Återflytt till Stockholm

Den första augusti flyttade det äldsta barnet hemifrån. Han började konstskola i Gävle och i samband med det fick han en studentlägenhet i ett getto för vilket vi betalar premiumpris (kan någon förklara hyresrättssystemet för mig?). Det var plågsamt. Inte hyran utan frånvaron av barnet. 

Inte för att jag är en överdrivet sentimental person, utan för att det här barnet och jag var så i symbios. Vi brukade dröja oss kvar efter middagarna för att bläddra i loppisfyndade inredningsböcker från 90-talet, diskutera gylldene snitt och färgcirklar. Vi förmådde liksom följa varandras ibland tveksamma tankebanor på ett sätt som ibland möttes av huvudskakningar från övriga familjemedlemmar. 

Vi hade därtill utvecklat en egen dialekt som bara vi två pratade (tänk ”Lillebrors syskon”) vilket övriga i familjen tyckte var tröttsamt och till slut fastnade vi i dialekten utan möjlighet att ta oss ur, rätt skrämmande. Vi delade krämpor. Närhelst jag drabbades av något skumt - typ akut ont i vänster örsnibb - drabbades han av detsamma. Och nu är han borta. 

Det enda som avhåller mig från kliniska symtom är att jag ser hur lycklig han är av flytten. Han har ju genom åren plågats av diverse och stundtals varit rejält under isen. Men när vi hälsade på för några veckor sedan såg jag hur han bara lyste av livsglädje. "Jag har så mycket energi!". Inte ens den egocentriska av mödrar (och tro mig - jag ingår där) förmår att grämas över en sådan utveckling. 

Nästa slag i solar plexus var höstens upplägg som ju går ut på att vi flyttar till Stockholm. Detta skedde inför småttingarnas skolstart i mitten av augusti. Det var en diskret flytt. Barnen packade ett par väskor med kläder, jag och min man tog inte med något. 

Sen vidtog ett omfattande arbete med småttingarnas rum. Eller ska vi kalla dem utrymmen - de bor i ett avdelat sovrum. Femtonåringen ville måla influencer-rosa och ha "dubbelsäng" på sin sida väggen  (det blev en 120-säng). Fjortonåringen ville bli av med loftsängarna och måla om. Inte mitt problem, mannen får rodda. Varför får han rodda?

För att jag har katapultat mig ur vardagen genom att tillbringa måndag till torsdag på mitt gamla jobb i Hudik. Jag har valt att göra så eftersom jag gillar det här jobbet. Jag gillar det jättemycket. Jag kan inte minnas att jag gillat ett jobb så här mycket sen jag jobbade som utesäljare i konsumentvarubranschen och det var anno 2000 och jag hade svältlön. 

Nu har jag inte svältlön. Det är välbetalt, superfritt och med jättetrevliga kollegor och kunder. Min man förespråkar en flytt till samma företag i Stockholm men så här mycket vet jag: Stockholmskunderna kommer att vara rävgift. De kan inte hjälpa det, det ligger i generna. Det går en sjuka i stan som gör att man måste hetsa upp sig över småsaker och AGERA KRAFTFULLT om man inte får sin vilja igenom. Ett mail ska besvaras pronto och är man beställare pekar man med hela handen och går upp i falsett om leverantör inte presterar enligt de av kund uppsatta förväntningarna. Så är det inte i Hudik.

Men Stockholm har en uppsida. Det är helt underbart. (ser ni? Jag både kursiverar och stryker under, absolut nono enligt min lärare i organisation och ledarskap, för övrigt det enda jag lärde mig under den kursen).

För även om jag tillbringar måndag-torsdag i Hälsingland, tillbringar jag torsdag kväll till måndag morgon i Stockholm. Då lyser Stockholmssolen på mig. Jag formligen dyker ner i allt detta härliga. 

Centralbadet fredag efter jobbet. Kanske en brittfylla fredag kväll, någon är alltid - och jag säger alltid - på. Eller varför inte en Dramaten med en Loranga på Riche efteråt? Merparten av mina stockholmsvänner har en bugg som gör att de aldrig säger nej, särskilt inte till kultur i kombination med apelsinläsk.

Morgon efter - gryningsräd på Djurgården, kanske med min vän från Karlaplan (gillar att poängtera att hon bor på Karlaplan, får mig att känna mig rik), kanske med min före detta chef golden doodeln Ludvig? Vi går inte långt, men tillräckligt för att hinna avhandla Lifvet och Konsten, oavsett om jag går med jurist eller hund. 

Och nu till min senaste upptäckt: Meetup. Ett helt universum av social interaktion. Det är en app i vilken man tickar i sina intressen (allt finns - förutom kinky stuff det är en annan app) och sen dyker det upp förslag.

I skrivande stund har jag varit på en Creatives Coffee - ett caféhäng en söndag med folk som är kreativa i största allmänhet. Ett tvåtimmarsmingel från vilket jag kom helt rusig av inspiration. 

Veckan efter var jag på Söder och hängde med AI-nördar med det upplyftande temat ”WW3”. Förutom världens undergång på grund av Kina hann vi även med ämnen som Indiens ökande inflytande i oljebranchen, medborgarlön och ny digital valuta inom BRIC (jag smyggooglade BRIC). Omgiven av företrädesvis indiska forskare från KTH kände jag mig som kusinen från landet vilket stämmer ganska bra.

Jag har varit på Naboterrassen och tagit drink med allsköns människor. Jag har anmält intresse för finansträffar (även om just det segmentet verkar vara rätt trött). Och lyss: Det här händer INTE I HUDIK. Om man inte räknar "Markna'n" som sker någon gång i september och går ut på att alla i Hudiksvalls kommun tar bilen in till en fotbollsplan där man köper godis.

Åter till bygda. Första måndagen hemma själv på lantstället var inte kul. Jag rattade upp från Stockholm tidigt, efter en helg dopamindopad av upplevelser, drog några kundbesök, svängde in på kontoret och runt fem åkte jag "hem". Kan det kallas ett hem när övriga familjemedlemmar flyttat? 

2019

Det var i vilket fall en rätt vemodig upplevelse. I fyra års tid har vi bott här. I augusti för fyra år sedan var det en yster tillvaro. Vi var så förälskade i konceptet. Vi målade om, köpte loppismöbler, skaffade höns, barnen började nya skolor och jag började på journalistutbildningen. Förändringens vindar, uppbyggnation. 

Det som mötte mig den här kvällen var stagnation. Jag kommer hem, det är mol tyst. Ingen som tjattrar, lagar mat, inga som klöser, öser, färgar hår eller bygger. Bara jag. Äldsta barnet tog till och med med sig katt och krukväxter.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig - någon form av gudomlig zen - men det kändes bara sorgligt. Jag grät till och med en skvätt i luren på min förstegråterska vilket inte hör till vanligheterna (jag gråter bara till lågkvalitativ romcom). 

