och tacksamhet. Det var åtminstone inte bara min skicklighet som gjorde att jag nått mina ekonomiska mål utan också tur och hjälp som många andra inte kan få. Det är lätt att slå sig för bröstet när man lyckas men så mycket av hur vi lyckas i livet handlar om saker som ingen av oss kan ta äran av. Så var tacksam för allt du har och var rädd om dem som betyder mest för dig!

Paradoxalt nog har jag lärt mig att pengar inte spelar så stor roll för lycka utan att det snarare är att ha fina och nära relationer med både familj, vänner och kärlek och det kräver ju varken sparsamhet eller plöjande av ekonomisidor!

/M

Inget inlägg idag...

 ...p.g.a. kombination inga idéer och tidsbrist. Men jag skulle vilja passa på att be er om bra poddtips då jag tillbringar många timmar i bil per vecka.

Mvh

FruEfficientBadass

Städspecial

Städspecial! Det är ju fredag! Jag måste tillstå att städningen blivit enklare med tiden. Dels har jag ju bara barnen på vissa dagar och dels bor jag mycket mindre. Jag behöver inte byta uttag på dammsugaren en enda gång, sladden räcker genom hela lägenheten, ni förstår nivån. Rätt stor skillnad mot från den tiden vi hade trevåningshus med en dammsugare på varje plan. Nog ältande, let's cut to the chase:

Steg 1: Ladda apparater

Innan jag börjar städa sätter jag alla elprylar på laddning. Högtalare, eltandborste och 16-åringens sminkspegel. Om du är CIS-man alternativt kvinna över 16 år och undrar varför man behöver en sminkspegel med el: Man behöver det. 

Steg 2: Jag tar fram städprylarna

Detta är vad jag använder. Jag har frångått min tidigare linoljesåpa till allt. Jag kan inte förklara det i ord. Det är ett mysterium. Plötsligt vill jag känna doften av artificiell Ajax och badhusvibbarna i Klorin. Jag hoppas att det är en fas.

Steg 3: Jag applicerar städmedel

Toaletten WC-ankas (marin doft - den bästa) och handfatet gnussas in med Ajax. Så får det stå och puttra medan jag gör resten.

En utvikning. I veckan var jag i Gävle och bodde över hos äldsta barnet. Eftersom han var bortrest kunde jag leva om i hans lägenhet. Mitt omlevande resulterade i tvättade fönster, dammsugning, våttorkning golv samt städning badrum. Min äldsta är bra på att städa, det är inte det. Men jag är bättre. 

Något som stört mig länge är de grå partierna i hans toalett som inte försvinner med vanlig toalettrengöring. Jag testade då Aurikaatarina-knepet att över natt applicera vinäger. Först måste man tjoffa bort vattnet med toalettborsten så att det gråfärgade är frilagt. 

Därefter klär man det grå med toalettpapper och därefter dränker man ner pappret med vinäger. På morgonen slängde jag pappret och skrubbade runt lite med borsten och det lossnade stora flagor av grått och även svart (som nog gömde sig bortom synhåll i kröken). 

Uppmuntrad av det positiva resultatet la jag en till omgång vinägerpapper som får flera dagar på sig att verka eftersom barnet inte kommer hem förrän efter helgen. Som Aurikaatarina brukar säga: Det är TIDEN som är kritisk vid svår smuts. Jag har även gjort dito i mina föräldrars toalett i stan. Då med rödvinsvinäger. Till barnet använde jag risvinäger. Jag tror inte att det spelar någon roll vilken sort det är.

4. Jag byter lakan i en säng

Det finns tre sängar i lägenheten och jag brukar byta en säng i veckan. Bara vitt sänglinne. Vitt vitt vitt. Älskar't.

5. Jag städar kyl

Förr, när vi bodde fem i hushållet, torkade jag ur kylen varje vecka. Det öschkar jag inte längre och dessutom blir det inte så hysteriskt kladdigt längre. Jag tror att barnen slutat använda kylen som bardisk där de fordom stod och blandade ihop Oboy, saft o d. 

Jag var i Berlin med småttingarna för ett par veckor sedan och då köpte jag en liten pryl på Rossman, en sorts kylskåps-luftrenare som ska ta bort dålig lukt. Inte för att mitt kylskåp luktar illa, men jag är vansinnigt förtjust i denna typ av grejer så jag var tvungen att prova.

6. Jag dammsuger och våttorkar golv

Det blir en del smul och jox. Särskilt under matbordet och i hallen. Jag river av det hela på några minuter. ÄLSKAR känslan av att gå barfota på nystädade golv. 

Sen torkar jag rent toalett (med babyservetter) och handfat. Putsar speglar, torkar av de köksskåp som fått kladd, torkar ur mikron, på fläkten, spisen, diskbänken. Lite doftdroppar rosmarin i duschen och blomvattnande och sen är det klart. Estimerad tid: 35 minuter i veckan.

Jag tvättar en gång i veckan och förutom de ynka klädhögarna (barnen tvättar mest hos sin far hélas) åker badrumstextil, kökshanddukar, duk och servetter med. En parentes om de senare: Jag kladdar regelmässigt ner linneservetterna med mitt Lipp Glosss av det för mig atypiska märket Kylie Jenner (Men alltså, vad hållbart det är! Vi snackar halvdag!). Barnen kladdar ner desamma med allt som passerar deras munnar. 

Länge drogs jag med ihållande fläckar på denna textil, men föll för några månader sen till föga och skaffade en fläckborttagningsspray. Jag har alltid trott att dessa är:

a) Humbug

b) Miljövidriga

Men den Skonaspray (”Bäst i test”) jag har är Helt Fantastisk. Jag applicerar den i samband med att jag rafsar ihop grejerna för att ta ner dem till tvättstugan. Den får med andra ord runt sju minuter på sig att verka. Och som den verkar! Fläckarna går puts väck! Trots att jag kör tvättprogram ”Express” som tar 21 minuter! Nu har jag snart använt utropstecken fyra meningar i rad! Men precis så begeistrad är jag, orden räcker inte till. 

Vad mer säga…Klorin. Har du brungula kaffefläckar i diskhon: Klorin. Har du dimsmutsig kaffebryggare: Klorin. Har du smutsiga originalvita sneakers: Klorin (dränk in skosnörena i detsamma en halvtimme innan tvätt och de blir som nya). Klorin får INTE användas med varmt vatten, då dör du kanske.

Svinto, en annan favorit. I Gävle fanns små färgfläckar på linoleumgolven. Svintognugg och de var väck. 

Katthårig soffa åtgärdades med dammsugning och påföljande drag med lätt fuktad kökssvamp. 

Fönstren i Gävle putsades med latmetoden glastrasa fuktad i vatten och rejält urvriden. Eftertorkade med torr trasa. Duschade blommorna, d.v.s. duschade av vinterns dammlager, lät dem stå på duschgolvet med fördraget draperi medan svalt vatten slog mot golvet BREDVID blommorna i 5-10 minuter. Därefter fick de stå och gona sig i den tropiska luften en kvart. Underverk, som att de skrek hurrarop efteråt.