Jag har benat i den här känslan en smula. Det handlar om så mycket. En härlig tid i vår familj har tagit slut. För även om jag har längtat tillbaka till stan och vännerna har vi ju haft det bra här uppe. Vi har utvecklats, åt alla möjliga håll. Barnen har gått från tweenies till tonåringar/vuxna. Vi har haft gulliga höns och vår grönavågen-dröm blev verklighet. Det var ju verkligen här jag kände av flykten från ekorrhjulet (även om jag smög in i det igen på slutet). Men störst av allt tror jag är att jag under veckorna lever utan barnen. På två veckor gick jag från att vara heltidsförälder för tre till deltidsförälder till två. 

2023

Barn nummer två har aviserat att hon om prick två år ska flytta hemifrån med pojkvännen (när han, sugar daddy, gått ut gymnasiet och kan hyra den Östermalmslägenhet hon tror kommer att bli verklighet). Kvar blir minstingen. Och jag missar i nuläget 50 procent av tiden med henne (och storasyster). 

Jag pratar med dem i telefon varje dag och ibland facetajmar vi middagarna. Jag vet ju att vi normalt sett inte ses mer än någon halvtimme per dag (eftersom de mestadels jäser i sina gryt). Men det känns ändå så påtagligt - att familjelivet som vi känner det - är på väg att försvinna.

Oklart var jag ville komma med detta inlägg annat än att beklaga mig. Eller beklaga och beklaga, det tog ett par dagar och sen var det rätt gött att vara själv på torpet. Jag kan stäckkolla nya inredningsserier på Netflix och kolla städvideos på YouTube läsa skönlitteratur i den utsträckning jag önskar. 

Jag kan gå och lägga mig utan att plugga in öronproppar på grund av vissas snarkningar och/eller barns cat fights utanför mitt sovrum mitt i natten. När jag sen glider in genom dörren på Malmen torsdag kväll är jag kungen. Den roll [affärs]män spelat i flera generationer. 

Någon som jobbat distans och erfarit samma dubbla känslor som jag?

Mvh
FruEfficientBadass

Att ge ut en bok

I samband med lanseringen av Receptboken - Vego och fisk som mina barn gillar, fick jag frågan från Aktiepappa om jag skrivit om att skriva böcker (snacka om meta). Det har jag inte. Men jag har fått ett par frågor på mailen från läsare som är sugna på att ge ut. Eftersom jag är lat har jag bara refererat till Publits hemsida där det framgår hur man gör. Isch. Det är lite mer meck än vad som framgår där, varför jag nu gör ett go-to-inlägg för er som sitter med en strålande bokidé som väntar på att förlösas på Adlibris.

Det absolut enklaste sättet att ge ut en bok är att få manuset accepterat av ett förlag. Då kan du i princip lassa in ett Word-dokument och en redaktör hjälper dig att bearbeta materialet, förlaget fixar omslag och distribution och du kan bara luta dig tillbaka. Du behöver på din höjd dyka upp på lite författarevents, någon morgonsoffa (om ditt förlag lyckas muta in dig) och om du tajmar boken rätt: På bokmässan för att signera. Har jag gjort det? Jag har gjort det, i mitt tidigare liv, när jag gav ut böcker utan pseudonym. Det var så länge sen nu så det går inte att hitta dem, men låt oss säga att det inte var skönlitt.

Sen har jag ju jobbat en sväng i förlagsvärlden, på ett av de stora husen och där lärt mig ett och annat:

1. Det är jättejättesvårt att få ett manus antaget. Särskilt svåra är manus av typen "krisande-okända-människor-som-vill-dela-med-sig-av-sina-livsöden" eftersom de rasar in en masse och i princip är osäljbara, förutom till närmast sörjande.

2. Ska du bli antagen av någon av de stora krävs i princip ett redan etablerat författarskap (på annat förlag) eller kändisfaktor. Med "etablerat" menar jag att du har sålt bra. Ett skönlitterärt förlag tar in runt en debutant per halvår. Om det är ett stort förlag vill säga.

3. Fackböcker är enklare. Här kan du bli antagen om ditt ämne är tillräckligt smalt eller hett och din expertis tillräckligt stor. Jag heppar nu, men säg att om tre procent av skönlitteraturutgivningen under ett år kommer från debutanter, är motsvarande siffra på fackbokssidan 25-30 procent. 

4. Skriv inte ett färdigt manus och skicka in. Gör ett synopsis och skicka med första kapitlet. Gärna med ett följebrev där du kort beskriver dig själv och din tanke med verket. Detta räcker för att lektören/praktikanten ska kunna ta beslut om huruvida boken ska presenteras för utgivningsgruppen eller ej. Jag minns hur en av de Stora (och roliga) Förläggarna teatraliskt la händerna för ansiktet och stönade om ”dessa män, som tar tjänstledigt för att färdigställa en vikingatrilogi. GÖR det inte säger jag!”

5. Mitt tips är att vända sig till de mindre förlagen, de som får plocka smulorna som faller från de stora förlagens bord. Mina tidigare böcker är utgivna på små förlag, förutom en vars pocketutgåva kom ut på en av de stora (men då hade den först presterat i inbundet).

6. Förtjänsten för en inbunden bok låg när jag var i branschen på 15-20 kronor före skatt. Pocket 5-7 kronor. Men pocket säljer i regel fler exemplar givet prisbilden mot kund.

7. En inbunden snittbok säljer i 2 000 exemplar. Du kan själv göra matten och konstatera att du inte kommer att bli rik på att sälja böcker, såvida du inte heter Läckberg eller Guillou. 

8. En bok säljer i princip hela sin volym under första månaden. Lite tickar in under månad två och tre, men sen är det bara skvättar. Att tro att en bok ska bli en stadig inkomstström för år framåt är en chimär. 

Däremot är det fasligt KUL att skriva bok och har du redan en plattform (en blogg, ett stort Instakonto etc) har du ju möjlighet att marknadsföra boken därifrån. Därför rekommenderar jag dig att överväga egenutgivning. Det finns ett antal plattformar för så kallad "print-on-demand" men den jag använder heter Publit. Processen i korthet:

- Du skriver ett manus i InDesign. Du kan inte skicka in i Wordformat. Varför? Word skapar inte textfiler i tryckvänligt format. Det är väldigt petigt med marginaler och annat, och vill man få till det någorlunda bra ska man i InDesign importera en widget med "Publit crop marks" vad nu det betyder, men då blir det rätt.

- InDesign är rätt knepigt om man inte är van. Jag lärde mig programmet på journalistutbildningen och det är INTE intuitivt om man är van att jobba med vanliga ordbehandlingsprogram. Men kanske känner du någon som är vass? Då kan du bara skicka Wordfilen till hen så hjälper denne någon dig att "sätta" boken. 

- Textfilen laddas upp som pdf på Publit liksom omslaget. Omslaget kan du göra själv i InDesign, eller så väljer du att använda en formgivare. Jag använde en snubbe med alias hubspot_pro på Fiverr i de senaste två utgivningarna och är mycket nöjd. Du får betala någonstans i storleksordningen tusen kronor för ett färdigkorrat omslag, vilket är sjukt värt med tanke på att det ingår tre förslag och ungefär lika många revideringar. Dessutom går det snabbt - du har i regel ett första förslag inom ett dygn.

- Du kan skapa ett ISBN på Publit utan kostnad. ISBN är den streckkod som sitter baktill på boken. Det är också bokens id-märke, vilket behövs om du ska synas på ex. nätbokhandlarna. Du copy/pastar koden och infogar den på baksidan av ditt omslag.

- Sen gör du ett provtryck. Detta är viktigt, för det blir aldrig som man tänkt sig. Jag har snittat runt tio provtryck för varje bok och alltid hittar man något som inte syns digitalt. Ett stavfel, konstiga radavstånd osv.

- När du är helt nöjd trycker du "publicera". Nu kan du inte längre göra några ändringar, så tänk dig för. Du kan nu marknadsföra boken på din egen plattform och där har Publit olika koder du kan klippa in på exempelvis en hemsida eller en Insta-bio som leder kunden direkt in på din "webbshop" (som ligger hos Publit). Det är denna webbshop ni kommer till om ni i webbläge klickar på böckerna till höger om min blogg. 

- När kunder sen beställer din bok, skickas en order till Publit och de trycker den. Du kan också välja att trycka proaktivt och betala för lagerhållning hos Publit. Men det är inget jag rekommenderar, i det fall du inte med säkerhet vet att din bok kommer att bli en bästsäljare. Det är denna print-on-demand-process som gör att det tar så lång tid för dig att få hem mina böcker.

- Du kan också utöka distributionen till Adlibris/Bokus samt göra den synlig för bokhandlare runt om i landet. Då måste du registrera dig hos Bokinfo. Du får då en kod som du lägger in på Publit. Därefter visas din Publitutgivning hos näthandlarna med någon dags fördröjning. 

Om en kund kommer in i en svensk fysisk bokhandel (finns de ens längre?) och vill beställa hem din bok, kan bokhandlaren göra det via samma plattform (Bokinfo alltså). Det har faktiskt hänt att FINSKA bokhandlare har beställt hem Sparboken, så det verkar som att de jobbar från samma system, åtminstone i de svensktalande delarna.

- Det som är lite trixigt är att du inte kan kontrollera prissättningen hos nätbokhandlarna. Jag kan bara ange ett inpris på Publit. Sen är det upp till Adlibris/Bokus att bestämma vilken marginal de vill ha. Priset kan också ändras, vilket gör att det svajar väldigt i prissättningen på nätet. Det pris jag sätter för min egen webbshop ligger emellertid konstant. Jag kan också ändra detta pris, så om jag vill köra en egen bokrea kan jag under en period droppa priset och flagga för det på bloggen. 

- Via smakprov.se kan du skicka in ett läsprov som potentiella köpare kan bläddra i hos nätbokhandlarna (bokikon under omslaget). Du väljer själv hur många sidor du lägger ut.

Det är inte helt kostnadsfritt att ge ut själv. InDesign kostar knappt tre tusen för ett år. Ett provtryck kostar ink. frakt dryga hundringen. Sen är det publiceringsavgift på några hundra och Bokinfo kostar runt 700 för startavgift och publiceringsavgift. 

För Sparboken landade jag på drygt sju tusen i kostnad med allt inräknat, men då sålde jag för närmare 50 000 bara under första året. Dessa pengar ska skattas, så räkna med ungefär hälften kvar. Återigen - att ge ut böcker gör man för att det är kul, inte för att det ger så mycket pengar. Om jag slår ut vinsten på antal timmar hamnar jag gissningsvis långt under det Amazon ger i lön till sin lagerpersonal.

Som företagsform har jag valt egen firma vilket ju är stökigt eftersom jag blandar min utgivningsekonomi med min privata. Men det är en sådan banal verksamhet med så små och enkla flöden att jag hade svårt att motivera aktiebolag.

Eftersom jag har kontaktskräck med Verksamt, Skatteverket et al är detta (att tvingas ha eget) enligt min mening den största nackdelen med att ge ut böcker. Jag får stresspåslag varje gång jag får ett brev från Skatteverket och inbillar mig att jag kommer att sluta mina dagar i ett white collar prison på västkusten. 

Så på ett sätt ser jag fram emot att bli klar med bokskrivandet. Problemet är att det alltid dyker upp nya idéer. Jag har en nu. Ingen storsäljare, men jag kommer att lära mig massor på att skriva den. Jag ser det som en billig hobby och ett sätt att förkovra mig. 

Vad har du för bokprojekt i skrivbordslådan?

Mvh

FruEfficientBadass

Nasare i finansbranschen

Jag har via Choose FI hittat podden Catching Up To FI som jag kan rekommendera särskilt för dig som börjat sent i livet. Programvärdarna är mellan 57 och 65 och den förre är bara halvvägs. Bill Yount (”den förre”), berättar om hur han vid 49 upptäcker FIRE och "avskedar sin finansiella säljare" det vill säga det investeringsinstitut han och hans fru tidigare anlitat. 

Han beskriver en dyr produkt med värdelös rådgivandefunktion. Bland annat lät finansinstitutet ifråga honom sälja av alla innehav under nedgång, utan att ens föreslå att en framkomlig väg kunde vara att sitta still i båten. Man kan tycka att just det rådet är någon form av lägstanivå om man nu vill kalla sig rådgivare (och ta bra betalt för det).

Men dessvärre befolkas finansbranschen av inte så få säljande organisationer och deras snajdiga ansikten utåt. De lever på att folk i gemen har lågt finansiellt självförtroende som tror att investeringar måste skötas av en hane i slips. Min gamla maxim: Köp aldrig något som aktivt säljs på dig, för då blir du troligen blåst. 

Och som du redan vet, eftersom du läser denna blogg och troligtvis även andra inom DIY-finance-sektorn, är den enklaste och billigaste investeringsmetoden i regel den mest effektiva. Hur ofta säljs indexfonder på någon? Aldrig, vad jag vet. I regel får man leta med ljus och lykta i bankens fondutbud och de kommer inte att applådera ditt val. 

Jag har till och med hört om folk (läsare?) som blivit guilttrippade att ta bankens aktiva förvaltning "eftersom ni ju nyttjar andra av våra tjänster, som bolån". Dubbelfel: Bolånen är bankens kassako och som tack gentemot kunden anser jag det vara deras plikt att styra in hen mot vettiga investeringar. Det banken tjänar på sin fond-i-fond-slöjd är en droppe i havet mot vad de höstar in på bolåneräntor. Kan det då inte vara lite gentilt, till och med rimligt, att ge kunden bra råd? Parentes, men byt till Avanza så slipper ni jidder av det slaget.