Om du har balkong/uteplats/fönsterbräde och SOL: Lägg ut soffkuddar att solbada på båda sidor. De blir ny-fluffiga. Plus att det känns som att de drar in solens energi i hemmet. Flummigt, men sant. 

Passa på att omfördela saker. Byt plats på prydnader och krukväxter, kuddar och plädar. Om du misstänker att du gått och blivit hemmablind, använd det gamla husmorsknepet (?) att titta på ditt hem genom en spegel. 

Det behöver inte vara en stor spegel, det räcker med puderdosans spegel alternativt din 16-årings portabla elspegel. Genom att se ditt hem spegelvänt ser du det ”på nytt” och kan snabbt bedöma överbelastade områden eller skevhet överlag.

Som tack för din städning kan du kosta på dig en belöning. Ett nytt kuddöverdrag, en ny tvål till handfatet eller en fix horse.

Vad har du för städtips?

Mvh

FruEfficientBadass

Jag har slutat...

...sälja böcker. Delvis sålde jag i princip inget under Q4. Men ett bidragande skäl är en djupt förankrad skräck för att begå skattebrott. Jag skriver denna text bara minutrarna efter att jag skickat in 2023 års deklaration och det var en FREAKIN NIGHTMARE. Som ALLA år efter det att jag startat egen firma. Jag hatar det så mycket va. 

Allt är obegripligt. Från uppstart eget företag till avslut. För övrigt känns det fånigt att kalla det eget företag, det handlar om att fylla i en bilaga vid deklaration. Det var inte så att jag hittade på ett fånigt namn (Fru Efficient Badass till exempel) och en cheezy logga (förnumstig hemmafru i 50-talstappning) för att marknadsföra den. Firman hette mitt namn och personnummer med den pretentiösa företagskoden ”Konstnärligt skapande”.

Värst av allt var emellertid det som låg emellan uppstart/avslut, det vill säga deklarationerna. Jag vill gärna tro att jag är genomsnittligt intelligent. Jag fattar startsidan på Avanza, jag vet hur man formaterar celler i Excel, men Det Här! 

Jag ångrar att jag inte tog skärmdumpar på de tjyvfrågor man får i NE-bilagan på Skatteverket för det är en djungel. Det handlar om utländsk skatt, det handlar om skogsskiften, det handlar om upplupna saker. Ett språk som för tankarna till Alfredsons Den enfaldige mördaren. "Så Sven har inte upptagit den upplupna räntan på skogsarrendet säger han?" Jag är helt clueless! Jag bara heppar och hoppas att allt ska gå väl, att mina ynkliga intäkter ska vara av ringa intresse för Skatteverket.

Och nu pratar jag bara om administrationen. Att ha egen firma är ett nollsummespel. Jag har en känsla av att jag skattat mer än jag fått in, vilket om sanningen ska fram jag kanske egentligen inte tror på men nästan. 

Det som slutgiltigt fick mig att dra ur pluggen var ett besked i december om att jag skulle betala in nästan tre tusen i månaden under 2024 i proaktiv skatt. Detta vid en tidpunkt då böckerna gav en avans på runt två hundra i månaden. 

Och jag fattar, allt är preliminäääärt och byggt på en schabloooon, men 2 500 kronor i månaden är pengar som hellre kunnat sättas i arbete på börsen än att ligga och schangsera på Skatteverkets konto. (Man kan säkert överklaga och jämka and shit, men som barnen säger: Orka!)

Bara någon dag efter det beskedet gick jag in på Verksamt.se och avskaffade firmahelvetet. Tio sekunder senare fick jag ett nytt besked i Kiva: Jag behövde bara betala in noll kronor i månaden. Så mycket bättre. 

Nej, så här blir det. Om jag någon gång i framtiden skulle få för mig att ge ut fler böcker blir det direkt mot ett förlag. Jag minns inte hur det löste sig när det begav sig men inte behövde jag starta egen firma för att få ut royalty. Egen firma suger!

Nu kommer jag till kärnfrågan. Jag träffar dagligen egenföretagare. Tänk den klassiska småföretagaren: En-tre snubbar i blåkläder i en firma som ägnar sig åt manliga saker som att gräva, hugga, svetsa. Som hon i Flashdance (höjdarrulle).

De här männen har en massa skit för sig. Firmabilar, de köper in datorer, har säkert lager med avskrivningar/nerskrivningar, upplupna räntekostnader för arrendebönder etc. Men DE verkar klara detta helt galant! Medan jag, med min magister i företagsekonomi och extensivt intresse för vissa siffror, känner mig helt tappad bakom en vagn. 

Kan ni förklara detta för mig? Hur gör folk som i en bisats säger att de "startat eget". Förstår alla andra direkt vad allt handlar om eller är det bara jag som får stora skälvan? Med all effektivisering, förenkling och gullifiering av all information i samhället idag, hur kommer det sig att just deklarationen verkar stannat i utveckling 1954? I min värld skulle en deklaration för enskild firma komma i en rosa app med tre informellt ställda frågor (flankerade av en gullig chatbot):

”Hur mycket har din firma dragit in i år?”

”Hur stora utlägg har du haft?”

”Rejta vår deklarationsapp 1-5 tack!” (Jag hade satt fem)

Jag vet rent intellektuellt att jag inte ska vara rädd för Skatteverket. Jag har talat med flera av deras rådgivare vid ett antal tillfällen och de har alltid varit snälla och tillmötesgående. Men ändock: Jag räds dem. Det är väl för att man fått höra att ekonomisk brottslighet är det som straffar sig mest. Jag googlade nu och jag vet inte om det stämmer. Det torde vara värre att döda någon med uppsåt. 

I vilket fall, om årets deklaration går igenom är jag home safe. Men det vet vi inte än. Om det blir ett hastigt bloggstopp utan förklaring i september är det nog för att jag sitter på Kolmården. Ja, det är tydligen där de hamnar, de ekonomiska brottslingarna. Jag saxar från Interwebz:

"Vi har kommit till Anstalten Kolmården, Sveriges lugnaste fängelse. Här sitter just nu 125 interner. Av dem är 69 dömda för ekobrott, en för grovt narkotikabrott och två för mordbrand".

Mm. Jag kan tänka mig detta. Även om jag inte riktigt får ihop matematiken i ovan stycke. Men ponera att alla (förutom eldarna och knarkaren, troligtvis kokainist från Djursan) är intresserade av ekonomi, vore det då inte en total frugal win? Jag har ju alltid vurmat för det minimalistiska och det lär jag ju få njuta av på anstalt. Furumöbler från Mio 1989, en enkel hylla som ska rymma de saker jag fått ta med mig i en kabinväska. Kanske är de intresserade av att diskutera fondrobotar, fyraprocentregeln och house hacking?

Apropå house hacking googlade jag mig till följande:

Kriminalvården ger inte ekonomiskt stöd till hyra eller andra utgifter under tiden du avtjänar ditt straff. Ibland är det möjligt att få hjälp med hyran från din kommuns socialtjänst.  Kontakta socialtjänsten i din hemkommun för mer information.

Om du ska vara borta en längre tid är det viktigt att kontakta till exempel banken om du har lån eller företag där du har abonnemang för att be om en betalningsplan. Du kan också behöva avsluta eventuella prenumerationer. 