Till saken: För några veckor sedan hörde en vän av sig och berättade att hon och mannen blivit uppringda av en av mina favoriter bland driftkuckus. Troligtvis samma aktör jag såg försöka grooma en silverräv på Diplomat för några år sedan, men det ska jag låta vara osagt. Pedagogiken lät emellertid snarlik. 

Ett telefonmöte hade bokats och säljaren skulle där tråla in min vän samt man att placera de obligatoriska miljonerna (plural) som är minimigräns för att få bli kund. Jag tänker av stämningstekniska skäl inte namnge bolaget, men ni kan säkert gissa vilket det är. 

Nåväl, jag förberedde ett frågebatteri till min vän och ni ska nu få ta del av detta samt de svar som levererades. Nedan mail från min vän någon vecka efter mötet. Säljarens svar i rött. Enjoy!

Hej,

Säljkillen på X inledde med att behandla oss som gullungar, avslutade med drygt snack och lite översitteri. Han tyckte säkert jag var en jobbig kärring som ställde frågor. Hans nonchalans för Trustpilot tog priset. Eller kanske hans avslut att han har en ny kund på 92 år. Han ringer på tisdag för att stämma av om vi hänger på tåget. Vi hänger absolut inte på tåget... Men ett intressant och lärorikt möte på 30 minuter.

1. En svensk indexfond, exempelvis Swedbank Robur Access Sverige, har de senaste fem åren avkastat 44 procent eller runt 9 procent per år. En global indexfond, exempelvis Länsförsäkringar Global Indexnära, har under samma period haft 82 procent i avkastning, eller drygt 16 procent per år. Har ni överträffat denna avkastning de senaste fem åren? Om ja, var kan vi hitta underlag som stödjer detta?

Svar: Ja det har vi, vi har givit våra kunder en oslagbar avkastning på 120%, jag mailar underlag.

FruEB kommentar: Jag fick ta del av dessa underlag och jag fattar mycket lite. Det är ett sammelsurium av tabeller, grafer och floskelfest där det närmaste avkastning är en tabell där man jämför vad jag uppfattar som deras portfölj mot MSCI World Index. Men när jag kollar på de senaste fem åren är den genomsnittliga avkastningen för finansbolaget bara 13 procent (att jämföra mot MSCI som enligt tabellen i fråga snittat 12 procent under samma period, vilket i sin tur inte stämmer med de siffror jag ser på annan sajt men strunt samma). Om bolaget i fråga verkligen snittat 24 procent i avkastning för sina svenska kunder de senaste fem åren men avstår från att nämna det i sin införsäljningsfolder måste jag säga att de är väldigt blygsamma.

2. Fonderna jag nämnde ovan har en avgift på 0,29 respektive 0,22 procent. Hur hög förvaltningsavgift har ni?

Inledningsvis en startkostnad på 0,75% plus moms som är 16%.

Men vad är er avgift löpande per år? 

1,74% i runda slängar allt kommer att stå i mailet.

Min kommentar: "I runda slängar", älskar't. Jag riktigt ser killen framför mig. Han har nu fattat att det här är en jobbig person och han drar en trött hand genom backslicken medan han sträcker sig efter ett nikotintuggummi extra strong. Enligt införsäljningsmaterialet ligger avgifterna på "i runda slängar" 2,5 procent per år så det var ju intressant att han så specifikt nämnde 1,74. Men jag är ju bara novis, jag förstår inte den sofistikerade affärsmodellen. Avgifterna är, inte helt otippat, uppdelade i ett antal undergrupper med namn som för tankarna till George Orwells författarskap. "Mottagna betalningar från tredje part: 0%. Asterisk: Företaget tar inte emot några betalningar från tredje part". Mind blowing.

3. Ni skriver i en artikel om börsåterhämtningar från 3:e april i år att:

"Börsåterhämtningar går inte som på räls: De faller ner, hoppar upp och planar ut. Men dessa kortsiktiga fartgupp förhindrar inte att aktierna stiger på lång sikt, vilket enligt [oss] är ett bra perspektiv för investerare att ha."

Det stämmer, det finns bland annat en studie av JP Morgan som visar att det ännu inte funnits en 20-årsperiod i börsernas historia som slutat på minus. Om långsiktigt aktieägande är en rekommendation från er, vad skiljer ert erbjudande från att köpa och hålla kvar vid ett par indexfonder - en svensk och en global?

Vi delegerar portföljen till [FEB kommentar: här anger han det egna företagsnamnet vilket är förvirrande, delegerar de till sig själva?] som därmed blir en synergieffekt. Vi arbetar tätt och personligt med våra kunder och har alltid möte per telefon med 3 månaders intervall som efterföljs av mail och kvartalsbokslut på innevarande investering, tätare om kund önskar. Vi är alltid tillgängliga.

Min kommentar: Notera hur skickligt säljaren väjer för frågan och genar direkt över till floskelträsk med fokus kundservice. Det här med återkoppling till kund verkar vara centralt i deras erbjudande. Jag vet också att det är sant eftersom jag har bekanta som placerat en rejäl kaka hos nämnda bolag. Mannen i familjen berättade, inte utan stolthet i röst, att deras kontaktperson en gång hört av sig och ursäktat att de missat att identifiera en nedgång (deras affärsidé är att ge kunderna extraordinär avkastning genom att gå likvidt precis innan nedgång och steppa in igen på botten...). Det lät på honom (min bekant) som att han därmed var fine med det, liksom "det var ju schysst av dem att erkänna sina misstag". 

4. SPIVA (S&P Indices versus Active) som håller koll på prestationen aktiv vs. passiv förvaltning har ju i sitt "SPIVA Scorecard" länge redovisat att de flesta aktiva förvaltare underpresterar mot index. På 20 års sikt är det färre än 10 procent av aktiva förvaltare som överträffar index. Är ni en av dem och har ni siffror som stödjer detta?

Glädjande för våra kunder är att vi tillhör de 10% som överträffar index. Mailar angående siffror.

Min kommentar: Ska jag tolka det som att de löpande sedan start, det vill säga från 1995 och framåt, alltid överträffat index? Om man nu ska lita på de siffror de presenterar i sin införsäljningsfolder - den där de jämför sig med MSCI World Index - är det tolv år de INTE överträffat detta index. 

5. Runt 70% av era omdömen på Trustpilot är enstjärninga. Bland annat skriver en kund: "Hade kanske varit intressant för mig men tycker att startavgiften är för hög. Avgiften är en procentsats på hela kapitalet. Trots att jag sagt att jag inte är intresserad ringer de väldigt ofta och frågar om jag ångrat mig. Varje gång säger de att de ska ta bort mig från systemet men så ringer de igen några månader senare för att följa upp och då har de kvar all info om mig. Tror inte det är förenligt med GDPR." Om vi inte är intresserade, kommer ni att fortsätta att kontakta oss framöver?

Vi har noterat detta, men ser inte enstjärniga bedömningar som seriösa, vem använder sig av Trustpilot?

-Vi använder oss ofta av Trustpilot, det är en bra plattform för temperatur och seriositet på företag
för oss konsumenter.

Ja men som sagt, det är inte våra kunder som hänger där och smutskastar. Våra kunder är enligt undersökningar 99% nöjda. Vi hör inte av oss och JAGAR en potentiell kund som meddelat att han inte vill inleda ett samarbete. Jag ska precis teckna ett avtal med en kund på 92 år. 

-OK, och? 

Ville förmedla att vi har kunder i alla spann eftersom du verkade osäker pga er ålder att byta förvaltare.

FEB kommentar: Fniss, älskar att min kompis lakoniskt replikerar "OK, och?". Återigen imponeras jag av företagets ödmjukhet. Som gammal marknadsförare kliar det i fingrarna. 24 procent genomsnittlig avkastning de senaste fem åren och därtill en kundnöjdhet på 99 procent. Jag vill göra banners! YouTube-filmer! Flashiga foldrar! Men den enda siffra jag hittar på företagets hemsida är en som anger "Investerare som litar på att X hanterar sina besparingar med omsorg". 

Som med den mesta kommunikationen från företaget öppnas ett kaninhål av följdfrågor. Definiera investerare. Är det en undersökning bland bolagets egna investerare? Andra finansiella instituts investerare? Eller avses kunder? På vilka marknader/i vilka länder? Tidpunkt för undersökningen och vem genomförde den? Undersökt population och bortfall? Att jämföra mot vilka andra bolag och på vilka marknader? Aaaargh jag biter snart ner mina naglar. 

Jag inser att det är att sparka in öppna dörrar att snacka ner ett företag av den här sorten. Men på samma sätt som Calle i podden Sparadiset bedrivit korståg mot finansiella influencers med tveksam agenda, känner jag ibland för att dra mitt strå till stacken. Den här typen av aktörer lyckas uppenbarligen håva in en del kunder och komma undan med minst sagt luddiga införsäljningsargument. Jag har själv bekanta som hoppade på ovan institut för några år sedan och de är inga dumhuven, de har bara dåligt finansiellt självförtroende. Hur gick det då med min vän? 

Mvh

FruEfficientBadass

Läsarberättelse från Herr Grävling

Tack för alla önskemål i förra inlägget. Jag har nu en gedigen uppslagslista prudentligt noterad i mitt anteckningsblock med saker ni vill (”städning och minimalism!”) och inte vill (”städning och minimalism!”) läsa om. Får se hur jag hanterar de konträra önskemålen. Ni som hanterar de olika barnakraven från familjelivet, försök med tvåtusen bloggläsare.

Apropå bloggen händer ibland magiska ting. Exempelvis att man gästar en podd, därigenom får en ny läsare och några månader senare sitter med hen AFK och för djuplodande samtal mitt i natten framför sprakande kakelugn. Eller att jag raljerar över ett inslag i P1 (plånboken-gate) och därigenom får en vän för livet (den i programmet grillade författaren) som varit stöd i ett flertal trixiga situationer de senaste åren.

Men riktigt magiskt blir det när jag på grund av tidsöverskott hinner djupläsa en utgåva av Julstämning från 1944, skriver ett inlägg om töckera fokus ett reportage om trakterna kring Blockhusudden på Djurgården och i veckan får nedan mail:

"Hittade din text om blockhusudden och Eolskulle från 2021-10-02. Du skrev om 2 barn som omkom i en brand….Det va 3 barn …en av dom var min farfars bror. Jag har släktforskat en del och stötte på den här historien. Det hände 1886. En tragisk händelse som det stod om i alla tidningarna."

Kul va? Eller just kul var det ju inte, men det fick mig att påminnas om varför jag skriver. Hade det inte varit för bloggen hade jag gått miste om så mycket. Jag räknar in åtminstone tre kvalitativa vänner, ett antal nya bekantskaper, massor av klokskap och lärdomar i kommentatorsfältet, ovan sorts inspel och så ibland, typ några gånger per år, mail från läsare som menar att denna (och andra) blogg (ar) hjälpt dem på vägen mot ett friare och mindre stressigt liv. Det sistnämnda varandes ursprungsskälet till bloggstart. 

Nedan mail berörde mig särskilt mycket. Kanske för att det påminde så mycket om min egen historia. Minus att jag, som påpekades i förra inläggets kommentatorfält, nuförtiden jobbar heltid vilket nedan läsare inte gör på grund av exit. Det är något med saxande ur dagböcker. Det går liksom rakt in. Varsågoda:

Hej Fru EB!

Jag har följt din blogg sedan 2019 med stort nöje och nytta. Nu äntligen är jag fri och delar gärna med mig av min resa. Och snälla, fortsätt inspirera som du gör. Ditt sätt att skriva och din humor påminner mig om hur Mr. Churchill ville ha sin champagne – kall, torr och gratis.

Nåväl, tillbaka till mig. Håll till godo.

Hur började det?

Utdrag ur dagboken, den 10 februari 2019:

”Har varit en vecka i Åre, men kunde inte slappna av. Hade med mig datorn och jobbade på distans. Har jobbat mycket nu. Många krav, styrelsemöten, nytt crm-system, många kunder, partners, beslut och viljor. Och så har jag varit sjuk, hosta och feber, igen. Jobbigt att inte kunna träna, återhämta. Bara ”tröska på”. Trött, sliten. Har en molande smärta högt upp ovanför höger öga. Spänd i hjärnan. Trött utan slut. Jag känner igen det här från när jag jobbade på XX. Jag är stark men inte odödlig. Ingen balans. Inte sugen på någonting, allt är meningslöst och jag känner mig ensam.”

Två veckor senare brakar jag ihop. Jag kom bokstavligt talat inte ur sängen. Jag ringde mig sjuk och var helt ledig i två veckor. Jag sträckkollade på Game of Thrones, lyssnade på musik, gick promenader. Minnena därifrån är grumliga och det kändes som att hjärnan var gjord av kola. Det var fruktansvärt. Jag var så trött, ledsen och uppgiven. Jag orkade inte mer. Tre månader gick utan att jag riktigt vet vad som hände. Innan dess hade jag jobbat för ”det stora företaget” i åtta år. Jag gav allt för mina kunder och ville verkligen ”lyckas”. Ända tills det inte gick längre. Jag var slut.

Någonstans där började jag googla. Hur mycket måste man jobba? Vad är meningen med jobbet? Ska man stå ut med ekorrhjulet och sen bara dö? Är meningen med livet att betala räkningar?

Utdrag ur dagboken:

”Har taggat ner ordentligt nu. Jag vill tillbaka till min harmoni, balans och energi. Först som igår kände jag att energin var på väg tillbaka. Bara fortsätt. Lugnt. Det här funkar.