Jag vet inte vad ni tänker när ni läser ovan, men jag tänker Slaktår. Att hamna i fängelse är det ultimata sättet att rensa bland sina utgifter. Under ett par år går man ner på rock bottom, samtidigt som man utbyter tankar kring ekonomi med sina nya vänner. Väl ute i samhället [och med ett jobb via KRIS] har man sen möjlighet att bygga pengamaskin på nolltid. Jag kanske borde hoppas att Skatteverket väljer just min deklaration som ett statuerande exempel. 

Vad har man för kläder på Kolmården? Får man dem av staten eller är det civila kläder, någon som vet? Har någon av er ens suttit inne?

Mvh
FruEfficientBadass

Medan jag färgar håret...

...tänker jag med min hjärna. Jag vet att jag tjatat ut ämnet hårfärg inte bara en utan ett antal gånger. Jag menar ju att man utan att darra på manschetten kan färga sitt hår själv med självaktningen i behåll. Andra menar att hemmafärgning är bu och att man prompt måste till auktoriserad frisör för att få ett någorlunda naturtroget resultat. Jag är ingen frisör, blott människa. Min erfarenhet av bristfällig hemmafärgning begränsar sig emellertid till två tillfällen. 

Det första varandes mitt eget försök att vid femton försöka blondera ett råttfärgat hår med väteperoxid (ni vet det blå pulvret)  med kycklinggult resultat som följd. För ordningens skull skall jag bara inflika att exakt samma kycklinggula nyans återskapades inte mindre än tjugo år senare hos min dåvarande frisör, som efter ett års tjat fick mig att gå med på en blondering. Med en skillnad: Hon lyckades förutom det kycklinggula få till ett vitt parti på skulten. Vitt som snö  och det var INTE en trend för tillfället.

Olyckligtvis inföll denna hårvidriga händelse med mitt tredje barns födelse, så all bilddokumentation från barnets första dagar i livet inbegriper en fetsvullen morsa med savannfärgat hår. Om jag fick betala för frisörbesöket? OM jag fick, hon röjde inte med en min att hon var missnöjd med resultatet. Och jag, svennebanan-konflikträdd, nickade glatt och drog fram kortet.

Case två. En kollega som på grund av italienskt påbrå låtsades ha mörkbrunt hår. Hon var petite med korta extremiteter, vilket jag tror förklarar hårfärgsfadäserna. Jag tror helt enkelt inte att hennes armar nådde upp på huvudet, vilket ledde till att längderna var övertygande hasselnötsbruna, men i bakhuvudet var hon gråbeige. 

Själv har jag alltid köpt färg på välsorterade livsmedelsbutiker och kört hemmasalong. Nu kanske folk ljuger för mig (och kanske har jag en grå fläck i bakhuvudet folk av skam förtiger), men ingen har approcherat mig för att påtala att mitt hår ser [hemma]färgat ut. Vad köper jag då för färg? 

Schwarzkopf Natural & Easy, kostar runt en hundring på nätet men jag vill minnas att jag köper samma på typ ICA Maxi för 70-80 kronor på kampanj. Jag färgar en gång var femte-sjätte vecka vilket ger en årskostnad på runt en tusing. Ett rätt billig pris för att slippa erkänna min kronologiska ålder.

Nu till saken. Mitt mellanbarn går frisörprogrammet på gymnasiet och gör praktik på en fin salong i Stockholms innerstad. 2024 års version av Björn Axén/Jean-Pierre Barda vad vet jag, väldigt profilerat och fancy hela grejen. I egenskap av nära anhörig fick jag för några veckor gå dit kostnadsfritt för en "bottenfärgning" (färgning av utväxt). 

Lite otäckt var det allt att se sitt nyss sandätande barn mixa kemikalier som sedan applicerades i mitt hår. Men barnet var noga övervakat av diverse B-kändisar som skolat om till frisörer, och det slutgiltiga resultatet (efter 3,5h) var helt ok. Varken bättre eller sämre än när jag hemmafärgar. Ingen reagerade med ett "WOW! Har du färgat håret på Celebrity Saloon!" veckorna som följde. När utväxten så kom, så som den oundvikligen gör, gjorde jag ånyo en hemmafärgning med snarlikt resultat och livet fortsatte sin gilla gång.

Okej nu kommer jag till saken. Jag frågade flickeflarnet vad denna färgning kostat om jag varit betalande kund. Svaret var föga förvånande: "Runt tre tusen". Okaj. Tre års hårfärgning på ett bräde med andra ord. Det Är Ju Helt Sjukt. 

Ämnet kom upp på en middag häromsistens. Jag fick medhåll från samtliga. Att färga eller klippa på salong kostar skjortan och halva ärmen, och det visste jag ju redan sen tidigare. Men lyss, jag fick ny input. Värdfamiljen hade hund av den sort som i naturligt tillstånd har lång päls. Ägarna ansåg dock att hunden mådde bäst av kort päls, så hundtrim var satt i rutin var sjätte vecka. Vad kostar en hundklippning i Stockholm tror ni? Ett tusen två hundra kronor per gång. 

Jag kastar ut följande räkneexempel. En tvåbarnsfamilj med hund, för stereotypens skull antar vi att familjen har en mamma, en pappa, tre tonåringar (en av varje) samt en hund. Samtliga klipper sig på på salong med sex veckors intervall. Mamma och dotter färgar respektive slingar. Männen klipper sig "budget" för 550 kronor/gång (inte helt orealistiskt utifrån mina fältstudier) och kvinnorna hostar upp 2 500 kronor per gång då de besöker en sunkig galleria i kransförort snarare än fancy pancy ställe i innerstaden. Vad bleve detta?

Runt sjuttio tusen får man ändå räkna med på ett år. Om man jämte detta ställer Cheapskate-alternativet, det vill säga att männen i hushållet drar ner sina frisörbesök till drygt varannan månad, kvinna ett börjar färga hemma och kvinna två hemmaslingar med kvartalsintervall (båda toppar själva medelst frisörsax och instruktionsvideos på YouTube) och hunden får gå långhårig, som Gud tänkte det vid skapandet av nämnda hund, landar man på knappt tio tusen.

Diffen på 60 000 kronor lägges i en indexfond där den får götta till sig under tio år vilket ger en nätt liten summa på 900 000 kronor. Nästan en miljon att lägga på diverse, som insatser till lägenheter eller ett par soffor från Svenskt Tenn. Men knäckfrågan är: Hade fölk, som i grannar, kollegor, vänner, random folk på stan, reagerat? Kan du ärligt talat säga att du kan skilja hemmafärgat/klippt från proffsdito? 

Jag satt på dotterns salong och kikade på folk. Eftersom jag var gisslantagen i nästan fyra timmar såg jag ett antal kunder komma och gå. Och visst, de såg lite fluffiga och fina ut när de gick ut. Och man bjöds på bubbel, så var det. Men jag blir också fluffig och fin om jag tvättar håret och fönar det hemmavid. Det var liksom inte natt och dag och inte en chans att jag passerat någon av dessa människor på stan och stannat upp för att invärtes utbrista "Oh. My. GÅDD!". De såg helt okej ut, som vem som helst. 

Så här kommer min frugala poäng: Sluta upp med den där skiten. Gör det hemma i så stor utsträckning du kan. Om du inte alls kan, gå så sällan du kan. Lite längre hår på en man är hipstrigt och coolt. Tre centimeters utväxt på en grånad råtta som mig själv är inte hipstrigt eller coolt, så där skulle jag rekommendera regelbunden utväxtfärgning med på ICA Maxi inhandlad hårfärg för 80 kronor stycket. Frugal bonus är att jag slipper sitta av tre timmar av livstid (restid exkluderad) för att få skiten fixad. Jag gör det hemma en söndagskväll på en timme. Jag gör det i skrivande stund.

Att jag gång på gång återkommer till temat hår beror helt enkelt på att det är ett ämne som fascinerar mig. Det är för mig obegripligt att man väljer att lägga dessa summor på något som är så enkelt att göra själv. Och visst, när jag toppar barnens hår blir det inte "lager" och annat snajdigt. Det blir ett hyfsat rakt hår med fräscha toppar. Men so what? De fönar ju ändå med sina fem olika manicker och vem ser millimeterdiffar i ett lockat hår?

Vad mitt hår anbelangar är det absolut viktigaste att det gråa med regelbundenhet bränns bort och att det inte växer sig alltför skevt och sletet. Det som gör mig brydd är att de som envisas med att gå på salong ibland ses dra ut på intervallen (troligtvis för att det kostar skjortan och halva ärmen) med raserad illusion som följd. Motiveringen känns ungefär som att "Jag går hellre sällan och får det ordentligt gjort" medan min devis är" Jag färgar hellre ofta och utan att förlora min image av noll grå hår samt hundra tusen på några år".

Har du varit på salong på sistone?

Mvh

FruEfficientBadass

 

Skåpstädning

Jag fick för ett tag sen förtroendet att organisera ett par köksskåp hos tredje part. Skåpen hade sannolikt inte torkats ur sedan inflytt och ett robust lager flottigt damm låg på de vita hyllplanen. 

Skåpens organisation följde det vanliga mönstret: Saker hamnar på en plats utan särskilt mycket reflektion (eller hylljustering) och sen knös saker in lite temporärt för att sedan ingå i någon form av upplevd logik. 

Bild 1: Skålskåp före

Bild 2: Skålskåp efter

Bild 3: Tallriksskåp före

Bild 4: Tallriksskåp efter

Så kom det sig alltså att stora tallrikar stod i ett skåp medan assietter stod i ett annat. Tallrikar av olika format (platta/djupa) stod staplade på varandra (bild tre, uppe till höger) i syfte att [insert skäl]. Här fanns dessutom en lyxigt tom överhylla som vaskades bort som en skumpa tidigt 00-tal.

Vidare stod de mest frekvent använda kaffekopparna högt upp, medan ett antal reklammuggar som aldrig användes stod på premiumplats (längst ner till vänster bild tre).

Skålskåpet å sin sida hade skålar staplade på varandra och i flera rader, dessutom utan ta-höjd (nytt i SAOL) så att man behövde in och rassla runt i jakt på ett framtag, med krasrisk som följd.

Nästan ett helt hyllplan upptogs av liggande vattenflaskor. Varför? Ej justerad hyllhöjd med rullproblematik och ytkannabalisering som följd. Korkarna låg på ett annat hyllplan och vid matchningsförsök visade det sig att ett antal saknade sådan. Vissa användes aldrig och hamnade av det skälet i plaståtervinningen (totalt rök sex stycken).

Översta planet var ett samlingsplan för diverse. Gemensamt för detta diverse var att det inte hör hemma i ett porslinsskåp.

Metoden är enkel: Ut med rubbet, torka rent med fettlösande spray (”köksspray”) eller diskmedel. De här hyllorna krävde två omgångar. På Aurikaatarinskt vis vek jag universaltrasor vid vare nytt hyllplan, så det räckte med en trasa inalles.

Därefter identifierades behov. Vad användes mest? Vem behövde nå vad (särskilt viktigt vid kortväxta boende)? Hur höga måste mellanrummen vara för att rymma höga föremål alt. ge ta-höjd?

Sen justerade jag hyllorna. Att de aldrig tidigare justerats blev tydligt när jag upptäckte att hyllorna utrustats med transparenta låspiggar ovanpå hyllplanen. Jag hann banka frustrerat en stund med knyten näve underifrån innan jag upptäckte de illvilliga små skapelserna. 

Vad handlar det där om ens? Är det ett vanligt förekommande fenomen att folks hyllor lyfter från sina positioner? Enda stället jag kan tänka mig att detta är ett problem är vid avsaknad av gravitation och det är i rymden.

Eller har piggarna satts dit för att jävlas med mig? Jag lutar åt det senare, varför det kändes bra i hela kroppen att slänga dem i soporna. Ni kan lita på att mitt framtida politiska parti (”Svenska Hyllpartiet”) kommer att förbjuda tillverkning och försäljning av dessa djävulens piggar.

Sen plockades porslinet tillbaka. En viss rensning ingick också, så trots att ett antal saker lades till (exempelvis skålar som på grund av ”platsbrist” knölats in på ologiska ställen i underskåp), kändes skåpen luftigare.

Jag inser att det jag nu säger kommer att låta tveksamt. När jag rensar ett skåp (eller annat utrymme), gör jag det inte för skåpets ägare. Jag gör det för skåpet. Det känns i mitt huvud som en tyst överenskommelse mellan mig och universum, att jag är satt på jorden för att Ställa Saker Till Rätta. Jag hade likt Aurikaatarina kunnat göra detta till en oavlönad heltidsprofession, förutsatt att folk bjudit in mig till sina hem och givit mig carte blanche. Som en sorts pedanternas missionärsarbete.

Har du rensat några skåp på sistone? Och har du låspiggar i skåpen?

Mvh

FruEfficientBadass

Klädvård deluxe

För ett tag sedan fick jag låna en noppborttagare. Kärt barn har många barn: Noppmaskin, fabric shaver, anti pilling rakapparat, tygrakapparat...

Jag kallar det i alla fall för noppborttagare och ställde mig initialt skeptisk till den. Jag har nämligen vaga minnen från min barndom att en sådan fanns och funkade sådär. Säger jag i alla fall, min mamma hävdar att är fortsatt vid liv, levererandes.

Den maskin jag testade för ett par veckor sedan gjorde emellertid sitt jobb. Här ser ni före/efter-bilder på ett par plagg:

Kofta före

Kofta efter

Tröja innan

Tröja efter

Jag blev nästan tårögd när jag såg hur min kofta från Uniqlo (Ines de la Fressange-samarbete) gick från att kännas bondlurkig till elegant igen. För att inte tala om en av mina favorittröjor i kashmir som jag valt att endast använda hemma då nopporna förtagit all dess charm (all). 