Frihet. Smaka på det ordet. Att vara fri. Inga krav, inga måsten. Bara vitt och oändligt. Fullkomligt ledig. Bara kunna göra det man vill, när man vill, för att man vill. Leva långsamt, enkelt och fritt. Jag har hittat bloggarna Enkel Boning, Fru Efficient Badass och Mr Money Mustache och läst om FIRE. Man kan leva på 5% av sina tillgångar. Om jag drar ner till 12 tkr/mån så är jag fri med 3 mkr. Som en student alltså. Det har jag gjort förr. Det känns möjligt. Det kittlar i magen bara jag tänker på det. Tänk att vara fri!”

Vad gjorde jag för förändringar?

Okej, var är jag? Vart ska jag? Hur tar jag mig dit? Jag räknade ihop mina sparpengar, min tjänstepension och PPM. Jag såg över varenda räkning, abonnemang och försäkring. ALLT. Jag började göra skillnad på vad jag BEHÖVDE och vad som bara var fluff. Inga halvmesyrer, all in!

Du har ibland beskrivit din ”inre grävling” Fru EB, och jag känner så väl igen den. Där och då vaknade min inre grävling. Beslutsamheten var total. Nu handlade det bara om vägen dit. Det låter kanske lite dramatiskt, men drömmen om frihet fick mig upp ur depressionen och jag började jobba smart istället för hårt. Målet att bli fri gav mening till alla dumheter man måste stå ut med i arbetslivet. Jag gjorde bara det som syntes, och lät andra saker bero som jag tidigare inte skulle släppt. Det konstiga var att jag fick bättre resultat och blev mindre stressad. Se där, en lärdom.

Privat gjorde jag följande förändringar:Jag slutade konsumera nyheter och började läsa MMM och Fru EB varje dag och jag gjorde en lång ”frihetslista” på vad jag skulle göra när jag blev fri. 

Jag slutade gå ut och äta och gå på krogen och började ha ryggsäck, termos och matlåda. Jag drack bara vatten och termoskaffe, ingen alkohol eller läsk. Jag började äta mer grönsaker, ris och bönor och mindre kött. Inget mer mjukt bröd, utan det billigaste knäcket. Jag slängde nästan ingenting och hade ofta med mig stormkök när jag skulle resa.

• Jag slutade gå till frisören och klippte mig själv.
• Jag hade för tillfället en stor lägenhet med tillhörande lån. Jag hyrde ut ett extrarum ett tag, men skaffade en mindre och billigare bostad som binder mindre kapital.
• Jag skaffade en 10 år gammal kombi med dragkrok, halvförsäkring istället för helförsäkring.
• Jag slutade vara med i gym och föreningar och tränade hemma istället. Jag började ta cykeln så ofta jag kunde. ”Inte bilen under milen”.
• Jag slutade använda torktumlaren och ställde in tvättmaskinen på 1000 varv för centrifugering istället för de förinställda 1400. Kläderna höll mycket längre.
• Jag slutade köpa böcker och sa upp all streaming, och gick till bibblan och SVT Play istället.
• Jag slutade semestra utomlands och tog min praktiska lilla bil och hälsade på vänner i Sverige istället. Jag har börjat vandra och tälta istället för att ligga på stranden och bo på hotell.

Jag kom ner till 70% sparkvot. Och nu i maj 2023 nådde jag mitt mål. Jag slutade jobba och har nu varit fri i tre månader. Jag vet att det är på gränsen, men jag har inte räknat med arv, allmän pension eller någon extrainkomst. Kanske blir jag sugen på deltid om ett tag, vi får se. Det tog fyra år, men nu äntligen är jag framme. 

Känslan av frihet är överväldigande. Jag har klarat det! Jag är fri! Jag har flyttat närmare mitt barndomshem för att vara mer med mina syskonbarn och mina föräldrar som börjar bli gamla. Jag lägger tiden på relationer, hälsa och intressen. Jag älskar min ”frihetslista”.

Så här investerar jag:

Jag har provat olika ”portföljer” men har nu landat i 75% bred, billig USA-fond och 25% Spiltan Investmentbolag. Jag har 90% på börsen och 10% på ett bankkonto, SBAB. Jag balanserar om en gång i halvåret och under tiden tar jag pengar från bankkontot.

Mitt livsmål:

Jag vill ha lugn och ro och enkelhet. Jag vill göra saker jag gillar med människor jag gillar. Jag vill leva fritt och enkelt med mycket kärlek. Det får bli som det blir, det viktiga är att jag kan sitta på en stol i 20 minuter utan att få ångest för mig själv, för kunder, för chefer och andra som ”tycker” saker. Jag väljer utifrån lust istället för tvång.

Mina bästa spartips: Se ovan.

Lån: Ta fullt CSN-lån, bättre lån än så kommer du aldrig att få. Jag har ett mindre bostadslån, men i övrigt är jag skuldfri.
Underhållning: Lev långsamt. Njut av sällskap, matlagning och naturen. Läs. Utnyttja biblioteken och SVT Play, de är en riktig guldgruva. Lär dig ett instrument eller ett nytt språk.

Fritt och vänligt,

Herr Grävling

Önskeinlägg?

Jag vet att jag under sommaren kommit på en del saker jag vill skriva om och tänkt "Det här ska jag skriva om" men nu är det helt blankt. Jag känner att jag ältar samma teman hela tiden typ "sluta renovera och köp indexfonder" och behöver er hjälp. Vilka ämnen vill ni läsa om framöver? 

Som ni vet har jag ett brett upptagningsspann och väjer för intet, så länge jag får kontaminera webben med mina texter. Så kör, vad vill ni läsa om? Eller för all del, skicka in läsarfrågor till fruefficientbadass AT gmail.com så matar vi ut dem till kommentatorsfältet för analys och lösning.

Mvh
FruEfficientBadass

Jag betalar 30 lax för läxa

För ett par år sen köpte jag, inspirerad av en granne, utdelningsaktier i fyra bolag. BE Group, Navigo Invest, SSAB och något till jag förträngt. Jag vill minnas att det var precis innan Ukraina och aktierna dök. Jag struntade i det eftersom det som bekant blir utdelning ändå. Mantrat från utdelningskramarna: ”Ett uuunderbart sätt att bli rik, ger utdelning i såväl upp- som nedgång”. 

Det kanske är roligare om man har stora poster men med 20’ i varje blev vårens utdelningar i storleksordningen några hundra per bolag. Katchingljudet i Avanzaappen gjorde mig till slut mer förbannad än glad och nedan grafer störde feng shui på ISK:en.

Alltså...

...Det är alltså de gröna graferna som är jag.

Därför gjorde jag det man inte ska göra: Sålde av trots nedgång. Likviden gick in i gamla trotjänaren Spiltan Aktiefond Investmentbolag och numera är min ISK ren och fin som en av Aurikaatarina städad diskbänk: Spiltan och lite DNB Global Indeks (en aktietävling med en kompis).