Även min för vintern nyköpta Soft Goat kashmirkofta (från Arkivet på Norrtullsgatan) hade snabbt utvecklat noppor och dessa rök nu all världens väg. Eller världens väg är väl att överdriva, de hamnar i en liten behållare och behöver jag säga att det som kidsen säger var väldigt satisfying att löpande tömma denna behållare för att knö ihop innehållet till en boll och hitta en grönsak som i storlek matchade denna ansamling av textilsvulster?

För transparensens skull skall sägas att det drog en del batteri (AAA). Jag tror det gick åt sex batterier inalles. Vad kostar batterier? Sex kronor styck? Det blir, om min humanistiska matte tjänar mig väl, närmare 40 kronor. För tre räddade plagg. Sen krävs inhandling av själva apparaten. Den OBH Nordica jag fick låna fanns inte längre på marknaden, men väl denna som rekommenderats from Top of The Circus (IGMR).

Philips noppborttagare "GC026/80" kostar på CDON 169 kronor plus frakt (80 kronor) vilket, om min humanistiska matte tjänar mig väl, blir 314 kronor. 

Nej det blir det inte, jag skulle bara kolla att ni var vakna. Det blir 249 kronor. Dessutom är den coolt svart (den jag lånade var mesigt vit/babyblå) så att man kan känna sig badass när man håller på och river av nopporna. Som att man behöver någon badass enhancer när man håller på med dylikt? För detta, mina vänner, är en liten pengamaskin och förmögenhetsgenerator. 

Om vi leker med tanken på att du varje år räddar tre plagg med hjälp av ovan manick (och då räknar jag lågt, jag räddade tre på en DAG) innebär det minskad klädbudget på 1 200 kronor (om du köper fast fashion), 3 000 kronor (om du köper nytt på fina gatan) alternativt 1 500 kronor (om du köper förälskad kvalitet på Sellpy). Ett snitt blir 1 900 kronor. Är det ett rimligt antagande? Du måste ju räkna in barnens prylar också, och dyra plagg såsom ytterkläder som skulle dra upp snittet väsentligt. Min röda Diane von Furstenberg-kappa exempelvis, är hårt ansatt av noppor och den gav jag fem tusen för (på rea).

Vi drar av 50 kronor per år för maskinen (avskrivningstid 5 år) och lägger diffen (1 850 kronor) i en indexfond i tio års tid. Vad får vi?

a) 3 500 kronor

b) En kvarts miljon

c) 27 739 kronor

Svaret är c. På 20 år: 87 600 kronor. Och då är detta ändå bara en av vinsterna med ovan manöver. För den riktiga USP:en är ju att du slipper tillbringa tid i stressande butiksmiljö och köpa kläder som härrör från en av världens mest nedskitande industrier.

Ytterligare en vinst är den av välbefinnande som infinner sig vid all form av sko- och plaggskötsel. Man känner sig kapabel, präktig och god. Vilket bygger resiliens som i sin tur minskar behovet av psykofarmaka och terapi.

Har du en avnoppare?

Mvh

FruEfficientBadass

Post Scriptum: Efter att ha skrivit inlägget fick jag ett okontrollebart habegär efter Philipsmaskinen ovan. Så jag köpte den. Och herregud, vilket stycke ingenjörskonst! Den var i sanning en klass vassare än OBH Nordican och tuggade i sig noppor som om funnes det ingen morgondag. Det är svårt att fånga nopporna på bild, men här är min kappa före:

Tjugo minuter senare fanns inte en noppa kvar:

En under tio år flitigt använd kappa, som ny! Inte bara tuggade maskinen i sig nopporna, den åt även små trådar som av oklar anledning stack ut. Ljudet av rasslet då maskinens rakbladsvassa kvarn satte i sig Ovidkommande Materia var underbart. 

Slut på meddelande.

Le Skåp

Jag kan ha ljugit då jag i senaste inlägget skrev att jag skulle skriva om ett diametralt motsatt ämne. Det blir snarare en detaljstudie av en komponent i senaste inlägget, fokus träskåpet ni kanske skymtade på en överblicksbild.

Skåpet är ett begagnat Ivar från Ikea, nypris runt 1 300 kronor (minns ej vad jag betalade, kanske 500 kr). Det är inget glamouröst skåp, snarare ett skåp som för tankarna till källarförvaring av verktyg och syltburkar. Jag använder det till diverse, men mest dukar, servetter och ljus. 

Givet att alla möbler i Rummet går i vitt eller ovan ljusa trä, kände jag för att balla ur lite grand. Vilket på medelålderska betyder linoljefärg. Att jag är en sucker för linoljefärg, det vet ni sen innan. Nu var det dags igen. Jag besökte den fantastiska butiken Byggfabriken på Roslagsgatan 11 (finns även på Högbergsgatan på Söder) för lite tjack. Är du sekelskiftesnörd kommer du att gå därifrån fattig man. Beslag, inredningsdetaljer, färg, klinker, de har ALLT. 

Jag nöjde mig emellertid med minsta burken grön linoljefärg av märket Ottossons Linoljefabrik. Alltså namnen...Jag fastnade först för Lys Köpenhamnsgrön, gick via Thottgrön och Bladgrön för att slutligen landa i Övedsgrön. En provburk för 75 kronor räckte gott och väl. Med pensel till det (inte från Byggfabriken dock, utan från en basar bredvid) gick projektet på 125 spänn.

Nu var det dåligt ljus på bilden, skåpet ser nästan svart ut. Det är det inte. Kanske den här bilden är mer rättvisande:

En sorts biblioteksgrön, en favoritnyans. Oavsett grön känns det bra att bryta av allt det ljusa mot något annat. Och jag ÄR inte så förtjust i det där skidstuge-kvistiga bara träet. Inte heller 14-åringen, för när jag sa att jag skulle måla om skåpet utbrast hon lättat: "Vilken tur, jag tyckte att det var så fult men vågade inte säga något". 

Att måla med linoljefärg på bart trä är ren och skär lycka. Färgen sugs upp direkt och lämnar en matt hinna. Inte heller har jag något emot doften. Lite däven, men ack så genuin. Turligt nog sov inte småttingarna hos mig den natten, annars kanske de dött linoljedöden. (Finns den?)

Min poäng från tidigare inlägg på temat kvarstår. Tillåt mig att grandiost citera mig själv:

Det magiska händer. Inte bara får [möbeln] en fräschare färg, den blir på något vis mer gedigen.

Dussin-Ivar, säkert tillverkat från snabbvuxen fur i Sibirien, känns plötsligt som något jag ropat hem på en bondauktion i Dalarna. Har du något som borde målas om med linoljefärg?

Mvh

FruEfficientBadass

Lägenheten, del 5 (Rummet)

Är ni redo för finalen i denna rafflande inläggsserie? Välkommen in i RUMMET!

Så här såg RUMMET ut på inflyttningsdagen.

När jag denna dag kom in slogs jag av hur rosa väggarna var. Inte barbapaparosa, men ändock: Rosa. Kanske inte mitt förstahandsval. Jag föredrar ljust ljust blå, femtio nyanser av vitt eller möjligen ljust ljust beige (d.v.s. vitt). Å andra sidan gillar småttingarna (14- och 16-åringen) influencer-rosa och detta skulle ju primärt bli deras rum. 

Färgen heter Äppelblom. Jag frågade den tidigare ägaren om väggkulör, i det fall det skulle lämnas fula hål och skador i väggen som krävde retusch. Men det visade sig att väggarna var i utmärkt skick. Det satt någon liten tavelkrok kvar som lämnade minimala märken efter sig när jag bänt loss den. Lite spackel och stringent spateldrag över och hålen blev osynliga för det mänskliga (medelålders) ögat.

Så jag låter färgen vara så länge. En vacker dag ska jag svida om till molntussvitt och ha en fet himmelsäng i mitten, med keruber och allt. Där ska jag ligga och jäsa dagarna i ända, allt medan jag äter kärnfria vindruvor och läser börslitteratur.

Golvet var fint om än lite slitet. Ett så kallat "undergolv". I tidernas begynnelse, när fattighjonen flyttade in i denna tids miljonprogram, låg tjocka lineoleummattor på alla golv. Det var tidens modernitet och ansågs mycket finare än de bondska plank som låg under. Men smaken diffar som bekant över tid och någon tidigare hyresgäst alternativt bostadsföretaget har vid något tillfälle rivit ut mattorna, slipat och lackat golven. 

Direkt in till höger ser man spår av en gammal kakelugn, men där har man skickligt pusslat ihop plank i samma mått som golvet i övrigt, fast i ett annat mönster. 

Mönster rimmar på fönster och här måste jag pausa en smula. Fönstren är gudomliga. Ni ser ju, spröjs all over the place. Och handblåst glas i merparten av dem, vilket gör att man vid titt ut ser omvärlden lite som i ett kaleidoskåp. När solen ligger på speglas den på dito sätt in i bakre väggen i ett brokigt, mångfacetterat sken. 

Det är så fint så att minstingen valde sängplats baserat på vilken som hade bäst vy över väggljuset. Hon vill heller inte att jag drar för mörkläggningsgardinerna nattetid, eftersom hon gillar att titta på det milda ljusspektakel som uppstår när gårdsbelysningen bryts genom fönstren och spelar på väggarna. Som i en Astrid Lindgrentriller.

Här är rummet runt dag två. Bordet är ett av de begagnade skrivbord jag köpt lika av till barnen (Lisabo från Ikea, ljus trä, nätt utförande) och är ett provisorium i väntan på ett riktigt bord. 

Stolarna köpte jag sex stycken av på Blocket (180 kronor styck). Det var en fotostudio i norrort som lade ner sin verksamhet som var att filma informationsfilmer till företag. Stolarna hade av skicket av döma använts i uppskattningsvis tre timmar vardera när jag tog över dem. Fördelen med dem, förutom att de är grymt sköna, är att de funkar både som skrivbordsstolar till barnen, matbordsstolar och ibland som celloövarstol till minstingen. Multifunktion! 

Mattan är i ullblandning och var även den oerhört fräsch när jag plockade upp den hos en privatperson några kvarter bort. Den är också väldigt STOR så den skapar ett rum i rummet, det vill säga "matsalsdel" i tjejernas rum.

Här kan de, förutom att äta sin mammas high cuisine, göra läxor, baka pepparkakshus, spela kort och ha varietéshow (vilket btw, var precis vad som hände när jag andra veckan i lägenheten hade det dåliga omdömet att låta 16-åringen ha "några klasskompisar över på middag" mitt i veckan när jag var i Hudik) (vi snackar grann-knack på dörr).

Mattan ska enligt säljaren ha kostat fem tusen vid inköp och till skillnad från byråköpet till garderoben tror jag henne. Den är av gedigen kvalitet och dessutom med kortkort lugg så att den är lätt att dammsuga. 

Inte heller behöver man rädas spillt rödvin då det mörkgrå maskerar det mesta. Jag vill minnas att jag gav 1 500 kronor. Varför ville hon göra sig av med den? Oklart, det var något med att hon behövde en liiiite större matta eftersom hennes nya soffa gjorde att det blev en liiiten glipa mellan matta och soffben. Jag vet att ni blir sura när jag skriver "consumer suckers" men om det här inte är consumer suckerae, vad är då consumer suckerae?

Här är en av barnens dagbäddar från Ikea på plats. Den heter Flekke och kostar ny 3 895 kronor. Exklusive madrass. Jag köpte två till synes nya dagbäddar av denna modell för 2 400 kronor styck, inklusive madrass till såväl 90-delen som utdragsdelen. 

Fyra sängplatser och rymlig lådförvaring för knappt 5 000 kronor. Varför såldes då dessa dagbäddar? I ena fallet var det en tweenie som tyckte att sängen var för barnslig. I andra fallet var det ett gästrum som skulle bli något annat. 

För transparensens skull ska jag även infoga att jag fick betala TipTapp-frakt för dem, runt 800 kronor stycket. Så i slutänden blev det nog inte mer än 5 000 kronor i besparing. Men det känns också väldigt tillfredsställande att:

a) Inte rusa åstad och köpa nytt när det uppenbarligen finns, vad kallas det, pre-loved shit out there.

b) Slippa montera ihop dessa härken. 

TipTapparna ställde sängarna exakt där jag ville ha dem. Jag fick till och med beröm av säljarna som sa att de hanterade utforslandet av dem så fint, med hänsyn till väggar och trappräcken. Det enda jag behövde göra var att skjuta in lådorna och bädda. 

Jag fick dessutom två "kuddkorvar" av en av säljarna, som kan ligga som en skön buffert mot väggen där dagbäddens lilla trähörna slutar. Det blev perfekt att bygga kuddryggstöd mot, eftersom dagbäddarna dagtid ska fungera som soffor/divaner.

Som ni ser på bilden ovan saknades dörr till rummet. Det saknades dörr även till köket. Uppenbarligen gillade tidigare boende öppenhet. Det gör inte jag. Det finns inget bättre än att kunna stänga en dörr om sig, särskilt om man är tre som ska husera på 41 kvadrat och två av dem regelbundet klöser varandra i ansiktet. Därför blev jag väldigt glad när nedan syn mötte mig i det överdimensionerade vindsförrådet:

"Bara" att hänga på plats är väl en överdrift, de var tunga. Min familj hjälpte mig att bära ner och passa in dörren till rummet. Men det tog en dryg timme och verkade mycket ansträngande. Därför anlitade jag TipTapp till köksdörren. Väl investerade pengar. Har jag sagt att jag gillar TipTapp? 

Dörren var som sagt lite avog till en början. Ett tag trodde jag att det var fel dörr. Men se, några dagar senare gick den nästan att stänga och nu går den att stänga utan problem. Jag älskar den här dörren! Och dörren till köket! 

Här har ytterligare två pusselbitar kommit på plats. Byrå Hemnes med 12 lådor för barnens kläder (som de konsekvent struntar i att flytta över till mig varför det numera är allt-i-allo-lådor för mig). Minns inte vad jag gav, men kanske 1 600 kronor och så 600 kronors frakt på det. Att ställa mot nypris 2 900 kronor+frakt (vad tar Ikea, 500 spänn?) så ingen jättebesparing i pengar men väl i psykisk hälsa då jag varit med om att montera Hemnes tidigare. 