Min känsla för feeling våren 2022 kostade mig alltså 35 000kr men lyss: Det var värt det. Det var nödvändigt för mig med en reality check nämligen att jag är bäst konstruerad för indexfonder. Varför? För att jag bara är människa och jag ogillar förlust mer än jag gillar vinst.

I Choose FI avsnitt 445 talade Brian Feroldi om just detta. Det fiffiga med en indexfond är att man slipper se enskilda bolags prestation. Man kan givetvis gräma sig över att fonden gått ner. Men eftersom det a) i regel speglar börsklimatet som helhet och b) följs av en uppgång runt 150 dagar senare, är det rätt lätt att tugga i sig.

Enligt Feroldi backar löpande merparten av bolagen i en bred indexfond, medan runt 40 procent går upp. Men eftersom en indexfond innehåller de absoluta stjärnorna (eftersom de innehåller ”allt”) kompenserar dessa för bakhaset. Hur kan de göra det om de bara står för runt 40 procent av innehaven? För att raketerna i regel ökar mer än förlorarna tappar. Det vackra är att du slipper se debaclet, allt är ihopbakat i en fin, len graf. Bara köp och skaffa sen en hobby.

Jag jämför ovan läxa med mitt köp av en Burberrytrench för ett tiotal år sen. Den var ett felköp redan från dag ett och den hängde och skämdes i garderoben i säkert fem år. Jag ville så gärna tro att jag en dag skulle bli förtjust i den men tvärt om - ja - den störde mig med sin blotta existens. 

Så jag bet i det sura äpplet, realiserade förlusten på Blocket, la in pengarna i Spiltan och fem år senare var jag break-even. Jag hoppas nu att Spiltan skyler över mitt dumdristiga aktieryck och åtminstone hjälpligt skapar återväxt åren som följer. Nu tänker jag hålla mig på den inslagna vägen för resten av livet, amen.

Har du lärt dig några läxor på sistone?

Mvh

FruEfficientBadass

Receptboken: Vego & Fisk (som mina barn gillar)

Observanta läsare, möjligen gamlingar som läser bloggen i webbläge, ser en ny titel i min webbshop. Boken heter "Receptboken - Vego & fisk som mina barn gillar" och är precis vad det låter som, en bok med vego & fisk, som mina barn gillar.

Upprinnelsen till boken var att min man blev sjuk våren 2021. Det var tidigare han som stod för all planering, handling och matlagning och när han blev sjuk höll vi alla på att svälta ihjäl. 

I samma veva blev ett barn pescatarian och vi upptäckte att det fanns en gräns för hur ofta man kan äta lax och ris. Så jag började sondera marknaden efter recept som skulle funka för hela familjen. Det vill säga: Alla barn och vuxna i familjen skulle gilla alla rätter, 100 procent.

Vi var då fem stycken och bara ni med barn förmår att uppskatta hur smalt det nålsögat är. För dig som inte vet: Det är jätte-smalt. Like...vi talar nano. Boken har recept för sex veckor och jag svär, jag arbetade mig igenom tretusen recept innan jag landade i de slutgiltiga fyrtiotvå. 

Nu vågar jag inte garantera att just dina barn kommer att gilla saker som mina barn gillar, men jag har nog lyckats hyvla av en 97 procent bomrecept i alla fall. Tänk dig genren halloumiburgare, vegetarisk natchostallrik, panerad rödspätta med hemlagad remoulad. Om du nu nickar gillande är sannolikheten rätt stor att du skulle kunna mata ner merparten av bokens recept i just DIN avkomma.

Varje vecka inleds med en inköpslista (genreindelad för att underlätta butiksvarvet) och veckans meny. 

Som den uppmärksamme kanske noterat har jag snott Morsans recept på Bönquasedillas. Så himla perfekt fredagsmat. Ja just det, fredagar och lördagar är lite mer "helgig" mat och rätter markerade med asterisk är lämpliga bjudrätter. 

Många recept är vegetariska till sin natur, det vill säga från det asiatiska och italienska köket (jag är ingen fan av köttersättningar typ "gör köttbullar på quorn"). Eftersom de flesta är helt vegetariska är de per definition också billiga. Och är de inte billiga har jag förbilligat originalreceptet genom att utesluta joll som "färsk basilika" med "torkad basilika".

Längst bak finns också ett appendix med för- och efterrätter. Släng på en eller två av dessa och du kan bjuda främmat. Störst av allt är dock konversationskorten. Närhelst jag fått ett utrymme ledigt har jag petat in några av de samtalsämnen jag nämnde i inlägget om konversationskort från 2020. 

Som ni vet är jag en stor fan av att Leva Lifvet i Vardagen. Att mata i sig felixpytt i tystnad under lysrörssken är för mig definitionen av helvetet. Nej, vardagen avnjuts med fördel i dimmad belysning, jämte tända ljus, jazz, kanske ett glas BIB och spirituell konversation. Till konversation räknas inte "Vad åt ni i skolan idag?" eller "Hade du det bra på jobbet" utan "Vad ger dig kväljningar?" respektive "Du fick sju miljoner med enda villkor: Du får enbart klä dig i egenstickade plagg för resten av ditt liv (ink. underkläder). Ja?"

Så det är bara att klicka hem skiten. Jag lovar att din höst kommer att bli anmärkningsvärt bra och dina barn kommer att äta det du serverar dem. Gör de inte det lovar jag att äta upp min hatt av strå. 

En liten brasklapp bara: Vi har provlagat oss igenom säkert åtta provtryck och varje gång upptäcker de ordningssamma i familjen (min man) FEL. Typ att jag glömt att lägga med en ingrediens i inköpslistan för en vecka. Jag har reviderat och reviderat, kontrollskrivit listor från recepten och matchat mot inköpslistorna och till slut ansåg jag mig vara klar. 

Eftersom jag av snålhetsskäl vägrade ett 2023 med InDesign använde jag äldsta barnets dito på skoldatorn så fram till och med början av juni kunde jag trixa runt med manuset. Men sen var jag tvungen att ge mig och gjorde ett sista provtryck. Jag ögnade igenom det och tyckte det såg bra ut, men redan samma kväll hör jag mutter från köket: "Jag hittar fortfarande fel här...". Aaargh. Så ni får leva med det. Det kan finnas ett eller möjligen två fel i boken, ni lär själva upptäcka dem vad det lider. Se det som en extra spänningskomponent i tillvaron. Köp den via min webbshop här eller på Adlibris här.

Mvh

FruEfficientBadass

P.s. Omslaget är inspirerat av gamla typen av franska kokböcker men satt i modern tappning av samma designer (Alaka Oladimeji Basit) som gjorde omslaget till Mitt Sparår. Jag glömde emellertid att lägga in hans namn i boken. Är du i bokskrivartagen (fackgenren) och behöver en bra formgivare, sök upp hans alias hupspot_pro på Fiverr . D.s.