Bordet är från Blocket av något märke jag inte minns. Det är aningen för stort. Med iläggsskiva i ryms 12-14 pers. Men jag tyckte trät lirade fint med övrigt trä i exempelvis barnens skrivbord. Och det är bra att ha ett stort bord, det känns lyxigt. Plus att jag inte direkt hade använt den upptagna golvytan till något annat. 

Här ser ni exempelvis vad bra det är att ha ett stort bord. Mina vänner är djur och när det vankas bubbel är de inte sena att trycka sig in och kontaminera min annars rena struktur. Vad jag önskade mig i inflyttningspresent? Coffe Table Books från loppis. Jag fick en fin pjäs om champagne. Och mycket champagne. Jag vet dock inte var de tagit vägen, jag hade en samling ovanpå ett köksskåp?

Här ser ni också att mörkläggningsgardinerna, av samma sort som i köket, är uppe. 

De hakas dagtid bakom så kallade ”gardinfång”. Enklare än rep med Montazamitofsar och mer rena i designen. En vän frågade om de kom från ST (Svenskt Tenn, använder akronym för att jag är snobb), men sanningen är att de kom i tvåpack från Jysk för en hundring. Jysk alltså, de har genomgått en stilresa det senaste decenniet.

Därefter har jag kompletterat med bambujalusier att kunna dra ner dagtid när solen ligger på. Jag tycker att ljuset silas så vackert igenom dessa. 

Jag har en sommarvision: Att jag låter fönstret stå på glänt (det är syrener utanför och enligt kvartersvärden sprids en ljuvlig doft in i lägenheterna kring skolavslutningen) och dra ner jalusierna på trekvart så att rummet badar i ljus, om än inte i direkt solljus.

Men när jag inreder min lya är det vinter och detta Ikeaskåp hittade jag på Blocket för kanske 500 kronor, minns inte riktigt. Här har jag dukar, servetter, ljus och slumpvisa saker som kortlek, konversationskort (jajemen, de ryker inte i första taget) och lite böcker jag skäms över att ha i bokhyllan. Jag kommer inte att säga vilka. Nej säger jag. 

Den sista pusselbiten var tv. Jag kollar visserligen sällan, men ibland vill man. Som när det är Nobelfest och man ska anordna Nobelmiddag med grannen (som behövde lite smörjning efter 16-åringens ”tjejkväll”).

Jag hade ju också elektrikern på besök i detta rum. Denna hjälte säkerställde att dimmers var på plats inför inflyttningsfesten en vecka efter inlytt. Men veckan därpå återkom han och satte in två extra uttag i anslutning till barnens sängar/skrivbord. Ni vet hur det är...mobilladdare, datorladdare, lampa*2, fön, diverse annat. 

De fick dubbeluttag, men hade inte protesterat om jag låtit montera trippel. Det är i alla fall livskvalitet att ha rättplacerade uttag istället för att behöva stöka med förlängningssladdar och grenuttag längs med väggen. Det är heller inte bra. Jag jobbar på det sättet i Hudik och vid något tillfälle brann det till i en kontakt då den blivit överbelastad. 

Så här kommer hela turen, daterad mitten av februari när vi bott in oss en smula:

Lucia van der Post, författare till Things I Wish My Mother Would Have Told Me (en bok med livsvisdom i allt från skovård till äktenskap) sa något i stil med att ett hem handlar mycket lite om budget men mycket om olika sorters element (för att anknyta till Max parafras på Baudelaires "luxe, calme och volupté"). 

Viktiga hemkomponenter enligt henne är blommor, konst, böcker, musik och vin. (Kanske la jag till vin själv). Så därför har jag lite boktravar i fönstren, ofta snittblommor, konst från vänner, släktingar och sådant jag hittat i bytesrummet. Leta själv på Erikshjälpen eller Stadsmissionen, det viktiga är att den inte kommer färdiginramad från Gallerix. 

En annan stilguru är Jane Cumberbatch som talar sig varm för texturer. Blanda grovt och fint. I rummet ovan samsas strama ullmattor, glansigt laminerade Ikeamöbler, sidenkuddar, bullig koppar, matt linnetextil, ultralena fuskpälsplädar och sträva ben (mina).

En annan dogm är att blanda gammalt och nytt. Nu har jag ju rätt mycket nytt ovan, om man tycker att tio år gamla Ikeamöbler är nya. Men så är lägenheten antik så det jämnar ut sig. Hade jag flyttat till nyproduktion hade jag nog ansträngt mig för att hitta lite äldre möbler. 

Man kan väl sammanfatta ovan med kontrast och känsla. På tal om känsla är ju ljus fenomenalt viktigt. Men det känns som att jag har tjatat om det en del redan så jag tänker inte tröska igenom det igen. Om du är mycket intresserad kan du ta del av av staten formulerade skrifter, så som "Arbetsplatsens Utformning", en rapport som handlar om arbetsplatsens utformning. Den går inte bara igenom belysning utan även människans rätt till dricksvatten på sin arbetsplats. 

Jag Älskar Detta Land! Vilket vill du vara: 

a) En som får dricksvatten i nära anslutning till den plats där du utför ditt arbete

b) En som får vatten ur dunk, eller:

c) En som får vatten ordnad via flasko? 

Vad är en flasko? En ko med flas? Vad är ens flas?

Nej, jag börjar bli trött som ni märker. Nu är jag färdig med den här skiten, nu får ni klara er själva. Jag återkommer med ett inlägg om ett diametralt motsatt tema inom kort eller medellång tid.

Mvh

FruEfficientBadass

Lägenheten, del 4 (garderoben)

OMG hur många inlägg har jag inte skrivit om garderob genom åren? Faktum är att mitt allra första inlägg handlade om garderobsskifte. Men garderob är en hjärtefråga. Varför?

1. Ett av de största slukhålen i en modern [kvinnas] ekonomi är missbruket av fast fashion varför det är att rekommendera att skapa en perfekt funktionell, kombinerbar och snygg garderob. 

2. I syfte att uppnå punkt 1 behöver garderoben vid varje tidpunkt på året kännas säsongsanpassad, ändamålsenlig och stilmässigt fullbordad.

3. Därutöver behöver garderoben vara estetiskt tilltalande [oavsett förutsättningar, det vill säga du behöver inte anlita en byggare att skapa en walk in closet som syns i konsumtionsvidriga reklamutskick av typen Elle Interiör för att njuta av att plocka fram dagens outfit] vilket kan nås med några enkla knep som jag kommer att redogöra för [ytterligare en gång] i detta inlägg. 

Innan vi kommer till översiktsbilden en detalj från garderobsdörrens insida:

När jag flyttade in fanns inga krokar på denna dörr. Jag skaffade stora Ikeakrokar om triss och satte två på insidan av garderobsdörren och en på insidan av badrumsdörren. Den senare för badrock under dusch och de förra för ovan väskor. En svart och en brun, för att matcha mina stövlar som går i samma färger (old news för er läsare). När jag kommer hem är det bekvämt att bara haka av sig väskan där på insidan, skjuta igen dörren och så är den ute ur systemet. 