Camp FI Gävleborg

I lördags körde vi första (men inte sista!) omgången av Camp FI Gävleborg. Varför gjorde jag inte detta direkt när vi flyttade upp, nu känner jag plötsligt folk på orten!? Förutom från Hudiktrakten kom folk från Gävle, Sundsvall, Skellefteå och Umeå. Smått komiska scener när Hudikfolket sammanstrålade och började nysta i sina sociala kopplingar. "Är det inte du som/Går inte ditt barn på" och sen några lager till på det: "Men då är ju du gift med/syster med" osv. Lite kul när min man dök upp senare på kvällen och en av deltagarna fick en sekundsnabb skymt av honom ute på gården och utbrister "Men honom känner ju jag!". 

Jag ska inte strö salt i såren på er som inte bor i norr men det var mycket trevligt. Precis som jag kunde konstatera efter Stockholmseventet för några år sen: FI-folk är så lätta att socialisera med. Inte bara är de/vi bjussiga med sina livshistorier, vi är överjävliga på att lyssna. Det ÄR ju också befriande att kunna sitta runt ett bord och namedroppa idoler och alla nickar instämmande, inga förklaringar nödvändiga.  

Nu pratade vi i ärlighetens namn inte så mycket FIRE annat än lite rutinmässig slutshaming av consumer suckers och folk som okynnesrenoverar sina kök, utan ämnena rörde sig i spannet Lifvet, Konsten och jag tror att vi även talade om My Little Ponies. 

Hade jag varit lite mer solid hade jag bett den finska start-up-kompis jag träffade kvällen innan att dra igång ett nytt bolag: Match.com för frugal weirdos. Inte nödvändigtvis en datingapp (det finns ju en sån i den amerikanska FIRE-communityn) utan för att träffa vänner. Det är ju NOLL uppstartssträcka och ALLTID trevligt. Jomen visst, jag har till dags dato ännu inte träffat någon i sekten som är bufflig eller svår. I brist på denna produkt: Har någon några förslag på hur ni ska kunna mötas? Jag tänker exempelvis att man på mitt Insta kan skriva en kommentar på gårdagens inlägg om var man bor och sen är det fritt fram att kommunicera via era profiler. Bara en tanke. 

Mvh

FruEfficientBadass

Att tacka sig själv...

 ...för att man är frugal weirdo händer då och då. Nu senast förra veckan. Vårt äldsta barn - låt oss kalla hen A - har kommit in på en konstskola som kategoriseras folkhögskola. A hade gjort sin due diligence och konstaterat att skolan var CSN-berättigad. Jag - kontrollmänniskan - var också inne och kollade och jag vet inte, men jag tyckte att det verkade rätt tydligt:

Det var just det där "A2" som stökade till det när vi stod inför att signera hyreskontrakt med studentbostadsbolaget. För är man under 20 år och läser på folkhögskola har man bara rätt till studiestöd (det vanliga 1 250 kr/mån) och "inackorderingstillägg" vars omfattning vi ännu inte vet men gissar är en droppe i havet jämfört med att hösta in månatligt studiemedel om 12 lax. Först kalenderhalvåret efter 20-årsdagen kan man på denna typ av utbildningar söka studiemedel ink. lån. 

Bostadsbolaget var väldigt tillmötesgående och gick med på ett upplägg där vi går in som borgensmän och tar ansvar för A:s hyra året som kommer. Först ville jag gråta en liten skvätt för det är en rätt mastig hyra (en tvåa, som trots att den ligger i ett särskilt utsatt område ligger på samma hyresnivå som en hyrestvåa i Stockholms innerstad). Men sen slog det mig. Barnens konstnärfond! Den separata ISK som består av sju års sparade barnbidrag ligger ju och puttrar på as we speak. 

Visst, ett års hyra svider, men det dränerar inte fonden på mer än tio procent och motsvarar ungefär dess tillväxt YTD 2023. Kanske får vi kompromissa bort något annat, exempelvis den planerade språkresan för minstingen nästa sommar (HUR kan jag vilja skicka barn på språkresa efter mina horribla erfarenheter undrar kanske du, jag vet knappt själv). Den kanske får skjutas en eller ett par somrar framåt för att ge fonden möjlighet att växa till sig igen. Eller inte, beror på börsåret som kommer. Men i det stora hela - ingen biggie.

Ett sliding doors moment: Vad hade hänt om vi hösten 2011 inte fått ett ryck och bestämt oss för att spara barnbidragen? För även om min hardcore frugala resa började först efter mötet med MMM 2015 gjorde vi någon form av ansats 2011. Barnbidragen samlades på hög månad efter månad och vi slutade först när jag drog ur pluggen 2018. Då var konstnärsfonden maffigt stor och vi har använt avkastning till att bekosta tandställningar, språkresor, körkort, datorer och diverse annat. 

Nu blir det alltså ett års hyra på annan ort. Detta hade hänt: Barnet - som ju tackat nej till övriga erbjudna utbildningar inför hösten - hade fått skrota sina planer på studier på den hett eftertraktade konstskolan. Sommarens loppisfyndade hus- och hemprylar, redan packade i flyttlådor, hade fått bäras upp på vinden och hösten hade blivit ett svart hål av inaktivitet och grämelse. Ett mindre optimalt scenario helt enkelt.

Vi hade visserligen nog kunnat subventionera boendekostnaden med våra löner, men med övriga kostnader på det (mat, el etc) hade det blivit tight. Nu är det bara en transaktion per månad som ingen blir lidande av. 

Dessutom får A ett incitament att ta ett jobb - typ hemtjänsten - för att dra in de pengar som så att säga ska utgöra GULDKANT på tillvaron (ni vet yolo). A är dessutom mycket samvetsgrann och kommer säkert att vilja betala en del av hyran i det fall det rullar in bra med stålars. Livsnerv aktiverad! Lite lagom motgång, bästa tänkbara starten. Ytterligare en fördel är att A slipper dra på sig så stora studielån OCH blir motiverad att redan efter år ett söka sig till en "riktig" konstskola det vill säga på högskolenivå.

Det om admin, nu till det roliga. Jag fick ju privilegiet att handla städgrejer med A. Älskar't. Nedan ser ni vad vi landade i:

Från vänster till höger: Glastrasa, mikrofibertrasor, svinto, mopp för torrmoppning och blötmoppning (A behöver således ingen dammsugare). Klorin (katten följer med i flytten, ytterligare ett incitament för oss att finansiera det hela), WC-anka, allrengöring, diskmedel (Grumme natur, bästa) och lite svampar som funkar för såväl hård smuts som badrumsporslin. 

Jag minns ärligt talat inte vad jag själv hade i städväg när jag flyttade hemifrån. Jag kanske köpte diskmedel. Jag och min rumskompis städade gissningsvis inte alls, förutom något hetsigt drag med dammsugaren när vi inte stod ut längre. Jag minns att hon var så arg när hon dammsög att hon körde sönder flera lister så att vi fick göra avbön hos hyresvärden. 

Har du barn som lämnar boet till hösten och hur går det?

Mvh
FruEfficientBadass