Nedan en översiktsbild:

Inte mycket har hänt stilmässigt sen bloggstart 2017. Det är mycket svart vintertid. Så mycket svart att jag belagt mig själv med en svart-ban. Det första som hände efter denna var att jag köpte en svart koftkavaj på Sellpys utförsäljning i Rosersberg vilket säger en del om min karaktär. 

I övrigt: Grått, marinblått med några tappra försök i rött. Ni skymtar min tvättsäck till höger och mina bruna stövlar (de svarta står jämte). Till vänster ser ni de tre morgonrockar i fluffig polyester jag köpte på Sellpy inför flytten så att jag och tonåringarna ska kunna dra runt i lyan morgontid utan att frysa. Jag sover ofta i min, som att vara kramad av en fluffig och vänligt sinnad isbjörn. 

Byrån är ett Blocket-köp som kom väl till pass då jag inledningsvis förvarade småkrafts i påsar. Att hänga saker på galgar i all ära, men ska man hänga trosor, strumpor, BH:s, pyjamaser, underställ, bodies, träningskläder och badkläder behöver man många galgar. 

Byrån hade enligt säljaren kostat "2 500 kronor" vid inköp vilket kanske stämmer. Om man dubblerar inköpspriset år 1980 och konverterar beloppet till dagens pengavärde. Jag gav 500 kronor och sanningen är att den egentligen var värd 12 kronor. Det trillar regelbundet av plastdetaljer från insidan jag inte vet var de hör hemma och jag får ofta banka ihop lådorna när de faller isär. Men den får duga så länge. 

Till vänster har jag en sorts list någon föregångare skruvat krokar i. Här kan jag hänga random stuff som paraply, "klädvårdsrulle" och min samlade smyckeskollektion. Jag använder i princip inga smycken, förutom ett statementsmycke vid något festligt tillfälle. 

Apropå fest kommer här en finurlig detalj. Eftersom det är hyfsad takhöjd ryms ytterligare en klädstång ovan den ni såg på bilden. Först tänkte jag att jag skulle strunta i att använda den, men eftersom jag har en stol i hallen precis utanför är det ganska lätt gjort att kliva upp för att häkta ner en blus eller en kjol i den händelse att man blir bjuden på ballongkalas. 

Inte nog med det, precis ovanför dörren finns jungfrulig mark, en helt orörd vägg som skulle kunna kontamineras med exempelvis hyllor.

Men det tänker jag inte göra. Varför? Gå tillbaka till punkt 1-3. Det finns absolut inget mervärde i "mer förvaring" eftersom man ska sträva efter att ha en slimmad, ändamålsenlig garderob. Att skaffa mer förvaring är ett sjukdomssymptom. Lösningen är att gå tillbaka till ritbordet och kartlägga sin livsstil och sitt klädbehov i företrädesvis vardag och därefter säkerställa att ens klädbeständ tar max 90 centimeters garderobslängd i anspråk.

Ingen människa hinner använda mer kläder än så under en given säsong. Allt över 50 cm är varningssignal. Har man >90 cm dras man med största sannolikhet med ballast. Det vill säga kläder som har fel storlek, som skaver, som man behåller av nostalgiskäl eller plagg som av andra orsaker är överflödiga. Burt! 

Jag vill också lyfta att jag bara har ett par festskor. Det är mina beige Tamaris-pumps (smygergonomiska) i vilka jag kan springa hundra meter häck. Detalj men i mitt bostadsområde finns diverse mysiga tillhåll vid sidan av tvättstuga. Vi har bastu, föreningslokal (där tanterna ibland träffas för att lappa & laga eller dricka vin), hobbyrum och ett "bytesrum". 

Bytesrummet är exakt vad det låter som: Man ställer dit saker man inte längre har användning för och får hämta vadhelst som lockar därur. I detta rum finns en klädhörna och på golvet står rader på rader av, precis, festskor. Man behöver i princip inga festskor. Max ett par. Vintertid har man kanske stövlar när man ska på lokal. Det är under några enstaka tillfällen per sommar man behöver klackar (oftast har man väl sneakers, loafers eller ballerinas) och ingen människa kommer någonsin, jag menar någonsin, registrera att du bär samma klackar varje gång du ska på finfest. Gör de det är de psykopater och då gör du bäst i att hålla dig på armlängds avstånd oavsett. 

En nyckel till förnöjsamhet i garderoben är ett homogent bestånd av galgar. Vem bryr sig om galgar, tänker kanske du. Jag gör det. Och det beror på att jag erfarit uppvaknandet i att skrota alla brokiga galgar i trä/plast/kemtvättsstål och övergått till de fantastiska sammetsgalgarna. 

Eller sammet är det nog inte tal om, de kallas non-slip flocked hangers (akrylnitrilbutadienstyren, polyamid) och finns på Rusta eller Jysk för runt en femtiolapp för tio stycken. Ett blygsamt pris för känslan av lyxgarderob. 

Plaggen hänger kvar oavsett material, inget glida av och trams. Galgarna är tunna och nätta så det blir mer luft mellan plaggen (negative space = positivt). De är enhetliga i färg vilket skapar en känsla av harmoni (brukar finnas i grått och svart men önskar att de fanns i vinrött, fatta bodoirkänslan). 

Lever du rättroget behöver du således bara 30 galgar för en capsule wardrobe. Investera hellre 150 kronor i snygga galgar än i ytterligare en sladdrig Lindextopp du aldrig kommer att använda. Bästa investeringen jag gjort i min garderob i hela mitt liv, dagens sanning bror.

Efter att jag skrev draft på inlägget pushade jag mig själv till att ta tag i ett par saker som stört mig garderoben. Dels den dåliga kollen på vad som låg i lådorna, dels belysningen och sist men inte minst golvet. Här är efterbild:

Jag satte upp en led-lamps-list med rörelsedetektor, så när jag kliver in i garderoben tänds den. Hundra spänn på Dollarstore, finns säkert även på Clas O och hundra andra ställen. Drivs på batteri. 

Som syns på bilden har jag även satt etiketter på alla lådor så att jag vet exakt var tvätt ska sorteras och var jag ska rota för att hitta. Jag skrev på vanligt papper som tejpades på, men är du pysslig och/eller frän kan du säkert göra det snyggare. 

Jag gick också next level genom att på en av lådorna påminna mitt minnesutmanade jag om att målar- och träningskläder ligger i en trådback i källaren vilket är riktigt och sant. 

Rätt mycket sorterades ut för att hamna på andra ställen. En uppsättning badkläder far norröver, liksom ett par tjocktröjor. Ett par fejk-UGGs från barnen åkte i soporna. Helt otroligt att jag redan dras med ballast. 

En annan förändring är golvet som hade maskeringstejp kvar efter någon ommålning någon gång. Bort med den, och in med en blå rapsmatta (?) från Erikshjälpen, 99 kronor. 

Jag tog också upp den lågkvalitativa dörrmatta som bostadsföretaget anser ska ligga utanför min dörr. Men eftersom den är ful, halkar hit och dit och därtill hakar i dörren varje gång jag öppnar den, hade jag lagt ner den i förrådet. Men nu, perfekt som avrinningsmatta till stövlar och skor så att jag slipper ha dem stående i hallen. 

Mvh
FruEfficientBadass